Category: Politics

Tradition & Fasons Dag Elfström ifrågasätter SD:s socialkonservatism: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och på grund av SD:s framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda den i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som det ser ut hos SD som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SD:s försvar för den svenska modellen är inte S:s. SD förkastar ju S:s typ av socialistisk ideologi och urskillningslösa kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SD:s version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju, under den viktorianska eran, arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i den artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en mer avancerad och vad jag skulle vilja kalla dynamisk socialkonservatism. De historiska, kontextspecifika begränsningarna är uppenbara. Flera andra politiska, ekonomiska, sociologiska och filosofiska bidrag från samma tid såväl som senare är lika viktiga för en sådan utvecklad socialkonservatism som Disraelis och Bismarcks åtgärder och även, och inte minst, syften. Också vad som på något problematiskt sätt kommit att kallas “civilsamhället”, det som bättre beskrivs, med Robert Nisbet, som de “mellanliggande grupperna”, är likaledes viktigt i detta sammanhang. Men dessa reformer utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i avsevärd kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, vars användning åtminstone av samma term som förekommit inom unghögern, folkhem, trots alla skillnader väl inte helt saknar betydelse. Bland dess väljare levde en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla, som inte minst Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som så föredömligt förklarat den viktiga roll konservatismen skulle kunna spela idag, på utmärkt sätt levandegjort för oss.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt, och närmast värderingsmässigt, högst problematiska, radikalmodernistiska element.

Jag har alltid försökt ifrågasätta många av de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som kan ses som liggande i linje med en mer genuin, dynamisk socialkonservatism försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Hägerström bidrog förvisso med en del viktiga historiska, utredningar inom ramen för sina proto-analytisk-filosofiska perspektiv. Men de egna, positiva ståndpunkter som han stannade för var problematiska, och blev grundläggande för hela den på nytt sätt politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den alltför långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvändig ifråga om den svenska modellen (i vid mening) som helhet. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. Förvisso finns problem och begränsningar även i dem, i det större historiska och internationella perspektivet. Men de hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När M:s och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tecknen på den svenska högerns karaktäristiska kollaps.

Det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Att vi lyckades hålla oss utanför krigen gav oss naturligtvis ett försprång i fortsättningen av denna utveckling.

Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag ser dess begränsningar, ur flera synvinklar. Men jag känner också något slags ansvar för det. Det är verkligen inte fråga om något nostalgiskt, ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat långt ned när det gäller välfärd i internationell jämförelse.

SD eftersträvar såvitt jag förstår, eller åtminstone hoppas, föreningen av å ena sidan den andra stormaktstidens materiella utveckling, och den välfärd den gjorde att vi utan problem hade råd med, och å den andra rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Elfström tycks försöka antyda att SD:s försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet. Men ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra. Fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.

2

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum skriver att han som “konservativ och kristdemokrat” känner sig hotad av att SD “försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa”.

SD är och har alltid varit konservativa i centrala avseenden. Värde-, moral-, och kulturkonservatismen är ju, som jag flera gånger har framållit, en av partiets tre hörnpelare, vid sidan av elementen av nationalism och det försvaret av välfärdsstaten som också kan formuleras i termer av socialkonservatism. Detta är således inte något partier “profilerar sig” med, inget man “försöker plocka poäng med”. Det vill säga, det är inte någon tillfällig taktik, något propagandagrepp, något billigt kampanjtrick. Det är något som alltifrån början varit en del av den centrala, essentiella partiidentiteten, av hjärtat i partiets program.

Men Söderbaum tror inte på detta. Han tror inte att SD är ett konservativt parti i den specificerade meningen. Hade han gjort det borde ju denna konservatism ha varit något han tycker är bra, i all synnerhet när M och KD på så spektakulärt sätt motarbetar konservatismen – på samma sätt som jag tycker det är bra när jag hos honom och andra av Tradition & Fasons skribenter kan upptäcka kvardröjande uttryck för försvar för konservatismen i dessa partier.

Tradition & Fason har vid något tillfälle klagat över att deras sverigedemokratiska kommentatorer ägnat sig åt partipolitisk polemik i stället för att diskutera konservatismen. Det skulle, om så är fallet, kunna vara en legitim kritik, om man ville undvika eller minimera den partipolitiska dimensionen och hålla sig till allmän konservativ idédebatt och belysning av samhällsfrågorna utifrån ett allmänt konservativt perspektiv.

Dock undviker redaktionen själv på intet sätt den partipolitiska polemiken. I stor utsträckning är det just partipolitiska hänsyn, inte hänsyn till konservatismen, som ligger till grund för Tradition & Fasons kritik av SD.

Man kan säga att det är begripligt att Söderbaum som partiman känner sig hotad av SD, i den meningen att han som sådan naturligt vill att hans parti, och därmed han själv, ska vinna makten, styra politiken, regera. Ur denna rent formella synpunkt, oavsett parti, ur ett rent egoistiskt och gruppegoistiskt maktperspektiv, känner partimän (och kvinnor), krist- såväl som sverigedemokrater, naturligt oro bland annat för att andra partier plockar vad de anser vara deras egna poäng, och mer generellt för att en annan grupp människor ska styra politiken och regera i stället för den egna gruppen. Även om den andra gruppen skulle driva samma politik, eller rentav driva samma politik bättre och mer framgångrikt, är det ur denna synvinkel ett hot. Det är helt enkelt fel grupp människor, inte den egna kretsen.

Det är inte minst detta som är partipolitik i den problematiska meningen, den mening som konservativa från början haft problem med. Och det är i mycket stor utsträcknig detta den politiska charaden inom “sjuklövern” handlar om, med dess skiftande, gemensamt systemimmanenta tonviktsskillnader.

När Söderbaum fortsätter uttrycka sitt tvivel på SD:s konservatism genom att tala om deras “oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C)”, har han, menar jag, tappat bort såväl historien som logiken. Det finns inga grunder för att, av det skälet att de är “klassiskt borgerliga” (om de nu samtliga verkligen är det), ifrågasätta legitimiteten eller autenticiteten i SD:s försvar för dessa värderingar, vilket är vad han gör genom att kalla det ett “oblygt flirtande”.

Dessa värderingar är ju nämligen i högsta grad nationella sådana, värderingar som självklart måste vara grundläggande för varje nationalist. De är nationella såväl som och i lika hög grad som borgerliga. Och mer: i den politiska världen finns konservativa värderingar, nationella värderingar, och vissa i högre mening liberala värderingar. Även socialistiska värderingar i den historiskt existerande vänsterns mening finns, även om de i den revolutionära radikalismen i dess olika former ofta är uppblandade med ett märkligt konsekvent och långsiktigt destruktivt och nihilistiskt projekt i linje med de problematiska lägre ansatserna och planerna i den franska revolutionen och de revolutionära sällskapen från dess tid som redan Burke och hans franska motsvarigheter delvis kunde urskilja.

Att den svenska socialdemokratin också uppvisat konstruktiva sidor beror mindre på dess ursprung än på att dess ledare inte bara var kollektivistiskt reducerade partimän och ideologiska fanatiker, utan förblev självständigt tänkande varelser. De tänkte på sitt eget sätt i termer av ett folkhem, liksom unghögern några gånger gjorde det på sitt. Även i detta sammanhang har socialdemokraterna i viss mening rätt när de pekar på “solidaritet” o.s.v. som egna, positiva socialistiska värden.

Det bör också påpekas att själva ordet socialism också kunde användas av konservativa för deras försvar för samhällelig gemenskap, reformer för arbetarklassen, allsidigt deltagande av arbeterklassen. Det finns en social, en socialistisk konservatism. Det finns en konservativ socialism.

En del av de konservativa, nationella och i högre mening liberala värdena är också borgerliga. Andra är, eller var åtminstone, exempelvis aristokratiska värden. Ytterligare andra är/var arbetarvärden, och ännu ytterligare andra lantbrukarvärden – mindre grupper och klassifikationer kunde tilläggas. Men alla dessa värden är/var samtidigt i viss mening helhetens värden, komplementära delvärden inom den större samhälleliga helheten.

SD försvarar de nationella och konservativa värdena i linje med det mest centrala innehållet i den nationalismens historiska tradition som en gång för länge sedan var högerns, men som också kunde vara Per Albin Hanssons. Och de gör det alltunder det KD, M och C i deras accelererande verklighetsflykt i större eller mindre utsräckning motarbetar dem. Sanningen är att SD i konsekvent kontinuitet med nationalismens tradition fortsätter försvara sina egna grundvärderingar, under det att KD, M och C oblygt förkastat dem och anpassat sig till den grå globalismens likriktning, nivellering och politiska korrekthet.

Man kan hoppas att såväl den borgerliga Alliansen som de rödgröna kommer att behöva ändra inriktning och anpassa sig till SD:s agenda, enligt det mönster vi ser i övriga Europa. Man måste entydigt välkomna om KD rör sig i den riktning Tradition & Fason så kraftfullt förespråkar, även om det är oklart om det är en politiskt framkomlig väg. Jag har en känsla av att de skulle tappa den del av den nödvändigt krympande men ännu dominerande liberalsocialistiska mittenmassan som röstat på dem, samtidigt som en växande gruppen av andra väljare inte skulle finna dem trovärdiga i sina konservativa ståndpunkter i jämförelse med SD, på grund av deras tidigare kompromisser och vacklande, deras fasthållande vid globaliseringen, och deras förblivande politisk-korrekta berörinsångest för de avgörande invandrings- och multikulturalismfrågorna. Partiet skulle i sak göra rätt i att röra sig mot konservatismen på de begränsade områden där Tradition & Fason vill att de ska göra det, men om de inte går längre än så och tar tag i de hittills SD-specifika frågorna kan jag inte se annat än att de likafullt förr eller senare skulle åka ur riksdagen.

I vad gäller M är det naturligtvis teoretiskt möjligt att de på lång sikt kan återuppliva en nationalkonservatism. Och S skulle förvisso kunna försöka återuppväcka den sociala Per Albin-nationalism som ju, inte minst i jämförelse med dagens M och KD, också i sig själv i hög grad var konservativ.

Men mycket talar för att sådana anpassningar i sjuklövern inte kommer att ske i tid för att förhindra en kräftgång även för de partier som just nu till synes förblir stabila eller, som M, går framåt. Med den nya reella oppositionen i riksdagen måste ju även dagens nyliberala och globalistiska “högers” extrema politiska korrekthet ligga i öppen dag även för sådana som tidigare kunnat ägna sig åt att drömma in den konservativa historien i M:s och KD:s nu.

Jag känner sympati för Söderbaum när han skriver att det är “fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.”

Överanvändningen av begreppet ”borgerlig” här röjer emellertid omedelbart svagheten i jämförelse med den gamla  klassöverskridande nationalkonservatismen, den inklusiva Per Albin-nationalismen, och SD. Söderbaum känner sig ”fundersam” inför SD:s framgång, och vill i sin eftervalsanalys, uppräknande en rad enskilda riksdagsmän, se uppmuntrande tecken på en framtid för konservatismen inom Alliansen. Men han torde ha en lång och tung väg att gå om han vill få den senare att stå upp för hans värderingar.

Även om en del hopp kan fästas vid Allianspartiernas framtida förändring genom eftersläntrande anpassning – även jag, som länge velat tro på förändring i rätt riktning hos några av dem, hoppas givetvis på detta – är det utan tvekan futilt att idag helt förlita sig på den borgerliga ”höger” som i över ett halvt århundrade tummat på grundläggande värderingar för att visa sig framgångsrik med socialdemokratiskt färgad politik och retorik. Ty dess anpassning handlar inte främst om materiellt-tekniska aspekter av den välfärdsstat SD försvarar, och som en gång var även dess egen idé. Den handlar i första hand om den vänsterns urskillningslösa och därmed i mycket destruktiva och nihilistiska kulturradikalism som SD förkastar. Däri ligger den stora skillnaden. Däri ligger det allvarliga och komprometterande.

Över hela Europa är det idag de nationella partierna som förmått på verklighetsanknutet sätt förnya de konservativa värderingar som dagens svenska “höger” i själva verket bekämpar, och som även S periodvis kunnat dela. Det återstår att se i vilken utsträckning SD kommer lyckas etablera en framgångsrik svensk motsvarighet till dem, att driva en seriös alternativ politik utifrån sina icke obetydliga förutsättningar. Även om de är långt mindre populistiska än “det nya arbetarpartiet” och alla andra partier som bara anpassar sig till mediemanipulatörernas välplanerade och målmedvetna trender och politiskt korrekta agenda, finns naturligtvis ändå en risk att de dras ned i den allmänna antiintellektualism som präglar den svenska politiken och den samtida politiken. I förebyggandet av detta finns en stor uppgift, en uppgift som för SD inte minst har att göra med ett rätt odlande också av den interna partikulturen.

Dag Elfström supplerar Söderbaum: ”Sverigedemokraterna försöker mot borgerligheten profilera sig som ett konservativt parti som värnar hem, familj och fosterland – och mot vänsterblocket profilera sig som ett parti som kommer rädda den svenska modellen genom att kasta ut invandrare. De kritiserar borgerligheten för sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen för att locka missnöjda sossar. De kritiserar abortlagstiftningen och pappamånaden för att locka missnöjda moderater och kristdemokrater. De är övertygade i invandringsfrågan och försöker i övriga frågor göra en populistisk mix som de hoppas ska resultera i riksdagsmandat.”

Som jag redan försökt visa är denna typ av karaktäristik felaktig. Det centrala för SD är den positivt-rekonstruktiva uppfattningen av Sverige och den svenska identiteten, och därmed den nationalistiska och nationalkonservativa idétraditionen. Självklart är de övertygade inte bara i invandringsfrågan utan även när det gäller hem, familj, fosterland, abortlagstiftning och pappamånad. Hur skulle det vara möjligt att hem, familj och fosterland inte värnades av ett alltifrån början och konstitutivt och essentiellt nationalisiskt, värde-, moral-, kultur- och socialkonservativt parti? Hur skulle det vara möjligt att det inte vände sig mot abortlagstiftningen, pappamånaden och annan radikalfeministisk politik – den politik som hotar just hem, familj och fosterland? Kritiken är ideologiskt, historiskt och logiskt obegriplig.

Anledningen till att SD intar den ståndpunkt de gör i  invandringsfrågan är ju just deras centrala strävan att värna hem, familj och fosterland – den nationella identiteten och det nationella intresset. Självklart är de övertygade om ersättningsnivåerna i bidragssystemen och den svenska modellen – detta är ju enligt dem i linje med såväl nationalismen som med försvaret av välfärdsstaten, med Per Albin-nationalismen. Man kan förvisso diskutera enstaka punkter på programmet, men förstår man vad som i själva verket är centralt för partiet, förmår man urskilja dess historiskt förankrade helhetliga ideologiska profil, vision och tradition, då ser man också att de ståndpunkter Elfström beskriver tillsammans bildar en koherent politik och filosofi, att de är långt ifrån någon populistisk mix.

