
Category: Arts
Grand Parade, Eastbourne

Gottfried Semper: Kaiserforum, Wien

Alexander Wagner & Josef Bühlmann: Das alte Rom, Detail

Jean-Marc Nattier: Angélique d’Allonville de Louville, marquise de Baglion en Flore

Mer om begreppet “klassisk musik”
Kommentatorn “Ogill” bidrar med synpunkter på mitt inlägg Begreppet “klassisk musik”, som förtjänar att lyftas fram i ett särskilt inlägg. Jag svarar här i “forumformatet” och delar upp kommentaren i flera delar.
“Du underkänner benämningen, och du underkänner begreppet, om jag inte missförstått.”
Ja. Benämningen och begreppet är ju inte helt åtskilda. Begreppets definition antyds av benämningen, eller termen. Dess avsedda omfång är problematiskt, och den definierande termen är, givet detta omfång, missvisande.
“Jag delar din uppfattning att benämningen är olycklig, även om jag aldrig tänkt så grundligt i frågan och utrett den så förnämligt. I min ungdom retade jag mig på den, fram till den punkt då jag ur någon källa insöp den alternativa benämningen ‘västerländsk konstmusik’, vilken jag slog mig till ro med (utan att för den skull någonsin använda den). Detta var på den tiden då min auktoritetstro ännu i vissa avseenden var stark.”
Tack för vänliga ord. Här inställer sig två frågor. För det första: är “västerländsk konstmusik” inte ett alltför vagt begrepp, givet det avsedda begreppsomfånget? “Klassisk musik” är inte i sig en vag term; jag godtog den ju i två distinkta betydelser, skilda från den vanliga som jag vänder mig mot, som båda är innehållsligt långt mer begränsade. För det andra: är all musik som faller utanför omfånget icke-konstmusik?
“Vad beträffar begreppets olämplighet, skulle jag vilja ställa en motfråga. Begreppet må vara illa definierat; kanske finns inte någon kategori musik som svarar mot bruket av den erkänt dåliga benämningen ‘klassisk musik’.”
Jag är glad att du, i föregående citat, säger att du spontant retade dig på benämningen. Här säger du rentav att den är “erkänt” dålig. Men är det verkligen så? Anledningen till att jag tog upp den är att jag tvärtom uppfattar att ingen ifrågasätter den, att dess ställning som accepterad och vedertagen bara mer och mer konsolideras. Responsen även från “klassiska musiker” har, som framgick i det första inlägget såväl som i inlägget Om notation, hittills enbart gått ut på att försvara den.
Ja, begreppet är illa definierat. Däremot måste det väl sägas finnas en kategori musik som svarar mot bruket, d.v.s. det är inte så att folk inte (ungefärligen) vet vad de menar med benämningen. Problemet är att de inte borde benämna det de avser på det sätt de gör, eller att de inte borde mena det de menar med benämningen. Språkbruket förgrovar den musikaliska förståelsen.
“Men menar du att det i verkligheten ofta är oklart vad som åsyftas med ‘klassisk musik’? Om någon för dig obekant person säger sig föredra (eller för den delen illa fördra) ‘klassisk musik’, sållas då inte uppemot 90% av ‘utbudet’ bort? Ovisshet kvarstår, och jag framstår väl nu som okunnig inför den ‘klassiska’ musikens mångfald och rikedom, men jag menar ändå att personen lyckats säga mycket med få ord. Jag tror också, utan att kunna bevisa det, att slumpmässigt utvalda svenskar skulle uppvisa en mycket stor överensstämmelse i vad för musikaliska uttryck de skulle kategorisera som ‘klassisk musik’ och inte.”
Nej, det är alltså inte detta jag menar. Det är förvisso klart vad som åsyftas, den som använder termen lyckas säga mycket med få – närmare bestämt två – ord, överensstämmelsen i vad som kategoriseras på detta sätt är mycket stor.
“Och att samma ord för olika människor refererar till samma yttre ting är en god utgångspunkt för kommunikation. Häri ligger min huvudsakliga invändning mot ditt underkännande av begreppet ‘klassisk musik’. Eftersom du inte anser dig kunna definiera begreppet menar du att man ska avstå ifrån det, trots att det (som jag tror) tjänar mänskligheten väl. Det är bakvänt.”
