Month: June 2013

Svar till DogDylan

Kände men tyvärr anonyme nätdebattören DogDylan (som jag i något tidigare svar sagt förtjänar dock den roliga pseudonymen erkännande, även om den ju är en sådan som inte kan användas hur länge som helst…) skriver en viktig kommentar till mitt inlägg Sverigedemokratisk litteratur? som förtjänar att återges och besvaras i ett separat inlägg. Jag tillämpar som flera gånger tidigare “forum-formatet”, med Doggens text uppdelad i mindre delar i fetstil, följda av mina svar.

–

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserade av den europeiska kulturen. Partiet är inte heller kristet eller konservativt i någon djupare bemärkelse. I den mån Sverigedemokraterna värnar om kultur handlar det primärt om att värna om svensk etnokulturella traditioner så som midsommar.

Just det. Det är därför jag i en mängd inlägg sagt att partiet måste revidera sin kultur- och Europapolitik. Det unikt svenska ska naturligtvis försvaras, i den mån det är värdefullt. Detta är viktigt. Men svensk kultur är en del av och en variation av den europeiska; att inte vara intresserad av den europeiska kulturen är att inte vara intresserad av den svenska.

Det huvudsakliga fokuset i den sverigedemokratiska politiken är invandringspolitiken. Utöver detta är arbetsmarknadspolitik, försvarspolitik, kriminalpolitik och EU-politik viktiga politiska plattformar för partiet.

Ja. Och mer kan läggas till och proportionerna bli bättre.

Fram till terroristdådet i Oslo fanns också en mycket explicit och tämligen liberal kritik av Islam. Det är bara en tidsfråga innan denna ådra kommer återuppväckas i partiet.

Det är möjligt.

Sverigedemokraterna är inte – och detta kan inte nog understrykas – ett parti som värnar om kultur. Det är få partier som är intresserade av sådana frågor och Sverigedemokraterna är inget undantag. När partiet talar om kultur handlar det primärt om politisk kultur. Således, i den mån SD vill stödja konst och litteratur är syftet primärt att förändra samhället i en viss politisk riktning. Det kvalitativa innehållet i konst, litteratur och opera spelar mindre roll och kulturen värderas primärt i relation till vilka metapolitiska effekter den får. 

Alltså återigen: revision av kulturpolitiken.

Den omtalade mediesatsningens format kommer likna den islamkritiska tidningen Dispatch International. Ideologiskt kommer ”tidningen” stå nära liberalismen och neokonservatismen eftersom det är åt det hållet som SD sedan 2005 har vandrat.

Den inriktningen måste i så fall ändras. Dispatch International har väl en del bra innehåll, men tidningen kan ju inte stå nära liberalismen och neokonservatismen utan att överge det som gör SD värdefullt, sympatiskt, viktigt och intressant – det som exempelvis Björn Söder på utmärkt sätt representerade representerade i riksdagen 2011. Och liberalismen strider ju mot socialkonservatismen som man 2011  med stor beslutsamhet etablerade  som huvudsaklig ideologisk beteckning.

Eftersom mediesatsningens primära utgångspunkt har varit att maximera partiets mål – dvs. växa, kommer mediesatsningen vara lättillgänglig och vända sig till potentiella väljare. Det är av relevans att förstå att SD är ett politiskt parti och ingen folkrörelse, företag eller kamprörelse. 

Ett politiskt parti behöver ju dock inte stå i motsättning till en folk- eller ”kamprörelse”; och politiska partier är av olika slag. Vad som måste undvikas är att SD blir ett billigt, lägre populistiskt, liberalt eller neokonservativt Bert Karlsson-parti (om neokonservatismens delsanningar, se min kommentar om Irving Kristol här). Det måste förbli, eller, om det inte redan är det, bli ett seriöst, långsiktigt arbetande parti med djup, genomtänkt och historiskt förankrad ideologi och sakpolitisk förståelse. Det har ju alla förutsättningar att bli – eller i än högre grad bli – ett sådant, men möjligheten till den nödvändiga fortsatta utvecklingen i denna riktning kan naturligtvis också missas och gå förlorad genom felaktiga beslut.

Mediesatsningen kommer heller inte vara ”fristående” från partiet. Det är ganska uppenbart att partiet inte kommer släppa ifrån sig en satsning på flera miljoner kronor utan att ha absolut kontroll.

Nej, det tror inte jag heller. Vad som menats är väl att den ska vara delvis fristående i den meningen att även icke-SDare ska kunna skriva i den och att den inte bara ska publicera material om snävt partirelaterade frågor (och att fortfarande Almqvist, nu dessvärre och onödigtvis t.o.m. som icke-medlem, i någon funktion ska ansvara för den).

