Jan Olof Bengtsson

På SD:s landsdagar i Lund förra helgen invaldes Magnus Olsson, kommunalråd i Malmö och ordförande för partiets medlemsutskott, som ordinarie ledamot av partistyrelsen. Flera ledande partiföreträdare tvingades emellertid till ett relativt utförligt försvar av Olsson under punkten för val av övriga ledamöter. Även några andra än de av valberedningen presenterade namnen hade föreslagits, och Olssons politiske sekreterare Pontus Andersson nämnde i debatten ett tydligen just publicerat, mot Olsson kritiskt inlägg på Facebook. Inlägget sades ha gillats av “the usual suspects”, med vilket utan tvekan avsågs kritiker av de tidigare i år verkställda uteslutningarna, inklusive de uteslutna själva.

Försvaret av Olsson framhöll förtjänster som jag inte har någon anledning att betvivla. Han har även mitt fulla stöd som kommunpolitiker i Malmö. Emellertid är flera av de tyngsta försvararna – Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Paula Bieler – fullt medvetna om innebörden av den kritik jag och andra (inte bara de uteslutna) framfört. Givet denna innebörd och medvetenhet är det helt okvalificerade försvaret, såväl som nomineringen och det efterföljande valet, av högst problematisk natur. Det framgick också att Olsson kommer sitta kvar som ordförande för medlemsutskottet.

I två inlägg publicerade under landsdagarna delade jag upp kritiken i tre punkter, av vilka de två första är nära sammanhängande och har tagits upp av många utöver mig själv. Den första gäller det sätt på vilket Olsson, några veckor före det partistyrelsemöte där de då aktuella personärendena skulle behandlas, uttalade sig, i strid mot kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna och medlemsutskottets uppdrag, om dessa ärenden i en artikel i Sydsvenskan den 11:e april. Dessa uttalanden är alltför omfattande för att återges här, så jag hänvisar till artikeln som jag länkade till i det första inlägget (se länkar till båda inläggen nedan). Olsson går på spektakulärt sätt, med egna utbroderingar som jag snart ska återkomma till, och starka, obalanserade uttryck för subjektiv aversion, igenom en del av det påstådda bevismaterialet rörande föremålens ideologiska avvikelser och felaktiga beteende. “Trots att utredningen alltså inte är avslutad”, skriver tidningen, “slår Magnus Olsson redan nu fast: – I min egenskap av ordförande för medlemsutskottet kommer jag att föreslå att de här personerna utesluts.”

Richard Jomshof anförde efter en utförlig diskussionen under punkten godkännande av dagordningen att personärenden inte borde behandlas av landsdagarna, inför alla TV-tittare, då ett sådant förfarande inte vore “rättssäkert”. Det är i ljuset av denna förståelse som Olssons agerande är ett flagrant brott mot medlemsutskottets uppdrag. Även under våren hänvisade Jomshof korrekt till dess behandling av personärenden som syftande just till att säkerställa en “rättssäker” behandling – visserligen trots att han och utskottet inledningsvis själva brutit mot denna princip genom sina uttalanden till tidskriften Expo och SD-Kuriren, och både Jomshof och i synnerhet Mattias Karlsson under våren fortsatte uttala sig i media på ungefär samma sätt som Olsson.

Även Sydsvenskan ifrågasatte Olssons agerande: “SD-ledningen brukar hävda att processen i medlemsutskottet är ‘rättssäker’. Borde inte du som utredare förhålla dig neutral?” Olssons svar avslöjade hela vidden av rättsosäkerheten: “– Att jag tar ställning nu beror på att de här personerna gått ut så hårt själva på Twitter och Facebook. Våra medlemmar måste få veta vad som händer, säger Olsson.” I själva verket hade han redan långt tidigare, i februari, gått ut på helt otillbörligt sätt med personärendena i SD-Kuriren, alldeles före Stockholms stads årsmöte och i uppenbart syfte att påverka detta. Som jag minns det var det medlemsutskottet och Jomshof som först gick ut hårt. Men oavsett hur det förhåller sig med detta var, om processen skulle vara “rättssäker”, Olssons agerande som ansvarig för utredningen vid båda tillfällena felaktigt.

