Author: Jan Olof Bengtsson

Kognitivism, realism, idealism, 1

Kognitivism, realism, idealism, 2

Kognitivism, realism, idealism, 3

Kognitivism, realism, idealism, 4

Ingenstans finner vi några tecken på att Cupitt ens skulle vara medveten om att hans argument kräver att undantag från perspektivismen och relativismen görs för deras egna föregivna sanningar, att de satser som uttrycker dessa hänförs till en annan logisk klass eller ett metaspråk, och att han kan förklara varför ett sådant undantag skall göras, varför dessa sanningar skall gälla som absoluta framför andra med samma anspråk, hur han kan veta att de är absoluta.

Hur är det möjligt att vara omedveten om detta, att fortsätta att formulera sig såsom Cupitt gör utan någon som helst hänvisning till till den behandling av dessa centrala frågor som vi finner på annat håll i den moderna filosofin? På lättvindigt sätt undviker Cupitt den verkliga filosofiska konfrontationen med kognitivismen och realismen, exempelvis i den idealistiska version jag föreslår bör kunna försvaras.

Tvärtemot de intentioner Cupitt själv anger är hans uppsats fylld av pretentiösa “dogmatiska” och “absoluta” påståenden om verklighetens natur. Cupitt uppräknar “perspektivismens” huvudsakliga “doktriner”, av vilka den första lyder: “There isn’t any pure or quite neutral experience or knowledge of reality.” [Det tycks saknas noter med sidhänvisningar här och i följande stycke.] Vad denna utsaga gör anspråk på är ju emellertid just att förmedla en “quite neutral experience or knowledge of reality”. Cupitt måste implicit göra anspråk på att ha tillgång till ett perspektiv på all erfarenhet och kunskap om verkligheten som tillåter honom att rent och helt neutralt veta att ingen sådan erfarenhet eller kunskap är ren eller helt neutral. Antingen refererar hans formulering också till sig själv, och upphäver därmed sig själv, eller så refererar den bara till alla andra anspråk på ren och neutral kunskap, och är då i behov av ett tillägg som förklarar hur Cupitt kan ha ren och helt neutral kunskap om dessa. Hur förklarar han tillgången till det perspektiv som allena möjliggör sådan kunskap?

Detsamma gäller fortsättningen: “There are infinitely many…perspectives…upon the world – and they are all of them historically occasioned, human and contingent…and subject to future revision.” Är då också den ståndpunkt som säger just detta “historically occasioned, human and contingent” och “subject to future revision”? [Det tycks saknas noter här och i föregående stycke.] I så fall är den meningslös. Cupitts ståndpunkt kräver att man erkänner åtminstone möjligheten av en privilegierad position, en “cosmic advantage”, eftersom dess sanning endast skulle kunna etableras utifrån en sådan. Men i och med detta är också hans utsagor helt enkelt i sig själva falska: “Since there cannot be any unchanging meaning, there cannot be any timeless truths.” Detta måste äga oföränderlig mening och tidlös sanning, och Cupitt måste kunna förklara hur han kan veta att det gör det.

Cupitt tillgriper kapitalistisk-populistiska analogier: “The whole world of meaning, which is the true starting point for philosophy, is by its very nature shifting all the time like the prices in a stock market”; [Runzo, 47.] “All truths, beliefs, theories, faiths, perspectives become just individual stocks in the market. They rise and fall relative to each other as conditions change.” [Ibid. 48.]

Men naturligtvis är det inte meningen att vi skall förstå att detta gäller också just denna sanning utan blott alla andra sanningar. Vad Cupitt gör när han säger att “just as there is no sense in asking for the absolute price of something, so there is no sense in trying to step outside the changing human debate and fix realities, meanings and truths absolutely”, [Ibid.] är just det som denna mening talar om: han försöker ställa sig “outside the changing human debate and fix realities, meanings and truths absolutely” – och den sanning han här vill fixera är sanningen att “there is no sense in trying to step outside the changing human debate and fix realities, meanings and truths absolutely”. Om han inte försökte etablera denna sanning absolut, vore hans argumentation meningslös. Men att klart beskriva vad det i verkligheten är han gör anspråk på skulle leda till att den position han på icketeoretiska grunder vill inta med nödvändighet skulle behöva uppges och ersättas med en annan, som dock oundvikligen leder till följdfrågor han från sina utgångspunkter inte kan besvara.

När han säger att “No vision of things can any longer be compulsory”, [Ibid. 51.] säger han antingen att inte heller denna uppfattning är “compulsory”, eller så måste han flytta just detta påstående till en annan semantisk nivå eller logisk klass så att det endast gäller alla andra visioner – varvid dock formuleringen i sig blir falsk, och han ställs inför den omöjliga uppgiften att förklara på vilka grunder den “vision of things” som meningen i sig uttrycker ska kunna accepteras som ett undantag.

“In this shifting relativistic world of ours”, heter det, “we can still choose our values and fight for them, but our beliefs won’t have the old kind of permanent anchorage in an unchanging ideal order.” [Ibid.] Men har de enligt Cupitt någon anchorage överhuvudtaget? Vilken är den i så fall? På vilka grunder väljer vi beliefs och values? Finns för Cupitt överhuvudtaget något sådant som mer och mindre sanning, mer och mindre kunskap, mer och mindre insikt, mer och mindre visdom? Om så, på vilka grunder? Vilka är kriterierna? Varför skall vi tro på just Cupitt? Varför inte slänga hans uppsats i papperskorgen och nyckfullt läsa något annat nonsens som vi hittar i det stora marknadstältet och leka med nya idéer som barn i sandlådan?

Anledningen till att vi inte bara ska läsa godtyckligt nonsens är förstås att livet inte bara är en lek, utan också i hög grad allvar. Cupitt måste kritiseras, innan vi kan ta fram de värdefullare texter som snarare återfinns i bibliotekens dammiga magasin än i marknadstältet. För Cupitt finns dock inget av särskilt värde att finna där. Det går inte att med någon säkerhet avgöra vad ett sådant värde är, eftersom “There is no single grand overarching truth any longer”, [Ibid. 48.] ingen objektiv verklighet om vilken vi kan äga approximativt objektiv kunskap, och som därigenom tillhandahåller en bedömningsgrund för graden av relativitet i våra beliefs och values.

Problemet för Cupitt är alltså att detta ju då också måste gälla den utomordentligt stora och “overarching” postmodernistiska sanning som han här presenterar – eller, om vi genomför den semantiska eller logiska operation vars nödvändighet han själv ignorerar, att det helt enkelt inte är sant, eftersom det bara annan “overarching truth” och inte denna, hans egen, och att han måste kunna beskriva hur han kan vara i besittning av denna senare sanning.

Cupitts argument presenteras i ordalag som verkligen inte präglas av någon odogmatisk och antiauktoritär anda. Snarare ter sig hans framställning som ett uttryck för ett nytt slags totalitarism. Man skulle kanske också kunna säga att den uttrycker ett slags den världsliga, liberal-kapitalistiska masskulturens tyranni. För Cupitt antyder att den människa som upplever verkligheten så som han och många av postmodernisterna beskriver den är detta samhälles och denna kulturs människa: “I am merely describing the world as it has been these past two centuries. It is the world as ordinary people experience it in their political and economic life and represent it to themselves in the novel, the newspapers and the cinema.” [Ibid. 51.]

Postmodernismens relativism kan synas vara demokratisk, men detta är bedrägligt. Inte bara en Cupitt utan också – som jag försökt förklara på annat håll – en Rorty framstår som naiva i sitt förbiseende av hur den i själva verket innebär en urholkning av den sanna, högre, frihetliga och humanistiska demokratin (om vi nu begränsar oss till att tala om den). Med karaktäristisk, problematisk ensidighet insisterar Cupitt på att vår moral är “ever-changing”, att historisk förändring kräver “a continuous reinterpreting and recreating of our standards”. [Ibid.]

Cupitts formuleringar andas tyvärr en intolerant, konformistisk inskränkthet med ressentimentsfylld udd mot allt det som blir synligt i de sprickbildningar i den postmoderna ståndpunkt som sökt dekonstruera idealismen o.s.v. utifrån vad den uppfattade som dennas egna sprickbildningar, men som i själva verket var dess eller snarare den enklare religiösa lärans urartningar och förvrängningar (kritiken mot den moderna rationalismen och positivismen hade ju idealismen själv redan långt tidigare fört fram). Vad som kvarlever oberört av postmodernismen är de sanningar och det tänkande som påvisar den förment totala relativismens självupplösning och dekonstruerar den omöjliga dekonstruktionen av det okonstruerade och odekonstruerbara: allt det som på olika sätt uttrycks i historiskt varierande former, ja även med invägande av det nödvändiga historicistiska momentet, som värdeobjektivism, den moraliska ordningen, den klassiska humanismen, idealismen, den sanna andligheten, den obekväma närvaron av logos.

Därför måste allt detta förträngas, och Cupitt tar i med dogmatisk-auktoritära krafttag: “…consider how completely we have reversed the traditional outlook of Christian Platonism. The world above and all the absolutes are gone.” [Ibid. 49, min kursiv.] “For us [min kursiv] there is only one world, and it is this world, the manifest world, the world of language, the world of everyday life, of politics and economics. And this world has no outside. It doesn’t depend in any way on anything higher…”. [Ibid. 50.]

Cupitt vill liksom de gamla materialisterna från antiken och artonhundratalet ge sken av att man nu, när all transcendens är avskaffad, därigenom äntligen på allvar kan börja verka för en bättre värld. Eftersom Cupitt vill framstå som en from anti-realist återkommer hos honom ekon av de gamla sekulära utopiernas alltför enkla slagord.

Cupitts uppsats argumenterar inte filosofiskt, utan radar endast dogmatiskt upp påståenden, historiska exposéer och beskrivningar av den egna självmotsägande ståndpunkten. Stundom vill han ge sken av att bygga på en vetenskaplig konsensus som i själva verket inte alls existerar (exempelvis inom lingvistiken). Som avslutning bjuder han på ett praktexempel på vad den icke-realistiska, derridistiska tolkningsfriheten kan innebära. Han säger sig följa Kristus i det att han, som präst, saknar “spiritual authority” och “moral standing” i förhållande till andra – och vi har ju blivit upplysta om att dessa andra bara är sådana som liksom han själv uteslutande lever i politikens, ekonomins, biografens och romanernas värld, och som har fått kategoriskt förklarat för sig av denne präst, som saknar all “cosmic advantage”, att ingen annan verklighet än denna existerar.

Det är groteskt ohistoriskt. Och Cupitt skickar med välberäknade politiskt-korrekta klyschor av tommaste slag: “We must become radically…free”; “world-changing…Christian action”. [Ibid. 55.] (Det förvånar inte att Cupitt för titeln på en av sina senare böcker lånat en rad från en av John Lennons enligt min mening svagare sånger, den litet tomt, kallt och ödsligt utopiska ‘Imagine’: Above Us Only Sky.) Och med vad som nästan framstår som enfaldens orubbliga självförtroende förkunnar han utan att blinka att den anti-realistiska positionen möjliggör för den västerländska religionen att äntligen bli “a little more sophisticated than it has been in the past”. [Ibid. 54, min kursiv.]

Cupitt är bara en i den långa raden av kuriösa neoteriska präster och teologer som vill att deras egen religion, som i själva verket generar och besvärar dem, ska vara lika radikal som de radikala sekulära intellektuella som de avundas och själva skulle vilja vara – ja, för säkerhets skull ännu litet radikalare. Cupitt är, tror jag man ska förstå det som, en uttalad, militant ateist. Han är en av de otaliga som åstadkommit den Zweckwandlung genom vilken de kristna kyrkorna, på det hela taget (naturligtvis finns fortfarande undantag inom dem), sedan länge faktiskt kommit att tillhöra de mer destruktiva krafterna i det västerländska samhället.

Den cupittska, postmoderna icke-kognitivismens anspråk ger förstås genom den förbluffande naiva enkelheten i deras teoretiska formulering ett svagt intryck. Men det verkligt allvarliga är att de också är praktiskt, moraliskt anstötliga. Som klassisk sofism är de förstås problematiska nog. Men de banar också indirekt väg för den rena fideistisk-auktoritära, uppenbarade religion som utan förnuftsmässiga kontrollinstanser så ofta förfaller till fanatisk-fundamentalistiskt missbruk. Andligheten ges inget alternativ. Och ska human- såväl som naturvetenskapens teori utlämnas åt postmodernismen, faller hela denna teori, och vetenskapen som sådan utlämnas på falska grunder eller icke-grunder, eller åtminstone så långt som sådana grunder eller icke-grunder förmår utlämna den, till krafter som måste komma att hota den själv.

Vi finner här, föreslår jag, en tydlig illustration till de olika farorna med överhoppandet och ignorerandet av den idealistiska vetenskapsteorin sådan jag vill förstå den, faror som vid det här laget borde vara historiskt välkända.