René Guénon: La crise du monde moderne

Gallimard/Folio, 1994 (1927)

Quatrième de couverture:

GuénonUn des caractères particuliers du monde moderne, c’est la scission qu’on y remarque entre l’Orient et l’Occident. Il peut y avoir une sorte d’équivalence entre des civilisations de formes très différentes, dès lors qu’elles reposent toutes sur les mêmes principes fondamentaux, dont elles représentent seulement des applications conditionnées par des circonstances variées. Tel est le cas de toutes les civilisations que nous pouvons appeler normales, ou encore traditionnelles; il n’y a entre elles aucune opposition essentielle, et les divergences, s’il en existe, ne sont qu’extérieures et superficielles. Par contre, une civilisation qui ne reconnaît aucun principe supérieur, qui n’est même fondée en réalité que sur une négation des principes, est par là même dépourvue de tout moyen d’entente avec les autres, car cette entente, pour être vraiment profonde et efficace, ne peut s’établir que par en haut, c’est-à-dire précisément par ce qui manque à cette civilisation anormale et déviée. Dans l’état présent du monde, nous avons donc, d’un côté, toutes les civilisations qui sont demeurées fidèles à l’esprit traditionnel, et qui sont les civilisations orientales, et, de l’autre, une civilisation proprement antitraditionnelle, qui est la civilisation occidentale moderne.    RG

Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 2

Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Andra bandet, första delen: I röda rummet. En själs utvecklingshistoria

Om det skulle frågas, varför en litteraturanmälare, i stället för att uteslutande sysselsätta sig med sådana arbeten, vilka är värda erkännande, emellanåt även upptager till behandling sådana, vilka ur en eller annan synpunkt måste ogillas, så blir svaret följande. För det första måste den litterära kritiken, när den vill söka giva allmänheten en tydlig och något så när omfattande föreställning om tidens vittra fysionomi, framställa litteraturens något så när märkliga exponenter både i gott och ont, och den måste då jämväl stundom befatta sig med ett och annat, som visserligen såsom helt betraktat kan vara skäligen underordnat men som i enskilda detaljer företer drag, vilka är karaktäristiska för ett vida spritt eller med anspråk på att föra mångas talan framträdande åskådningssätt. För det andra har det visat sig, att man ej alltid kan ”tiga ihjäl” det tadelvärda; de farliga alstren av en upplösningslitteratur, vilken med tillhjälp av romanens, novellens, poesins eller i allmänhet den estetiska formens mindre till forskning än till en utan a nsträngning vunnen njutning lockande framställningssätt insmugglar hätskhet, irreligiositet och allehanda skeva åsikter – dessa alster mottas av många med begärlighet, och man måste därför, såvida man ej vill låta allt gå vind för våg, och såvida man annars har en bestämd övertygelse samt mod att för densamma något våga, bestämt uttala sig mot det klandervärda.

Visst vore det bekvämare och angenämare att låtsa, såsom om det usla och omogna ej funnes till, invagga sig i tron på dess ofarlighet och endast befatta sig med saker av någon förtjänst; men dels blev då den översikt, kritikern lämnade av tidens litterära skaplynne, mycket ensidig och ofullständig, dels hade han skamligt och fegt försummat skyldigheten att bekämpa det onda, en skyldighet som särskilt under dagar, då det onda vill tränga sig fram med fordran på att anses som något gott, icke är mindre viktig och ansvarsfull än den behagligare skyldigheten att framhålla och lovorda alster av högre värde.

Så har ock anmälaren ansett sig pliktig att redan i flera föregående artiklar skärskåda innehållet av Strindbergs senare arbeten; han har därvid till det mesta kunnat inskränka sig till ett referat, som så klart, att ingen kunde misstaga sig, lagt i dagen den cyniska halten av dessa arbetens innehåll. Utan att bestrida Strindbergs begåvning kan man ej annat än anse densamma överskattad; det säges, att hans senare arbeten ger så många väckelser till självständigt tänkande, men den, vilken har någon filosofisk och historisk bildning, finner lätt, hur ofta denne författare, vars kunskapsrymd måtte vara mycket begränsad, framställer såsom något nytt och betydelsefullt satser, vilka är ”så gamla som gatan” och vilka till på köpet för länge sedan vederlagts. Hela den radikalism, han förfäktar, är antikverad, och den blir ej mer ungdomsfrisk, därför att han med oförsynta sofismer, med oanständigt hån anbefaller densamma. Vidare kan det ej förnekas, att hans senare böcker börjat lida av en ofantlig tråkighet; allmänheten finner, hur intressant än herr Strindberg må förefalla sig själv, Johans självbiografi ointressant och känner sig varken uppbyggd eller egentligen road av hans redogörelser för sina tentamina och för de tillfällen, då han varit berusad eller skattat åt andra nöjen av låg art.

