Tremont Street, Boston
Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig
Germanisten, kulturskribenten och poeten Simon O. Pettersson i Uppsala skriver i Samtiden under rubriken Den akademiska åsiktsfriheten är avskaffad om Lunds universitets agerande mot mig och om Björn af Kleens uppgifter i DN:
“Björn af Kleens artikel ‘Den nya högern ett eko från trettiotalet’ (DN 19/12) innehöll inte mycket av intresse. En mängd personer och företeelser blandades samman utan tillstymmelse till analys (påtaglig är också mängden av rena trivialiteter – vem intresserar sig för William Hahnes högskoleprovsresultat eller för Tino Sanandajis eventuella kärleksrelationer?). Informationsvärdet tycks vara närmast noll. En uppgift, som af Kleen inte närmare verkar reflektera över, fick mig dock att sätta kaffet i vrångstrupen. Den tycks innebära att den akademiska friheten i Sverige är ett minne blott.” Läs mer
Se även mitt svar till Kleen, Lunds universitet och min ideologi.
Dante
Bradley J. Birzer: Russell Kirk
American Conservative
University Press of Kentucky, 2015
Emerging from two decades of the Great Depression and the New Deal and facing the rise of radical ideologies abroad, the American Right seemed beaten, broken, and adrift in the early 1950s. Although conservative luminaries such as T. S. Eliot, William F. Buckley Jr., Leo Strauss, and Eric Voegelin all published important works at this time, none of their writings would match the influence of Russell Kirk’s 1953 masterpiece The Conservative Mind. This seminal book became the intellectual touchstone for a reinvigorated movement and began a sea change in Americans’ attitudes toward traditionalism.
In Russell Kirk, Bradley J. Birzer investigates the life and work of the man known as the founder of postwar conservatism in America. Drawing on papers and diaries that have only recently become available to the public, Birzer presents a thorough exploration of Kirk’s intellectual roots and development. The first to examine the theorist’s prolific writings on literature and culture, this magisterial study illuminates Kirk’s lasting influence on figures such as T. S. Eliot, William F. Buckley Jr., and Senator Barry Goldwater – who persuaded a reluctant Kirk to participate in his campaign for the presidency in 1964.
While several books examine the evolution of postwar conservatism and libertarianism, surprisingly few works explore Kirk’s life and thought in detail. This engaging biography not only offers a fresh and thorough assessment of one of America’s most influential thinkers but also reasserts his humane vision in an increasingly inhumane time.
Reviews:
“An extraordinary book. Birzer has written a capacious and deeply humane treatment of an important thinker, writer, and actor who has been largely forgotten by an America that once regarded him as a singular and important voice. This lively and fascinating book will be read and talked about.” Patrick Deneen, author of Democratic Faith
“Bradley J. Birzer’s Russell Kirk will blow away the stereotypes of what it means to be a conservative in modern America. Kirk’s thinking is sharp, his writing is rich, and the fruits of his imagination retain their power to strike even the most skeptical of readers. Birzer has produced an essential introduction to this towering figure.” Gary L. Gregg, Mitch McConnell Chair in Leadership, University of Louisville
“Russell Kirk: American Conservative [is] a beautifully written and deeply insightful biography…Birzer traces the development of Kirk’s ideas, especially the influence Burke, Dawson, Eliot and (surprise) the political philosopher Leo Strauss. He explores Kirk’s concept of the transcendent, which moved from Stoicism to ‘full communion with the Catholic Church.’ And he considers Kirk’s forays in the public square, not least his association with Barry Goldwater, the 1964 presidential candidate.” Wall Street Journal
“Given the confused and dispirited state of American conservatism at the present moment, it is high time for a Russell Kirk revival. The very thought of such a revival is appealing, even exhilarating, and the appearance of Bradley J. Birzer’s splendid and exhaustively researched biography of Kirk just might provide the catalyst needed to set it in motion.” National Review
“Birzer covers it all, from Kirk’s family life and Catholic conversion to his disputes with Jaffa and other Straussians over the meaning of the Declaration of Independence…At last, we have the definitive book about this important, fascinating, and good man.” Claremont Review
About the Author:
Bradley J. Birzer is Russell Amos Kirk Chair in American Studies and professor of history at Hillsdale College. He is also the second Visiting Scholar of Conservative Thought and Policy, Colorado University–Boulder. He is the author of American Cicero: The Life of Charles Carroll and Sanctifying the World: The Augustinian Life and Mind of Christopher Dawson.