Med detta vill jag inte säga att SD aldrig ändrat sin politik. Inom den koherenta helheten och enhetliga profilen finns förvisso områden med utrymme för flexibilitet, en flexibilitet som också stundom utnyttjats. Försvaret för välfärdsstaten och betonandet av positiva aspekter av folkhemmet har alltid funnits där, varit en av hörnpelarna. Men man var kansle tidigare mer inriktad på det icke-socialistiska i detta försvar, kampen mot aspekten av socialdemokratiskt “betongvälde”, än på det värnande av de svenska arbetarnas intressen som i högre grad kan ha kommit att prioriteras med den fortskridande globaliseringen. Det måste understrykas att utrymmet, inom den ideologiska helhetens ram, för flexibilitet i vad gäller exempelvis bidragssystem och ersättningsnivåer är viktigt i sig: att här låsa sig i detaljer är i sig ideologiskt ohållbart.

En än mer frapperande svaghet i Elfströms kritik är att den framförs från kristdemokratiskt håll. Hur kan man som kristdemokrat kritisera SD för en populistisk mix? Jag har redan tangerat detta ämne i mina inlägg om populismen. KD, sprungna ur en radikaldemokratisk europeisk strömning från mellankrigstiden, förvandlad i Sverige till vad Söderbaum, som jag redan citerat, konstaterar är ”en landsbygdsproletär pingströrelse” (även om man med tiden förvisso försökt modifiera och komplettera den i kontinentaleuropeisk riktning), har ju länge ägnat sig åt en ofta hämningslöst eklektisk  populism som är i hög grad självmotsägande och snabbt även i många väljarnas ögon gjort att partiet förlorat återstående trovärdighet.

Flagranta politisk-korrekta eftergifter i alla de förutsägbara frågorna förenas med ansatser till konservativa appeller till “verklighetens folk” och försvar för immateriella värden. Dessa ansatser låter förvisso bra. Även jag tycket det är synd att KD går tillbaka till förmån för M. Även jag skulle hellre se dem stanna kvar i riksdagen och M minska. Men var och en som följt partiets svaga anpassningar och eftergifter, anpassningar och eftergifter som, delvis förvånande för den som är förtrogen med dess tidigare historia (jag var medlem när Lennart Sacrédeus fortfarande var centerpartist), började redan under Alf Svenssons tid, var och en som ser hur partiet i dess helhet stigit ombord på det stora blocköverskridande politisk-korrekta globaltåget, måste med nödvändighet ha svårt att tro på det.

Söderbaum själv skriver med stor kraft och klarsyn om KD:s kompromisser. Sacrédeus’ behandling – efter att han tackade nej till vad jag förstår var SD:s generösa erbjudande, som ett uttryck av välförtjänt uppskattning, att låta honom kandidera för partiet i Europaparlamentsvalet – framstod länge som inbegreppet av partiets felutveckling. Det vi för närvarande bevittnar, skriver Söderbaum bland annat, ”är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.” I sin allmänna kritik av Alliansen pekar till och med Söderbaum med i KD- och Tradition & Fason-sammanhanget beundransvärd djärvhet på beröringsskräcken för SD:s specifika frågor. Det finns, skriver han, “en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.”

Det enda problematiska här är förstås formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, och moralkonservatismen, och för det tredje välfärden eller socialkonservatismen. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i M:s fall finns, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?

”Sverigedemokraterna är inte, och har aldrig varit, ett alternativ för den genomtänkte högermannen”, proklamerar Elfström. Verkligen? Framtiden får väl utvisa hur många sådana högermän som kommer att se SD som ett alternativ. Jag har hursomhelst ännu inte sett Elfström framföra något hållbart argument för varför det skulle förhålla sig som han påstår.

Om det verkligen fortfarande kvarstår några mer utbredda missuppfattningar av denna typ rörande det förhållande jag försökt klarlägga, nämligen att SD idag är det enda alternativet för den genomtänkte högermannen – liksom även, och, av de skäl jag förklarat i tidigare inlägg, utan motsägelse, för vänsterblockets klarsynta före detta väljare – borde det i alla fall vara omöjligt att det ännu skulle kunna finnas någon som helst oklarhet när det gäller det faktum att M och KD inte längre kan vara några sådana alternativ. Inte ens de mest långtgående ”konservativa” talar ju explicit om de avgörande framtidsfrågor som SD allena driver.

I sak skulle jag med intresse följa ett försök från genomtänkta högermän att nystarta Högerpartiet de konservativa som sitt alternativ. Men jag ser ingenting som tyder på att ett sådant projekt skulle vara politiskt realistiskt i dagens Sverige, eller Europa. Jag tror det vore att göra det onödigt svårt för sig som konservativ.

Tradition & Fason vill göra den svenska kristdemokratin konservativ. När de diskuterar och försvarar KD sätter de in partiet i ett sammanhang som präglas av de egna konservativa referenserna.

Det är på många sätt värdefullt. Men det är inte representativt för KD. Hur den kristdemokratiska debatten i allmänhet ser ut får man en betydligt bättre bild av om man vänder sig till den partiet närstående frikyrkliga tidningen Världen Idag. Även den sägs vara konservativ. Och då och då tillåter den sig förvisso att släppa fram någon mindre politiskt korrekt röst, även om det oftast sker förstulet och i form av bidrag från utifrån kommande tillfälliga gästdebattörer.

Men fastän tidningen inte kan hänföras till den kristna vänstern eller ens centern, eller snarare just därför att den inte kan det, visar den tydligt hur långt dess redaktionella linje befinner sig från den Tradition & Fason såvitt jag förstår skulle vilja var KD:s.

Jämför man Världen Idags kritik av SD med Tradition & Fasons finner man visserligen exakt samma argument, eftersom den senare ännu inte ägnat ämnet någon separat, systematisk och genomtänkt behandling som verkligen är i linje med dess egen konservatism. Men vi finner här dessa argument i ett sammanhang som saknar alla de försonande och ofta utmärkta konservativa ambitioner och analyser som vi finner i Tradition & Fason. Den skarpt formulerade interna kritik av KD som också är ett huvudtema i Tradition & Fason saknas. Världen Idag serverar, åtminstone i sina ledare och hos sina egna kolumnister, en långt mer slätstruken, radikal kristdemokrati av det genomsnittliga slaget.

Hans Bergström identifierar i en kolumn i DN i veckan den ”oheliga politiska allians” som, i konflikt med verkligheten, menar att ”hela världen ska få komma och bo i Sverige” och ”få gratis sjukvård här”, som benämner illegala invandrare med eufemismen ”papperslösa” – den ”kör av änglar” som man måste sjunga ”i total harmoni med” för att inte ”utpekas som rasist, eller i vart fall icke-humanist”.

Hela Bergströms beskrivning och analys av den verklighet alliansen förnekar förtjänar att läsas, men kan inte diskuteras här. Det är formuleringen om alliansens sammansättning som nu intresserar mig: ”Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater”.

Dessa grupper ”förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier”.

Man bör, menar jag, tillägga att även socialliberala folkpartister hör till den allians Bergström pekar på, liksom såväl libertarianska och socialliberala moderater. Miljöpartisterna inräknar Bergström utan tvekan, och med rätta, bland de idealistiska vänstermänniskorna.

Det viktiga här är emellertid de frikyrkligt motiverade kristdemokraterna. Det är dessa och deras åskådning, även sådan den kommer till uttryck i en förment konservativ publikation som Världen Idag, som såvitt jag kan se gör projektet att förvandla KD till ett genuint konservativt parti så problematiskt.

Att Världen Idag inte är mer politiskt inkorrekt är dock i ett avseende förvånande. Bakom den ligger Livets Ord, som också frambringat flera ledande politiker i det läger som vill göra KD konservativt. Framför allt i Uppsala har Livets Ords frikyrklighet kommit att utöva ett avsevärt inflytande i konservativa kretsar, som i sin svaghet inte bara varit oförmögna att motstå utan också välkomnat dess frustande amerikanska energi. Livets Ords kristdemokrater tillhör exempelvis de politiker Tradition & Fason fäster allra störst hopp vid för konservatismens framtid.

Och intresset är ömsesidigt. Denna nya frikyrka, eller församling, växte fram som ännu en våg av amerikansk folklig kristendom i Sverige på 1980-talet, på samma sätt som skett i flera omgångar alltifrån 1800-talet. Men den utmärkte sig genom Ulf Ekmans utpräglade politiska konservatism, som bar Reaganerans drag. Och främst genom Torbjörn Aronson har församlingen också själv lämnat bidrag till svensk konservatism – både genom hans egen forskning och hans övriga böcker, och genom den akademiska utbildning Livets Ord ger efter amerikansk liberal arts-modell, och som Aronson ansvarar för. När jag för några år sedan själv var involverad i utforskandet av möjligheterna att starta ett nytt, oberoende, traditionellt liberal arts college i Sverige, träffade jag vid flera tillfällen Aronson och tittade närmare på denna sida av Livets Ords verksamhet.

Viktigt i detta sammanhang är också att påpeka Ekmans bejakande av det nationella, av nationell identitet, framför allt som en del i frihetskampen mot sovjetsystemet. Jag visste inte mycket om Livets Ord, men jag minns ett TV-inslag från ett av de typiska extatiska mötena där Ekman på amerikanskt televangelistmanér gick fram och tillbaka på en scen och eldade upp åhörarna med Andens kraft och Ordets makt. De östeuropeiska länderna hade börjat göra sig fria, och Ekman vrålade deras namn, blandat med ljud av orgiastiskt bifall: ”Polen…wrrr, wow…Ungern…ååh…Tjeckoslovakien…ouöuow” – något åt det hållet (det övergick såvitt jag minns inte vid detta tillfälle i tungotal, men det kan ha varit samma predikan – eller vad det kallas – som denna). Det var, förkunnade Ekman, Anden som gick segrande och befriande fram över Europa. Jag vill inte låta ironisk eller sarkastisk här, jag försöker bara förmedla mitt intryck. Det är så här det går till i USA. Jag tror själv att det kanske i någon mån kan ha varit Andens vind som svepte befriande över Europa, även om jag inte uttryckte denna tro på Ekmans sätt.

Men så höll Ekman plötsligt också upp en svensk flagga: ”Är den inte vacker!”, ropade han. Det hela liknade i tonen, formen och till och med i icke obetydlig utsträckning innehållet det sverigedemokratiska möte från samma tid som jag i ett tidigare inlägg länkat till YouTube-videos från. Även Sverige skulle få del av Andens frihetliga, historiska ingripande.

Ekman försvarade borgerligheten: ”Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Det är vad vi behöver!”, skrek han. Atmosfären såväl som substansen var så långt från dagens borgerliga allians som man kan komma. Inte ens hos SD finner vi längre någonting i denna väg.

Vi fick en ny regering. Men inte någon befrielse. Tvärtom – de besegrade besegrade åsiktsmässigt besegrarna; Europa började ta över sovjetsystemets åsiktsförtryckande övernationella ordning. Och detta skedde delvis via Clintonerans USA, där Reagans konservativa revolution övergavs också av republikanerna till förmån för den nya politisk-korrekta globalismen (Reagans politik hade förvisso också sina brister som pekade åt detta håll – i USA finns ju en permanent maktstruktur bakom båda partierna – men exempelvis Pat Buchanan har ändå visat på en tydlig diskontinuitet mellan honom och de efterföljande republikanerna).

Ekman fortsatte dock under lång tid att driva en åtminstone på några punkter politiskt inkorrekt linje, och det hela bar som sagt frukt i Aronsons och andras insatser. Nu tycks det dock som om detta har kollapsat. Efter att Ekman och hans församling, som naturligt drogs till det frikyrkliga KD liksom KD omvänt drogs till dem, alltså tillfört inte bara en ny våg av amerikansk frikyrklighet till det parti som skapats av äldre sådana, utan också en amerikanskt konservativ dimension, verkar församlingen nu ha blivit trött, och lydigt ha inordnat sig i den liberalsocialistiska mellanmjölkens svenska konsensus, som man tidigare profilerade sig mot. De har sjunkit ned i den övriga svenska frikyrklighetens slätstrukenhet och politiska förutsägbarhet. Även de har blivit “idealistiska vänstermänniskor”.

Att Tradition & Fasons avståndstagande från SD i sak bygger på exakt samma argument som Världen Idags visar hur nära Livets Ord-medlemmarna och de före detta moderaterna förenats i KD. Jag får förhoppningsvis tillfälle att i ett kommande inlägg ta upp en artikel från Världen Idag som visar varför tidningen står för en kristen radikalism, och vad dess påstått konservativa kristdemokrati i verkligheten är.

I rättvisans namn ska jag dock säga att det ibland verkligen har blänkt till av mer genuint konservativ opposition. Framför allt var det den tidigare chefredaktören Carin Stenström, som skrivit uppskattande om och åskådningsmässigt står nära Claes Ryn, som stod för det. Hon förstår utan tvekan mycket som de flesta andra kristdemokrater som kallar sig konservativa inte förstår. Signifikativt nog tilläts hon skriva ett försvar för SD, som visserligen var ett undantag från redaktionens sida, men som utmärkte sig genom att inte innehålla någon enda inskjuten formulering av typen “jag tar avstånd från all rasism och främlingsfientlighet, men…”, som annars alltid hör till när icke-SD:are kritiserar våld eller överdrivet hat mot partiet.

Världen Idag är kanske inte helt sluten och orubblig i sin hittillsvarande allmänna hållning i detta avseende. Man bör beakta att Ulf Nilson regelbundet medverkar. Och när jag härom året träffade redaktionsmedlemmen Siewert Öholm på ett evenemang i Stockholm och under den efterföljande lunchen ifrågasatte hållningen gentemot SD föreslog han att jag skulle skriva en artikel om denna fråga i tidningen. Jag har visserligen försummat detta, men förfrågan betyder kanske att det, trots Stenströms avgång, finns visst hopp.

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström före valet, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Detta är, som jag signalerat, med all säkerhet Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändning mot SD. Den är det av det skälet att frågan om de individuella partiföreträdarnas kompetens är avgörande för om partiet ska lyckas konsolidera sin ställning efter valframgången och riksdagsinträdet, och lägga en fast grund för fortsatt växt och framgång. Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den så att säga måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av fullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt påpekande av ytterligare självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör inte riktigt dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den mer specifika position utifrån vilken han framför sin kritik.

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter. Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter.

