Igår presenterade Kristina Winberg och Peter “Nalle” Lundgren, SDs toppkandidater i EP-valet, partiets valmanifest i Stockholm. Det innehåller fem huvudsakliga punkter:
1. Vi kräver folkomröstning om återgång till nationellt självbestämmande
2. Vi kräver mindre pengar till EU och mer till svensk välfärd
3. Vi kräver intensifierade insatser mot korruptionen inom EU-systemet
4.Vi kräver stärkt gränsskydd och stopp för missbruket av den fria rörligheten och masstiggeriet
5. Vi kräver slut på lönedumpning och garanterat skydd för den svenska arbetsmarknadsmodellen
Lundgren och Winberg vid valstugan på Sergels Torg (Foto: SD-Kuriren)
Läs hela. Det är utmärkt så långt det sträcker sig, och Winberg och Nalle ger ett alltigenom sympatiskt intryck vid valstugan på Sergels torg. Men detta räcker inte. Manifestet sträcker sig inte tillräckligt långt. Det riktar sig uteslutande till vad som uppfattas som “kärnväljarna”, som det gäller att få upp från sofflocket. “Det här är ett oerhört viktigt val och vi tänker arbeta stenhårt för att få upp folk ur sofforna”, säger Winberg till SD-Kuriren.
Som jag föreslagit i tidigare inlägg bör denna inriktning kompletteras med något som riktar sig till alla de väljare som inte ligger på sofflocket, som alltid röstat i EP-valet. Naturligtvis är det rätt att försöka få upp soffliggarna. Men jag tror helt enkelt inte det är möjligt i tillräcklig utsträckning. Därför är det viktigt att satsa lika mycket på att nå de EU- och Europaintresserade som avgjort kommer rösta, och som också utgör en grupp av väljare som partiet även av andra skäl måste nå, inte minst inför riksdagsvalet.
SIFO presenterar en opinionsundersökning som tycks bekräfta detta: SD får 4,1 %, vilket gör såväl Winbergs som Nalles mandat osäkra. Parollerna “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige” måste kompletteras med ett budskap om, s.a.s., ovanligt folk mot Bryssel och mer Europa.
Problemet med Sveriges Europaparlamentsledamöter och andra EU-funktionärer är inte att de inte är vanligt folk. Är Margot Wallström inte vanligt folk? EU satsade grovpopulistiskt på henne som chef för propagandaenheten just därför att hon var vanligt folk, därför att hon uttryckte sig töntigt på dålig engelska, och överhuvudtaget gav vad man menade var det rätta folkliga, bondska intrycket. Detta, kalkylerade man, skulle göra unionen accepterad och populär bland folken.
Men de bedrog bara sig själva, inte folken. Marit Paulsen tillhör samma kategori – en bondmora som Folkpartiet länge försökt använda för bondfångeri. Mot sådana vore det onekligen högst tacknämligt om vi kunde mobilisera mängder av annat vanligt folk och andra bönder mot Bryssel, som kan säga ifrån och sätta stopp för bedrägeriet. Men mycket mer än så behövs.
Inte heller med de ekonomiska, juridiska och administrativa teknokrater vi och andra europeiska länder skickat till Bryssel finns det något som helst ovanligt. De är ju för det mesta bara företrädare från den vanliga, från all tradition och insikt frikopplade pseudoeliten, tomma förvaltare av modernitetens gamla vanliga blinda rationalitet, oskiljaktiga från varandra i sin oerhörda, uniforma multitud, adekvat sammanfattade i en Van Rompuys icke-persona (i egenskap av president har just han känt sig förpliktad att avge åtminstone en läpparnas bekännelse till de personalistiska idéer som delvis präglade den äldre Europarörelsen…). De kan inte tänka bortom vad de lärt sig i monstermaskineriet, eller hos Goldman Sachs.
Den med dessa byråkrater nära samverkande kategorin ideologer uppvisar heller inte det minsta lilla ovanliga drag. De blir alltmer oförmögna att tänka några som helst självständiga tankar utanför de snäva ramar de för alla gemensamma, centralt producerade, fåtaliga, enkla, ihåliga, ja alltmer falska fraserna och slagorden uppställer. Ingen av dessa kategorier äger någon erfarenhet, någon bildningsprofil, någon insikt som låter dem avvika från massan och bidra med något i detta sammanhang verkligt originellt och värdefullt. Även de är i högsta grad vanligt folk.
Monstermaskineriet är kollektivistiskt, likriktande, nivellerande. Vad som verkligen behövs för att montera ned det är ovanligt folk. Och detta ovanliga folk måste också kunna bygga upp något annat i dess ställe. EUs monumentalt ohistoriska bondmoror, byråkrater och ideologer är oförmögna att förvalta Europatanken. Vi behöver inte mer av detta vanliga folk, utan mindre.
Vad vi behöver är folk som förstår de insikter SDUs kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och orförande Gustav Kasselstrand nyligen formulerade i den av den svenska vanlighetspressen refuserade debattartikel jag skrev om igår. Folk som, med djup förankring i den centrala europeiska humanistiska kulturaditionen och genuin historisk insikt om Europas framväxt och det rika, skapande spänningsfält som är dess identitet, kan bygga upp det alternativa Europasamarbete som är lika nödvändigt som det nuvarande EUs demontering.
Det är ett misstag, förklarar Stigermark och Kasselstrand, att stanna på nivån av kritik mot problemen med dagens EU. Denna är självklart nödvändig: “Det rör sig om problem som berör allt från betungande avgifter för att finansiera en ineffektiv byråkratisk struktur till problem som handlar om hur EU försvårar för sina medlemsländer att sköta sina egna angelägenheter. Den här kritiken är viktig. För den berör på ett konkret sätt de praktiska svårigheterna med det europeiska samarbete som har byggts upp under några decennier.” Men det är nödvändigt att gå utöver allt detta: “Det finns nämligen en djupare dimension i EU-problematiken: EU är idag ett hot mot idén om Europa.”
Idén om Europa. Det är den, dess historiska och kulturella innebörd, och det alternativa samarbete som kan rädda den, som SD nu omedelbart, med mindre än tre veckor kvar till valet, borde lyfta fram för att komplettera Winbergs och Nalles kampanj. Lyfta fram som sin egen idé, inte motståndarnas. Stigermark och Kasselstrand skriver (allt är värt att upprepa):
“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.
Det här arvet är vårt att förvalta. Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete måste ha detta som sitt undantagslöst viktigaste mål. Det ska vara klart att inget samarbete är ett mål i sig. Men ett mål i sig är precis vad EU-samarbetet har blivit. Just detta är den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU: det gör anspråk på att representera idén om Europa och ser därmed till att pervertera densamma. För när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja.
Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på. För även om en sådan kritik är nödvändig så är den inte tillräcklig eftersom den inte erbjuder något alternativ till vad den kritiserar. Ingen EU-kritik får förlora ur sikte att unionens stora brott är att den har kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte. EU finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad.”
Om detta finns tyvärr ingenting i det manifest Wingren och Nalle presenterade. Där finns formuleringar om alltfort nödvändigt samarbete på vissa områden, formuleringar som inte går utöver andra partiers, det vanliga folkets. Men där finns ingenting om det verkliga Europa, Europas historiska identitet, Europas kultur, Europas själ.
Men eftersom SDU nu redan börjat artikulera allt detta som Europafrågan i verkligheten handlar om, eller borde handla om, i framtiden måste handla om, även om det hittills bara skett i en debattartikel, skulle det räcka långt för moderpartiet att bara överta budskapet i denna form och med sina stora resurser snabbt lyfta fram och sprida det. Släpp fram Stigermark och Kasselstrand! De bör också betona att partiet avser att utveckla ett intensivt och nära samarbete med liknande och långt större partier på kontinenten, med syfte både att avveckla det nuvarande EU och att bygga upp det oundgängliga, sanna alternativet.
I stället för att satsa enbart på de osäkra soffliggarna bör vi under de kommande veckorna i lika hög grad, ja i högre grad, rikta oss till den mycket stora, med säkerhet röstande grupp som vi ändå måste nå, gruppen av Europaintresserade. Den grupp för vilken Sveriges europeiska identitet är självklar och central och för vilken Europasamarbetet måste vidareutvecklas snarare än avvecklas. Vi måste erbjuda dem ett bättre Europaalternativ än de andra partiernas union. De är den grupp som kommer avgöra både EP-valet och riksdagsvalet.
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Jan Olof Bengtsson 
0 Responses to “Komplettera Europakampanjen!”