Försvaret, Ryssland och väst

Sverigedemokraterna kommer att bygga ett riktigt försvar. Ett försvar som vi, tillsammans med övriga Europas länder, kan använda mot dem som verkligen hotar Europa. Till dem hör inte längre Ryssland. Om Ryssland inte tvingas till det av USA, EU, NATO, George Soros o.s.v. Av de protototalitära krafter som idag är det främsta globala frihetshotet.

SD

Ryssland skiljer sig på flera sätt från oss, och vi ska verkligen inte skönmåla detta land och dess regim i en lättvindig psykologisk reaktion mot de missförhållanden vi ser omkring oss i väst. Jag har både här i bloggen och i diskussioner i sociala media specifikt angivit vad jag ser som problemen även med dagens Ryssland. Men det finns ingen anledning att vi och övriga Europa ska ha det nuvarande dåliga förhållandet till detta land p.g.a. Putins politik, som länge var helt inriktad på fördjupat fredligt samarbete.

Tvärtom bör vi förena oss även med Ryssland i bekämpandet av de verkliga hoten, som även de står inför, och som redan finns mitt bland oss, inte bara utanför Europas sydöstra gränser. Om USA, EU, NATO och Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland. Det är Carl Bildt, Radek Sikorski och liknande politiker, och de atlantvästliga intressen de representerar, som sedan länge är den större säkerhetsrisken. Och de är det genom sitt agerande inte bara mot Ryssland utan även i Mellanöstern.

Rysslands annektering av Krim var förvisso problematisk, som jag, till skillnad från vad Lars Wilderäng påstår och Julia Kronlid och Joakim Larsson tycks tro, från början framhållit. Men naturligtvis hade Ryssland legitima intressen i Ukraina: en stor och för landets utrikespolitik – inte minst den mot Mellanöstern riktade – avgörande flottbas sedan över två hundra år, som uppenbart och uttryckligen hotades av kuppen i Kiev och USA:s agerande. Och givetvis kunde de inte, med de givna allmänna historiska relationerna till landet, acceptera att Ukraina drogs in i NATO-sfären.

Tills vidare är den svenska alliansfrihets- och neutralitetslinjen den självklart riktiga. Såväl en verklig nordisk som en sant europeisk försvarsallians omöjliggörs idag naturligtvis av NATO och EU. Men vi borde uppställa sådana som framtida mål. Vad som framför allt krävs nu är tydlighet mot “väst” och “västs” antiryska krigshetsare i media – endast så kan vi förhindra att Ryssland görs till en säkerhetsrisk.

Den dominerande, gammalmediauppiskade opinionen i Sverige, och tyvärr alltför många även inom SD, insisterar på att i blind fanatism se Ryssland som fienden. Konflikten är en falsk och vilseledande sådan. Den syftar bl.a. till splittring och försvagande av Europa, och den döljer och avleder uppmärksamheten från de verkliga hot vi i stället borde ägna all uppmärksamhet.

Ukraina och sanktionerna

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Ryssland och globalismen

Ryssland och Europa

Flygtragedin och väst

Försvarspolitiken och det större sammanhanget

Lars Wilderäng, SD och Ryssland – kort replik

New Article

ISKCON Studies JournalMy article ‘The Hare Kṛṣṇa Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion’ is now available in the new issue of the ISKCON Studies Journal, the journal of the ISKCON Studies Institute, a subdivision of the Oxford Centre for Hindu Studies.

For those not familiar with the system of Sanskrit transliteration used in academic publications in the field of Hindu studies and indology, I add that “Kṛṣṇa” can of course also be written without diacritics, as “Krishna”); the diacritics were added by the editor. The Hare Krishna movement is a colloquial name for ISKCON, i.e. the International Society for Krishna Consciousness.

Tage Lindbom: Fallet Tyskland

Norma, 1988

Baksida:

LindbomI Europas mitt är den etniska folkgrupp vi kallar germanerna bosatt, ett folk med tusenåriga traditioner och egenarter men ett folk, som av historiska omständigheter ej kunnat samla sig till en nationell enhet.

Tyskland träder in i modern tid, omgivet av nationalstater men självt levande kvar i en halvfeodal territoriell splittring. Dess medvetenhet om att sakna och dess längtan efter att finna en identitet och en tidsenlig nationalstatlig form uttrycks i tre försök att förverkliga drömmen om ett Heimat. Det första är den romantiska rörelsen vid 1800-talets första hälft, det andra är Bismarcks och hohenzollrarnas kejsarrike och slutligen möter vi Hitlers Tredje rike.

I sin bok vill Tage Lindbom visa hur – och varför – dessa försök misslyckats, hur – och varför – två världskrig utlöses, utmynnande i krossandet av den territoriella enheten. Segermakternas förhoppningar om att berövandet av ett stort folks fosterländska identitet skulle kunna bidraga till en lösning av Europas problem, avvisas av författaren. Och detta blir bokens slutvinjett: att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som “Stunde Null” – detta är ett misstag, ett fruktansvärt misstag.

Marika Formgren och Axess

Johan Lundberg försvann snabbt från Axess efter den groteska och av läsekretsen förkastade “programförklaring” han och hans redaktion publicerade våren 2012. P. J. Anders Linder, som trots de förutsägbara begränsningar i hans perspektiv som med nödvändighet följer av hans karriär på Timbro och SvD förblivit en sympatisk företrädare för denna del av borgerligheten med en lågmäld, civiliserad ton, genuina litterära intressen, och allmänt en tydlig kulturkonservativ sensibilitet, tog över. Det är lätt att förstå om han inte kände sig helt passa in i de nämnda sammanhangen, såsom de utvecklats de senaste årtiondena.

Axess präglad av programförklaringen hade knappast varit ett mer kongenialt sammanhang. Men efter en tid med Linder som redaktör tycker jag att tidskriften nu visar tecken på att åtminstone inte helt följa dess avgrundsliberala linje. Liksom Lundberg togs programförklaringen snabbt bort, och något liknande har mig veterligen sedan dess ej publicerats. Och i det senaste numret finner vi en artikel, Vad menar ni med frihet?, av den utmärkta Marika Formgren, som p.g.a. sitt självständiga tänkande avstängts som ledarskribent i SvD och övrig borgerlig press. Artikeln kritiserar dessutom explicit just en aspekt av den avgrundsliberalism som kommit att prägla denna press och Nya Moderaterna, och som alltså skulle ta över även Axess. Formgren har också tidigare i år framträtt med ett ypperligt föredrag på ett av Axess arrangerat seminarium.

“Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen”, skrev jag i min spontana reaktion på Lundbergs radikala manifest. Men just då fanns verkligen inte mycket hopp. Nu tänds ett litet nytt. Marika Formgren får mig att återvända till Axess för att se om de kan tänkas börja slå in på hennes nödvändiga väg.

“Om det blir maktskifte efter riksdagsvalet så bör de borgerliga partierna ägna oppositionstillvaron åt att fundera över grundbegreppen. Vad menar man egentligen med ord som ‘frihet’ och ‘demokrati’? Eftersom det har blivit allt luddigare kan fyra år i opposition vara just vad de borgerliga behöver, för att hitta tillbaka till den ideologiska kärna ur vilken konkreta politiska förslag kan spira.

En debattartikel av före detta försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Expressen (22/6) ger ett tydligt exempel på begreppsförvirringen. Tolgfors skriver att frihet när hans generation var ung handlade om frihet från statlig styrning. Dagens unga vill istället ha frihet från samhällets begränsningar, det vill säga frihet från andra människors attityder och värderingar som upplevs som begränsande.

Detta nya frihetsbegrepp förklarar Feministiskt initiativs framgångar i EU-valet, och är enligt Tolgfors något Moderaterna måste ta till sig, eftersom ‘frihet är Moderaternas kärna’. Bekymmerslöst konstaterar han att när det nya frihetsbegreppet ska omsättas i konkret politik handlar det om sådant som attitydförändringar, diskrimineringslagar och kvotering.

Den statliga styrning som Sven Tolgfors bekämpade i sin ungdom ska alltså ut­ökas och expandera, för att den nya ‘friheten från samhället’ ska öka.”   Läs mer