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men ett parti är alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet på missvisande sätt får drag av det kritikerna förebrår det: tvivelaktigt förflutet, rasism, problematiska politiska kopplingar, främlingsfientlighet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, varandra motsägande tendenser, okvalificerade representanter, och allt vad det är.

Men just därför är man förstås medveten om att det är avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, program som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det. Det är avgörande för att man verkligen ska förvärva en egen politisk röst på nationell nivå. Utbildningen krävs för att företrädarna på ett övertygande sätt ska lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Att det ännu inte finns så många företrädare som motsvarar desa kriterier är naturligt. Men berättelsen finns där, och det är det som gör partiet till en sådan enorm potentiell kraft. Den berättigade fråga man kan ställa är om det finns tillräckligt många representanter som kan tillhandahålla utbildningen. Jag kan inte se någon anledning att betvivla att det gör det. Såvitt jag kan se finns flera sådana representanter idag. Inte heller Elfström säger ju att det inte finns några trovärdiga och genomtänkta representanter. Om dessa nu också i största allmänhet förstår vad som verkligen krävs i nuet och för framtiden, och i den nödvändiga utsträckningen satsar på det, kommer den rätta typen av företrädar utan tvekan gradvis att produceras i tillräcklig utsträckning. Redan idag är ju SD ett betydligt större parti än Elfströms KD. Jag har inte hört talas om några större problem att hitta 30-talet anställda för riksorganisationen.

Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och ervärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men äldre och större partier har en långt mer allsidig sammansättning.

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna kulturella förankring i Sverige.

Men redan idag finns många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är visserligen en litet bisarr svensk egenhet. Men det är inget som talar mot SD mer än andra partier.

En annan men därmed sammanhängande svensk egenhet är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske till och med större allmänna kulturella intressen, med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M:s och KD:s politiker som om SD:s. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Här vill jag också påminna om vad jag framhöll i ett tidigare inlägg om populismfrågan, nämligen att den demokratiska politiken som sådan idag, och inte minst i Sverige, är så att säga konstitutivt populistisk i vissa avseenden. Det krävs att man i ovanlig utsträckning är en s.k. “vanlig människa”. Pseudoeliten, i den av mig flera gånger specificerade precisa betydelsen, avslöjar sig som sådan inte minst i det att var och en som tenderar att avvika i riktning mot en verklig, kvalificerad elit, det vill säga en traditionalistisk elit, omedelbart utdöms i politiken som ägande bristande folklighet, popularitet, förmåga att förstås, sympatiseras med, vinna väljare. På nästan alla andra områden än de i vid mening tekniska är pseudoeliten och dess nuvaranade etablissemang antielitistiska, en antielit. Det enda medlemskapskriteriet är att man i tillräcklig utsträckning signalerar de korrekta, extremradikala attityderna, åsikterna och värderingarna. Detta är ett problem även för demokratin. Det underminerar systematiskt dess förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och att vidmakthålla sprärrar mot dess egen lägre, tyranniska och totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre potential.

Vi har här återigen förts tillbaka till det glashus i vilket i det här behandlade avseendet Elfström och de andra i Tradition & Fason sitter och kastar sten. Ingen någorlunda kvalificerad iakttagare kan, i synnerhet inte om vederbörande följt riksdagsdebatterna efter SD:s inträde, undgå att se att, för att använda Elfströms lustigt subalterna ordval, det vimlar av ”puckon” bland sjuklöverns riksdagsmän. Jag avstår från att lägga in något av de bevis för detta som finns lätt tillgängliga på YouTube. En del av dem har blivit välkända. Det är med andra ord inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är på sitt sätt trovärdiga och genomtänkta – det vill säga, att vad de uttycker faktiskt är vad deras partier verkligen anser, att deras nivå av genomtänkthet är dessa partiers egen. Det finns inte, som i SD:s fall, någonting i deras program som talar mot det. Vilket ju bara gör saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi – blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Denna senare faktor handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, till och med på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning” och därför ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många andra invandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojkstermer – är fantastisk, att vi ska fortsätta sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, och att allt detta är framsteg.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerlandets försvagning (i praktiken den västerländska civilisationens förstörelse), med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Alliansens, eller de rödgrönas politiska program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur. Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den så kallade blockgränsen.

Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mer sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis NATO, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament till och med slagsmål kan utbryta. Och jag håller med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta. Men just därför att denna värdefulla anda finns är det fel att låta dessa politiker förvandla riksdagen till något som kom att likna en liten klubb för inbördes beundran. För vad de gör är att de förvandlar Sverige till ett land där just den värdefulla andan hotas. Denna anda är nämligen inte Afghanistans. Där är slagsmål bara ett milt uttryck för en helt annorlunda kultur. Den lilla klubben lever i avskildhet från det omgivande samhällets verklighet, och om inte SD lyckas vända utvecklingen är det bara en tidsfråga innan denna verklighet också är riksdagens. Klubbens medlemmar borde bara ha dåligt samvete. Men Allianspartiledarnas hyllningar av de avgående Mona Sahlin och Maria Wetterstrand avslöjade djupet av en samsyn som är såväl sakligt som demokratiskt problematisk. Det var en inte bara litet löjlig utan också arrogant manifestation av det i centrala avseenden proto-totalitära enpartisystemet, som tilläts ta väldigt många minuter från det medborgerliga, av folket givna uppdraget. Det hedrar den moderate talmannen Westerberg att han visade påtagligt missnöje med spektaklet. Men endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän. Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament. Och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana.

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens kontinentaleuropeiska tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum, instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man ofta talar om beror inte minst på att politikerna är okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare utan större politiskt intentionsdjup. Ja, där finns säkert vissa som knappt tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna apparater för en modernitetens alltmer monolitiska och stumt orubbliga samhällsordnings förvaltning. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på bussen för att ta sig från en hållplats till en annan. Mer betyder partierna inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga, funktionellt systemanpassade människor – vad Wallmark kallat “trista samtidsmänniskor” – måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.

En annan kritik mot SD – jag har i tidigare inlägg tagit upp flera – som Tradition & Fason framför på samma sätt som vänsteröverheten, är att partiets väljarkår, med Dag Elfströms ord, ”mest består av outbildade män som inte läser tidningen”. I en kommentar i denna blogg uttrycker sig Elfström än starkare om dess s.k. gräsrötter, som enligt honom ”nästan uteslutande verkar bestå av antiintellektuellt white trash, vilket kan få vem som helst att må illa”.

De senare är ytterst starka ord. När SD:s Joakim Larsson i en följande kommentar klagade att invändningarna mot SD alltför ofta var osakliga och handlade om att partiets väljare och företrädare är pöbelaktiga, var det ett förvånansvärt milt formulerat svar.

En annan kommentator däremot, “Nordbo”, en av Motpols mer moderata bloggare (bloggen Gudomlig Komedi), som också skriver under en annan pseudonym i Fria Tider, svarade däremot: “SD bryr jag mig inte om, men om någonting är motbjudande här så är det ditt klassförakt.”

Jag ska här använda denna “Nordbos” term, “klassförakt”, som jag tror väl beskriver vad det är fråga om (det spelar ingen roll om vad som avses är den klass som föraktar, den som föraktas, eller båda), och diskutera fenomenet i relation till temat SD och konservatismen.

Fastän jag naturligtvis huvudsakligen måste kritisera Elfström, ska jag inte hålla mig på det personliga planet utan föra en generell disussion, och mot slutet också ange vad som kan sägas till hans försvar. Mitt syfte med att skriva så mycket om Tradition & Fason är ju också att lyfta fram denna sajt och dess försvar för konservatismen, och att föra den idépolitiska diskussionen inom sådana ramar snarare än sådana där en mer elementär kritik av liberalsocialismen förblir nödvändig på det sätt den skulle vara om jag i stället tog upp de många böcker om SD som skrivits under de senaste åren.

De kritiska formuleringar om SD jag tar fasta på är också allmänintressanta, och inte minst just i deras fragmentariska, snabbt skrivna och säkert ofta ogenomtänkta form, eftersom de är symptomatiska för vitt utbredda perceptioner av SD och ett lika vitt utbrett reaktionsmönster hos mer konservativt lagda personer som fortsätter stödja M och KD trots att de är fullt medvetna om att dessa partier inte längre motsvarar deras åsikter.

I vissa avseenden har jag en stor förståelse för deras predikament. Partitillhörighet har i det förflutna ofta varit en fråga om familjetradition, och distinkta kulturer har utbildats kring de gamla partierna som äger väsentliga värden. Speciella personlighetstyper, beteendemönster, vanor, attityder, referenssystem, traditioner, minnen, berättelser, sånger och skämt har skapats och ackumulerats, och det är inte något man lättvindigt överger. Trots att jag själv aldrig på allvar förmått engagera mig, är jag ganska väl förtrogen med allt detta i M:s eller den äldre högerns fall. Jag har känt många personer som varit bärare av denna kultur och finner det trist att se hur de blir allt färre.

Inte minst slående är/var existensen av en viss kvinnotyp inom högern. Den finns fortfarande kvar här och där och reproduceras till och med i någon utsträckning inom borgerligheten, samtidigt som de på många sätt förutsägbara feministerna, med så att säga allmänfeministiska personlighetsdrag, kommit att dominera. Hos sådana bärare av den gamla kulturen lever en historisk kontinuitet i Sverige; de bevarar vissa livsmönster och normer från förr som är av bestående värde. Det finns en charm i den gamla partikulturen som med rätta ses som hotad av partibyten.

“Döda borgaren!” ropar även den måttfulle “Nordbo” i rubriken på ett av sina inlägg i den ofta halv- och ibland helfascistiska Motpol. Han vet ingenting om borgerligheten när den var och är som bäst. Det tragiska är ju bara att det är M-ledningen själv – om vi håller oss till M – som aktivt har brutit ned denna kultur och förvandlat partiet till oigenkännlighet. Per Schlingmann vet inte heller någonting om den. Vad man måste fråga sig idag är om vad som finns kvar av kulturen kan rekonstrueras i en framtid, eller om den måste räddas över till något annat parti. Högerpartiet de konservativa ville, tror jag, bland annat göra det senare. SD har antagligen i mycket sin egen, nya kultur. I vilken utsträckning något av M:s gamla kan räddas över dit är oklart.

Tradition & Fasons skribenter har hursomhelst, och det är detta som är min poäng här, i de formuleringar jag hittat på ett allmänintressant sätt illustrerat vad jag i ett tidigare inlägg kallade den socialpsykologiska problematik SD står inför ifråga om en stor väljargrupp.

Naturligtvis finns ofta i politisk extremism, liksom i religiös, en omisskännlig kompensatorisk dimension: människor som i ekonomiskt och socialt avseende missgynnats i dagens globalistiska fas av den ekonomistisk-teknokratiska hegemonin förleds lätt till radikala och förvirrade ideologiska reaktioner. Men detta faktum kan inte, som sker exempelvis hos Timbros Markus Uvell, användas för att avfärda och bortförklara den breda och ideologiskt redan relativt mogna opposition som partier som SD och deras europeiska motsvarigheter står för. I synnerhet inte när, liksom i USA, hela medelklassen börjar hotas, när påståendena om att det bara handlar om tillfälliga omställningsproblem saknar plausibel saklig uppbackning, och när de som inte “blir kvar” utan följer med globaliseringståget med dess uppenbart obehagliga och osäkra destination blir en ständigt krympande minoritet.

Även när de kommer från vänstern är Elfströms typ av uttalanden en kritik. Olle Svenning och ett flertal andra ledande socialdemokratiska debattörer och politiker har uttryckt sig med samma arroganta nedlåtenhet, om än inte med lika starka formulerinar, om SD:s väljare som Elfström och exempelvis Johan Hakelius. Och bland den mer liberala vänstern kan Carl Rudbeck nämnas som exempel.

Vi står här inför en central strategi från dagens ”liberal establishment”, som en och annan forskare ger tyngd åt men som framför allt i det oändliga upprepas av de helt likriktade politikerna och journalisterna. Socialdemokraterna och deras journalister tävlar hämningslöst med Alliansen och dess journalister i utmålandet – medels en amerikanistisk vinnare-förlorare-modell – av SD:s väljare som ”globaliseringens förlorare”, ”modernitetens förlorare”, obildad underklass, svaga, eftersläpande, för obegåvade för att förstå och hänga med i förändringarna, misslyckade, arbetslösa, bidragsberoende, förtidspensionerade, bittra, ”white trash”.

På liknande sätt har vänterhistoriker också alltid försökt förstå fascismen och nazismen. Det är en ytlig analys. Men det är bara konservativa historiker och tänkare – som Tage Lindbom – som förstår varför det är det.

Vänstern har givetvis fortfarande ett intresse av att upprätthålla denna förklaringsmodell, och att hänföra även demokratiska nationalister till ett nazistiskt eller proto-nazistiskt läger. Men just här blottas återigen – det har skett i liknande sammanhang under ett århundrade – dess inautenticitet som arbetarrörelse. Och utöver detta vänsterns egentliga historiska väsen som inautentisk bidrar till dess deltagande i utmålandet av SD i de beskrivna termerna även den förskruvade och hycklande psykologi som alltid varit vanlig hos klassresande socialdemokrater. Det gamla arbetarpartiet försöker skrämma väljare från att rösta på SD genom att säga att de då kommer förlora i status genom att hamna i arbetares sällskap.

Vad jag ska uppmärksamma i detta inlägg är emellertid inte främst vad socialdemokratins skrupellösa anammande av denna strategi säger om den, om vad den är idag, ja om vad den, med vissa förnämliga undantag, alltid har varit. Det förefaller mig signifikativt att Göran Greider, som alltid velat framtona som förblivande genuin arbetare och åtminstone länge också verkligen var det, som hyste en del uppfattningar av den typ som var och är den verkliga arbetarklassens, och som kämpade på allvar såväl mot den med postmodernismen sammansmältande kulturmarxismen som mot offshoring och industrinedläggningar och så vidare, mig veterligen ännu inte uttryckt sig i dessa termer, även om han naturligtvis kritiserar SD på andra sätt.

Vad som här intresserar mig är dock Elfströms mer ovanliga uttryck för detta förakt från det konservativa hållet. Hos honom kan det inte handla om personlig och mänsklig ynkedom av den typ det måste vara fråga om hos åtminstone några socialdemokrater vars egna föräldrar och/eller farföräldrar varit arbetare och slitit hårt för det svenska folkhemmet. Elfström hade troligen inga sådana farföräldrar; i hans fall är det med säkerhet bara fråga om ett ”naivt” – i betydelsen insinktivt, omedvetet, spontant, elementärt – så att säga ”äkta” klassförakt av det slag som alltid förekommit, bortom den nya politiska korrekthetens märkliga socialpsykologiska mekanismer.

Man ser inte i hans formuleringar något osäkerhetens behov att krampaktigt söka bekräftelse och tillhörighet. Tvärtom är man lättad att finna att han som konservativ förstår att han inte kan sätta in sitt förakt i liberalsocialisternas simplistiska, i den amerikanska mass- och populärkulturens språk formulerade förklaringsmodell, som i osjälvständig konformism utan några som helst variationer tillämpas i hela det krympande politiska spektrum från ”höger” till vänster. Men samtidigt är det problematiskt att Elfström just som konservativ yttrar sig på detta sätt om SD:s helt vanliga, konservativa arbetarväljare.

Konservatismen uttrycks i flera avseenden väl i Allmänna valmansförbundets program från 1919. Det är, heter det, ”ett nationellt parti” som ”sätter fosterlandet främst”, ”över individers och klassers särintressen”. Den svenska högern är ”reformvänlig”, och de erforderliga reformerna ”böra ske för folket och genom folket” och ”syfta till hela folkets bästa”. ”Den svenska högern är ett folkligt parti”; den verkar för ”kamp mot klassförtryck”. De jämförelsevis storhjärtade personer som skrev detta program var utan tvekan medvetna om de klassattityder bland partiets väljare som stred mot det och dess anda, mot att högern och konservatismen också måste vara arbetarnas parti och arbetarnas politik. Men samtidigt var det inte minst i upprätthållandet av de värden och principer som 1919 års program uttryckte som den svenska högern misslyckades. Genom att unghögerns ansatser gradvis förkastades till förmån för den mer renodlade kapitalisthögern, bolagshögern, gled man bort från vad som åtminstone varit ideal och föresatser, och arbetarna kunde till största delen vinnas av S. Högern fortsatte icke utan grund att ses som ett parti dominerat av klassintressena – och inte minst de därmed sammanhängande attityderna.

Under folkhemsbyggets tid lät högern helt enkelt S med framgång realisera sin version av vissa allmänns idéer som även unghögern framfört. Och länge var det enda man kunde göra när så väl skett att anpassa sig till S. Men samtidigt korrumperades folkhemsidéerna av den nya socialistiska och kulturradikala ideologin – S hade ju på intet sätt tagit över den gamla värde-, kultur- och moralkonservatism som definierade unghögern, utan använde  tvärtom parallellt med välfärdspolitikens uppbyggande statsmakten och den egna partiapparaten till programmatisk subversion på dessa områden. Även om deras variant av den rent materiella välfärdspolitiken också drevs i problematisk riktning, är det framför allt här som socialdemokratins inflytande på Sverige, liksom på alla jämförbara länder där denna övervägande internationella rörelse utövat makt, måste ifrågasättas från ett konservativt perspektiv.

Men socialdemokratin var alltid tvetydig som arbetarrörelse, och inte minst i den “svenska modellens” korporativistiska form. När den rena kapitalismen samlade sig till ideologisk-propagandistisk motoffensiv, visade sig “betongväldet” i själva verket svagt, folkhemmet avvecklades även med hjälp av dess egna partipolitiska skapare, och i slutändan stod arbetarna övergivna. S tjänade, om än ibland mer indirekt, samma supranationella kapitalistiska och modernistiskt ideologiska system som den liberaliserade bolagshögern. Den fulla logiken och inre nödvändigheten i detta hade endast varit uppenbara från ett distinkt konservativt perspektiv.

Idag vid slutpunkten för en lång men av vissa alltså förutsägbar utveckling, uttrycket sig alltså vissa socialdemokrater med ett öppet och ohöljt förakt för arbetarna som inte är mindre än det högern alltid uttryckt när den varit som sämst. De förenas med det nyliberala M i en kapitalistisk-socialistisk syntes, en den “liberala demokratins” uniformism med globala anspråk och starka totalitära tendenser.

Alla förstår att varken S eller M är något arbetarparti. Och allt fler kan komma att förstå att endast SD idag är ett sådant. Endast SD är ju ett nationellt parti som sätter fosterlandet främst, över individers och klassers särintressen. Endast det reformvänliga SD vill att reformerna ska ske för folket och genom folket och syfta till hela folkets bästa. Endast SD är ett folkligt parti som verkar för kamp mot klassförtryck. Endast de bygger med andra ord på de hela folket och nationen omfattande, överordnade värden och principer som den gamla högern kom att kasta bort. De står ensamma för det verkliga alternativet till den tomma och protototalitära, av rent systemtvång drivna konsensuskoloss i de stora och avgörande frågorna som, i parlamentariska termer, hela “sjuklövern” upprätthåller.

All politiskt framgångsrik konservatism alltsedan 1800-talet och industrialismens genombrott har byggt på och förutsatt de konservativa arbetarna och den distinkta konservativa arbetarkulturen. Det finns ett grundläggande koppling mellan konservatismen och arbetarna, såtillvida som det som inte minst gör att de senare aldrig generellt kunnat övertygas av socialisternas och kommunisternas agenda torde vara den bjärta, svepande, ofta experimentalistiska kulturradikala avantgardismen. Den är i mycket skild från de materiella, ekonomiska och politiska, frågorna, och följder bland annat av särskilt spekulativa utväxter på den historiematerialistiska analysen.

Vi kan förstå detta samband när vi närmare skärskådar våra svenska partier idag. Den ensidiga liberalkapitalistiska högern fjärmade sig från en mer filosofisk helhetssyn på samhället och blev mer krass intressepolitik. Socialdemokratin var – återigen med en del viktiga undantag – från början, då den ännu inte var skild från kommunismen, ett ideologiskt projekt genomfört i arbetarnas namn men inte enbart i deras verkliga intresse, något som är lättare att se idag. Liberalerna, Folkpartiet, var huvudsakligen en sammanslutning av kulturradikala rationalister i storstädernas medelklass, utan närmare kontakt med arbetarna trots att deras medelklass ofta var den lägre. Detsamma gäller väl idag Miljöpartiet, om än med ett större inslag av gammal vänster. Centern är Bondeförbundet som försöker bli något annat, förvandla sig till något ofta extremliberalt som de tycks uppfatta som urbant. Elfströms eget parti, Kristdemokraterna, är, i den svenska formen, Jönköpings frikyrkliga lägre medelklass och, antar jag, övre arbetarklass (om sådana distinktioner är möjliga i Sverige), och därmed det parti som står närmast arbetarklassen, utan att för den skull ha något historiskt samband med konservatismen.

Samtliga dessa har nu dessutom, även på det konkret politisk-programmatiska och inte bara attitydmässiga planet, lagt sig till med den gemensamma politiska korrekthet som är så utstuderad i sina tillämpningar att den numera tenderar att helt överskugga det äldre radikala ideologiska innehåll som fortfarande kunde te sig rimligt och seriöst för de flesta väljare. Det är ett nytt fenomen, som genom sin artificialitet och motsägelsefullhet dels avslöjar den som i mycket driven av rent destruktiva intressen, skilda från de tidigare radikala ideologierna som uttryck för systematiskt politiskt tänkande, dels ändå alstrar nya tvivel och misstankar rörande just dessa ideologier även i deras historiska former, såtillvida som den ovedersägligen är sprungen ur dem. Men det är förstås inte främst genom partierna som den sprids, utan genom mediaimperierna, underhållningsindustrin, utbildningsväsendet, lobbyorganisationer. Det är en politisk korrekthet som inte bara är kulturrevolutionär, anti-västlig, anti-frihetlig, protototalitär, utan som också, som på olika sätt ett ideologiskt-manipulativt instrumentet för den globalism som bland annat säljer ut och avvecklar den västerländska industrialismen och fyller västländerna med invandrare från tredje världen, är främmande för och fientlig mot de västerländska arbetarna.

Det är på intet sätt paradoxalt att det är den mot det bedövande egalitära verbiaget kritiska konservatismen som är den enda politiska ”ideologi” som, i det den vill bevara hela samhället, också bäst försvarar arbetarna och deras intressen. Det finns substans i de gamla socialkonservativa anspråken. Men just därför är det olyckligt när konservativa uttrycker sig nedsättande om arbetare. Det ser ut som en helt onödig identitetsmarkör från Elfströms sida, om än en annan än den politisk-korrekt manipulerade, även om Elfströms betoning av obildade män kanske kan läsas som oavsiktligt färgad av den tilltagande radikalfeministiska anti-manlighetens samtida klimat. Kanske var det i lika hög grad på grund av dess klassattityder som genom dess långtgående reduktion till ekonomistiskt intresseparti som högern i blev politiskt omöjlig även i sina inte alltför gamla former. Klassföraktet är kanske konservatismens akilleshäl. I oändliga variationer och uttrycksformer har det beskrivits inte minst i den svenska arbetarlitteraturen. Det allena har varit tillräckligt för att bringa högern på fall.

Rolf K. Nilsson skriver att ett politiskt parti idag skulle kunna gå till val på högerns program från 1919 utan speciellt många tidsanpassningar och justeringar. Är det verkligen så? Högerpartiet de konservativa gjorde just detta för bara några år sedan. De fick bara enstaka röster. Såvitt jag kan se saknade de kraft och motivation att gå vidare. Detta är fakta jag tror att Sveriges alltfort många förträffliga konservativa måste ägna mer uppmärksamhet och tankeverksamhet.

När jag senast blev besviken på M och KD och misströstade om möjligheterna för konservatismen att spela sin möjliga viktiga roll i och genom dessa partier, tänkte jag att om Högerpartiet de konservativa verkligen kunde utvecklas till ett fungerande parti borde man gå med i det. Men de verkade redan då vara på väg att försvinna. Och av detta drog jag slutsatser. Det är därför jag nu i stället utforskar SD. Men vet någon vad som, mer exakt, hände med Högerpartiet de konservativa? Var de inte så seriösa som jag hoppades? Kan det vara så enkelt att de snabbt märkte att det i Sverige är alltför få som, när de ser ett parti med detta namn, inte omedelbart kommer att tänka på – klassförakt?

En konservatism som uttrycker sig som Elfström, eller Johan Hakelius, kan inte göra anspråk på att försvara helheten, hela samhället, hela folket, hela nationen. Man kan bekämpa vulgaritet, obildning, antiintellektualism, bland arbetare och andra, men man kan inte uttrycka sig som Elfström och Hakelius och samtidigt göra anspråk på att försvara dessa helheter. För att inte tala om att vinna val – något Hakelius dock verkligen inte är intresserad av. Han föraktar alla som engagerar sig i partier, en attityd som kanske var mer begriplig så länge det inte fanns något verkligt oppositionsparti.

Axess’ Johan Lundberg är ett annat exempel. Han skriver ofta utmärkt, men när han försvarar konservatismen låter det närmast som om den är blott ett socialterapeutiskt instrument för att hålla allt ”white trash” på gott humör och få det att sluta göra motstånd mot den skolpojksglobalism av Johan Norbergs typ som Lundberg hyllar. I övrigt reducerad konservatismen till en harmlös nisch för marginella esteter och historieintresserade i den alltuppslukande globala smältdegel där en majoritet är intresserad endast av pengar och ofta alltmer vulgär konsumtion, och i allt mindre utsträckning överhuvudtaget förstår något annat (endast en minoritet är ju intresserad av verklig makt, något som är långt svårare och mer krävande att uppnå eller behålla). I denna virvel går västerlandets distinkta civilisatoriska värden förlorade tillsammans med andra kulturers, och mänskligheten sjunker ned inte bara i det vegetativa träsket utan också i ett nytt slags slaveri.

Detta är förvisso inte det enda möjliga scenariot. Men det faktum att det är ett möjligt gör att det måste tas på allvar. Fundamentalistisk islam som besegrar ett västerland som har förkastat och inte längre förstår de värden som det borde försvara är ett annat. Ett positivt är vad Claes G. Ryn kallar den högre kosmopolitismens enhet i mångfald. Men de första scenarierna måste tas på allvar, av det enkla skälet att eftersom det sista är så mycket mer krävande och därmed svårare att uppnå, de är så mycket mer sannolika. Vägen till deras förverkligande är dagens politiska och åsiktsmässiga mainstream.

Därför är det problematiskt med konservativa som, rent sociologiskt situerade inom den borgerlighet vars helhetliga rörelser bestäms av det finanskapitalistiska systemet, lätt går med på att vi kan undvara en välmående svensk, europeisk eller västerländsk arbetarklass, svensk industri, svenskt jordbruk, överhuvudtaget ett allsidigt näringsliv, och låta den del av befolkningen som naturligt är arbetare (alla kan inte vara något annat, det vore onaturligt; ett sunt, helhetligt samhälle, ett folk, en nation, en civilisation kräver alla människotyper) förfalla i multikulturell misär, ersätta den med billigare invandrare från andra kulturer för det arbete som fortfarande behövs, flytta industriproduktionen till dessa eller andra billigare kulturer så att det enklare arbete som fortfarande krävs här och som de invandrade utför inskränks till försäljning och service av de i de andra kultuerna tillverkade produkterna.

Vi kommer naturligtvis med stor säkerhet få en allt närmare förbunden värld i framtiden, där alla kulturer och folk står i kontakt med varandra. Det är inte, som för vissa extrema nationalister, detta diskussionen här handlar om. Det är i stället hur  världen förbinds, vad som förbinds, och hur den resulterande förbundenheten kommer att se ut. När det gäller attityden till SD:s arbetarväljare och s.k. gräsrötter, som tvivelsutan ofta smärtsamt och konkret förnimmer önskvärdheten av en sådan diskussion, är det återigen ett faktum inte bara att Tradition & Fason framför samma kritik som liberalsocialisterna från M till V eller åtminstone från M till S, utan också att de framför den på samma sätt som de, utan några ytterligare och avvikande pespektiv. Det är beklagligt. Liberalsocialisterna har inte de för diskussionen viktiga konstruktiva perspektiv som Tradition & Fason borde ha om de verkligen är vad de säger sig vara.

Det känns också litet märkligt att Elfström, en man i tjugofemårsåldern, verkar har förbisett vad som händer i medievärlden. ”Inte läser tidningen” låter inte bara som ett aningen för småborgerligt, verklighetsavskärmande idylliserande av den ”lilla världen” – givet inte minst vad ”tidningen” idag för det mesta står för! Liksom övriga ”liberal-establishment”-media är ju ”tidningen” dessutom genom internätet på väg att dö. Inskränker sig inte de som hämtar sin huvudsakliga information från den idag i allt högre grad till lågutbildade äldre människor? Kunniga yngre gör det på nätet, och i alltmer också på alternativa nyhetssajter. Nätet är ju idag den globala kommunikationens främsta forum på gott och ont, och allt oftare det enda stället där rättvisande och relevant information står att finna. (Att Elfström inte alltid har tillgång till sådan information visar sig bl.a. när han säger sig finna Stefan Olssons genomgång av Åkessons debattartikel i Aftonbladet hösten 2009 ”utmärkt”.)

