Category: Idealism

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 1

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 2

Scientism was thus correctly criticized by philosophical currents deeply shaped by romanticism, even when as alternatives these were not in themselves tenable due to the problems precisely with this romanticism. The analytic philosophy which turned against and replaced idealism was a militantly scientistic philosophy, and still tries, even if only awkwardly, to be so. Much of romantically inspired “continental” philosophy was sometimes correctly criticized by analytic philosophers even as their alternative was not in itself tenable either, due to the problems with its scientism. But primarily because of the latter problems, the sharp demarcation line between analytic and continental philosophy has for a long time and in many respects been blurred.

This is not always because analytic philosophers relinquished their scientism and continental philosophers their romanticism. Again, on a deeper analysis, we have to do with two expressions of the same underlying cultural dynamic, and thus there were, not surprisingly, instances if not of the potential of synthesis, at least of a characteristic combination. But to the extent that such relinquishing of untenable elements – whether because of the criticism from the other side taking effect or for other reasons – was the reason why the line was blurred, the blurring was welcome.

Some philosophers call for further mutual modification of the analytic and continental traditions. The former has to recognize and assimilate the central humanistic, historical, and hermeneutic concerns of the latter, while the latter is held to stand in need of the formal and conceptual clarity and rigour of the former. It is difficult to see how anything like this is possible without discarding completely the scientistic substance of the analytic project. But to the extent that an interpenetration of the two traditions leads to a mutual modification which does involve this, it is certainly of the greatest historical and intellectual significance. That continental philosophy was not always what the analytic philosophers said it was has always been obvious, and that analytic philosophy can be disconnected as a set of formal instruments from its scientistic substance has of course also long been clear, and is exemplified today not least by analytic philosophical theology and “analytical Thomism”.

Idealistic philosophy was part of a whole cultural paradigm in many countries, which, in the eyes of the radical critics, shaped by the incipient general, post-World War I twentieth-century sensibilities, often made its positions wrongly appear conservative and almost “traditional” in my sense, constituting as it did one major expression of the Victorian spirit, its moralism, and its aesthetics, and symbolizing much of the world before the rise of high modernism and the general cultural radicalism shared, for all of their differences, by the logical positivists, Bloomsbury, the Marxists, the Freudians, and many others. Idealism seemed to represent the lost world of the nineteenth century. Defending it in the Britain of Lytton Stratchey required new and different talents. Defending it in terms of that Britain, or as to some significant extent part of it, was from the beginning a project of poor prospects.

Yet in some more and less obvious ways, nineteenth-century idealism did in fact live on. There were idealists here and there, and idealism’s nineteenth-century legacy contributed important elements to the work of the few non-analytic or, possibly, non-scientistic analytic philosophers in Britain and America, and even more to continental philosophy. Typically, however, idealism was conspicuously absent from the analytic-continental controversy. Both camps considered themselves “post-idealist”. Under the influence of, for instance, Heidegger’s criticism of the epistemology of neo-Kantianism, historicism, and earlier forms of hermeneutics in the case of continental philosophy, and, again, simply of scientism in the case of analytic philosophy, both long tended to forget or play down the idealist themes of modern philosophy of history, art, action, science, and language.

Today, the contributions of idealism in these areas, and elsewhere, are becoming more visible. Not least for the purpose of a modified reconstruction of the “subject”, including but also transcending epistemology, continental philosophers more consciously take up greater or smaller elements of idealism, often with a thorough historical knowledge of its traditions, but also sometimes without critical discernment, and adding some of the problematic twentieth-century assumptions. Some philosophers at least trained in the analytic tradition take up various idealist positions, but, it seems, often from outside, as it were, without the full idealist understanding of experience, reason, or the role of philosophy. It is time, I think, to pay attention not only to the scattered idealist themes and positions that appear here and there in contemporary philosophy, and to not only rediscover idealism’s contributions to and influence on later and other philosophies, but to renew something of the more integral vision of idealism. In the respects mentioned here, the twentieth century is over.

As selectively reappropriated, idealism could, I suggest, contribute both to the completion of the mutually modifying interpenetration of the analytic and continental traditions as I have outlined it, and, simultaneously, to the process of transcending them both. For when some misunderstandings in the criticism of idealism have been cleared up, it might be possible to see that idealism can supplement and indeed in the most central respects supplant both, not least through a broader and deeper view of reason and of objective truth which, for different reasons and with different but equally characteristic consequences, they have both lost.

As disentangled from the pantheistic revolution, idealism is a badly needed moderating force in secular modernity which, I contend, should be embraced in its unabridged anti-naturalistic and anti-physicalist import. The need is for a non-reductive spiritualism.

Cambridge University Press, 1986 (1933)     Amazon.com

Book Description:

This classic work is here published for the first time in paperback in recognition of its enduring importance. Its theme is Modality: human experience recognized as a variety of independent, self-consistent worlds of discourse, each the invention of human intelligence, but each also to be understood as abstract and an arrest in human experience. The theme is pursued in a consideration of the practical, the historical and the scientific modes of understanding.

[Daniel] K., estetiker och skald, f. 14 sept. 1840 å Ytterstfors brukspredikant-boställe i Västerbotten, d. 29 juli 1867 i Uppsala, blef student i Uppsala 1859, filos. kandidat 1863, filos. doktor 1866 och s. å. docent i estetik vid nämnda universitet. Hängifven lärjunge af filosofen Boström, tillegnade K. sig under själfständigt tankearbete dennes spekulativa resultat och gjorde anmärkningsvärda förarbeten till att i den rationella idealismen skaffa den estetiska vetenskapen en fastare grundval, än panteismen förmått lägga. I denna syftning skref han sin gradualdisputation Om den pantheistiska esthetiken (1864) och afh. Om det tragiska (1865). Bland bidrag till de första årgångarna af den 1865 uppsatta “Svensk litteraturtidskrift” märkas artikeln Om dödsstraffet, som vill bevisa detta straffs orättmätighet, samt en del granskningar af teologisk litteratur, i hvilka han på en gång kraftigt och hofsamt för filosofiens och den protestantisk-religiösa utvecklingens talan. Som skald uppträdde K. först inom det 1860 i Uppsala stiftade förbundet N. S. (“Namnlösa sällskapet”) och offentliggjorde under signaturen “K.” lyriska dikter i kalendrarna “Isblomman” (1861) samt “Sånger och berättelser” (1863 och 1865). Hans dikter äro fina och innerliga uttryck för en kysk erotisk känsla och ett nobelt sinnelag.

K:s Efterlemnade skrifter utgåfvos 1871 (med inledning af C. D. af Wirsén); s. å. utkommo Dikter särskildt.

Ugglan

Ur Gösta Lundströms artikel i Svenskt biografiskt lexikon:

K. härstammade från en norrländsk prästsläkt o. fick en lärd uppfostran, först av fadern, sedan i läroverk. Efter gymnasieåren i Härnösand undervisades han privat av C. J. Dahlbäck, då docent i filosofi, ett ämne som blev K:s huvudstudium sedan han 1859 blivit student i Uppsala. Det var främst estetikens problem som fängslade honom. Han blev lärjunge till C. J. Boström, vars idealistiska tankebyggnad på kristen grund kom K:s personliga åskådning nära. Detta uteslöt dock inte en viss självständighet, bl.a. politikens område, där K. var mer reformvänlig än lärofadern.

K:s gradualavhandling Om den pantheistiska esthetiken 64 innebar ett försök att på den boströmska “rationella” filosofins grund med analytisk metod kritiskt granska Hegels o. Vischers panteistiska skönhetslära. Den följande år utgivna avhandlingen Om det tragiska avsåg att definiera detta estetiska begrepp o. ge en rationell förklaring på personlighetsfilosofins grund. Skriften meriterade K. till docentur i estetik. Han ansågs som en betydande spekulativ begåvning, o. vid univ. fästes stora förhoppningar vid honom, men på grund av hans tidiga bortgång kom hans filosofiska forskning att stanna vid ansatser…

En värdefull insats gjorde K. för den av C. R. Nyblom redigerade Sv. litteratur-tidskrift. I en programartikel visade han en för tiden vidsynt blick för en kulturtidskrifts uppgifter; målet skulle vara “en högre fantasiodling” i nationell anda. Han medarbetade flitigt i tidskriften, bl.a. med inlägg i religionsfilosofiska frågor, varvid han försvarade filosofins frihet o avvisade teologiska angrepp på denna vetenskap.

University of Wales Press, 1995

Back Cover:

There is now renewed and growing interest in post-Hegelian idealism, which was in its heyday at the end of the nineteenth century. This book is concerned with the religious and socio-ethical aspects in the writings of selected idealists. It addresses the question: was post-Hegelian philosophical idealism, in its friendliest guise, more a help than a hindrance to the expression of Christian convictions and the articulation of Christian doctrine?

In pursuit of an answer, the author discusses the writings of seven British idealists who, if not in every case entirely doctrinally orthodox, were by no means unkindly disposed towards the Christian faith: T.H. Green, Edward Caird, J.R. Illingworth, Henry Jones, A.S. Pringle-Pattison, C.C.J. Webb, and A.E. Taylor.

The book opens with an account of the fomrative intellectual influences upon the seven idealists and their consequent philosophical positions. There follow chapters on God, ethics and society, and Christian doctrine. The conclusion passes some positive and negative judgements upon post-Hegelian idealism in so far as it bears upon, or expresses, Christian belief. It also broaches the underlying question of the method of Christian thought vis à vis the general intellectual environment.

About the Author (Back Flap):

Alan P.F. Sell is Professor of Christian Doctrine and Philosophy of Religion and Director of the Centre for the Study of British Christian Thought at the United Theological College, within the Aberystwyth and Lampeter School of Theology of the University of Wales.

His academic career has included periods as Theological Secretary of the World Alliance of Reformed Churches (Presbyterian adn Congregational), Geneva, and incumbent of the Chair of Christian Thought at the University of Calgary.

His prolific output of publications includes pamphlets, many academic articles, reviews and books. Of his books the most recent include Defending and Declaring the Faith: Some Scottish Examples, 1860-1920 (Exeter and Colorado Springs, 1987); The Philosophy of Religion 1875-1980 (London and New York, 1980); Dissenting Thought and the Life of the Churches: Studies in an English Tradition (San Francisco, 1990); and Commemorations: Studies in Christian Thought and History (Calgary and UWP, Cardiff, 1993).

JOB’s Comment:

Valuable discussion by a distinguished Christian scholar of some British idealists, most of whom I too have written about, from a different perspective.

Höijer, Benjamin, jämte Boström Sveriges mest betydande tänkare, f. 1767 i Stora Skedevi (Dalarna), stud. i Uppsala 1783, där han 1788 förvärvade filos. graden och 1789 blev docent i praktisk filosofi. Efter en kort tjänstgöring i ämbetsverk i Stockholm 1790-91 återvände han till Uppsala, var under åren 1795-98 en flitig medarbetare i G. A. Silverstolpes ‘Litteraturtidning’ och ‘Journal för svensk litteratur’, företog under dessa år en resa till Tyskland, varvid han bl.a. gjorde bekantskap med Fichte och Schelling. Förbigången vid sökande av professur 1799, företog han åren 1800-02 en ny resa, bl.a. till Paris och Berlin, där han vistades en längre tid. Länge till följd av sina frisinnade idéer motarbetad, erhöll han efter statsvälvningen 1809 professur i teor. filosofi vid Uppsala universitet. Död 1812.

Impulserna till sin filosofiska utveckling fick H. från Kant. Men liksom Fichte saknade han i dennes filosofi den systematiska enhet, som han ansåg oskiljaktig från filosofien såsom det högsta vetandet. Delvis under inflytande från Fichte och Schelling men dock fullt självständig i sitt förhållande till dem, sökte han i sina huvudarbeten Den filosofiska konstruktionen och De systemate (Om systemet) ävensom i en serie mindre avhandlingar utveckla transcendentalfilosofien till ett systematiskt helt. Det har sagts om honom, att han därvid “successivt anteciperar Fichtes, Schellings och Hegels grundtankar och liksom i mindre skala genomlöper den utveckling, som dessa filosofer i rikare form och på ett mera omfattande sätt genomgingo” – en åsikt som dock nyare forskare, särskilt B. Liljecrantz, väsentligen modifierat. I varje fall har knappast någon svensk tänkare varit så genomträngd av transcendentalfilosofiens principer och så i grund penetrerat dem som H. – Schelling gav honom ock sitt fulla erkännande i sin recension av Den filosofiska konstruktionen.

