Category: Politics

När jag nyligen såg att Johan Hakelius efter höstens val avfärdade Sverigedemokraterna som ett “litet vulgärt underklassparti” var det faktiskt inte i första hand själva formuleringen i sig, hur osympatisk den än var, som fick mig att höja ögonbrynen. Det var i stället två omständigheter som gjorde den verkligt uppseendeväckande.

Den första var att man oundvikligen drog sig till minnes omslaget till Hakelius’ bok Döda vita män. Stig Strömholm skriver i en essä om Sverige och Europa: ”Europa är, till skillnad från Asien, Afrika, och åtminstone stora delar av Amerika, befolkat av våra kusiner och sysslingar. Vi hör ihop, i något slags ödesgemenskap, men det skapar inga som helst förpliktelser till förgapelse. Hemma hos mig brukar vi ibland tala om ’o-la-la-skolan’ som en sammanfattande benämning för ett okritiskt fransyskerifjant, som inte är helt okänt i våra trakter. ’Europa’ kan – vederbörligen hanterat, utvalt och uttolkat av o-la-la-skoliter och likasinnade (det finns också en ungefär lika enfaldig tweed-skola; Tyskland har av icke helt obegripliga skäl klarat sig från liknande olyckor sedan åtminstone 1945) – bli en veritabel fara. Den numera hundraåriga folkliga amerikakulturen ter sig i all sin klumpighet snarast bättre vid jämförelse; det finns en hård rationalitet i den.” Hakelius tillhör ”tweed-skolan”.

Och bilden av honom på omslaget till Döda vita män är så over the top att man undrar om det hela är på allvar. Mönstret i Hakelius’ kostym på bilden används också för resten av omslagets design. Är detta inte vulgärt?

Om det finns någon oskriven regel för svenskar utomlands, åtminstone för sådana som har något slags representativ funktion, så är det att man inte får älska eller beundra de andra länderna på sådant sätt att man själv antar, eller visar sig försöka anta, deras nationalitet i sätt, uttal av språket, klädsel.

Att tala helt idiomatisk franska eller engelska, exempelvis, att tala franska eller engelska som fransmän och engelsmän talar sina egna språk, är nästan omöjligt, eftersom de kroppsliga och själsliga betingelser det förutsätter normalt inte kan förvärvas i tillräcklig utsträckning, åtminstone inte om man inte bor i landet under mycket lång tid. Att försöka göra det ger inte bara vanligen ett löjligt intryck utan kan också uppfattas som ett tecken på bristande integritet och självaktning. Man måste som svensk tala en korrekt men i någon mån oundvikligen s.a.s. ”internationell” franska och engelska. Ingenting annat – vare sig den vanliga dåliga svengelskan eller krystad pseudoidiomaticitet – är acceptabelt.

Efter formuleringen om Sverigedemokraterna framstår Hakelius’ bokomslag, där han liksom i sina krönikor imiterar sina engelska idoler, som symboliskt för det förskruvade i hela hans gärning och position som författare och kolumnist i Sverige.

Man får ibland en känsla av att Hakelius tror eller åtminstone vill ge sken av att den engelska eller brittiska värld han skriver om fortfarande finns kvar. Det gör den inte.

Men vad han definitivt vet är att hans svenska läsekrets inte är sådan han skulle vilja att den var. Han har ofta skrivit om detta. Vilka berg av vulgaritet måste han inte dagligen och stundligen leva med i den omgivning han skulle vilja var en charmfullt excentrisk överklass! Hur ofta måste han inte förtränga all smaklöshet, alla bildningsluckor, alla pinsamheter, alla grodor omkring sig! Hur måste han inte hela tiden svälja förnedringen i att behöva vara artigt tillmötesgående och hyckla instämmande gentemot feminister och kulturradikaler som inte ens förstår att han ogillar och inte håller med dem!

Sådant är ju livet i det sköna nya liberalsocialistiska etablissemanget, vad populisterna kallar eliten, den politiska korrekthetens värdegrundsvarma gemenskap, de i vissa (oftast rent tekniska) avseenden utbildades men ej bildades, där allt, mätt med Hakelius egna mått, bara kan bli värre, om man inte förmår identifiera vad som krävs för att finna vägen ut. Saker och ting har förändrats sedan Evelyn Waughs tid. Hakelius själv har ju så ofta och så utmärkt beskrivit allt detta. Ändå inte bara sitter han fast i det, han verkar inte vilja befrias.

Nej, det finns inte något entydigt svart och vitt, vi mot dem här. Men vi står inför ett reellt problem när även en så självständig person som Hakelius trots allt föredrar det rådande tillståndet, där han får positiva recensioner av en Ulrika Knutsson, och bekräftar denna preferens och tillhörighet genom med hennes gemensamma utfall – om än med sin egen distinkta turnering – mot de modiga politiskt inkorrekta som, åtminstone på ett viktigt verksamhetsområde, försöker prestera verkligt motstånd och erbjuda en verklig möjlighet till ett mer traditionalistiskt alternativ.

Det måste vara det beskrivna predikamentet, den trist mediokra och förutsägbara miljö han med sin nuvarande hållning är dömd att leva i, som har drivit Hakelius allt längre in i det krampaktigt utstuderade, till att odla sin anglofila nisch och identitet över gränsen till det kuriösa. Men detta är inte en sund situation. Hakelius är en pose-konservativ, en snobb, en sprätt.

Man kan visserligen tycka att detta ändå är oförargligt, och bättre än att gå de vanliga borgerliga kulturskribenternas väg av gradvis stilmässig och mental anpassning till tröj-, jeans- och strumpvänsterns journalister och akademiker. Men det innebär inte att Hakelius’ alternativ är tillfredsställande. Att några i den ängsligt konforma svenska post-bildningsborgerligheten nu sneglar mot Hakelius för att lära sig hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna är högst beklagligt.

Det artificiella och illusoriska i Hakelius’ nisch i svensk kulturdebatt framhävs också med nästan löjeväckande övertydlighet av den andra omständighet som gjorde uttalandet om Sverigedemokraterna uppseendeväckande: det faktum att det stod att läsa i Aftonbladet! Varför skriver Hakelius i denna tidning? Han måste ju förstå att hans teatraliska personliga identitetsprojekt i det sammanhanget framstår som rent komiskt. Hur kan man ens komma på tanken att skriva vad han skriver i detta organ? Ingen som skriver för Aftonbladet (eller för den delen Expressen) har rätt att kalla någon vulgär.

Och hur kom Aftonbladet på tanken att knyta Hakelius till sig? Var det Åsa Linderborg som kände sig befryndad med honom och sympatiserade med hans attityd gentemot underklassen?

Såväl Hakelius’ framtoning som det faktum att han skriver i Aftonbladet visar svagheten och marginaliteten i vad som kanske kan kallas hans typ av kulturkonservatism; en hel del kunde här sägas också om komplexiteten i den ironi som ligger i boktiteln Döda vita män. Hakelius visar varför det är omöjligt att framgångsrikt driva en verklig kulturkonservativ politik endast i borgerlighetens nuvarande politiska former, eller ens i en gammal form av det slag det lilla Högerpartiet de konservativa (det verkar bara vara jag som fortfarande kommer ihåg dem) halvhjärtat försökte sig på för några år sedan.

De kulturella värden konservatismen försvarar och som utgör en del av vad Hakelius tjusas av i Storbritannien, måste idag till största delen med viss kraft rekonstrueras. Och detta kräver nytänkande långt bortom den politik Hakelius slentrianmässigt stödjer och kanske rentav fortfarande på allvar tror representerar någonting jämförelsevis icke-vulgärt, alltunder det han är absorberad i sina i sig sympatiska specialintressen. Ibland önskar man att han kunde hålla sig mer strikt till de senare. Inte minst som uppblandade med dagspolitiska uttalanden av den typ jag nu hittat riskerar de verkliga värdena att förvanskas och reduceras, liksom Hakelius själv, till blott en del av ett kuriosakabinett.

Det är förbluffande och oroväckande att denna kunniga person inte ser allt detta, och inte verkar ha några inre spärrar.

Johan Hakelius är för mycket. Det finns inget mer att säga.

Tradition & Fason för fram en del viktiga synpunkter på SD:s väljare, och tar därmed upp en fråga som är angelägen i sig snarare än betydelsefull för frågan om SD är ett populistiskt parti. Visserligen handlar det lika litet som ifråga om den av mig tidigare bemötta kritiken om någon specifikt konservativ sådan, men ämnet är teoretiskt mer relevant. Liksom tidigare gäller också att det blir av viss vikt att kritiken framförs av sådana som gör anspråk på att vara mer genuint konservativa även när den inte i sig är sådan.

För Jakob Söderbaum hänger frågan om väljarna närmast samman med att SD enligt hans mening är ett enfrågeparti. “Ett parti som endast hålls samman av en sakfråga” kan, skriver han, ”aldrig bredda sig och växa till en reell politisk kraft. Invandringskritiken är…en fråga som SD:s ’kärnväljare’, å ena sidan tidigare socialdemokratiska LO-medlemmar och å andra sidan högerextremister, har helt olika ambitioner för – d.v.s. i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om. För att inte tala om hur lite dessa väljargrupper har gemensamt i andra frågor.”

Dag Elfström för fram samma synpunkter på SD:s ”aktiva politiker”. Det bör här noteras att vad Söderbaum och Elfström säger om dessa utan tvekan gäller i hög grad också om väljarna, och vice versa. Att SD är ett enfrågeparti är, skriver Elfström, ”framförallt tydligt när man granskar deras aktiva politiker. I partistyrelsen och i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet sitter avhoppade vänsterpartister och socialdemokrater. Människor som titulerar sig som ’demokratiska socialister’ och ’nationalmensjeviker’ sitter på sverigedemokratiska fullmäktigemandat. Dessa människor samsas under samma partiflagg som avhoppade moderater och folk som helt klart står på marknadsliberal grund. Detta är endast möjligt genom invandringsfrågan, det är den frågan som enar Sverigedemokraterna, på samma sätt som priatpartiet enas kring en förändrad upphovsrättslagstiftning.”

Till skillnad från den kritik jag redan bemött pekar dessa synpunkter på en central och avgörande fråga för partiet.

Som jag redan framhållit har Söderbaum dock fel ifråga om ”högerextremismen”. Han förbiser också, till skillnad från Elfström, att SD:s väljare kommer även från annat håll än S och LO. Och inte minst har han fel när han säger att denna olikartade bakgrund visar att SD är ett enfrågeparti. Det är, som har framgått av mina tidigare inlägg, ett faktum att SD inte är ett enfrågeparti.

Men detta innebär inte att det inte skulle kunna förhålla sig så att partiet hålls samman av vad Söderbaum korrekt betecknar som en sakfråga, invandringskritiken, även om denna sakfråga inte är partiets ”enfråga”. Det skulle också kunna vara så att väljarnas skiljaktiga bakgrunder gör att de har litet gemensamt, ja ”i grunden oförenliga uppfattningar” i de ”andra frågor” som Söderbaum här tycks medge att SD också driver. Och att partiet därför aldrig kan bredda sig, låt oss säga i betydelsen driva de andra frågor man redan driver lika tydligt som profilfrågan eller den profilfråga som är invandringskritiken, och därmed växa till en reell politisk kraft.

Här står SD, som ett relativt nytt parti, alldeles oavsett det förhållandet att det ideologiskt har en historisk tradition och förankring, utan tvekan inför frågor som kräver kontinuerlig uppmärksamhet och fortsatt aktiv ideologisk bearbetning. Till det nya partiet kommer oundvikligen folk med de beskrivna divergerande bakgrunderna, och resultatet skulle verkligen kunna bli det som Tradition & Fason tror. Huruvida det blir så eller ej är såvitt jag kan se i hög grad beroende av arten av SD:s ideologiska ledarskap. Det undandrar sig ännu min bedömning om partiet kommer tillhandahålla vad som krävs i detta avseende. Men den nuvarande partiledningen tycks mig peka i rätt riktning, med dess kärna av Lundastudenter från slutet av nittiotalet – Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. De brukade på grund av sympati för Jörg Haider samlas på den trivsamma österrikiska restauranten Rauhrackel. Utan att träffa dem – de var då okända, och jag kände knappt till SD – var även jag i Lund vid denna tid, involverad i studier av och diskussioner om klassisk humanism, svensk personlighetsidealism, konservatism och västerlandets räddning. Det var intressant att i efterhand notera detta som samtidigt tydligen ägt rum bland studenterna. Såvitt jag förstår är det inte minst denna Lundagrupps ideologiska ledarskap som möjliggjort de framgångar partiet uppvisade redan när jag, på grund av just dessa framgångar men också min frustration över M och KD, första gången uppmärksammade det inför valet 2016. Om Sverige och Europa – och konservatismen – ska kunna räddas, ser det för mig ut som om räddningen partipolitiskt måste ta en form (naturligtvis måste den även ta andra former än den partipolitiska) som liknar den SD och vad som mer eller mindre är dess motsvarigheter i andra europeiska länder strävar mot och signalerar som sin. Den allmänna inriktning och det ideologiska grundmönster jag beskrivit i tidigare inlägg framstår idag som de rätta och nödvändiga. Om detta också kan genomföras och lyckas är förstås beroende också av andra faktorer än bara ideologin i sig. Men ideologin och ledningens hantering av den kommer vara av central betydelse.

I ett senare inlägg ska jag ta upp den allmänna frågan om SD och de intellektuella som på annat håll diskuterats den senaste tiden, och som naturligtvis är viktig för det ideologiska ledarskapet. Här ska jag bara kort antyda de hittills intagna ideologiska (i den neutrala mening som även konservativa måste använda) positionerna som, med ledarskap av rätt typ, och i kombination med de problematiska ideologiska förändrinarna de andra partierna genomgått, redan i sig gör att det av Tradition & Fason beskrivna resultatet på intet sätt är oundvikligt.

Om vi först ser på de f.d. S-väljarna (och LO-medlemmarna, f.d. eller ej), ser ju det politiska landskapet annorlunda ut idag än för några årtionden sedan. Det var länge sedan S var trovärdigt i försvaret för svenska arbetares intressen. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Göran Persson gick ju långt utöver de nödvändiga reformerna i det socialistiska betongväldet, och anpassade sig dels den till den allmänna finanskapitalistiska globalismen, dels det nya EU-betongväldet. Dessa är ju inte åtskilda; det anti-europeiska EU är ett trappsteg på väg mot den totala, anti-västliga globalismen, varför man i Frankrike rättvisande talar om ”l’euromondialisme” – ett begrepp som jag föreslår bör införas också i Sverige: euroglobalismen.

