Category: Politics

Nu ansluter sig Per Gudmundson, en av de bättre borgerliga publicisterna, som jag brukar uppskatta i några viktiga frågor, till misstänkliggörandet av SD ifråga om förhållandet till “Putin”. Han kan ha gjort det förut, utan att jag lagt märke till det; jag har tidigare bemött Stefan Olsson, Olof Ehrenkrona och Lars Wilderäng, som angripit mig, men många andra ulvar tjuter i total flockkonformism på identiskt sätt.

Hur djupt har Putin klorna i populisterna?, heter det i den grovt populistiska rubriken till en ny, karaktäristiskt ensidig och ytlig SvD-ledare föranledd av en norsk FrP-företrädares kontakter med vad som sägs vara underrättelseofficerare på ryska ambassaden, och hans ryskvänliga agerande i OSSE. På det här området delar Gudmundson tyvärr ledarredaktionens allmänna, och katastrofala, svaghet. Vilka kontakter de borgerliga politiker de försvarar har, inte bara på amerikanska ambassaden utan i NATO:s högkvarter, vet vi ju.

Vad som verkligen, och oupphörligen, förvånar är hur djupt Obama, eller kanske snarare John McCain och hans efterföljare, har klorna i den svenska högerns och borgerlighetens historielösa talespersoner. Hur man, om man överhuvudtaget är europé i någon autentisk mening, kan vara fullständigt okritisk mot USA:s agerande i (bl.a.) Ukrainakonflikten. Än obegripligare blir det om man dessutom gör anspråk på att vara konservativ (och inte bara socialkonservativ, utan även liberalkonservativ).

I USA är ju alla genuina konservativa sedan mycket länge på självklart sätt kritiska mot den egna utrikespolitiken. Adam Cwejmans ledare Vi hade fel om Mellanöstern i GP nyligen var ett ofattbart sent men ändå välkommet uppvaknande. I förlängningen av de insikter han där äntligen uttryckte borde åtminstone vissa slutsatser lätt kunna dras också om Ukraina och Ryssland. Och som vanligt (det här är så tröttsamt): att säga detta är verkligen inte “putinism” eller principiell antiamerikanism.

Carl Johan Ljungberg kom i mars på sin blogg med en elegant, kort överblick över mycket i såväl världsläget som det svenska läget, som jag tyvärr glömde göra reklam för här. Klassiskt liberala idéer och ”moral imagination” kunde få ny fart på svensk politik är den distinkt ljungbergska rubriken, som jag inte själv skulle använda (“moral imagination” är viktigt men “klassiskt liberala idéer” är naturligtvis otillräckliga), men vars innebörd för författaren bl.a. i just denna text på välgörande och delvis tillfredsställande sätt klargörs.

–

“Denna vinter pågår stora skeenden i världen. Inte bara har Europa hotats av en ny grekisk ekonomisk kris, medan ett krigshärjat Mellanöstern sjunker djupare ned i våld. Förstörelsen i Mellanöstern fortsätter. Flera länder i Asien kan lätt dras med i Kinas förestående utvecklingstapp, medan ett ekonomiskt osäkert Ryssland i sin besvikelse över Väst söker mobilisera stödländer för att utmana det angloamerikanska styret och dollarregimen i världen.

Väst vacklar, moraliskt och ekonomiskt. Förnyelsen uteblir. Många upplever leda och psykproblem har i alltfler stater blivit folksjukdomen nummer ett. Ett USA, lett av en svag president, känner sin världsroll ifrågasättas och stora försvarsmässiga och sociala åtaganden drar ofattbara belopp. De utvecklade ländernas offentliga sektorer och välfärdssektorer bygger växande skuldberg, politikers trovärdighet ifrågasätts och medborgarnas lojalitet krymper.”

Gå till Ljungbergs blogg och läs hela!

1 April

Jag beklagar partistyrelsens beslut rörande SD Stockholms stads ordförande och en av våra suppleanter. Genom detta för mig obegripliga beslut har den nya Stockholmsstyrelsen på mycket allvarligt sätt försvagats.

Vi har berövats vår motor, vår starkt engagerade och på organisationens och ledarskapets områden högt kvalificerade ordförande William Hahne, som var beredd att lägga ned sitt liv och sin själ i arbetet för partiets genombrott i Stockholm. Dessutom uteslöts ur eller lämnade under hot om uteslutning utöver dessa två en lång rad andra högt kvalificerade personer som var knutna till oss partiet, personer som vi också hade tänkt oss skulle spela en central roll för genombrottet på andra poster i distriktet än i styrelsen.

Nu kommer med nödvändighet arbetet att se mycket annorlunda ut än vi planerade. Men distriktsstyrelsen är trots detta beredd att – och väntar på möjligheten att kunna – arbeta vidare med vår vice ordförande som tillförordnad ordförande, och på den självklara partigemensamma grunden av vårt principprogram, våra kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogram, vårt Stockholmsprogram, våra övriga åsiktsdokument, och vår kommunikationsplan.

Nu i kväll kommer slutligen plötsligt SD-Kurirens redaktion med vad som i sak är svar på frågor jag försökt ställa om vad SD:s medlemsutskott, Mattias Karlsson och andra menar rörande Fria Tider och SDU-ledningens samröre med ”den identitära rörelsen”, till vilken räknas ”tankesmedjan Motpol, bokförlaget Arktos, tidningen Nationell Idag och aktivistgruppen Nordisk Ungdom”. En rad för mig helt nya och viktiga uppgifter presenteras.