Förvisso gick några av föremålen för ärendena under våren ut hårt. Mina egna invändningar mot dem gällde att inte heller de accepterade och agerade inom ramen för den “rättsligt” korrekta processen (jag använder citationstecken eftersom partier, liksom fackföreningar, i exceptionell utsträckning faller utanför vad som omfattas av den svenska associationsrätten och partiinterna processer inte är underkastade på annat håll gällande rättsregler), utan i stället likaledes i strid mot kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna i starka ordalag fördömde hela partiledningen som genomkorrupt – trots att Jomshof betonade att ett personärende ingalunda med nödvändighet behöver leda till uteslutning. Det var av detta skäl som jag själv, när mina föreslagna ändringar inte godtogs, vägrade skriva under den debattartikel som den dåvarande ledningen för SDU tillsammans med övriga ledamöter av den nyvalda styrelsen för SD Stockholms stad publicerade i Dagens Nyheter några dagar före det partistyrelsemöte där uteslutningarna verkställdes.

Mot detta anfördes att Jomshofs uttalanden inte skulle ha varit i god tro och att partiledningen redan från början bestämt sig för uteslutningarna. Min rekommendation avfärdades som ytlig och naiv. Jag svarade att det valda agerandet var felaktigt även om föremålen för ärendena var av den åsikten, ja även om det var högst sannolikt att åsikten var riktig. Att det i detta fall s.a.s. var ytligt att inte vara ytlig, naivt att inte vara naiv. Säger Jomshof att det är en “rättssäker” process, ska han hållas till det. I detta läge framfördes argumentet – inte såvitt jag vet från ledarna, men från andra i SDU – att det enda sättet att stoppa uteslutningarna var att medels de kraftfulla fördömandena väcka så mycket mediauppmärksamhet att partistyrelsen skulle “skrämmas” och inte våga verkställa dem. Det var svårt att se att det fanns något som helst mått av realism i denna strategi, och det visade sig ju också omedelbart att den inte fungerade. På samma sätt som det rätta förhållningssättet från Olssons sida hade varit ett lugnt, tålmodigt och sakligt utredande och formulerande av anklagelserna och rekommendationerna till partistyrelsen, oavsett hur hårt föremålen gick ut, hade, insisterar jag, det enda rimliga förhållningssättet från föremålens sida varit ett lika lugnt, tålmodigt och sakligt bemötande av anklagelserna inom ramen för den partiinterna processen, oavsett hur hårt Olsson, Jomshof och Karlsson gick ut. Om de sedan ändå uteslutits efter att på detta sätt hållit huvudet kallt skulle de åtminstone haft en betydligt starkare ställning idag och fördömandena nu haft större tyngd.

Men samtidigt visade alltså medlemsutskottets egen ordförandes offentliga uttalanden att processen för behandling av personärenden i själva verket inte alls var “rättssäker” eller ens partiintern. Hela syftet med medlemsutskottet och dess process omintetgjordes av dess egen ordförande. Efter ett halvår står det klart att den bestående effekten, intrycket i debatten och opinionen, i minst lika hög grad som ett anständigt parti som visar fasthet mot antidemokratiska radikaler är ett parti som själv uppvisar antidemokratiska, radikala drag.

Jag vill dock upprepa att min argumentation här inte handlar om Olssons förordande av uteslutningarna som sådana. De grunder som anfördes var visserligen så svaga och konstruerade att de i sig bidrog till att i många fall även för media partistyrelsen framstod som skurkar och föremålen som oskyldiga. Även jag upplevde hela hanteringen – som ju också omfattade mig själv – som upprörande. Men när jag först ställde upp i William Hahnes styrelseförslag för Stockholm hade konflikten mellan den gamla SDU-ledningen och det s.k. “moderpartiet” ännu inte återuppblossat. Det handlade då bara om en positiv vision för Stockholm, relaterad till de moment av SDU:s program som jag länge uttryckt stöd för, och ett visst missnöje med den sittande lokala styrelsen. Den allmänna konflikten hade, som jag uppfattade det, övervunnits; inte mycket hade hörts om den under valåret, samarbetet verkade ha fungerat bra. Men bakom vad som anfördes mot Hahne och Gustav Kasselstrand bör ha dolt sig mer och annat, som var den verkliga orsaken till partiledningens agerande. Detta undandrar sig dock även min bedömning, vilket är beklagligt. Under våren var det Hahne och Kasselstrand som genom sin övertalning höll mig kvar i partiet. Men deras egen offentliga reaktion mot partiledningen gick utöver det jag var involverad i och avslöjade arten av den förnyade, djupare och äldre konflikt som inte berörde mig.