Och redan på sjuttiotalet initierade Olof Palme, såvitt jag förstår mot Erlanders inrådan, den massinvandringspolitik som lett till lönedumpning och nu till diskriminering av svenskar, såväl som till vad jag vill kalla den principiella och av radikal-sekulära ideologiska motiv drivna mångkulturens allmänna kaos och förfall i alla de avseenden som idag är så uppenbara.

Av dessa skäl har de f.d. socialdemokratiska arbetare som nu röstar på SD starka motiv att fortsätta göra det. Här finns ett självklart och lättbegripligt intresse för att verkligen göra SD till en reell politisk kraft. Och således för att godta en ”breddning” (låt oss säga – eftersom bredden såvitt jag kunnat se alltid funnits där – i betydelsen av den betoning av den huvudsakliga, positiva visionen med dess implikationer för alla politikens frågor), om det nu är en förutsättning för detta. Arbetare har ju ofta varit svårmobiliserade för vänstern även när de förenas med den i ekonomiska och andra materiella krav, av det av vänstern sällan adekvat förstådda skälet att de vanligen äger en instinktiv värde- och moralkonservatism, och är naturliga motståndare till de kulturradikala excesserna åtminstone alltifrån nymarxismens, 68:ornas och postmodernismens tid. Det nationella intresset blir ofta på ett självklart sätt deras i den principiella multikulturalismens och globala finanskapitalismens radikalt nya situation. Det är svårt att se att de skulle ha några större svårigheter att anamma det helhetliga program som SD länge presenterat, och därmed komma överens med väljare av annan bakgrund som också gör det, om än av delvis andra skäl.

Söderbaum säger å ena sidan att SD hålls ihop av invandringskritiken, å den andra att det inte hålls ihop ens av den, eftersom de f.d. S-väljarna och ”högerextremisterna” har ”helt olika ambitioner för”, ”i grunden oförenliga uppfattningar” också ifråga om den. Det är svårt att förstå vad han menar här. Det är ett faktum stt partiet håller ihop, och inte visar några tecken på att spricka. Svårt att förstå är delvis också hans tal om dessa ”högerextremister”, det vill säga de i förhållande till den tidiga konservatismens reaktion radikala, moderna nationalister Söderbaum i verkligheten måste avse, och anser hör till SD:s kärnväljare. Finns sådana verkligen kvar? Hur många är de i så fall? Håller de sig inte till sina egna extrema partier?

Bland SD:s väljare och aktiva politiker finns naturligtvis inte bara personer med bakgrund i andra riksdagspartier, utan också sådana som alltid funnits bara i SD, som gått direkt till SD, eller som kommit från andra nationella partier och organisationer. Men vare sig högerextrema nationalister, vänsterextrema nationalister, eller rasextrema nationalister i mitten är såvitt jag kan se överhuvudtaget associerade med SD. Jag kan såklart på grund av bristande förtrogenhet med partiet ha fel, men jag är inte säker på att Tradition & Fasons förtrogenhet är större.

Det är i stället den fråga Elfström tar upp i samband med sin diskussion av de partiaktiva, nämligen förenligheten av de f.d. S-väljarna och de f.d. M-väljare som Söderbaum inte nämner, som är det relevanta i denna diskussion om partibakgrunderna. Det är här som brist på gemensamheter i de ”andra frågorna” verkligen kunde föreligga, och hindra breddning och därmed växt till reell politisk kraft. Att väljare går från M till SD uppmärksammas naturligtvis inte lika mycket när M går framåt, men det är likafullt ett faktum; M:s uppgång, som motsvarar S:s och de övriga Allianspartiernas nedgång, skulle varit än större om de kvarhållit dem.

Men även här är åsiktsdivergensen överdriven av det enkla skälet att M genomgått politiska förändringar som inte är mindre spektakulärt radikala än S:s, och som gör det fullständigt naturligt, ja oundvikligt, att också bland deras väljare finns sådana som går till SD. Och dessa f.d. M-väljare har lika starka motiv som de f.d. S-väljarna att fortsätta rösta på SD och göra SD till en reell politisk kraft, att godta den för detta nödvändiga breddningen, och att således konvergera med de f.d. S-väljarna i godtagandet av SD:s helhetliga program. Delvis är M:s förändringar också desamma som S:s. Det är inte bara så att hela värde- och kulturkonservatismen ju är utkastad från M, och att det sociala i M inte längre är socialkonservativt utan socialliberalt. Det är också så att M precis som S sålt ut stora delar av Sverige och i vissa avseenden nästan s.a.s. lagt ned Sverige. Vad har dagens EU och globaliseringen att göra med någonting överhuvudtaget som den gamla högern någonsin stått för? Även den nya finanskapitalism som driver globaliseringen är något i mycket väsentliga avseenden annorlunda än kapitalismen på Arvid Lindmans tid.

SD erbjuder åtminstone potentiellt ett alternativ som s.a.s. “ersätter” och “onödiggör” både S och M och tillåter båda partiernas gamla väljare att förenas. De gamla S-väljarna har lika stor anledning att rösta på SD därför att de är f.d. S-väljare som de f.d. M-väljarna har anledning att göra det därför att de är f.d. M-väljare. Men förutsättningen för konvergensen och syntesen är naturligtvis den egna, unika, helhetliga, positiva visionen, det distinkta, egna allsidiga programmet, och att detta kraftfullt förklaras och tillämpas. Det är genom detta som de eventuella problemen med väljarnas olika bakgrunder kan övervinnas, och dessa grupper slutligen förenas och i tillräcklig utsträckning sammansmälta.

Som jag tidigare argumenterat, delvis med hjälp av historiska referenser, är det inte någon ytlig och inkoherent ”populistisk mix” vi här står inför. Är det verkligen så att gamla socialdemokrater och moderater som går över till SD gör det bara för den negativa invandringskritikens skull, och i övrigt fortsätter tro bara på de gamla S- och M-programmen? Kan det inte vara så att grupperna i stället förenas i tron på SD:s eget, från såväl M:s som S:s skilda positiva program för att låta Sverige förbli Sverige, för värde-, kultur- och socialkonservatismen, för delar av välfärdsstaten? Jag tror att det är så.

Märkligt nog anser Söderbaum samtidigt, och med till synes än större emfas än SD, att den politiska höger-vänster-skalan är ”totalt förlegad”. Det är oerhört anmärkningsvärt. Det innebär ju att hela kritiken upphävs. Om höger-vänsterskalan är totalt förlegad måste det ju finnas alla möjliga skäl för f.d. M- och S-väljare att förenas i ett nytt parti som transcenderar denna gamla skala, och inga skäl alls mot det.

Och vad vi ser är ju också att SD redan är inte bara ett brett pati, utan t.o.m. en reell politisk kraft.

Harmoniseringen av de olika väljargrupperna i ett nytt ideologiskt sammanhang måste dock vara resultatet av en process, och denna process kan inte bara vara långsam. Det är inte omöjligt att den också i värsta fall kan misslyckas. Vad Söderbaum och Elfström påpekar om partibakgrunden innebär av de skäl jag gått igenom inte att denna är ett oöverstigligt hinder. Men det är viktigt i sig – långt viktigare än kritiken rörande den föregivna rasismen, det tvivelaktiga förflutna, och partiets populism och enfråge- och missnöjeskaraktär. Och frågan omfattar mer än det Söderbaum och Elfström tar upp. Utan tvekan kommer redan många väljare också från KD, ja en del även från de återstående gamla riksdagspartierna, FP, C, MP och V.

Även för dem som tvivlar på SD:s utsikter att lyckas med processen av konvergens och harmonisering i ljuset av sin egen distinkta ideologi, borde det stå klart att de gamla riksdagspartierna för närvarande inte erbjuder något hopp. De kan förvisso komma att ändra sig i en framtid. Men som jag skrivit tidigare krävs för detta en utifrån kommande impuls. Är det inte uppenbart att de saknar egen kraft för sådan förändring? De driver ju i total konform hjälplöshet med den politisk-korrekta strömmen, och drar Sverige med sig i fördärvet.

Som vi sett hävdar Tradition & Fason inte bara att SD är ett populistiskt enfrågeparti utan också att det är ett populistiskt missnöjesparti, ett parti som samlar missnöjesväljare. Någon längre diskussion är knappast nödvändig för att bemöta denna kritik. Men jag ska säga det lilla som bör sägas.

Begreppet missnöjesparti definieras av Nationalencyklopedin som ett “politiskt parti vars program huvudsakligen utgörs av kritik och missnöjesyttringar mot det etablerade politiska systemet, ofta utgående från populära krav, t.ex. minskat skattetryck eller minskad invandring. Jämför populism”, och i Wikipedia som “ett politiskt parti vars huvudsakliga verksamhet består i att uttrycka sitt missnöje över hur politiken bedrivs. Ofta saknas en uppbygglig modell för hur saker och ting skulle fungera istället, jämför populistiskt parti. Exempel på partier som utpekats som missnöjespartier är Fremskridtspartiet i Danmark och Ny demokrati i Sverige, ett parti som satt i riksdagen 1991-1994.”

Alla oppositionspartier uttrycker självklart missnöje över hur politiken bedrivs och samlar självklart ”missnöjesväljare”. Givetvis uttrycker SD missnöje över hur politiken bedrivs. Naturligtvis samlar det ”missnöjesväljare”. Det finns inte minst idag all anledning att vara missnöjd med hur politiken bedrivs och att samlas i ett parti som uttrycker detta missnöje.

Det kan ju inte heller finnas någon tvekan om att också Tradition & Fasons Daniel Bergström och Per Lagerqvist måste vara missnöjda. De är ju konservativa. Skulle de kunna se Fredrik Reinfeldts Nya Moderater som det framtida ”stora konservativa partiet” som de menar att SD inte kan bli? Eller Göran Hägglunds Kristdemokrater?

Knappast. Det kan därför inte vara missnöjet i sig de vänder sig mot hos SD. I stället måste det vara att de anser partiet motsvara den del av definitionen enligt vilkent vilken missnöjesyttringarna är det huvudsakliga programmet och verksamheten.

Men lika uppenbart som att uttryckandet av missnöje idag är en självklar nödvändighet, en oundviklighet, inte minst för konservativa, är att sådan negativ kritik mot det politiska systemet, invandringspolitiken, mångkulturen och annat inte är SD:s huvudsakliga program eller verksamhet. Det är signifikativt att SD inte nämns som exempel i de citerade definitionerna. Jag har redan citerat Niklas Orrenius insiktsfulla och flera gånger upprepade formuleringar om att invandringskritiken inte är det primära för partiet, och själv med viss precision vidareutvecklat hans beskrivning av vad som i själva verket är det huvudsakliga, nämligen 1) den positiva nationella visionen om bevarandet av Sverige som svenskt, att låta Sverige förbli Sverige, 2) värde-, kultur- och socialkonservatismen, och 3) det partiella försvaret för välfärdsstaten – med allt vad dessa tre grundpelare implicerar för alla politikområden.

SD är, som Orrenius betonar, inte som Ny Demokrati. Det är heller inte som det gamla danska Fremskridtspartiet. Det är inte ett populistiskt parti i den mening motståndarna avser, det är inte ett enfrågeparti, och det är inte ett missnöjesparti.

Den negativa kritiken och uttrycket av missnöje är endast en underordnad om än självklart nödvändig del av den politik som bygger på de nämnda positiva grunderna och har dem som sitt huvudsakliga innehåll.

Beskrivningen av SD som ett missnöjesparti är, för att använda Daniel Bergströms ord om vad han felaktigt anser vara SD:s populistiska förklaringsmodell, förenklad, grund och missvisande. Såtillvida skulle den därför kunna beskrivas som just – populistisk. Men vad det är fråga om är, liksom när det gäller anklagelserna rörande populism och enfrågepartism, snarare endast ett oreflekterat övertagande av en konventionell polemisk, politisk-retorisk strategi, och av dess användares märkliga, illusoriska självbild av att inte vara populistiska, med allt det innebär.

Och detta är ett övertagande som i sig, men också, och inte minst, med hänsyn till vad som måste vara dess bakomliggande partipolitiska motiv, framstår som problematiskt ur just det konservativa perspektiv Tradition & Fason gör anspråk på att företräda. Som konservativa kan de ju omöjligen ha förbisett vad som är SD:s positiva vision. Åter måste man undra om Bergström, Lagerqvist och de andra vet saker om konservatismen inom M och KD som jag inte vet?

Nu är det emellertid slutligen dags, i nästa inlägg, att gå över till de punkter där det ser ut som om Tradition & Fasons kritik delvis verkligen träffar rätt, eller åtminstone pekar på för SD helt centrala och avgörande frågor.

I detta inlägg ska jag diskutera frågan om SD är ett enfrågeparti. Jag ska dels, och framför allt, diskutera den i sig, men dels också, i enlighet med vad jag signalerat i tidigare inlägg, i relation till frågan om SD är ett populistiskt parti.

Det är inte ovanligt att man får intrycket att kritiker, inklusive Tradition & Fason som jag här närmast tar upp, åtminstone implikationsvis menar att SD är ett populistiskt parti bl.a. därför att det enligt deras mening är ett enfrågeparti. Men det kan i själva verket knappast vara detta man hävdar. Enfrågepartier kan  inte per definition sägas vara populistiska. Junilistan, exempelvis, var ett utpräglat enfrågeparti men väl knappast populistiskt. Om miljön kan betecknas som “en”  fråga, som en “enfråga”, var väl också Miljöpartiet åtminstone från början ett enfrågeparti, utan att vara särskilt mycket mer populistiskt än andra partier. Det enda man här kan mena är i stället just SD:s “enfråga” är sådan att den gör partiet populistisk, att “enfrågan” helt enkelt är populistisk. Men därvid stöter man på problemet att det är tveksamt om populismen överhuvudtaget kan definieras i innehållsliga termer, eller åtminstone i vilken utsträckning den kan det.

Kan SD:s “enfråga”, invandringsfrågan, sägas vara populistisk i sig, med bortseende från den formella struktur som, i enlighet med vad jag diskuterat i tidigare inlägg, åtminstone huvudsakligen definierar populismen? Jag tror inte det. Även om det i allmänhet eller i andra avseenden vore korrekt att beteckna mot massinvandringen – i hela västvärlden – kritiska partier som populistiska, skulle det vara fel att göra det endast därför att de intar en kritisk ståndpunkt i denna fråga. Det är fullt möjligt att kritisera invandringspolitiken oberoende av det för populismen sådan jag diskuterat den konstitutiva sammanhanget av antagonistiska grupper, gap mellan dessa grupper, förenklade lösningar, appell till sunda förnuftet o.s.v.

