Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 3

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1     Samhällslära, 2

För att förstå Boströms lära om den rätta statsförfattningen måste man fasthålla först och främst hans teori om de mänskliga samhällenas representation i allmänhet. Varje samhälle är ett band, som förenar flera människors verksamhet till en enhet. Det är i följd härav nödvändigt att en vilja finns, som bestämmer riktningen av denna verksamhet. Denna vilja måste framträda som innehavare av all samhällets rätt och makt, och efter dess beslut måste all annan verksamhet i och för det ifrågavarande samhället rätta sig.

Boström kallar den samhällets representant samt anmärker, att den måste vara på en gång sinnlig och förnuftig, sålunda mänsklig vilja, det förra för at kunna verka i sinnevärlden, det senare för att där göra samhällets (förnuftiga) intresse gällande, samt slutligen även, för att kunna representera just detta samhälle, vara dess högsta organ. Representanten får ej förblandas med någon ombudsman för samhällets medlemmar. Liksom samhällsförhållandena i allmänhet ej är grundade på avtal, utan på omedelbar förpliktelse, så är även detta fallet med det särskilda förhållande vari representanten står till samhällets övriga medlemmar. Samhällets förnuftiga lag kräver en representant, och därtill att denne är samhällets högsta organ. På grund av detta omedelbara förnuftskrav är det, som representanten har sin makt såsom representant. Om han utses av samhällets medlemmar, så innebär detta blott att de för sin del avgör vem som för närvarande är det högsta organet för det ifrågavarande samhället. Denna representantens självständiga ställning gentemot samhällsmedlemmarna har även sin betydelse med avseende på vidden av hans rätt. Under det ombudsmannen under utövningen av sitt kall är beroende av instruktioner från huvudmannen och kan av denne godtyckligt skiljas från detsamma, är representanten ej bunden av någon instruktion, utan stiftar själv lagar för sin och övriga samhällsmedlemmars verksamhet, samt har mot dem absolut veto; han lämnar ej heller utövningen av representantkallet på grund av någon annans vilja, utan först då samhällets lag sådant kräver. Hans rätt begränsas blott av andra intressen, som ej är samhällets. Slutligen kan han ej heller av samhällsmedlemmarna ställas till juridiskt ansvar för sitt görande och låtande i egenskap av representant, utan blot för sådant som oberoende härav kan anses vara av beskaffenhet att kränka andras rätt. [Den som önskar en mer detaljerad framställning av Boströms lära om representationen samt av hans allmänna samhällslära över huvud, tar sig författaren friheten hänvisa till ett av honom utgivet Försök till lärobok i allmän samhällslära från den Boströmska filosofiens ståndpunkt, Uppsala 1879. LHÅ]

Den omständigheten att representanten måste vara en vilja innebär intet hinder för att denna vilja kan vara den gemensamma viljan hos flera människor. Har något samhälle en enda människa till sitt högsta organ, då bör dennas vilja vara samhällets representant. I annat fall bör detta vara fallet med den sammanstämmande viljan hos flera.

Vad vi därnäst i nu förevarande avseende bör erinra oss är Boströms lära om staten och folket som två särskilda former av mänskligt samhälle, ehuru innerligt med varandra förbundna. Statens och folkets ändamål utgör var för sig enligt honom ett självständigt mänskligt intresse, som, hur nära de än står varandra, likväl aldrig får förväxlas. Statsändamålet är rättsordningens förverkligande bland människor. Att detta enligt Boström utgör ett självständigt mänskligt intresse, som ej får betraktas som medel för någonting annat, är förut framhållet såsom den egentliga grundtanken i den Boströmska rättsläran. Men vid sidan av detta intresse står de privata intressena såsom även de berättigade mänskliga intressen. Vi har förut nämnt några ord om de privata samhällena, och vi behöver här blott påpeka att Boström ej med privat intresse förstår allena den enskilda människans intresse, utan att han därunder även innefattar samtliga de privata samhällsintressena. Alla dessa intressen sammansluter sig i folket till en enda enhet, som har att verka för kultur i ordets vidsträcktaste bemärkelse. Och detta folkets ändamål är ett annat än statsändamålet. En verksamhet som avser sedlighet i det offentliga och enskilda livet, ekonomiskt välstånd, förädling, bildning i alla former och mer sådant, den må vara aldrig så omfattande, blir dock aldrig detsamma som en verksamhet som går ut på att förskaffa var man hans lagliga rätt. Det förra är folkets uppgift; det senare statens.

