Olle Bengtsson

I morgon är det dags för ännu ett årsmöte i SD Stockholms stad. Problem tycks ha uppstått med den nya distriktsstyrelsen. Jag är besviken över detta, eftersom jag stödde denna nya styrelse som tillträdde vid årsmötet 2016 och till största delen omvaldes förra året. D.v.s. även den styrelse vars övertagande på årsmötet 2016 jag och halva den föregående styrelsen ansåg vara nödvändigt, tycks ha visat sig problematisk. När den andra hälften av 2015-16 års styrelse redan från början, med karaktäristisk och ständigt stegrad högljuddhet framförde kritik mot den nya styrelsen, var jag inte benägen att sätta tilltro till dess vittnesbörd. Jag förblev övertygad att nye ordföranden David Lång, vice ordföranden Jakob Eriksson m.fl. var de rätta att hantera den beklagliga situation om uppkommit vid slutet av 2015.

Sakpolitiskt – om än på ett plan bortom den stockholmska lokalpolitiken, men ett plan som förstås även distriktsstyrelser och hela partiet också måste engagera sig på – inställde sig dock vissa tvivel när Eriksson inte bara försvarade USA:s bombning av Syrien med anledning av den påstådda men osannolika användningen av giftgas från den syriska regeringens sida, utan även anklagade mig för intellektuell ohederlighet (!) när jag ifrågasatte detta försvar. Han kan inte ha läst någonting av allt det jag skrivit i detta ämne. Detta plötsliga obalanserade utfall – Eriksson hade såvitt jag minns liksom alla andra i den nya styrelsen varit positiva till min medverkan i den – avslöjade en förvånande och förskräckande svaghet i det nya presidiet. Eriksson tillhör emellertid inte dem som den nya styrelsens kritiker vänder sig mot. I stället tycks det vara ledamoten Peter Wallmark som, åtminstone med tiden, det mesta av kritiken kommit att fokuseras på.

Maggi Haglunds anklagelser i sociala media, exempelvis, är vildare än någonsin. Jag kan inte bedöma sanningshalten i dem, utan bara säga att i den visserligen begränsade men dock kontakt jag hade med Wallmark och hans likaledes i distriktet och på annat håll i partiet engagerade fru, hann jag inte uppfatta något som liknade eller antydde möjligheten av det de nu anklagas för. Men när även Madeleine Eriksson, en av ledamöterna av den av mig stödda nya styrelsen, som jag fått ett gott intryck av, för några månader sedan i protest meddelade att hon inte ställde upp för omval, när de som stod på min sida i den gamla styrelsen och valt att sitta kvar i den nya kom med motsvarande samstämmiga vittnesbörd, ja när även denna nya styrelse visade sig ha delats upp i två jämnstora, varandra bekämpande delar – då kan jag åtminstone förstå att det hela inte fungerade så som jag hoppats. Om det stämmer att Wallmark och andra gjort sig skyldiga till vad de nu anklagas för, vilket delvis tycks vara samma typ av saker som jag blev tvungen att försöka bekämpa i den styrelse jag satt i, tar jag givetvis av samma skäl avstånd från det. Men i så fall vill jag också säga att jag betraktar European Freedom Awards på Grand Hôtel 2016, som såvitt jag förstår den nya styrelsen var en drivande kraft bakom, som det bästa enskilda evenemang partiet någonsin genomfört.

Med anledning av allt detta, som medansvarig för den nuvarande styrelsens tillkomst, känner jag mig hursomhelst tvungen att än en gång återvända till frågan om Stockholmsdistriktet och dess ledning. William Hahnes utmaning inför och på årsmötet 2015 med ett alternativt styrelseförslag, hur detta förslag vann medlemmarnas förtroende, och hela konflikten mellan partiledningen och ungdomsförbundets ledning som efter denna framgång ledde till att den senare uteslöts ur partiet, hör till de mest mediauppmärksammade inre skeendena i SD. Och mycket stora förhoppningar ställdes på vår styrelse. Det är sannolikt att många medlemmar, liksom många av de gamla SDU:arna, nu vordna AfS:are, som stödde oss, har en ofullständig och felaktig bild av vad som hände. Nya fakta har dessutom framkommit. Jag behöver m.a.o. ytterligare förklara min ståndpunkt att 1) 2015 års på William Hahnes och SDU-ledningens initiativ tillkomna styrelse hade en utmärkt möjlighet att leda distriktet i rätt riktning, och dessutom på sikt påverka hela partiet i denna riktning, men att den 2) tyvärr visade sig oförmögen att utnyttja denna möjlighet, och i stället slog in på en väg av misstag som oundvikligen ledde till nya och förvärrade problem, och som, om man tillåtits fortsätta på denna väg, också skulle medfört problem för partiet som helhet i vårt distrikt – något som nödvändiggjorde en ny styrelse.

Vad som fick mig själv att meddela att jag inte ställde upp för omval 2016 var framför allt den rent interna behandlingen, från vad som inom kort – när jag och andra kritiker av den beklagliga utvecklingen avgick i protest – blev vad jag kallade “rumpstyrelsens” sida, av oss kritiker och vårt fullt normala ifrågasättande och röstande mot en rad förslag, och våra reservationer mot ett antal beslut. Denna behandlings disproportionerlighet framstod som obegriplig i ljuset av meningsskiljaktigheterna och de sakfrågor som låg till grund för dem, och inte minst mot bakgrund av den positiva inställning som tf ordföranden, Jimmy Hesselbäck, och tf vice ordföranden, Maggi Haglund, tidigare haft till mig och mitt bidrag till styrelsearbetet. Oavsett det som senare hände räknar jag Maggi Haglunds intresse, under större delen av den tid vi samarbetade, för mina förslag, idéer och analyser, som i det mesta ligger i linje med SDU:arnas men också i några avseenden går utöver och modifierar dessa, som en hennes bestående förtjänst.

På grund av dessa förhållanden under den nya styrelsens första tid hade jag uppfattat det som att vi var i det väsentliga eniga i en gemensam och ny vision för distriktet. Det här var, rent politiskt, avgörande för mitt engagemang, och i ljuset av det stora, vitala och högkvalificerade ungdomsförbundet, partiets framtid och stora hopp, som stod bakom oss, såg det ut att kunna bli av betydelse för hela SD:s inriktning i framtiden. Partiledningen var – fick jag höra direkt från en av dess medlemmar – livrädd att Gustav Kasselstrand och William Hahne skulle ta över hela partiet redan på landsdagarna samma år, med Kasselstrand som Åkessons ersättare. Det var naturligtvis en hysterisk överdrift. Men tiden var utan tvekan kommen att få in ungdomsförbundets ledande företrädare på andra viktiga positioner i “moderpartiet”, och med vår styrelse hade ett första steg i denna riktning tagits. Fastän SDU:arna bara erbjöd en bättre, skarpare, sunkfriare populistisk nationalism, men ville kvarstanna inom denna nationalisms allmänna ramar, fanns hos dem – inte minst deras önskan att få med mig i styrelsen visade det – öppningar i synnerhet i vad gällde det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, men även, åtminstone såsom det kunde avläsas i ställningstaganden i några världspolitiskt avgörande sakfrågor, mot den historiskt och filosofiskt fördjupade och mer allsidiga politiska analysen och förståelsen. Detta tycktes s.a.s. vara så långt man för tillfället kunde komma i strävan att ta SD utöver det populistisk-nationalistiska konceptet i riktning mot den typ av åskådning jag försökt försvara.

En rad märkliga, konkreta skiljaktigheter skapade emellertid problem som inte gick att lösa genom styrelseintern diskussion. Förutom ett antal smärre frågor om medlemsmöten, ekonomin kring några andra aktiviteter, och föreningsformalia, handlade det i kronologiskt ordning om följande. Min genomgång av detta är en beskrivning, analys och bedömning av faktiskt agerande från respektive nämnda ledamöter, som de mig veterligen fortfarande, och helt öppet, försvarar.

Maria Danielsson och våra motståndare

För det första gällde det den avgörande frågan om förhållningssättet till den stora, mot vår nya styrelse kritiska delen av distriktets medlemmar, inklusive den gamla tf ordföranden Maria (Mia) Danielsson, och sättet att hantera vad som visade sig vara den här kvarstående konflikten. Under en lång lunch hade jag och partisekreteraren Richard Jomshof diskuterat igenom situationen efter årsmötet och efter uteslutningen av vår ordförande, Hahne. Partiledningen övervägde att få bort vår nya styrelse genom att ogiltigförklara årsmötet. Men omedelbart efter den nämnda lunchen inbjöds hela styrelsen till ett möte på riksdagskansliet, vid vilket det klargjordes att vi fick sitta kvar och en överenskommelse ingicks om att konflikten med Danielsson skulle hanteras genom Jomshofs medling. Sannolikt fanns andra faktorer som bidrog till detta beslut, eftersom det inte är rimligt att en enda lunch var tillräcklig för att helt förändra Jomshofs inställning till mig, som nyligen, att döma av intervjun i Expo i februari, snarast varit ännu mer kritisk än hans inställning till andra i den kvarstående styrelsen. Men vilka faktorer det i så fall var fråga om var och är jag omedveten om.

Den huvudsakliga innebörden av det nya beslutet var hursomhelst att vi nu, efter de s.a.s. personliga uteslutningarna, gavs en chans att ändå visa vad vi ville och kunde, och på så sätt vinna förtroende i distriktet. Vår ställning var förstås fortfarande på intet sätt stark, och allt hängde givetvis på hur vi skötte våra kort. Det var uppenbart att en krävande balansgång skulle bli nödvändig för att det hela skulle lyckas.

Men det var nu jag menade att det bristande politiska och taktiska omdömet hos vissa av mina styrelsekolleger först visade sig. Eftersom jag inte varit med under det föregående verksamhetsåret kunde jag inte alls bedöma större delen av den uppkomna konflikten med Danielsson. Jag var endast medveten om ett problematiskt inslag i Danielssons politiska agerande under det föregående verksamhetsåret (förslaget om bussning), och att hon i största allmänhet tog ställning för den mot SDU och vår styrelses inriktning kritiska partiledningen. Även jag hade förvisso en kritisk inställning till henne, som bidrog till att jag inte haft något problem att acceptera idén om ett alternativ till valberedningens styrelseförslag. Men jag visste ingenting om den konflikt rörande rent partiinterna, för politiken ovidkommande saker som tydligen uppstått under hennes ordförandeskap. Alldeles oavsett detta var det dock i den nya situationen på intet sätt tillrådligt att upprätthålla den hittillsvarande hårda linjen. Tyvärr var det emellertid just vad som skedde. Konflikten fortsattes från styrelsens sida på samma spektakulärt konfrontativa sätt som tidigare, med oförändrade, hårresande, och av mig obedömbara anklagelser. Mina påminnelser om överenskommelsen och uppmaningar till hänvändelse till partisekreteraren avvisades. Kommunfullmäktigegruppen, som för mindre än ett år sedan enhälligt valt Danielsson till gruppledare, beslöt under sommaren att avsätta henne som sådan, ett beslut jag inte ens kunde reservera mig mot eftersom frågan inte kom på distriktsstyrelsens bord.

Danielsson hade också några uppenbara förtjänster, exempelvis att hon talade franska och spanska, vilket gjorde henne potentiellt användbar för partiets framtida Europasamarbete. Hon hade också gjort ett gott intryck på många i och utanför stadshuset. Och inte minst hade hon fortfarande många anhängare, av vilka flera för mig framstod som goda partiföreträdare. Fastän jag alltså inte kunde påverka något beslut rörande hennes ställning, försökte jag hålla ihop föreningen genom dialog med henne om bl.a. hennes framtid i partiet, såväl som med några av hennes anhängare. Danielsson var nu s.a.s. en död hund, men den nya kontroversiella styrelse jag satt i fortsatte att sparka på henne och även på henne närstående medlemmar, på vad jag menade var ett onödigt och för vår förening och i förlängningen för partiet destruktivt sätt. Att jag överhuvudtaget hade kontakt med vår förra tf ordförande och gruppledare i kommunfullmäktige ansågs nu illojalt. Jag sades, i upprört tonläge, böra lämna styrelsen. I stället blev det Danielsson som inom kort lämnade partiet, och vi förlorade därmed ännu ett (efter Hahne) av våra vid senaste valet vunna mandat i stadshuset.

Alldeles oavsett frågan om hennes brister i det förflutna var det uppenbart att denna ångvältsmässiga hårdhet i behandlingen av Danielsson och vägran att inta någon som helst konciliant hållning mot hennes anhängare, och att därmed gjuta olja på vågorna, läka såren, och ena och hela föreningen/distriktet efter det uppslitande årsmötet, skulle garantera förnyat och förstärkt motstånd mot och därmed nederlag för vår styrelse och vår vision vid det nästföljande årsmötet. I verkligheten hängde naturligtvis allt på att vi i stället under verksamhetsåret skulle vinna förtroende även i det andra lägret. Vi var, försökte jag insistera, självklart en enhet av partikamrater, vars sammanhållning utåt måste överordnas interna motsättningar. Att tillse att så skedde var, betonade jag, inte minst vår nya styrelses ansvar. Detta var givetvis det nödvändiga första steget för oss att få med oss hela partiet i vår riktning. Jag ville att vi alla i föreningen skulle arbeta tillsammans i en anda av samförstånd, för de många mål, de mest centrala både för oss och för partiet som helhet, som ju hela tiden varit gemensamma.

Rickard Wall

För det andra handlade det om den formellt regelvidriga såväl som innehållsligt oacceptabla hanteringen av fallet med ledamoten av landstingsfullmäktige och ersättaren i kommunfullmäktige Rickard Wall. Denne var disputerad ekonom med såvitt jag förstår något slags trafikekonomisk inriktning, och sades äga avsevärda kunskaper på trafikpolitikens område. I sina spektakulärt excentriska och alltmer massivt mediauppmärksammade framträdanden i talarstolen i båda fullmäktigeförsamlingarna framförde han emellertid hela tiden aparta åsikter som var endast hans egna och på intet sätt distriktets och partiets. Därigenom riskerade han att snabbt förstöra den profil jag trodde styrelsen var överens om att vi skulle etablera i Stockholm. Vissa frågetecken fanns också när det gällde hans bakgrund. Huruvida han själv varit KGB-agent vet jag inte, men han hade publicerat en lång roman som tydligen uppvisade detaljerad kännedom om någon svensks erfarenhet som sådan på 1970-talet.

Hursomhelst var det för mig, hur olämpligt allt detta än kunde synas, inte fråga om att Wall skulle uteslutas ur partiet. Hans kunskaper borde tillvaratas. Däremot var det absolut nödvändigt att snabbt vidtaga något slags drastiska åtgärder mot hans kufiska och posörmässiga offentliga anföranden. Vi stod inför en akut kris. Styrelsen förelades medlemsutskottets personärende, som presidiet menade byggde på falska anklagelser från vissa ledamöter av fullmäktigeförsamlingarna rörande andra saker än de här nämnda. Jag uteslöt ingalunda att denna uppfattning var riktig, men detta var ovidkommande för det uppenbara huvudproblemet. I synnerhet Maggi Haglund vägrade dock se några svagheter hos Wall. Hon, Per Ossmer och Wall hade enligt uppgift under en mystisk ceremoni hemma hos Ossmer svurit varandra personlig och politisk trohet oavsett vad framtiden månde bringa (Ossmer bröt sig dock ur detta förbund och anslöt sig till oss opponenter), och än idag lär Haglund samarbeta med Wall i vad som kanske kan kallas stadshusets “vildmark”; de sägs exempelvis i höstas ha lagt fram en hel egen budget. Jag invände vidare mot att Wall själv genom tf ordförandens arrangemang var adjungerad, och inte bara adjungerad utan t.o.m. föredragande vid det extra styrelsemöte där vi skulle formulera ett yttrande i ärendet, och att på bordet vid varje ledamots plats låg en redan av Wall själv och tf ordföranden färdigskriven lång försvarsskrift, som vi bara förväntades signera över de utskrivna namnförtydligandena.