Varken egenskapen att vara ett enfrågeparti eller det förhållandet att “enfrågan” är kritiken av invandringspolitiken gör rimligen ett parti populistiskt. Det enda man kan säga är att ett parti är populistiskt därför att det för fram invandringsmotståndet formellt och i ett sammanhang i övrigt så att det motsvarar vad som definierar all populism.

Det är möjligt att det är vad exempelvis Tradition & Fason menar. Och utöver detta som de alltså logiskt korrekt kan mena, kunde det också vara så att de helt enkelt råkar tala om två helt olika saker samtidigt: enfrågeismen och populismen, utan någon av de här analyserade implicerade sambanden. Men låt oss titta på vad exakt det är de säger.

Dag Elfström skriver att han ”ser SD som ett populistiskt enfrågeparti”. SD är ”ett oideologiskt parti. De vilar inte på någon annan idétradition än invandringskritik. Att hävda att man står på ’den demokratiska nationalismens grund’ är lika intetsägande som att hävda att man står på den ’demokratiska internationalismens grund’. Det kan betyda vad som helst.”

Jakob Söderbaum instämmer. SD är ”ett enfrågeparti med alltför begränsad ’ideologisk horisont’ oavsett hur mycket snärtiga formuleringar (konservativa eller ej) de bakar in i sitt partiprogram”. Deras ”svar på alla samhällsproblem” har ”på ett eller annat sätt…med invandringen att göra”. Problemet med SD är enligt Söderbaum att de “skyller alla…problem…på invandringen som sådan”.

Daniel Bergström skriver att “Hur mycket man än försöker skaka av sig bilden av att vara ett enfrågeparti så kommer man aldrig att lyckas bli något annat. SD addresserar i och för sig reella problem i samhället, och i vissa fall problem som de etablerade politiska institutionerna tyvärr har haft beröringsskräck med, men man gör det med en förenklad och populistisk förklaringsmodell. SD ser inte bara invandringen odelat som ett problem, utan även som problemet framför andra, politikens gordiska knut. Denna samhällsanalys är också Sverigedemokraternas existensberättigande. Partiet vänder sig till, och attraherar, väljare som känner igen sig i denna grunda och missvisande förklaringsmodell. SD kommer aldrig, delvis på grund av sin historia men också på grund av sina medlemmar och sina väljare, att kunna hitta en annan nisch än det främlingsfientliga, populistiska missnöjespartiets. Man kommer inte att kunna bli det nya folkhemspartiet och definitivt inte det nya konservativa partiet.”

Enligt Per Lagerqvist är SD ”ett enfrågeparti som samlar en brokig skara missnöjesväljare kring sin enda viktiga fråga: stoppa invandringen. Sverigedemokraterna saknar ideologi eller andra fasta åsikter. De har ingen konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse.”

Man kan inte här, utöver de ohållbara implikationerna att enfrågepartiskapet i sig eller det enfrågepartiskap i sig vars enfråga är kritiken av invandringspolitiken utgör populism, utläsa den i linje med min analys giltiga kritiken att SD är populistiskt p.g.a. invandringspolitikkritikens förenklade form eller modus. Vad man säger är i stället att det förenklade, och därmed populistiska, ligger i att den specifika enfrågan, invandringen eller invandringspolitiken, görs till ”problemet framför andra, politikens gordiska knut”, att svaret på ”alla samhällsproblem” har med den att göra, att man ”skyller alla” problem på den. Det är detta som är den ”grunda och missvisande” förklaringsmodellen.

Med all säkerhet anser dessa kritiker att SD:s sätt att driva kritiken av invandringen eller invandrinspolitiken i sig är förenklat och därmed populistiskt. Men vad de faktiskt säger är att det förenklade ligger i att göra invandringen eller invandringspolitiken i sig till förklaringen på även andra problem, ja på alla problem. Även om SD inte är populistiskt eftersom det är ett enfrågeparti, och även om det inte är populistiskt genom att det är ett enfrågeparti vars enfråga är invandringspolitiken, ja till och med om det inte ens är populistiskt p.g.a. det sätt på vilket det driver denna enfråga, kan det förvisso vara populistiskt därigenom att det i denna enfråga finner lösningen på alla problem. Men det ligger knappast i enfrågepartiets begrepp att i respektive enfråga se lösningen på alla problem. Det är väl inte självklart att ett parti som gör det, om något sådant verkligen finns eller om det finns någon verklig anledning att hypotetiskt föreställa oss det, ska betecknas som ett enfrågeparti. Snarare accepterar ett sådant parti de många andra frågorna, ”alla”, frågor, men ser svaret på dem i termer av endast en. Vad man kan säga om SD är endast att man ofta betonar att massinvandringen inte är en isolerad fråga utan är av avgörande betydelse för många andra centrala frågor. Vidare är det väl så att ett verkligt enfrågeparti normalt bildas för att fokusera på en mer eller mindre allmänviktig fråga som det anser försummad eller felaktigt behandlad, utan att därför förneka att det också finns andra, från denna fråga helt skilda frågor, frågor som de väljer att inte ägna sig åt. Junilistan är här åter ett exempel. Planskilda korsningspartiet ett annat.

Ståndpunkten att SD är populistiskt därför att det ser svaret på alla frågor i termer av invandringsfrågan leder oss hursomhelst inte tillbaka till tesen att enfrågepartier som sådana, per definition, är populistiska. Och eftersom det inte ligger i invandringskritiken som sådan att den gör anspråk på att invandringen är svaret på alla frågor, förs vi inte heller tillbaka till tesen att invandringskritiken som enfråga i sig är populistisk. Den kritiska benämningen måste då avse endast den förenkling som ligger i sättet att göra den inte i sig nödvändigtvis förenklat behandlade enfrågan till den enda frågan.

Jag håller med om att SD talar mycket om invandringsfrågan, ja, att de ibland talar så mycket om den att de ger intrycket att de ser den som det enda avgörande. Detta kan också ha bidragit till att jag inte på allvar uppmärksammade partiet förrän under de senaste åren, efter att det redan funnits i nästan tjugo år.

Invandringsfrågan var för mig ingen stor fråga. Jag förstod inte dess vikt. Jag insåg inte invandringens omfattning. Och jag uppfattade inte dess plats i det större sammanhang jag dock förhållandevis tidigt såg som problematiskt. Jag befarar att jag kan ha varit just en sådan verklighetsfrämmande person som många SD:are ser som ett problem och klagar över. En sådan där som sägs ”vinna” på globaliseringen. Eftersom jag levde i Stockholms innerstad, i en helsvensk förort, eller i de gamla universitetsstäderna, var invandringen utan tvekan för mig en marginell företeelse, långt in på nittiotalet. Och ja, jag såg den snarast som berikande. Den arabiske korvgubben vid Islandstorget på sjuttiotalet som berättade om sina dagliga böner och förklarade varför han inte själv åt korven var s.a.s. ingen hotande ny majoritet. Man lät honom gärna utöva sin religion.

Senare hade jag mer utvecklade samtal med muslimer, både i exempelvis Paris, där de var många fler, och här hemma, och jag tyckte att bland dessa invandrare fanns sådana som lämnade värdefulla bidrag som representanter för islam och ibland, och inte minst, för sufismen. Eftersom jag var intresserad av den vediska traditionen värdesatte jag inte bara de få indier vi hade här utan också de många som fanns i England (tyvärr visade det sig dock att många av dem inte alls var intresserade av denna tradition eller hinduismen utan bara ville bli som moderna västerlänningar; såtillvida som de hade negativa erfarenheter av det korrupta kastsystemet o.s.v. får man naturligtvis förstå dem). Jag hade intressanta bekanta och vänner, i några fall nära vänner, bland indier, perser, araber, afrikaner, och kvinnor såväl som män. Ibland, på nittiotalet när vi verkligen började få förorter som beboddes nästan enbart av invandrare, åkte jag ut dit och hälsade på några av dem, och de åkte in och hälsade på mig. Även på kontinenten träffade jag flera gånger exempelvis mycket trevliga och vackra persiska, arabiska och afrikanska kvinnor; denna erfarenhet skulle göra det absurt inautentiskt för mig att bli “rasist”.

Och judar förstås, många av dem hade ju funnits även i Sverige i århundraden, och de som kom från Tyskland eller Polen efter kriget, eller från Polen vid slutet av sextiotalet, verkade snabbt ha assimilerats eller integrerats, på ett sätt som utan tvekan motsvarade deras tidigare identitet i deras gamla länder. Judar var periodvis mycket viktiga i  mitt liv. För att inte tala om judinnor.

Invandrare var kort sagt för mig välkomna i Sverige. De var inget problem, de var en tillgång. Jag måste erkänna att jag än idag tycker att någon liten diskret, moderat, svenskfinansierad moské inte skulle behöva vara helt ovälkommen, åtminstone inte i våra större städer. Och naturligtvis heller inte något litet tempel (när det gäller den vediska traditionen ser jag den som nära besläktad och ytterst i grunden identisk med de flesta förkristna europeiska, inklusive den fornnordiska, men det är ett ämne jag inte kan diskutera i detta inlägg). Det kan inte hjälpas att jag finner det lite fanatiskt och inskränkt att helt motsätta sig detta. Kvalificerade kulturkontakter under vederbörlig urskillning, i linje med vad Claes Ryn kallar den högre kosmopolitismen, förblir min linje. VI lever inte bara i en multikulturell värld; det är också så att varje kultur och land i sig måste i någon mån kunna rymma de andra. Annat vore slutet, begränsat och provinsiellt på ett både orealistiskt och oattraktivt sätt.

Jag delade således inte vissa konservativas avståndstagande från multikulturalismen, och hade en egen, annorlunda förståelse av den, i linje med vad jag kallade den “kvalificerade pluralismen”. Men samtidigt var jag utan tvekan själv i en bestämd mening konservativ. Vad jag intresserade mig för i de andra kulturerna var inte minst – med urskillning naturligtvis – deras traditionella religiösa, moraliska och estetiska värden, ja själva traditionaliteten, om jag får uttrycka mig så. Och intresset för dem och uppskattningen av invandrarna var för mig på intet sätt en följd av vad Roger Scruton kallar oikofobi. Mitt huvudsakliga intresse och studieföremål var alltifrån början, och har hela tiden förblivit, den västerländska kulturen och historien. Den ursprungligen helt omedvetna förutsättningen för uppskattningen av det utomvästliga var att jag betraktade det västerländska som givet, ohotat, självklart. Det hot jag uppmärksammade när jag någon gång under första hälften av åttiotalet började tala om att rädda västerlandet var det ideologiska, det liberalsocialistiska, det allmänt kulturradikala, en stor del av teoribildningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Det var inte kopplat till invandringen, utan helt genererat av en problematisk utveckling inom den västerländska moderniteten.

Det var först när invandringen började få sådan omfattning att den på ett nytt sätt blev påtaglig och påträngande som jag började ägna mer uppmärksamhet åt den i sig och som helhet. Gradvis fick jag också en ny förståelse av sambandet mellan den ideologiska radikalismen och denna massinvandring – och inte bara den socialistiskt ideologiska radikalismen, utan även den liberala, inklusive vad som kallas den nyliberala. Sambandet mellan globaliseringen och massinvandringen klarnade med tiden, parallellt med en fördjupad förståelse av nittonhundratalstalshistorien som helhet. Multikulturalismen hade, insåg jag, inte att göra med uppskattning av de andra kulturerna som sådana, med det jag var intresserad av, utan var en del av den allmänna radikala ideologin med dess helt andra syften.

Vid slutet av nittiotalet började Samtidsmagasinet Salt också fästa min uppmärksamhet på de högst konkreta problemen med massinvandringen, i form av hot och olika slags våld mot svenskar. När de, som då, innan de drog sig undan och radikaliserades, var personer i min närmaste omgivning och mitt närmaste umgänge, började tala om ”gruppvåldtäkten i Rissne” och liknande, tog jag det på allvar. Samtidigt blev jag medveten om i vilken utsträckning massinvandringen och dess problem alltsedan åttiotalet blivit en del av den s.a.s. reguljära konservativa diskussionen i andra västländer som jag i övrigt länge följt, genom exempelvis Roger Scrutons Salisbury Review i England och de s.k. paleokonservativa i USA. Idag, över tio år senare, när vi har tillgång till oerhört omfattande dokumentation och analys av situationen i Sverige, är detta redan en i sak avslutad diskussion för min del. Hur kan någon längre tro på de gamla riksdagspartierna? Framför allt: hur kan någon konservativ göra det? 

Idag förstår jag m.a.o. varför SD ägnar sig så mycket åt invandringsfrågan. Jag förstår helt enkelt själva frågan, vad den handlar om. Att den i verkligheten inte handlar om främlingsfientlighet och rasism, exempelvis. Det var långsamt tänkt av mig, och jag är nu förbluffad över hur jag så länge kunde hålla denna fråga utanför min allmänna konservativa analys och förståelse. Men just utifrån medvetenheten om min egen långsamhet kan jag samtidigt förstå hur det övervägande fokus på den gör att SD kan uppfattas som ett enfrågeparti, och även ett parti som på problematiskt sätt driver denna fråga som om den vore den enda viktiga, som om svaret på alla andra vore beroende av den.

Delvis beror alltså intrycket på att man inte förstår frågans större sammanhang och den vikt den kan ses som ägande först i detta sammanhang. Faktum är att SD också sällan själva sätter in den i detta sammanhang. Det senare är ett problem, och något dom även jsg betecknar som populism i negativ mening. Det hindrar emellertid inte att de har rätt i sak, i det de faktiskt tar upp. Och det är ett mindre problem, och mindre populistiskt, än de andra partiernas totala ignorerande av detta större sammanhang. Dessa tar ju varken upp det lilla SD tar upp av det större sammanhanget eller det stora, eller myckna, SD tar upp om det mindre sammanhanget.

Av mina tidigare inlägg bör det redan i åtminstone avsevärd utsträckning ha framgått vilka mina invändningar är mot uppfattningen att SD är ett oideologiskt parti, att dess ideologiska horisont är begränsad, att de saknar inte bara ideologi utan t.o.m. andra fasta åsikter än de invandringskritiska, att de inte har någon konsekvent människosyn, inget ekonomiskt tänkande och ingen idéhistorisk berättelse, att dess politik inte vilar på någon annan idéträdition än invandringskritiken, att demokratisk nationalism är intetsägande.

Allt detta är för mig något förvånande uppfattningar. När de framförs från det liberalsocialistiska hållet är de inte det. Men när kritiken kommer från ett håll som gör anspråk på att vara och ofta också verkligen är det konservativa blir den mer förvånande. En allmän reservation jag bör göra här är att jag har grävt fram och tagit fasta även på formuleringar – av redaktörerna och andra viktiga medarbetare – i Tradition & Fasons kommentarfält, och att dessa ju helt naturligt kan vara snabbt skrivna och mindre genomtänkta. Flera av formuleringarna är också gamla; det är på intet sätt onaturligt om man även i inlägg, i synnerhet sådana som skrivits före det senaste valet, bara snabbt återgivit de allmänt utbredda missuppfattningarna utan att ha hunnit titta närmare på SD.   

Sydsvenskans Niklas Orrenius, som på intet sätt är konservativ, betonar hursomhelst förtjänstfullt på flera ställen i sin bok om SD att det centrala för partiet inte är den negativa kritiken av invandringspolitiken utan den positiva visionen, baserad på uppfattningen av den svenska identiteten och dess betydelse. Han skriver bl.a.:

”Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Jag säger det igen.

Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati.

Ny Demokrati var ett utpräglat populistparti, som hojtade om mindre byråkrati, färre lapplisor, lägre skatter och ’drag under galoscherna’. Invandringskritiken fanns där som ett populistiskt köttben, men var åtminstone inte från början det som i första hand tycktes driva medlemmarna…

Sverigedemokraterna är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti. Vi är ovana vid det i Sverige, vid att folk försöker göra politik av patriotism. Många tänker på invandringen som SD:s stora politiska fråga, men Sverigedemokraterna ser det inte själva så.

’Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet’, skriver partiet.” (Min kursiv.)

Om vi till att börja med håller oss enbart till nationalismen, den ideologiskt drivna nationalistiska politiken, det faktum att SD gör politik av patriotismen (jag behöver här inte ingå på de olika möjliga distinktionerna mellan nationalism och patriotism), finner vi naturligtvis redan i denna utgångspunkt principiellt en grund för raka motsatsen till det enfrågemässiga. En politik inspirerad främst av nationalitetstanken, av strävan att “bevara Sverige svenskt” eller, som man idag säger, “låta Sverige förbli Sverige”, måste naturligtvis omfatta alla frågor som är av betydelse för nationen. Långt mer än något annat parti betonar man den partiövergripande nationella och historiska gemenskap som också monarkin skall symbolisera.

Jämför vi med Socialdemokraterna, som av kritikerna antas vara ett mång- eller allfrågeparti i motsats till SD, finner vi att de alltifrån början saknat en sådan grund. Socialdemokratin började som huvuddelen av den marxistiska internationalen, vars politik var klasskampen och revolutionen. Så småningom blev partiet reformistiskt, men den grundläggande visionen om klassmotsättningen och de till denna relaterade materiella faktorerna som historisk drivkraft förblev generellt likartad. Detta är ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens; många för nationalister centrala frågor faller helt enkelt bort.

Många skulle, mutatis mutandis, säga detsamma om den gamla högern – nämligen de som vill se den som blott ett snävt intresseparti, värnande den dåtida överklassens och övre medleklassens hotade ekonomiska privilegier. Jag menar naturligtvis att detta är en delvis orättvis bedömning, att i högerpartiet, när det var som bäst, och framför allt före den bifurkation jag talade om i ett tidigare inlägg, införlivade åtminstone en del av traditionen av konservativ ideologi- och modernitetskritik sådan den sträckt sig genom hela 1800-talet. Men kritiken av högern som snävt klassparti pekar likafullt på en reell svaghet, som med tiden blev alltmer synlig. Även här, när högern varit som sämst, har vi att göra med en högst begränsad grund, ett snävt frågefokus i jämförelse med nationalismens s.a.s. konstitutivt nödvändiga allsidighet. Och Centerpartiet är förstås också ett gammalt snävt intresseparti, Bondeförbundet, med lika begränsad frågehorisont.

Som jag flera gånger framhållit är dock nationalismen, trots dess breda grund i jämförelse med de gamla riksdagspartiernas, ändå inte i sig en tillräcklig ideologi. Men den rymmer nödvändiga element. Kring den har under århundraden utvecklats ett politiskt tänkande och en politisk erfarenhet som idag tillhandahåller en väsentlig del av de intellektuella resurserna för det verkliga alternativet till dagens monolitiska och alltmer globalt-totalitära högervänster eller vänsterhöger. SD har i högsta grad tillgång till en idéhistorisk berättelse.

Men SD säger sig inte bara vara ett nationalistiskt parti. Det säger sig inte ens huvudsakligen vara det, som Orrenius och andra menar att de gör. De talar såvitt jag kan se normalt bara om ett “inslag” av nationalism. Vid siden av det nationella, som alltså redan tillhandahåller en naturlig grund, ja, det är ingen överdrift att säga den naturliga grunden för en frågemässigt allsidig ideologi och politik, säger de sig också vara ett värdekonservativt parti. Här kommer m.a.o. också konservatismen in i en av dess huvudformer. Man talar också gärna om kulturkonservatism och socialkonservatism. Vilket sistnämnda leder oss vidare till att man, slutligen, också betonar värnandet av egen version av välfärds- och socialstaten. Och man framlyfter dessa tre ideologiska grundpelare i sammanhanget av ett konsekvent hänvisande till historiska förhållanden, tänkare, och idéströmningar.

Allt detta sammantaget tillhandahåller en helhetlig åskådningsmässiga grund och förankring som åtminstone några av de övriga riksdagspartierna kanske kan sägas ha förvärvat trots att de definitivt inte ägt dem från början, men som de idag i mycket reducerat till de enklaste, gemensamma floskler utan några som helst väsentliga inslag av seriöst, historiskt tänkande. SD har en grund och en förankring för en minst lika mångsidig eller allsidig ideologi och politik, innefattande lika många frågor som de övriga riksdagspartiernas. På denna grund har man faktiskt utvecklat ett allsidigt program. Det sägs att Åkesson betonade vikten av breddning vid riksårsmötet 2007 och att arbetet med framtagande av program för tidigare ej tillräckligt uppmärksammade områden då inleddes. Men redan vid denna tid var ett allsidigt och utförligt allmänt handlingsprogram, antaget i olika omgångar vid årtiondets mitt, lätt tillgängligt på partiets webbplats – ett program som med all tydlighet visade att SD inte var ett enfrågeparti utan lika allsidigt som de större partierna och dessutom betydligt djupare o.s.v. i enlighet med vad jag skrev i mitt inlägg om SD och populismen. Och eftersom den frågeövergripande nationella visionen ju från början varit den centrala måste ju redan ännu tidigare ett åtminstone någorlunda allsidigt program ha förelegat. Möjligen är det därför främst nya kommun- och landstingspolitiska program som åsyftas.

Jag säger inte att programmet från mitten av nollnolltalet alltid är kristallklart, att partiet alltid verkligen driver en politik på alla områden utifrån vad som faktiskt står i programmet, att jag inte anar några åtminstone potentiella motsägelser i vissa faktiska utspel, eller att jag inte har några egna frågetecken, reservationer och avvikande uppfattningar, och framför allt inte att jag inte skulle vilja se en ytterligare ideologisk vidareutveckling, modifiering, och komplettering som går utöver nationalismen. Vad jag just nu försöker göra är endast att bemöta, åtminstone i några allmänna avseenden, kritiken att vad vi har att göra med är ett enfrågeparti och/eller ett populistiskt enfrågeparti.

SD skiljer sig inte bara från populistpartier som Ny Demokrati utan också från enfrågepartier som Junilistan och Miljöpartiet i det att de, liksom idag de största partierna eller åtminstone de största partierna när de var som bäst, bygger på en  ideologiskt rikt utvecklad och historiskt starkt förankrad tradition. Nationella partier har funnits sedan artonhundratalet, och de har sedan dess genomgått en i hög grad differentierad utveckling, i vilken inte minst de radikala och ickedemokratiska formerna tillhandahållit erfarenheter och exempel som den demokratiska nationalismen idag kan lära av och stärkas av i sin egen distinkta särprägel och profil. I själva verket är nationalismens ideologiska och historiska arv långt bredare än mer eller mindre snäva intressepartier som Socialdemokraterna och Högerpartiet/Moderaterna. Demokratisk nationalism kan förvisso låta vagt, liksom alla sådana politiska termer eller slagord. Men det är inte mer vagt än dessa andra partiers. Det kan verkligen inte “betyda vad som helst”. Nationalismen har historiskt en väl utvecklad ideologi och idétradition, om än förvisso inte bara demokratisk utan också ickedemokratisk. De av Tradition & Fason försvarade Kristdemokraterna inte har någon motsvarighet: de har många gånger bevisat att det är kristdemokrati som verkligen kan betyda vad som helst. Eller snarare, att det framför allt kan betyda den vanliga, revolutionära, abstrakta jämställdhets- och rättighetsuniformism och allmänna, teorilöst eklektiska och opportunistiska politiska korrekthet som sedan länge är det huvudsakliga innehållet i alla de gamla riksdagspartiernas ideologi.

Och till denna nationalism, och inom dess ram, kommer alltså både värdekonservatismen och det partiella försvaret för välfärdsstaten. Situationen i Sverige liksom i stora delar av övriga Europa är idag den att det endast är denna helhet som tillhandahåller en politiskt gångbar eller framkomlig väg för den som verkligen vill rädda de konservativa insikter och värden jag talat om och som Tradition & Fason i stor utsträckning tycks vilja stå för, och som vill lägga dem till grund för den framtida samhällsutvecklingen. Tradition & Fason och de liberalsocialister med vilka de här återigen är överens har fel när de betecknar SD som ett enfrågeparti. Invandringsfrågan är inte ens partiets viktigaste fråga. Men eftersom den är en icke-fråga för de andra partierna kan man i stället säga att den är en profilfråga för partiet.

I frågan om SD och populismen och de därmed sammanhängande frågorna skiljer sig Tradition & Fason inte från dagens konsensus från vänster till höger. Hos Jakob Söderbaum, Dag Elfström, Daniel Bergström och andra återkommer samma formuleringar om “populistiskt enfrågeparti”, “populistiskt missnöjesparti”, “populistisk mix”, och “förenklad och populistisk förklaringsmodell” som vi finner hos alla debattörer, opinionsbildare och politiker till vänster om dem.

Detta är i stor utsträckning begripligt. Som jag tidigare sagt har Tradition & Fason viktiga kritiska synpunkter att anföra ifråga om SD. Lika litet som synpunkten rörande “rasism” och “tvivelaktigt förflutet” vid närmare betraktande visar sig höra till dessa, om vi tittar på de precisa ståndpunkter partiet intog under dess första period, gör visserligen anklagelsen om “populism” det idag om vi bara ser till sakfrågorna och de ideologiska positionerna. Ja, den gör det ännu mindre. Men den förklaras av de perceptioner som ligger till grund för kritiken. Detta här att göra med den allmänna populismfrågan och de därmed sammanhängande men icke identiska frågorna – dock, enligt min mening, inte främst enparti-  och missnöjesfrågorna, utan frågorna om vilka SD:s väljare är och huruvida det finns några intellektuella (och, mer allmänt, tillräcklig politisk och annan kompetens) i partiet. Jag ska återkomma till allt detta. Men inte heller i detta inlägg ska jag beröra dessa andra frågor, utan hålla mig till den mer allmänna definitionen av populism – denna gång som tillämpad specifikt på SD.

En viktig allmän invändning mot populismanklagelsen vore den att i dagens form av västerländsk demokrati alla partier nästan oundvikligen är mer eller mindre populistiska i någon eller några av de i mitt förra inlägg diskuterade avseendena. Denna invändning är riktig och för vissa syften viktig. Men den kan lämnas därhän i denna diskussion, eftersom Tradition & Fasons kritik implicerar, ja explicit förutsätter, att KD och M inte är populistiska partier. Den populism som jag och Tradition & Fason eventuellt kan enas om är samtliga partiers är därför inte vad diskussionen handlar om.

Jag vill nu föreslå dels att SD på det hela taget inte är populistiskt i den mening Tradition & Fason avser och i den negativa betydelse som är en del av den definition jag diskuterat i mitt förra inlägg, dels att KD och M skulle kunna sägas vara mer populistiska än SD i denna betydelse.

Men innan jag argumenterar för detta är det av central betydelse att betona att jag menar att SD är populistiskt i den positiva betydelse termen har i USA (och detta är inte bara det sena 1800-talets populistpartis betydelse – alla som använder beteckningen i positiv mening delar inte alla dess ståndpunkter). Partiet vill, liksom flera liknande partier i övriga Europa och närmast, och framför allt, Dansk Folkeparti, värna aspekter av välfärdsstaten. I vårt fall handlar det om det svenska folkhemmet, till vilket socialdemokratin lämnade viktiga bidrag utan att vara ensamma om detta: själva benämningen folkhem liksom såvitt jag förstår en del av dess ideologi kom från unghögerns kretsar. Men det vill samtidigt befria välfärdsstaten från den radikalmodernistiska, liberalsocialistiska ideologi som format, ja som definierar den teknokratisk-manageriellt-terapeutiska nya elit som uppburit den, om än i verkligheten inte utan hjälp av den äldre rätts-, kultur- och ämbetsmannastatens kvarvarande strukturer. Det vill s.a.s. inordna element av folkhemmet i ett i väsentliga avseenden annat ideologiskt sammanhang, förnya rätts-, kultur- och ämbetsmannastaten i överensstämmelse med de nationalkonservativa värderingarna, och på denna grund rädda vissa av folkhemmets praktiska reformer och institutioner.

I detta motstånd mot den svenska motsvarigheten till “the liberal establishment” har SD åtminstone flera väsentliga drag gemensamma med den konservatism som förenar element i de äldre eliterna och deras ideologi med “verklighetens folk” En sådan inte bara till den distinkta amerikanska historiska betydelsen anknytande utan mer allmän och vitt definierad populism är delvis faktiskt överensstämmande med konservatismen alltifrån Burke, och i denna mening måste populismen bejakas. I denna mening är SD förvisso ett populistiskt parti.

Här “anspelar” man utan tvekan på ett “’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket”. Och gapet är inte bara “tänkt”, utan i högsta grad verkligt, även om det, av flera skäl, inte alltid är så stort. Att definitionen talar om ett blott “tänkt” gap är signifikativt. Det indikerar att populismen i själva verket är illusorisk eller konstruerad, att majoriteten av folket tänker som makthavarna. Att detta i så stor utsträckning faktiskt är fallet har naturligtvis att göra med de hegemoniska mekanismerna, med nyhets- och inte minst underhållningsmedias makt – de senare sprider de korrekta åsikterna i populärkulturens form, ett faktum som naturligtvis entydigt innebär att det i en mening är de liberalsocialistiska makthavarna som är populister.