Filosofiens utgångspunkt är för H. likartad med den, som Fichte utvecklat i sina inledningar till vetenskapsläran. Det är vårt sedliga medvetande, som driver oss att filosofera. Detta fordrar nämligen frihet. Men verkligheten synes protestera mot detta krav. Vi finna oss som en länk i ett nödvändighetssystem, inklämda av “tingens tyranni”. Motsägelsen blir desto mer komplicerad, som dock åter själva detta objektens motstånd är en förutsättning för att ett jag, en personlighet, skall komma till stånd. Filosofiens uppgift blir då att förklara objektens eller (vilket är detsamma) våra förnimmelsers ursprung. Därvid kan den antingen utgå från objekten eller från jaget. Den förra vägen visar sig emellertid omöjlig, emedan man aldrig kan förklara medvetandet ur tingen. Vidare står den i strid med det sedliga medvetandet, då den är oförenlig med friheten. Filosofien måste alltså utgå från det förnimmande subjektet. Därvid gäller det att övervinna den kantska dualismen mellan form och innehåll. Ej blott medvetandets form utan även dess innehåll – som Kant antog härröra från ett “ting i sig” – måste härledas ur jaget. Fichte söker visserligen härleda även förnimmelserna ur jaget, men just därför, att han utgår från detta, lyckas han endast skenbart övervinna dualismen, ty själva begreppet jag förutsätter ett mot medvetandet satt objekt.

Filosofien kan alltså varken utgå från jaget eller objektet – dess princip måste vara det rena självmedvetandet, ty detta är den högsta abstraktionen, till vilken tanken når, när den abstraherar från alla reella objekt och från alla särskilda yttringar av viljande och tänkande. Detta rena självmedvetandes väsen är ren handling, ty man kan icke tänka sig ett medvetande utan att det är statt i handling. Följaktligen är den rena eller absoluta handlingen filosofiens princip. Ur denna har den att konstruera tillvaron på samma sätt som geometrien konstruerar sina objekt ur det rena rummet. Denna handling är icke i rum och tid, ty dessa uppkomma först genom dess begränsning. Såsom självmedvetande, d.v.s. en på sig själv riktad verksamhet, är den åskådning, och då dennas innehåll ej är något sinnligt utan den rena handlingen, är den intellektuell åskådning.

Den filosofiska konstruktionen vill nu uppvisa, hur ur det rena självmedvetandet det bestämda självmedvetandet, jaget med dess innehåll, framgår. Den vill m.a.o. förklara systemet av de nödvändiga och individuella tingen (förnimmelserna) ur den rena handlingens inskränkning av sig själv. Fichte hade vid lösningen av samma uppgift, ehuru han förkastat Kants “ting i sig”, likväl hamnat i en dualism, emedan han till grund för den första inskränkningen av den rena handlingen lade en yttre impuls, en “Anstoss”, som han sökte förklara ur praktiska synpunkter… H. däremot söker denna inskränknings grund i den rena handlingens eget väsen. “I den rena handlingens väsen som handling, icke utom den i någon bemärkelse, ligger nödvändigt en inskränkning, som är lika absolut som handlingen för sig själv. Handlingen kan ej tänkas annorlunda; ty då den tänkes, d. ä. redan i första steget till verklighet, inskränkes den.”

Från denna utgångspunkt söker H. konstruera jaget ur de båda tendenserna hos den rena handlingen, den “utåtgående” och dess självbegränsning genom den motsatta “inåtgående”. Objektet uppkommer därigenom, att de båda tendenserna hålla varandra i jämvikt, att det alltså uppkommer ett moment av stillastående i den rena handlingen. Det producerande sjunker då ned till produkt. I likhet med Fichte konstruerar H. efter ett triadiskt schema i tes, antites och syntes, tills han anser sig ha uppvisat alla de transcendentala akter, som måste tänkas ligga till grund för medvetandet (erfarenheten).

Varje ändligt (individuellt) jag är ett moment i den process, varigenom den rena handlingen övergår från obestämdhet till bestämdhet och uppstiger till ett aktuellt medvetande av sig själv. Varje ändligt jags tänkande av sig själv utgör det absolutas sätt att fatta sig själv i och genom detta jag. Vad som gäller om det absoluta, måste därför även gälla om det ändliga väsendet, i den mån detta sammanfaller därmed. Hos det absoluta måste frihet och nödvändighet var förenade, enär den rena handlingen såsom grund måste vara nödvändig, men då den icke begränsas av något utanför sig själv, måste denna nödvändighet vara till genom en fri akt av det absoluta. På samma sätt måste det ändliga väsendet förena frihet och nödvändighet. “Den ändliga intelligensens första stora skapelse, varigenom han bliver intelligens, är utan inskränkning fri och hans eget verk; man å andra sidan måste han, för att kunna tänka sig själv, redan vara i världen och således även vara nödvändigt bestämd.” (Nyblaeus) Individen väljer så att säga själv den plats, som tillkommer honom i det absolutas utvecklingsprocess. Men denna frihet måste i varje ögonblick börja på nytt; upprätthållandet av friheten sker efter den norm, som vi kalla sedelagen. Fri är den, som följer sedelagen; den, som bryter mot den, gör sig själv till en objektens slav. Naturen såsom gräns för människans fria handling är ett uttryck för hennes ställning inom den moraliska världen och således en “påminnelse om vår plikt”. Människans uppgift såsom moraliskt väsen är att, genom att mer och mer hävda sin frihet, i oändlighet närma sig den sedliga fullkomningen. Historiens process är för den filosofiska betraktelsen en etisk process. Denna grundtanke har H. närmare utfört i avhandlingen Om ett pragmatiskt avhandlingssätt i historien. Han söker där visa, att om historien skall kunna tänkas som ett sammanhängande helt, ej blott som et planlöst aggregat, alla dess hädelser måste hänföra sig till ett högsta ändamål. Endast genom ett sådant filosofiskt betraktelsesät kan historien få en systematiskt vetenskaplig form. Detta ändamål kan icke ligga i tiden, ty då vore det redan uppnått; det måste alltså ligga utom tiden. Historiens ändamål är förverkligandet av människans eget väsen (hennes idé).

I sin statsteori ansluter sig H. i huvudsak till Fichte. Han betraktar staten såsom uppkommen genom ett samhällsfördrag, men ser dess mål i individernas moraliska utveckling. Det styrelsesätt, som bäst realiserar statens idé, anser H. vara den konstitutionella monarkien.

H:s senare filosofiska utveckling är starkt påverkad av Schelling, och den ståndpunkt han intar i sina latinska avhandlingar från åren 1811-12, har ofta betecknats som ren Schellingianism. Fullt riktigt är detta i varje fall ej. H. förhåller sig i många avseenden kritisk till Schelling och närmar sig hegelska tankegångar. Att detta delvis är att tillskriva ren påverkan, torde med sannolikhet vara fastslaget av B. Liljecrantz. “Ett studium av de höijerska handskriftssamlingarna”, säger denne, “icke blott bekräftar min allmänna hypotes, att Höijer vid tiden närmast före sin död trätt i beröring med Hegels tänkande, utan det visar, att han redan på sitt första stadium efter avsägelsen av det fichteska tänkesättet gjort bekantskap med och varit livligt upptagen av hegelska synpunkter.”

H:s samlade skrifter utgåvos i fem band av hans broder, professor J. O. Höijer, 1825-27.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Boëthius, Daniel, svensk filosof, f. 1751 i Västerås, student 1765 i Uppsala och 1773 fil. magister därstädes, 1775 docent i teor. filosofi och från 1783 till sin död 1810 professor i praktisk filosofi.

B. omfattade ursprungligen Lockes filosofi men blev efter bekantskapen med Kants kritiska arbeten dennes ivrige anhängare. Någon slavisk eftersägare var han likväl ej utan sökte – delvis under inflytande från Fichte – utbilda kantianismen i självständig riktning. Sin största betydelse äger han därigenom, att han först gjort Kants läror bekanta i Sverige och därmed verksamt influerat främst på Höijer men även på Grubbe och Biberg. I likhet med dessa bör han alltså räknas till dem, som utbildat den svenska personlighetsfilosofien.

B:s egna undersökningar äro huvudsakligen riktade på den praktiska filosofiens grundproblem. Även här utgick han från Kant men sökte i likhet med Fichte bringa den praktiska filosofien i närmare gemenskap med den teoretiska än Kant. Medan för Kant religionen är helt och hållet grundad på sedligheten, söker B. påvisa, att det tvärtom är denna, som måste grundas på religionen, i det att den sedliga viljan måste tänkas som det gudomligas inneboende i människan. I dessa tankegångar framträder han som föregångare till Biberg, Grubbe och Boström.

Bland B:s utgivna skrifter märkas: Utkast till föreläsningar i den naturliga sedeläran (1782), Om den filosofiska undervisningens ordnande (1794), Om moralitetens grund (en replik till Leopold med anledning av dennes kritik av den kantska etiken), Anvisning till sedeläran såsom vetenskap (1807).

B. översatte även Kants ‘Grundlegung zur Metaphysik der Sitten’ till svenska.

Alf Ahlberg i Filosofiskt lexikon (1925)

Edinburgh University Press, 1984     Amazon.com

Book Description:

When Timothy Sprigge’s The Vindication of Absolute Idealism appeared in 1983 it ran very much against the grain of the dominant linguistic and analytic traditions of philosophy in Britain. The very title of this work was a challenge to those who believed that Absolute Idealism fell with the critiques of Bertrand Russell and G. E. Moore at the beginning of the 20th century. Sprigge, however, saw himself as providing an underrepresented position in the philosophical spectrum rather than as advocating an abandoned view. For him, idealism did not fall at any determinate point in the history of philosophy. The truth of any philosophical thesis cannot depend on what happens to be currently fashionable, but rather must stand on the soundness of philosophical argument. To this end, The Vindication of Absolute Idealism is a bold statement of his conclusions, a synthesis of panpsychism and absolute idealism, which he contends is the most satisfactory solution to the question of the nature of consciousness and the mind-body problem. Sprigge’s view of consciousness remains a challenge to mainstream physicalism and a viable option that addresses pressing contemporary concerns not only in metaphysics and philosophy of mind but also in environmental ethics and animal rights.

Translated by Michael Chase     With an Introduction by Arnold I. Davidson

University of Chicago Press, 1993     Amazon.com

Publisher’s Description:

Since its original publication in France in 1963, Pierre Hadot’s lively philosophical portrait of Plotinus remains the preeminent introduction to the man and his thought. Presented here is Michael Chase’s lucid translation – complete with a useful chronology and analytical bibliography.

Hadot carefully examines Plotinus’ views on the self, existence, love, virtue, gentlenes, and solitude. He shows that Plotinus, like other philosophers of his day, believed that Plato and Aristotle had already articulated the essential truths; for him, the purpose of philosophy was not to profess new truths but to help achieve a personal experience of the Eternal.

Blurbs:

“Without doubt this is the best introduction to the personal and spiritual side of Plotinian philosophy.”  John Bussanich, International Journal of the Classical Tradition

“The significance of Hadot’s book is that it reflects simply, effectively, and brieflty upon some of the most important questions in Plotinus’ complex and difficult writings, and succeeds in revealing…the accessibility of Plotinus’ thought.”  K. Corrigan, Ancient Philosophy

“The book’s great strength lies in the soundness of Hadot’s interpretation, which dispels many common misreadings.”  Eric D. Perl, Review of Metaphysics

“Anyone interested in late Roman philosophy should read this book. It is a delight.”  Edgar M. Krentz, Religious Studies Review

About the Author:

Pierre Hadot is professor emeritus of History of Hellenistic and Roman Thought at the Collège de France.

Arnold I. Davidson is professor of philosophy at the University of Chicago.

Michael Chase has studied under Pierre Hadot in Paris, lectured in the Department of Greek and Roman Studies at the University of Victoria, British Columbia, and conducted research at the University of California, King’s College in the University of London, and the National Centre of Scientific Research in Paris.

JOB’s Comment:

I advertise this English translation of Hadot’s beautiful early book on Plotinus because of the excellent introduction by Davidson. As Bussanich says, the book is an introduction to the “personal and spiritual side” of Plotinus’ philosophy, i.e., the emphasis is Hadot’s usual one of the central “spiritual exercise” element of ancient philosophy. Other introductions to Plotinus are preferable for those who are more interested in metaphysical exposition, but such students should not miss the dimension of spiritual practice stressed by Hadot in this and all of his other works.

Selbstdarstellung i Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925):

Liljeqvist, Per Efraim, sedan 1906 professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet. F. 24 sept. 1865 i Örebro, vid vars h. a. läroverk L:s filosofiska intressen insiktsfullt befordrades av dåv. lektor Henrik Jacobsson, sedermera rektor i Härnösand. Efter en semesters studier i Leipzig och åtta års i Uppsala fil. d:r därstädes sept. 1893 på avhandlingen ‘Om Francis Bacons filosofi med särskild hänsyn till det etiska problemet’ (I), som – närmast efter Zellers förebild – sökte lösa sin uppgift även filologiskt tillfredsställande och exakt. Gradualavhandlingen föranledde omedelbar kallelse till docentur i teoretisk filosofi och några månader efteråt, på Vitalis Norströms initiativ, docentur och biträdande lärareplats i filosofi (med professors tjänstgöringsskyldighet) vid Göteborgs unga högskola, varifrån efter 12 1/2 år förflyttningen skedde till Lund.

Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det “filosofiska arvet”, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpunkter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.

Denna tendens framskymtar redan i L:s första, under signaturen L-st publicerade filosofiska uppsats, en recension för Ny Svensk Tidskrift 1889 ‘Af och om Wikner’: L. hänvisar där på de drag i W:s personlighet och produktion, som betydde, att denne från början aldrig hade trängt fullt in i sin lärare Boströms ståndpunkt, och att hans fortgång från denna därför heller aldrig inneburit densammas spekulativa övervinnande. Av samma skäl kom L. heller aldrig till uppslutning vid sin ämbetsbroder Vitalis Norströms sida, när aven denne – och det på mest uppseendeväckande sätt – tillkännagav sin skilsmässa från boströmianismen; likvisst stördes härav på intet sätt det kollegiala förhållandet dem emellan eller skedde något avbräck på deras personliga uppskattning av varandra.

Däremot har L. medvetet och avsiktligt fullföljande en strängt immanent kritiks grundsatser, bemödat sig om förutsättningarna för en djupare förståelse av striden mellan Edfeldt och Nyblaeus om de gudomliga idéernas oändlighet eller ändlighet, vilken strid blir begripligare ur ljuset av själva genesis för Boströms system från en ursprunglig anslutning till schellingianismen; i samband härmed har L. ock sökt leda i bevis att Boströms uppfattning av idéernas ensidiga positiva ingående i varandra icke vore tillräckligt grundad (man jämföre L:s undersökning från 97 ‘Om Boströms äldsta skrifter’ och inledningen til hans ‘Boströms äldsta latinska dissertationer försvenskade’, 15, likaså ‘Efterord’ till den genom L. 10 posthumt publicerade undersökningen av hans företrädare Leanders ‘Idélära från Boströms filosofiska ståndpunkt’).

En likartad immanent, kritiskt hållen prövning av Boströms statslära, i vad den avser fyrståndsrepresentationen och därmed sammanhängande frågor, föreligger ävenledes från L:s hand (se installationsföreläsningen ‘Chr. Jac. Boström och frågan om folkets representation i staten’, tryckt i Statsv. tidskr. 07, samt studien ‘Till frågan om voteringar enligt Boströms uppfattning’ i Burman-festskriften 10), som därvid anteciperar åtskilligt av den samtida diskussionen om en korporativ utgestaltning av folkrepresentationen. Antydningar till en motsvarande kritisk revision av Boströms etik saknas ej heller (se ‘Om imputation och imputabilitet hos Boström’ i Norström-festskriften 16, samt ‘Bibergs-Boströms-Nyblaei anmärkningar vid Schleiermachers lära om de “etiska formalbegreppen”, försedda med randglossor’, i Pfannenstill-festskriften 23). – Att L:s revisionism gent emot boströmiaismen i åtskilligt konvergerar mot och möter C. Y. Sahlins tidigare revision av boströmianismes grundvalar, har han vid upprepade tillfällen själv framhållit.

Om boströmianismen metodologiskt som enda kunskapskälla betonat erfarenheten (men visserligen ej blott den sinnliga utan ock en förnuftig erfarenhet), har L. – som under talrika utländska studieresor sökt levande kontakt med samtidens filosofi – också på det viset fullföljt sina revisionistiska ansatser, att han eftersträvat ståndpunktens prövning utifrån och förenlighet med den samtida psykologiens och psykofysikens resultater (se hans ‘Inledning till psykologien’ samt ‘Om specifika sinnesenergier, studier till psykofysikens teori och historia’, båda från 99 och med en bakgrund av långvariga och ingående medicinska studier). I själva verket syftar också L:s arbete på värdeteoretiskt område (‘Meinongs allmänna värdeteori’, 04) åtminstone från en sida ytterst att konfrontera Boströms antagande av ett förnuftigt innehåll i medvetandet med modern psykologisk forskning.