Varför sådana uppgifter, med anklagelser mot partimedlemmar, kontinuerligt publicerats på detta sätt under de senaste månaderna förblir dock för mig oklart. Jag lyssnar, jag försöker förstå, och jag förklarar min ståndpunkt rörande vad som framförs. Liksom tidigare under denna tid är jag hänvisad till att besvara eller kommentera det hela här i bloggen och i sociala media (någon anledning att publicera något om dessa egentligen partiinterna angelägenheter i någon tidning har jag ännu inte kunnat identifiera); partiinterna samtal förs ej.

Jag hoppar över den inledande upprepeningen av Karlssons argument för sin klassifikation av identitarismen som neofascistisk – detta är stora och svåra frågor där olika forskare intar olika ståndpunkter, och som jag tror att jag tillräckligt diskuterat och förklarat min ståndpunkt i på annat håll; de är inte av direkt relevans för de nya svaren och uppgifterna.

En fråga jag har ställt är om jag som företrädare för SD kan länka till, dela artiklar från och (på Facebook) ”gilla” FT. Jag har inte fått något svar på detta, och andra företrädare har fortsatt att göra det. Att Karlsson har ansett att FT ”borde…räknas till den identitära sfären” har jag förstått. Själv har jag inte förstått det, utan snarare ansett att skillnaden mellan den och SD:s linje legat i dess ibland starkt framträdande libertarianska tendens. Jag har tidigare direkt diskuterat detta med Karlsson, dock tyvärr utan att diskussionen lett till klarhet.

Nu anför emellertid SD-K omständigheter som man menar ”visar…att tidningens band med identitärerna faktiskt är mycket starka”. En rad Motpol-skribenter med mer eller mindre identitär och därmed förment fascistisk och rasideologisk övertygelse uppräknas som ingående i FT:s redaktion. Av de nämnda hade jag tidigare bara hört att advokaten Tobias Ridderstråle blivit involverad i FT (enligt SD-K äger han t.o.m. tidningen), och det enda jag vet om honom är att han, som också nämns, medverkat som arrangör vid ett av Motpols och Arktos’ Identitär Idé-konferenser och att han skickat ett exemplar av Arktos’ samling av artiklar av Paul Gottfried, War and Democracy, till mig för recension.

Även Gottfried själv nämns av SD-K, med hänvisning till ”identitärernas eget webbaserade uppslagsverk Metapedia” (!) som ”knuten till den s.k. ’Europeiska nya högern’”; man ifrågasätter därmed att han ”presenteras som en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora”. Detta berör mig. Jag har länge läst Gottfried, känner honom personligen, och har på hans inbjudan givit tre gästföreläsningar vid Elizabethtown College i Pennsylvania där han tills nyligen var professor. Jag kan försäkra att han är en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora.

Utan tvekan har han på senare tid medverkat i evenemang och publikationer av ”nya högern”-karaktär, och han har också i sina böcker länge diskuterat tänkare i denna strömning, och i synnerhet dess föregångare, på ett sätt som medfört åsiktsdivergens i förhållande till andra konservativa tänkare som exempelvis Claes G. Ryn. En text nämns som jag inte har läst, nämligen ”förordet till boken ’Emot demokrati och jämlikhet’ författad av den kroatiske, identitäre, rasideologen Tomislav Sunic”, ett förord han sägs ha skrivit ”tillsammans med flera andra identitära ideologer” (!). Jag vill reservera mig för att han möjligen kan tänkas säga något helt oacceptabelt där.

Men Gottfrieds egna ståndpunkter kan på intet sätt reduceras till de för den nya högern typiska utan är helt övervägande konservativa (vad han med sin egen skämtsamma term skulle kalla paleokonservativa) och delvis klassiskt liberala. Tvärtom uppfattade jag hans medverkan i nya höger- och identitarism-präglade publikationer och evenemang, och inte minst den nämnda konferensen i Sverige, som ett tecken på att grupperna bakom dem var mottagliga för hans konservatism och börjat röra sig i dess riktning, bort från sina egna tidigare ståndpunkter – som steg i rätt riktning. När jag hörde om Ridderstråles övergång till vad jag såg som den icke-identitära FT bekräftade det för mig denna rörelse: att han själv inte längre betraktade sig som identitär.

SD-K säger också att FT, eftersom Karlsson anser att den hör till den identitära sfären, ”kan…räknas som det största hotet mot Sverigedemokraternas ideologiska integritet som finns i nuläget”. I sig framstår denna formulering naturligtvis som anmärkningsvärd: många lika allvarliga eller ännu allvarligare ”hot” mot partiets ideologiska integritet måste naturligtvis sägas finnas utanför partiet. Men vad som menas är inte bara att FT är ”det kanske viktigaste verktyget i den [identitära] metapolitiska ambitionen om att få SD:s medlemmar och den invandringskritiska delen av väljarkåren i stort att bli mer mottaglig för extrema idéer”. SD-K hävdar också att FT:s redaktion direkt samarbetar med SDU-ledningen för att radikalisera SD.

Först här blir det verkligt allvarligt. Det jag hittills diskuterat rör ju endast FT:s ideologiska position i förhållande till SD:s, såsom avgörande för frågan om man som företrädare för SD kan eller bör länka till (o.s.v.) FT. Detta torde kunna avgöras genom ingående diskussion och analys av den typ jag varit öppen för, och som väl rimligen skulle kunna resultera i en rekommendation eller möjligen regel. Uppgiften att SDU:s ledning direkt samarbetar med FT:s redaktion i medvetet syfte att förändra SD:s ideologiska grund i dess riktning, är givetvis en helt annan sak.

Som bevis för detta anför SD-K för det första att grundaren och talespersonen för ”den etnonationalistiska aktivistgruppen Nordisk Ungdom” (som alltså sägs vara en del av den identitära rörelsen) Fredrik Hagberg ”var dubbelansluten i SDU och deltog i förbundets aktiviteter”. Denna uppgift har tidigare publicerats av Nyheter Idag, bemötts av SDU-ledningen, och utförligt diskuterats på olika håll de senaste dagarna; det är för mig, i ljuset av dessa diskussioner, inte helt lätt att bedöma innebörden av och graden av allvar i detta.

Men för det andra säger man – och detta sägs helt riktigt vara ett nytt avslöjande, ”idag” – att ”frontfiguren för den av identitärer ägda tidningen Fria Tider under lång tid haft ett så nära samarbete med SDU-ledningen att han i praktiken varit med och lett förbundet”; han är t.o.m. medförfattare till förbundets principprogram! “Av hemliga mejlkonversationer som SD-Kuriren tagit del av”, fortsätter redaktionen, “framgår det att SDU-ledningen skickat tips på artiklar som man vill att Fria Tider skall publicera, att man inför striden om ordförandeposten i SD Stockholm gjorde en omfattande kartläggning av motkandidaten Mia Danielssons privatliv som man skickade till Fria Tider och bad dem publicera i syfte att smutskasta henne.”

Här ifrågasätter väl läsaren rimligen källorna. SD-K tar del av ”hemliga mejlkonversationer”? Här vet vi att anklagelser om dataintrång f.n. utreds av polisen. Det ser ju inte alls bra ut. Men den information man säger sig ha kommet över är naturligtvis oerhörd. Om FT:s frontfigur (Widar Nord) ”i praktiken varit med och lett SDU” vore det ju självklart allvarligt, i synnerhet naturligtvis om han ska anses vara identitär och om identitär ska anses liktydigt med neofascist. Jag har varit fullständigt omedveten om sådant samröre, och om dessa uppgifter är trovärdiga måste de naturligtvis utredas. Vi talar alltså om uppgifter som publiceras i Sveriges tredje största partis officiella organ och av dettas egna redaktion.

Den sista uppgiften om kartläggningen av Maria Danielssons privatliv, och försöket att smutskasta henne med hjälp av den, är intensivt obehaglig. Som ledamot av den styrelse för SD Stockholms stad som valdes att ersätta den för vilken Maria Danielsson var ordförande berör detta mig, och jag tar givetvis med största skärpa avstånd från det om uppgiften skulle vara – ja bara till hälften vara – med sanningen överensstämmande. Inget bevis för detta anförs dock (på några andra punkter länkas till epostmeddelanden som tydligen anses styrka uppgifterna), och det är mycket svårt för mig att tro att SDU-ledningen skulle kunna göra något sådant. Här blir bevis verkligen avgörande.

Jag vill än en gång upprepa att jag finner det högst beklagligt att denna typ av anklagelser mot partimedlemmar framförs offentligt i media. Men jag tycker inte heller att det sätt på vilket SDU-ledningen under de senaste veckorna med allehanda allvarliga motanklagelser reagerat på dem, likaledes offentligt i media, är korrekt. Tonläget är alldeles för högt, orden alldeles för hårda. Hela den offentliga striden är enligt min mening fel.

Därför skrev jag exempelvis inte under den mot partiledningen riktade artikel som medlemmar av SDU:s styrelse och även av SD Stockholms stads styrelse i fredags publicerade i Dagens Nyheter. Redan parallellt med den initiala upprördheten p.g.a. de anklagelser som riktades mot mig, har jag försökt förstå vad det är Karlsson m.fl. i partiledningen talar om, och i ljuset av hur andra reagerat, av stridens förlopp i dess helhet, har jag drivit en tydlig enhetslinje som jag tror är den bästa för partiet. Jag hoppas att denna anspråkslösa insats, i form av inlägg här i bloggen såväl som i sociala media och personliga samtal, kan i någon utsträckning bidra till att problemen så snart som möjligt kan lösas, och att ett nytt klimat som möjliggör lösande av framtida konflikter medels direkt, intern dialog kan skapas.

Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.

Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDU:arna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.

När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.

Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Det är omöjligt att hinna följa hela den vid det här laget utomordentligt långa Flashbacktråden ’William Hahne, Gustav Kasselstrand m fl hotas av uteslutning ur SD efter konflikt’; jag har inte ens hunnit läsa hela tråden ’William Hahne kandiderar och blir vald till ordförande för SD Stockholms stad’. Men på tåget från Lund igår hann jag ändå med en del. Och jag konstaterade att några nu på ett problematiskt sätt har börjat tycka synd om mig p.g.a. Expos påhopp.

Det finns en del viktiga aspekter av detta som gör att jag nu ännu en gång (det har ju varit många i det förflutna) återvänder till dialog med, eller åtminstone repliker till, skribenter i detta forum. Jag har ju genom åren, d.v.s. sedan jag först upptäckte Flashback 2011, och efter att jag gav upp försöken att övertala de bästa skribenterna att sluta skriva där och övergå till bättre publikationsformer, vidhållit, mot etablissemangets urskillningslösa fördömande, att det trots dess kloakmässighet ofta är platsen för Sveriges bästa politiska kommentar och debatt.