Inte minst viktigt är att på detta sätt idag också den “obildade” arbetarklassens yngre tar till sig ofta bättre information än den “tidningen” tillhandahåller och som definierar den horisont inom vilken mainstreamopinionens konsensus är tänkt att hålla sig. Begåvning kan ju vara av många slag, och dessa arbetare kan verkligen inte utdömas som vulgära och antiintellektuella. De har aldrig varit en grupp som kan lämnas utan avseende, och de är det allra minst idag, när inte bara vissa konservativa utan också lika öppet liberalerna och socialisterna hatar och föraktar dem. Vänstern vet att de ofta är en konservativ kraft (“falskt medvetsnde”, subjektiva illusioner och så vidare), de vet att det på intet sätt är självklart att den historiska arbetarrörelsen med dess specifika ideologi alltid ska kunna ensam organisera dem. Det var bara högern som i sin blindhet länge gjorde det lätt för den.

”White trash” är ett särskilt obehagligt, amerikanskt begrepp. Det är särskilt obehagligt därför att det, använt av vita, uttrycker ett ovanligt stort förakt för en del av det egna folket eller de vita folken av vilka man tillhör ett. (Med detta menar jag naturligtvis inte att det är bättre om svarta eller andra folk använder det.) Om man inte åsyftar sådana medlemmar av det egna folket som begått moraliskt särskilt avskyvärda brott, utan bara sådana som är obildade och icke-intellektuella, tycker jag användandet av det är en oförsvarlig avvikelse från den humana anda som måste prägla en i god mening demokratiska kultur. Och det är inte bara Elfström som använt det.

Som kommentatorn Nordbo antydde skulle ingen politiskt korrekt idag tala om ”black trash”. Det är för sådana bara ”white” som kan vara ”trash”. Detta skulle kunna vara ett uttryck för antivit “rasism”. Men det skulle väl också kunna innebära en vit “rasism”. Genom att framhålla att det ”trash” det är fråga om är ”white”, tycks ju impliceras att detta är en ovanlighet, att ”trash” vanligen inte är ”white”, eller rentav att icke-”white” vanligen är ”trash”, under det att ”white” vanligen inte är det.

Att Elfström också säger att gräsrötterna kan få ”vem som helst att må illa” gör honom ju bara ytterligare extrem. Nordbos reaktion är den normala. Konservatismens uppvisar här idag åter det som varit dess historiska svaghet. Men till Elfströms försvar vill jag dock säga att bakom hans formuleringar också ligger den nödvändiga, klassiskt konservativa analysen av den demokratiska masspolitikens risker. Arbetarna (en kategori som idag i väst måste definieras som vidare än bara eller primärt innefattande industriarbetarklassen) och vad Hakelius kallar underklassen kan förfalla till kulturlös, manipulerbar massa, pöbel, mobb. Så har ofta skett, och det har i alla tider varit en del av diktatorers och tyranners stöd. Redan Platon föregrep hur demokratin genom sin inre natur kunde urarta till tyranni. Konservatismen vet att det därför inte räcker att kämpa för och försvara demokratin. Det gäller också att ha rätt förståelse av demokratin, försvara rätt form av demokrati, en högre form som i sig innehåller de nödvändiga kulturella, moraliska, och konstitutionella spärrarna mot denna latenta risk. Den fria, humana och civiliserade samhället, det goda samhället, måste försvaras även mot den demokratiska majoritetens potentiella tyranni. Därför måste det alltid vara på vakt mot majoritetens förfäande, bildningsbrist, kulturlöshet och antiintellektualism, och inte minst mot de krafter som vill utnyttja ett sådant förfall, ja rentav skapa det.

Sådana krafter är aktiva också idag, som bör framgå av vad jag redan skrivit. Men de representeras på intet sätt av SD. Att en fördjupad demokratidiskussion vore önskvärd, byggande på en tillräcklig förståelse av den politiska filosofins historia såväl som, i relevanta avseenden, på den politiska historien i sig, är en sak. Men detta behov är knappast mycket större i SD än i M och KD. Att SD inte strävar mot någon nationell diktatur stödd på en kollektivt mobiliserad obildad massa borde inte behöva påpekas. Jag har tidigare citerat Elfströms egen lysande beskrivning av hur det var i den masspsykotiska reaktionen mot SD efter valet, underblåst av, bland andra, biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, som den typiska pöbelmentaliteten, med dess potentialitet som bas för övergrepp och förtryck, kom till uttryck.

I detta inlägg har jag bara diskuterat högerns klassförakt i relation till högerns allmänna öde och till SD – inte huruvida det är riktigt att SD:s väljare och “gräsrötter” verkligen är av det slag Elfström menar. Det senare ska jag ta upp i nästa inlägg, i samband med ytterligare en frågeställning hos Elfström som det hänger samman med och som också ligger bakom de formuleringar jag här diskuterat. Det är en frågeställning som jag har stor förståelse för, hur olyckliga de formuleringar jag nu diskuterat än är. Den handlar om vad som kunde kallas SD:s allmänna kompetens. Därmed kommer vi till vad som med all säkerhet är Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändningar mot detta parti.

När jag nyligen såg att Johan Hakelius efter höstens val avfärdade Sverigedemokraterna som ett “litet vulgärt underklassparti” var det faktiskt inte i första hand själva formuleringen i sig, hur osympatisk den än var, som fick mig att höja ögonbrynen. Det var i stället två omständigheter som gjorde den verkligt uppseendeväckande.

Den första var att man oundvikligen drog sig till minnes omslaget till Hakelius’ bok Döda vita män. Stig Strömholm skriver i en essä om Sverige och Europa: ”Europa är, till skillnad från Asien, Afrika, och åtminstone stora delar av Amerika, befolkat av våra kusiner och sysslingar. Vi hör ihop, i något slags ödesgemenskap, men det skapar inga som helst förpliktelser till förgapelse. Hemma hos mig brukar vi ibland tala om ’o-la-la-skolan’ som en sammanfattande benämning för ett okritiskt fransyskerifjant, som inte är helt okänt i våra trakter. ’Europa’ kan – vederbörligen hanterat, utvalt och uttolkat av o-la-la-skoliter och likasinnade (det finns också en ungefär lika enfaldig tweed-skola; Tyskland har av icke helt obegripliga skäl klarat sig från liknande olyckor sedan åtminstone 1945) – bli en veritabel fara. Den numera hundraåriga folkliga amerikakulturen ter sig i all sin klumpighet snarast bättre vid jämförelse; det finns en hård rationalitet i den.” Hakelius tillhör ”tweed-skolan”.

Och bilden av honom på omslaget till Döda vita män är så over the top att man undrar om det hela är på allvar. Mönstret i Hakelius’ kostym på bilden används också för resten av omslagets design. Är detta inte vulgärt?

Om det finns någon oskriven regel för svenskar utomlands, åtminstone för sådana som har något slags representativ funktion, så är det att man inte får älska eller beundra de andra länderna på sådant sätt att man själv antar, eller visar sig försöka anta, deras nationalitet i sätt, uttal av språket, klädsel.

Att tala helt idiomatisk franska eller engelska, exempelvis, att tala franska eller engelska som fransmän och engelsmän talar sina egna språk, är nästan omöjligt, eftersom de kroppsliga och själsliga betingelser det förutsätter normalt inte kan förvärvas i tillräcklig utsträckning, åtminstone inte om man inte bor i landet under mycket lång tid. Att försöka göra det ger inte bara vanligen ett löjligt intryck utan kan också uppfattas som ett tecken på bristande integritet och självaktning. Man måste som svensk tala en korrekt men i någon mån oundvikligen s.a.s. ”internationell” franska och engelska. Ingenting annat – vare sig den vanliga dåliga svengelskan eller krystad pseudoidiomaticitet – är acceptabelt.

Efter formuleringen om Sverigedemokraterna framstår Hakelius’ bokomslag, där han liksom i sina krönikor imiterar sina engelska idoler, som symboliskt för det förskruvade i hela hans gärning och position som författare och kolumnist i Sverige.

Man får ibland en känsla av att Hakelius tror eller åtminstone vill ge sken av att den engelska eller brittiska värld han skriver om fortfarande finns kvar. Det gör den inte.

Men vad han definitivt vet är att hans svenska läsekrets inte är sådan han skulle vilja att den var. Han har ofta skrivit om detta. Vilka berg av vulgaritet måste han inte dagligen och stundligen leva med i den omgivning han skulle vilja var en charmfullt excentrisk överklass! Hur ofta måste han inte förtränga all smaklöshet, alla bildningsluckor, alla pinsamheter, alla grodor omkring sig! Hur måste han inte hela tiden svälja förnedringen i att behöva vara artigt tillmötesgående och hyckla instämmande gentemot feminister och kulturradikaler som inte ens förstår att han ogillar och inte håller med dem!

Sådant är ju livet i det sköna nya liberalsocialistiska etablissemanget, vad populisterna kallar eliten, den politiska korrekthetens värdegrundsvarma gemenskap, de i vissa (oftast rent tekniska) avseenden utbildades men ej bildades, där allt, mätt med Hakelius egna mått, bara kan bli värre, om man inte förmår identifiera vad som krävs för att finna vägen ut. Saker och ting har förändrats sedan Evelyn Waughs tid. Hakelius själv har ju så ofta och så utmärkt beskrivit allt detta. Ändå inte bara sitter han fast i det, han verkar inte vilja befrias.

Nej, det finns inte något entydigt svart och vitt, vi mot dem här. Men vi står inför ett reellt problem när även en så självständig person som Hakelius trots allt föredrar det rådande tillståndet, där han får positiva recensioner av en Ulrika Knutsson, och bekräftar denna preferens och tillhörighet genom med hennes gemensamma utfall – om än med sin egen distinkta turnering – mot de modiga politiskt inkorrekta som, åtminstone på ett viktigt verksamhetsområde, försöker prestera verkligt motstånd och erbjuda en verklig möjlighet till ett mer traditionalistiskt alternativ.

Det måste vara det beskrivna predikamentet, den trist mediokra och förutsägbara miljö han med sin nuvarande hållning är dömd att leva i, som har drivit Hakelius allt längre in i det krampaktigt utstuderade, till att odla sin anglofila nisch och identitet över gränsen till det kuriösa. Men detta är inte en sund situation. Hakelius är en pose-konservativ, en snobb, en sprätt.

Man kan visserligen tycka att detta ändå är oförargligt, och bättre än att gå de vanliga borgerliga kulturskribenternas väg av gradvis stilmässig och mental anpassning till tröj-, jeans- och strumpvänsterns journalister och akademiker. Men det innebär inte att Hakelius’ alternativ är tillfredsställande. Att några i den ängsligt konforma svenska post-bildningsborgerligheten nu sneglar mot Hakelius för att lära sig hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna är högst beklagligt.

Det artificiella och illusoriska i Hakelius’ nisch i svensk kulturdebatt framhävs också med nästan löjeväckande övertydlighet av den andra omständighet som gjorde uttalandet om Sverigedemokraterna uppseendeväckande: det faktum att det stod att läsa i Aftonbladet! Varför skriver Hakelius i denna tidning? Han måste ju förstå att hans teatraliska personliga identitetsprojekt i det sammanhanget framstår som rent komiskt. Hur kan man ens komma på tanken att skriva vad han skriver i detta organ? Ingen som skriver för Aftonbladet (eller för den delen Expressen) har rätt att kalla någon vulgär.

Och hur kom Aftonbladet på tanken att knyta Hakelius till sig? Var det Åsa Linderborg som kände sig befryndad med honom och sympatiserade med hans attityd gentemot underklassen?

Såväl Hakelius’ framtoning som det faktum att han skriver i Aftonbladet visar svagheten och marginaliteten i vad som kanske kan kallas hans typ av kulturkonservatism; en hel del kunde här sägas också om komplexiteten i den ironi som ligger i boktiteln Döda vita män. Hakelius visar varför det är omöjligt att framgångsrikt driva en verklig kulturkonservativ politik endast i borgerlighetens nuvarande politiska former, eller ens i en gammal form av det slag det lilla Högerpartiet de konservativa (det verkar bara vara jag som fortfarande kommer ihåg dem) halvhjärtat försökte sig på för några år sedan.

De kulturella värden konservatismen försvarar och som utgör en del av vad Hakelius tjusas av i Storbritannien, måste idag till största delen med viss kraft rekonstrueras. Och detta kräver nytänkande långt bortom den politik Hakelius slentrianmässigt stödjer och kanske rentav fortfarande på allvar tror representerar någonting jämförelsevis icke-vulgärt, alltunder det han är absorberad i sina i sig sympatiska specialintressen. Ibland önskar man att han kunde hålla sig mer strikt till de senare. Inte minst som uppblandade med dagspolitiska uttalanden av den typ jag nu hittat riskerar de verkliga värdena att förvanskas och reduceras, liksom Hakelius själv, till blott en del av ett kuriosakabinett.

Det är förbluffande och oroväckande att denna kunniga person inte ser allt detta, och inte verkar ha några inre spärrar.

Johan Hakelius är för mycket. Det finns inget mer att säga.

Tradition & Fason för fram en del viktiga synpunkter på SD:s väljare, och tar därmed upp en fråga som är angelägen i sig snarare än betydelsefull för frågan om SD är ett populistiskt parti. Visserligen handlar det lika litet som ifråga om den av mig tidigare bemötta kritiken om någon specifikt konservativ sådan, men ämnet är teoretiskt mer relevant. Liksom tidigare gäller också att det blir av viss vikt att kritiken framförs av sådana som gör anspråk på att vara mer genuint konservativa även när den inte i sig är sådan.

För Jakob Söderbaum hänger frågan om väljarna närmast samman med att SD enligt hans mening är ett enfrågeparti. “Ett parti som endast hålls samman av en sakfråga” kan, skriver han, ”aldrig bredda sig och växa till en reell politisk kraft. Invandringskritiken är…en fråga som SD:s ’kärnväljare’, å ena sidan tidigare socialdemokratiska LO-medlemmar och å andra sidan högerextremister, har helt olika ambitioner för – d.v.s. i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om. För att inte tala om hur lite dessa väljargrupper har gemensamt i andra frågor.”

