SDs utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska talespersoner skrev igår i Hufvudstadsbladet om partiets förslag till försvarsallians med Finland. Som man naturligtvis förväntade sig uttrycker sig artikelns författare – Björn Söder, Mikael Jansson, Julia Kronlid, Roger Richtoff och Jeff Ahl – balanserat och måttfullt.
Det är, trots att det egentligen är självklart, tyvärr viktigt att konstatera detta, eftersom de uttrycker sig så till skillnad från den föga representative medlemmen i partiets s.k. Försvars- och säkerhetspolitiska råd, Robert Ericsson, som hela dagarna i språkligt osammanhängande inlägg talar i partiets namn i dessa frågor på Facebook. Han är därmed långt mer synlig för försvarsintresserade än de officiella talespersonerna, och han föreläser dessutom såvitt jag förstår för partidistrikt och deltar i möten med NATO-företrädare i Norge och England. Dessvärre är det inte bara en fråga om form och ton utan också om innehållslig substans.
Ericsson sägs vara tekniskt kunnig, men teknik och strategi, för att inte tala om utrikespolitik, är nu en gång helt olika kompetensområden. Så extremt och för partiet otypiskt är Ericssons oavbrutna, monotona och från alla verkliga strategiska hänsyn och all diplomatisk sensibilitet befriade malande om Ryssland som Sveriges Fiende, om SD som anti-Putin, om neutraliteten som för länge sedan överspelad, om kryssningsrobotar mot Kaliningrad och Sankt Petersburg, om “så nära samarbete med NATO som möjligt utan att vi blir medlem” o.s.v., och så starkt är det missnöje med detta som andra partivänner uttrycker, att jag känt mig föranledd inte bara till en ganska utförlig polemik, utan också att försöka förhöra mig om hur det är möjligt att hans beteende kan tolereras av partiets politiskt ansvariga.
Eftersom ännu inga svar på den senare frågan kommit och inga protester från partivänner såvitt jag vet synts till på annat håll än i de många kommentarerna i fb-trådarna och i privat korrespondens, måste jag nu nämna honom även här. Ericsson framstår som ett typiskt exempel – ett av de i alla tider vanliga – på en närsynt teknisk militär specialist som är oförmögen att relatera sitt yrkesområde till en adekvat förståelse av de nödvändiga större strategiska och internationellt-politiska sammanhang i vilka det i verkligheten ingår, och på dessa områden i stället drivs av primitiva känslodominerade förenklingar som tillräcklig motivation för sitt begränsade engagemang. Förenklingarna kan i detta fall tyvärr hämtas även från de allra mest problematiska källorna, som den (med Samtidens ord) “storsvindlande oligarken” Chodorkovskij, som “föll på sin kriminalitet” men nu “är tillbaka för att utmana Putin om den ryska presidentposten. Med västvärldens stöd.”
Den nya artikeln visar tydligt hur Ericsson avviker från partilinjen. Den talar på utmärkt återhållsamt sätt om en “välbalanserad och framsynt försvars- och säkerhetspolitik” och den önskade försvarsalliansen som en som “står…fri från stormakterna vilket bidrar till att bibehålla neutraliteten/oberoendet samt förstärka den politiska och militära balansen i norra Europa”. Alliansen med Finland sägs också vara endast “ett steg” på vägen mot ett “brett fördjupat nordiskt samarbete” på försvarsområdet.
Allt detta är föredömligt. Ryssland är självklart, som artikeln konstaterar, ett potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Det är givetvis nödvändigt att noga följa de högst problematiska tendenser i den ryska politiken och det ryska samhällsklimatet som jag själv flera gånger pekat på, och som verkligen kan förvärra detta hot. Jag säger inte att Ryssland idag är bättre än väst, eller att vi ska närma oss Ryssland och ta avstånd från väst. Vi ska försöka upprätthålla goda relationer med båda och återskapa goda relationer mellan dem.
Men Sverige bör därvid stå fritt även från den andra stormakt som är organiserad i NATO. Danmarks och Norges NATO-medlemskap är ett problem och ett hinder för de fortsatta stegen mot en nordisk försvarsallians – ja, det är det enda hindret. Det är en destabiliserande faktor i Norden och förvisso en säkerhetsrisk, som vi bör försöka undanröja. Norden borde utifrån en gemensam neutralitet verka i enighet mot fortsatt eskalering av den av högst dubiösa intressen skapade och för Europa potentiellt katastrofala konflikten mellan Ryssland och väst.
Vår nya regering markerar här ett avgjort framsteg i jämförelse med den i vilken Carl Bildt var utrikesminister. Socialdemokraterna – exempelvis Pierre Schori – ser den nya linjen som en fortsättning av Olof Palmes. Men på Palmes tid fanns ännu Sovjetkommunismen och Berlinmuren kvar. NATO hade inte flyttat fram sina positioner i den upplösta Warszawapaktens länder och tryckt på i ytterligare, f.d. Sovjetrepubliker, direkt inpå Ryssland, några än längre österut. Förhållandena var m.a.o. på avgörande områden helt annorlunda.
Men just därför blir den socialdemokratiska politik som på Palmes tid var felaktig idag riktig. “Gemensam säkerhet” är förvisso vad vi idag bör eftersträva, som Schori framhåller i ett inlägg där han kort framför, som kritik av försvarsexpertisens agerande i allmänhet, en del av de argument jag riktat mot Ericsson och det försvars- och säkerhetspolitiska rådet. Utifrån detta perspektiv, som förmår se försvarspolitiken i det oundvikliga större sammanhanget, finner jag att gårdagens artikel i Hufvudstadsbladet, trots dess ansvarsfulla ton och de goda formuleringar jag citerat, fortfarande uppvisar den brist, eller den ensidighet, jag tidigare pekat på i min diskussion med Julia Kronlid här och i SD-Kuriren.
Det saknas kort sagt fortfarande tydlighet även mot väst, eller “väst”. Det avgörande momentet i det större sammanhanget är även denna gång frånvarande. Det är, av skäl jag kort angivit i tidigare inlägg, inte bara så att Ryssland inte, med Ericsson, kan utpekas som fiende i största allmänhet, som konstitutivt en evig arvfiende. Det är också så att Ryssland, och Putin, inte kan utpekas som fiende p.g.a. skeendet i Ukraina. Själva orsaken till att det postkommunistiska Ryssland kan bli ett hot är ju den större konflikt till vilken det är “väst”, USAs nuvarande ledning, EU, NATO, George Soros et consortes – som är upphov i minst lika stor utsträckning som Ryssland.
Det går inte att, som vi, Finland, Norden, ja egentligen hela Europa borde, verka för avspänning i den aktuella konflikten och för fredens säkerställande utan att förstå detta och utan att agera i enlighet med det. SDs partilinje kräver tydlighet även mot väst. Signifikativt nog säger sig Robert Ericsson egentligen vara “Bohman-moderat”. Han tillstår m.a.o. att han inte är representativ för sitt parti. Medan Socialdemokraterna har fel i att Palme hade rätt på sin tid, har Ericsson fel i att Bohman har rätt idag, i de här aktuella avseendena. Båda lever i det förflutna. Båda har fel av det enkla skälet att världen förändrar sig.
Den gör det inte bara på så sätt att Putins Ryssland är ett annat än Bresjnevs eller Andropovs, utan dessvärre också så att Bushs och Obamas USA är ett annat än Nixons eller Reagans. Och därmed är tragiskt nog också EU något annat än sjuttio- och åttiotalets EEG. Det är av dessa skäl som den neutralitet och det oberoende Söder, Jansson, Kronlid, Richtoff och Ahl i linje med SDs hela tradition och sammantagna politiska profil försvarar och önskar för hela Norden, idag är moraliskt mer motiverad än någonsin. SD bör följa de närstående partierna i EFDD och i Österrike, Frankrike och Ungern, och ta avstånd från den antiryska krigshetsen.
Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)
Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)
Den svenska neutraliteten åter aktuell
Försvarspolitiken och det större sammanhanget
Jan Olof Bengtsson 
0 Responses to “Nordisk försvarsallians”