Den andra punkten i den kritik jag tog upp, nära relaterad till den första, gäller Olssons specifika uttalanden i samma artikel i Sydsvenskan om SD Stockholms stads årsmöte, som direkt angår mig. Det är en i sammanhanget ofattbart grov osanning och mot kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna stridande offentlig anklagelse mot Stockholmsdistriktet att det på detta möte skulle ha funnits närvarande “sextio, sjuttio” medlemmar av organisationen Nordisk Ungdom, “nazister och extremister”. Mig veterligen fanns inte en enda sådan medlem närvarande. Och även om det gjorde det (utöver de kända SDU-ledarna hade jag aldrig ens hört talas om de övriga uteslutna) kan det omöjligen ha varit mer än någon enstaka, och rimligen i så fall före detta sådan. Att som ersättare i partistyrelsen och ordförande för medlemsutskottet fritt fabulera i media att sextio, sjuttio nazister och extremister var närvarande på vårt möte är ur alla synvinklar helt fantastiskt omdömeslöst.

Implikationen var dessutom att det var föremålen för personärendena som tagit in dessa personer i partiet och på årsmötet i syfte att de skulle stödja dem själva och deras styrelseförslag. Detta framgick inte bara av artikeln utan också av de brev medels vilka medlemsutskottet informerade föremålen för ärendena om dessa och begärde in yttranden. Även jag delgavs på detta sätt – inte helt överraskande efter att jag redan offentligt anklagats av Jomshof i Expo – “uppgifter” om att jag “tillsammans med utomstående krafter försökt förändra Sverigedemokraternas ideologiska grund i en radikal riktning och som ett led i detta sökt stöd hos personer med extrema ideologiska uppfattningar”, och att jag “inte på något tydligt och trovärdigt sätt distanserat [m]ig och tydligt markerat avstånd till de antidemokratiska, neofascistiska och nynazistiska rörelser som aktivt stöttat [m]ig och [m]itt styrelseförslag i SD Stockholms stad”. Ännu efter över ett halvår saknar jag information om varifrån dessa “uppgifter” kom och vilka uppgiftslämnaren menar att de nämnda kraftera, personerna och rörelserna är, hur jag sökt stöd hos dem, och hur de stöttat mig.

Ansvarig för allt detta är alltså i första hand Magnus Olsson. “The usual suspects” vill här visserligen peka på en långtgående komplicitet från Jomshofs och Karlssons sida, så långtgående att försvaret på landsdagarna väl skulle kunna förklaras som ett skuldmedvetet axlande av ansvaret för ett agerande för vilket Olsson själv i verkligheten var blott ett relativt oskyldigt redskap. Förvisso var ju dessa personer direkt involverade i personärendena alltifrån början, och såtillvida gäller min kritik även dem. Men det fritar inte Olsson från ansvar. Formellt är det medlemsutskottet och därmed dess ordförande som står för breven om personärendena, och för uttalandena i Sydsvenskan kan inte rimligen någon annan än han själv ställas till svars.

Den tredje punkten gäller det övriga agerande jag endast kort antydde i de tidigare inläggen. För partiets skull ville jag fortfarande inte ta upp det offentligt. Men i ljuset inte bara av valet av Olsson till partistyrelseledamot som nu följde på den obrutna dödstystnaden inför mitt interna ifrågasättande, utan också av det faktum att jag t.o.m. efter mina inlägg under landsdagarna fortfarande står endast inför en stum mur av tystnad, en mur som vid det här laget framstår som en mur av potentiellt fatal, partiskadlig dumhet, utan ett enda minsta lilla försök till svar, inser jag att det just för partiets skull tyvärr faktiskt är nödvändigt att göra det.

På denna punkt kan jag inte ge enbart Olsson skulden. Även de av mig kända övriga ledamöterna av medlemsutskottet, Roger Hedlund som liksom Olsson på landsdagarna befordrades från ersättare till ordinarie ledamot av partistyrelsen, och Therese Borg och Mattias Bäckström Johansson som redan var ordinarie ledamöter (möjligen finns någon ytterligare, av mig okänd), måste här anses bära en del av ansvaret. Det gäller det andra brev utskottet skickade till mig någon månad efter det första. Som jag omedelbart skrev till Jomshof och Karlsson och tog upp i andra partiinterna sammanhang skulle vårt parti bli utskrattat om detta brev offentliggjordes, samtidigt som ett nytt skäl skulle ges för att beteckna partiet som fascistiskt. Brevet indikerar en latent katastrof. Det är oförsvarligt att ännu efter denna långa tid låta ett sådant misstag förbli utan åtgärd och tvärtom utan minsta lilla tecken på medvetande om problemet befordra den huvudansvarige till ordinarie partistyrelseledamot.