Nej, det är inte därför att jag inte anser mig kunna definiera begreppet som jag menar att man ska avstå från det. Jag menar att man ska avstå från det för att, med undantag för de andra definitioner jag angav men som alltså inte är de vanliga, klassicistisk musik respektive, s.a.s., musikaliska klassiker, användningen och dess åtminstone implicita definition är missvisande, ja felaktig. Det den som använder termen lyckas säga med få ord, och som användarna överensstämmer i att mena med dem, är problematiskt. Vad jag inte förstår är vad det är som är så viktigt att kommunicera i just detta avsedda, amorfa begreppsomfång, medels det för den givna terman onaturligt utvidgade innehållet?
“Jag tror inte heller att det vore alldeles utsiktslöst att försöka närma sig en definition av begreppet, även om jag inte finner behovet trängande.”
Det tror faktiskt jag. Begreppet kan korrekt definieras på de sätt jag angivit, d.v.s. de andra begrepp jag angivit kan korrekt benämnas med den term vi diskuterar. Men genom den kvarhållna termen är begreppet redan definierat i sådan utsträckning att det inte kan ytterligare definieras på ett sätt som på meningsfullt sätt tillåter den aktuella omfattningen. Mer lovande vore att försöka finna en ny term för den senare, om det verkligen är kommunikativt nödvändigt.
“Det skulle exempelvis kunna vara knutet till klangbilden (‘soundet’), vilken i sin tur bottnar i bruket av vissa ‘klassiska’ instrument, och i någon mån hur man brukar dem.”
Är det verkligen så? Som sagt, gregoriansk sång, Palestrina, Bach, Wienklassicismen, sene Beethoven, Wagner, pop-operett, atonal modernism – allt kallas “klassisk musik”. Finns tillräcklig enhetlighet i klangbilden, instrumenten, hur man brukar instrumenten?
“Det har liten betydelse hur välkomponerade Genesis’ tidiga alster är: ingenting framfört med elgitarr torde någonsin komma att räknas som ‘klassisk musik’, även om den är klassisk, eller borde anses klassisk, i andra bemärkelser.”
Ja, problemet löses ju knappast genom att man till den aktuella kategorin lägger Genesis’ tidiga alster, och därmed gör den ännu mer amorf.
“Men hur blir det då när en symfoniorkester framför The Final Countdown eller en stråkkvartett Smells Like Teen Spirit? Min okvalificerade gissning är att den man-på-gatan som till äventyrs inte känner till låtarna, betraktar dem som ‘klassisk musik’, medan den som känner till dem betraktar dem som rock eller pop. I detta tankeexperiment föreligger alltså en risk för missförstånd.”
Intressant, vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Om du har rätt bekräftar det väl, på sitt sätt, att uppfattningen om vad som är klassisk musik är oerhört vag? Frågan är väl dock om du har rätt om just dessa låtar. Det vore kanske mer sannolikt om exemplet var Genesis’ tidiga alster, som också framförts av symfoniorkester?
“Allt detta sagt med det förbehållet att jag inte gör anspråk på sann överblick över den mångfald av musik som brukar falla under begreppet ‘klassisk musik’. Jag har måhända heller inte utforskat de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik. Men om jag är en ytlig betraktare, är jag måhända åtminstone väl rustad att kommunicera med andra ytliga betraktare.”
Bra formulerat: “de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik”. Det är just detta jag menar. Förutom att jag, på ett mer elementärt plan, menar att redan de ovan, och i det första inlägget, angivna olikheterna mellan den “klassiska” musikens mest centrala former spjärnar emot en enhetlig kategorisering.
“Kanske är det i själva verket den ytliga betraktelsen du vill angripa? Det gör du antagligen helt rätt i.”
Ja, det är ett sätt att beskriva det. Den svepande, kitsch-artade benämningen är ytlig. Däremot krävs det, vågar jag påstå, ingen särskilt djup analys för att konstatera detta.
“Tack i alla fall för ett tankeväckande och precis lagom provocerande inlägg!”
Tack själv för utmärkt kommentar!
Wittenbergplatz, Berlin

