Hélène Carrère d’Encausse om Ukraina

Hélène Carrère d’Encausse är ständig sekreterare i Franska akademien, historiker och Rysslandskännare, härstammande från en aristokratisk georgisk familj. Hennes kända bok om Lenin föreligger i svensk översättning. La Tribune de Genève publicerade härom dagen en intervju med henne i samband med att hon besökte staden, under rubriken Sur l’Ukraine, l’Europe s’est complètement trompée.

Carrère d’Encausse säger bl.a. att Porosjenkos senaste angrepp på Donetsk syftar till att ytterligare dra in väst och NATO på Kievs sida, under förevändningen av en rysk intervention. Europa, varmed hon menar EU, har fullständigt missuppfattat allting, ända sedan den orangea revolutionen 2004. Oförmågan att förstå realiteterna, och det ensidiga i att man förhåller sig enbart till Ukraina och ej till Ryssland, har förvärrats sedan dess. Det östliga partnerskapet, som uteslöt Ryssland, var förkastligt. Europa borde tagit fasta på Putins uttalande härom dagen att han erkänner och respekterar Ukrainas territoriella integritet. Vissa av sanktionerna borde ha hävts. Hollande har förstått att Europeiska kommissionen begått dumheter. Frankrike och Tyskland måste återuppta medlingsförsöken, och USA får inte blanda sig i. Putin är bunden bl.a. av den ryska opinionen, det är omöjligt för honom att svika ryssarna i östra Ukraina, vilka därför måste tillerkännas en särskild ställning. Väst måste gå honom tillmötes, förhandlingar är något som äger rum mellan två parter. Rysslands upprustning beror på NATOs framflyttande av positionerna i Tjeckien och Polen. Ryssland har en viktig roll att spela ifråga om både Syrien och Iran. Väst måste acceptera Rysslands uppfattning att Assad inte är det främsta problemet. Samarbete bör organiseras på basis av detta erkännande. Väst måste samarbeta med Ryssland och Iran för att bekämpa den islamistiska terrorismen som hotar samtliga. Frankrike måste återuppta samarbete med Ryssland.

–

L’historienne française spécialiste de la Russie, Hélène Carrère d’Encausse, était de passage à Genève ce mardi. Invitée par le Centre européen de culture, la Société des membres de la légion d’honneur et le Cercle français de Genève, elle a évoqué les conséquences de la crise ukrainienne. Connue pour sa liberté de parole et son indépendance d’esprit, l’académicienne n’a pas mâché ses mots…   Läs hela

Ohistoriskt betrakta Ryssland som arvfiende

Professorn i krigshistoria vid Försvarshögskolan, Gunnar Åselius, gav i en intervju på högskolans webbsida härom året, under rubriken Allians med Ryssland grunden för vår långa fred, en beskrivning av det förhållande mellan Sverige och Ryssland som etablerades med Karl Johans omsvängning under Napoleonkrigen, med 1812 års politik, och med Wienkongressen, i linje med den som legat till grund för min konservativa analys här under det gångna året.

Det finns självfallet mycket att säga om 1812 års politik, och naturligtvis förlusten av Finland, men liksom Kristian Gerner – i kortare formuleringar – förra våren, där han beskrev 1800-talets Stockholm och Sankt Petersburg som varandras speglar, systerstäder vid Östersjön (vackert inte minst mot den då närliggande antagonistiska bakgrunden), klargör Åselius på utmärkt sätt varför det är ohistoriskt, ensidigt, ja felaktigt att helt enkelt beskriva Ryssland som vår “arvfiende”, såsom motståndarna till den svenska självständighetslinjen, talesmännen för EUs, NATOs och USAs politik, idag ofta gör.

Den tidigmoderna konflikten mellan våra länder var förvisso långdragen, men den är långtifrån hela sanningen om förhållandet. Den historiska poängen här handlar heller inte om det sovjetkommunistiska Ryssland. Putins regim må uppvisa andra problematiska sidor, men den är inte kommunistisk. I synnerhet dagens alltför ofta förflackade och masskulturellt genomamerikaniserade svenska borgerlighets debattörer ser dock ingen skillnad, och liksom det inte finns något Ryssland efter kommunismen finns för dem heller inget för dagens situation relevant Ryssland före kommunismen.

De löjligt missvisande, billigt lättillgängliga, och för den ytliga perspektivlösheten avslöjande jämförelserna med den gamla vänsterns medlöperi, med “kålsuparteorin” o.s.v., upprepas oavbrutet. Även de bättre skribenterna tenderar att dras med i eller ställa upp på denna propagandakampanj. Det hela är tröstlöst primitivt och provinsiellt. Den oförskämda ignoransen kulminerar när några av dessa EU-försvarare och NATO-förespråkare, som alltså redan bidragit till att uppge stora delar av svensk frihet och vill uppge långt mer, som i en grotesk kombination av enfald, svaghet och egoistisk ondska avindustrialiserat och sålt ut Sverige, och som försvarat den måttlösa massinvandringspolitiken med de uppenbara och fundamentala hot den medför, talar om Sverigedemokraterna som en femtekolonn!

Medan sovjetkommunismen utgjorde en speciell, kritisk period, som dock självklart inte kan bortses från, inte kan historiskt tänkas bort, utan också kommer lämna en del spår i den framtida utvecklingen, kan Ryssland i vidare perspektiv, det Ryssland man efter kommunismen oundvikligen måste delvis återknyta till, det Ryssland som med början i det metternichska systemet på nytt och s.a.s. mer reguljärt sätt blev en politisk aktör i och i stor utsträckning del av Europa, än mindre ignoreras som sådant.

Nu skall 1800-talet verkligen inte idealiseras eller idylliseras – redan Metternich själv var medveten om maktbalanssystemets brister och ofullkomlighet, och inte minst de potentiella problem som Rysslands särart i olika avseenden medförde. Men det var inte enbart Ryssland som kunde bli ett problem. Det var ju från början uppenbart att nationalismen i sin nya tillväxt skulle kunna komma att ta sig för den postnapoleonska ordningen problematiska former. Allt hängde på ett förverkligande av gemensamma civilisatoriska värden och normer, inte bara gemensamma intressen. Och detta gäller än idag. Stora förändringar har skett under de två århundraden som gått, inte minst ifråga om nationalitetsprincipen och dess konkreta följder, och dessa måste hanteras och integreras inom ramen för de ännu ofullkomligt etablerade ordnings- och gemenskapsprinciperna.

Men detta är både möjligt och nödvändigt. De i så stor utsträckning “väst”-provocerade oroligheterna och deras tragiska följder i Ukraina kan inte tillåtas omintetgöra det goda förhållande till Ryssland som den postkommunistiska tiden åter möjliggjort och som i mycket också är en viktig del av det i så många avseenden lovande och idag förnyat aktuella politiska arvet från 1800-talet. Putin är en president, hans är en regering. Deras missgrepp måste förvisso, liksom deras förtjänster, analyseras och utvärderas. Men nya presidenter och regeringar kommer följa, och politiskt är de angelägenheter för Ryssland, det ryska folket eller den ryska federationens olika folk. De senare är något oerhört mycket mer och större.

Med vederbörligen sammanvägda kriterier finns knappast någon anledning till ett mindre gott förhållande till detta land än till det efter kommunismen långt mer aggressiva “väst” – inte heller inrikespolitiskt saknar väst, och främst USA, missförhållanden direkt jämförbara med sådana Putin idag anklagas för. Det innebär naturligtvis inte att vi ska ingå någon ny allians med Ryssland – lika litet som vi ska det med “väst”. Ryssland har distinkta, historiskt betingade politiska problem som förvisso berör omvärlden, och även detta land agerar förvisso ibland på problematiskt sätt gentemot denna.

Men vi ska, gärna anknytande till likasinnade politiska krafter i Norden såväl som på den europeiska kontinenten, konstruktivt vidareutveckla vår alliansfrihets- och neutralitetstradition, fria att kritisera båda sidor, och med realistisk verklighetsförankring och genuin historisk förståelse eftersträva avspänning, fredlig samexistens och goda relationer till och mellan båda. Här vacklar, ja sviker ju Socialdemokraterna sedan länge; senast igår lade Margot Wallström, osjälvständigt fallande in i Bildts och EUs mönster, ensidigt skulden på Ryssland för de förnyade striderna i Donbassängen, där det “väst”-stödda Kievs brutala aggression är lika uppenbar som någonsin. Här som på så många andra områden måste SD ta över, kan endast SD ta över.

Ryssland och Europa

Carl Axel Löwenhielm

Klemens von Metternich

Den Boströmska världsåskådningen: Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1

Och härmed förs vi tillbaka till det ovillkorliga börat, tänkt i sin motsats till ett annat, som under inga omständigheter bör vara. Båda är de möjliga motiv för en fritt väljande vilja. Detta är motsatsen mellan gott och ont i moralisk bemärkelse, mellan rätt och orätt. Vår uppgift blir att söka något närmare redogöra för, hur Boström tänkte sig denna skillnad.

Först och främst är det i sig självt klart, att en oavvislig fordran endast kan utgå från det som självt är sann verklighet, och ytterst från den rent av absoluta verkligheten. Ty hur skulle det som ej genom sig självt är verkligt kunna utgöra grunden till en oavvislig fordran?

Härvid inställer sig dock genast från början en svårighet. Hur kan det, som i fullaste mening är, tillika vara något som bör vara. Är det redan, så bör det väl icke vara och tvärtom. Svaret på denna fråga är emellertid efter det anförda lätt givet. Det är i och för sig självt, i den osinnliga världen, men det bör genom människans vilja bliva en makt även i den sinnliga, så vitt denna värld står under inflytelse av människans vilja. [Detta är, som man finner, i själva verket samma tanke som Luthers, då han i förklaringen till andra bönen säger: ”Guds rike kommer väl vår bön förutan, men i denna bön bedja vi, att det ock till oss må komma.” (Jmf. förklaringen till 1:a och 3:e bönen.) LHÅ]

Redan härav inses, att det rätta enligt Boström är till sitt väsende osinnligt. Rätt handlar människan, då hon låter sin vilja bestämmas av ett osinnligt motiv. Till samma resultat kommer man, om man giver akt på att det som människan bör, måste till väsendet vara sådant, att det skänker hennes vilja full tillfredsställelse. Intet sinnligt begär kan göra detta. Harmoni och frid vinner människan ej inom det sinnliga livet. Begäran är varandra motsatta, det enas tillfredsställelse måste köpas på bekostnad av det andras o. s. v.

I själva verket kommer man dock allra lättast till insikt i det rättas osinnliga karaktär, om man giver akt på skillnaden, den för varje av konstlade teorier oförvillade människa outplånliga skillnaden, mellan det som är angenämt eller även klokt att föra, och det som är rätt att göra. De som tror sig kunna förklara det senare ur en sed eller vana, dem ber vi blott giva akt på skillnaden emellan det som man är van att göra, och det som är rätt att göra. Måhända finner de då att dessa icke alltid överensstämmer!

I själva verket är detta område det på vilket motsättningen emellan förnuft och sinnlighet tydligast och skarpast framträder för människan. Vill man förtydliga denna skillnad, gör man till och med klokast i att just välja detta till exempel.

I enlighet med det anförda lär nu Boström att det rätta eller högsta goda är förnuftet i den bemärkelse vi ovan tagit ordet, såvitt det är motiv för människans vilja.