Denna gång framfördes direkta anklagelser – nya sådana, orelaterade till de obegripliga ”uppgifter” utskottets första brev om personärendet begärde yttrande om, men som just detta yttrande tydligen övertygat dem om var felaktiga. Det var nu överhuvudtaget inte fråga om “uppgifter”, och något nytt yttrande efterfrågades inte. De nya påståendena var direkta anklagelser som givits den definitiva formen av ett “beslut” om en ”varning”.

Enligt brevet får jag inte skilja mellan min politiska roll som partiföreträdare å ena sidan och min akademiska roll, d.v.s. min roll som forskare och universitetslärare, och som mer fristående “intellektuell”, å den andra. Det är “sverigedemokratiska värderingar och politik som gäller”.

Först av allt måste visserligen konstateras att frågan om förhållandet mellan vetenskap och politik är oerhört komplex, såväl historiskt som i samtiden; detsamma gäller därmed frågorna om den akademiska kulturens autonomi och den akademiska frihetens möjlighet och väsen. Och detsamma gäller också förhållandet mellan “intellektuella” och politiska partier, en fråga som jag med viss utförlighet tidigare tematiserat här i bloggen (här använder jag citationstecken eftersom jag är osäker om jag är en intellektuell, och eftersom jag har en del reservationer inför begreppet). Denna komplexitet accentueras givetvis i vissa avseenden när en och samma person är aktiv inom båda områdena.

Det är emellertid även från mitt traditionalistiska perspektiv, och inte enbart från ett rent liberalt, självklart att det här finns centrala och avgörande distinktioner. Att klampa in i den porslinsbutik som dessa frågor utgör med en elefantlik ukas om att rollen som partiföreträdare inte får skiljas från rollen som akademiker och att jag som akademiker måste vara partiföreträdare och bedriva sverigedemokratisk politik är helt groteskt. Dessvärre blir det än värre när ukasen kommer från just SD.

Om jag skulle följa medlemsutskottets förhållningsorder skulle det vara helt riktigt att kasta ut mig från universitetet och alla andra vetenskapliga sammanhang. Den avslöjar en total oförståelse för den roll den autonoma akademiska kulturen och den akademiska friheten, både som högst ofullkomligt realiserade ideal och som, trots allt, i någon mån förverkligad och som sådan livsnödvändig konkret praktik, och inte minst åtskillnaden mellan de vetenskapliga och politiska rollerna, har för den ordnade frihetens samhälle. Den är ett deprimerande vittnesmål om ideologisk och moralisk förvirring såväl som om saklig och historisk okunnighet. Inte minst tycks man helt naivt omedveten om de i olika varianter och schatteringar fascistiska och kommunistiska exemplen på detta område. Även i Sverige har ju mycket länge en öppet, ja ibland explicit programmatisk, genompolitisering från vänster ägt rum vid universiteten och i kulturlivet.

Jag “uppmanas” i brevet “att ta del av partiets kommunikationsplan och principprogram”; “om du behöver utbildning kring detta”, heter det, “ber vi dig kontakta partiets ombudsmän”. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att kommunikationsplanen skulle kunna avse att rollen som akademiker inte fick skiljas från rollen som partiföreträdare och att det var sverigedemokratisk politik som gällde vid universitetet. Jag tycker mig rentav minnas att Jomshof någon gång talat om hur han själv under sin tid som lärare höll sina politiska åsikter utanför klassrummet.

Vad jag tog för givet att kommunikationsplanen – liksom de etiska riktlinjerna – avsåg var bara självklarheten att man som partiföreträdare inte i andra roller i samhället får försvara andra politiska åsikter än de sverigedemokratiska, och uppträda på sätt som skadar partiets anseende. Men sådan den i detta brev förklaras av medlemsutskottet tar jag kategoriskt avstånd från och fördömer på kraftfullast tänkbara sätt det aktuella avsnittet i kommunikationsplanen. Innebörden är antingen ett krav på partipolitisering av vetenskapen eller ett yrkesförbud för SD-företrädare inom akademin.