I förevarande del, vilken i övrigt fördelaktigt utmärker sig genom mycket mindre grovhet, cynism och hädelse än de föregående, fortsättes den ledsamma och anspråksfulla teckningen av Johans öden. Buckle gav Johans intelligens en stark väckelse och synes ha lärt honom, att människans andliga väsen till alla delar är behärskat av naturkausalitet, så att religionerna i allo bero av klimatet, självmorden av arbetslönerna; nu är visserligen Buckle som kunskapskälla ganska tvetydig, men Johan hade, som det vill synas, en märkvärdig dragning till det skeva, en märkvärdig obenägenhet för det sunda och kärnfulla.

Under inflytande av stämningen från Buckle började Johan sitt drama ”En avfälling”, den sedermera under namnet ”Mäster Olof” bekanta, ganska talangfulla men all historisk sanning våldsamt förvrängande tendenspjäsen. Sanningen själv framställes där såsom något växlande; det, som under en viss tid verkligen är sant, är under en följande tid osant. Enligt anmälarens uppfattning är däremot sanningen evig och oföränderlig men en särskild tids uppfattning av sanningen ofta behäftad med något falskt eller tillfälligt; herr Strindberg i sin ”Mäster Olof” synes däremot förbise, att åtskilliga tankar av t.ex. Plato är lika sanna i dag som på denne tänkares egen tid, att de matematiska satsernas sanning ej växlar med tiden och att sedebudets inre sanning, hur villad och grumlad enskilda människors sedliga uppfattning må ha varit, är evig och oförgänglig, varförutan det ej heller skulle ha en absolut förbindande makt. Annorlunda tänker den store Buckle och herr Strindberg; de kunde bägge ha tarvat en liten kurs hos Plato eller Kant, såvida annars dessa sistnämnda män ej är alldeles för obetydliga att förtjäna uppmärksammas av så rikt utrustade naturer.

Men ”Mäster Olof” var vidare, såsom herr Strindberg nu meddelar sina beundrare, avsedd att ”angripa familjen såsom antisocial stiftelse” samt att upptukta ”styrelsens” (varje styrelses?) ”i Gustav Vasas person”. Vi får vidare veta, att den scen, då Olaus väntar på audiens hos Gustav Vasa, avspeglar författarens egna ”underklasskänslor, då han satt bland ordonnanserna-gardisterna i Karl XV:s tambur”, väntande på företräde. Man må säga: fnaskigare [obetydligare, futtigare, tarvligare] anledning till skapande av en scen i en historisk tragedi har väl aldrig någon sorgespelsförfattare haft: Johans löjliga fåfänga, som bevars lidit av att vänta på en mottagning, skulle hämnas genom att framställa Olaus Petri i en liknande situation! Erkännandet är åtminstone naivt. ”Avfällingen” blev ej antagen till spelning på kungliga teatern, vilken fann de historiska personligheterna ”neddragna och vanställda”, medan Johan med sina djupare historiska kunskaper fann samma personligheter vara i den ifrågavarande pjäsen framställda i sitt sanna skick och befriade från den tillmålning, som ”genom patriotiska och idealiska villfarelser” föranletts.

Johan, som (sid. 48) nu levde ganska angenämt, emedan han störtat de ”inre, nedärvda tyrannerna” och var ”utan religion, utan moral och utan grundsatser”, uppehöll sig mycket på kaféer och fann livet på dessa ställen vida bättre än besök i familjer; ”familjen föreföll honom alltid såsom ett fängelse, där två fångar bevakade varandra, som ett ställe, där barn pinades och pigor grälade”. Det s.k. ”röda rummet” blev hans och liktänkande vänners stamhåll; samtalet därstädes tyckes, att döma av de anförda utdragen, ha varit fördomsfritt, d.v.s. rått; de unga männen hade för övrigt i en ålder, då annars hjärtat svärmiskt klappar för allt upphöjt, ”kommit överens om att egoismen var drivfjädern till alla människors handlingar och att det därför icke vore värt att hyckla några bättre känslor”. Allt, som var ”gammalt”, missaktades; att man satte Kristus lågt var, menar författaren, naturligt, ty ”han har fallit för den lärda kritiken” (när passerade detta fall?). Modigare och berömvärdare var enligt författarens tanke, att man även, om ock skyggt, kritiserade Shakespeare.