Men vad är då det moraliskt onda? Enligt Boström är det sinnligheten såvitt den så bestämmer människans vilja, att människan med åsidosättande av förnuftets krav gör det sinnligt goda till sitt högsta motiv eller med andra ord föredrager det senare framför det förra. Emot denna lära har två anmärkningar framställts, vilka dock båda helt enkelt beror på ett missförstånd av Boströms verkliga mening. Först och främst har framhållits att det onda ej kan ha sin grund i sinnligheten, ty då vore det otillräkneligt. [Ej möjligt att ”tillräkna” människan. JOB] Det måste ha sin grund i viljan. Häremot må blott framhållas att Boström uttryckligen lär att det onda har sin grund i viljan, ehuru han framhåller att den onda viljans motiv är sinnligheten såvitt den strider mot förnuftet. Att människan är sinnlig, därför är hon visst icke tillräknelig, ty detta är, såsom nödvändigt, ej något moraliskt ont. Men att hon gör sinnligheten, sin lägre natur, till centrum för sitt liv, det är ej nödvändigt, och därför har hon skuld och moraliskt ansvar. Själva möjligheten eller frestelsen till det onda är sålunda oundviklig och otillräknelig. Men att denna möjlighet blir verklighet, att vi faller för frestelsen, det är ej nödvändigt, och däri ligger moralisk ondska och skuld. Därför syndar ej heller djuret, utan blott människan.

Den andra anmärkningen är med den förra i viss mån besläktad. Sinnligheten, anmärker man, kan ej vara grund till det onda, ty det gives mycket ont som ej kan härur, d. v. s. ej ur de kroppsliga behoven, förklaras. Högmodet t. ex. är ett så beskaffat ont. Det onda ligger fasthellre däri, att den mänskliga viljan lösslitit sig från den gudomliga viljan och gjort sig själv till centrum för sitt liv.

Beträffande denna anmärkning må vi hänvisa till Boströms uppfattning av förnuftets väsende. Enligt denna måste all slags isoleringstendens, följaktligen all själviskhet, fullständigt utesluts från det förnuftiga livet. Detta liv innebär idel harmoni och samstämmighet med alla förnuftiga väsenden, naturligtvis i första rummet med gudomligheten själv. Gör något väsende sig själv, med uteslutande av andra, till centrum för sitt liv, så innebär detta att ifrågavarande väsen gör de impulser som härrör från dess egen ändlighet (vilken hos människan har sinnlighetens form) till norm för sin livsutveckling, såvitt denna är av dess fria vilja beroende. I dessa från ändligheten eller sinnligheten härrörande tendenser måste följaktligen all benägenhet att slita sig lös från gudomligheten liksom från medmänniskor och samhälle ha sin grund. Det sinnliga livet visar också faktiskt att inom detsamma vars och ens självständighet mer eller mindre innebär isolering från andra och från det hela, i vilket man är en lem, ehuruväl denna självständighet ej är den sanna självständigheten.

Gör man åter verkligen allvar av att en starkt utbildad individualitet nödvändigt innebär avsöndring från andra väsenden och från det hela, så visar detta att man mer eller mindre laborerar med panteistiska tendenser och i enlighet härmed fattar individualiteten såsom sinnlig.

Robert Baer: Sleeping with the Devil

How Washington Sold Our Soul for Saudi Crude

Three Rivers Press, 2004 (2003)     Amazon.com

Baer“Saudi Arabia is more and more an irrational state – a place that spawns global terrorism even as it succumbs to an ancient and deeply seated isolationism, a kingdom led by a royal family that can’t get out of the way of its own greed. Is this the fulcrum we want the global economy to balance on?”

In his explosive New York Times bestseller, See No Evil, former CIA operative Robert Baer exposed how Washington politics drastically compromised the CIA’s efforts to fight global terrorism. Now in his powerful new book, Sleeping with the Devil, Baer turns his attention to Saudi Arabia, revealing how our government’s cynical relationship with our Middle Eastern ally and America’s dependence on Saudi oil make us increasingly vulnerable to economic disaster and put us at risk for further acts of terrorism.