Engagemanget i den aktuella problematiken är fascinerande, och variationen i kvalitet, från inlägg till inlägg och i analys och argumentation såväl som i form, är som vanligt svindlande. Repetitiviteten är bedövande. Mycket vore att säga om de bästa inläggen i diskussionen – men inte så oerhört mycket som trådens längd kanske kunde ge vissa anledning att tro. Det väsentliga i min ståndpunkt framgår av de inlägg jag redan skrivit här om den uppkomna situationen, i synnerhet om de läses i ljuset av valda, relevanta äldre inlägg. Det är en ståndpunkt som är ganska lätt att sammanfatta, men också en som i väsentliga avseenden skiljer sig från dem som hittills finns representerade i det underjordiska forumet.

Det sägs mycket vänligt om mig i tråden. Men också en del högst märkliga saker. Här ska jag bara kort uttala mig om det nya medlidandet, eller vad det är, och det sammanhang i vilket det uttrycks. Eftersom Expos förtal handlar om antisemitism, är det, tycker jag, viktigt att notera att detta sammanhang kan sägas vara ett slags antisemitiskt sådant. Det är, menar jag, samma sammanhang som min interlokutör ”tras” skrev inom, när han bl.a. i kommentarfältet till mitt inlägg ’Ezzelino, 2’ hävdade att det var omöjligt att diskutera judiska ämnen på det sätt jag gjorde.

Nu finner vi denna antisemitism i ett inlägg av signaturen ”ujhs”: ”Stackars sate. Om han bara lärt sig att det finns vissa ämnen man absolut ska hålla käft om. Öppnar man käften beträffande dessa gör man sig alltid sårbar. Så onödigt…men men…han får väl lära sig!”

Det är, förslår jag, viktigt att analysera och förstå denna form av antisemitism. Jag är alltså en ”stackars sate” eftersom jag inte förstått att man ”absolut ska hålla käft” om några av de ämnen jag tagit upp. Och den implicerade orsaken till att man ska göra det är att ”judarna” är sådana att de inte tillåter eller accepterar det. Denna orsak görs explicit i ett inlägg av en mer uppenbar antisemit, “infidel”, i ett svar till följande vänliga försvar av mig från signaturen ”Ghibellino”:

”Jag förstår att man inte kan acceptera allvarliga former av ’ideologisk avvikelse’, samtidigt som det är självklart att ett politiskt parti måste tillåta en intern diskussion med viss bredd. Men inga uteslutningar får ske utan väldokumenterade bevis. I annat fall kommer detta att framstå som en smutsig maktstrid inom ett toppstyrt parti. Lackmustestet blir för mig är fallet Jan Olof Bengtsson. Han är definitivt oskyldig till anklagelserna om antisemitism som härrör från Expo. Alla som läst hans blogg vet detta. Om han utesluts kan jag inte längre ge partiet min röst i framtida val.”

Om detta har infidel följande att säga:

”Nej. JOB är skyldig som fan enligt den gängse judiska defintionen av antisemitism. Han har nämnt och länkat till kända antisemiter utan att fördöma dem i starka ordalag för deras antisemitism. Det är människor som JOB som sprider antisemitism genom att inte tiga ihjäl den. Att han dessutom har mage att inte fördöma den i samma vända bekräftar hans judehat. Varken du eller JOB förstår judar och hur de tänker. De är lika olika oss som deras kusiner de muslimska/kristna araberna är. Att du tycker JOB är oskyldig beror på att du själv undermedvetet är antisemit. Gör avbön nu eller bli brännmärkt själv.”

Det är naturligtvis felaktigt att jag nämnde och länkade till ”kända antisemiter” utan att ta avstånd från dem: nämnandet och länkandet utgjorde tvärtom just en exemplifiering av en position jag tog avstånd från. Poängen med mina inlägg i detta ämne har, som jag visade, varit just ett ”fördömande” av den verkliga antisemitismen, och det skedde verkligen i ”starka ordalag”. ujhs och infidel däremot utmålar judar, som sådana, som åsiktspoliser som inte bara kräver att antisemitismen fördöms i starka ordalag; den som ”förstår judar och hur de tänker” vet enligt dem också att judar menar att det är antisemitism att inte tiga ihjäl den. Det är en märklig och ovanlig uppfattning.

Signaturen ”sherm” citerar ett annat inlägg från infidel som jag dock inte hittar, möjligen har det tagits bort. infidel anser där att ”svensken är inte så dum som man tror, svensken är dummare än vad man tror. Titta på JOB, han är beläst och har studerat filosofi och västerländsk historia i årtionden, ändå är han inte judekunnig. Jag menar, hur missar man det? JOBs enda ursäkt är att han hör till den informationsfattiga pre-internetgenerationen som är van vid enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker.”

Allt detta är mycket obehagligt. ”Judekunnig”. Men det är också fullständigt förvirrat. Hur kan det stämma att jag som tillhörig ”pre-internetgenerationen” saknar information och bara äger “enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker”, när det som ska förklaras med detta är det sätt på vilket jag “nämnt och länkat till framstående antisemiter” och “sprider antisemitism”? Naturligtvis har jag, i samband med att jag ”studerat filosofi och västerländsk historia i årtionden”, också studerat antisemitismen, den verkliga antisemitismen, och dess uppfattningar om ”judar”. Utan tvekan skulle det ha varit en brist och katastrofal kunskapslucka om jag inte gjort det – om än på ett annat sätt än infidel menar. Enligt denne skribent borde jag ha förstått att man knappt får skriva om judiska ämnen, oavsett vad man säger: allt kan uppfattas som kritik, och ingen kritik tolereras. Vad som framträder här är en nattsvart bild av och en total, hatisk cynism mot judar.