Jag ska återkomma till majoritetens, eller åtminstone en stor del av folkets, överensstämmelse med makthavarna eller den kulturradikala pseudoeliten. Men det är viktigt att förstå att denna överensstämmelse, givet verklighetens natur å ena sådan såväl som makthavarnas och deras ideologis å den andra, aldrig kan bli total, att en stor del av folket med nödvändighet måste förbli “verklighetens”, och att verkligheten ständigt tenderar att bryta igenom även hos dem som  är betingade i sina attityder och beteenden av den förhandenvarande maktens populistiskt transponerade ideologi. Gapet är i denna mening en realitet, och “anspelandet” på det en självklar och nödvändig del av populismen i positiv mening, alltså den mening i vilken all konservatism under de senaste århundradena s.a.s. måste vara en populism.

Men eftersom jag förnekar att SD åtminstone rent politiskt-innehållsligt är populistiskt i den negativa meningen blir termen likafullt missvisande: den används nämligen uteslutande i denna inte mindre reella och väsentliga betydelse.

“Kännetecknande för populism”, läste vi i den definition jag diskuterade i mitt tidigare inlägg om detta, “är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande”. Inga lösningar på vår tids svåra politiska problem kan vara mer förenklade, och mer falskt och ohållbart förenklade, än de liberalsocialistiska partiernas från höger till vänster. Ingen ideologi – och jag använder nu ordet i en neutral mening som täcker även konservatismens politiska filosofi – kan vara tunnare än deras. Ingen föreskriver mer kompromisslöst två homogena, antagonistisak grupper och vi-mot-dem tänkande än de: de själva mot alla verkliga konservativa, nationalister, politiskt inkorrekta, dissidenter. I jämförelse med dessa partiers floskulösa program framstår SD:s idag som ett under av intellektuellt och historiskt djup, grundlighet, komplexitet, genomtänkthet och nyansering. Jag vill med detta inte säga att jag håller med om allt i det; jag har avvikande uppfattningar på några punkter (liksom förvisso Tradition & Fasons skribenter har det ifråga om M och KD), och generellt bör det ideologiskt vidareutvecklas och komplettetas. Men skillnaden gentemot de gamla riksdagspartiernas program är likafullt oerhörd. Att dessa partier anses icke-populistiska beror på att de de facto företräder etablissemanget, inte på vad de faktiskt säger. Jag ska förklara med större utförlighet varför SD inte förespråkar några lösningar som är populistiska i betydelsen tunt-ideologiskt förenklade (varför de exempelvis inte, som den oheliga alliansen av liberalsocialister och Tradition & Fason hävdar, menar att “alla problem kan lösas genom minskad invandring”), i samband med att jag analyserar denna allians’ kritik rörande SDs “enfråge”- och “missnöjes”-karaktär.

Det enda populistiska som jag här kan finna är att partiets jämförelsevis förträffliga program tagits bort från dess webbsida så att allmänheten inte längre har tillgång till det. Det har ersatts med några kortare och mer lättillgängliga punkter, utan de bakomliggande analyserna. Men orsaken till detta kan också, tror jag (ett uttalande från Åkesson i Niklas Orrenius bok om SD tyder på det), ha varit förefintligheten av en och annan formulering som ansetts överdriven – exempelvis en alltför ensidigt kritisk om USA – härstammande från tidigare partiideologer som Johan Rinderheim. Men andra partier har gjort detsamma med sina i den strikta meningen långt mer populistiska program.

Inte bara genom sina vanliga förenklade förklaringsmodeller och lösningar – på det mest allmänna men också mest grundläggande och s.a.s. alltgenomträngande planet syftar jag här på den färdigförpackade revolutionära internationalismens eller globalismens liberala eller socialistiska, på abstrakta, ohistoriska rättigheter baserade utopism – utan även genom sitt öppna spindoktorerande (finns det något bra svenskt ord här?) och trixande uppvisar ju också inte minst M (men S i sin nuvarnade kris kan naturligtvis väntas snabbt följa efter) just det förakt för väljarnas förmåga att förstå som jag tillade som karaktäristiskt för mycket av den verklig populismen i negativ mening.

När det gäller folkomröstningar och den representativa demokratin tror jag vad jag skrev i mitt förra inlägg väl beskriver SD:s hållning: det plebiscitära elementet blir önskvärt om och när det kan fungera som ett korrektiv till en sig själv korrumperande representation. I detta fall kan således – under gynnsamma kulturella förutsättningar av den typ som SD logiskt och insiktsfullt strävar att bevara eller snarare rekonstruera – populismen som metod tjäna den icke-populistiska konstitutionaliteten som mål och system.

Den definition jag diskuterade innefattade på motsägelsefullt sätt ett antal innehållsliga bestämningar av vilka vissa, såväl bland dem som hänfördes till högerpopulismen som dem som hänfördes till vänsterpopulismen, är sådana som korrekt beskriver SD:s ståndpunkter. Men det var, som jag försökte visa, ohållbart utifrån den givna övergripande definitionen att beteckna dessa bestämningar som populistiska i sig. Detta blir än mer uppenbart när vi noterar att också förment icke-populistiska partier, normalt sett utan undantag ens för den hårdare regleringen av invandringen (här avviker ju Sverige på alltmer kuriöst sätt från övriga Europa), intar just dessa ståndpunkter i olika kombinationer. Man kunde argumentera att det är just en distinkt kombination av dem som definierar populismen, men detta görs ej i den aktuella artikeln. I stället betonas den formella strukturen av förenkling och antagonistiska grupper. De populistiska partier som används som exempel omfattar de nämnda ståndpunkterna, men logiskt kan det uteslutande vara det sätt på vilket de omfattar och driver dem som definierar deras populism.

Här kunde det vara aktuellt gå djupare och komplexifiera diskussionen med hänvisning till andra definitioner och relevant forskning. Men såvitt jag hittills har sett och hört – senast igår i ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bolin och professorn i socialpsykologi Lars Dencik – går debattörer och forskare som uttalar sig i denna fråga i  svenska media inte utöver den av mig diskuterade definitionen, vilket gjorde att jag från början begränsade mig till denna. Redan de svenska Wikipedia-sidorna (om ämnen där de engelska är långt mer utvecklade och avancerade) håller med god marginal den allmänna debattens nivå. Det finns därför ännu ingen anledning att utvidga definitionen.

I linje med det ovan sagda skulle jag vilja hävda att varken de av SD intagna bland de som populistiska betecknade substantiella positionerna eller andra bland dessa kan i sig själva utan motsägelse betecknas som populistiska, och att de därför inte i sig definierar SD som ett populistiskt parti. Också det sätt på vilket SD driver dem framstår som icke-populistiskt åtminstone såtillvida som det är mindre förenklande, tunt o.s.v. än de föregivet icke-populistiska partiernas. Däremot är det populistiskt i den positiva och för konservatismen sedan länge nödvändiga, ja för konservatismen konstitutiva betydelsen.

Konservatismen stod, om något, för icke-förenklade lösningar och icke-tunn “ideologi”. Uppburen såväl av mer traditionella eliter som folket stod konservatismen i förbindelse med verkligheten. Men delvis p.g.a. att den inte i tillräcklig utsträckning förmådde hantera den materiella moderniteten och de nya sociala förhållandena, eller snarare, för att den dominerande högerriktningen förkastade den genuina konservatismens egna reformförslag, övertogs och vidareutvecklades de senare av vänstern, vilket, utöver vissa goda resultat, också fick till följd att makten övergick till vad som från ett traditionalistiskt perspektiv alltid måste framstå som den ideologiska modernitetens nya pseudoelit. Teknologin frikopplad från konservatismens insikter blev till ett instrument för ideologin, för social manipulation och kontroll, och ideologin samtidigt dolde och legitimerade rationaliseringsprocessens blinda och exploaterande maskineri. Det är gentemot denna radikalmodernitet som konservatismen måste insistera på den goda populismens “gap”, samtidigt som den kvarhåller den genuina, mer traditionella eller, som jag lika gärna uttrycker det, alternativt moderna “elitism” – det kvalificerade ledarskap i olika avseeden, den säkerställda kompetensen av olika slag och på olika områden, som förblir relaterad till de centrala, nyskapande traditionalistiska moraliska, humanistiska och andra insikter och värden som naturligtvis inte står i strid med folkets och majoritetens intressen.

Slutligen såg vi att enligt definitionen de politiska “idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt”. Inte heller här kan man se att beskrivningen stämmer på SD, och detta av flera skäl. För det första måste vi här åter ta i beaktande den utsträckning i vilken majoriteten i Sverige faktiskt är formad av de liberalsocialistiska radikalmodernisterna och deras ideologi. Även om den serverats och tagit till sig denna ideologi s.a.s. i en annan modalitet än ideologerna själva, har indoktrineringen varit effektiv och gått djupt. Det är därför i Sverige inte självklart att SD:s åsikter “låter bra” i dess öron och “blir populära”.

Man kunde säga att SD endast appellerar till den del av folket, den minoritet av folket, som är opåverkad eller mindre påverkad. Men man måste då inte bara ännu en gång konstatera att appellens innehåll per definition inte kan innebära populism eftersom inget enskilt innehåll konsekvent kan hävdas vara i sig populistiskt, och att dess form inte är populistisk om den inte innebär förenkling. Man måste också fråga sig hur långt en sådan appell räcker politiskt. Man skulle rentav kunna säga att SD i själva verket huvudsakligen är involverat i någonting helt annat, någonting i dagens svenska åsiktsklimat djupt icke-populistiskt. Tvärtemot att driva med den hegemoniskt dirigerade, populära politiskt-korrekta strömmen, söker man, utöver den relativt lätta uppgiften att fånga upp “verklighetens folk”, som ändå inte låter sig dras med i denna ström, också helt enkelt sprida upplysning till resten av folket, ja naturligtvis också till den tekno-terapeutisk-mangeriella eliten själv, om arten och riktningen av denna ström. Man försöker övertyga dem om ting som på olika sätt är jämförelsevis svåra, begripliga endast i ett långsiktigt perspektiv, och utmanar de “comfort zones” och de självbedrägerier som gör att så många idag, med fast monterade skygglappar, vill krypa in och värma sig i Reinfeldts och Borgs myshörna och låta sig vaggas in i tron att allt är bra, att vi står “på tröskeln till mänsklighetens lyckligaste tid”, och annat sådant sant populistiskt nonsens.

Att på SD:s sätt gå mot strömmen är motsatsen till att stryka dessa grupper medhårs och, på det sätt definitionen beskriver, utan att ens tro på dem själva framställa enkla lösningar, idéer och förslag utifrån tunn ideologi endast i syfte att vinna popularitet och snabba röster. Och de lösningsförslag man framställer är ännu “svårare”: inte bara svåra att genomföra, utan också – det är ju uppenbart i debatten – svåra att förstå. Hur mycket mer förenklade är inte liberalsocialisternas förklaringsmodeller och “lösningar”! Hur mycket lättare är det inte att genomföra dem! Vidare kan ju inte råda minsta tvivel om att SD framställer sina lösningsförslag därför att de verkligen önskar och avser att genomföra dem, därför att de anser endast de kan vara lyckade på lång sikt, därför att de menar att liberalsocialisternas förenklade lösningar, som i själva verket inte alls är lösningar utan bygger på förnekande av själva problemen, är katastrofala på såväl lång som kort sikt.

Det kan inte förnekas att det kan förekomma i negativ mening populistiska inslag hos SD. Det har exempelvis funnits en trångsynt, chauvinistisk och till ohållbara ståndpunkter och attityder övervältrande nationalism, i Sverige liksom i alla andra länder, och en del företrädare för den drogs tydligen i början till SD – det enda parti som överhuvudtaget drev en nationell politik – och gav en i vida kretsar fortfarande dominerande bild av partiet. Att detta i någon mån satte sin prägel på partiets framtoning är utan tvekan problematiskt. Men den allmänna, helhetliga karaktäristik av partiet jag här antytt utifrån tillämpningen av den diskuterade definitionen innebär inte att det är populistiskt i den negativa mening som i Sverige är den enda.

Det är viktigt att peka på de punkter där Tradition & Fason har fel, inte bara för att förstå felen i sig, utan också, av skäl som med tillräcklig tydlighet bör ha framgått, därför att de innebär signifikativa avvikelser från den konservatism de gör anspråk på att företräda, och på andra punkter också verkligen företräder.

2010

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är helt enkelt att den senare är vad jag “kommer från”, i den meningen att jag länge försökt försvara en konservatism av den typ som, med Ambjörnssons ord, “kunde spela en viktig roll”, och i någon utsträckning också har gjort det i den nuvarande högerns politiska och intellektuella sammanhang. Jag har också i någon mån studerat den historiskt, och försökt lära av dess historiska former.

Därför diskuterar jag förhållandet också av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil är väsentligt, och mer väsentligt än det nationalistiska. Däremot menar jag inte att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt högerparti av äldre slag.

Den “konservativa intellektuella rörelsen” i Amerika alltifrån slutet av 1940-talet var ett fascinerande fenomen i det att den i så hög grad uppvisade ett annat USA än det som Europa och inte minst Sverige i så stor utsträckning formades av under samma tid. Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, Robert Nisbet, James Burnham, Peter Viereck med flera var tänkare av en typ, och även ett inflytande, som det var svårt att finna motsvarigheter till i Europa. Det rent politiska genomslaget, efter lång tid kulminerande i Ronald Reagans framgångar, begränsades huvudsakligen till de libertarianska idéer vars företrädare av historikern George Nash, trots den av honom själv utförligt redovisade konservativa kritiken, räknades till samma rörelse. Men nominellt erkändes och åberopades även några av de nämnda konservativa på ett sätt dom knappast skulle ha kunnat ske i Europa. De specifika konservativa insikterna och värdena var åtminstone i debatten inte helt frånvarande och meningslösa.

Trots att Europa inte uppvisar någon motsvarighet under samma tid, har dock den tänkande konservatismen aldrig varit helt frånvarande eller utan inflytande här, även om det ofta krävts en del ansträngning för att upptäcka den. Det politiska och intellektuella inflytandet var minimalt, och naturligtvis inte minst i Sverige, men förutom allt det som var framgrävbart i antikvariat, på bibliotek, och hos äldre generationer, gick det att hitta en och annan tappert kämpande kulturskribent och historiker som måste sägas omisskännligen tillhöra en genuint konservativ tanketradition.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska partier där konservativa inslag historiskt funnits i allt väsentligt förkastat dessa och okritiskt accepterat inte bara den “nyliberala” versionen av kapitalismen med dess specifika, nya drag, utan signifikativt nog också, och utan motsägelse, stora sjok av vänsterns simplistiskt radikala kultursyn. Även om det skett genom gradvisa kompromisser och anpassningar, har denna process fortsatt utöver den gräns där konservatismens väsentliga substans av, med Ambjörnssons ord, “överordnade värden” helt gått förlorad. I Europa har dessa partier oftast inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och de fick tydligen några röster i ett kårval där. Men mycket längre orkade de inte, även om de såvitt jag förstår faktiskt också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt parti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var då inte villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska. Där kan de spela en marginell men kanske ändå inte helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, består i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de överordnade värdena, upprätthålla närvaron, om än nedtonad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de av de flesta andra osedda och oförstådda problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men detta räcker givetvis inte. De nämnda problematiska aspekterna, det samlade hotet mot de överordnade värdena, är sådana att de måste bemötas och stoppas i effektivt organiserad politisk och ideologisk form. Grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den konkurrenskraft o.s.v. som högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, eroderas också ohjälpligt av dessa stora historiska rörelser. Men dessa ting ligger ju helt inom den radikala modernitetens monstermaskineris verksamhetskrets och måste ju som sådana i mycket omdirigeras. Naturen, kulturen, samlevnadsmoralen – på dessa områden ser Ambjörnsson en meningsfull konservatisms självklara uppdrag. Jag skulle tillägga andligheten i kvalificerad mening. Detta är de överordnade värdena. Och de är inte några tomma abstraktioner.