Partiets interna kultur är mycket hierarkisk och partiet accepterar inte alternativa röster – i synnerhet inte röster som är i konflikt med partiets stundande liberalism.

Om liberalismen är stundande är jag en alternativ röst. Jag känner mig inte icke-accepterad. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att jag är helt och hållet en outsider och inte på något sätt aktiv i partiet.

Vi kan säkerligen vänta oss en ganska populistisk tidskrift eller tidning.

Det måste naturligtvis undvikas, förebyggas – eftersom vad du här åsyftar är vad jag kallar den lägre populismen. Tidskriften och hela SD måste räddas undan dess träsk – att visa att man inte är ett nytt Bert Karlsson-parti har ju, som jag skrev, länge varit en nödvändig, medveten strävan. Och som jag ser det bör detta helst ske åtminstone ungefärligen enligt de linjer jag försökt antyda i många inlägg under de senaste åren.

Du nämnde att SD bara säljer en bok. SD får inte sin primära finansiering från försäljning av böcker.

Nej, naturligtvis inte. Jag säger inte att SD nödvändigtvis måste sälja fler böcker. Som jag skrev vore det bättre för SD att inte sälja någon bok överhuvudtaget än att bara sälja Wachtmeisters. Ett alternativ är naturligtvis att utöver Wachtmeisters sälja också en stor mängd andra böcker av annan typ. Vad jag vände mig mot i inlägget var hursomhelst bara de signaler det sänder att endast sälja Wachtmeisters bok, innebörden av detta. Det skulle ju kunna synas tala för att du har rätt om partiets nuvarande tendens.

SD-butiken är inget bokförlag. Huruvida ett bokförlag kommer instiftas i SD:s mediesatsning får vi se men jag tror man kommer sälja mycket islamkritisk och kontra-jihadistisk litteratur snarare än den litteratur som du har i åtanke.

Detta är alltså inte en fråga jag tog upp. Men om man kommer sälja fler böcker måste det naturligtvis vara sådana som jag och Mattias Karlsson har i åtanke.

Det stora problemet är egentligen att det bara är SD som har de ekonomiska resurserna och viljan att bidra till en konservativ mediesatsning och det innebär också att partiet kommer kontrollera innehållet. Jag tror faktiskt inte att det kommer ske någon djup idédebatt. 

I så fall måste det kontrollerande partiet förändras enligt ovan. Bert måste ut och Mattias in, Karlsson. Eller de ambitioner som kommer till synes på den sannolikt av den senare drivna webbplats jag nämnde, Socialkonservativa tankar. Till att börja med. Därefter är det bara att fortsätta. Som jag skrev, de potentiella intellektuella resurserna är närmast outtömliga. Och som jag nyligen nämnde i mitt inlägg Nationalismen och Europa har ju SDU – “Sverigedemokraternas framtid”, som de med rätta kallas på moderpartiets webbplats – redan börjat formulera den nödvändiga, reviderade kultur- och Europapolitiken.

För Sverigedemokraternas del är naturligtvis den här mediesatsningen mycket positiv men för debatten och bildningen i stort är jag betydligt mer tveksam. Jag skulle hellre köpa ett reformerat och förbättrat Axess.

En reformerad och förbättrad Axess vore naturligtvis bättre än en Bert Karlsson-tidskrift. Men målet för mediasatsningen bör, tycker jag, vara en reformerad och förbättrad Salt. En sådan tidskrift kan bli verkligt positiv både för SD och för debatten och bildningen.

Hur som helst har SD de ekonomiska resurserna att långsiktigt bedriva opinionsbildning och denna mediesatsning kommer vara ett av flera verktyg för partiet. Jag tror faktiskt denna kan ha en positiv effekt på debatten överlag. Det kommer bli spännande att se vad de kan leverera.

Just det.

Kom hem Erik Almqvist och ta itu med detta. Engagera med fördelaktiga villkor DogDylan och en rad liknande, utmärkta nätskribenter under deras verkliga namn.

Och alltså, om inte samtidigt ett stort antal böcker av annat slag snabbt kan börja säljas i SD-Butiken: Bort med Wachtmeisters bok!

Jag har inte närmare satt mig in i Björn Söders och den sverigedemokratiska partistyrelsens grunder för uteslutningen tidigare i år av partiets gruppledare i Göteborg och Västra Götaland, Patrik Ehn, eller i dennes försvar mot anklagelserna, och känner mig därför inte kunna rättvist bedöma det hela. Inte minst äger jag bristande förtrogenhet med partiets kriterier i fall som dessa.

Till skillnad från Erik Almqvists fall var det i Ehns inte fråga om något mediadrev efter någon “skandal” rörande hans beteende. Ehn uteslöts på grund av vad partiledningen på eget initiativ bedömde som ideologisk avvikelse – och uteslutningen var en mer långtgående åtgärd än den som vidtogs mot Almqvist, som endast fråntogs sina specifika uppdrag i partiet.

Utan att ta ställning i denna fråga, och oavsett frågan om Ehn gör rätt i att sitta kvar som politisk vilde i kommunen och regionen, måste dock konstateras att Ehns allmänna inriktning som politiker, vad som tycks vara hans huvudsakliga intresseområden, som sådana, gör att han framstår som en politiker av den typ som partiet i själva verket behöver många fler av. Jag har visserligen inte följt Ehns arbete i Göteborg, men på senare tid, och inte minst i samband med uteslutningen, har det tydligt framgått att han åtminstone delvis är fokuserad på de nära sammanhängande områdena kulturen och Europa.

I den här bloggen har jag försökt framföra uppfattningen att SDs politik på båda områdena behöver revideras. Kulturpolitiken, och inte minst den för partiet helt centrala frågan om vad som är svensk kultur, måste omdefinieras i europeiska termer. Det hotande populistiska och thatcherska misstaget att helt enkelt lägga ned eller dra in stödet till kultur- och forskningsinstitutioner enbart på grund av deras nuvarande innehåll och problematiska ideologiska ledning, i stället för att välja den svårare, långsiktiga lösningen att arbeta för deras förändring i dessa avseenden, måste undvikas. Ett nära samarbete med motsvarande europeiska politiska partier för en Europagemensam politik, syftande inte minst till etableringen av ett konstruktivt alternativ till det nuvarande EU, och på grundval av den gemensamma europeiska kulturtraditionen, måste inledas.

SDs nya principprogram antogs såvitt jag förstår mycket snabbt vid landsdagarna 2011 eftersom man – eller en majoritet – snabbt ville etablera socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk inriktning och beteckning i stället för nationalismen. Brådskan var såtillvida begriplig, och det är naturligt att produkten inte blev optimal. Men det är viktigt att inte försumma det arbete med fortsatt revision av programmet som av dessa skäl är nödvändigt. Just när socialkonservatismen skulle lyftas fram i stället för nationalismen, blev resultatet i stället på den helt avgörande kulturpolitikens område att intrycket av nationalism, i problematisk mening, snarare förstärktes.

Jag vet inte vilka som är ansvariga för just det kulturpolitiska avsnittet (som, liksom alla avsnitt i jämförelse med det tidigare programmet, är mycket kort). I själva verket är det två avsnitt – ett allmänt om kulturpolitiken, och ett separat om frågan om vad som är svensk kultur. Mattias Karlsson ansågs såvitt jag minns ha haft något slags övergripande ansvar för programmets helhet, men naturligtvis måste rimligen många i partiet ha bidragit som medförfattare.

Mitt intryck är att Karlsson är ideologiskt kunnig och har historiska intressen. Det föreslogs exempelvis att det var han som låg bakom webbplatsen Socialkonservativa tankar, som innehåller citat från några kända och okända politiska tänkare. Den är visserligen högst rudimentär och begränsad i sitt urval, och den har inte uppdaterats sedan februari 2012, men signalerar ändå, om Karlsson är upphovsmannen, en god vilja till fördjupad ideologisk diskussion från partiledningens sida. Bland de citerade filosoferna finner vi Roger Scruton, en av vår tids ledande kulturfilosofer. Ja, vi finner till och med T. S. Eliot! Inte minst mot denna bakgrund är det svårt att tro att Karlsson står bakom just de otillräckliga och delvis ohållbara kulturavsnitten. Deras svagheter måste vara tillfälliga misstag åtminstone främst från andras sida, olyckshändelser som förklaras av tidsbristen.

Oavsett frågan om riktigheten av Ehns uteslutning var det högst olyckligt att det för många kom att framstå som att den, på ett allmänt plan, berodde just på hans intresse för vissa tänkare och för viss litteratur och konst, och på hans engagemang för och kontakter i Europa: den som uteslöts var en av de alltför få hittillsvarande ledande sverigedemokraterna med verkligt relevant utbildning, betydande och uppenbara kulturella intressen, och europeisk utblick. Fastän detta självklart inte var avsikten (man fann i allt detta innehållsmässigt den ideologiska avvikelsen), förstärkte det tyvärr det missvisande intryck av inskränkt, provinsiell kulturell nationalism som också principprogrammet kan ge.