Jag vägrade göra detta och genomdrev i stället ett annat och kortare yttrande, men även det var otillfredsställande eftersom det ju p.g.a. föremålets närvaro omöjligen kunde bygga på någon som helst seriös behandling av ärendet. I telefonsamtal under de närmast följande dagarna fick jag ordföranden att lova att låta styrelsen skriva ett kompletterande brev till MU, men i stället gick han ut i media med sitt försvar för Wall. Mina invändningar mot hela detta förfarande ledde till nya anklagelser för illojalitet och uttryck för förhoppningar att jag skulle lämna styrelsen. Men fallet var solklart: styrelsens försvar för den snart rikskände skandalmakaren skulle även det ha hållits mot oss på det förestående årsmötet och därmed bidragit till att förstöra våra möjligheter att omväljas och förverkliga vår vision.

Arvodering

För det tredje rörde det frågan om arvodering av tf ordföranden och andra ledamöter. I strid med rådande praxis i partiet genomdrev ordföranden efter resultatet 5-5 i en omröstning bland de ordinarie ledamöterna med sin egen i detta läge givna extra utslagsröst ett av honom själv och en av hans anhängare bland ledamöterna framställt förslag om ett månatligt arvode på 35 000 till sig själv, som också skulle utbetalas retroaktivt. Inom kort krävde han en höjning av detta till 50 000. På samma sätt beviljades två andra ledamöter mindre arvoden. I anslutning till detta beslutades också att dessa ledamöter skulle erhålla lön för tjänster på kansliet, utan att detta föregåtts av någon som helst styrelsediskussion eller något styrelsebeslut om inrättande av sådana tjänster.

Detta innebär inte att ordföranden och hans anhängare var skurkar eller ens nödvändigtvis moraliskt tvivelaktiga. Som jag utförligt förklarade våren 2016 kan arvoden förvisso vara motiverade i ett partidistrikt. Men som jag också klargjorde saknades i dessa fall fullständigt den nödvändiga adekvata beredningen av frågan. Vad det handlade om var en situationell omdömeslöshet. Men det kan vara allvarligt nog. Det snabba beslutet om det plötsliga, höga arvodet var generande inte minst därför att Hahne och Gustav Kasselstrand under hela året framfört skarp kritik mot partiledningen för att vara “gödbukspolitiker” och liknande, men också därför att styrelsen ju redan från början var så kontroversiell och behövde agera med största försiktighet och måttfullhet för att kunna nå sina mål. Ännu mer än de föregående omdömeslösheterna skulle ju denna utnyttjas av våra motståndare, som med strängaste, oavbrutna falkblick övervakade allt vi gjorde. Den skulle bli en katastrof vid revisorernas rapport och verksamhetsberättelsens genomgång, och oundvikligen leda till förlorat förtroende. I mitt avslag på arvoderingförslagen och min reservation mot de följande besluten var halva styrelsen, inklusive vår kassör, överens med mig. Men med fanatisk beslutsamhet styrde presidiet och dess anhängare mot den bergvägg som skulle innebära slutet för vår styrelse och dess idéer.

Angrepp

Det stod nu klart att det inte skulle gå att rädda styrelsen genom intern kritik, men också att rumpstyrelsen för partiets skull borde bytas ut, att det gällde att få fram ett nytt styrelseförslag. Till min häpnad upptäckte jag nu att tf ordföranden Hesselbäck redan länge varit involverad i förhandlingar med Maria Danielssons anhängare om just en ny styrelse, en styrelse utan hans anhängare i den sittande. Det spekulerades bland Danielssons anhängare om hans motiv, men vad jag mest undrade var varför de ville ha honom med. Hursomhelst blev det en brytning mellan honom och de övriga i rumpstyrelsen, och till slut blev det hela tre olika styrelseförslag på årsmötet 2016: det nya jag stödde som kallade sig “Nystart”, rumpisarnas minus Hesselbäck, och Hesselbäcks egna nya med honom själv som ordförande. Givetvis vann det första.

Innan detta avgjordes fortsatte emellertid angreppen. En ledamot hävdade en kväll på kansliet inför inte bara styrelsen utan också de intet ont anande Mattias Karlsson och Paula Bieler – som medlemmarna ju uppfattade det som att han var en kompromisslös motståndare till – att jag på “skamligt” sätt försökte “förstöra” styrelsen. Han sökte alltså stöd mot mig – den ende, vågar jag påstå, i Hahnes kvarvarande styrelse som systematiskt och offentligt under många år artikulerat andra linjer än partiledningens i en rad stora frågor – hos just den partiledning han gjorde anspråk på att, representerande interndemokratin, vara den hjältemodige motståndaren till. Och långt värre saker sades om vår kassör, som bl.a. förklarades vara “ondskan personifierad”. Det var nu jag förstod att jag hamnat på fel plats, och meddelade att jag inte ställde upp för omval.

Rumpisarna inbillar sig att de skulle ha fått sitta kvar som styrelse i ytterligare ett år om de vunnit mot “Nystart”. Det är naturligtvis otänkbart, partiledningen skulle snabbt gjort sig av med dem. Även om vi som avgick i protest suttit kvar skulle styrelsen på grund av presidiets och några andras agerande på de ovan nämnda punkterna – och även andra punkter som hade att göra med skötseln av distriktets ekonomi mot slutet av verksamhetsåret, då jag inte längre hade närmare insyn – inte fått fortsätta.

Men hade däremot de som stod för de beskrivna misstagen från början gjort som jag (och på den sista punkten, den om arvodering, halva styrelsen) föreslog, och arbetat för försoning och för att vinna förtroende från de gamla motståndarna i distriktet, skulle de, vågar jag påstå, nu ha kunnat sitta kvar; de skulle kunnat ha relativt betydande politiska karriärer i SD, och göra mycket gott för partiet och Sverige. Vi skulle gradvis ha kunnat förankra och konsolidera vår position och vår vision, vad som beskrevs som vår “högersväng“, och, om vi fortsatt skött korten på rätt sätt, haft goda möjligheter att långsiktigt påverka partiet i rätt riktning. Kanske skulle också, på lång sikt, en kommande, ny partiledning ha kunnat ompröva beslutet rörande SDU:arna.

Hur ansvarslösa och politiskt oskickliga jag än ansåg att förslagen och besluten var på de uppräknade punkterna, var det alltså inte främst dessa i sig utan behandlingen av dem som i överensstämmelse med etablerad styrelsepraxis intog avvikande ståndpunkter, som mina markeringar gällde. Utöver det ovan beskrivna, och en hel del annat, påstods exempelvis att det var vi som inför årsmötet skulle komma att lämna styrelsen i protest – hälften av de ordinarie ledamöterna och en av de två suppleanterna – som försökte ställa oss in hos partiledningen och befrämja våra egna karriärer i partiet på bekostnad av vår egen sittande styrelse.

Rumpstyrelsen i kloaken

Men det blev ännu värre. När delar av dessa angrepp dök upp offentligt på Flashback, på ett sätt som delvis ordagrant och framför allt stilmässigt överensstämde med sådant som sagts och skrivits i styrelsens interna diskussioner och korrespondens, blev det tyvärr nödvändigt för mig att i någon mån gå in på dem i offentliga svar. Jag trodde att det var styrelsemedlemmar som talat med närstående partiaktivister som inte satt i styrelsen, och att det var de senare som i sin tur skrivit. Det var illa nog. Men den nytillträdda, av mig försvarade styrelsen med Lång och Eriksson, som också upptog de flesta som, efter att under vintern med mig ha avgått i protest, till skillnad från mig ställde upp för omval, sade sig ha funnit bevis för att det faktiskt var någon eller några i själva rumpstyrelsen som suttit på kansliet, registrerat nya konton, och anonymt skrivit inlägg i tråden.

Här var det verkligen fråga om smutskastning. Grovheten i påhoppen, attityderna, åsikterna och språket i vad som enligt den nya styrelsen var dessa personers skriverier, gick utöver det mesta av det jag tidigare hört. Här sattes min gamla och för mig centrala polemik mot kloakeriet och anonymitetskulturens missbruk i spel som sådan, men nu också som beklaglig del av partiangelägenheterna: det blev viktigare än någonsin att påtala och fördöma detta beteende. Vad som skrevs om just mig tog jag personligen inte särskilt hårt. Men det bekräftade det riktiga i mitt beslut att inte fortsätta med arbetet för partiet, och bidrar till detta nya inläggs nödvändighet.

