Den Boströmska världsåskådningen: Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1

Och härmed förs vi tillbaka till det ovillkorliga börat, tänkt i sin motsats till ett annat, som under inga omständigheter bör vara. Båda är de möjliga motiv för en fritt väljande vilja. Detta är motsatsen mellan gott och ont i moralisk bemärkelse, mellan rätt och orätt. Vår uppgift blir att söka något närmare redogöra för, hur Boström tänkte sig denna skillnad.

Först och främst är det i sig självt klart, att en oavvislig fordran endast kan utgå från det som självt är sann verklighet, och ytterst från den rent av absoluta verkligheten. Ty hur skulle det som ej genom sig självt är verkligt kunna utgöra grunden till en oavvislig fordran?

Härvid inställer sig dock genast från början en svårighet. Hur kan det, som i fullaste mening är, tillika vara något som bör vara. Är det redan, så bör det väl icke vara och tvärtom. Svaret på denna fråga är emellertid efter det anförda lätt givet. Det är i och för sig självt, i den osinnliga världen, men det bör genom människans vilja bliva en makt även i den sinnliga, så vitt denna värld står under inflytelse av människans vilja. [Detta är, som man finner, i själva verket samma tanke som Luthers, då han i förklaringen till andra bönen säger: ”Guds rike kommer väl vår bön förutan, men i denna bön bedja vi, att det ock till oss må komma.” (Jmf. förklaringen till 1:a och 3:e bönen.) LHÅ]

Redan härav inses, att det rätta enligt Boström är till sitt väsende osinnligt. Rätt handlar människan, då hon låter sin vilja bestämmas av ett osinnligt motiv. Till samma resultat kommer man, om man giver akt på att det som människan bör, måste till väsendet vara sådant, att det skänker hennes vilja full tillfredsställelse. Intet sinnligt begär kan göra detta. Harmoni och frid vinner människan ej inom det sinnliga livet. Begäran är varandra motsatta, det enas tillfredsställelse måste köpas på bekostnad av det andras o. s. v.

I själva verket kommer man dock allra lättast till insikt i det rättas osinnliga karaktär, om man giver akt på skillnaden, den för varje av konstlade teorier oförvillade människa outplånliga skillnaden, mellan det som är angenämt eller även klokt att föra, och det som är rätt att göra. De som tror sig kunna förklara det senare ur en sed eller vana, dem ber vi blott giva akt på skillnaden emellan det som man är van att göra, och det som är rätt att göra. Måhända finner de då att dessa icke alltid överensstämmer!

I själva verket är detta område det på vilket motsättningen emellan förnuft och sinnlighet tydligast och skarpast framträder för människan. Vill man förtydliga denna skillnad, gör man till och med klokast i att just välja detta till exempel.

I enlighet med det anförda lär nu Boström att det rätta eller högsta goda är förnuftet i den bemärkelse vi ovan tagit ordet, såvitt det är motiv för människans vilja.

Men vad är då det moraliskt onda? Enligt Boström är det sinnligheten såvitt den så bestämmer människans vilja, att människan med åsidosättande av förnuftets krav gör det sinnligt goda till sitt högsta motiv eller med andra ord föredrager det senare framför det förra. Emot denna lära har två anmärkningar framställts, vilka dock båda helt enkelt beror på ett missförstånd av Boströms verkliga mening. Först och främst har framhållits att det onda ej kan ha sin grund i sinnligheten, ty då vore det otillräkneligt. [Ej möjligt att ”tillräkna” människan. JOB] Det måste ha sin grund i viljan. Häremot må blott framhållas att Boström uttryckligen lär att det onda har sin grund i viljan, ehuru han framhåller att den onda viljans motiv är sinnligheten såvitt den strider mot förnuftet. Att människan är sinnlig, därför är hon visst icke tillräknelig, ty detta är, såsom nödvändigt, ej något moraliskt ont. Men att hon gör sinnligheten, sin lägre natur, till centrum för sitt liv, det är ej nödvändigt, och därför har hon skuld och moraliskt ansvar. Själva möjligheten eller frestelsen till det onda är sålunda oundviklig och otillräknelig. Men att denna möjlighet blir verklighet, att vi faller för frestelsen, det är ej nödvändigt, och däri ligger moralisk ondska och skuld. Därför syndar ej heller djuret, utan blott människan.

Den andra anmärkningen är med den förra i viss mån besläktad. Sinnligheten, anmärker man, kan ej vara grund till det onda, ty det gives mycket ont som ej kan härur, d. v. s. ej ur de kroppsliga behoven, förklaras. Högmodet t. ex. är ett så beskaffat ont. Det onda ligger fasthellre däri, att den mänskliga viljan lösslitit sig från den gudomliga viljan och gjort sig själv till centrum för sitt liv.

Beträffande denna anmärkning må vi hänvisa till Boströms uppfattning av förnuftets väsende. Enligt denna måste all slags isoleringstendens, följaktligen all själviskhet, fullständigt utesluts från det förnuftiga livet. Detta liv innebär idel harmoni och samstämmighet med alla förnuftiga väsenden, naturligtvis i första rummet med gudomligheten själv. Gör något väsende sig själv, med uteslutande av andra, till centrum för sitt liv, så innebär detta att ifrågavarande väsen gör de impulser som härrör från dess egen ändlighet (vilken hos människan har sinnlighetens form) till norm för sin livsutveckling, såvitt denna är av dess fria vilja beroende. I dessa från ändligheten eller sinnligheten härrörande tendenser måste följaktligen all benägenhet att slita sig lös från gudomligheten liksom från medmänniskor och samhälle ha sin grund. Det sinnliga livet visar också faktiskt att inom detsamma vars och ens självständighet mer eller mindre innebär isolering från andra och från det hela, i vilket man är en lem, ehuruväl denna självständighet ej är den sanna självständigheten.

Gör man åter verkligen allvar av att en starkt utbildad individualitet nödvändigt innebär avsöndring från andra väsenden och från det hela, så visar detta att man mer eller mindre laborerar med panteistiska tendenser och i enlighet härmed fattar individualiteten såsom sinnlig.

0 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Den praktiska filosofin i allmänhet, 2”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi