Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 1

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2

Den Boströmska samhällsläran är måhända den mest kända delen av den Boströmska världsåskådningen, om än dess satser icke alltid blivit så riktigt uppfattade, ja om man än t. o. m. måste tillstå att de framställningar av den som t. ex. den periodiska pressen på Boströms tid presterade, har sitt huvudsakligaste värde däri att de visar hur den icke bör förstås.

Först och främst möter oss då den famösa satsen att samhället är ett personligt väsende, en sats som i mångas ögon gäller som en ren paradox. Den kan också onekligen fattas så att verkligen blir det. Bäst torde därför vara att vi till en början söker göra oss reda för vad den i Boströms mun egentligen betyder, uppskjutande till längre fram de skäl han anför för densamma.

Det kan naturligtvis ej vara Boströms mening att det empiriska, i människolivet givna samhället skulle vara ett personligt, d. ä. medvetet och förnimmande väsen. Vill man i hans lära inlägga en sådan betydelse, kan den drivas över i rent vanvett. Det mänskliga samhället är för Boström liksom för varje annan människa helt enkelt en form av personligt samliv emellan människor, vilket samliv har en organisk karaktär. Frågan blir nu den: vilken är den rationella eller i den sanna verkligheten förefintliga grunden till att ett sådant samliv förefinnes mellan människor?

Ser vi till hur samhället faktiskt uppkommer, och varigenom det fortbestår och utvecklas, så finner vi allt för lätt att, om än i människans naturdrifter vissa tendenser till samliv med medmänniskor förefinnas, kommer dock intet samhällsliv i högre och egentligare bemärkelse till stånd, så framt icke människorna själva vill detta. Såsom samhällsmedlemmar har nämligen människorna rättigheter och plikter i förhållande till varandra, och det beror i detta som i andra fall naturligen på deras egen vilja om de uppfyller sina plikter och låter andra stanna i besittningen av sina rättigheter. Men en mänsklig vilja verkar aldrig utan att vara bestämd av ett motiv. Frågan är nu den, av vilket motiv viljan är bestämd, då den upprättar en ny eller ansluter sig till en redan given samhällsordning med sina medmänniskor. I denna mening blir det här fråga om samhällets grund, liksom i etiken sedlighetens grund betydde det motiv som bestämmer människans vilja såvitt hon är sedligt verksam.

Vilken är nu denna samhällets grund? Boström besvarar denna fråga så, att eftersom samhället förpliktar människan, så måste hennes vilja i förevarande avseende vara bestämd av ett förnuftigt motiv, och eftersom det förpliktar människan, så måste motivet vara någon bestämning hos människans eget förnuft. Men, tillägger han, såsom specifika former av organiskt samliv mellan de i tiden levande människorna hänvisar de mänskliga samhällena icke på människoförnuftet såsom sådant, ej heller närmast på den alltomfattande organiska enhet, som vi kallar Gud, utan på organismer lägre än Gud, men högre än den enskilda människan, i vilka människornas sanna väsen ingår. Med andra ord, grunden till att människorna har plikt att i denna världen leva i samhällsförhållande till varandra (t. ex. att leva i familj och stat) är att mellan deras ursprungliga och sanna väsenden ett organiskt sammanhang äger rum, som hänvisar på högre organismer i vilka de ingår.

För att rätt fatta detta måste man först och främst fasthålla att det mänskliga samhället är ett organiskt helt, och ej en anstalt, en inrättning eller någonting sådant. Men det är viljor och därtill förnuftiga eller förpliktade viljor, som ingår i denna organism. Det är ej i följd av en tillfällighet eller ett godtycke som människor lever i samhällsliv med varandra, de är fasthellre ovillkorligen förpliktade att göra detta. Det är nu denna plikt till organiskt samliv med andra i flera olika former, på vilken vi måste rikta vår uppmärksamhet. Den innebär, anmärker Boström, att emellan människornas förnuftiga väsen förefinnes ett organiskt förhållande. I detta avseende gör han användning av det resultat, vartill han på teoretisk väg kommit, att den eviga världen är ett helt av personer. Men intet organiskt sammanhang mellan väsenden är tänkbart utan ett högre helt, vars organ dessa väsenden är.

Om dessa högre organismer läres, att de såsom enheter av personliga väsen just som sådana, själv är sådana väsenden. Vill man då säga, att det i alla fall är den mänskliga individen som t. ex. är subjekt för samhällets rättigheter, så må man gärna göra detta, blott man fasthåller att individen har sina rättigheter såsom samhällsmedlem, på grund av de högre personliga organismer varom här är fråga.

Det mänskliga samhället har följaktligen sin grund i personliga väsenden, och, då grunden i detta liksom i andra fall är närvarande i följden, så kan man säga att i samhällslivet ett högre förnuft är närvarande, varför också detta samhällsliv till själva sitt väsen är ett sådant förnuft.

Så mycket om den anförda, så ofta missförstådda lärans egentliga betydelse. De åsikter om det mänskliga samhällslivet, mot vilka Boström i och genom den träder i opposition, kan sammanföras under följande kategorier: 1) Varje antagande, att samhället hade sin grund i den mänskliga individens vare sig förnuftiga eller sinnliga natur som sådan, följaktligen också den läran att det vore grundat i något emellan människor ingånget fördrag eller dylikt. 2) Den läran, att samhället omedelbart hänvisar på det gudomliga förnuftet, följaktligen hade ett omedelbart religiöst ändamål. För de skäl Boström, åtminstone i fråga om ett av de mänskliga samhällena, staten, anför mot dessa åsikter får vi längre fram tillfälle att i korthet redogöra.

Beträffande de personliga väsen, i vilka samhället har sin grund, läres att vi om dem känner mycket litet, egentligen blott att de är ändliga väsenden, ehuru icke människor. Det kan ej ens vara Boströms mening att påstå att en individuell form av mänskligt samhälle, t. ex. den svenska staten, skulle kunna med något slags visshet påstås ha sin grund i något särskilt sådant väsen. De väsenden, om vilka här är fråga, har såsom ändliga personer sina fenomenvärldar, men dessas specifika beskaffenhet är oss alldeles obekant. Men vi måste antaga tillvaron av sådana väsenden, enär vissa erfarenhetsfakta (människans plikter som samhällsmedlem) eljest bleve oförklarliga.

Vidare lär Boström att den mänskliga samhällsordningen framträder i två väsentligen skilda former, och han lägger mycken vikt på att dessa ej sammanblandas, utan fattas som uttryck för två mot varandra självständiga mänskliga intressen. Dessa former är de privata samhällena (familjen, korporationen, kommunen och folket), vilka hänför sig till vissa gemensamma natursidor hos människan, och vilkas ändamål är att i dessa förverkliga var sitt särskilda moment i människornas gemensamma sedliga liv – och de publika, vilkas ändamål är den juridiska rätten, vilken skall bestämma de gränser inom vilka en var äger att, oberoende av andra, verka fritt i enlighet med sin viljas beslut. Till det senare slaget hör staten.

0 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 1”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi