Author: Jan Olof Bengtsson
Spirituality - Arts & Humanities - Europe
The First Step in Meditation
“Now the discipline of yoga”, Patanjali says. The atmosphere is pure and peaceful. In recent weeks, you have assimilated the introductory teaching, achieved some basic theoretical understanding of things, as set out not just in yoga but in sankhya and vedanta. You knew it was necessary to approach a real, authentic teacher. You are aware you have been learning about what is truly interesting and important, indeed decisive in life.
You sit still, with eyes closed, relaxed. Your senses are now withdrawn from their outer objects. You remember the clear, well-articulated words of guru, and his presence, through which alone much has been tacitly communicated and transfered to you. You are filled with the impression of the few images of guru and the few, traditional spiritual symbols in the room. Some flowers and fruit lie next to the portrait of guru. There is the aroma – not too strong – of a certain kind of incense, which you will always associate with this moment.
The mantra comes to you. You think it quietly. This practice of transcendence is the central practice of yoga, which, although not in itself difficult, few seem able to practice with the requisite regularity in the contemporary world. You understand that to the seed-mantra some can of course add other strengthening and supporting techniques from traditional yoga. Softly, the mantra begins to penetrate the layers of mental content. You – the conscious self – are immersed, dispersed in that content, the subtle objects of the senses, the images and ideas, the feelings and desires, the mental noise. By a mild, initial impulse of the will and the direction of guru, your attention is focused on the mantra. In this way, you are subtly led in the inner direction. In the stillness, you already sense something of the tremendous potential power of the finer levels of awareness. It is a natural process. Through the mantra, you are silently led out of the many phenomenal identifications of the false ego. Lightly and quietly thinking the mantra, or rather just being aware of it, leads you beyond thinking, beyond the mind.
A path is opened, which you already feel will take you beyond the plurality of manifestation and relativity. You move through the mists of the mind. Thoughts come, images come, plans and memories, you hear a faint sound from the street outside, you note some sensations in your body. But again and again, you return to the pure quality of the soft mental vibration of the mantra. You approach the fuller exploration of consciousness itself, of its true nature. You go deeper and deeper on the subtler levels. You are turning towards home, towards your true self. With the help of the mantra, you are beginning to pass through the cloud. You are quietly pulled towards the field of all possibilities, towards the higher nature of transcendent being, knowledge, and bliss. This is not faith. This is experience.
At some point you stop. You begin to return towards the surface. You come out of the meditation. A small but bright, mild ray of the sun of higher consciousness has been allowed to shine forth in you as you moved through the levels of conditional experience. From the partly uncovered sky beyond, there emanates a force of purity, of freshness, of life, of creative intelligence. You open your eyes. To some extent you already experience the world around you in a different way. You see deeper. You understand there is a truer perspective on everything you have known. That knowledge is structured in consciousness. Your mind is being modified in accordance with the light of right knowledge, which allows you to see everything as it really is.
You feel fully centered, present, crystallized. Finer energy fields are stirring in your vividly felt inner body. You feel in control of enhanced faculties of all kinds. You sense that bad habits and destructive or non-optimal patterns in your life are going to be dissolved of their own accord; that major transformations and developments are available to you, that illusion will fade away. Beyond the modifications of the mind, you will come in contact with the source of happiness beyond outer pleasure, with the highest reality, with the lofty realm of truth. You see how you can become a being that spontaneously works for the ultimate good of society and of all living beings; how you will be able to promote that spiritual good by simply being, by simply being a certain kind of being.