Den äldre konservatismens förblivande angelägna arv har inte kunnat formuleras och kommuniceras med adress till vår tid på ett sådant sätt att den begripliggjort sin relevans och kunnat vinna väljarmajoriteter. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska radikalism som är modernitetsmaskineriets ideologiska form.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre populistiskt nationalistiska partierna i Europa som idag med begränsad men växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone några av dessa frågor. De har börjat staka ut en ny väg i en egen ideologisk dimension som på bestämt sätt transcenderar höger-vänsterskalan, och på vilken det framstår som möjligt att börja hantera vår tids snabbt, och ingalunda på gynnsamt sätt, förändrade samhälleliga verklighet. Resurser som högerns partier avhänt sig i det de restlöst blivit försvarare och pådrivare av denna problematiska förändring. Det räcker att nämna den nya, sant extrema fasen av finanskapitalism, konsumismens systemtvång, masskulturen, globaliseringen, massmigrationen, den principiella multikulturalismen, samlevnadsformernas ohållbarhet, den demografiska utvecklingen – allt sammanhängande.

De populistiska nationalisterna ser och erkänner vänsterns delsanningar, bejakar och assimilerar de europeiska vänsterpartiernas giltiga reformer. Men deras eget nya bidrag består i det selektivt och kteativt tillägnade nationalistiska och socialt konservativa idéarvet i sig självt, som tillhandahåller en egen dimension och rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar, ja ett verkligt självständigt alternativ. Det är detta som utgör grunden för anspråken att förmå uppta och vidareföra också de övriga, moraliska, kulturella och andliga konservativa värdena, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken, utan att begränsa sig till konservatismens otillräckliga historiska former.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej. Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa. Amerikanska konservativa av det slag som formats av tänkare som de ovan nämnda, och vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om det svenska, påstått konservativa motståndet mot dem. För dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna ofta bisarr i sin kollektivpsykologiska konformism. Stöd för Sverigedemokraterna är för de föregivna konservativa i dessa partier en inte bara oacceptabel utan ofta nog helt förkastlig avvikelse; de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär är det inte.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av nittonhundratalets extrema nationalism – den ständiga springande punkten. Den sunda nationella politiken, de mest hållbara formerna av nationalism, bygger snarast på ett frihetligt arv från artonhundratalet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form inte minst i radikala politiska ideologier och ledde till nittonhundratalets katastrofer och den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag, med en för vissa kontroversiell term, kallar den alternativa moderniteten, eller, mer exakt, dess potential och begynnande förverkligande. Jag är benägen att tro att den idag, återupptagen, erbjuder den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den idag rimliga typen av nationell politik bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld nittonhundratalet lämnat i arv. Därmed undviker den detta århundrades radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom nittonhundratalets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara vissa av våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och för avvecklandet av dagens för Europa ofta katastrofala europeiska union med undantag för sådana strukturer som, insatta i det nya sammanhanget, kan räddas som tjänande ett nytt, verkligt Europasamarbete.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatism i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. En möjlig positiv utveckling är förstås om såväl högern som vänstern följer efter och anpassar sig till de nya nationalisterna, när dessa utvecklat tillräcklig politisk och ideologisk mognad genom att på rätt sätt precisera, modifiera och komplettera sin nuvarande åskådning i ljuset av de överordnade värdena. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera de möjligheter den nuvarande situationen erbjuder, är det tveksamt om de gamla partierna på sikt längre kommer ha någon mer väsentlig roll att spela, och vilken trovärdighet de kommer ha kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar, som framgått, inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ta med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig. Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten även av denna möjlighet varken, som Tradition & Fason påstår, bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis själv har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av viss reform, var det också lätt att se att den simplistiska globala turbokapitalism som näringslivets propagandaoffensiv beredde vägen för inte var något acceptabelt alternativ. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, ett på många sätt nytt finanskapitalistiskt system, och inte minst med den extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning den snabbt antog, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ambjörnsson beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka att den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat än ett möjligt moment i en sådan syntes, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även dagens ledande svenske konservative tänkare Claes Ryn någon gång delvis gått med på, utöver sina egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd, torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna, och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att sådana konservativa lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och vad som förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det givetvis fortfarande otillräckliga i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika formuleringar, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och brister i allmänhet, sådana de blir tydliga endast från deras mer genuina konservativa utsiktspunkter; konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar.

Således vill jag inte missförstås här. Vad jag påstår är visserligen att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig. Men framför allt är det att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var de har fel. Endast de tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits av dem. Men för mig är det ändå värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det väsentliga i den konservativa åskådningen är s.a.s. i sig ett överordnat värde. Och för att detta ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

För att kunna besvara frågan om, eller i vilken mening, Sverigedemokraterna, som bl.a. Tradition & Fason i sin ansats till konservativ kritik av detta parti menar, är ett populistiskt parti, måste vi göra vissa distinktioner mellan olika former eller definitioner av populism, och vi måste förvärva en fördjupad historisk förståelse av hela fenomenet.

Frågan hänger också nära samman med ett flertal andra, såsom exempelvis frågorna om 1) Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti, 2) Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti, 3) vilka Sverigedemokraternas väljare är, och 4) huruvida det finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Den är emellertid inte identisk med eller reducerbar till dessa andra frågor, och de senare är heller inte reducerbara till den. Jag ska därför försöka återkomma till dem i separata inlägg. Men eftersom frågan om populismen hänger nära samman med dem innebär det att den kommer diskuteras också där, och att den i de till dessa frågor relaterade aspekterna kommer diskuteras endast där. I detta inlägg ska jag fokusera enbart på den mer allmänna definitionsfrågan.

För att hålla det hela någorlunda kort och lättsamt kan vi här kanske avstå från att fördjupa oss i forskarna på området, som Paul Taggart (Populism, 2000), Margaret Canovan (Populism, 1981; The People, 2005), Ernesto Laclau (On Populist Reason, 2005) och Michael Kazin (The Populist Persuasion: An American History, 1995), även om vi sannolikt kommer behöva vända oss till dem senare. Kanske kan vi rentav, trots de innehållsliga svagheterna och språkliga felen och klumpigheterna, nu titta bara på vad s.a.s. populus själv har att säga om populismen. Wikipedia (ett projekt som jag starkt välkomnar, tillsammans med alla andra nya tekniska möjligheter till kommunikation och framför allt avancerad, interaktivt snabb debatt och dialog som internätet erbjuder) ger nästan utan undantag åtminstone fascinerande vittnesbörd om hur samtiden definierar och vad den tycker om saker och ting. Som sådan, och p.g.a. den utsträckning i vilken den används, är den alldeles oavsett de innehållsliga och formella bristerna av mycket stor, och dessutom ständigt ökande, vikt. Den är ett slags av tekniken möjliggjort populistiskt fenomen i vår tid på gott och ont. Av detta skäl passar det särskilt bra att använda i just detta inlägg.

Den engelska artikeln är som vanligt ifråga om allmänna, icke specifikt svenska ämnen, långt utförligare och tar upp fler av forskningens definitioner och distinktioner, men för mina syften här torde det vara tillräckligt att citera den svenska. Wikipedia har avsevärt förbättrats under senare år, så att den nu är användbar för blogg-syften om än förvisso ännu icke för vetenskapliga. Dess vetenskapliga och allmänintellektuella nivå är oftast högre än den som är möjlig i den politiska debatten, i tidningarna, radio, och TV.

Populism är, heter det i artikeln, en “politisk rörelse som vädjar till ‘folket’ och angriper en politisk eller social elit, oftan utan att detta hugfästs [sic] i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet [typiskt Wikipedia-fel; tiden är slutet av 1800-talet]. I Tsarryssland vid mitten av 1800-talet fanns också et populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen, som kan ha skiftande innebörd i olika länder, används i Sverige företrädesvis som ett pejorativt begrepp för att beskriva oseriösa och extrema nya politiska partier och deras åsikter.”

Här framgår från början att den pejorativa användningen icke är den enda. Hänvisningen till de ryska populisterna blir lätt missvisande eftersom dessa var revolutionärer som blev besvikna när de “vädjade till ‘folket'” och i stället ofta representerade en protoleninistisk pseudoelitism (Lenin övertog också deras idé om föreningen av arbetarna med bönderna i revolutionen). Den amerikanska referensen däremot är så central att jag fortsättningsvis kommer belysa fenomenet populism historiskt främst genom fortsatta, egna referenser till USA. Det gamla amerikanska populistpartiet stod förvisso för motståndet mot en “elit” i formell mening. Men det är avgörande för den djupare förståelsen av begreppet populism, med den innehållsliga definition som man normalt – i denna artikel, som vi ska se, såväl som i den allmänna debatten – ger det, att från början klargöra att det här var fråga om en i stor utsträckning distinkt ny elit, delvis bestående av den nya maktgrupp som F. D. Roosevelt långt senare sammanfattade med sin berömda beteckning “the banksters”: en ny Wall Street-elit som från början var internationellt verksam, i vilken några kom att stödja den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland, o.s.v.

Parallellt med och på olika sätt relaterade till den formerades och gradvis modernitetens många radikala intellektuella strömningar och övriga intressen till vad M. Stanton Evans i titeln på en i den amerikanska konservatismen känd bok från 1965 kallade The Liberal Establishment. Detta etablissemang inom politik, utbildningsväsende, organisationer och media representerar vad jag ofta sammanfattar – eftersom det från mitt perspektiv, om än förvisso inte från andra, är teoretiskt legitimt att göra det – som “liberalsocialismen”, och som i olika varianter och konstellationer och med olika tonvikter dominerat världspolitiken alltsedan första världskriget. Dess historia går dock naturligtvis längre tillbaka – genom hela 1800-talet, ända till den franska revolutionen, även om den aldrig blev dominerande under denna långa, tidiga period. Det är här fråga om främst teoretisk förberedelse, med blott fragmentariskt reellt-politiskt genomslag.

Den ursprungliga typen av konservatism gör alltifrån Burke konsekvent motstånd mot allt detta. Denna konservatisms väsen och historia gör det naturligtvis missvisande att beteckna den som populistisk enbart på grund av detta motstånd. Alltifrån början var det ju här fråga om den gamla elitens motstånd mot den nya. Och ser vi exempelvis på vad George Nash i titeln på sin kända historik från 1976 kallade The Conservative Intellectual Movement in America since 1945, grep den uttryckligen och tämligen direkt och oförmedlat, med företrädare som Russell Kirk i spetsen, tillbaka på denna ursprungliga burkeska konservativa tradition, och var alltså “intellektuell” och inte populistisk i betydelsen “folklig” i största allmänhet. Den representerades inte bara av en mängd tunga akademiker och allmänna intellektuella från USA, utan till den anslöt sig också flera framstående europeiska forskare som kommit till USA under kriget, som Eric Voegelin och Leo Strauss. Dess grundläggande kritik mot “the liberal establishment’ är att detta utifrån traditionella filosofiska kriterier i själva verket utgör en teknokratisk-terapeutisk-manageriell pseudoelit vars åskådning är blott ideologi sådan denna definieras i den konservativa traditionen. Med Roger Scrutons ord, “the strength of liberalism…issues, not from popular consensus, but from the political power of the semi-educated”.

Motståndet mot det framväxande och sig alltmer konsoliderande liberalsocialistiska etablissemanget gör alltså inte i sig konservatismen populistisk. Populismen i den specifikt amerikanska, historiska meningen uppfattades eller framställdes snarare som vänsterradikal eftersom den gjorde motstånd mot den nya typen av extrem kapitalism. Men den var inte ideologisk; den tog fasta på konkreta nya missförhållanden orsakade av det förändrade ekonomiska systemet, “the yellow brick road”, och kom de facto att stå i motsatsställning till det framväxande nya liberala etablissemanget såtillvida som detta, alltifrån Wilson och parallellt med reformerna från denna tid, var konstitutivt förenat med de nya ekonomiska intressena. Av skäl som grundligt analyserats av dess kritiker blev detta etablissemang inom kort liberalt i den amerikanska meningen, d.v.s. närmast socialdemokratiskt.

Gemenskapen i motståndet mot denna elit implicerar därför trots skillnaderna i övrigt en kongenialitet mellan populister och konservativa som ibland lett till allianser. Populisternas radikalism har uppgivits, men motståndet mot exempelvis det under Wilson etablerade Federal Reserve-systemet är ett karaktäristiskt, betstående drag i amerikansk populism. Dagens Tea Party-rörelse är i stora stycken ett uttryck för en populistisk konservatism i en specifikt amerikansk mening som förvisso inte är densamma som det ursprungliga populistiska partiets men som inte heller är helt utan beröringspunkter med det. En av den konservativa rörelsens ledande politiker, Pat Buchanan, som stöddes av bl.a. Kirk, har explicit anslutit sig till den populistiska traditionen. Ett karaktäristiskt uttryck idag för de ursprungliga populistiska intentionerna, som går avsevärt utöver exempelvis Ron Pauls kritik som fortfarande bygger i hög grad på österrikisk nationalekonomi och försvar för guldmyntfoten, är Ellen Hodgson Browns bok The Web of Debt från 2007.