Och detta är alltså även principprogrammets ståndpunkt?! Vore det verkligen så skulle jag omedelbart begära utträde. Men givetvis kunde jag inte tro att så var fallet. Det måste, ville jag tro, vara ett tragikomiskt misstag. Det tror jag förstås fortfarande, men befordran av Olsson till ordinarie partistyrelseledamot har gjort det mindre självklart. Katastrofhotet har ökat markant, och jag ser det därför nu i än högre grad som min skyldighet att försöka avvärja det.

I mitt yttrande till medlemsutskottet hade jag nämnt distinktionen mellan rollerna som förklaring till att jag överhuvudtaget fört en diskussion om den ursprungligen franska “nya högern” och liknande riktningar. Detta var m.a.o. något jag gjorde som akademiker och mer fristående “intellektuell” och inte som politiker. Men jag betonade också att min diskussion av med SD icke överensstämmande politiska tänkare var en av kritisk urskillning präglad, filosofisk och historisk sådan, på intet sätt något försvar. Jag kan här, utöver inlägg i denna blogg, hänvisa till min recension i Lychnos 1999 (tror jag) av Göran Dahls bok Radical Conservatism and the Future of Politics. Jag har vänt mig mot beskrivningen av den nya högern som “neofascistisk”, men därvid betonat att riktningen ifråga är problematisk av andra skäl än detta. Mitt huvudbudskap har hela tiden, som var och en vet som till skillnad från medlemsutskottet orkat läsa vad jag skrivit, varit att den “nya högern” tillhör en annan tankeströmning än den jag försvarar och med stor utförlighet och precision definierat inte minst i denna blogg. Jag har pekat på de karaktaristiska, problematiska, distinkt moderna element som kännetecknar den och som står i motsats till den nyskapande traditionalism jag försökt formulera. Det handlar här om fenomen jag även behandlat, som manifesterat i tidigare historiska perioder, i mina mest utförliga och djupgående akademiska texter.

När det gäller fascism (om det överhuvudtaget finns något som bör betecknas “neofascism”, tydligt skild från den gamla fascismen, är för mig fortfarande oklart) och nazism, som till skillnad från den nya högern är entydigt nationalistiska strömningar, vet alla som läst mig att jag i alla år föreslagit att SD borde gå ännu längre än partiledningen gjort i framlyftandet av socialkonservatismen som primär ideologisk självbeteckning, och att man ytterligare borde nedtona nationalismen till förmån för en ny, EU-kritisk tonvikt på Europatanken.

Det fördömande av denna del av mitt skrivande och det förkastande av argumentationen i mitt yttrande som ukasen om “rollerna” innebär är beklämmande inskränkt, och anstår på intet sätt SD, kulturarvspartiet. Jag menar, eller hoppas åtminstone, att de värderingar jag försvarar i min akademiska och “intellektuella” verksamhet är de som även vårt parti på ett allmänt plan bygger på, även om ukasen nu ger även mig anledning till tvivel. Och just utifrån dessa värderingar är kravet att jag inte får skilja min roll som akademiker och utanför partiet verksam “intellektuell” från min roll som partiföreträdare och även i de förra rollerna måste enbart bedriva “sverigedemokratisk politik” så generande att man rodnar över hela kroppen.

Om “the usual suspects” skulle mena att det i själva verket är Jomshof, Karlsson och kanske rentav Åkesson, inte Olsson och medlemsutskottet, som är ansvariga även för detta brev är jag benägen att protestera åtminstone vad beträffar Jomshof, och inte bara i enlighet med vad som hela tiden definierat min enhetslinje avstå från i sammanhanget förfelad spekulation. Dagen innan jag mottog detta brev hade jag nämligen en mycket lång och bra lunch med Jomshof, där vi bl.a. diskuterade både Olssons uttalanden i Sydsvenskan och medlemsutskottets första brev. Jomshof bad vid detta tillfälle åtminstone, som han senare själv återgav det, “nästan” om ursäkt för sina tidigare uttalanden i Expo.