Ehn har nu, som utesluten, på Facebook gjort en insats som jag tycker förtjänar erkännande från partimedlemmar, oaktat var han nu ska anses stå ideologiskt. Han har fäst uppmärksamheten på att SD på sin webbplats, i avdelningen SD-Butiken, säljer endast en enda bok: Ian Wachtmeisters Rebellerna!

Inte heller detta kan naturligtvis vara något annat än ett misstag. Boken måste ha lagts till i Butiken i en egen kategori, Litteratur, som en gest av välvilja i samband med att Wachtmeister talade på SDs kommunkonferens i Älvsjö 2010, och därefter har detta glömts bort av de ansvariga för webbplatsen.

Säkert var Wachtmeister en mycket kompetent industri- och företagsledare, utan tvekan har han alltid haft flera viktiga poänger om Sverige och svensk politik, och han är förvisso ofta rolig. Om före detta nydemokrater nu inser att det är SDs politik som behövs måste de naturligtvis välkomnas. Självklart var Wachtmeister en lämplig talare (trots hans undantagslöst hemska slipsar). Men att SD marknadsför en bok av honom som den enda boken överhuvudtaget på sin egen webbplats sänder ju av flera skäl helt fel signaler.

Wachtmeisters parti Ny Demokrati var verkligen i alldeles för hög grad ett populistiskt pajasparti, utan verklig historisk, ideologisk och kulturell grund, även om detta var Bert Karlssons – som bl.a. fick en tillsägelse av talmannen när han uppträdde utan skor i riksdagens talarstol – och andras fel i långt högre grad än hans eget (skillnaden mellan Wachtmeisters och Karlssons åsikter om SD, idag, är stor). Wachtmeister själv framstod som detta partis nästan enda styrka. Inte minst viktigt för SD har ju länge varit att visa just att man inte är ett nytt Ny Demokrati som snart kommer upplösas av sig själv genom inre strider producerade av bristande seriositet, att man inte är ett populistiskt parti i den lägre meningen eller bara ett missnöjesparti. Även om Wachtmeisters bok skulle vara bra (jag har inte läst den) vore det bättre för SD att inte sälja någon bok alls genom sin webbplats än att sälja bara den. Sådan är nu en gång politiken, och det vet ju egentligen partiledningen. Wachtmeister – som också själv mycket väl vet detta – får ursäkta här.

Det finns mängder av lämplig litteratur som Mattias Karlsson och andra borde kunna instruera de för webbplatsen ansvariga att sälja, litteratur som verkligen representerar SDs ståndpunkter och värderingar och vad som s.a.s. bör vara partiets allmänna väsen. SD har ju egentligen, i jämförelse med de övriga riksdagspartierna som låst fast sig i ofruktbar, oframkomlig, temporalt provinsiell ideologi, i det närmaste outtömliga intellektuella resurser till sitt förfogande. Vad som krävs är bara att partiet aktivt tillägnar sig och tillämpar dem.

För detta syfte räcker självfallet inte litteraturavdelningen i nätbutiken. Partiets publikationer, och partiet närstående publikationer, är långt viktigare. Nyligen utslystes tjänsten som redaktör för SD-Kuriren, samtidigt som medarbetare söktes till den nya tidskriften Samtiden. Här finns nu alltså en möjlighet att knyta till sig nya kvalificerade personer med inte bara allmän publicistisk erfarenhet utan de nödvändiga allmänintellektuella och kulturella meriterna och det rätta europeiska perspektivet.

Tidskriften Samtiden, som ska rikta sig till den läsande allmänheten, är naturligtvis viktigare än det interna partiorganet SD-Kuriren. Det är såvitt jag förstår Samtiden som det i flera år talats om att Erik Almqvist ska ansvara för grundandet av. Även om han kanske inte själv ska bli dess redaktör tycks det vara han som på något sätt ska administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna – och det är därför det är så viktigt att han omedelbart räddas undan “järnrörsskandalen” och kommer hem till Sverige.

Här har man möjlighet att skapa ett från partiet fristående men sympatiserande organ som förutom seriös “avpixlad” nyhetsförmedling kan rymma mer fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga alternativmedia. Ett organ som på hög intellektuell nivå kan levandegöra och visa aktualiteten och relevansen hos de tanketraditioner – ja vad som på ett plan faktiskt idag ytterst kan sammanfattas som den stora europeiska, i klassisk mening humanistiska kulturtraditionen med dess nationella variationer – som åtminstone potentiellt ligger i linje med partiet som det enda nyskapande traditionalistiska eller social-, kultur- och värdekonservativa i landet, och som under alla omständigheter övriga partier i radikalmodernistisk förblindelse effektivt och till synes definitivt avskurit sig från. Tidskriften Samtiden kan bli vad Samtidsmagasinet Salt för drygt 10 år sedan kunde ha blivit men inte blev.