Dag Elfström för fram samma synpunkter på SD:s ”aktiva politiker”. Det bör här noteras att vad Söderbaum och Elfström säger om dessa utan tvekan gäller i hög grad också om väljarna, och vice versa. Att SD är ett enfrågeparti är, skriver Elfström, ”framförallt tydligt när man granskar deras aktiva politiker. I partistyrelsen och i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet sitter avhoppade vänsterpartister och socialdemokrater. Människor som titulerar sig som ’demokratiska socialister’ och ’nationalmensjeviker’ sitter på sverigedemokratiska fullmäktigemandat. Dessa människor samsas under samma partiflagg som avhoppade moderater och folk som helt klart står på marknadsliberal grund. Detta är endast möjligt genom invandringsfrågan, det är den frågan som enar Sverigedemokraterna, på samma sätt som priatpartiet enas kring en förändrad upphovsrättslagstiftning.”

Till skillnad från den kritik jag redan bemött pekar dessa synpunkter på en central och avgörande fråga för partiet.

Som jag redan framhållit har Söderbaum dock fel ifråga om ”högerextremismen”. Han förbiser också, till skillnad från Elfström, att SD:s väljare kommer även från annat håll än S och LO. Och inte minst har han fel när han säger att denna olikartade bakgrund visar att SD är ett enfrågeparti. Det är, som har framgått av mina tidigare inlägg, ett faktum att SD inte är ett enfrågeparti.

Men detta innebär inte att det inte skulle kunna förhålla sig så att partiet hålls samman av vad Söderbaum korrekt betecknar som en sakfråga, invandringskritiken, även om denna sakfråga inte är partiets ”enfråga”. Det skulle också kunna vara så att väljarnas skiljaktiga bakgrunder gör att de har litet gemensamt, ja ”i grunden oförenliga uppfattningar” i de ”andra frågor” som Söderbaum här tycks medge att SD också driver. Och att partiet därför aldrig kan bredda sig, låt oss säga i betydelsen driva de andra frågor man redan driver lika tydligt som profilfrågan eller den profilfråga som är invandringskritiken, och därmed växa till en reell politisk kraft.

Här står SD, som ett relativt nytt parti, alldeles oavsett det förhållandet att det ideologiskt har en historisk tradition och förankring, utan tvekan inför frågor som kräver kontinuerlig uppmärksamhet och fortsatt aktiv ideologisk bearbetning. Till det nya partiet kommer oundvikligen folk med de beskrivna divergerande bakgrunderna, och resultatet skulle verkligen kunna bli det som Tradition & Fason tror. Huruvida det blir så eller ej är såvitt jag kan se i hög grad beroende av arten av SD:s ideologiska ledarskap. Det undandrar sig ännu min bedömning om partiet kommer tillhandahålla vad som krävs i detta avseende. Men den nuvarande partiledningen tycks mig peka i rätt riktning, med dess kärna av Lundastudenter från slutet av nittiotalet – Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. De brukade på grund av sympati för Jörg Haider samlas på den trivsamma österrikiska restauranten Rauhrackel. Utan att träffa dem – de var då okända, och jag kände knappt till SD – var även jag i Lund vid denna tid, involverad i studier av och diskussioner om klassisk humanism, svensk personlighetsidealism, konservatism och västerlandets räddning. Det var intressant att i efterhand notera detta som samtidigt tydligen ägt rum bland studenterna. Såvitt jag förstår är det inte minst denna Lundagrupps ideologiska ledarskap som möjliggjort de framgångar partiet uppvisade redan när jag, på grund av just dessa framgångar men också min frustration över M och KD, första gången uppmärksammade det inför valet 2016. Om Sverige och Europa – och konservatismen – ska kunna räddas, ser det för mig ut som om räddningen partipolitiskt måste ta en form (naturligtvis måste den även ta andra former än den partipolitiska) som liknar den SD och vad som mer eller mindre är dess motsvarigheter i andra europeiska länder strävar mot och signalerar som sin. Den allmänna inriktning och det ideologiska grundmönster jag beskrivit i tidigare inlägg framstår idag som de rätta och nödvändiga. Om detta också kan genomföras och lyckas är förstås beroende också av andra faktorer än bara ideologin i sig. Men ideologin och ledningens hantering av den kommer vara av central betydelse.

I ett senare inlägg ska jag ta upp den allmänna frågan om SD och de intellektuella som på annat håll diskuterats den senaste tiden, och som naturligtvis är viktig för det ideologiska ledarskapet. Här ska jag bara kort antyda de hittills intagna ideologiska (i den neutrala mening som även konservativa måste använda) positionerna som, med ledarskap av rätt typ, och i kombination med de problematiska ideologiska förändrinarna de andra partierna genomgått, redan i sig gör att det av Tradition & Fason beskrivna resultatet på intet sätt är oundvikligt.

Om vi först ser på de f.d. S-väljarna (och LO-medlemmarna, f.d. eller ej), ser ju det politiska landskapet annorlunda ut idag än för några årtionden sedan. Det var länge sedan S var trovärdigt i försvaret för svenska arbetares intressen. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Göran Persson gick ju långt utöver de nödvändiga reformerna i det socialistiska betongväldet, och anpassade sig dels den till den allmänna finanskapitalistiska globalismen, dels det nya EU-betongväldet. Dessa är ju inte åtskilda; det anti-europeiska EU är ett trappsteg på väg mot den totala, anti-västliga globalismen, varför man i Frankrike rättvisande talar om ”l’euromondialisme” – ett begrepp som jag föreslår bör införas också i Sverige: euroglobalismen.

Och redan på sjuttiotalet initierade Olof Palme, såvitt jag förstår mot Erlanders inrådan, den massinvandringspolitik som lett till lönedumpning och nu till diskriminering av svenskar, såväl som till vad jag vill kalla den principiella och av radikal-sekulära ideologiska motiv drivna mångkulturens allmänna kaos och förfall i alla de avseenden som idag är så uppenbara.

Av dessa skäl har de f.d. socialdemokratiska arbetare som nu röstar på SD starka motiv att fortsätta göra det. Här finns ett självklart och lättbegripligt intresse för att verkligen göra SD till en reell politisk kraft. Och således för att godta en ”breddning” (låt oss säga – eftersom bredden såvitt jag kunnat se alltid funnits där – i betydelsen av den betoning av den huvudsakliga, positiva visionen med dess implikationer för alla politikens frågor), om det nu är en förutsättning för detta. Arbetare har ju ofta varit svårmobiliserade för vänstern även när de förenas med den i ekonomiska och andra materiella krav, av det av vänstern sällan adekvat förstådda skälet att de vanligen äger en instinktiv värde- och moralkonservatism, och är naturliga motståndare till de kulturradikala excesserna åtminstone alltifrån nymarxismens, 68:ornas och postmodernismens tid. Det nationella intresset blir ofta på ett självklart sätt deras i den principiella multikulturalismens och globala finanskapitalismens radikalt nya situation. Det är svårt att se att de skulle ha några större svårigheter att anamma det helhetliga program som SD länge presenterat, och därmed komma överens med väljare av annan bakgrund som också gör det, om än av delvis andra skäl.

Söderbaum säger å ena sidan att SD hålls ihop av invandringskritiken, å den andra att det inte hålls ihop ens av den, eftersom de f.d. S-väljarna och ”högerextremisterna” har ”helt olika ambitioner för”, ”i grunden oförenliga uppfattningar” också ifråga om den. Det är svårt att förstå vad han menar här. Det är ett faktum stt partiet håller ihop, och inte visar några tecken på att spricka. Svårt att förstå är delvis också hans tal om dessa ”högerextremister”, det vill säga de i förhållande till den tidiga konservatismens reaktion radikala, moderna nationalister Söderbaum i verkligheten måste avse, och anser hör till SD:s kärnväljare. Finns sådana verkligen kvar? Hur många är de i så fall? Håller de sig inte till sina egna extrema partier?

Bland SD:s väljare och aktiva politiker finns naturligtvis inte bara personer med bakgrund i andra riksdagspartier, utan också sådana som alltid funnits bara i SD, som gått direkt till SD, eller som kommit från andra nationella partier och organisationer. Men vare sig högerextrema nationalister, vänsterextrema nationalister, eller rasextrema nationalister i mitten är såvitt jag kan se överhuvudtaget associerade med SD. Jag kan såklart på grund av bristande förtrogenhet med partiet ha fel, men jag är inte säker på att Tradition & Fasons förtrogenhet är större.

Det är i stället den fråga Elfström tar upp i samband med sin diskussion av de partiaktiva, nämligen förenligheten av de f.d. S-väljarna och de f.d. M-väljare som Söderbaum inte nämner, som är det relevanta i denna diskussion om partibakgrunderna. Det är här som brist på gemensamheter i de ”andra frågorna” verkligen kunde föreligga, och hindra breddning och därmed växt till reell politisk kraft. Att väljare går från M till SD uppmärksammas naturligtvis inte lika mycket när M går framåt, men det är likafullt ett faktum; M:s uppgång, som motsvarar S:s och de övriga Allianspartiernas nedgång, skulle varit än större om de kvarhållit dem.

Men även här är åsiktsdivergensen överdriven av det enkla skälet att M genomgått politiska förändringar som inte är mindre spektakulärt radikala än S:s, och som gör det fullständigt naturligt, ja oundvikligt, att också bland deras väljare finns sådana som går till SD. Och dessa f.d. M-väljare har lika starka motiv som de f.d. S-väljarna att fortsätta rösta på SD och göra SD till en reell politisk kraft, att godta den för detta nödvändiga breddningen, och att således konvergera med de f.d. S-väljarna i godtagandet av SD:s helhetliga program. Delvis är M:s förändringar också desamma som S:s. Det är inte bara så att hela värde- och kulturkonservatismen ju är utkastad från M, och att det sociala i M inte längre är socialkonservativt utan socialliberalt. Det är också så att M precis som S sålt ut stora delar av Sverige och i vissa avseenden nästan s.a.s. lagt ned Sverige. Vad har dagens EU och globaliseringen att göra med någonting överhuvudtaget som den gamla högern någonsin stått för? Även den nya finanskapitalism som driver globaliseringen är något i mycket väsentliga avseenden annorlunda än kapitalismen på Arvid Lindmans tid.

SD erbjuder åtminstone potentiellt ett alternativ som s.a.s. “ersätter” och “onödiggör” både S och M och tillåter båda partiernas gamla väljare att förenas. De gamla S-väljarna har lika stor anledning att rösta på SD därför att de är f.d. S-väljare som de f.d. M-väljarna har anledning att göra det därför att de är f.d. M-väljare. Men förutsättningen för konvergensen och syntesen är naturligtvis den egna, unika, helhetliga, positiva visionen, det distinkta, egna allsidiga programmet, och att detta kraftfullt förklaras och tillämpas. Det är genom detta som de eventuella problemen med väljarnas olika bakgrunder kan övervinnas, och dessa grupper slutligen förenas och i tillräcklig utsträckning sammansmälta.

Som jag tidigare argumenterat, delvis med hjälp av historiska referenser, är det inte någon ytlig och inkoherent ”populistisk mix” vi här står inför. Är det verkligen så att gamla socialdemokrater och moderater som går över till SD gör det bara för den negativa invandringskritikens skull, och i övrigt fortsätter tro bara på de gamla S- och M-programmen? Kan det inte vara så att grupperna i stället förenas i tron på SD:s eget, från såväl M:s som S:s skilda positiva program för att låta Sverige förbli Sverige, för värde-, kultur- och socialkonservatismen, för delar av välfärdsstaten? Jag tror att det är så.

Märkligt nog anser Söderbaum samtidigt, och med till synes än större emfas än SD, att den politiska höger-vänster-skalan är ”totalt förlegad”. Det är oerhört anmärkningsvärt. Det innebär ju att hela kritiken upphävs. Om höger-vänsterskalan är totalt förlegad måste det ju finnas alla möjliga skäl för f.d. M- och S-väljare att förenas i ett nytt parti som transcenderar denna gamla skala, och inga skäl alls mot det.

Och vad vi ser är ju också att SD redan är inte bara ett brett pati, utan t.o.m. en reell politisk kraft.

Harmoniseringen av de olika väljargrupperna i ett nytt ideologiskt sammanhang måste dock vara resultatet av en process, och denna process kan inte bara vara långsam. Det är inte omöjligt att den också i värsta fall kan misslyckas. Vad Söderbaum och Elfström påpekar om partibakgrunden innebär av de skäl jag gått igenom inte att denna är ett oöverstigligt hinder. Men det är viktigt i sig – långt viktigare än kritiken rörande den föregivna rasismen, det tvivelaktiga förflutna, och partiets populism och enfråge- och missnöjeskaraktär. Och frågan omfattar mer än det Söderbaum och Elfström tar upp. Utan tvekan kommer redan många väljare också från KD, ja en del även från de återstående gamla riksdagspartierna, FP, C, MP och V.

Även för dem som tvivlar på SD:s utsikter att lyckas med processen av konvergens och harmonisering i ljuset av sin egen distinkta ideologi, borde det stå klart att de gamla riksdagspartierna för närvarande inte erbjuder något hopp. De kan förvisso komma att ändra sig i en framtid. Men som jag skrivit tidigare krävs för detta en utifrån kommande impuls. Är det inte uppenbart att de saknar egen kraft för sådan förändring? De driver ju i total konform hjälplöshet med den politisk-korrekta strömmen, och drar Sverige med sig i fördärvet.

Som vi sett hävdar Tradition & Fason inte bara att SD är ett populistiskt enfrågeparti utan också att det är ett populistiskt missnöjesparti, ett parti som samlar missnöjesväljare. Någon längre diskussion är knappast nödvändig för att bemöta denna kritik. Men jag ska säga det lilla som bör sägas.

Begreppet missnöjesparti definieras av Nationalencyklopedin som ett “politiskt parti vars program huvudsakligen utgörs av kritik och missnöjesyttringar mot det etablerade politiska systemet, ofta utgående från populära krav, t.ex. minskat skattetryck eller minskad invandring. Jämför populism”, och i Wikipedia som “ett politiskt parti vars huvudsakliga verksamhet består i att uttrycka sitt missnöje över hur politiken bedrivs. Ofta saknas en uppbygglig modell för hur saker och ting skulle fungera istället, jämför populistiskt parti. Exempel på partier som utpekats som missnöjespartier är Fremskridtspartiet i Danmark och Ny demokrati i Sverige, ett parti som satt i riksdagen 1991-1994.”

Alla oppositionspartier uttrycker självklart missnöje över hur politiken bedrivs och samlar självklart ”missnöjesväljare”. Givetvis uttrycker SD missnöje över hur politiken bedrivs. Naturligtvis samlar det ”missnöjesväljare”. Det finns inte minst idag all anledning att vara missnöjd med hur politiken bedrivs och att samlas i ett parti som uttrycker detta missnöje.