Generellt gäller om forskare och intellektuella att de skriver, kan skriva och bör skriva om annat och på annat sätt än politiker, och i synnerhet forskaren är per definition inte begränsad till ”enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker”. Men de måste behandla detta under en annan, för dem specifik form av ansvar. Det är inte, som ujhs tror, synd om mig för att Expo angripit mig för de inlägg jag skrivit i dessa ämnen. Jag har nämligen på intet sätt “gjort mig sårbar”. Förvisso är jag upprörd över påhoppet, men det har också blivit en anledning att förtydliga vissa saker på ett sätt som förhoppningsvis kan ha ett mer allmänt värde, bortom denna beklagliga affär.

Därför har även välkände moderatnationalistiske Flashbackprofilen ”Meiji”, som tidigare visat oförståelse för min argumentation i egenskap av ”Kloakrensaren”, fel när han skriver att ”[d]en stackars Jan Olof Bengtsson kämpar på sin blogg för att rentvå sig från Expos smutskastning”. Det krävs ingen som helst ”kamp” för detta, smutsen fastnar överhuvudtaget inte. Angreppet var förstås upprörande, men allt jag behövde göra var att upprepa och förklara vad jag redan skrivit i just de inlägg man ohederligt försökte använda mot mig. Och att bidra till att stoppa antidemokratiska organisationer som har förtal och åsiktsregistrering som metod och som har kopplingar till våldsvänstern är ju i sig en viktig uppgift.

Meiji fokuserar inte på judar utan på politiker: ”Jag skriver ’stackars’ eftersom JOB framstår som en yrvaken bokmal, som hade noll koll på vilken smutsiga metoder, som somliga (alla?) politiker är beredda att använda.” Jag skrev ”naivt” här i bloggen att jag själv ”givetvis inte skulle bli utesluten”. ”JOB skrev ung. alla som känner mig vet bla, bla. (jag ids inte leta upp den exakta formuleringen).” Jag hade ”vid den tidpunkten noll koll” på vad Meiji menar vara SD-ledningens stalinistiska syn på ”utrensningar”.

Meijis tro att min formulering var naiv visar naturligtvis hans egen naivitet. Meiji vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om mig, men det torde knappast krävas någon extraordinär skarpsyn för att uppfatta den performativa betydelsen av min formulering. Liksom ujhs’ och infidels påståenden är det bara fråga om den typ av grund- och värdelöst slafs-tyckande som tyvärr är så vanligt i deras alltför kloakartade forum. Hur skulle jag efter flera årtionden av närhet till och intresse för politiken (båda för andra välkända) kunna vara omedveten om politikers smutsiga metoder? Självklart är jag ingen ”yrvaken bokmal”. Även signaturen ”sherm” tror detta: ”Ja JOB verkar sannerligen att ha blivit tagen på sängen. Jag kommer faktiskt närmast att tänka på Ann Marie Pålsson, som också varit uppe i tråden, då hon berättade i intervjun att hon var färsk gällande politiken även om hon var kunnig i det akademiska fältet. Yrvaket värre.” Båda dessa Flashback-skribenter tycks ha missat min nästan livslånga koppling till politiken, vid sidan av min akademiska och övriga verksamhet.

Vad jag gör i det svar till en kommentator som Meiji åsyftar är bara att jag förklarar det jag redan signalerat i flera tidigare inlägg, nämligen att jag som en självklarhet förväntar mig att jag inte utesluts, att personärendet mot mig läggs ned, att det parti jag själv tillhör och för vars ledning jag haft förtroende inte använder smutsiga, stalinistiska metoder. En sådan förklaring har ett konkret syfte, liksom även framhållandet av det enkla faktum att alla vet att vad Expo påstår om mig är falskt.

Meiji är ett exempel på en välkänd personlighetstyp: den illusionslöse ”realisten” som tror att han är smartare och har en mer adekvat verklighetsuppfattning än inte bara den världsfrånvände drömmaren utan även den sanne, metafysiske idealisten, men som just däri avslöjar sin inskränkthet, ja naivitet. Han är bara ännu en trist, rå svensk materialist. Så här kan det låta – och det är samtidigt ett uttryck för den tröstlösa kulturella och andliga torftighet jag beklagade mig över även i min polemik mot ”Ezzelino”:

”JOB har en ‘D.Phil. (Oxon.)’ och är kapabel till den här sortens formuleringar:

Citat: ’Jag använder här tills vidare begreppet transcendens i en allmän mening, syftande på den verklighet som ligger bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten och det mänskliga förståndets egna kategorier, icke i exempelvis specifikt kantiansk eller dialektisk-teologisk (Barth m.fl.) betydelse av av det för alla mänskliga själsfakulteter alltid principiellt oåtkomliga.’

JOB ansåg sig nog höjd över alla simpla misstankar, där han svävar högt uppe i det blå…långt ‘bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten’ [gapflabbande smiley]. Jag betvivlar, att han ens snuddade vid tanken, att Expo skulle citera honom, på Expos sedvanliga kreativa sätt…och att Mattias Karlsson skulle (som det verkar) offra honom.”