You are already on the way to ultimate fulfillment, higher than and different from any achievement in the transitory sphere of phenomena. You begin to awake. This is the sublime way of realization, beyond the theory of the metaphysical philosophers, beyond the moral and aesthetic discipline of classical humanistic culture, beyond all forms of psychological therapy, beyond any intellectual and professional skill. You are set on the path of perfection, reoriented towards the true goal of life, towards ultimate good, the manifestation of life’s full values on all levels, the actualization of the essence of the beauty and sublime greatness you have had intimations of in art, music, poetry, nature, love. You realize that you can live in, that you can become “oned” (to use Julian of Norwich’s wonderful word) with that very essence. The attainment, in a certain sense, of the fullness of the absolute, of the life of the spirit, of the divine, appears possible. You stand before, and are becoming part of, the Great Tradition. You sense that if you just continue on this path, the insights, the powers, the enlightenment, and the liberation spoken of by the greatest spiritual teachers, seers, mystics, saints, and avatars throughout history is ultimately within your reach.
The path is clear – the path that is no path, the path that is rather the goal rediscovering itself. You remember you have been taught that patient, regular practice is needed, and that you must not make any drastic changes in your life in premature reliance on the increased strength you now feel is yours. Humility is always needed. But it will come naturally. The higher nature of divine being, knowledge and bliss has already begun to penetrate and spread through you. It pulls you, your impulses, your will, and your imagination without resistance towards itself, towards the unbroken continuation of the practice. You begin to desire to become immersed and absorbed in that nature, to make your whole mind and body a translucent medium, entirely shaped by and soaked in it. Your whole existence, inner as well as outer, has already been elevated in a wholly new and beautiful way.
If you do not experience the things here described, it does not mean something is wrong with your practice. The qualities and presence of guru may not have been as effectively communicated as it could have been, the theoretical understanding you acquired may not have been clear enough, and, above all, your mental cloud may be too thick and dark for such experiences to be possible. Still, the practice is the right one and you need only continue it a little longer before these realizations begin to happen.
This first step of practice, added to contact with guru and basic theory, is all that is needed. Even if the force of illusion created by strong attachment to conditional experience should delay you, hinder you, mislead you onto lower paths, it is certain that you will sooner or later find your way back. A different seed has been sown deep inside you. The awakened glimpse of your higher self, of transcendent being, will always attract you anew.
Joos de Momper: Helicon, or Minerva’s Visit to the Muses
Click to enlarge
Tage Lindbom: Omprövning
Norma, 1983
Från baksidan:
Socialismen vinner ständigt nya proselyter. Men det finns människor, som levat under de röda fanorna under avsevärd tid men som efter noggrann självprövning lämnat denna tankevärld och gjort detta ej på grund av uteblivna förväntningar utan på grund av att det grundfalska i socialismen till slut blivit uppenbart.
Tage Lindbom berättar om sitt liv och om sin utveckling från ateistisk socialism till tron på en gudomlig ordning.
Fil. dr Tage Lindbom var till år 1965 chef för Arbetarrörelsens arkiv och hade bakom sig ett närmare fyrtioårigt liv i svensk arbetarrörelse. 1962 publicerade han boken Sancho Panzas väderkvarnar, som blev inledningen till hans uppgörelse med den förhärskande samhällsuppfattningen. Han har i sin fortsatta publicistiska verksamhet framförallt behandlat andliga och samhällskritiska ämnen och framstår som en av landets mest klarsynta filosofer.
JOBs kommentar:
Det var den upplevda kortheten och otillräckligheten i dessa memoarer som var bakgrunden till de regelbundna mötena med Lindbom under andra hälften av 90-talet: det önskades att Lindbom skulle berätta mer om sitt liv. Vid dessa möten gjordes inspelningar av Lindboms betättande, och här finns material för den biografi som förr eller senare måste skrivas och redan vid denna tid diskuterades. Men självklart är också Omprövning av stort värde. I den återfinns bl.a. den skildring av Lindboms andliga uppvaknande i katedralen i Chartres som jag tidigare citerat. De djupa andliga grunderna för avståndstagandet från socialismen (och hela moderniteten) förtydligas genom bokens självbiografiska perspektiv.
Rue Royale (Koningsstraat), Bruxelles
Personalism East and West
I just came back from the fifth ISKCON Studies Conference, organized at wonderful Radhadesh/Château de Petite Somme in the Ardennes outside Durbuy in Belgium, by Kenneth Valpey and Ferdinando Sardella (who both spoke at the 12th International Conference on Persons in Lund in August) of the ISKCON Studies Institute, a subdivision of the Oxford Centre for Hindu Studies; the institute publishes the ISKCON Studies Journal. Many old friends attended as well as new faces from different parts of the world. I spoke on ‘Personalism East and West’ (see abstract below).