Nicodemus Tessin d.ä.: Drottningholms slott
Den Boströmska världsåskådningen: Slutbetraktelser
JOBs inledning Inledning Filosofins begrepp Fenomenologi, 1
Fenomenologi, 2 Läran om människan, 1 Läran om människan, 2
Om Gud och själens odödlighet, 1 Om Gud och själens odödlighet, 2
Om Gud och själens odödlighet, 3 Om Gud och själens odödlighet, 4
Den praktiska filosofin i allmänhet, 1 Den praktiska filosofin i allmänhet, 2
Den praktiska filosofin i allmänhet, 3 Den praktiska filosofin i allmänhet, 4
Etik, 1 Etik, 2 Samhällslära, 1 Samhällslära, 2 Samhällslära, 3
Religionsfilosofi, 1 Religionsfilosofi, 2 Religionsfilosofi, 3
Vi skall nu på följande sätt söka angiva grundtankarna i den Boströmska världsåskådningen.
Den omgivande världen i rum och tid är ett helt av våra förnimmelser och ingenting annat. Men det visar sig vidare, att den, just emedan den existerar i rum och tid, icke är ett väsende i egentlig bemärkelse, och då vi med våra sinnen ej kan komma åt något som icke äger denna karaktär, så är det givet att vi med våra sinnen ej kommer åt tingens innersta väsende, utan blott fatta en företeelse, ett fenomen. Men redan den omständigheten att vi är medvetna om sinnevärldens ofullkomlighet visar att vi är medvetna om en annan och högre art av verklighet, som är fullkomlig. Denna högre verklighet, den som vi ej fattar med våra yttre sinnen utan i känslor av annan och högre art samt i all synnerhet i vår tanke, denna verklighet är icke till i tidens och rummets former, utan den är andlig och evig samt till sitt innersta och egentligaste väsende personlig. Den utgör ett helt av personliga väsenden, levande i och genom varandra och genom Gud, den fullkomliga och absoluta personen. Av denna högre värld är människan till sitt sanna väsende en medlem, ehuru hon även tillhör naturen.
Den sanna verkligheten är också grunden till all människans förpliktelse och dess förverkligande i den sinnliga världen är hennes sanna och absoluta goda. Detta goda bliver också därför redan här på jorden ett personligt liv i personliga förhållanden samt ett liv i Gud, till vilket liv allt det sinnliga och opersonliga bör intaga ett tjänande förhållande. Människans bestämmelse är att genom allt högre och högre livsformer utveckla detta sitt personliga liv, tills hon når den högsta möjliga och tänkbara fullkomlighet.
Med ett ord – det är ej kropparna som utgör det i sanning verkliga, icke sinnligt välbefinnande, som har värde i sig själv, det är personen, som är det i sanning verkliga, och det är det personliga som har absolut värde.
Själv kännetecknar Boström sin världsåsikt som rationell idealism. Med idealism förstår han då den åsikt, enligt vilken det sant varande är icke i rummet, utan i tanken, som rationell åter betecknar han den åsikt som anser att den sinnliga världen ej är den enda och högsta, utan att det också gives en osinnlig värld. Ehuru nu visserligen mellan båda ej ett så strängt samband förefinnes att man icke skulle kunna i huvudsak ansluta sig till den ena åsikten utan att biträda den andra, så är dock ett fullt konsekvent genomförande av den ena omöjligt utan ett lika konsekvent genomförande av den andra. Ty hur läte en osinnlig värld tänka sig om all sann verklighet vore bunden vid rummets form, och hur kan man å andra sidan undgå att tillerkänna det osinnliga verklighet, så framt det verkliga är i tanken, och vi människor dock faktiskt är medvetna om fullkomligheten eftersom vi inser vad ofullkomlighet är? De betänkligheter man i sistnämnda avseende hyst utgår alla från den förutsättningen att det som skall vara verkligt befinner sig utom oss i rummet.
Det påståendet har gjorts, att Boströms läror befunne sig i strid mot den empiriska forskningens resultat. Ett dylikt uppfattningssätt kan ha sin grund i flera omständigheter. Det kan föranledas blott därav att en eller annan av Boströmianismens anhängare ej bemött den empiriska forskningen eller dess målsmän med den aktning de förtjänar, liksom också av dessa senares anspråk på att själva äga något slags monopol på allt vad vetenskaplig forskning heter. I dylika fall kan man blott säga att det första man av varje ärligt strävande att finna sanningen, ja av varje ärligt arbete överhuvud borde lära sig, det är att hysa aktning för andras bemödanden i samma syfte, även om arbetsfältet är ett annat. Självtillräcklighet och förakt för andra hämnar sig nog förr eller senare på den självtillräcklige själv, och det arbete som ej företages i ödmjukhet och under medvetande om den hjälp man av andra behöver, det arbetet kan väl för en tid bära storartade, t. o. m. lysande frukter, men förr eller senare skall det visa sig att, när man isolerar sig från andra, förmenande sig kunna vara dem förutan, då försinar en dag de källådror som skulle nära och vederkvicka det egna strävandet.
Stundom har det nämnda påståendet helt enkelt föranletts av bristande insikt i vad Boström verkligen lärt, stundom åter av motvilja mot det översinnliga i allmänhet och de krav detta ställer på viljan. Men i många fall är det ett uttryck för en så fullkomlig okunnighet och begreppsförvirring beträffande filosofins egentliga uppgift och betydelse, att det ur denna synpunkt är förtjänt av uppmärksamhet.
Antag att någon skulle framkomma med det påståendet att Copernici system strider emot vår dagliga erfarenhet, ty vi ser ju dagligen att solen går både upp och ned. Gjorde denne man anspråk på att betraktas som en i någon mån bildad man, så skulle en naturforskare visst baxna över att höra honom tala på detta sätt. Men säger han sedan själv att en rationellt idealistisk världsåsikt strider mot naturvetenskapens resultat, så använder han själv alldeles precis samma argument och alldeles precis samma grunda synpunkt för sin betraktelse av förhållandena. Det är väl alldeles klart att lika så litet som astronomen någonsin vill neka att för vårt mänskliga öga ter det sig så, att solen går upp och ned, men jorden står stilla, lika så litet kan det falla någon filosof in att bestrida att sinnevärlden är sådan som den vid noggrann iakttagelse befinnes vara. Men liksom naturvetenskapsmannen visar att de företeelser som omedelbart för oss presenterar sig för sin förklaring förutsätter vad som icke i dem omedelbart röjer sig, nämligen att jorden går och solen står stilla, likaså söker filosofen visa att hela den sinnliga världen för sin förklaring förutsätter en osinnlig värld. För uppfattningen av sinnevärlden såsom sådan har detta naturligtvis platt ingen betydelse, och något annat än att göra reda för den, det kan omöjligen vara naturvetenskapens uppgift.
Det tillkommer oss icke här att forska efter de anledningar som förmå visst icke alla men ej så få av de empiriska vetenskapernas, enkannerligen naturvetenskapernas målsmän att sammanblanda från varandra vitt skilda frågor, så att det ser ut som skulle striden mellan dem [Nämligen visst icke alla, ej en gång de flesta som för närvarande föra eller tro sig föra naturvetenskapens talan. Mellan naturvetenskapsmannen såsom sådan och filosofen kan naturligtvis inga konflikter uppstå. Den sanne naturforskaren vet att han såsom sådan ej har det ringaste att göra med filosofins problem eller filosofen med hans, och därför talar han lika litet om någon konflikt mellan de resultat vartill båda kommer som han talar om någon konflikt mellan Linnés sexualsystem och en matematisk kalkyl. LHÅ] och den filosofiska vetenskapens ämnesvänner bero därpå att dessa skulle jäva erfarenhetens vittnesbörd, under det de själva skulle hålla fast vid detta, då det för en var, som har den minsta förmåga att skilja olika frågor från varandra är uppendagligt att frågan gäller: Tolkar den empiriska eller filosofiska vetenskapens målsmän erfarenhetens vittnesbörd rätt? Och gives det en annan erfarenhet än den vars förklaring är de empiriska vetenskapernas uppgift? Icke heller har vi anledning att forska efter hur det kommer sig att mången naturvetenskapsman, då han skall besvara den fråga som föreligger honom i denna egenskap – hur är naturen beskaffad? – i stället för att helt enkelt inskränka sig till att söka lämna bidrag till detta besvarande tror sig böra på samma gång söka svaret på en annan, nämligen: är naturen den enda verkligheten?