Dessa citat gör tyvärr att man befarar att Meiji aldrig kommer förstå de djupare och, ytterst, avgörande dimensionerna av verkligheten – och deras högst konkreta betydelse även för vår tillvaro även här och nu. Det är Meijis typ av realism som leder bort från även från dess verklighet. Jag vet alltså självklart mycket väl vilka metoder Expo såväl som många politiker använder. Men ja, samtidigt förväntar jag mig att betraktas som höjd över simpla misstankar. Och nej, jag anser mig självklart inte behöva snudda vid tanken på att Expo ska citera mig på sitt ”sedvanliga kreativa sätt” och att Mattias Karlsson ska ”offra” mig. Från Expo förväntar jag mig en ursäkt, och jag tar för givet att Mattias Karlsson redan för länge sedan konstaterat att deras anklagelser är falska och att det inte finns någon anledning att “offra” mig.

Inte för att någotdera är avgörande för mig personligen eller berör mig på djupet. Så uppfattas väl sådant bara av personer för vilka partipolitiska uppdrag är allt – eller åtminstone betydligt mer än de är för mig, som inte tänkt i sådana termer förrän William Hahne och andra övertalade mig med hjälp av deras vision för Stockholm och vägrade acceptera mina invändningar. Och av sådana som är helt nedsjunkna i den empiriskt givna fenomenella verkligheten, utan tillgång till transcendensen. Men det finns fler skäl att reagera just så som jag gör än försvaret för det egna anseendet. Moralen, och vad fall som detta visar att vi fortfarande måste tala om som den medborgerliga plikten, kräver det också i sig, för andras skull.

Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen, tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDU:s position.

Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk eller annan problematisk bakgrund, som i stället har de sociala, kulturella och utbildningsmässiga kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå.

De har i mina ögon därför stått för mindre problematisk nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, klassiskt humanistiska europeiska kulturtraditionens essentiella insikter såväl som för större och bredare historiska och intellektuella inflytelser från den konservativa idéströmningen.

Det styrelseförslag för Stockholms stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för detta, för vad jag uppfattat som innebörden av det “nya tredje” som han och Gustav Kasselstrand talat om, skilt från såväl “bunkern” som alltför långtgående liberal anpassning. Detta “nya tredje” är den enda orsaken till att jag försvarat SDU:arna.

Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella och sakligt betydelsefulla grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det. Tack.

I tisdags publicerade Nyheter Idag och Aftonbladet osannolika uppgifter om att en lång rad personer ”väntas bli uteslutna” ur SD. Stor uppståndelse har sedan dess rått om detta i alla media. Nyheter Idag återgav Expos påstående om att jag ”gett uttryck för en antisemitisk föreställning om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Eftersom även Expo själva upprepat just detta, och inte de andra lika grundlösa anklagelserna mot mig, framstår nu denna anklagelse för “antisemitism” som den viktiga i mitt fall. Också DN har citerat denna anklagelse.

Jag tvingas därför otroligt nog ännu en gång återvända till den, och nu ska jag göra det med stor utförlighet och i detalj. Så här lyder Jonathan Lemans formuleringar in extenso och utan att jag markerar de språkliga felen:

”Historikern Jan Olof Bengtsson som föreslås som ledamot har på sin blogg gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agendan och styr samhällsutvecklingen.

En del av den agenda påstås vara invandringen. 2011 skrev Bengtsson på sin blogg att ‘det i hög grad är också radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet’.

I ett blogginlägg från 2012 hävdar Bengtsson en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten.

‘Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett “troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.’”

Vad Leman gör här är att förvränga vad jag säger i de inlägg de citerar genom att koppla de lösryckta citaten till en ståndpunkt som jag gång på gång uttryckligen tagit avstånd från, nämligen den som de själva formulerar med orden ”den antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”.

Som jag redan har förklarat tillhör det första citatet, hämtat från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ett resonemang där jag hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum titeln anger (att många, ja de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening) och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess nuvarande ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll nämnde jag också SD:s egen Kent Ekeroth, som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en intervju i Judisk Krönika. Här liksom – kan jag tipsa Leman om – på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering. Att Leman inte håller med dessa kritiker är en sak, att säga att jag är antisemit för att jag hänvisar till den är en helt annan, och absurd.

Och att som Leman även kritisera mig för att jag länkar till icke-judiska tidskrifter som publicerar sådan kritik är bara intellektuell inskränkthet, intolerans, försök att tysta kritiken i stället för att diskutera och bemöta den, ja ett slags bigotteri, för att använda ett av ADL:s favoritord. All kritik av judar blir, för Lemans typ av judisk reaktion, uttryck för antisemitism. Återigen: Leman må ogilla dessa tidskrifter, men att säga att jag är antisemit för att jag hänvisat till dem är fullständigt ohållbart i ljuset av vad jag faktiskt säger. Det har självfallet ingenting som helst att göra med “antisemitism” eller uppfattningen att ”judar”, judar som sådana, alltid och med nödvändighet ”har en [1] politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Att så inte är fallet borde vara uppenbart i sig. Men att det i mitt eget fall inte har något med denna ståndpunkt att göra framgår alltså också av mina många explicita avståndstaganden från den som Leman ignorerar. Det är utifrån detta även självklart att jag inte håller med om allt som skrivs i de nämnda tidskrifterna.

Rent logiskt betyder visserligen satsen “judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen” bara att “det finns judar som har en politisk agenda och åtminstone i någon utsträckning eller till någon del styr samhällsutvecklingen”. Ingen kan bestrida att den i denna mening är sann. Den är sann i Sverige, den är, i större utsträckning, sann i USA, och den är, i ännu mycket större utsträckning, sann i Israel. Det är omöjligt att förstå vad som är “antisemitiskt” i att konstatera detta självklara faktum. Även jag har en politisk agenda och styr i någon mån samhällsutvecklingen. Oerhört många har respektive gör det. Skulle judar vara ett undantag? Det vore mystiskt – en “antisemitisk” föreställning kanske.

När det gäller några av de judar som har en politisk agenda och som i någon mån styr samhällsutvecklingen, står det givetvis utom tvivel att bland dem även återfinns – som Leman citerar mig – de ”radikala judiska vänsterorganisationer och -individer” som i hög grad “ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet”. Är detta kontroversiellt? Om så, varför? Borde inte personer som själva tror på den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen tycka att det var helt okontroversiellt och bra? Alla, och inte minst alla judar, vet att många judar och judiska organisationer är politiskt korrekta förespråkare för massinvandring och mångkultur. Bara Expos mekaniska, reflexions- och humorbefriade polisiära övervakningsjournalistik kan ta fasta på ett påpekande av detta uppenbara faktum som uttryck för antisemitism.

Men dessa individer, grupper och organisationer är ju som alla vet tyvärr verkligen inte ensamma om dessa agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Det finns ingenting “antisemitiskt” någonstans här.

Vad Leman har i åtanke är föreställningen att det i slutna, hemliga rum sitter en liten grupp lömska, konspirerande Sions åldermän som genom att dra i dolda trådar i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång. Och/eller föreställningen att judar som sådana, judarna, alla judar, ja rentav bara judar, s.a.s. bara alla judar, helt enkelt är sådana att de har en politisk agenda medels vilken de styr samhällsutvecklingen, i betydelsen utövar avgörande makt och ytterst egentligen total kontroll över den. Till båda föreställningarna hör att agendan och därmed styrandet är onda och skadliga för andra än judarna själva.

Att tillskriva mig dessa föreställningar är så groteskt att det egentligen är ovärdigt att bemöta. Vid upprepade tillfällen har jag tagit avstånd både från konspirationsteorin och från den uppenbart felaktiga och orättvisa, generella uppfattningen om judar.

I inlägget Begreppet den nya världsordningen vänder jag mig explicit mot den typ av “antisemitisk” konspirationsteori som Leman tillskriver mig, och skriver bl.a.: ”Särskilt problematisk blir den extrema konspirationsteoretiska användningen [av detta begrepp] när den leder till att exempelvis alla frimurare eller judar misstänkliggörs.” Detta inlägg var ett svar till en person som visade sig vara verklig “antisemit”. Det var även ett annat långt inlägg, specifikt om det judiska inflytandet, där jag bland mycket annat skrev följande, i syfte att problematisera den enkla kopplingen mellan judar eller specifikt judiska intressen:

”Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ’skapandet’ av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med dessas egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium:  felaktigheter har avslöjats, delsanningar, i den mån de funnits, bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.”

Jag exemplifierade med författare som representerar detta ignorerande och denna motsatta ytterlighet, och som brukar betecknas som antisemitiska: Hervé Ryssen, E. Michael Jones, David Duke och Kevin MacDonald (Jones och MacDonald har dock först på senare tid anklagats för antisemitism).

Att jag gav mig in i denna debatt berodde på att jag nyligen upptäckt en lång tråd om mig på forumet Flashback, och inlett en diskussion med några skribenter i den på så sätt att jag i min blogg besvarade en del av det de skrev om mig på forumet. Jag kände tidigare inte till detta forum, fann fenomenet intressant, och tyckte även att flera skribenter i tråden hade bra och sympatiska saker att säga i ämnet (jag, SD och konservatismen). Just den skribent jag här besvarade var dock problematisk, och ville hela tiden tolka mig i sin egen riktning, som alltmer visade sig vara verkligt antisemitisk. Jag hade därför redan tidigare bemött honom – i det ovan citerade inlägget om begreppet den nya världsordningen. Nu hade han gått längre och även kommenterat i bloggen, avkrävande mig direkta och explicita uttalanden om judiskt inflytande som han hoppades skulle passa hans syften.

Mitt svar föll dock varken honom eller Flashbacks mest kände, ledande antisemit, signaturen ”Ezzelino”, på läppen. Den senare hävdade att jag “desarmerade judefrågan”. Han reagerade på ett oförskämt sätt som jag bemötte i ytterligare ett inlägg, Ezzelino. Där skrev jag bl.a. att

”Ezzelinos uppfattning av det judiska inflytandet är av ett speciellt slag. Efter att ha gått tillbaka bara en liten bit i olika Flashback-trådar där han medverkar har jag hittat en lång rad formuleringar (jag har ingen lust att återge dem här) som tydligt uttrycker ett rent rashat mot judar av en typ som är ganska ovanligt. Och det som i hans analys och förståelse av judendomen går utöver detta finner jag – så långt jag följt honom – ofta ytligt, ensidigt och osjälvständigt.”

Och vidare:

”Ezzelino skriver om mitt inlägg om det judiska inflytandet: ’Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.’

Om jag ska göra ett försök att ta denna person på allvar måste till att börja med sägas att detta i en mening är fullständigt obegripligt. Vad är det Ezzelino efterlyser? Vem jämför han mig med? Vem skriver enligt honom bättre om detta?