For decades, the United States and Saudi Arabia have been locked in a “harmony of interests.” America counted on the Saudis for cheap oil, political stability in the Middle East, and lucrative business relationships for the United States, while providing a voracious market for the kingdom’ s vast oil reserves. With money and oil flowing freely between Washington and Riyadh, the United States has felt secure in its relationship with the Saudis and the ruling Al Sa’ud family. But the rot at the core of our “friendship” with the Saudis was dramatically revealed when it became apparent that fifteen of the nineteen September 11 hijackers proved to be Saudi citizens.

In Sleeping with the Devil, Baer documents with chilling clarity how our addiction to cheap oil and Saudi petrodollars caused us to turn a blind eye to the Al Sa’ud’s culture of bribery, its abysmal human rights record, and its financial support of fundamentalist Islamic groups that have been directly linked to international acts of terror, including those against the United States. Drawing on his experience as a field operative who was on the ground in the Middle East for much of his twenty years with the agency, as well as the large network of sources he has cultivated in the region and in the U.S. intelligence community, Baer vividly portrays our decades-old relationship with the increasingly dysfunctional and corrupt Al Sa’ud family, the fierce anti-Western sentiment that is sweeping the kingdom, and the desperate link between the two. In hopes of saving its own neck, the royal family has been shoveling money as fast as it can to mosque schools that preach hatred of America and to militant fundamentalist groups – an end game just waiting to play out.

Baer not only reveals the outrageous excesses of a Saudi royal family completely out of touch with the people of its kingdom, he also takes readers on a highly personal search for the deeper roots of modern terrorism, a journey that returns time again and again to Saudi Arabia: to the Wahhabis, the powerful Islamic sect that rules the Saudi street; to the Taliban and al Qaeda, both of which Saudi Arabia helped to underwrite; and to the Muslim Brotherhood, one of the most active and effective terrorist groups in existence, which the Al Sa’ud have sheltered and funded. The money and arms that we send to Saudi Arabia are, in effect, being used to cut our own throat, Baer writes, but America might have only itself to blame. So long as we continue to encourage the highly volatile Saudi state to bank our oil under its sand – and so long as we continue to grab at the Al Sa’ud’s money – we are laying the groundwork for a potential global economic catastrophe.

Reviews:

“A chilling evaluation of today’s geopolitical situation…highly recommended.”  Dallas Morning News

“An unsettling, eye-opening account of our relationship with Saudi Arabia…[Baer] gets our attention.”  Boston Herald

“Details how an administration known for its vigilance on the international scene routinely and inexplicably spins, caves, and hops for the Saudis.”  The Washington Post

“[Baer] makes a strong case that Saudi Arabia – with skyrocketing birth rates, growing unemployment, a falling per capita income and a corrupt ruling family draining the public coffers – is a powder keg waiting to explode.”  Publishers Weekly

About the Author:

Robert Baer is the author of two New York Times bestsellers: Sleeping with the Devil, about the Saudi royal family and its relationship with the United States; and See No Evil, which recounts Baer’s years as a top CIA operative. See No Evil was the basis for the acclaimed film Syriana, which earned George Clooney an Oscar for his portrayal of Baer. Baer writes regularly for Time.com and has contributed to Vanity Fair, the Wall Street Journal, and the Washington Post. He is considered one of the world’s foremost authorities on the Middle East.

Baer was a case officer in the Directorate of Operations for the Central Intelligence Agency from 1976 to 1997. His overseas assignments included stints in locations such as Northern Iraq, Dushanbe, Rabat, Paris, Beirut, Khartoum, New Delhi, and elsewhere, handling agents that infiltrated Hizballah, PFLP-GC, PSF, Libyan intelligence, Fatah-Hawari, and al Qaeda. Fluent in Arabic, Farsi, French, and German, he divides his time between Washington, D.C., and France.

John R. Schindler: Unholy Terror

Bosnia, Al-Qa’ida, and the Rise of Global Jihad

Zenith Press, 2007     Amazon.com

SchindlerThis book reveals the role that radical Islam played in the Bosnian conflict of the 1990s – and the ill-considered part that American policy in that war played in al-Qa’ida’s growth.  Schindler explores a truth long hidden from view:  that, like Afghanistan in the 1980s, Bosnia in the 1990s became a training ground for the mujahidin.  Unholy Terror at last exposes the shocking story of how bin Laden successfully exploited the Bosnian conflict for his own ends – and of how the U. S. Government gave substantial support to his unholy warriors, leading to blowback of epic proportions.

From the Inside Flap:

The Bosnian conflict of 1992 to 1995 has been largely misrepresented in the West…until now. In Unholy Terror, John R. Schindler – professor of strategy at the Naval War College and former National Security Agency analyst and counterintelligence officer – reappraises the war in Bosnia, illuminating its pivotal role in the development of radical Islamic terrorism.

The long hidden truth is that Bosnia played the same role for al-Qa’ida in the 1990s that Afghanistan did in the 1980s, providing a battleground where mujahidin could learn to wage holy war. Schindler exposes how Osama bin Laden exploited the Bosnian conflict for his own ends and the disturbing level of support the U.S. government gave to the Bosnian mujahidin – just as had been done with the Afghan mujahidin. Repeating the mistakes of Afghanistan contributed to blowback of epic proportions: Khalid Sheikh Muhammad (the mastermind of 9/11) and two of the 9/11 hijacker pilots were veterans of the Bosnian jihad.

Unholy Terror is a compelling and meticulously researched step toward finally learning the lessons of Bosnia, which can only help in the continuing battle against Muslim extremists and their global jihad.

From the Back Cover:

Al-Qa’ida. In the 1980s they were in Afghanistan, supported by the United States as they fought the Soviets; by the new millennium they were responsible for the deadliest attack on American soil in the history of the republic. Where were they in between, and how did they transform themselves from scrappy Afghan rebels to worldwide threat? This enlightening new book, Unholy Terror, provides the frightening answer: the Bosnian war of 1992 to 1995 was the core of Osama bin Laden’s growing global jihad. It is frightening not so much because of the tragedies of that war, but because those tragedies occurred under the nose of the U.S. government – at times with U.S. complicity.

John R. Schlinder served for nearly a decade with the National Security Agency – work which took him to many countries in support of U.S. and allied forces operating in the Balkans – and was NSA’s top Balkans expert. He is uniquely qualified to demonstrate

– how the Bosnian conflict has been misrepresented by the mainstream media, covering up the large role played by radical Islam and al-Qa’ida;

– how Osama bin Laden used Bosnia as a base for terrorist operations worldwide – including attacks on the United States from the Millennium Plot to 9/11;

– how veterans of the Bosnian jihad have murdered thousands of Americans and conducted terrorist attacks around the world;

– how the Clinton administration, in collaboration with Iran, secretly supplied Bosnia’s mujahidin, including al-Qa’ida, with millions of dollars of weapons and supplies;

– how America’s Bosnian allies have been in covert alliances with radical anti-American regimes in several countries;

– why Bosnia and its secret jihad matter to America and our War on Terrorism today.

About the Author:

John R. Schindler is a professor of strategy at the Naval War College and a former National Security Agency intelligence analyst and counterintelligence officer. He speaks several languages and has published widely on issues of espionage, terrorism, and military history, including the periodicals War in History, the Journal of Strategic Studies, Orbis, Jane’s Intelligence Review, and the International Journal of Intelligence and Counterintelligence. His first book, Isonzo: The Forgotten Sacrifice of the Great War (2001), was a featured selection of the History Book Club.

Professor Schindler lives in Newport, Rhode Island.