Anledningen till detta förhållande, som vållar många missförstånd och många förvecklingar, kan, som vi redan antytt, vara mångahanda, och de ligger väl ej ensamt hos de nämnda målsmännen för de empiriska vetenskaperna. Till en god del kan de sökas i jämförelsevis ursäktliga missförstånd och i vissa hos människan i allmänhet vanliga tendenser. Såvitt vår svenska filosofi blir sin princip trogen kan i hennes lära ingenting ligga som är ägnat att vålla konflikter med den verkligt empiriska forskningens resultat. Ty i denna princip ligger ett strängt fasthållande av skillnaden emellan tvenne arter av verklighet, vilket från en sida sett är ett strängt fasthållande av skillnaden emellan den empiriska och den filosofiska vetenskapens arbetsfält. En världsåskådning sådan som den Hegelska, för vilken den sinnliga verkligheten är den enda, och som vill giva en sida i denna verklighet en absolut betydelse, kan känna sig frestad till intrång på andras ägoområde – en strängt rationell världsåskådning kan det icke. Men skulle man, ehuru man i princip hyllar en sådan lära, likväl ha kvar några empiristiska tendenser, så kan häri en anledning ligga till dylika konflikter. Man kan då i namn av denna sin världsåskådning fordra att sinnevärlden skall äga den eller den formen. Att undersöka huruvida i den Boströmska filosofin någon anledning till ett sådant sätt att gå tillväga förefinnes, tillkommer oss ej här. Därför skulle tarvas en mer detaljerad och mer strängt vetenskaplig redogörelse för denna lära än den vi här lämnat, och dessutom en kritik av densamma, som för vårt nuvarande ändamål är främmande.
Mäktigt har det inflytande varit, som den Boströmska filosofin utövat på vårt folks andliga liv, ett inflytande som sträckt sig även till de kretsar där man ej haft tillfälle att djupare intränga i den filosofiska vetenskapen. För mången av Boströms lärjungar var den snart sagt en religion, och tvivelsutan har den i sin mån, jämte flera andra omständigheter, bidragit att förskona vårt land från sådana läror som t. ex. den moderna pessimismen med flera dylika.
För närvarande har den obestridligen inom flera kretsar råkat i misskredit. Detta beror tydligtvis på flera omständigheter, av vilka vi i inledningen påpekat några. I mycket är dess grund väl även att söka i människors vanliga ombytlighet och benägenhet att överdriva så förtjänster som fel. Många av Boströms beundrare hade uppenbarligen aldrig djupare inträngt i hans läror, och berömmet i deras mun var därför företrädesvis en ytlig jargon, liksom både då och nu tadlet i mången motståndares. En dylik jargon skulle obestridligen i många fall hämma den egna tankens fria flykt och framkalla en reaktion. Dessa och andra liknande företeelser hör till det mänskliga livets vanliga gång. De har visat sig över allt, varhelst ett nytt åskådningssätt av Gud, människa eller natur framträtt. Förhållandet i fråga kan väl även ha sina djupare anledningar.
Vare härmed hur som helst. Inflytandet kvarstår i alla fall och röjer sig även där man minst anar dess tillvaro. Vad som nu ivrigast förkättras, är också mindre Boströms verkliga läror än de vidunderliga vanställningar av dem som är i omlopp. Skulle det försök till en kort framställning av dem som nu lämnas i allmänhetens händer kunna någonstädes skingra ett eller annat av dessa missförstånd eller vända någons tankar till de föremål den behandlar så vore författaren rikligen belönad för det arbete dess författande kostat honom. Med alla de fel den, som varje mänskligt verk, naturligen har – fel som det tillhör vår tid och den följande tiden att genom sorgfällig kritisk prövning inför vetenskapens forum söka upptäcka och rätta – är dock den Boströmska världsåskådningen förtjänt av att ännu en tid få leva i den eftervärlds minne, för vilken den enslige tänkaren arbetade och av vilken han hoppades så mycket.
Peter Gabriel: Here Comes the Flood
Live on Kate Bush’s BBC Christmas Special 1979. From his album Peter Gabriel (1977).
Stoppa Kalle Anka på julafton!
Första gången publicerat 16/12 2012
Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.
Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.
I själva verket är det mycket enkelt:
De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.
Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.
Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.
–
Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.
O’Connell Bridge and Sackville Street, Dublin
Lunds universitet och min ideologi
Svar till Björn af Kleen
I en artikel i Dagens Nyheter igår med rubriken Den nya högern ett eko från 30-talet återger Björn af Kleen, liksom i våras Expo, min formulering “att ‘judiska vänsterorganisationer och individer’ ligger ‘bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet'”.
Citatet är i sig korrekt. Rent logiskt betyder formuleringen bara att “det finns judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten” o.s.v. Den betyder inte att det uteslutande eller ens huvudsakligen är sådana organisationer och individer som gör det. Men detta intryck förmedlas lätt av att citatet är ryckt ur sitt sammanhang, i synnerhet som Kleen till skillnad från Expo utelämnar de omedelbart föregående orden: “att det i hög grad också” är judiska vänsterorganisationer o.s.v.
Sammanhanget utlämnas av Kleen, liksom Expo, på ett sätt som i våras föranledde Marika Formgren, i sitt vänliga försvar av mig, att tala om “fulcitat”. Och jag kan bara upprepa det jag då, i mitt inlägg Antisemitismen och jag, anförde mot Expos återgivande av formuleringen.
Utan att uttryckligen säga det menar med all sannolikhet Kleen detsamma som Expo, nämligen att formuleringen är ett uttryck för “antisemitism”. Redan i rubriken handlar det ju om att koppla “den nya högern”, som Kleen framställer mig som en del av, till 30-talet, d.v.s. nazismen: den är ett “eko” av detta. Men kan någon som verkligen besökt denna blogg eller tagit del av mina övriga publikationer finna något som ens tillnärmelsevis kan sägas likna ett eko av 30-talet? För var och en som är förmögen att ta sig igenom bara någon enda av mina längre filosofiska, politisk-filosofiska, historiska eller andra texter, eller förstå den konst, musik och arkitektur jag förmedlar, eller uppfatta det minsta lilla av de andliga traditioner jag försvarar, måste det ju vara fullständigt uppenbart att jag inte tillhör någon av de tankeströmningar som dominerade under det 30-tal Kleen frammanar. D.v.s. förutom nazismen och fascismen inte heller den s.k. konservativa revolutionen, och därmed inte heller de strömningar som idag mer eller mindre bygger vidare på den. Detta framgår inte minst av de texter där jag fört en av kritisk urskillning präglad diskussion om de senare. Det är lätt att se vilka traditioner jag tillhör och vilka mina inspirationskällor är.
Den av Kleen citerade formuleringen, hämtad från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ingår i ett resonemang där jag bl.a. hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz’ och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum Podhoretz’ titel anger, att de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening, och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess förre ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll nämnde jag i det citerade inlägget också SD:s egen Kent Ekeroth, som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en uppmärksammad intervju i Judisk Krönika. Här liksom på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra kända kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering.
Men de judiska vänstergrupperna och -individerna är ju tyvärr verkligen inte ensamma om sina agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Här finns ingenting “antisemitiskt” någonstans. Jag förstår helt enkelt inte hur det kan vara kontroversiellt att påpeka att det finns radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet. Det är ju löjligt. Många judar, både sådana som är för och sådana som är mot, talar själva om det. Vad exakt är det som gör att Björn af Kleen återger min formulering om detta? Menar han att den i sig är ett eko av 30-talet? Vill han bestrida att den är sann? Om så, varför? Det är ju fullständigt uppenbart att det förhåller sig på detta sätt, och det borde väl vara något som han som radikal vänsterindivid enbart välkomnade och hyllade?
Långt viktigare än detta osjälvständiga nonsens i sig är vad Kleen säger om dess betydelse för mitt förhållande till Lunds universitet. Kleen säger att jag “undervisade vid Lunds universitet en gång per termin fram till våren 2015 då [min] ideologi uppdagades, enligt prefekten”. Detta är anmärkningsvärt av flera skäl. Att min “ideologi”, om den nu ska betecknas så, uppdagades 2015, i år, är fullständigt absurt. Den har alltid legat i öppen dag på universitetet såväl som på annat håll, för dem som överhuvudtaget känt till mig. Och med “alltid” menar jag sedan början av 1980-talet. Jag har inte ändrat någon ideologisk eller politisk uppfattning. Som jag förklarade i Tommy Hanssons intervju med mig i SD-Kuriren våren 2011 var mitt medlemskap i SD inte en följd av att jag hade ändrat mig, utan av att det partipolitiska landskapet hade ändrat sig.