Hur ska jag förhålla mig till det faktum att mina gamla styrelsekolleger skrev, exempelvis, att jag “är så mesig och dålig” att jag “står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. När har jag någonsin gjort det? Vad åsyftas? Eller (i en osammanhängande mening – jag har gjort några rättelser men kan inte göra fler eftersom jag är osäker på betydelsen) att jag “försöker använda Karlsson-drängars förtalande av interna meningsmotståndare, vilket drabbat allihopa i styrelsen, som ett argument för att tysta legitim kritik mot honom från oss i gräsrötterna här på flashback”. Anklagelsen är helt obegriplig.

Eller att jag är “en sådan som tycker att det är viktigare att verka artig hela tiden och framförallt att vara rätt pompös snarare än att tala sanningen och att rädda svenskarna och Sverige. Varje gång [jag] ska skriva något ‘radikalt’ så kommer det en hel uppsats för att dränka allt i formuleringar och ingen vanlig människa orkar läsa. En riktig politiker-typ på det sättet och så går [jag] runt och ser ut som någonsorts mellanting mellan en ledsen hund och en vissen blomma i det verkliga livet. Ni kan ju jämföra [mitt] beteende med några riktiga svenska nationalister som rakryggade och stolta står för sin sak.” Det stämmer säkert att jag såg ut på det sätt de beskriver efter ett med tiden alltmer ansträngande år i deras styrelse. Jag är ju heller ingen “nationalist” i den vanliga meningen, och det finns överhuvudtaget inga försök till “radikalism” i det jag skriver, som jag “dränker i formuleringar”. Däremot har jag ju tagit upp flera svåra och kontroversiella frågor som jag aldrig sett rumpstyrelsen ens komma i närheten av. Vad är det de jämför mig med? Vilka icke-PK artiklar är det de till skillnad från mig skrivit, där de i motsats till mig “rakryggade och stolta står för sin sak”? Var skriver de överhuvudtaget? De här fegt och underjordiskt utsmusslade anklagelserna är politiskt viktiga.

Andra kloakangrepp i denna tråd har jag redan bemött i mina inlägg från 2016. Att jag återkommer till denna Flashbacktråd beror alltså på att vi nu med all säkerhet (jag har det största förtroende för den huvudsaklige uppgiftslämnaren i den nya styrelsen) vet att det är ledamöter i styrelsen för det kanske viktigaste distriktet i Sveriges kanske snart största parti som skrivit i den. Detta är ytterst allvarligt, och det blir inte bättre av insikten att även andra partiföreträdare och partianställda med säkerhet hanterat andra interna motsättningar på samma offentliga sätt.

Det finns olika bud om hur man bör förhålla sig till Flashback. De flesta skribenter med något slags offentlig plattform ignorerar det fortfarande helt. Min linje har ju däremot varit att man på två sätt bör ta det på allvar. Dels såtillvida att man uppmärksammar de många väsentliga och högkvalitativa inlägg som görs mitt ibland allt kloakinnehåll. Erik van der Heeg har nu också slagit in på den vägen, och programmatiskt börjat följa Flashback i en egen kolumn. Signifikativt nog börjar han med DogDylans tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’, som även jag ofta fått anledning att återkomma till och framlyfta som viktigaste i den politiska avdelningen. Han accepterar nu liksom jag att det finns inlägg på Flashback som i vissa, ja i några fall alla avseenden är överlägsna vad man numera finner i övriga media (mainstreammedia, gammalmedia).

Men dels också såtillvida att man inte låter kloakangrepp kvarstå obesvarade, utan med så stor kraft som möjligt bemöter dem och slår tillbaka. Det här har visat sig vara den mer originella delen av mitt förhållningssätt. Här måste man naturligtvis dra en gräns, både ifråga om kvalitet och kvantitet, bortom vilken detta inte längre blir meningsfullt. Men min hållning har, som del av mitt allmänna förhållningssätt till anonymitetskulturen, varit att anonyma angripare i kloaken inte ska tillåtas komma undan hur som helst, att det generellt sett är meningsfullt att svara dem. Deras kloakord ska inte få bli de sista. Det är för närvarande svårt att se något annat sätt att framgångsrikt och inom frihetliga ramar bekämpa anonymitetskulturens missbruk. Och jag gör också anspråk på att detta hittills varje gång faktiskt varit framgångsrikt. Det mesta kloakisterna har kunnat komma med som svar på mina bemötanden är en nedvärdering av sina egna inlägg i form av påståendet att det faktum att jag överhuvudtaget besvarar dem skulle vara ett uttryck för något slags överkänslighet hos mig, att det normala vore att bara ignorera dem. Förvisso får jag konstatera att mitt agerande hittills mig veterligen varit unikt, och självklart förtjänar angreppen innehållsligt egentligen bara att ignoreras. Men detta skulle alltså innebära ett accepterande av den anonymitetskultur som fått så stor makt genom internätet. Jag har därför velat etablera ett exempel genom att ta Flashback på allvar både i vad gäller dess värdefulla innehåll och dess kloakinnehåll.

Värre än det som handlade om mig var dock vad som skrevs om flera andra i och kring distriktsstyrelsen. Här ingick anklagelser mot mycket unga kvinnor för visst sexuellt beteende. Tråden vittnar om en tragiskt låg allmänmänsklig och kulturell nivå i partiet – ett av de huvudproblem som jag hade trott att just vår styrelse, just de personer som nu sägs ha skrivit i tråden, skulle bidra till att avhjälpa. I stället sjönk även denna styrelse ned i det värsta sunkeri. De sanslösa, smutsiga förolämpningar av partivänner som vi finner i inläggen på Flashback var givetvis i sig själva en tillräcklig grund för uteslutning ur partiet. Men jag tycker mig inte i ljuset av den nya kännedomen om vilka författarna var behöva ändra något i de svar jag publicerade 2016. Och jag vill upprepa det undantag jag då gjorde för suppleanten Kristina Andersson, en lågmäld och sympatisk partivän som, trots att hon valde att sitta kvar i rumpstyrelsen, vid minst två tillfällen under det aktuella verksamhetsåret hade meddelat mig att hon instämde i min kritik. Jag har därför svårt att se att hon skulle ha varit involverad i smutskastningen i det illa sedda nätforumet. Även Peter Abelin hade legat jämförelsevis lågt och röstat rätt i några frågor, men tog tyvärr till slut i sin anslutning till rumpstyrelsen fel ställning.

Min linje

Vad jag redan från början, ja redan på själva årsmötet 2015, i dialog med personerna i valberedningens förlorande styrelseförslag och den avsevärda del av partiledningen som infunnit sig för att backa upp dem, kallade min “enhetslinje“, misslyckades såtillvida som vår segrande utmanarstyrelse inte kunde räddas. Det var en besvikelse, inte minst i ljuset av det hopp många medlemmar och debattörer satt till oss som representerande partiets rätta framtid. Men faktum är att det, före det här beskrivna agerande som ledde till styrelsens kollaps, under ganska lång tid inte alls såg helt mörkt ut.

Till att börja med uppnåddes alltså, som jag beskrev ovan, att årsmötet överhuvudtaget godkändes och att vi kunde sitta kvar även efter uteslutningarna i april 2015. Vi gavs möjligheten att tillträda och påbörja vårt arbete med den vice ordföranden som tf ny ordförande och den tidigare andre vice ordföranden som ny tf vice. För egen del kände jag mig åtminstone vara s.a.s. on speaking terms med alla. Förhållandet till flera i styrelsen försämrades gradvis av ovan uppräknade skäl, men det blev inte någon brytning förrän mot slutet av verksamhetsåret. Jag försökte som sagt finna en lösning för vår förra ordförande och hennes framtid i partiet; jag hade kontakt också med några av de starkast engagerade medlemmarna som stått på hennes sida; Jomshof hade “till hälften” bett om ursäkt för sin intervju med Expo och personärendet mot mig (som dock senare avslutades på ett sådant groteskt sätt från MU:s sida att det var motiverat att ta upp det offentligt när dess ordförande valdes in i partistyrelsen); jag hade under en lunch lyssnat ut Paula Bieler och tagit hand om hennes fascism-oro; och så sent som i december 2015 hade jag vad som väl får betecknas som ett relativt bra och framåtpekande samtal med Karlsson, trots vad trovärdiga sagesmän hävdade var hans inblandning i Expos “avslöjanden” inför årsmötet samma år, och mina under våren nödvändiggjorda inlägg mot partiledningen inklusive honom. Det var inte fullt så lågt i tak i partiet som kritikerna påstod.

Och flera andra hade gjort utmärkta insatser i det reguljära partiarbetet, med kampanjer, medlemsmöten och mycket annat, insatser som inga invändningar kan resas mot. Det är högst beklagligt att de möjligheter som här faktiskt öppnade sig, och som motsvarade så mångas önskemål, ändå omintetgjordes av just den styrelse jag satt i, den styrelse som jag trodde hade för avsikt att förverkliga dem. Jag har ingen anledning att fortsätta kritisera de involverade personerna. De har förstås också goda sidor och kan kanske fortsätta göra goda insatser någonstans. Hesselbäck startade mot slutet vad jag tror var ett i grunden välment projekt för svenska hemlösa, även om det var något yvigt och det fanns flera frågetecken (däremot var han inte, som vissa påstått, initiativtagare till och utformare av den internationellt uppmärksammade kampanjen på Östermalmstorgs tunnelbanestation). Men till skillnad från de andra misstagen, som bara var s.a.s. enskilda, sakrelaterade omdömeslösheter, är kloakkatalalin, som senare avslöjades, något som tyvärr verkligen moraliskt komprometterar rumpisarna som politiker. Kloakeriet är helt enkelt inte förenligt med anständigt mänskligt beteende och civiliserad politik. Det vore fel att inte kraftfullt reagera och markera mot det.

På grund av vad jag förstår är den nuvarande situationen i SD Stockholms stad är det viktigt att en klar och fullständig bild av dess bakgrund, av vad som hände med SDU:arnas sista stora offensiv i SD, görs tillgänglig. Dess utsikter förstördes helt enkelt av vad jag menar var halva styrelsens ansvarslösa, klumpiga och osmidiga agerande. Blotta användningen av ordet “enhetslinje” fick några ledamöter att se rött. Jag vågar påstå att om det inte varit för detta oväntade beteende, som alltså följdes upp av moraliskt helt oförsvarlig smutskastning, det skulle varit fullt möjligt att på sikt, med små steg, och på ett moget, taktiskt och diplomatiskt välavvägt sätt, med framgång driva det “nya tredjes” linje som jag föreslagit att den bör förstås, bestämd av en fördjupad historisk och humanistisk-filosofisk åskådning – en linje som alltjämt framstår som i så hög grad önskvärd för SD. Jag vill gå så långt som att föreslå att en linje av detta slag är avgörande för SD:s framtid, ja för den långsiktiga framgången, i de väsentliga sakfrågorna, för alla jämförbara partier och opinionsströmningar i Europa. Den populistiska nationalismen är otillräcklig.

Ska SD bli meningslöst genom fortsatt liberalpopulistisk, kulturradikal anpassning? Ska partiet fortsätta på den antiryska, antisyriska och antiiranska hetsens och NATO-närmandets väg? Ska politisk förändring i massinvandrings- och mångkulturfrågorna omöjliggöras genom att väljare fortsatt skräms bort av kvarstående sunkeri? Ska en inskränkt provinsialpopulism splittra och försvaga Europa när EU kollapsar?

Vilka nya försök som kan göras att ta partiet i den riktning jag ville tro att min kompletta styrelse från början i åtminstone någon utsträckning representerade, kan jag inte riktigt bedöma. Kanske är AfS nu det enda hoppet. Inte heller kan jag uttala mig om hur de problem som av allt att döma uppstått även i den nuvarande Stockholmsstyrelsen bör hanteras. Men jag vidhåller att en ny styrelse var nödvändig 2016.

Joakim Andersen kommer i sin artikel i Fria Tider om det nya partiet Alternativ för Sverige, med rubriken Många rätt i Alternativ för Sveriges program, som vanligt med bra poänger. Denna gång har jag dock en för mig viktig invändning mot Motpols erfarne och ju så ofta utmärkte nyhögerskribent.

Andersen hyllar AfS för att de enligt hans mening är mer populistiska än SD. Och han gör det främst därför att han identifierar SD:s icke-populistiska sida med deras liberalisering, deras anpassning till Moderaterna o.s.v. Han skriver:

“Sammantaget finner vi alltså att AfS har förutsättningar att göra skillnad i svensk politik. Konkurrensen från AfS, och MED, kan förhoppningsvis tvinga SD att skärpa sig, både vad gäller internkulturen och liberaliseringen. Man är inte längre ‘det enda hoppet’ som kan bete sig hur som helst, väljarna har nu andra alternativ. Detsamma gäller potentiella medlemmar.

Det pågår en konflikt mellan folk och etablissemang i många europeiska länder och USA, där Trump, Brexit, Alternativ för Tyskland och så vidare ingår. Man kan beskriva det som en populistisk rörelse i bred mening, där folket samlas kring populistiska, etablissemangskritiska partier. Sverige har här varit avvikande, SD både är och är inte ett populistiskt parti. Väljarna röstar på partiet av klassiskt populistiska skäl, man vänder sig mot etablissemanget och dess politik. Men SD har inte fullt ut velat vara ett populistiskt parti, istället har man förgäves uppvaktat Moderaterna, liberaliserat sin politik och laborerat med påfund som ‘antirasistisk mittenpolitik’ och ‘socialkonservatism’.

Här kan man sannolikt ana ett bristande självförtroende, begripligt mot bakgrund av den brutala demonisering som SD utsatts för men ändå olyckligt. Ett sådant självförtroende kan vi istället urskilja hos AfS, som också ligger bättre i linje med den populistiska våg vi ser i omvärlden. Mitt intryck av partiet är genomgående positivt, och det kommer bli spännande att följa det framöver.”

Andersen tillhör alltså de många som räknar även SD:s socialkonservatism till denna anpassning. Detta menar jag är felaktigt i historiska termer, och beror väl på att bestämningen “social” som sådan förhastat associeras med socialismen i vänsterns mening, med socialdemokratin, med socialliberalismen. Dock kommer denna kritik inte främst från den existerande svenska högern, utan från gamla nationalister, som ser den nya ideologiska självbeteckningen som ett svek mot nationalismen, omedelbart sammanhängande med, exempelvis, föreställningen om ett “antirasistiskt mittenparti”, och även det nya begreppet “öppen svenskhet”. Andersen ansluter sig här tyvärr till detta nationalistiska lägers missuppfattning.

Men vi kan bortse från detta och fokusera enbart på Andersens dikotomi mellan den av honom försvarade populismen å ena sidan och SD:s politisk-korrekta anpassning å den andra. Huvudproblemet i hans inlägg är definitionen, värderingen och användningen av populismbegreppet, och framför allt förståelsen av icke-populismen i detta sammanhang.

Populismens partiella giltighet måste visserligen accepteras, och jag gjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD en distinktion mellan “högre” och “lägre” populism. Samtidigt är det för mig uppenbart att även den giltiga, högre populismen är otillräcklig. Och ett icke-populistiskt element är som jag ser det nödvändigt för att förhindra just den typ av anpassning Andersen vänder sig mot och alltså ser som ett uttryck för ett sådant element.

Det är beklagligt att icke-populism på detta sätt har kommit att identifieras med de gamla “etablissemangspartierna” och med anpassning till dem. Och det är det även av det skälet att dessa partier idag i verkligheten i en mening är minst lika populistiska som de partier som idag ensamma betecknas som sådana, de populistiska nationalistpartierna.

Men det icke-populistiska element jag försvarar är för mig nödvändigt också för att det allena förmår modifiera och gå utöver den gamla nationalismen av SD:s typ. Det måste definiera det nya tredjes väg, framtidens väg bortom det gamla förstas nationalism och det gamla andras liberala kompromisser. 

Tvärtemot Andersen har min förhoppning således varit att AfS ska bli ett mindre populistiskt parti än SD. Ett parti som gör bruk av den typ av ideologiska och politisk-filosofiska resurser som SD hittills inte i tillräcklig utsträckning assimilerat, och som förmår lägga en stabil grund för ett seriöst, konsekvent och långsiktigt politiskt arbete.

Andersen kan förvisso ha rätt i att “ideologiska etiketter” kan vara problematiska och bli till hinder för politiska partier genom att på sakpolitiskt onödigt sätt skrämma bort vissa väljargrupper. Men det innebär inte att man kan klara sig utan verkligt politiskt tänkande och en sammanhängande åskådning. Populismen hos etablissemangspartierna visar sig inte minst just i uppgivandet av, och oförmågan, ja oviljan att i reell kontinuitet vidareutveckla deras historiskt definierande åskådningar, och deras trovärdighet har i hög grad skadats av detta, i viss mån till och med när förändringarna entydigt varit förbättringar och nödvändiggjorts av de historiska åskådningarnas verkliga ohållbarhet. De är idag föga mer än blott marginellt differentierade formella apparater för utövande av systembevarande makt, utan skrupler inför det nya mått av flexibilitet som idag är nödvändigt för detta syfte.

Andersen berömmer dock även AfS för att deras program är genomtänkt. Och det är väl inte orimligt att skilja mellan mer och mindre genomtänkta former av populism. Likafullt finns en principiell spänning och motsättning mellan populism och genomtänkthet. Populismen som sådan är helt enkelt inte innehållsbestämd på det sätt som Andersens ställningstagande förutsätter. Det är litet förvånande att Andersen försvarar den på det oreserverade sätt han nu gör, eftersom knappast någon i Sverige torde vara så förtrogen som han med den icke-populism som inte sällan är framträdande inom den nya högern och hos andra tänkare som Motpol så länge introducerat. Det är innehållsligt eller åskådningsmässigt i väsentliga avseenden en annan icke-populism än den jag är benägen att försvara, men i stort samma allmänna analys borde i det här aktuella fallet kunnat väntas även från det hållet.

Det är väl inte osannolikt att Andersen i själva verket håller med om det jag säger här, och bara tyckt sig ha haft anledning att tillfälligt utelämna dessa dimensioner. Vi kommer med säkerhet få höra mer från honom om AfS. Men just nu ser det ut som en villkorslös kapitulation för den okvalificerade populismen av den typ vi sett även i ny- och alternativhögerkretsar alltsedan Trumps valkampanj. I linje med vad jag skrivit genom åren om (de nu före detta) SDU:arna och vad jag velat hoppas på från dem, känner jag därför för min del att det finns anledning att göra dessa markeringar ifråga om populismen och AfS, när de nu redan från början sammanställs på det sätt vi finner i Andersens artikel.

Andersen uttalar sig, som många gånger tidigare, vänligt om mig (och jag hoppas att jag å min sida i motsvarande utsträckning gjort det om honom). Men denna gång har det smugit sig in en missuppfattning, som jag avslutningsvis också bör kommentera. Andersen säger att SD gjorde sig av med mig under förnedrande former. Det stämmer inte. Partiledningen och medlemsutskottet, såväl som delar av den tidigare styrelse för Stockholms stads partidistrikt som jag var ledamot av, agerade visserligen på ett problematiskt sätt, som jag blev tvungen att med viss utförlighet analysera här i bloggen. Men de gjorde sig inte av med mig.

Att SDU-ledningen valt att kalla sitt nya parti Alternativ för Sverige kan synas märkligt om man inte förstår att de måste ha haft en djup avsikt med det. Skulle de annars inte själva ha tyckt att det bara varit osjälvständigt att överta denna namn-idé från Alternative für Deutschland? Skulle de inte varit bekymrade över att framför allt i andra länder alla som hör talas om deras nya parti bara kommer att tänka “svenskar – obetydliga epigoner”? Alternative für Deutschland är förvisso ett framgångsrikt parti, och det ligger på flera sätt nära SDU:arna: framför allt skiljer det sig från SD på ungefär det sätt de själva alltid skilt sig från sitt gamla s.k. “moderparti”. Självklart ligger det nära till hands för det nya svenska partiet att vilja kopplas till dem, tänkas på i samband med dem, få draghjälp av dem.

Men det räcker inte för att förklara att man går så långt som att helt enkelt överta deras namn. En så drastisk och demonstrativ anknytning måste rimligen betyda mer än så. Gustav Kasselstrand och hans medpoddare Erik Berglund har, tror jag, en stor kärlek till Tyskland och Österrike (även om de också, liksom William Hahne, läst franska). Den anmärkningsvärda svenska efterföljden måste vara en signal om att Alternativ för Sverige även i andra avseenden vill omorientera vårt land mot Tyskland. Att de är redo att svara dem som har invändningar mot det osjälvständiga namnet att javisst, vår avsikt är just att markera att vi följer i Alternative für Deutschlands spår – och att vi hämtar inspiration inte bara från detta parti, utan från Tyskland i allmänhet!

Det måste vara en markering mot Sveriges långvariga och på många sätt problematiska språkliga, allmänkulturella och politiska amerikanisering. Tyskland har visserligen också ett högst problematisk politiskt idéklimat, inklusive dess egen amerikanisering. Parlamentariskt ligger de efter t.o.m. oss i det att SD kom in i den svenska riksdagen långt innan Alternative für Deutschland kom in i den tyska. Ifråga om proto-totalitär lagstiftning mot obekväma åsiktsyttringar är Tyskland värre än Sverige. Tage Lindbom sammanfattade de kända orsakerna väl i sin bok Fallet Tyskland från 1988:

“I mer än ett och ett halvt århundrade har insiktsfulla män sett såsom i en mardröm de två supermakterna Ryssland och Amerikas förenta stater som ett hot mot Europas liv och självständighet. Den mardrömmen blir verklighet genom de allierades seger 1945. Europas gordiska knut löses med ett alexanderhugg. Den östra delen införlivas i det sovjetiska satellitsystemet och blir genom en så kallat dialektisk process förklarad vara det sanna folkliga Tyskland, den legitima arvtagaren av all äkta tysk tradition – allt givetvis tolkat i de marxistisk-leninistiska tankebanorna. Den västra halvan inplaceras i en atlantisk ordning, blir en “postnationell” demokrati, vars historiska utgångspunkt är ‘Stunde Null’, 1945.

I den ovillkorliga kapitulationen och därmed upphävandet av den statliga suveräniteten ligger principiellt hävdandet av en folklig kollektivskuld. Denna måste sonas på olika sätt. Den allierade segern 1945 är inledningen till ett globalt erkännande av den demokratiska livsformen. Människan är i denna livsform tillvarons härskare, ingenting finns över hennes huvud och över hennes uttalade vilja finns ingen appell. Hennes frihet består främst däri att hon är identisk endast och allenast med sig själv, och för att denna atomiserade mänsklighet skall kunna garanteras sin frihet måste jämlikheten bli en ovillkorlig, över allt härskande princip.

Det tyska folkets skuld för Tredje rikets gärningar skall avbetalas främst genom en omskolning. Tyskarna skall inordna sig i den västliga demokratiska livsformen, århundraden av tysk tradition skall ersättas med det frihets- och jämlikhetsbegrepp, som utformats främst i de anglosachsiska länderna. Det demokratiska kravet ställs med obönhörlighet, tyskarna skall inträda i den krävda ‘postnationella’ demokratin av årgång 1945. Folkets identitet är ytterst att söka i det individuella. Det är i detta individualmedvetande, som skulden skall begrundas och erkännas.”

Men trots allt detta är idag den mer eller mindre konservativa idédebatten mer utvecklad i Tyskland än i Sverige, och Tyskland uppvisar också, bortom de påbjudna åsikterna, en viss allmän kulturell konservatism i vad gäller livsmönster, språkbruk, form och etikett. Trots alla försök att med vad jag kallat “fascismbarriärens” och i Tyskland förstås mer specifikt “nazismbarriärens” hjälp alltsedan andra världskrigets slut utplåna eller – eftersom detta förstås var omöjligt – åtminstone långt utöver den kritiska urskillning som givetvis var nödvändig efter kriget, framförallt i perspektivet av Europas enhet, ideologiskt lägga till rätta Tysklands nationella historiemedvetande och identitet, finns också allt starkare krafter och strömningar som går emot den artificiella glömskan. Alternative für Deutschland, med den lärde juristen och historikern Alexander Gauland i spetsen, är bara det främsta politiska uttrycket för denna strävan att hävda en genuin, historiskt förankrad tysk identitet. Med Lindboms ord:

“Det fruktansvärda, som vilar över nationalsocialismens gärningar, är ett. Men att vända sig till ett helt folk och kräva en skuldbekännelse, som innebär att detta folk skall göras historielöst, är något helt annat. Miljoner tyskar, de så kallade medlöparna, grep i sin förvirring, i sin ångest, i sin andliga förtvivlan efter traditionsfästen, värdebegrepp, som skulle kunna ge deras tillvaro styrka och mening. Det de grep efter var månghundraåriga tyska traditionsvärden. Dessa människor bar fram det bästa, som det tyska folket genom århundraden längtat efter och velat levandegöra: trofasthet, tjänande, vördnad, kosmiskt gemenskapsmedvetande. Det som stämplats som deras brott var att de i Adolf Hitler såg den man, som skulle föra dem till förverkligandet av denna efterlängtade ordning. När de upptäckte sitt fruktansvärda misstag, var det för sent.

I den västerländska liberaliseringen, atomiseringen, relativiseringen framstod detta tyska traditionsbestånd – oavsett alla maktpolitiska aspekter – som ett alternativ, som ett omistligt inslag i europeiskt liv. Att krossa detta, att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som ‘Stunde Null’ – detta är också ett misstag, ett fruktansvärt misstag.”

När allt kommer omkring ligger Tyskland fortfarande där det ligger, mitt i Europa, inbäddat bland sina europeiska grannar, omöjligt att flytta på. Varken den nationella eller den gemensamma europeiska historien går att förtränga, att över en viss gräns omtolka, att få bort. De historiskt givna identiteterna fortsätter att göra sig gällande, om än i en ständigt pågående och i sig oundgänglig process av tolkning och ömsesidig anpassning – en process som tog viktiga steg framåt, bort från nationalismens härjningar, i den dialog mellan Adenauer och de Gaulle som ledde fram till det s.k. Élyséefördraget 1963, om än Adenauer inte i allo kunde sägas representera hela Tyskland, eller ens hela den dåvarande västtyska förbundsrepubliken, utan i hög grad var formad av en distinkt, Frankrike och väst kulturellt mer närstående kultur i Köln.

Fastän vi inte ockuperades av USA har vår amerikanisering visat sig mer långtgående än Tysklands. För att inte tala om Frankrikes. De Gaulle tog, bör vi komma ihåg, Frankrike ut ur NATO:s militära samarbete, och de amerikanska militärbaserna i Frankrike stängdes. Hans linje, tron på ett starkt och självständigt Frankrike, men också, och lika viktigt, Europa, var oss mer främmande än kanske något annat europeiskt land, med det ständiga undantaget Storbritannien. I högre grad än det övriga Västeuropa (efter murens fall också Östeuropa), tycks vi ha tagit till oss de mest problematiska aspekterna av USA, under förbiseende av de värdefulla, såsom den egentliga amerikanska konservatismen, som det fortfarande finns mycket att lära av. Det USA som under ett århundrade varit det huvudsakliga instrumentet för den radikala vänsterliberala globalismen har helt dominerat den svenska amerikaniseringen. Trots den ytliga, periodvisa och medialt dramatiserade antiamerikanismen inom vänstern, var det dessa aspekter som bestämde Sveriges dubiösa internationalistiska idealism under ledning av en Hammarskjöld och en Palme. En idealism som främst bidrog till att försvaga västerlandet genom att i avkoloniseringens och postkolonialismens namn understödja allehanda mer eller mindre kommunistiska diktatorer i tredje världen – diktatorer som samtidigt var hjälplöst belånade och därmed i verkligheten styrda av det globala kapitalet och dess nya institutioner. Samtidigt finansierades den högspänt moralistiska solidariteten i stor utsträckning genom urskillningslös vapenexport. Vi har aldrig varit någon “humanitär stormakt”. I själva verket har våra viktigaste, äldre traditioner svikits.

FN-systemet, inklusive dess ekonomiska och många andra komponenter, NATO inte som tillfällig motkraft mot Warszawapakten utan, som det allt tydligare visar sig idag, som världspolis med syfte att ingripa mot alla som motsätter sig den nya ordningen, Marshallplanen som fick européer att för amerikanska skattebetalares pengar köpa amerikanska produkter som annars inte gick att sälja – allt detta och mer liknande var bara en del av den ofantliga omställning som efterkrigstidens europeiska nyorientering mot Amerika innebar. Den kulturradikala och till helt övervägande del populärkulturella påverkan var minst lika betydelsefull. Den hade visserligen börjat redan före kriget, med Hollywood och jazzeran. Men det var under efterkrigstiden som det avgörande skiftet ägde rum. Som Paul Gottfried visat är det från USA snarare än från Europa som de huvudsakliga radikala ideologiska impulserna spridit sig, och inte bara som översatta och populariserade varianter av europeiska intellektuellas verk, utan i lika hög grad i form av inhemska, ursprungligen amerikanska idéer, exempelvis på demokratiteorins och pedagogikens områden.

Men signifikativt nog var det högern i lika hög grad som vänstern som drev på denna förändring. Hotet från kommunismen var förvisso en legitim orsak, men närmandet till USA gick långt utöver vad det motiverade, ofta drivet av ren naivitet och ytlighet, men i icke försumbar utsträckning också av fullt medveten komplicitet. Gunnar Unger, som under kriget försvarat den distinkta s.k. “svenska linjen”, ställde med obehaglig snabbhet om under efterkrigstiden, något som kan studeras med särskild tydlighet i hans bok Amerikanska ansikten från 1955. Drivkrafterna bakom denna plötsliga nya rörelse hos högern, i entydig riktning bort från konservatismen, visar sig tydligt i dess alltmer absurt ensidiga fortsättning än idag, tre decennier efter kommunismens fall. Högern fortsätter duperas av den enkla frihetsretoriken, och är oförmögen att förstå arten av de andra krafter och intressen som styr USA:s, och därmed “västs”, agerande. Med den oavbrutna aggressionen i Mellanöstern och den groteska antiryska hetsen har idag även “väst” i hög grad blivit ett hot mot freden. I vilken utsträckning Trump och de strömningar som mer eller mindre stöder honom kommer kunna ändra på detta återstår att se.

Från mitten av 60-talet kunde det se ut som om det enbart var högern som var proamerikansk. Inom vänstern tycktes protesterna mot Vietnamkriget och det allmänna motståndet mot den amerikanska “kulturimperialismen” ta över. Men detta var ett ytfenomen. Vänstern i allmänhet förstod aldrig, och förstår fortfarande inte, att Sovjetkommunismen alltifrån början skulle varit omöjlig utan stödet från mer eller mindre diskreta medlöpare och finansiärer i “väst” – krafter och mer eller mindre institutionaliserade idéströmningar som i själva verket dominerade “väst” under hela 1900-talet, i politiken såväl som i kulturlivet, i bank- och finansvärlden såväl som i media. FN var i mycket ett gemensamt kapitalistisk-kommunistiskt projekt (vi måste komma ihåg att Alger Hiss var den förste, om än tillfällige generalsekreteraren), som bortom dessa ideologiska skillnader eftersträvade global kontroll, till att börja med i form av en ekonomisk men med tiden också en politisk världsregering. Efter det långvariga och massiva amerikanska liberala stödet för Sovjetunionen i USA, släppte USA fram Stalin i Kina och Korea, och överlämnade sedan i princip Kina till Mao. Vietnamkriget, såväl som Koreakriget och Grisbukten, visade att det inte handlade om något seriöst motstånd mot kommunismen, utan att större, bakomliggande globalistisk-centralistiska motiv var avgörande. Att tro att USA “inte kunde vinna” i konflikterna i fjärran östern är självklart bisarrt. Och endast på ett ytligt plan gjorde alltså vänstern motstånd. I verkligheten tjänade de, om än ibland indirekt, samma intressen – något som idag inte bara fortsätter, utan blivit långt mer uppenbart.