The Radhadesh website is temporarily offline for technical reasons so I cannot link to it here; awaiting the solution of the technical problems, they refer to this temporary blog. Radhadesh is almost certainly the most important ISKCON temple community in Europe, and the site not only of the temple and of ashramas, but also, and not least, of many important international conferences since the early 1990s. Among them I have attended several ISKCON Communications Seminars and ISKCON Conventions, and one meeting of the Bhaktivedanta Academy of Arts and Sciences, all with many prominent Hinduism and other religion scholars from inside and outside of ISKCON.
Radhadesh has gradually been developed into a first class conference centre with a new hotel – called a guesthouse – next to the château, and an excellent restaurant in an adjacent building. However, I think this was the first time the ISKCON Studies Conference was held here – a couple of years ago I spoke on ‘Conversion, Preaching, and Western Cultural Identity’ at an earlier ISC on the theme of Transmitting the Truth: Education, Preaching, and Conversion in ISKCON, at the equally beautiful Villa Vrindavana outside Florence; as far as I understand, that paper will soon appear in the next issue of the ISKCON Studies Journal. Radhadesh is also the site of Bhaktivedanta College, where ten years ago I taught the introduction to Western philosophy course. Since I was last there, a new building for accommodation of the students, as well as for the college library, had been built. Finally, on the premises is also found the building housing the Bhaktivedanta Library Services.
During this visit to Belgium I also had the opportunity to take photos of some parts of or with certain angles on Poelaert’s Palais de Justice in Brussels which I have not been able to find on the internet, and some of the Parc de Bruxelles by the Palais Royal and the streets next to it. I plan to publish them here. The many beautiful late nineteenth-century buildings on Avenue du Midi south of Place Rouppe, Boulevard Maurice Lemonnier, Boulevard Anspach, and Boulevard Adolphe Max must also be photographed on some other occasion. Especially the first two of these are in a part of Brussels that seems to be quickly slummed now (most of central Brussels is), so that it is not clear to what extent the buildings will be preserved. Buildings of this kind remain continuously threatened all over the world since the process of discovery of the fact that this was a golden age of architecture (as of much else) is still very slow. In some places, they are still almost systematically destroyed, and because of the lack of interest in them, they are not even properly photographed. Hotel Métropole on Place de Brouckère is now Brussels’ only remaining nineteenth-century hotel, and striving to preserve as much as possible of its original design etc. Imaginative historical reconstruction is needed in order to understand how beautiful and well-ordered this area was a hundred years ago. I also had time for a short visit to Leuven.
But I digress. Here is the abstract of my presentation, ‘Personalism East and West’:
This presentation will be an introduction to the comparative study of Eastern and Western personalism, with special reference to the personalism of the theistic form of Vedanta represented by ISKCON. A certain kind of propedeutic to this study is necessary, since without it, the real nature and implications of the differences between the respective forms of personalism are normally overlooked and the similarities to some extent misconstrued and misunderstood. The relevant historical, cultural and intellectual contexts will therefore be outlined, and only with these basic perspectives firmly in place will the presentation move on to a brief overview of the conceptual and terminological histories of “person” and related notions in the West and of comparable ideas in the East. This overview will, for the purposes of the introduction to the subject, be given exclusively in light of and with constant reference to the mentioned fundamental perspectives on the general, constitutive characteristics of and differences between Eastern and Western thought as historically developed. In this way, the presesentation will seek to prepare the ground for a subsequent step in the comparative work, through which, along with more particularized study of individual personalist thinkers, schools, and positions, meaningful East-West relations can be established and possibilities of mutual influence and adjustment and new syntheses fruitfully explored.
Grand Hôtel Europe, St Petersburg
Israel och fundamentalismen
Tingstens vision av Israel som, med Lars Gustafssons ord, “ett nytt Danmark”, var naturligtvis naiv redan från början. Fundamentalistiska (eller ultraortodoxa, eller vad vi ska kalla dem) Ostjuden hade kommit att dominera den sionistiska rörelsen redan långt före staten Israels tillkomst. Men deras närvaro doldes länge i den internationella opinionen dels av det lika starka israeliska socialistiska engagemanget, dels av den allmänna kulturella dominansen av europeiskt eller västerländskt bildade judar.
Men under sjuttiotalet, under den tid Ovadia Yosef var överrabbin i Israel, började de alltifrån början närvarande ultraortodoxa bli mer synliga, och sätta sin prägel på såväl kultur som politik. Detta var vid samma tid som Likud med Begin i spetsen tog över makten och de inflytelserika judiska intellektuella i New York omprövade sin socialism och liberalism och övergick till neokonservatismen. Redan i sin bok To Jerusalem and Back från 1976 gav Saul Bellow i den inledande skildringen av chassiderna på flygresan en inblick i vad som var på gång, en inblick som kunde förvåna sådana som bibringats den tingstenska bilden. Och kontentan av de erfarenheter han gjorde i Israel blev, trots försvar för landet, en viss tonvikt på titelns back, tillbaka till USA.
Alltsedan denna tid har de ultraortodoxa (och bland dem finns en avsevärd spännvidd mellan radikalnationalistiska bejakare av staten Israel och antisionister som helt förnekar dennas legitimitet) av flera skäl, inte minst demografiska, flyttat fram sina positioner, till den grad att de nu är en dominerande kraft som ser ut att vara svår att begränsa för det kvarvarande sekulära och “europeiska” Israel. Den svenska judiska vänstern i vid mening, som inte anammade någon neokonservatism eller dröjde länge med det, producerade till synes uppgivna studier som Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Och när vi talar om Bellow måste vi också påminna om i vilken utsträckning även hans USA under denna tid formats av samma utveckling.
Rapporterna om Israels nya eller verkliga väg har kommit i strid ström under de senaste årtiondena. Tydligast var väl den radikale upplysnings- och vänsterisraelen Israel Shahak i sina fortfarande mycket lästa uppgörelser Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years (1994), Open Secrets: Israeli Nuclear and Foreign Policies (1997), och Jewish Fundamentalism in Israel (1999). Jag delar inte hans allmänna världsåskådning och politik, men eftersom jag inte har några större problem med den historiska kritiken kan jag, i synnerhet i ljuset av den starka, problematiska uppsvinget för fundamentalism i alla de tre abrahamitiska religionerna under de senaste årtiondena och alltså inte minst i Israel, ta till mig många av de sanningar om fundamentalismens – eller denna fundamentalisms – väsen som han uppvisar. Det borde fler göra.
Det är för mig centralt att traditionalismen – av det slag jag vill försvara – oavsett vilken specifik religiös tradition vi talar om står i motsättning till litteralistisk fundamentalism. Den senare religionsuppfattningen är ju signifikativt nog i mycket ett modernt fenomen, uttryck för en problematisk aspekt av eller reaktion inom moderniteten. Den finns i alla eller åtminstone de flesta traditioner, även om de innehållsliga skillnaderna är stora. Den är ett av de hinder som måste hanteras av alla som söker försvara den högre kosmopolitismens och den kvalificerade pluralismens humanistiska ideal. Inte minst är den ett problem för försvararen av de mer allmänna andliga insiktena och deras världsåskådning i vår tid, i synnerhet om de även i någon mån vill kvarhålla traditionalismens tonvikt på exoterismens värde.
Jewish Fundamentalism in Israel tillhandahåller bakgrunden till Yosef, beskriver hans relation till andra fundamentalistiska rabbiner och Israels politiska ledare, och förklarar de teologiska grunderna för hans politiska ställningstaganden. När han förespråkade återlämnande av ockuperad mark var det enligt Shahak enbart för att den ännu inte kunde försvaras utan risk för förlust av judiskt liv. Till skillnad från Gush Emunim menade han att vi ännu inte levde i begynnelsen av det messianska riket, och att staten Israel och dess militära och övriga agerande ännu inte kunde räknas som en del av eller som bidragande till detta. Vi levde ännu i “normala tider”. Men innebörden av detta var endast att judarna ännu inte är tillräckligt starka. Endast därför är eftergifter till palestinier och andra nödvändiga. När Israel är starkare, när det inte längre möter verkligt motstånd och riskerar förlust av liv, är det enligt Yosef en plikt att ockupera land, driva ut alla icke-judar, och förstöra alla kristna kyrkor.
Shahak var en slående manifestation av ett i högsta grad annat Israel som fortfarande också finns. Men han markerade alltså en ytterlighetsståndpunkt; de fakta han presenterar är viktiga, men kritiken mot fundamentalismen behöver självfallet inte acceptera just hans egna utgångspunkter. Det är svårt att bedöma vilka resurser Israel har för att hantera detta fenomen, vilken väg det kommer välja. Men det ser inte ljust ut. Shahak pekar på hur Shimon Peres redan vid början av nittiotalet av politisk opportunism uppvaktade Yosef och sökte hans stöd – till den grad att socialdemokraterna fann det motbjudande och i stället förde fram Rabin till en andra period vid makten. Men han hävdar också att i själva verket alla ledande israeliska politiker i olika schatteringar av radikalitet och av religiösa och sekulariserade tolkningar delar en vision av Israel, dess relation till omvärlden, och dess framtid som i stora drag överensstämmer med Yosefs och de andra fundamentalisternas.
Om detta får vi inte höra mycket från de lätt bisarra kvarvarande svenska tingstenianerna, en Per Ahlmark, en Johan Lundberg – trots att de, eller åtminstone Ahlmark, måste veta bättre, måste ha sett mycket som Tingsten själv ännu inte kunde se. I sak har de i allt väsentligt anslutit sig till neokonservatismen. Hos dem framställs Israel fortfarande på det hela taget som ett nytt Danmark.
I några fina och med sympatisk inlevelse skrivna recensioner och kommentarer – Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?, Valet i Israel blev de ungas genombrott, Ny studie om Israels radikala höger, Ett intergalaktiskt Israel träder fram – får däremot anti-tingstenianen Carl Johan Ljungberg fram en någorlunda nyanserad bild av dagens Israel. Men hyllningarna, inte minst från Peres, av en så kontroversiell religiös ledare som Ovadia Yosef vid hans död visar att den snabbt växande fundamentalistortodoxa minoritetens betydelse underskattas.
Juan van der Hamen: Still Life with Fruits and Glassware
Shimon Peres om Ovadia Yosef
Fria Tider rapporterar, med ett stort antal viktiga länkar, om den israeliske f.d. överrabbinen och grundaren av Shas-partiet Ovadia Yosefs bortgång. Notera särskilt den socialdemokratiske premiärministern, nuvarande presidenten och mottagaren av Nobels fredspris Shimon Peres’ otroliga ord: “When I pressed his hand, I felt I was touching history…and when I kissed his head, it was as though I kissed the very greatness of Israel.”
Om Yosef är Israels storhet, vad gör denna av västerländska liberaler och pseudokonservativa alltför ofta okritiskt försvarade demokrati så mycket bättre än de islamistiska diktaturerna? Om Peres med Israel menar inte staten utan judenheten eller judendomen, blir ju uttalandet ännu mer anmärkningsvärt.
Jag har haft intrycket att det funnits en effektiv opposition i Israel mot figurer som Yosef. Även American Jewish Committee och ADL har tagit avstånd från några av hans uttalanden, och den amerikanska judiska opinionen är ju känd för att ofta vara mer extrem och fanatisk än den israeliska. Att en person som Peres kan formulera sig på detta sätt nödvändiggör tyvärr en omprövning av Israel i detta avseende.
Jan Olof Bengtsson 