Det kan ju inte heller finnas någon tvekan om att också Tradition & Fasons Daniel Bergström och Per Lagerqvist måste vara missnöjda. De är ju konservativa. Skulle de kunna se Fredrik Reinfeldts Nya Moderater som det framtida ”stora konservativa partiet” som de menar att SD inte kan bli? Eller Göran Hägglunds Kristdemokrater?

Knappast. Det kan därför inte vara missnöjet i sig de vänder sig mot hos SD. I stället måste det vara att de anser partiet motsvara den del av definitionen enligt vilkent vilken missnöjesyttringarna är det huvudsakliga programmet och verksamheten.

Men lika uppenbart som att uttryckandet av missnöje idag är en självklar nödvändighet, en oundviklighet, inte minst för konservativa, är att sådan negativ kritik mot det politiska systemet, invandringspolitiken, mångkulturen och annat inte är SD:s huvudsakliga program eller verksamhet. Det är signifikativt att SD inte nämns som exempel i de citerade definitionerna. Jag har redan citerat Niklas Orrenius insiktsfulla och flera gånger upprepade formuleringar om att invandringskritiken inte är det primära för partiet, och själv med viss precision vidareutvecklat hans beskrivning av vad som i själva verket är det huvudsakliga, nämligen 1) den positiva nationella visionen om bevarandet av Sverige som svenskt, att låta Sverige förbli Sverige, 2) värde-, kultur- och socialkonservatismen, och 3) det partiella försvaret för välfärdsstaten – med allt vad dessa tre grundpelare implicerar för alla politikområden.

SD är, som Orrenius betonar, inte som Ny Demokrati. Det är heller inte som det gamla danska Fremskridtspartiet. Det är inte ett populistiskt parti i den mening motståndarna avser, det är inte ett enfrågeparti, och det är inte ett missnöjesparti.

Den negativa kritiken och uttrycket av missnöje är endast en underordnad om än självklart nödvändig del av den politik som bygger på de nämnda positiva grunderna och har dem som sitt huvudsakliga innehåll.

Beskrivningen av SD som ett missnöjesparti är, för att använda Daniel Bergströms ord om vad han felaktigt anser vara SD:s populistiska förklaringsmodell, förenklad, grund och missvisande. Såtillvida skulle den därför kunna beskrivas som just – populistisk. Men vad det är fråga om är, liksom när det gäller anklagelserna rörande populism och enfrågepartism, snarare endast ett oreflekterat övertagande av en konventionell polemisk, politisk-retorisk strategi, och av dess användares märkliga, illusoriska självbild av att inte vara populistiska, med allt det innebär.

Och detta är ett övertagande som i sig, men också, och inte minst, med hänsyn till vad som måste vara dess bakomliggande partipolitiska motiv, framstår som problematiskt ur just det konservativa perspektiv Tradition & Fason gör anspråk på att företräda. Som konservativa kan de ju omöjligen ha förbisett vad som är SD:s positiva vision. Åter måste man undra om Bergström, Lagerqvist och de andra vet saker om konservatismen inom M och KD som jag inte vet?

Nu är det emellertid slutligen dags, i nästa inlägg, att gå över till de punkter där det ser ut som om Tradition & Fasons kritik delvis verkligen träffar rätt, eller åtminstone pekar på för SD helt centrala och avgörande frågor.

I detta inlägg ska jag diskutera frågan om SD är ett enfrågeparti. Jag ska dels, och framför allt, diskutera den i sig, men dels också, i enlighet med vad jag signalerat i tidigare inlägg, i relation till frågan om SD är ett populistiskt parti.

Det är inte ovanligt att man får intrycket att kritiker, inklusive Tradition & Fason som jag här närmast tar upp, åtminstone implikationsvis menar att SD är ett populistiskt parti bl.a. därför att det enligt deras mening är ett enfrågeparti. Men det kan i själva verket knappast vara detta man hävdar. Enfrågepartier kan  inte per definition sägas vara populistiska. Junilistan, exempelvis, var ett utpräglat enfrågeparti men väl knappast populistiskt. Om miljön kan betecknas som “en”  fråga, som en “enfråga”, var väl också Miljöpartiet åtminstone från början ett enfrågeparti, utan att vara särskilt mycket mer populistiskt än andra partier. Det enda man här kan mena är i stället just SD:s “enfråga” är sådan att den gör partiet populistisk, att “enfrågan” helt enkelt är populistisk. Men därvid stöter man på problemet att det är tveksamt om populismen överhuvudtaget kan definieras i innehållsliga termer, eller åtminstone i vilken utsträckning den kan det.

Kan SD:s “enfråga”, invandringsfrågan, sägas vara populistisk i sig, med bortseende från den formella struktur som, i enlighet med vad jag diskuterat i tidigare inlägg, åtminstone huvudsakligen definierar populismen? Jag tror inte det. Även om det i allmänhet eller i andra avseenden vore korrekt att beteckna mot massinvandringen – i hela västvärlden – kritiska partier som populistiska, skulle det vara fel att göra det endast därför att de intar en kritisk ståndpunkt i denna fråga. Det är fullt möjligt att kritisera invandringspolitiken oberoende av det för populismen sådan jag diskuterat den konstitutiva sammanhanget av antagonistiska grupper, gap mellan dessa grupper, förenklade lösningar, appell till sunda förnuftet o.s.v.

Varken egenskapen att vara ett enfrågeparti eller det förhållandet att “enfrågan” är kritiken av invandringspolitiken gör rimligen ett parti populistiskt. Det enda man kan säga är att ett parti är populistiskt därför att det för fram invandringsmotståndet formellt och i ett sammanhang i övrigt så att det motsvarar vad som definierar all populism.

Det är möjligt att det är vad exempelvis Tradition & Fason menar. Och utöver detta som de alltså logiskt korrekt kan mena, kunde det också vara så att de helt enkelt råkar tala om två helt olika saker samtidigt: enfrågeismen och populismen, utan någon av de här analyserade implicerade sambanden. Men låt oss titta på vad exakt det är de säger.

Dag Elfström skriver att han ”ser SD som ett populistiskt enfrågeparti”. SD är ”ett oideologiskt parti. De vilar inte på någon annan idétradition än invandringskritik. Att hävda att man står på ’den demokratiska nationalismens grund’ är lika intetsägande som att hävda att man står på den ’demokratiska internationalismens grund’. Det kan betyda vad som helst.”

Jakob Söderbaum instämmer. SD är ”ett enfrågeparti med alltför begränsad ’ideologisk horisont’ oavsett hur mycket snärtiga formuleringar (konservativa eller ej) de bakar in i sitt partiprogram”. Deras ”svar på alla samhällsproblem” har ”på ett eller annat sätt…med invandringen att göra”. Problemet med SD är enligt Söderbaum att de “skyller alla…problem…på invandringen som sådan”.

Daniel Bergström skriver att “Hur mycket man än försöker skaka av sig bilden av att vara ett enfrågeparti så kommer man aldrig att lyckas bli något annat. SD addresserar i och för sig reella problem i samhället, och i vissa fall problem som de etablerade politiska institutionerna tyvärr har haft beröringsskräck med, men man gör det med en förenklad och populistisk förklaringsmodell. SD ser inte bara invandringen odelat som ett problem, utan även som problemet framför andra, politikens gordiska knut. Denna samhällsanalys är också Sverigedemokraternas existensberättigande. Partiet vänder sig till, och attraherar, väljare som känner igen sig i denna grunda och missvisande förklaringsmodell. SD kommer aldrig, delvis på grund av sin historia men också på grund av sina medlemmar och sina väljare, att kunna hitta en annan nisch än det främlingsfientliga, populistiska missnöjespartiets. Man kommer inte att kunna bli det nya folkhemspartiet och definitivt inte det nya konservativa partiet.”

Enligt Per Lagerqvist är SD ”ett enfrågeparti som samlar en brokig skara missnöjesväljare kring sin enda viktiga fråga: stoppa invandringen. Sverigedemokraterna saknar ideologi eller andra fasta åsikter. De har ingen konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse.”

Man kan inte här, utöver de ohållbara implikationerna att enfrågepartiskapet i sig eller det enfrågepartiskap i sig vars enfråga är kritiken av invandringspolitiken utgör populism, utläsa den i linje med min analys giltiga kritiken att SD är populistiskt p.g.a. invandringspolitikkritikens förenklade form eller modus. Vad man säger är i stället att det förenklade, och därmed populistiska, ligger i att den specifika enfrågan, invandringen eller invandringspolitiken, görs till ”problemet framför andra, politikens gordiska knut”, att svaret på ”alla samhällsproblem” har med den att göra, att man ”skyller alla” problem på den. Det är detta som är den ”grunda och missvisande” förklaringsmodellen.

Med all säkerhet anser dessa kritiker att SD:s sätt att driva kritiken av invandringen eller invandrinspolitiken i sig är förenklat och därmed populistiskt. Men vad de faktiskt säger är att det förenklade ligger i att göra invandringen eller invandringspolitiken i sig till förklaringen på även andra problem, ja på alla problem. Även om SD inte är populistiskt eftersom det är ett enfrågeparti, och även om det inte är populistiskt genom att det är ett enfrågeparti vars enfråga är invandringspolitiken, ja till och med om det inte ens är populistiskt p.g.a. det sätt på vilket det driver denna enfråga, kan det förvisso vara populistiskt därigenom att det i denna enfråga finner lösningen på alla problem. Men det ligger knappast i enfrågepartiets begrepp att i respektive enfråga se lösningen på alla problem. Det är väl inte självklart att ett parti som gör det, om något sådant verkligen finns eller om det finns någon verklig anledning att hypotetiskt föreställa oss det, ska betecknas som ett enfrågeparti. Snarare accepterar ett sådant parti de många andra frågorna, ”alla”, frågor, men ser svaret på dem i termer av endast en. Vad man kan säga om SD är endast att man ofta betonar att massinvandringen inte är en isolerad fråga utan är av avgörande betydelse för många andra centrala frågor. Vidare är det väl så att ett verkligt enfrågeparti normalt bildas för att fokusera på en mer eller mindre allmänviktig fråga som det anser försummad eller felaktigt behandlad, utan att därför förneka att det också finns andra, från denna fråga helt skilda frågor, frågor som de väljer att inte ägna sig åt. Junilistan är här åter ett exempel. Planskilda korsningspartiet ett annat.

Ståndpunkten att SD är populistiskt därför att det ser svaret på alla frågor i termer av invandringsfrågan leder oss hursomhelst inte tillbaka till tesen att enfrågepartier som sådana, per definition, är populistiska. Och eftersom det inte ligger i invandringskritiken som sådan att den gör anspråk på att invandringen är svaret på alla frågor, förs vi inte heller tillbaka till tesen att invandringskritiken som enfråga i sig är populistisk. Den kritiska benämningen måste då avse endast den förenkling som ligger i sättet att göra den inte i sig nödvändigtvis förenklat behandlade enfrågan till den enda frågan.

Jag håller med om att SD talar mycket om invandringsfrågan, ja, att de ibland talar så mycket om den att de ger intrycket att de ser den som det enda avgörande. Detta kan också ha bidragit till att jag inte på allvar uppmärksammade partiet förrän under de senaste åren, efter att det redan funnits i nästan tjugo år.

Invandringsfrågan var för mig ingen stor fråga. Jag förstod inte dess vikt. Jag insåg inte invandringens omfattning. Och jag uppfattade inte dess plats i det större sammanhang jag dock förhållandevis tidigt såg som problematiskt. Jag befarar att jag kan ha varit just en sådan verklighetsfrämmande person som många SD:are ser som ett problem och klagar över. En sådan där som sägs ”vinna” på globaliseringen. Eftersom jag levde i Stockholms innerstad, i en helsvensk förort, eller i de gamla universitetsstäderna, var invandringen utan tvekan för mig en marginell företeelse, långt in på nittiotalet. Och ja, jag såg den snarast som berikande. Den arabiske korvgubben vid Islandstorget på sjuttiotalet som berättade om sina dagliga böner och förklarade varför han inte själv åt korven var s.a.s. ingen hotande ny majoritet. Man lät honom gärna utöva sin religion.

Senare hade jag mer utvecklade samtal med muslimer, både i exempelvis Paris, där de var många fler, och här hemma, och jag tyckte att bland dessa invandrare fanns sådana som lämnade värdefulla bidrag som representanter för islam och ibland, och inte minst, för sufismen. Eftersom jag var intresserad av den vediska traditionen värdesatte jag inte bara de få indier vi hade här utan också de många som fanns i England (tyvärr visade det sig dock att många av dem inte alls var intresserade av denna tradition eller hinduismen utan bara ville bli som moderna västerlänningar; såtillvida som de hade negativa erfarenheter av det korrupta kastsystemet o.s.v. får man naturligtvis förstå dem). Jag hade intressanta bekanta och vänner, i några fall nära vänner, bland indier, perser, araber, afrikaner, och kvinnor såväl som män. Ibland, på nittiotalet när vi verkligen började få förorter som beboddes nästan enbart av invandrare, åkte jag ut dit och hälsade på några av dem, och de åkte in och hälsade på mig. Även på kontinenten träffade jag flera gånger exempelvis mycket trevliga och vackra persiska, arabiska och afrikanska kvinnor; denna erfarenhet skulle göra det absurt inautentiskt för mig att bli “rasist”.

Och judar förstås, många av dem hade ju funnits även i Sverige i århundraden, och de som kom från Tyskland eller Polen efter kriget, eller från Polen vid slutet av sextiotalet, verkade snabbt ha assimilerats eller integrerats, på ett sätt som utan tvekan motsvarade deras tidigare identitet i deras gamla länder. Judar var periodvis mycket viktiga i  mitt liv. För att inte tala om judinnor.

Invandrare var kort sagt för mig välkomna i Sverige. De var inget problem, de var en tillgång. Jag måste erkänna att jag än idag tycker att någon liten diskret, moderat, svenskfinansierad moské inte skulle behöva vara helt ovälkommen, åtminstone inte i våra större städer. Och naturligtvis heller inte något litet tempel (när det gäller den vediska traditionen ser jag den som nära besläktad och ytterst i grunden identisk med de flesta förkristna europeiska, inklusive den fornnordiska, men det är ett ämne jag inte kan diskutera i detta inlägg). Det kan inte hjälpas att jag finner det lite fanatiskt och inskränkt att helt motsätta sig detta. Kvalificerade kulturkontakter under vederbörlig urskillning, i linje med vad Claes Ryn kallar den högre kosmopolitismen, förblir min linje. VI lever inte bara i en multikulturell värld; det är också så att varje kultur och land i sig måste i någon mån kunna rymma de andra. Annat vore slutet, begränsat och provinsiellt på ett både orealistiskt och oattraktivt sätt.

Jag delade således inte vissa konservativas avståndstagande från multikulturalismen, och hade en egen, annorlunda förståelse av den, i linje med vad jag kallade den “kvalificerade pluralismen”. Men samtidigt var jag utan tvekan själv i en bestämd mening konservativ. Vad jag intresserade mig för i de andra kulturerna var inte minst – med urskillning naturligtvis – deras traditionella religiösa, moraliska och estetiska värden, ja själva traditionaliteten, om jag får uttrycka mig så. Och intresset för dem och uppskattningen av invandrarna var för mig på intet sätt en följd av vad Roger Scruton kallar oikofobi. Mitt huvudsakliga intresse och studieföremål var alltifrån början, och har hela tiden förblivit, den västerländska kulturen och historien. Den ursprungligen helt omedvetna förutsättningen för uppskattningen av det utomvästliga var att jag betraktade det västerländska som givet, ohotat, självklart. Det hot jag uppmärksammade när jag någon gång under första hälften av åttiotalet började tala om att rädda västerlandet var det ideologiska, det liberalsocialistiska, det allmänt kulturradikala, en stor del av teoribildningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Det var inte kopplat till invandringen, utan helt genererat av en problematisk utveckling inom den västerländska moderniteten.

Det var först när invandringen började få sådan omfattning att den på ett nytt sätt blev påtaglig och påträngande som jag började ägna mer uppmärksamhet åt den i sig och som helhet. Gradvis fick jag också en ny förståelse av sambandet mellan den ideologiska radikalismen och denna massinvandring – och inte bara den socialistiskt ideologiska radikalismen, utan även den liberala, inklusive vad som kallas den nyliberala. Sambandet mellan globaliseringen och massinvandringen klarnade med tiden, parallellt med en fördjupad förståelse av nittonhundratalstalshistorien som helhet. Multikulturalismen hade, insåg jag, inte att göra med uppskattning av de andra kulturerna som sådana, med det jag var intresserad av, utan var en del av den allmänna radikala ideologin med dess helt andra syften.

Vid slutet av nittiotalet började Samtidsmagasinet Salt också fästa min uppmärksamhet på de högst konkreta problemen med massinvandringen, i form av hot och olika slags våld mot svenskar. När de, som då, innan de drog sig undan och radikaliserades, var personer i min närmaste omgivning och mitt närmaste umgänge, började tala om ”gruppvåldtäkten i Rissne” och liknande, tog jag det på allvar. Samtidigt blev jag medveten om i vilken utsträckning massinvandringen och dess problem alltsedan åttiotalet blivit en del av den s.a.s. reguljära konservativa diskussionen i andra västländer som jag i övrigt länge följt, genom exempelvis Roger Scrutons Salisbury Review i England och de s.k. paleokonservativa i USA. Idag, över tio år senare, när vi har tillgång till oerhört omfattande dokumentation och analys av situationen i Sverige, är detta redan en i sak avslutad diskussion för min del. Hur kan någon längre tro på de gamla riksdagspartierna? Framför allt: hur kan någon konservativ göra det? 

Idag förstår jag m.a.o. varför SD ägnar sig så mycket åt invandringsfrågan. Jag förstår helt enkelt själva frågan, vad den handlar om. Att den i verkligheten inte handlar om främlingsfientlighet och rasism, exempelvis. Det var långsamt tänkt av mig, och jag är nu förbluffad över hur jag så länge kunde hålla denna fråga utanför min allmänna konservativa analys och förståelse. Men just utifrån medvetenheten om min egen långsamhet kan jag samtidigt förstå hur det övervägande fokus på den gör att SD kan uppfattas som ett enfrågeparti, och även ett parti som på problematiskt sätt driver denna fråga som om den vore den enda viktiga, som om svaret på alla andra vore beroende av den.

Delvis beror alltså intrycket på att man inte förstår frågans större sammanhang och den vikt den kan ses som ägande först i detta sammanhang. Faktum är att SD också sällan själva sätter in den i detta sammanhang. Det senare är ett problem, och något dom även jsg betecknar som populism i negativ mening. Det hindrar emellertid inte att de har rätt i sak, i det de faktiskt tar upp. Och det är ett mindre problem, och mindre populistiskt, än de andra partiernas totala ignorerande av detta större sammanhang. Dessa tar ju varken upp det lilla SD tar upp av det större sammanhanget eller det stora, eller myckna, SD tar upp om det mindre sammanhanget.

Av mina tidigare inlägg bör det redan i åtminstone avsevärd utsträckning ha framgått vilka mina invändningar är mot uppfattningen att SD är ett oideologiskt parti, att dess ideologiska horisont är begränsad, att de saknar inte bara ideologi utan t.o.m. andra fasta åsikter än de invandringskritiska, att de inte har någon konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse, att dess politik inte vilar på någon annan idéträdition än invandringskritiken, att demokratisk nationalism är intetsägande.

Allt detta är för mig något förvånande uppfattningar. När de framförs från det liberalsocialistiska hållet är de inte det. Men när kritiken kommer från ett håll som gör anspråk på att vara och ofta också verkligen är det konservativa blir den mer förvånande. En allmän reservation jag bör göra här är att jag har grävt fram och tagit fasta även på formuleringar – av redaktörerna och andra viktiga medarbetare – i Tradition & Fasons kommentarfält, och att dessa ju helt naturligt kan vara snabbt skrivna och mindre genomtänkta. Flera av formuleringarna är också gamla; det är på intet sätt onaturligt om man även i inlägg, i synnerhet sådana som skrivits före det senaste valet, bara snabbt återgivit de allmänt utbredda missuppfattningarna utan att ha hunnit titta närmare på SD.   

Sydsvenskans Niklas Orrenius, som på intet sätt är konservativ, betonar hursomhelst förtjänstfullt på flera ställen i sin bok om SD att det centrala för partiet inte är den negativa kritiken av invandringspolitiken utan den positiva visionen, baserad på uppfattningen av den svenska identiteten och dess betydelse. Han skriver bl.a.:

”Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Jag säger det igen.

Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Ny Demokrati var ett utpräglat populistparti, som hojtade om mindre byråkrati, färre lapplisor, lägre skatter och ’drag under galoscherna’. Invandringskritiken fanns där som ett populistiskt köttben, men var åtminstone inte från början det som i första hand tycktes driva medlemmarna…

Sverigedemokraterna är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti. Vi är ovana vid det i Sverige, vid att folk försöker göra politik av patriotism. Många tänker på invandringen som SD:s stora politiska fråga, men Sverigedemokraterna ser det inte själva så.

’Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet’, skriver partiet.” (Min kursiv.)

Om vi till att börja med håller oss enbart till nationalismen, den ideologiskt drivna nationalistiska politiken, det faktum att SD gör politik av patriotismen (jag behöver här inte ingå på de olika möjliga distinktionerna mellan nationalism och patriotism), finner vi naturligtvis redan i denna utgångspunkt principiellt en grund för raka motsatsen till det enfrågemässiga. En politik inspirerad främst av nationalitetstanken, av strävan att “bevara Sverige svenskt” eller, som man idag säger, “låta Sverige förbli Sverige”, måste naturligtvis omfatta alla frågor som är av betydelse för nationen. Långt mer än något annat parti betonar man den partiövergripande nationella och historiska gemenskap som också monarkin skall symbolisera.

Jämför vi med Socialdemokraterna, som av kritikerna antas vara ett mång- eller allfrågeparti i motsats till SD, finner vi att de alltifrån början saknat en sådan grund. Socialdemokratin började som huvuddelen av den marxistiska internationalen, vars politik var klasskampen och revolutionen. Så småningom blev partiet reformistiskt, men den grundläggande visionen om klassmotsättningen och de till denna relaterade materiella faktorerna som historisk drivkraft förblev generellt likartad. Detta är ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens; många för nationalister centrala frågor faller helt enkelt bort.

Många skulle, mutatis mutandis, säga detsamma om den gamla högern – nämligen de som vill se den som blott ett snävt intresseparti, värnande den dåtida överklassens och övre medleklassens hotade ekonomiska privilegier. Jag menar naturligtvis att detta är en delvis orättvis bedömning, att i högerpartiet, när det var som bäst, och framför allt före den bifurkation jag talade om i ett tidigare inlägg, införlivade åtminstone en del av traditionen av konservativ ideologi- och modernitetskritik sådan den sträckt sig genom hela 1800-talet. Men kritiken av högern som snävt klassparti pekar likafullt på en reell svaghet, som med tiden blev alltmer synlig. Även här, när högern varit som sämst, har vi att göra med en högst begränsad grund, ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens s.a.s. konstitutivt nödvändiga allsidighet. Och Centerpartiet är förstås också ett gammalt snävt intresseparti, Bondeförbundet, med lika begränsad frågehorisont.

Som jag flera gånger framhållit är dock nationalismen, trots dess breda grund i jämförelse med de gamla riksdagspartiernas, ändå inte i sig en tillräcklig ideologi. Men den rymmer nödvändiga element. Kring den har under århundraden utvecklats ett politiskt tänkande och en politisk erfarenhet som idag tillhandahåller en väsentlig del av de intellektuella resurserna för det verkliga alternativet till dagens monolitiska och alltmer globalt-totalitära högervänster eller vänsterhöger. SD har i högsta grad tillgång till en idéhistorisk berättelse.

Men SD säger sig inte bara vara ett nationalistiskt parti. Det säger sig inte ens huvudsakligen vara det, som Orrenius och andra menar att de gör. De talar såvitt jag kan se normalt bara om ett “inslag” av nationalism. Vid siden av det nationella, som alltså redan tillhandahåller en naturlig grund, ja, det är ingen överdrift att säga den naturliga grunden för en frågemässigt allsidig ideologi och politik, säger de sig också vara ett värdekonservativt parti. Här kommer m.a.o. också konservatismen in i en av dess huvudformer. Man talar också gärna om kulturkonservatism och socialkonservatism. Vilket sistnämnda leder oss vidare till att man, slutligen, också betonar värnandet av egen version av välfärds- och socialstaten. Och man framlyfter dessa tre ideologiska grundpelare i sammanhanget av ett konsekvent hänvisande till historiska förhållanden, tänkare, och idéströmningar.

Allt detta sammantaget tillhandahåller en helhetlig åskådningsmässiga grund och förankring som åtminstone några av de övriga riksdagspartierna kanske kan sägas ha förvärvat trots att de definitivt inte ägt dem från början, men som de idag i mycket reducerat till de enklaste, gemensamma floskler utan några som helst väsentliga inslag av seriöst, historiskt tänkande. SD har en grund och en förankring för en minst lika mångsidig eller allsidig ideologi och politik, innefattande lika många frågor som de övriga riksdagspartiernas. På denna grund har man faktiskt utvecklat ett allsidigt program. Det sägs att Åkesson betonade vikten av breddning vid riksårsmötet 2007 och att arbetet med framtagande av program för tidigare ej tillräckligt uppmärksammade områden då inleddes. Men redan vid denna tid var ett allsidigt och utförligt allmänt handlingsprogram, antaget i olika omgångar vid årtiondets mitt, lätt tillgängligt på partiets webbplats – ett program som med all tydlighet visade att SD inte var ett enfrågeparti utan lika allsidigt som de större partierna och dessutom betydligt djupare o.s.v. i enlighet med vad jag skrev i mitt inlägg om SD och populismen. Och eftersom den frågeövergripande nationella visionen ju från början varit den centrala måste ju redan ännu tidigare ett åtminstone någorlunda allsidigt program ha förelegat. Möjligen är det därför främst nya kommun- och landstingspolitiska program som åsyftas.

Jag säger inte att programmet från mitten av nollnolltalet alltid är kristallklart, att partiet alltid verkligen driver en politik på alla områden utifrån vad som faktiskt står i programmet, att jag inte anar några åtminstone potentiella motsägelser i vissa faktiska utspel, eller att jag inte har några egna frågetecken, reservationer och avvikande uppfattningar, och framför allt inte att jag inte skulle vilja se en ytterligare ideologisk vidareutveckling, modifiering, och komplettering som går utöver nationalismen. Vad jag just nu försöker göra är endast att bemöta, åtminstone i några allmänna avseenden, kritiken att vad vi har att göra med är ett enfrågeparti och/eller ett populistiskt enfrågeparti.

SD skiljer sig inte bara från populistpartier som Ny Demokrati utan också från enfrågepartier som Junilistan och Miljöpartiet i det att de, liksom idag de största partierna eller åtminstone de största partierna när de var som bäst, bygger på en  ideologiskt rikt utvecklad och historiskt starkt förankrad tradition. Nationella partier har funnits sedan artonhundratalet, och de har sedan dess genomgått en i hög grad differentierad utveckling, i vilken inte minst de radikala och ickedemokratiska formerna tillhandahållit erfarenheter och exempel som den demokratiska nationalismen idag kan lära av och stärkas av i sin egen distinkta särprägel och profil. I själva verket är nationalismens ideologiska och historiska arv långt bredare än mer eller mindre snäva intressepartier som Socialdemokraterna och Högerpartiet/Moderaterna. Demokratisk nationalism kan förvisso låta vagt, liksom alla sådana politiska termer eller slagord. Men det är inte mer vagt än dessa andra partiers. Det kan verkligen inte “betyda vad som helst”. Nationalismen har historiskt en väl utvecklad ideologi och idétradition, om än förvisso inte bara demokratisk utan också ickedemokratisk. De av Tradition & Fason försvarade Kristdemokraterna inte har någon motsvarighet: de har många gånger bevisat att det är kristdemokrati som verkligen kan betyda vad som helst. Eller snarare, att det framför allt kan betyda den vanliga, revolutionära, abstrakta jämställdhets- och rättighetsuniformism och allmänna, teorilöst eklektiska och opportunistiska politiska korrekthet som sedan länge är det huvudsakliga innehållet i alla de gamla riksdagspartiernas ideologi.

Och till denna nationalism, och inom dess ram, kommer alltså både värdekonservatismen och det partiella försvaret för välfärdsstaten. Situationen i Sverige liksom i stora delar av övriga Europa är idag den att det endast är denna helhet som tillhandahåller en politiskt gångbar eller framkomlig väg för den som verkligen vill rädda de konservativa insikter och värden jag talat om och som Tradition & Fason i stor utsträckning tycks vilja stå för, och som vill lägga dem till grund för den framtida samhällsutvecklingen. Tradition & Fason och de liberalsocialister med vilka de här återigen är överens har fel när de betecknar SD som ett enfrågeparti. Invandringsfrågan är inte ens partiets viktigaste fråga. Men eftersom den är en icke-fråga för de andra partierna kan man i stället säga att den är en profilfråga för partiet.