För övrigt gjorde Johan vid denna tid bekantskap med Ed. v. Hartmanns filosofi, vilken behagade honom; han såg med nöje, att allt förklarades vara ”bosch” eller intet och att alla storheter på detta sätt grundligen ”reducerades”. Till grund jämväl för denna barnsligt uttryckta belåtenhet med Hartmann synes sålunda ha legat Johans gamla obenägenhet att erkänna någonting som stort eller  upphöjt. Nu trodde han sig i den pessimistiske filosofen ha fått ett stöd. Det är ganska egendomligt, att Johan, som dock har drömmar att radikalt reformera världen, gång på gång känner och uttalar blind beundran för författare, vilkas panteism följdriktigt medför förnekandet av all frihet, antagandet av blind nödvändighet och därför egentligen omöjligheten av varje medvetet och fritt reformarbete. Man kan förstå, hur Schiller, under inflytelsen av Kant och Reinhold, kunnat i sina dramer tolka frihetens rätt och skildra dennas kamp; man har svårare att förstå, hur en litteratör, som dårats av den ihålige Buckle eller narkotiserats av den genialiske Hartmann, kan uppträda med later av radikal omstörtare. Men herr Strindbergs inkonsekvenser är otaliga, hela hans uppfattning är kaotisk, och han tycks vara oförmögen att ordna och reda sin tankevärld. Ett dylikt ordnande kräver alltid någon möda och är besvärligt: det går vida lättare att kasta kring sig paradoxer, vilka gör anspråk på genialitet men är tomt munväder, samt slunga ut skymford mot alla, som ej kan förmås att beundra skrivsättet.

Att den stigande arbetsfördelningen, förutom vissa fördelar, medför stora olägenheter, är ett långt före herr Strindberg känt och erkänt faktum. Johan söker undanröja olägenheterna genom att undanröja saken: han fordrar, att varje människa skall på en gång vara statsman, skald, hantverkare o.s.v. Man kan ju ej annat än draga på munnen åt dessa yttranden; de framkommer tämligen fordrande, liksom innehölle de någon oupptäckt sanning, något medel att avhjälpa människosläktets lidanden, och så innehåller de intet annat, än vad vilken tanklös person som helst kan på måfå framkasta.

I slutet av sin bok skildrar Johan sin verksamhet som tidningsman; han finner det, karaktäristiskt nog, vara lämpligt, att pressen övervägande skötes av ”ostuderade och rent av obildade”, emedan detta utgör en ”hälsosam motvikt mot uppstående av en lärdomsaristokrati”. Han beskriver vidare ”reaktionen” efter 1872 och blandar huller om buller docenten Schéele, justitieministern Adlercreutz, pastor Beskow, tyske kejsaren, värnpliktsförslagen och C. D. af Wirsén. ”Efter en genomrumlad kväll” brukade han fundera på att skriva sin ”Röda rummet”. Innan detta storverk tillkom, ingick han emellertid i kungl. biblíoteket, studerade kinesiska, hade kärleksäventyr och önskade bli förlovad. Men skulle detta senare ske, så ville han se upp till den kvinna, han skulle älska. ”Vad ville upp säga? Över honom i intelligens kunde inga kvinnor stå. Alltså ville han se upp till skönhet, börd, ställning, det oåtkomliga.” Och härmed vidtager nu en teckning av helt enskilda förhållanden, vilka, liksom så mycket annat i boken, borde utgå och vilka egentligen hör till kategorin indiskretioner.