Händel

Gino Aloisi: Facultad de Ciencias Económicas, Universidad de Buenos Aires
1800-talsarkitekturen och Stockholms själ
Arkitekturhistorikern Anna Micro (?) Vikstrand vid Uppsala universitet skrev nyligen en ovanligt bra debattartikel i SvD med rubriken Stoppa den planerade förödelsen i Stockholm! Det ovanligt bra ligger dels i att artikeln helt saknar de sedvanliga bugningarna och fotskrapningarna inför radikalmodernismen, om att man inte är mot all förnyelse, inte helt avvisar den samtida arkitekturen o.s.v., som annars regelmässigt åtföljer debattinlägg av denna typ; dels i de klara formuleringarna om 1800-talsarkitekturens värde.
“Stora delar av nedre Norrmalm revs på 50- och 60-talen för att ge plats för storskaliga moderna byggnader. Tanken var att Hötorgscity skulle vara Stockholms kommersiella hjärta, men de modernistiska byggnadernas glansperiod blev kort. Redan på 80-talet kom Stureplan att ta över som stadens egentliga centrum. Här fanns traditionella europeiska stadskvarter som passade bra för ett urbant stadsliv. Nu vill fastighetsägaren till husen i kvarteret Sperlingens backe riva stora delar med motiveringen att området inte är tillräckligt ‘urbant’.”
Viktor Barth-Kroon bemötte detta generande argument rörande urbaniteten. Även ifråga om Astoriahuset på Nybrogatan hävdade de enfaldiga kulturskövlarna att man ville “stärka stadsdelens urbana karaktär”. “Detta är pinsamt”, påpekade Barth-Kroon. “Vi pratar om Nybrogatan, ett populärt stråk för restauranger, butiker och promenader sedan i sammanhanget urminnes tider. Det blir lite som att köpa sig en bit urskog, avverka den, plantera nya träd och påstå att man gör det för att stärka platsens vildmarkskaraktär.”
Vikstrand, som också nämner de övriga just nu aktuella skövlingsprojekten, fortsätter denna argumentation. Hon framhåller alltså att Stureplan tog över som centrum just på grund av att de traditionella europeiska stadskvarteren lämpade sig bättre för det urbana livet. Kulturskövlarnas argument väcker, fortsätter hon, “frågor om vad man lägger i begreppet ‘urbanitet’ och vilka stadsideal man förespråkar. Man anar och fruktar att idealen här inte är den klassiska europeiska storstaden utan snarare Hong Kong eller New York. Det är mycket olyckligt. De europeiska storstädernas stadskärnor äger kvalitéer som är världsunika och som städer i USA och Sydostasien bara kan drömma om. Stockholm har trots stora rivningar ännu kvar något av denna karaktär, och Stureplan med Sturegallerian är en viktig del av detta.”
Stenstadens formspråk måste bevaras, och i synnerhet dess förmodernistiska 1800-talsarv. Arkitekternas och byggherrarnas ideal är idag “senmodernismen i dess mest människofientliga skepnad. Till detta ideal hör att man inte är intresserad av äldre arkitektur annat än den som kan räknas till modernismen. Man är inte heller intresserad av att byggnader ska samspela med varandra och bilda en harmonisk helhet. Och, inte minst, acceptansen för att riva äldre byggnader är mycket hög. Skillnaden i dag jämfört med 60-talet är dock att väldigt få äldre byggnader finns kvar. Stockholm har helt enkelt inte råd att förlora fler av dessa om staden ska behålla sin karaktär av europeisk metropol.” Förverkligas de nu aktuella planerna hotar en ny storskalig rivningsvåg, och Stockholm kommer med tiden “förlora sin själ”.