Jag framhöll just det som medlemsutskottet i det andra brevet skjuter in sig på, fen trots de många uppenbara komplikationerna självklart nödvändiga, grundläggande, principiella skillnaden mellan den politiska och den akademiska rollen. Jomshof hade inga invändningar. Jag gav t.o.m. ett pedagogiskt exempel: gamle högerledaren Gunnar Heckscher, som också var professor i statskunskap i Uppsala, och som forskade och undervisade om exempelvis äldre, antidemokratiska tänkare, men inte tog upp dem i riksdagens talarstol. Självklart bedrev han inte heller partipolitik i sin forskar- och lärargärning. Det är inte rimligt att Jomshof skulle ha varit införstådd med att detta brev skickades till mig samma dag som vi hade detta möte. Han förklarade också själv några dagar senare att han “naturligtvis” inte läst brevet och inte kände till det. Karlsson kan visserligen, utan Jomshofs kännedom, vara involverad, och det kan vara signifikativt att brevet, undertecknat för medlemsutskottets räkning av dess sekreterare Ing-Britt Persson, liksom det första brevet är daterat i Stockholm och därmed troligen sänt från riksdagskansliet och inte från partisekretariatet i Kristianstad som dock anges som avsändaravdress. Men man vill verkligen inte tro att någon av dessa personer, partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen, skulle kunna göra sig skyldig till något sådant – tanken är skrämmande. Skulle så vara fallet bär Olsson och utskottet dock ansvaret för att ha ställt sig i deras tjänst och exekverat ordern. Men Olssons uttalanden i Sydsvenskan gör att det inte alls är osannolikt att det är just han som formulerat brevet.

Medlemsutskottet meddelade att man “efter noga övervägande” och på basis av “samtliga inkommande yttranden” i personärendet (som alltså gick på remiss? till vilka?) beslutat tilldela mig en ”varning” gällande “[m]itt onyanserade sätt att uttrycka [m]ina synpunkter och åsikter”. Inga exempel gavs. Om det var den kritiska diskussionen av den “nya högern” som avsågs var det sakligt obegripligt. Det är en gåta hur man kunde finna denna diskussion onyanserad. Ja, det är oklart hur man kan finna några uttryck för mina synpunkter och åsikter onyanserade. Är det någonting som präglar mina politiska texter och diskussionsinlägg de senaste sex åren så är det just en strävan att uttrycka “sverigedemokratiska värderingar och politik” på ett mer nyanserat sätt än den typ av populism som länge varit alltför dominerande, om än långtifrån så dominerande som partiets kritiker påstår.

Medlemsutskottet “förväntar sig”, hette det vidare, “att [jag] hädanefter visar gott omdöme i exempelvis sociala medier och i kontakt med media”. Detta alltså från mannen som med sitt uttalande i en av våra största tidningar om sextio, sjuttio nazister på Stockholms stads årsmöte med god marginal gav Arnstad och Löfven rätt. När och hur har jag visat dåligt omdöme i sociala media och i kontakt med media? Hur kan man påstå något sådant utan att komma med någon som helst förklaring, något enda exempel?

Avslutningsvis meddelas att jag beviljas nåd: man har beslutat att man “genom att ge [m]ig en varning (som förväntas följas) lägger ärendet till handlingarna och låter [m]ig kvarstå som medlem i Sverigedemokraterna”. Den oförskämda tonen blir löjeväckande genom brevets monumentalt idiotiska innehåll. Efter mitt toleranta och vänligt, tillmötesgående, omsorgsfullt och konstruktivt formulerade yttrande om “uppgifterna” är brevet rent stötande, oförenligt med den politiska kultur som kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna försökt lyfta partiet upp till. Hur skulle jag kunna “följa” dess dels fascistiska, dels obegripliga “varning”? Det skulle innebära slutet för min övriga verksamhet. Visserligen berör mig inget av dessa brev nämnvärt som grundlösa personliga påhopp. Men vad ska jag göra när man ger en förhållningsorder av detta slag? Då måste jag förstås reagera. Jag kan givetvis inte vara partiföreträdare på de villkor den dikterar.

Dock är det inte för mig personligen utan för partiet som det är allvarligt att dess styrelse och medlemsutskott kan tillåtas skriva ett brev som detta. Det anstår inte Sveriges snart största parti. Olsson framstår som just det han själv så skrupelfritt anklagat partivänner för att vara. Om medlemsutskottet kan skriva ett sådant brev kan det ju komma vilka partiskadliga grodor som helst. Grodor som visar att man inte förstått grundläggande och avgörande saker. Om inte ens partistyrelsen förstår sådana saker är det riktigt, riktigt illa.