Bland författarens många paradoxer antecknar vi till sist följande. – All strävan är egoistisk. – ”Faran med våra dagars reformarbete är, att förslagen haglar utan ordning, så att det ena kommer efter, där det skulle gå före och tvärtom, såsom då man vräker in kvinnofrågan, innan man utrangerat det gamla patriarkatsamhället, inkastar kvinnan i mannens arbetsmarknad, innan man befriat mannen från äktenskapets och barnaförsörjningens skyldigheter”… – Svenska språket antydes vara ”kulturfientligt” och böra ersättas i skolorna med tyskan; denna tanke angives av förf. vara en verklig sekulartanke [enastående betydelsefull tanke (i seklet eller under flera sekel)]. – Det europeiska samhället antages utveckla sig till ateism, religionsfrihet, polygami och kollektiv egendom (se sid. 68). – ”Svårigheten för överklassens unga män att finna en älskarinna av samma klass har alltid varit stor, och därför har” – vi utesluter några ytterst anstötliga uttryck – ”överskattningen av familjeflickan stigit i samma proportion.”

Vi frågar: gives det i dessa paradoxer, gives det i hela det arbete, vari de återfinns, ett enda grand av vare sig djupsinnighet eller verklig kvickhet? Nej, stora anspråk, mycken skrytsamhet, uppkok på gamla misstag och gamla halvsanningar, men ingen kärnfull tanke, ingen inblick i en ädel om ock excentrisk personlighet! Därför blir intrycket obehagligt, enkelheten är försvunnen, naturalismen blir svulstig, och angående denne författare [recensenten?], vilken dock förkunnat sig vilja härma naturen, kan man numera med användande av Horatii ord säga, att han

Proficit ampullas et sesquipedalia verba [förkastar långa, svulstiga, överdrivna ord och uttryckssätt; från Ars poetica]

Alexander Mercouris on Putin’s Valdai Speech

Most of the points missed, ignored, obscured or distorted by Western commentators in Putin’s Valdai speech – considered by Mikhail Gorbachev to be his most important – are explained by Alexander Mercouris on Russia Insider.

Mercouris points to its “very coherent intellectual framework”. “Putin’s vision of the international system”, he notes, “is a profoundly conservative one – a fact he actually admitted himself after the speech in answer to a question. Running like a thread throughout the speech is a typical conservative’s yearning for stability and mistrust of change, a wish for a predictable rule based system in which the sovereign rights of nations are respected and in which change when it happens is contained and managed and never encouraged.”

The interpretation and analysis of international law are certainly more impressive than those of today’s American and EU leaders:

“The speech also shows where Putin wants to position Russia. In another striking phrase Putin says that he wants Russia to assume leadership of nothing save possibly the defence of international law.

Running like a thread through the speech is a deep commitment to international law interpreted in the most conservative way on the basis of legal documents, treaty texts and Court decisions.  The creative efforts of (as Putin would put it) self-interested western reinterpretation of international law (such as R2P [Responsibility to Protect]) are spurned as rationalisations for violating it.”

“This”, Mercouris continues, “is a vision of Russia as the sheet anchor of the international system, acting together with its allies China and the other BRICS states to restrain the US where possible, rescuing the US from its follies whilst upholding international law, world order and stability.

It is a vision European statesmen of the nineteenth century would have instantly recognised but which political leaders in the US and Europe today barely understand, which is one reason why his speech is little understood.”

I would not, however, go so far as to say, as does Mercouris, that total value-neutrality characterizes an old-style European conservative position, or should characterize such a position today; nor am I sure Putin thinks so. Making certain distinctions of value, in dealing with countries, regimes, political systems, ideologies, and individual political leaders, is hardly incompatible with conservative realism:

“Since Putin’s concern is for stability, an aspect of his vision, which would be instantly familiar to an old style European conservative but which is totally alien to a modern western liberal, is that it is totally value neutral.  Where westerners today habitually divide nations into democracies and dictatorships and decide their attitudes to them on that basis, Putin treats them all the same, considering their domestic arrangements to be something for them to worry about.”

While Mercouris is certainly right that the current, Western division between democracies and dictatorships is much too simple, some value-judgments, which also to some extent determined the political relations, certainly had to be passed on the USSR. But clearly, for Putin it is not the particular political system of the USSR that is relevant in the present context:

“Underpinning everything is a belief in the need for an orderly system preserved by a balance of power.  For Putin, the USSR’s greatest contribution was precisely in that by providing a counter weight to the US it secured international stability.  Much of the speech is a lament for the loss of the counterweight provided by the USSR.”