Att så förhåller sig vet alla som med någon grad av djup och noggrannhet läst mig, inklusive mina kolleger vid universitetet. Min närmaste omgivning i Lund har alltid utgjort en så kongenial miljö som överhuvudtaget varit möjlig i den svenska universitetsvärlden. Givetvis har det, givet den allmänna, rådande ideologiska regimen i den svenska akademin, alltid funnits kolleger som ogillat min politiska inriktning, men inte ens från sådana har jag faktiskt i Lund hört någon som helst kritik under de många år jag forskat och undervisat där. Och de jag främst haft att göra med har jag alltid kunnat fritt diskutera även kontroversiella politiska frågor och ståndpunkter med – samtidigt som jag, liksom de, som en självklarhet insisterat på nödvändigheten att skilja dem från den vetenskapliga gärningen, i forskning såväl som i undervisning.
Inte minst just under våren uppfattade jag det som helt okontroversiellt för dem att jag omfattade den ideologi jag omfattar. De delar den förvisso inte i allo, och givetvis inte det Kleen och Expo felaktigt tillskriver mig. Men de betraktar det som en självklarhet att jag som medborgare har rätt att omfatta den och att det inte har något att göra med min vetenskapliga verksamhet. Senast satt jag med några av dem på den trevliga österrikiska restaurangen Rauhrackel och talade om att det var där, som en manifestation av solidaritet med Österrike efter att Jörg Haider och det österrikiska frihetspartiet tagit plats i regeringen och sanktioner därför riktades mot landet från EU, som Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof brukade träffas under sin studenttid, och att de där planerade den förnyelse av SD som de genomförde när de tog över ledningen av partiet.
Den citerade prefekten tycks nu tråkigt nog vilja ta avstånd från mig och minimera min koppling till universitetet, bl.a. genom att säga att jag undervisade endast “en gång per termin”. Visserligen undervisade jag ofta flera gånger per termin (förutom deltagande i seminarier, konferenser o.s.v.): i tolv år undervisade jag regelbundet, varje termin, om romantiken, men jag undervisade också vissa terminer utöver detta, på separata kurser, om senantiken och den tidiga medeltiden, komparativ och utomeuropeisk idéhistoria, retorik, förhållandet mellan vetenskap och religion, och om personbegreppet i förhållande till artificiell intelligens m.m. Men det stämmer att jag verkligen inte undervisade mycket, och jag har själv alltid betonat detta faktum – ibland av det i det nu aktuella sammanhanget högst relevanta skälet att det berodde just på min ideologi och att den alltid var känd. Med min grundliga kännedom om den ideologiska regimen har jag i själva verket alltid tagit för givet att en formell akademisk karriär var omöjlig för min del, och av samma skäl har jag inte heller varit särskilt intresserad av en sådan. Man behöver verkligen inte tillhöra 30-talets intellektuella strömningar för att falla utanför det av denna regim godkända.
Jag har inte ens, med två undantag långt tillbaka i tiden, sökt några akademiska tjänster i Sverige, eller insisterat på att undervisa mer än jag gjort. Redan på 80-talet märkte jag att det åtminstone till en viss gräns var möjligt att undgå ideologiska påtryckningar om man konsekvent visade sig oemottaglig för dem, att man i någon mån kunde accepteras om man, med rätta från den ideologiska hegemonernas perspektiv, s.a.s. sågs om ett “hopplöst fall”, och om man var tillräckligt väl förankrad i rika och tunga alternativa intellektuella traditioner. Men utan tvekan har det faktum att jag legat lågt när det gäller tjänster och formella karriäranspråk bidragit till att jag kunnat låtas hållas.
Att prefekten – Monica Libell, som känner mig väl och som jag diskuterade Pat Buchanan med på 90-talet – säger att jag undervisade fram till våren 2015 då min ideologi uppdagades, d.v.s. att jag slutade undervisa efter våren 2015 p.g.a. att min ideologi då uppdagades, är anmärkningsvärt också av ett annat skäl. Den officiella förklaringen till att jag slutade undervisa – som meddelades mig i oktober i år – var att ett beslut fattats att institutionen inte längre skulle använda utomstående lärare, d.v.s. lärare som inte hade någon tjänst vid universitetet. Jag reagerade därför inte på något sätt offentligt mot detta, utan ändrade bara den korta formuleringen om min undervisning i Lund på About-sidan här i bloggen till imperfektum, och “Lund University” på min Facebook-sida till “Past” under “Works at”.
Detta trots att det privat förklarades för mig att det inte var hela sanningen. Efter prefektens uttalande till Kleen finns inte någon anledning för mig att inte ingå på det verkliga förhållandet – prefekten avslöjar det ju själv, och noga taget utgjorde väl inte heller den offentliga förklaringen någon sådan anledning. Klagomål hade visserligen framförts från en person med tjänst på institutionen över att jag fick undervisa i stället för henne. Men anledningen till att man tillmötesgick vederbörandes krav på att få överta min undervisning var i själva verket att man nu plötsligt ville bli av med mig av politiska skäl. Emellertid gick det tydligen inte att bara meddela att jag nu inte längre fick undervisa och att den andra personen skulle göra det i stället för mig. Man kände sig behöva motivera det.
Det är ytterst signifikativt att man inte angav min ideologi, dess förmenta plötsliga uppdagande, eller ens mitt medlemskap i SD som motiv för förändringen. Trots den ofta mycket grundliga kännedomen om min ideologi har aldrig någonsin den minsta lilla kritik riktats mot vare sig min undervisning eller min forskning för att innehålla otillbörliga, utomvetenskapliga politiska inslag – vare sig från kolleger eller studenter. Inte heller har någonsin deras kvalitet ifrågasatts. Tvärtom har den ofta uttryckligen framhävts, och min koppling till universitetet har uppskattats, inte minst när jag representerat det i internationella publikationer och vid internationella konferenser.
För att kunna motivera åtgärden att avsluta min undervisning och ersätta mig med en person med tjänst på institutionen fattades därför ett klumpigt och ogenomtänkt beslut om en ny regel, enligt vilken institutionen inte skulle använda utomstående lärare. Det klumpiga och ogenomtänkta visade sig omedelbart i det att dess tillämpning fick den oförutsedda konsekvensen att institutionens båda mycket prominenta emeriterade professorer, den tidigare institutionschefen Gunnar Broberg och Svante Nordin, inte heller fick undervisa eftersom de inte längre har tjänster vid institutionen. Även i Sverige – om än i mindre utsträckning än i England och USA – är det vanligt att emeriti fortsätter ha kontakt med och viss undervisning vid sina gamla institutioner.
Den relativt nye professorn Thomas Kaiserfeld, som jag tyckt mig ha haft den bästa relation till, som på flera sätt var utmärkt behjälplig när jag arrangerade den 12:e International Conference on Persons vid institutionen 2013, och som härom året var en av flera som tyckte att jag borde bli docent (jag underlät att skicka in den för detta syfte erforderliga ansökan), hade såvitt jag förstod under en längre tid varit missnöjd med mina politiska åsikter. Men vad som närmast ska ha föranlett beslutet om den nya regeln var ett meddelande Kaiserfeld under våren mottog från professorn i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, Sven Widmalm. Denne fäste Kaiserfelds uppmärksamhet på den ovan nämnda artikeln i Expo, som alltså bl.a. citerar samma mening som Björn af Kleen, och där jag också explicit anklagas för att ge uttryck för en “antisemitisk” uppfattning.
Det är utomordentligt anmärkningsvärt att på detta sätt en professor i idé- och lärdomshistoria okritiskt sätter tilltro till Expo, att han försummar att beakta mitt svar till Expo eller överhuvudtaget sätta sig in i vad jag skrivit, att han sprider Expos uppgifter till en annan professor i samma ämne, och att denne andre professor lika okritiskt sätter tilltro till uppgifterna och på grundval av dem avstänger mig från undervisning. Och helt förbluffande är det att prefekten, Monica Libell, helt öppet och naivt, för Sveriges största dagstidning, avslöjar de verkliga motiv som Kaiserfeld försökte dölja.
Det är en ödets ironi, eller måhända ett försynens pedagogiska arrangemang, att detta sker samtidigt som jag tvingas med alla tillgängliga medel vända mig mot och ta avstånd från den omdömeslöse ignoranten Magnus Olsson, ordförande för SD:s medlemsutskott och numera förskräckande nog invald som ledamot av partistyrelsen, och hans totalitära ukas om att jag inte får skilja min roll som forskare och universitetslärare å ena sidan från min roll som partiföreträdare å den andra. Min ideologi gör mig förvisso inte alltid okritisk mot mitt eget parti. Men på motsvarande sätt förkastar jag nu utifrån samma ideologi, eller rättare, samma politiska och övriga filosofi, Lunds universitets mot vetenskapens och den akademiska frihetens principer stridande politiska agerande.