Men är nu båda skilda samhällsformer med olika ändamål, så följer också att de bör ha var sin representant, vilka båda bör uppträda självständigt emot varandra och dock samverka. Statens representant är vad man kallar regeringen; folkets är folkrepresentationen.

Vi sade att dessa båda skulle uppträda självständigt emot varandra och dock samverka. Att göra reda för de rättigheter båda myndigheterna på grund därav har, kan sägas vara det huvudsakliga innehållet i Boströms lära om statens författning.

Regeringens självständighet gentemot folket innebär först och främst att den ej har sin makt på grund av något uppdrag, som folket givit den. Utses hon än i många fall av folkets representation, så innebär dock ej detta ett uppdrag i egentlig bemärkelse, minst av allt från summan av folkets medlemmar. Vi hänvisar i detta avseende till vad vi yttrat rörande representanter i allmänhet. Här må blott påpekas att Boström i enlighet härmed träder i opposition mot den s. k. folksuveränitetens grundsats. Dock erkänner han i denna såtillvida ett berättigat moment, som även han för folket fordrar full självständighet inom des eget område, och därtill att folket skall erkänna regeringens lagliga åtkomsträtt av makten, såframt en samverkan mellan båda skall vara möjlig. Lika bestämt opponerar han sig även mot den s. k. legitimitetsgrundsatsen, vilken betraktar regeringsrätten som en av Gud förlänad privategendom. Blott rätten och dess krav på självständighet bör regeringen åberopa som grund till sin rätt, om än rättens helgd, som varje annan, ytterst kan återföras till det gudomliga väsendet som urkälla.

Vidare följer också av regeringens självständighet att den och den ensam har att fatta positiva beslut i statens angelägenheter, och vill någon annan göra detta, så har hon absolut veto. Just den som äger absolut veto i alla statens angelägenheter är statens representant eller regering. Den och den ensam stiftar lagar för staten och tillämpar dem genom sina av dess instruktioner bundna och för den ansvariga organ. Slutligen kan den varken av folkrepresentationen eller någon annan myndighet lagligen skiljas från sin befattning eller för utövningen av denna ställas till ansvar.

Men de privata intressena bör också uppträda självständigt mot regeringen. Detta är fallet med varje berättigat privat intresse, men ytterst måste dock denna rätt utövas av representanten för den enhet, som i sig sammanfattar alla privata intressen – folkrepresentationen. Denna myndighets självständighet gentemot regeringen röjer sig huvudsakligen däruti att den har absolut veto mot varje av regeringen tilltänkt lagstiftnings- och beskattningsåtgärd. Den omständigheten att regeringen ensam stiftar lagar innebär intet hinder för att den är pliktig att, innan den företager någon lagstiftningsåtgärd, se till att den härmed ej kränker någon annans rätt, samt att enda sättet att göra detta är att inhämta samtycke av den högsta privata myndigheten, folkrepresentationen. Gör den icke detta så är lagen ej tillkommen i laga ordning, dess stiftande är ej ett egentligt regeringsbeslut, utan ett uttryck av det privata godtycket hos regeringsmaktens innehavare.

Emellertid kunde det synas som om, när i alla fall både regeringens och folkrepresentationens vilja tarvas för en lagstiftningsåtgärd, man lika gärna kunde säga att lagarna stiftas av regeringen och folkrepresentationens sammanstämmande vilja. Härvid må dock först och främst anmärkas att enär folkrepresentationen ej äger veto i alla statens angelägenheter, man ej gärna kan säga att vare sig dess egen eller dess och regeringens sammanstämmande vilja vore statens representant. När nu i alla fall obestridligen lagstiftningsrätten inom ett samhälle tillkommer dess representant, så är det redan ur formell synpunkt nödvändigt att tillerkänna den myndighet som genom att äga veto i alla statsangelägenheter liksom också genom sin oansvarighet och oavsättlighet visar sig intaga representantens ställning, även lagstiftningsrätten och betrakta folkrepresentationens rätt i förevarande avseende som en blott negativ (veto-) rättighet.