There are certainly a few neo-Sovietists around (and not just in Russia) who simply lament the loss of Soviet communism and would like to see it restored. And they are definitely a problem, not least as they feed into the negative propaganda images in the West. Of course, Russia’s way of dealing with and relating to its historical experience of communism must be a different one from ours. It is hardly possible to avoid, for instance, that the newly poor looked back to the social security systems of the Soviet era, or perhaps that the conservative aspects of Stalinism are recalled. Yet there have, as far as I am aware, been no signs whatsoever of communist ideological restoration in the official policies of Putin’s government.

The president has made quite clear that what he had in mind when he made his oft-cited statement in 2005 about the catastrophe of the breakup of the USSR was precisely what he now restated at the Valdai meeting, not the collapse of the specific political and economic system of communism. Incidentally, it was, among other things, this same perception on the part of American paleoconservatives and other conservative critics of the Iraq war in 2003 that caused David “Axis of Evil” Frum to write his infamous piece in the National Review on “unpatriotic conservatives” (he has since recanted).

What Russia has always seemed rather to perceive as needed, after the Yeltsin years, is a social conservatism, a socially responsible conservatism – including socially responsible state power – which promotes the renewal of genuine traditional values.

Putin Just Made the Most Important Speech of His Career. The West Should Listen More Closely

Nordisk försvarsallians

SD:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska talespersoner skrev igår i Hufvudstadsbladet om partiets förslag till försvarsallians med Finland. Som man naturligtvis förväntade sig uttrycker sig artikelns författare – Björn Söder, Mikael Jansson, Julia Kronlid, Roger Richtoff och Jeff Ahl – balanserat och måttfullt.

Det är, trots att det egentligen är självklart, tyvärr viktigt att konstatera detta, eftersom de uttrycker sig så till skillnad från den föga representative medlemmen i partiets s.k. Försvars- och säkerhetspolitiska råd, Robert Ericsson, som hela dagarna i språkligt osammanhängande inlägg talar i partiets namn i dessa frågor på Facebook. Han är därmed långt mer synlig för försvarsintresserade än de officiella talespersonerna, och han föreläser dessutom såvitt jag förstår för partidistrikt och deltar i möten med NATO-företrädare i Norge och England. Dessvärre är det inte bara en fråga om form och ton utan också om innehållslig substans.

Ericsson sägs vara tekniskt kunnig, men teknik och strategi, för att inte tala om teknik och utrikespolitik, är nu en gång helt olika kompetensområden. Så extremt och för partiet otypiskt är Ericssons oavbrutna, monotona och från alla verkliga strategiska hänsyn och all diplomatisk sensibilitet befriade malande om Ryssland som Sveriges Fiende, om SD som anti-Putin, om neutraliteten som för länge sedan överspelad, om kryssningsrobotar mot Kaliningrad och Sankt Petersburg, om “så nära samarbete med NATO som möjligt utan att vi blir medlem” o.s.v., och så starkt är det missnöje med detta som andra partivänner uttrycker, att jag känt mig föranledd inte bara till en ganska utförlig polemik, utan också att försöka förhöra mig om hur det är möjligt att hans beteende kan tolereras av partiets politiskt ansvariga.

Eftersom ännu inga svar på den senare frågan kommit och inga protester från partivänner såvitt jag vet synts till på annat håll än i de många kommentarerna i fb-trådarna och i privat korrespondens, måste jag nu nämna honom även här. Ericsson framstår som ett typiskt exempel – ett av de i alla tider vanliga – på en närsynt teknisk militär specialist som är oförmögen att relatera sitt yrkesområde till en adekvat förståelse av de nödvändiga större strategiska och internationellt-politiska sammanhang i vilka det i verkligheten ingår, och på dessa områden i stället drivs av primitiva känslodominerade förenklingar som tillräcklig motivation för sitt begränsade engagemang. Förenklingarna kan i detta fall tyvärr hämtas även från de allra mest problematiska källorna, som den (med Samtidens ord) “storsvindlande oligarken” Chodorkovskij, som “föll på sin kriminalitet” men nu “är tillbaka för att utmana Putin om den ryska presidentposten. Med västvärldens stöd.”

Den nya SD-artikeln visar tydligt hur Ericsson avviker från partilinjen. Den talar på utmärkt återhållsamt sätt om en “välbalanserad och framsynt försvars- och säkerhetspolitik” och den önskade försvarsalliansen som en som “står…fri från stormakterna vilket bidrar till att bibehålla neutraliteten/oberoendet samt förstärka den politiska och militära balansen i norra Europa”. Alliansen med Finland sägs också vara endast “ett steg” på vägen mot ett “brett fördjupat nordiskt samarbete” på försvarsområdet.

Allt detta är föredömligt. Ryssland är förstås, som artikeln konstaterar, ett potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Det är givetvis nödvändigt att noga följa de högst problematiska tendenser i den ryska politiken och det ryska samhällsklimatet som jag själv flera gånger pekat på, och som förvisso kan  aktualisera detta hot. Jag säger inte att Ryssland idag är bättre än väst, eller att vi ska närma oss Ryssland och ta avstånd från väst. Vi ska försöka upprätthålla goda relationer med båda och återskapa goda relationer mellan dem.

Men Sverige bör därvid stå fritt även från den andra stormakt, som är organiserad i NATO. Danmarks och Norges NATO-medlemskap är ett problem och ett hinder för de fortsatta stegen mot en nordisk försvarsallians – ja, det är det enda hindret. Det är en destabiliserande faktor i Norden och en säkerhetsrisk som vi bör försöka undanröja. Norden borde utifrån en gemensam neutralitet i enighet verka mot fortsatt eskalering av de vanliga atlantimperialistiska intressena skapade och för Europa potentiellt katastrofala konflikten mellan Ryssland och väst.

Vår nya regering markerar här ett avgjort framsteg i jämförelse med den i vilken Carl Bildt var utrikesminister. Socialdemokraterna – exempelvis Pierre Schori – ser dess linje som en fortsättning av Olof Palmes. Men på Palmes tid fanns ännu Sovjetkommunismen och Berlinmuren kvar. NATO hade inte flyttat fram sina positioner i den upplösta Warszawapaktens länder och tryckt på i f.d. Sovjetrepubliker, direkt inpå Ryssland. Förhållandena var m.a.o. på avgörande områden helt annorlunda.

Därför blir Palmes politik än mer riktig idag. “Gemensam säkerhet” är förvisso vad vi bör eftersträva, som Schori framhåller i ett inlägg där han, som kritik av försvarsexpertisens agerande i allmänhet, kort framför en del av de argument jag riktat mot Ericsson och det försvars- och säkerhetspolitiska rådet. Utifrån detta perspektiv, som förmår se försvarspolitiken i det oundvikliga större sammanhanget, finner jag att gårdagens artikel i Hufvudstadsbladet, trots dess ansvarsfulla ton och de goda formuleringar jag citerat, fortfarande uppvisar den brist, eller den ensidighet, jag tidigare pekat på i min diskussion med Julia Kronlid här och i SD-Kuriren.

Det saknas kort sagt fortfarande tydlighet även mot väst, eller “väst”. Det avgörande momentet i det större sammanhanget är även denna gång frånvarande. Det är, av skäl jag kort angivit i tidigare inlägg, inte bara så att Ryssland inte, med Ericsson, kan utpekas som fiende i största allmänhet, som konstitutivt en evig arvfiende. Det är också så att Ryssland, och Putin, inte kan utpekas som fiende p.g.a. skeendet i Ukraina. Själva orsaken till att Ryssland idag kan bli ett hot är ju den större konflikt till vilken det är “väst” – USA:s nuvarande ledning, EU, NATO, George Soros et consortes – som är upphov i minst lika stor utsträckning som Ryssland.

Det går inte att, som vi, Finland, Norden, ja egentligen hela Europa borde, verka för avspänning i den aktuella konflikten och för fredens säkerställande utan att förstå detta och utan att agera i enlighet med det. SD:s partilinje kräver tydlighet även mot väst. Signifikativt nog säger sig Robert Ericsson egentligen vara “Bohman-moderat”. Han tillstår m.a.o. att han inte är representativ för sitt parti.

Den neutralitet och det oberoende Söder, Jansson, Kronlid, Richtoff och Ahl i linje med SD:s hela tradition och sammantagna politiska profil försvarar och önskar för hela Norden, är idag är moraliskt lika motiverad som någonsin, ja mer än den förr ibland kunnat vara. SD bör följa de närstående partierna i EFDD och i Österrike, Frankrike och Ungern, och ta avstånd från den antiryska krigshetsen.

Ukraina och sanktionerna

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Ryssland och globalismen

Ryssland och Europa

Flygtragedin och väst

Försvarspolitiken och det större sammanhanget

Lars Wilderäng, SD och Ryssland – kort replik

Försvaret, Ryssland och väst

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Har SD gjort något uttalande om de svenska instituten i Rom, Athen och Istanbul som hotas av nedläggning genom den nya S-MP-regeringens föreslagna nedskärning av finansieringen? En fantastisk uppslutning från den akademiska och kulturella världen och av debattörer från höger till vänster, i form av stöd för fb-gruppen ‘Rädda Medelhavsinstituten’, namnunderskrifter och debattartiklar, ser nu ut att kunna få regeringen att backa.

Möjligen p.g.a. kritisk självprövning och dåligt samvete för att han själv för inte länge sedan var involverad när den förra regeringen hotade svenska kulturinstitutet i Paris med nedläggning, har Carl Bildt nu, räddande sitt anseende på detta område, gjort flera mycket kraftfulla inlägg (“Talibanpolitik”) till institutens försvar. Det är oklart om han också är medveten om att de nu aktuella budgetförslagen, som det de senaste dagarna hävdats, i själva verket härstammar från finansdepartementet på samma gamla borgerliga regerings tid, och att den nya regeringen låtit dem stå kvar utan tillräcklig, närmare undersökning.

Kanske är det därför oppositionen i övrigt är tyst. Om instituten räddas är det verkligen inte dess förtjänst, utan uteslutande den enastående folkstormens. Men om SD verkligen, som jag försökt föreslå och som borde följa av partiprogrammet, ska vara kulturarvspartiet framför andra, vore detta verkligen det rätta tillfället att markera det genom ett skarpt uttalande. Instituten är centrala för kulturarvet, rätt förstått, och i alla  läger uppreser sig alltså svenskar mot regeringens hotande åtgärd. Partiet skulle här mycket lätt och på ytterst effektivt sätt kunna positionera sig på det rätta sättet och etablera en ny profilfråga vid sidan av invandringen och brottsbekämpningen – en profilfråga som utifrån den ideologiska grundsynen borde vara lika viktig.

Tyvärr har mig veterligen ännu ingenting hörts. Man får väl fortsätta försöka pinga och tagga (och vad det heter) och på annat sätt nå Mattias Karlsson, nya kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson, och – kanske framför allt – nya talespersonen för högre utbildning och forskning Carina Herrstedt. En trötthet börjar dock inställa sig. Varför reagerar de inte? Är det gammal ensidig, nationalistisk “allmogekonservatism” som spökar?

Det är tyvärr inte orimligt att vi står inför samma hinder som i den Europadiskussion jag genom åren försökt föra inte minst i den här bloggen och i sociala media. Kulturarvet har av SD ofta definierats i vilseledande, snäva nationella termer. Även när man förstår existensen av den helt avgörande gemensamma europeiska delen av detta arv, ja erkänner och bejakar dess värde och vikt (och det gör många), förhåller sig tyvärr vissa fortfarande ibland alltför avvisande till dess framlyftande och betoning, eftersom väljarna inte anses i tillräcklig utsträckning förstå den och det inte går att “göra politik” av den.

Detta är katastrofalt – en fullständigt ohållbar populism. I det här fallet har Carl Bildt rätt. SD måste korrekt definiera kulturarvet primärt i europeiska termer, och förstå att detta på intet sätt strider mot bejakandet av svensk särart och variation eller genuin folklig kultur. Och på basis av denna vidgning av den ideologiska grundsynen och revidering av den svenska självförståelsen i partiets formuleringar om kultur och identitet, måste SD, som jag hävdat, bli det sanna svenska Europapartiet.

I denna strävan är en kraftfull markering mot regeringens indragning av stödet till medelhavsinstituten, ja ett entydigt krav på att den stoppas, en självklarhet. Och även innan denna strävan utvecklats särskilt långt borde detta vara självklart. SD har, sannolikt till skillnad från Alliansen, ingen som helst orsak att nu ligga lågt. Att avstå från att protestera, att missa detta tillfälle att lyfta fram partiets unika profil, att förbli tyst när så många andra från så många olika håll enas i fantastisk och hoppingivande samsyn, ställer tvärtom partiets kultursyn i en problematisk dager och bekräftar helt i största onöda motståndares kritik.

Rädda Medelhavsinstituten

Namninsamling