Tystnaden, frånvaron av åtgärd, och nu försvaret av Olsson från de personer i partiledningen med vilka jag, liksom med flera andra i partiet, direkt, både vid personliga möten och i e-meddelanden, tagit upp problemet med Magnus Olsson, innebär ett sammanbrott för processen för intern kritik. Det var tråkigt att behöva ta upp allt detta i samband med landsdagarna, där några utmärkta och genomarbetade inriktningsprogram antogs och en rad viktiga motioner behandlades – allt saker som man långt hellre skulle ha velat ägna sin uppmärksamhet. Men jag blev chockad av valberedningens förslag. Trots att inget avståndstagande kommit från partiledningen hade jag hoppats att man insett både att Olsson begått misstag och arten av dessa misstag. Jag hade velat tro att så småningom, efter mina påstötningar och utförliga förklaringar av vad det handlade om, något slags medgivande av detta, något slags uttryck för denna insikt skulle komma. Åtminstone hade jag trott att man skulle förklara att formuleringen om rollerna var ett misstag, kanske att det var en olycklig, slarvig formulering i en pressad situation eller något sådant, att man i själva verket menade något annat. Men valet av Olsson, i förening med den totala frånvaron av respons på det ifrågasättande som jag under ett halvårs tid vinnlagt mig om att framföra internt i enlighet med kommunikationsplanen, gör tyvärr idag denna tro omöjlig. Man står fast vid medlemsutskottets formulering.

Att jag nu skriver detta är därför tyvärr oundvikligt. Jag avslutar genom att parafrasera medlemsutskottets eget första brev (med någon språklig förbättring), som alltså följde på det inledande, externa påhoppet i Expo: den sammanvägda bedömningen av samtliga uppgifter är av så allvarlig art att det borde föranleda ett nytt, och med nya direktiv försett, medlemsutskott att utreda vilken ideologisk hemvist Magnus Olsson och det nuvarande utskottets övriga medlemmar egentligen har, och om de ställer sig bakom SD:s grundläggande värderingar.

Till skillnad från mitt eget fall kan detta verkligen ifrågasättas. Om försvararna helt enkelt valt att ignorera Olssons misstag p.g.a. hans insatser som kommunpolitiker i Malmö måste de senare sannerligen vara mycket betydande. Och jag har, återigen, ingen anledning att betvivla det, även om det inte upphäver det problematiska i försvaret och omdömeslösheten i ignorerandet. Inte heller har jag någon anledning att ifrågasätta medlemsutskottets övriga ledamöters förtjänster. Jag förordar inte uteslutning. Men ett personärende är alltså inte per definition ett uteslutningsärende. Primärt är det bara en utredning. Redan från början kunde här emellertid konstateras att det var fråga såväl om brott mot kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna och medlemsutskottets uppdrag att säkerställa “rättssäkerhet”, som om allvarlig ideologisk avvikelse och radikalisering. Att en varning är akut nödvändig står utom allt tvivel.

Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen

Vad jag säger och inte säger om Olsson

Ett förtydligande med anledning av diskussionen om Magnus Olsson på landsdagarna.

Mitt korta inlägg Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen handlade inte om Olssons och medlemsutskottets rekommendationer till partistyrelsen i personärendena. Inte heller handlade det om någon allmän kritik av Olsson. Det var inte något uttryck för att jag skulle vara Olssons fiende. Jag har inte haft några tvivel på att såväl han som utskottets övriga ledamöter äger stora förtjänster och, på rätt positioner, kan fortsätta göra viktiga insatser i partiarbetet.

Inlägget handlade om Olssons specifika uttalanden i Sydsvenskan i april rörande personärendena och Stockholms stads årsmöte, uttalanden som uppenbart strider mot medlemsutskottets uppdrag, kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna, och sanningen. Det handlade också om en del av det av Olsson ledda utskottets övriga agerande som jag för partiets skull inte vill diskutera offentligt men som jag, i likhet med de två andra punkterna, många gånger i enlighet med kommunikationsplanen har tagit upp internt och som avslöjar ideologiskt och moraliskt högst problematiska positioner.

Det var i ljuset av min bedömning av graden av allvar i allt detta och av den obefintliga interna responsen, såväl som p.g.a. valberedningens förslag och det förestående valet på landsdagarna, som jag nu kände mig tvungen att i form av detta blogginlägg uttrycka uppfattningen att Olsson ej borde befordras till ordinarie ledamot av partistyrelsen. På landsdagarna får man enbart tala för nominerade personer, inte mot. Men genom andra kanaler är det tyvärr ibland nödvändigt att också tala mot.