Överhuvudtaget har konservativa politiska framgångar i USA delvis haft en i specifikt amerikansk mening populistisk karaktär, även om termen från det liberala etablissemangets sida delvis också kommit att användas i den perjorativa betydelse som dominerar i Europa. Ronald Reagans valseger 1980 möjliggjordes av oceanen av ett folkligt  USA som existerade bortom Washingtons ensamma ideologiska ö. Men den allmänna situationen här är inte alltför skild från den i Europa. Margaret Thatcher sågs ned på av de ledande, delvis aristokratiska kretsarna i Tory-partiet som under 1900-talets lopp kommit att på det hela taget acceptera den brittiska och europeiska socialismen. De bildade i högsta grad tillsammans med Labour-eliten ett liberalsocialistiskt etablissemang i ett Storbritannien som på 1970-talet i vissa avseenden (exempelvis förstatligandet av industrin) var långt mer socialistiskt än Sverige. Thatcher kom inte bara från en annan samhällsklass, hon hade också, och just därigenom, en kontakt med levande engelsk egenart och kulturell och social tradition som den politiskt dominerande delen av överklassen och den övre medelklassen i hög grad förlorat. Men det är signifikativt att dessa fakta inte hindrar att både Reagan och Thatcher också var instrument för samma storkapital som kontrolletade det liberala etablissemanget.

Kritikerna av liberalsocialisterna och deras ideologiska illusioner kommer hursomhelst med tiden att bestå av 1) “verklighetens folk” i allmänhet, 2) icke- och anti-liberalsocialistiska intellektuella, och 3) element av den gamla elitens residuer. Även om denna i en ny situation uppkomna konstellation inte alltid är självklart harmonisk, kan man dock säga att vi här i åtminstone någon utsträckning återfinner en fortsättning på eller rekonstruktion av det traditionella samhällets gemenskap i åskådning mellan de bildade och folket: det fanns ingen principiell skillnad mellan de förras och de senares världs- och livssyn; skillnaden hade enbart att göra med graden av elaboration, artikulation, medvetenhet, sofistikation. Under 1900-talets lopp har avståndet mellan vänsterideologins pseudoelit och folket ofta blivit sådan att man kan tala om två helt skilda världar.

Wikipedia fortsätter: ”Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ’sunda förnuftet’.”

Här kan man kanske till att börja med säga att förenklade lösningar på svåra politiska problem i sig inte nödvändigtvis är ett problem. Om det finns en förenklad lösning på ett svårt politiskt problem är detta naturligtvis enbart en fördel – förutsatt att lösningen verkligen är en lösning. Komplexitet i lösningen är knappast i sig ett egenvärde bara för att problemet är svårt. Tunn ideologi, “föreskrivande” av homogena, antagonistiska grupper, och argument om det sunda förnuftet kan dock utan tvekan lätt leda till att den föregivna lösningen i själva verket inte är en lösning. Förstår vi termen ideologi så som många konservativa gör står vi dock här inför problemet med ideologi överhuvdtaget: all ideologi är ur detta perspektiv – som det finns all anledning att kvarhålla, även om jag menar att det ofta är nödvändigt att använda termen i en neutral mening – ”tunn” och förenklande. Det gäller liberalismen och socialismen i allmänhet. Inte bara deras slagordsmässiga användning utan också deras egentliga natur motiverar här beteckningen av själva liberalsocialismen som populistisk.

Däremot står ideologin förvisso mot ”det sunda förnuftet” sådant detta, med flera semantiska variationer, historiskt definierats. Men appellen till detta kan i stället innebära en annan typ av tunnhet och förenkling, även om så på intet sätt är fallet i den intellektuella konservatismens tradition.

Tilläggas bör här att till populismens i artikeln otillräckligt men dock till viss del korrekt definierade problematiska former ibland kan höra också ett moment av förakt för “folkets”, för vanliga människors, väljares, mediakonsumenters, förmåga att förstå verkliga, avancerade teoretiska perspektiv och komplexa sammanhang. I det man serverar förenklade lösningar och tunn vi-mot-dem-ideologi som sunda förnuftets självklarheter har man i sådana fall, där populismen inte bara beror på egen simplism och vulgaritet utan snarare ett mått av cynism i den politiska beräkningen, givit upp också den realistiska tro på möjligheten av vissa framsteg i folkbildning och allmän kulturnivå som är en viktig del av den alternativa modernitet jag menar bör försvaras – och som förutsätter just frihet från verklighetsfrämmande ideologi.

Vidare: ”Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt ’gap’ mellan makthavare och en majoritet av folket.”

Gapet mellan makthavarna och majoriteten av folket är ju ofta obestridligt, och det är större i den radikal- och postmodernistiska världen än i den för- och tidigmoderna. Inte minst uppenbart var det i den gamla Sovjetunionen, när den s.k. nomenklaturan etablerats. Detta innebär idag naturligtvis inte att folket nödvändigtvis delar åsikterna hos de traditionella, intellektuella konservativa till vilka det också finns ett visst, om än annorlunda beskaffat gap. Folket tar i stället till sig liberalsocialisternas kulturradikalism i populärkulturens form, som produceras för detta syfte. Men den formella skillnaden markerar alltfort ett gap, och gapet är i själva verket större eftersom det trots populärkulturens oupphörliga mediabrus i majoriteten av folket kvarstår en spänning mellan den så förmedlade, transponerade ideologin och verkligheten i dess olika former. Det är viktigt att här återigen påminna om att det är verkligheten som är komplex, svår, omöjlig att förenkla, och makthavarnas, pseudoelitens, ideologi som är populistisk. Ett gap består förvisso ofta mellan majoriteten av folket och de traditionella intellektuella, men så är inte alltid fallet, och där finns inte minst en naturlig koppling såvillvida som de senares intellektualitet till skillnad från ideologernas är ägnad just den oavkortade verklighetens uttolkning och förståelse. Och i den mån man vill förändra denna verklighet så är förändringen av annat slag, med avseende på såväl dess mål som dess metoder.

Många konservativa tar avstånd inte bara från ”ideologi” – ett exempel är William F. Buckleys protest mot Erik von Kuehnelt-Leddihns användning av termen som beteckning för konservativt tänkande, exempelvis i förordet till den senares Leftism Revisited; vid denna tid hade genom Kirk och andra en bred konsensus etablerats i USA om att konservatism per definition är anti-ideologisk, att den själv icke är en ideologi. Ofta tar konservativa av detta slag också avstånd från “intellektuella”, och vill inte själva betecknas med denna term. Anledningen är att de definitionsmässigt reducerar begreppet till de radikala upplysningsintellektuella från 1700-talet och framåt, d.v.s. de som först utvecklade och formulerade de typiska, abstrakta revolutionära idéer som kom att bli ideologiernas beståndsdelar. Äldre tiders tänkare, den tidigmoderne gentlemannalärde, den skolastiske doktorn, den antike filosofen, såväl som andra typer av tänkare i modern tid, måste då betecknas på annat sätt. Det är viktigt att vara medveten om denna distinktion, som i många fall utan tvekan är relevant. Jag avstår dock oftast från att göra distinktionen på det terminologiska planet, och definierar normalt begreppet intellektuell i en vidare mening som tillåter de alternativa typernas inklusion – en definition enligt vilken det således kan finnas såväl traditionella intellektuella (filosofer, teologer, konservativa) som moderna (ideologer, liberalsocialister). Och även termen ideologi måste, som jag redan nämnt, enligt min uppfattning ofta användas i en vidare mening som innefattar konservativt tänkande.

Wikipedia fortsätter: ”Ofta förspråkar man fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.” Här framhålles ett viktigt element som lätt kan bli problematiskt. När ”the liberal establishment” konsoliderat sig i sådan utsträckning att det dominerar den representativa demokrati i själva dess definition (den “liberala demokratin”), är folkomröstningarnas maximerande självklart ett naturligt alternativ såväl för folket som för traditionella intellektuella. Men detta medför en risk för den representativa demokratin i sig, för rättsstatens konstitutionella väsen, sådant detta definierats och förståtts före och oberoende av den av liberalsocialismen åvägabragta Zweckwandlung som under 1900-talet kunnat följas i dess gradvisa implementering.

Vad Claes Ryn kallar den plebiscitära demokratin – den utförligaste definitionen, och kontrasteringen gentemot den konstitutionella demokratin, återfinns i den för min demokratisyn grundläggande Democracy and the Ethical Life från 1978 – blir beroende av alltför tillfälliga och skiftande, ofta illa informerade och av oönskade inflytelser formade majoriteter. Därmed omöjliggörs den långsiktiga maktutövningens av författningen förväntade ansvar. Den konstitutionella demokratin är emellertid hos Ryn innehållsbestämd med avseende på dess värden och principer såväl som dess företrädares kvalifikationer. I det fall dess kriterier icke uppfylls och värdena radikalt ändras eller rentav inverteras, ja om det konstitutionella systemet används för att avskaffa sig självt, blir situationen sådan att plebiscitära lösningar kan te sig naturliga, även för konservativa. Så är ju exempelvis i högsta grad fallet ifråga om den Europeiska Unionen idag. Men detta förutsätter återigen att det röstande folket verkligen är verklighetens, och icke alltigenom medialt manipulerbart. Man skulle kunna säga att den plebiscitära demokratin i på detta sätt kvalificerad mening kan utgöra ett korrektiv till den missbrukade konstitutionella demokratin, men ett korrektiv som endast bör tjäna den senares säkerställande eller återupprättande i dess vederbörligt innehållsbestämda form.

Efter att ha räknat upp ett antal exempel på vad man menar vara populism i historia och nutid – Perón i Argentina, Vargas i Brasilien, Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, och Ny Demokrati och Sverigedemokraterna i Sverige, övergår den populistiska encyklopedin till att definiera ”högerpopulism” respektive ”vänsterpopulism”: ”Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom däremot främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny Demokrati tillsammans med exempelvis italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism.” Krav på kraftigt sänkta skatter, en liberal alkoholpolitik, hårdare straff, och hårda regleringar av invandringen är typiska ”högerpopulistiska” ståndpunkter. Hit hör dock ej rasism: det nämns att tidningen Expos Alexander Bengtsson insisterar på vikten av åtskillnaden melllan denna och ”högerpopulism”. Men det följer naturligtvis av artikelns allmänna definition att det inte ”främst” kan vara de här redovisade ståndpunkterna i sig själva (jag avstår här från att ta upp den rent tendentiösa termen ”främlingsfientlighet”) som är populistiska. Det är ju nämligen huvudsakligen vädjandet till “folket”, angreppet på en politisk eller social elit, det oseriösa, de förenklade lösningarna, ideologins tunnhet, de antagonistiska grupperna, appellen till det sunda förnuftet och gapet som definierar populismen. Den är m.a.o. “främst” en form, en form som kan fyllas med högst olika innehåll.

Den fråga som uppstår är givetvis om artikelförfattarna menar att de nämnda innehållsliga ståndpunkterna överhuvudtaget, i någon som helst utsträckning, kan anses populistiska i sig själva. Om man vill definiera populismen i sådana innehållsliga termer måste givetvis argument för det tillhandahållas.    

Detsamma gäller vad som sägs om ”vänsterpopulismen”. Denna förekommer i Europa ”främst i öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.” Vad artikeln konsekvent kan mena här är återigen endast att dessa ståndpunkter har framförts på det sätt, inom den formella struktur som definierar populismen. Artikeln hänger inte riktigt ihop, eftersom den utan angivande av några grunder antyder att populismen också har en helt annan, innehållslig dimension (“extrema”, “inte främst åsikterna i sig själva”). Den återvänder emellertid till det formella kriteriet när den klumpigt om både höger- och vänsterpopulism med exakt samma formuleringar säger att begreppen ”används som…nedsättande benämning[ar] på vissa [höger- och vänster]orienterade idéer och ståndpunkter av meningsmotståndare. Med ordledet -populism avser användarna att de tror att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.” Här befinner man sig dock åter logiskt på fast mark, och en viktig aspekt av den plebiscitära demokratin belyses. Men det framgår inte vad som härvidlag skiljer de nämnda partierna och politikerna från andra, förment icke-populistiska.

Mot bakgrund av den komplexifiering av definitionen och fördjupning av det historiska perspektivet som jag här kort försökt tillhandahålla, kan vi nu gå vidare och undersöka vad de som använder populism som beteckning för Sverigedemokraterna mer exakt menar, huruvida eller i vilka avseenden denna användning är riktig, och vilken dess fulla, objektiva innebörd är.

I min diskussion av Tradition & Fasons fragmentariska konservativa analys av Sverigedemokraterna kommer jag nu till frågan om den för denna analys centrala frågan om rasismen.

Jakob Söderbaum skriver att “Det stora hotet mot konservatismen idag härrör…från risken att konservativa värderingar sammankopplas med rasism.”

Den första, självklara frågan här är naturligtvis vad Söderbaum menar med “rasism”. Den måste ställas, eftersom vi vet att för vänstern och den ömkligt opportunistiska politiska korrektheten all invandringskritik, all nationalism, all betoning av etnicitet, ja mycket mer än så, ofta stämplas som ”rasism”. Mycket vore att säga om hur begreppet ”rasism”, i denna ständigt utvidgade mening, identifikationen av sådan rasism, och bekämpandet av den, kommit att bli det centrala, själva huvudpunkten, i den framväxande liberalsocialistiska, ja idag även ”konservativa” politiska korrekthetens teorilösa konsensus. Det är en konsensus som är exklusivt anti-västerländsk: hos inga andra folk än de vita, västerländska fördöms nämligen rasismen, hur rasistiska de än är. Det är per definition bara vita västerlänningar som kan vara rasister. Rasismen t.o.m. uppmuntras och finansieras hos andra. Avsaknaden av diskussion om denna bakgrund ger intrycket att Söderbaum i alltför hög grad helt enkelt godtar dagens ideologiska användning och definition. Det är synd, eftersom frågan, med de vederbörliga historiska perspektiven tagna i beaktande, naturligtvis verkligen har viktiga dimensioner.

Söderbaum fortsätter: ”Rasism har ingenting med konservatism att göra (rasismen är en radikal idéströmning som totalt saknar den respekt för kulturskillnader som konservatismen vill befrämja).”

Här närmar sig Söderbaum den helt avgörande definitionsfrågan. Rasism som scientistisk-reduktionistisk biologism och materialism av den typ som växte fram under 1900-talets första årtionden kan förvisso, tillämpad på politiken, i vissa avseenden beskrivas som en ”radikal idéströmning”. Det gäller inte minst om man också tittar på de olika idémässiga förutsättningar under 1800-talet ur vilka denna strömning växte fram. Och Söderbaums formulering om rasismen contra respekten för kulturskillnader rör utan tvekan en viktig fråga. Men den är inte tillräckligt klar för att tillåta analys.