Men vidare kan det ej heller, även ur andra synpunkter än den formellt vetenskapliga, vara likgiltigt hur denna sak fattas. Flera frågor i det politiska livet ställer sig nämligen helt annorlunda om man för folkrepresentationen fordrar verklig positiv del i lagstiftningen, än om man icke gör det. Folkrepresentationen skulle i förra fallet betungas med det dryga ansvaret för t. ex. lagstiftningsarbetets positiva fortgång o. s. v. I allmänhet kan den anmärkningen göras, att Boström lägger mycken vikt därpå att alla rättsförhållanden i staten är fullt klara och bestämda, så att var och en med full bestämdhet vet vad han har att göra och icke göra, samt i följd därav också känner vidden av det ansvar han genom sitt görande eller låtande ikläder sig. Människans vanliga tendens att på andra skjuta skulden för sina handlingar motväges bäst om en var med fullt medvetande om odelat ansvar själv beslutar inom sin egen klart och bestämt utstakade rättssfär och undviker såvitt möjligt är all påtrugad inblandning i andras angelägenheter och verksamhetsområde. Vad man än i övrigt må tänka om Boströms rättsfilosofiska åsikter, neka kan man aldrig att ett bestämt inskärpande av denna sanning är en deras stora förtjänst.

Men emellan regering och folk bör också samverkan äga rum. Förutsättningarna för denna samverkan är först folkrepresentationens rätt att hos regeringen göra hemställan om lagars skiftande och övriga åtgärder, som den finner lämpliga. Regeringens plikt är att taga dylika framställningar i övervägande. Den bör icke blott pröva dem ur rent objektiv synpunkt, utan den omständigheten att de av folkrepresentationen framställs bör för den vara ett motiv att, om den ej ur rättsintressets synpunkt, vilket den särskilt har att bevaka, finner bestämda skäl till motsatsen, vilka skäl överväger olägenheten av en vägran, verkligen gå folkrepresentationens önskan tillmötes. Den bör göra detta av aktning för sitt folk och av intresse att med detta träda i en allt närmare samverkan. Vidare skall en sådan samverkan vinnas därigenom att regeringens högsta organ, ministrarna, är skyldiga att, förutom sin allmänna ämbetsmannaansvarighet, ur vars synpunkt de av folket inför vederbörlig domstol kan anklagas för lagstridiga ämbetsåtgärder, även inför folkrepresentationen svara på de anmärkningar som där görs emot dem. Anser folkrepresentationen detta svar mindre tillfredsställande, kan den, om den därtill finner skäl, hos regeringen anhålla om ministerns entledigande från hans befattning. [Rörande detta ämne, se Om ministrarne i den konstitutionella monarkien enligt Boströms statslära av C. Y. Sahlin, Uppsala 1877. LHÅ]

Slutligen bör man också genom fri yttranderätt och andra dylika anordningar sörja för att ett livligt politiskt intresse väckes hos folkets medlemmar, och att regeringens åtgärder får en såvitt möjligt offentlig karaktär.

Vidkommande åter den frågan hur regeringen för vinnandet av detta ändamål bör vara organiserad, så framhåller Boström att den såsom det publika (rättsliga) intressets representant bör, såvitt möjligt, ställas självständig gentemot alla privata intressen (i ovan angivna mening), även dens eller deras som f. n. innehar regeringsmakten. Härvid må först och främst framhållas den av Boström med skärpa och eftertryck gjorda distinktionen mellan regeringens offentliga vilja och det privata godtycket hos den eller de som innehar den. (Monarkens ”vi” och hans ”jag”.) Endast den förra är i sanning lagstiftande eller är i själva verket identisk med själva lagen. För lagens makt bör alla böja sig, icke minst det privata godtycket hos den som är satt till dess högste vårdare. När därför Boström säger att regeringen ensam är innehavare av domsrätten i staten, så innebär detta i hans mun att lagen är statens högste domare, visst ej, att regeringens privata godtycke vore det. Ingen medborgare bör därför heller ha vare sig skyldighet eller rättighet att lyda en speciell befallning från regeringen som strider mot en generell (dess i den gällande lagen uttryckta offentliga vilja). Vidare bör regeringens beslut för att som uttryck för dess offentliga vilja vara giltiga, i laga ordning vara fattade samt verkställas av personer som såvitt möjligt ställs självständiga gentemot dess privata godtycke, men absolut beroende av dess offentliga vilja (av gällande lag). I all synnerhet gäller detta domarekårens medlemmar, vilkas verksamhet framför allt går ut på att i speciella fall tillämpa bestämda, objektiva rättsnormer.