I det att de genom sitt val av namn å det närmaste anknyter till det tyska parti som utifrån Tysklands givna historiska belägenhet söker sig fram mot en ny självständig och europeisk väg, kan man anta, eller åtminstone hoppas, att Alternativ för Sverige signalerar att man likaledes vill bryta med hela denna långa utveckling åt fel håll. För det nya svenska partiet vore det därmed Sverige i Europa som åter står i centrum, och mer allmänt den sanna, nationellt diversifierade Europatanken. Jag har ju genom åren hela tiden försökt ta fasta på SDU:arnas föredömliga arbete för ett alternativt Europasamarbete, främst med jämförbara ungdomsförbund på kontinenten. Har vi nu fått det svenska Europaparti jag efterlyst? Har man insett behovet av ett sådant? Har man förstått den populistiska nationalismens otillräcklighet? Vill man bli något mer och större än ett “radikaliserat” SD?

Det är hög tid för den stora omprövning jag ovan kort antytt. USA kan givetvis räddas, om vissa av de krafter som just nu märkbart stärkts kan fortsätta forma utvecklingen, och om vansinnigheterna i Mellanöstern och i relationen till Ryssland avvecklas. Men rollen som enda supermakt och världspolis, som huvudsaklig vehikel för globalismen, är rimligen överspelad. I stället kan USA, med en återgång till dess ursprungliga självförståelse, före det långa, av wilsonianismen präglade 1900-talet (och början av 2000-talet), i samspel med ett likaledes på nytt sätt klarseende Europa, bli en sund kraft för det verkliga västerlandet, för västerlandets egentliga intressen. Men vår uppgift är att ta oss an Sveriges och Europas överhängande, egna problem. Och det kräver den beskrivna, djupa nyorienteringen.

En ofta betydande engelsk påverkan på Sverige och svensk kultur fanns förstås långt före amerikaniseringen. Men även den har körts över av den senare. Till och med i Oxford har jag träffat svenska studenter för vilka tanken att tala brittisk engelska – vilket också innebure att lära sig denna engelska – var fullständigt främmande. Man talade, i vad som kanske kan beskrivas som förenad okunnighet, naivitet och oavsiktlig arrogans, enbart amerikanska, utan att ens vara fullt medvetna om det.

I än högre grad har förstås det gamla franska inflytandet, den gamla kulturella gemenskapen med Frankrike, dolts under de massiva nya lagren av americana. Men historiskt djupare än till och med detta inflytande har närheten till Tyskland, den tyska kulturen och det tyska språket varit för vårt land. Det beror inte bara på den starka tyskorienteringen som efter Napoleonkrigen, med kulturella impulser som nyhumanismen, romantiken, den idealistiska filosofin och historicismen, och med förankring främst i lärdomsstäderna, kom att ersätta den franskorienterade och stockholmsbaserade gustavianska 1700-talskulturen med dess karaktäristiska, kvarvarande klassicistiska inslag (det franska inflytandet var förstås starkt även i Tyskland under 1700-talet). Framför allt har det att göra med vår nära relation till tyskarna under medeltiden och under den tidigmoderna tiden, när en mycket stor del av Stockholms befolkning bestod av tyskar, när det svenska språket utvecklades, och när Sverige började ta form som nationalstat.

Bland 1950- och 60-talets förstörare av det svenska bildningsväsendet fanns inte bara de som, i förlängningen av och under förstärkande av tidigare liberalers kampanjer, ville avskaffa latinet och grekiskan på gymnasiet, utan till och med sådana – exempelvis den på flera sätt typiske, vänsterradikale skolideologen och läroboksförfattaren Åke Isling – som verkade för att tyska och franska skulle bort från skolan, att endast engelska skulle stå på språkschemat. Mot en amerikansk kulturimperialism som kunde få effekter som denna även inom vänstern, hade Sovjetunionen inte mycket att komma med, och det är inte minst sådant som förklarar dess nedgång och fall. Engelskans upphöjande till global lingua franca har, oaktat dess praktiska fördelar i vissa sammanhang, haft förödande effekter inte bara på andra språk – framför allt som moment i en allmän, indirekt, antieuropeisk politik – utan även på engelskan själv, som normaliseras i en mångfald utarmade, förgrovade och förvrängda former. Men i en värld där det amerikanska inflytandet med viss sannolikhet kommer minska, blir även denna ensidiga språkliga och även kulturella dominans överspelad.

Från 1800-talet och fram till efterkrigstiden tog det svenska skolväsendet mycket starka intryck av det tyska. En stor och grundläggande del av Sveriges återvändande till Europa måste förstås vara rekonstruktionen av ett sant europeiskt bildningsväsende. Detta handlar inte bara om att, förslagsvis, göra latin och grekiska till obligatoriska moment i en fullständig humanistisk gymnasieexamen – en reform som kanske mer än något annat skulle åter förankra oss i Europa, stärka den gemensamma europeiska kulturen, och, genomförd också i andra europeiska länder, binda ihop och hålla samman Europa. Tyskan och franskan måste också åter bli lika viktiga som engelskan. Att spanskan blivit ett stort språk på gymnasiet, och undanträngt den inte minst historiskt lika viktiga italienskan, misstänker jag beror nästan enbart på amerikaniseringen: dess utbredning är visserligen väldig, när vi räknar in Latinamerika, och Spanien är förvisso ett huvudsakligt svenskt semesterland. Men det är svårt att se att dessa faktorer är en tillräcklig förklaring. Snarare beror det på svenskars erfarenhet av spanskans alltmer framflyttade positioner i USA. Det är en problematisk motivation. Men studiet av spanska och ytterligare andra moderna europeiska språk i gymnasiet måste givetvis också uppmuntras, om än dock helst, som tidigare, i något slags prioritetsordning, bestämd av deras närhet till oss och deras betydelse för oss såväl i nuet som historiskt.

Det går inte att på allvar förstå vad Sverige är utan att förstå den tyska kulturen och det tyska språket. Tyskland är vårt största exportland, men den geografiska och historiska närheten till trots har vi på många sätt hamnat på ett märkligt och artificiellt mentalt avstånd till varandra. De amerikaniserade svenskar som ofta blivit nästan helt främmande för det kontinentala Europas språk, och i synnerhet tyskan, är i mycket alienerade även från sin egen svenskhet. De förstår inte stora delar av vilka de är, förstår inte vad det är för språk de talar. Det ensidiga amerikanska inflytandet döljer och undantränger, både på grund av dess disproportionerliga omfattning och dess problematiska innehållsliga karaktär, vårt grundläggande historiska, europeiska arv. Och endast mot dess bakgrund går det att fullt uppfatta Sveriges egenart.

I ljuset av allt detta, och även om det kommer bli ansträngande att alltid behöva förklara det, skulle det övertagna tyska partinamnet Alternativ för Sverige, som annars skulle te sig märkligt, kunna vara begripligt och meningsfullt. Den nyorientering jag skulle vilja se partiet som en första rörelse i riktning mot, går alltså djupt, måste handla om mycket mer än det tyska partiet och vad Tyskland är idag. Den måste betyda att vi nu får ett parti som förstår vikten av att ta Sverige tillbaka till Europa. Utan att på något sätt kapa banden med det som är av värde i USA – generellt sett borde sådana band alltså tvärtom förstärkas, ja ofta nog för första gången upprättas – skulle Alternativ för Sverige kunna ta oss bort från det problematiska USA, den globaliserade mång-, mass- och popkulturens USA, det USA som under 1900-talet kulturellt glidit allt längre bort från oss, eller från vad vi var, borde vara, egentligen är. Alternativ för Sverige kan, hoppas vi, bidra till att ta oss hem till Tyskland, hem till Europa.

22/1