Efter att åtminstone ha börjat försöka ta upp denna fråga från ett konservativt perspektiv, tycker jag dock att detta för Tradition & Fason specifika grepp kollapsar när Söderbaum skriver att ”såväl vänstern under hela 1900-talet som högerextremister särskilt från 1980-talet och framåt har ansträngt sig för att få konservatismen associerad med högerextremism. Vänstern för att de vill svartmåla konservatismen, och extremhögern å sin sida för att de anser att det under alla omständigheter är mer fördelaktigt att kalla sig ’konservativ’ än ’fascist’, ’nationalsocialist’ eller dylikt.” Här tycks Söderbaum åter ha fallit ned i den rådande, missvisande liberalsocialistiska ideologin. De som representerar den rasism han just beskrivit som en radikal idéströmning är nu ”högerextremister”, ”extremhöger”. Att beskriva nationalsocialismen som ”högerextrem” är naturligtvis sakligt felaktigt, och det blir särskilt absurt från ett perspektiv som utger sig för att vara konservativt, d.v.s. ett perspektiv som historiskt förståtts som skilt från liberalismens och socialismens former av radikalism.

Liksom rasismen i den angivna meningen kan sägas vara en radikal idéströmning, är också nationalsocialismen, som gjorde denna rasism till en central ideologisk punkt, på höger-vänsterskalan i allmänhet och i sociala och ekonomiska frågor i väsentliga avseenden radikal och inte högerextrem. Det vill säga, den är radikal inte bara i den mening man kan säga att högern historiskt kunnat göras radikal, kan göras till radikalkonservatism eller rentav konservativ revolution, utan i en mening som i högre grad motsvarar vänstersocialismens.

Dock endast i högre grad: den är givetvis inte heller identisk med vänstersocialismen. Om den är radikal i förhållande till högern, står den samtidigt förvisso till höger om vänstern. Den är varken en höger- eller en vänsterextremism. Dess verkliga radikalism, dess sanna extremism, ligger helt enkelt inte på höger-vänster-skalan. Den är extrem genom att i vad som i några viktiga frågor är dess egen mittenposition introducera egna, specifika radikala dimensioner, av vilka rasismen är den mest framträdande men ingalunda den enda. Den är en på sitt eget sätt extrem, ovanlig, odemokratisk form av den distinkta moderna nationalismens vittförgrenade och mångfacetterade idéströmning. Det är denna mångfald som idag skulle behöva studeras från Söderbaums konservativa perspektiv. Framför allt behöver de centrala distinktionerna inom den förstås bättre. I den tyska nationalsocialismen blev det särskilt tydligt inte bara att nationalismen i sig inte är en tillräcklig politisk åskådning, utan också hur den leder fel om den accepteras som sådan.

De flesta stora nationella strömningar och partier under 1900-talet har, på olika sätt och i olika utsträckning, upptagit element av idéer och ståndpunkter som även varit vänsterns. Det skulle föra för långt att här diskutera de olika – och ofta radikalt olika – varianterna av detta fenomen. Jag har tangerat det i tidigare inlägg, och markerat att det i vissa avseenden är en öppen fråga i vilken utsträckning sådana synteser är möjliga och s.a.s. framkomliga, huruvida sådana idéer verkligen kan trovärdigt förenas med en mer genuin, äldre konservativ tradition, om det kan ske utan att undvika den ideologiska radikalismen och dess olika distinkta innehållsliga punkter. Det går också att urskilja att socialdemokratin under Per Albin Hansson i vissa avseenden antog en konservativ karaktär, liksom att Unghögern upptog en del med vänstern gemensamma eller ytterst likartade idéer. Vad jag här vill betona är bara vikten av teoretisk och historisk klarhet. En verklig nationalsocialist kan lika litet kalla sig själv konservativ som en verklig konservativ kan kalla henne högerextrem.

Dock är det naturligtvis riktigt att vänstern ansträngt sig att utmåla nationalsocialismen som högerextremism och att få den associerad med konservatismen. Och detta är givetvis ett centralt faktum som idag förvisso kräver uppmärksamhet och analys.

Men vad Söderbaum säger är alltså att Sverigedemokraterna låter sig klassificeras å ena sidan i termer av den ”radikala idéströmningen” rasism, å den andra medels kategorin ”högerextremism”. Vad det emellertid egentligen handlar om här är att den utvidgade, liberalsocialistiska och politisk-korrekt s.a.s. ideologireproducerande användningen av termen rasism appliceras på genuint konservativa idéer och värderingar. Söderbaum fortsätter:

”Jag tror säkert att den bild som ges i svenska media av sverigedemokraterna som ett parti bestående av dömda våldsverkare i kostym, inte är alldeles rättvisande och säkert i stor utsträckning till för att ’demonisera den nya utmanaren’. Det är en välkänd gammal härskarteknik. Men det spelar ingen roll om sverigedemokraterna egentligen är sympatiska och helyllemänniskor som bara vill föra en konservativ politik…det viktiga är att även om partiets företrädare idag kategoriskt skulle vara ’bra människor’ så skulle de behöva lägga ner partiet och starta ett helt nytt parti för att komma bort från sverigedemokraternas tvivelaktiga förflutna.”

Det tvivelaktiga förflutna är den förment nationalsocialistiska historia som organisationen Bevara Sverige Svenskt, en av de organisationer ur vilka partiet framgick, representerar. Jag delar Söderbaums och många andras uppfattning att denna fråga om partiets förflutna är viktig, och jag ska därför här själv kommentera den. Söderbaum menar att det inte är sannolikt ”att ett parti som sverigedemokraterna någonsin kan locka de intellektuella konservativa i Sverige, med anledning av partiets bakgrund. I det vänsterdominerade svenska mediasamhället är arvsynden inom högern lika förhärskande som ’guilt by association’-principen, medan det är glömt imorgon alla tokigheter som vänstern gör. Tro mig, insikten om dessa förhållanden sitter mycket djupt rotad i traditionella konservativa led i Sverige.”

Vikten av att bevara Sverige svenskt är naturligtvis fortfarande helt grundläggande för Sverigedemokraterna – annat vore ju märkligt ifråga om ett nationellt parti. Men, och i detta sammanhang viktigare: annat vore märkligt också ifråga om varje i någon rimlig mening konservativt parti.

Den verkliga frågan måste i stället vara: ville BSS bevara Sverige svenskt i den tyska, i ovan angiven mening rasistiska nationalsocialismens mening och form? Det är detta Söderbaum menar. Men det förefaller helt osannolikt. Partiet förnekar det. Det förnekar det i sådan utsträckning eller på sådant sätt att de uppfattas som hopplöst politiskt-korrekta av andra nationalister som Nationaldemokraterna, och oavlåtligen är föremål för deras sarkasm och hån. Däremot förnekar man på intet sätt att i början några personer som faktiskt bekände sig till den strikt naturalistisk-rasistiska tyska nationalsocialismen drogs till BSS och därefter partiet. Men dessa kan knappast ha varit i majoritet. Såvitt jag kan se har man alltid både tagit avstånd från rasismen och insisterat på att representera en demokratisk form av nationalism. Man använder numera inte ens termen nationalism i alla sammanhang som beteckning för partiets huvudkaraktäristikum, utan begränsar sig till att tala om “inslag” av nationalism, och liknande.

Den förste partiledaren, Anders Klarström, utbyttes tydligen efter att ha undsluppit sig något olämpligt, i den ovan specificerade meningen rasistiskt uttalande. Men detta visar ju att sådana uttalanden inte ens då motsvarade partiets ståndpunkt. Inte heller finner jag någonting sådant i detta tal av Klarström i Medborgarhuset i Stockholm från den period i partiets historia som anses allra mest tvivelaktig (1-3):

2  3

Detta är, antar jag, den djupaste, mörkaste, absoluta botten i det hemska förflutnas avgrund av ondska.

Man kan hålla med om att tonen och inramningen är en annan än idag. Men rasism i någon rimlig egentlig mening kan jag inte urskilja. Ett starkt hävdande av Sveriges och svenskarnas intressen och ett avvisande av massinvandringen, ja, men inget hat mot andra folk, ingen antisemitism, inga förslag om antidemokratiska åtgärder, inget hot om våld. Till yttermera visso sägs det att Klarström efter att ha avsatts som partiledare blev socialdemokrat. Det tyder, om det är sant, knappast på någon rasistisk extremism. Om han är så extrem som kritikerna säger hade väl det naturliga varit att vi idag återfunnit honom hos Nationaldemokraterna eller Svenskarnas Parti (som såvitt jag förstår är f.d. Nationalsocialistisk Front)?

På grund av all den samtidiga radikalismen (rasismen) och högerextremismen kan emellertid enligt Söderbaum ”sverigedemokraterna…aldrig framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen. Än mindre få fart på den konservativa rörelsen…Vilket är bra, för konservatismen i Sverige har absolut inget behov av ytterligare ’tecken’ på att rasismen ligger nära konservatismen.”

Varken i de formuleringar från Söderbaum om rasism och Sverigedemokraternas förflutna som jag här citerat eller i vad jag själv funnit när jag tittat på partiets historia har jag hittills funnit någonting som styrker dessa slutsatser.

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas politik som är centrala för bedömningen av huruvida de kan framträda som en trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen, och få fart på vad Söderbaum (citerande en kommentator eller annan skribent i Tradition & Fason) kallar den konservativa ”rörelsen”. Även om det  inte är partiets ambition att bara helt enkelt bli en ny bärare av en äldre konservativ tradition – även en sådan mer autentisk konservatism är, om den kan konstrueras som sammanhängande ideologi, otillräcklig som sådan – finns här stora och viktiga frågeställningar som det är angeläget att ta upp i dag i samband med Sverigedemokraternas framgångar. Och det kan finnas mer att säga om Sverigedemokraterna även på de punkter i Söderbaums kritik jag här tagit upp. I sig är frågorna om ”rasismen” i dess olika betydelser, och om historiska, politiska kopplingar till sådan rasism, naturligtvis inte oviktiga ur ett konservativt perspektiv. Men hittills har Söderbaum inte visat att dessa punkter är sådana på vilka Sverigedemokraternas politik kan kritiseras som oförenlig med vad som kan sammanfattas som en konservativ åskådning.

Tvärtom är den politiska strävan att bevara Sverige svenskt, att bevara det svenska folket, den svenska kulturen, den svenska historiska identiteten, såväl som de europeiska folken, den europeiska kulturen, den europeiska historisk identiteten (inte som absoluta, statiskt fixa, naturligtvis, utan som levande kontinuitet, som förening av essens och skapande, dynamisk utveckling), allt det som vänstern anstränger sig att kalla ”rasism” och som det för alla andra är uppenbart på intet sätt är det – tvärtom är just denna strävan självklart grundläggande för all mer egentlig konservatism. Vilken konservatism återstår om man inte vill bevara detta?

Söderbaum har såvitt jag kan se missuppfattat Sverigedemokraterna på de här diskuterade punkterna. Det är ursäktligt. Och hans avsikt att ta upp dessa punkter ur konservativ synvinkel är i sig lovvärd. Men det verkligt märkliga i sammanhanget framträder när vi erinrar oss vad det är Söderbaum själv sätter sitt hopp till för konservatismens del.

Liksom Dag Elfström menar Söderbaum att Kristdemokraterna är konservatismens hopp i dagens Sverige. Göran Hägglunds Kristdemokrater är tydligen för honom det som Sverigedemokraterna inte är, en ”trovärdig, legitim representant och samlande politisk kraft för konservatismen”, som kan ”få fart på” dess ”rörelse”. Åtminstone är det dem Söderbaum försvarar, arbetar för, är medlem i, röstar på.

Här blir det plötsligt total kortslutning. Jag kan av vissa andra skäl än de Söderbaum anför i de här citerade styckena förstå varför Söderbaum inte är Sverigedemokrat – det finns mycket mer att säga om Sverigedemokraterna och konservatismen än vad jag hittills gjort. Jag håller också med honom om att Kristdemokraterna numera, trots att de saknar alla historiska kopplingar till högern, är ett i flera sakfrågor mer ”konservativt” parti än Moderaterna. Men att hävda att Kristdemokraterna överhuvudtaget är konservativa? Och att hävda att de är mer konservativa än Sverigedemokraterna? Detta är för mig obegripligt. Ja, den flyktigaste blick på Kristdemokraterna av idag får det att framstå som nästan absurt. Hur resonerar Söderbaum här? Vet han något om Kristdemokraterna som jag inte vet?

Här är en vidareutveckling och fördjupning av Tradition & Fasons allmänna argumentation om konservatismen och dess utsikter i Sverige i högsta grad önskvärd. Jag är ledsen att behöva peka på denna svaghet, eftersom jag sympatiserar med Söderbaums och Elfströms val av Kristdemokraterna framför Nya Moderaterna, och för bara några år sedan själv gjorde ett sista försök att tro på dem. En gång i tiden var jag helt övertygad om att Kristdemokraterna var det bästa riksdagspartiet, ja, jag tyckte de var det bästa partiet långt innan det blev ett riksdagsparti, när de fortfarande hette Kristen Demokratisk Samling. På den tiden kunde man ännu tro på vad de sade – och de sade fortfarande saker man kunde tro på. De var ett parti som mer än andra stod för vad Ambjörnsson kallar “överordnade värden”.

På annan plats i Tradition & Fason säger Söderbaum att ”Det stora politiska hotet idag kommer från populismen, inte från en mycket marginaliserad rasism”; ”Det är…populismen…odlandet av missnöje och enkla lösningar på komplexa problem som jag varnar för.”

Visserligen handlar det här om vad Söderbaum menar vara ”det stora politiska hotet” i allmänhet, inte, som ifråga om rasismen, om ”det stora hotet mot konservatismen”. Men om populismen är det stora politiska hotet i allmänhet, borde det väl också vara det stora politiska hotet mot konservatismen. Om rasismen dessutom är ”mycket marginaliserad” är det svårt att se hur den kan vara ett större hot mot konservatismen än populismen.

Jag håller med Söderbaum i dessa senare formuleringar om att populismen (i den mening Söderbaum förstår termen – inte minst i USA har den också en annan betydelse som inte är oväsentlig för förståelsen av begreppet som vidare definierat) idag är ett större hot än rasismen i egentlig mening. Men de för oss över till en annan punkt i den viktiga konservativa analysen av Sverigedemokraterna.

Söderbaum är således uppenbart oroad över att konservativa värderingar sammankopplas med rasism. Men såvitt jag förstår har han åtminstone inte någon anledning att se detta hot i Sverigedemokraternas anspråk på att ha tagit över den konservativa politik som andra partier svikit.

Att han gör det kan bara bero på att han fortfarande i alltför hög grad sitter fast i Moderaternas och Kristdemokraternas med vänstern gemensamma konsensus, den som av kritiker med rätta sammanfattas som deras politiska korrekthet. Och på att han inte fullt har tillägnat sig den svenska konservatismens tradition – att han gör det misstag som Elfström med rätta framhåller att Moderata Ungdomsförbundet gör: kritiserar Sverigedemokraterna från fel håll.

Här spelar, avslutningsvis, Klarström piano i samband med talet ovan:

16 novembre