Men regeringsmaktens innehavare bör också, såvitt möjligt är, befrias från privata intressen (i ovan angivna mening) för att kunna, ostörd av dessa, vaka för det publika intresset. Man kan nu onekligen av varje människa fordra att hon själv gör sig fri från oberättigade (sinnliga) privata intressen (t. ex. inflytande av smicker, girighet, avund o. d.). Men det gives också berättigade privata intressen, vilka till arten är förnuftiga, ehuru de tarvar vissa sinnliga förutsättningar. Från dem kan man icke fordra, att hon gör sig fri under annan förutsättning än den att det är sörjt för deras tillfredsställande. Skulle nu statsmaktens innehavare bekajas med en verksamhet syftande till ett sådant tillfredsställande av dessa hans intressen, så låge den faran nära att han försummade det publika intresset eller till och med utsattes för frestelsen att sammanblanda sitt privata och sitt publika intresse och i flera fall begagna sin ställning till befrämjande av det förra. För den eller de som utan juridiskt ansvar utövar regeringen torde en dylik frestelse vara ganska naturlig, och människan behöver ej ha avancerat synnerligen långt i självbedrägeriets lättlärda konst för att även om hon gjorde så tro sig handla i bästa övertygelse.

För undvikande av allt detta bör folket se till att regeringens innehavare befrias från sådana privata intressen, vilket sker därigenom att folkrepresentationen själv övertager dem och vårdar dem, som vore de hennes egna. Ehuru nu visserligen en möjlighet föreligger att befria flera personer från åtskilliga av dessa intressen, så är detta dock svårare än om frågan gällde att befria blott en enda. Särskilt förefinnes ett sådant intresse, från vilket det är rent omöjligt att befria mer än en enda människa. Det är intresset för makt och inflytande, vilket intresse dock är fullt berättigat hos den som är satt att deltaga i en stats regering och följaktligen måste själv tro sig äga därtill erforderlig personlig duglighet. Härav alstras nu den de olika partichefernas tävlan om makten, varom republikers historia bär vittne. För undvikande av de nämnda svårigheterna, i all synnerhet den sistnämnda, är följaktligen lämpligast att anförtro regeringen åt en enda människa. En partibildning kan då väl uppkomma, men den får röra sig inom en lägre sfär; den högsta beslutande myndigheten kan och bör sätta sig i den ställning att den står över partierna.

Dels för vinnande av önskvärd kontinuitet i regeringen, dels för att befrielsen från privata intressen må bliva så fullständig som möjligt bör vidare regeringsrätten utövas på livstid och vara ärftlig inom en viss familj. Boström förordar följaktligen, som den högsta formen av statsförfattning, ärftlig och konstitutionell monarki, där emot konungens vilja intet positivt beslut i statens angelägenheter får fattas, men där folkrepresentationen har veto i lagstiftnings- och beskattningsfrågor, samt ministeransvarighet och stränga konstitutionella garantier förefinnas.

Beträffande den frågan, vad statens särskilda medlemmar har rätt till, så är Boströms framställning av detta ämne föga självständig. Läran om de oförytterliga rättigheterna behandlas av honom mycket kort, och i civilrättsligt avseende anslöt han sig i allt väsentligt till den romerska rättsåskådningen. Liksom den kantska sedelärans huvudintresse var att hävda det sedliga motivets rationella renhet och självständighet gentemot alla sinnliga intressen, så låg för Boström huvudvikten på rättens självständighet och omedelbart förnuftiga helgd. Rättens innehåll intresserade honom mindre, liksom sedlighetens Kant. Vad vardera i detta avseende presterat är också därför av mindre värde. För Kant hade i detta avseende bland annat tarvats en noggrannare utredning av sinnlighetens betydelse i sedligt avseende, för Boström av rättens förhållande till de privata intressena. Liksom Kant i utredningen av åtskilliga detaljfrågor stundom ej kan göra sig fri från en viss grad av laxa tendenser, så händer det också stundom Boström att i sin rättslära acceptera ett och annat som påminner om några av socialismens rättsfilosofiska förutsättningar. Det är behovet av ett konkretare innehåll, än det man omedelbart mäktat deducera ur själva principerna, som här gör sig gällande. Boströms allmänna tendens är dock klar och bestämd: rätten har sin helgd från sig själv, ej därav att den är medel för sedligheten.

Självständigare är Boströms straffteori. Den påminner väl i ett och annat om Grohlmanns, med vilken den stundom förblandats, men betraktar man saken närmare, visar sig att Boströms organiska uppfattning av staten här verkat en himmelsvid skillnad. Att här redogöra för densamma förbjuder oss utrymmet. Dock anser vi oss böra anmärka att Boström uppfattar straffet som till väsendet en rättelse, ehuru icke nödvändigt av brottslingens vilja, utan fasthellre av hans yttre (juridiska) förhållande till staten. Denna rättelse kan väl stundom ske genom att viljan förändras, men detta är icke alltid händelsen, utan fall finns då den sker därigenom att brottslingen upphör att vara statsmedlem och till staten träder i ett annat förhållande.

0 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 3”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi