Author: Jan Olof Bengtsson

Signaturen “RB” är en av mina många ypperliga kommentatorer. Anledningen till att jag inte diskuterat så mycket med honom i kommentarfälten är inte bara att jag inte vet vem han är (jag kräver ju inte att alla anonyma framträder under egna namn även om jag hoppas att de så snart som möjligt gör det, men jag vill, för att jag ska kunna prioritera dem, att de åtminstone privat meddelar mig vilka de är; se om detta Comments-sidan), utan väl i lika hög grad att det sällan finns mycket att tillägga, att för det mesta inga som helst invändningar kan göras mot RBs synpunkter och analyser.

Dock kan jag ju ändå göra med honom som med andra, vars kommentarer jag tycker förtjänar diskussion i separata inlägg: jag kan lyfta fram dem i sådana även utan att diskutera dem! Nedan följer nu således RBs senaste kommentar, till mitt inlägg Den historiska skolan i nationalekonomin. Han förefaller luta åt den ståndpunkt jag försvarade i mitt svar på Den Väldiges fråga om samma inlägg, rörande guldmyntfoten.

RB nämner att jag har tagit upp Bill Still här i bloggen, och det stämmer såtillvida som The Money Masters var det första jag postade i Economics-kategorin, men därefter tror jag inte jag har återkommit till honom tyvärr; det borde jag ha gjort. Paul Craig Roberts’ The Failure of Laissez Faire Capitalism diskuteras också, en bok som står på min hylla men som jag ännu inte hunnit läsa. Jag ger därför ordet till RB:

–

Instämmer med Väldiges kommentar: Ett mycket viktigt område som tas upp här, och att det mesta av den behövliga debatten verkar ha uteblivit i det offentliga rummet. Varför? Antagligen har vi här att göra med frågor av typen “som alla vet är invandringen en lönsam ide”, d.v.s. man har bestämt sig för något som “alla vet”, och när etablissemanget hävdar sådant så brukar det vara ett bra tecken på att svaret snarare ligger någon annanstans, och att det är läge att försöka finna ut vad detta är. Vissa “insikter” passar bättre ihop med en framgångsrik karriär än andra.

Jag kan i alla fall påstå att jag ägnat lite tid senaste året åt att sätta mig in i nationalekonomin och vad det egentligen är som ligger bakom problemen. Den finns säkerligen många frågor som är av stor vikt, men två uppenbara som jag observerat är följande:

1. Frågan om frihandel eller protektionism, och alla varianter däremellan. JOB tar ju upp denna fråga i inlägget. Jag läste nyligen Paul Craig Roberts’ bok The Failure of Laissez Faire Capitalism, som är en utmärkt översikt av vilka områden som försummats i de etablerade “sanningarna” på ekonomins område, inklusive frågan om frihandel. Roberts driver tesen att Ricardos frihandelsteori var fel från början. Den är korrekt i vissa specialfall, annars inte. Utifrån detta hävdar han att det uppenbarligen är så att frihandel inte har gynnat USA, eller ens USAs industri, när det gäller handeln mellan USA och Kina. Det är svårt att, i alla fall för mig, säga emot Roberts här, och har han rätt i detta sammanhang så blir ju frågan relevant även när det gäller andra länders handelrelationer. Eller åtminstone handel mellan olika handelszoner eller världsdelar.

2. Bankernas makt över penningmängden. Många har naturligtvis skrivit om detta, men jag har hittills mest studerat Bill Still, vilken även han har omnämnts här på JOBs blogg. Hans första film, The Money Masters, är en grundsten i sammanhanget och kan verkligen rekommenderas. Den finns utlagd på YouTube. Bill Still är emot guldmyntfoten (se Väldiges fråga) och vill istället ha ett system där “fractional reserve banking” avskaffas och staten ger ut egna pengar, utan att först låna upp dem från andra aktörer. Dessa pengar fördelas sedan precis som nu enligt statsbudgetens prioteringar. Han ger dock guldbaggarna, som han kallar dem (ex. Ron Paul), rätt i det att de har identifierat problemet korrekt, penningmängdens kontroll alltså, men att de krånglar till saken i onödan med att knyta det till guldet, samt att det i sådant fall enklare kan manipuleras.

Vi behöver borra vidare här! Och försöka komma fram till något vi kan vara ense om. Jag vet inte om vare sig Roberts eller Still har rätt men de har i alla fall gjort ärliga försök till att ställa fram nya synsätt.

Nätdebattören “Den Väldige”, som tidigare gav sig in i diskussioner främst i den nu nedlagda Axess-bloggen under Johan Lundbergs tid som redaktör, tar i en kommentar till mitt inlägg om den historiska skolan i nationalekonomin upp frågan om guldmyntfoten och dess avskaffande:

“En diskussion av yttersta vikt. Så vitt jag förstår är det på svensk mark bara Andreas Cervenka, och nu, Jan Olof Bengtsson som offentligt har några invändningar mot vad som pågår i den nationella ekonomin/världsekonomin.

Jag vill egentligen bara tillägga en aspekt: Guldmyntfoten. Mitt intryck är att en nyckelfaktor som i hög grad möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i var borttagandet av guldmyntfoten. Det var då världsekonomin lämnade verkligheten och försvann in i drömmens rike.

Rätt eller fel?”

Mitt svar är att det är rätt att den s.k. “världsekonomin” i högre grad än tidigare försvann in i drömmens rike med guldmyntfotens bottagande, men att man med “fractional reserve”-systemet naturligtvis redan gjort det, och att den verklighet guldmyntfoten representerade s.a.s. endast var guldets, inte den reella ekonomins.

Det finns försvarare av guldstandarden som framför viktig kritik inte minst av just detta system, och det rådande internationella banksystemet i övrigt. Här återfinns exempelvis den österrikiska skolan, en av den historiska skolans huvudmotståndare. Det är inte kontroversiellt utan tvärtom av största betydelse att kunna urskilja och acceptera delsanningar på olika håll, även i teoretiska system som man som helhet tar avstånd från.

P.g.a. den viktiga analysen av banksystemet, och även de många andra riktiga ställningstaganden som företrädare för denna skola idag, i egenskap av paleolibertarianer, gör i olika politiska frågor, är jag ibland överens med dem, och jag avstår därför från att hela tiden skjuta in mig på deras ohållbara åskådningsmässiga utgångspunkter ifråga om marknaden, friheten, människans natur och handlande o.s.v. Eller exempelvis på dess idag mest kände representant, von Mises, och hans problematiska politiska associationer och allmänkulturella sensibilitet, som påverkade hans ekonomiska bedömningar och värderingar.

Men med inlägget om den historiska skolan ville jag skjuta in mig just på de nämnda svagheterna. De delas även av andra av den klassiska nationalekonomin influerade skolor, som skiljer sig både från den historiska och den österrikiska. Och till svagheterna kan, menar jag, läggas även försvaret för guldmyntfoten som en tillräcklig garant för att vi inte lämnar verkligheten, ja som i sig i viss mån och på visst sätt representerande den ekonomiska verkligheten.

Det är, menar jag, ännu en illusion, om än inte lika stor som den som skapandet av pengar genom nya obetalbara lån med ständigt stigande räntor innebär. Guldet är guldet, och det har ingenting att göra med allt det som utgör ekonomin i övrigt. Även strikt tillämpad i form av reservkrav blir guldstandarden oflexibel och begränsande för den ekonomiska utvecklingen.

Guldmyntfotens princip härstammar naturligtvis från den tid då pengarnas värde ännu var relaterat till de faktiska myntens reella metallvärde. Men pengar är inte någon ändlig naturresurs utan en symbolisk storhet som måste tillhandahållas av staten och regeringen i förhållande till den reella ekonomin i dess helhet och för dess produktiva syften – mer när expansiva möjligheter och därmed reellt välgrundade behov föreligger, mindre när expansionen uteblir och penningmängden inte längre motsvaras av reella värden. På detta sätt kan också penningvärdet stabiliseras.

Det är m.a.o. inte det faktum att “papperspengar” eller digitala pengar används (det gjorde de alltså naturligtvis även på guldmyntfotens tid) som “möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i”, utan det faktum att det är centralbankerna och det övriga internationella banksystemet som de är kopplade till som skapar dem, och att de gör det på det här antydda sättet.