Jag skriver för långt som svar på oerhört allmänt formulerade frågor om judiskt inflytande? Detta är ett litet ämne som låter sig tillfredsställande avhandlas på mycket mindre utrymme, det utrymme hans egna pluttsnuttar på Flashback kräver?

Redan tidigare i Flashback-tråden har Ezzelino kritiserat mina artiklar för att vara ’substansutspädande’. Denna kritik är inte främst stilistisk utan innehållslig – trots att Ezzelino inte framför ett enda innehållsligt argument, inte nämner en enda saklig ståndpunkt, utan bara radar upp nedsättande bilder.

En sådan outrerad och militant antiintellektualism – man erinrar sig sorgset hans tvivelaktiga ’filosofiska’ inspirationskällor – är självklart helt undermålig. Jag tar ’en tankegång’, säger Ezzelino. Varje stycke i min text innehåller minst en tankegång. Jag kan inte se att någon av dem ’kollapsar’, och Ezzelino förklarar inte vad han menar med detta. Inte en enda av mina tankegångar tas överhuvudtaget upp av Ezzelino. Vi förstår bara att han i själva verket önskar en annan substans. Att han helt enkelt, utan att anföra något sakligt skäl, tycker att jag inte är tillräckligt medveten om och kritisk mot det judiska inflytandet. Intressantare än så är verkligen inte det han har att säga.

När man tidigare bett mig skriva mer än jag hittills gjort om judiskt inflytande, Israel o.s.v. har jag svarat att ämnena är mycket stora och bett att det hela ska uppdelas i mindre, mer precisa delfrågor. Det var eftersom den senaste kommentatorn åtminstone i någon mån gjorde detta som jag denna gång skrev ett svar. Men Ezzelino menar att om man inte har en enkel, entydig och radikal uppfattning i dessa frågor som överensstämmer med hans egen, och om man inte uttrycker denna kort- och grovhugget på hans eget sätt, blir resultatet en dålig text.

Av detta följer att man inte kan hysa en moderat uppfattning och uttrycka sig med den nyansering som med nödvändighet måste vara jämförelsevis utrymmeskrävande, eftersom detta alltid kan beskrivas i termer av glutenfrihet, okryddadhet, svagdricka och lättmjölk. Detta är sakligt, förutom rent barbari, också ren idioti.”

Slut på det långa citatet. Jag går vidare. Leman säger alltså också att jag i ett inlägg hävdar att “en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten”. Formuleringen “judisk provokatör” används inte i inlägget, men följande citat är korrekt: “Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett ‘troll’, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.” Hänvisningen är alltså åter till de ovan nämnda specifika grupperna och organisationerna, grupper och organisationer vilkas politiska agenda går långt utöver judiska frågor, även om de inte syftar till att styra hela världsutvecklingen.

Anledningen till att jag tog upp dem i det här citerade inlägget, Ezzelino, 2, var dock den högst verkliga, extrema antisemitism som uppvisades av den nämnda personen på Flashback. Den var – och jag blev, under loppet av den diskussion med en annan kommentator och känd Flashback-skribent, ”tras”, som det aktuella inlägget var en del av, tvungen att exemplifiera med åtskilliga citat – så ofattbart monstruös att jag tror mig aldrig någonsin ha sett något liknande. Idén om en agent provocateur syftade till att belysa den fantastiska onaturligheten och artificialiteten i detta blinda, lågsinta, omänskliga rashat: ingen normal svensk borde kunna skriva något sådant, och så borde också varje nykomling på Flashback uppfatta det. Men vad jag säger är att personen inte kan vara ett sådant troll från någon hämningslös yttrandefrihetsinskränkningsivrande judisk vänsterorganisation eller lobbygrupp, eftersom han under så lång tid och i så många inlägg uttryckt sin antisemitism och sina antijudiska åsikter. Jag säger bara att detta är vad nykomlingen som ännu inte vant sig måste tro att han är.

Hela inlägget var ett ytterst skarpt formulerat fördömande av denna reella antisemitism. Att Leman tar en formulering från det som exempel på antisemitism från min sida bekräftar bara åter på ett uppseendeväckande sätt den problematiska användningen av begreppet som jag i detta inlägg också nämner, och som jag helt nyligen återkom till med anledning av Wiesenthal-centrets kritik mot Björn Söder.

Inlägget Ezzelino, 2 var en argumentation mot ”tras”, som ifrågasatt mitt fördömande av Ezzelino. Jag skriver bl.a.:

”Jag har alltså diskuterat många av de i sak viktiga frågor som ofta tas upp i de diskussioner där Ezzelino deltar tillsammans med er, och hade dessa herrar fört en normal och sund diskussion skulle jag finna det angeläget att delta i den. Men i tråden om mig, SD och konservatismen tystnade nu IvanLendl [den andre antisemiten] och Ezzelino snabbt. På annat håll på Flashback fortsätter de och andra (Ezzelino går dock såvitt jag kan se längre än alla andra, och förfogar även över helt andra språkliga och intellektuella resurser, vilket är anledningen till att jag uppehåller mig vid just honom) dock att visa vilka avgrunder som nästan alltid öppnar sig på detta område, och hur omöjligt det för de flesta tycks vara att diskutera det på ett balanserat och ansvarsfullt sätt.”

Jag framhåller att Ezzelino rentav framstår som extremare än de olika upplagorna av nazister, vänder mig mot dem som tyckte mitt bemötande av honom och mina allmänna omdömen om Flashback var alltför hårda, och kritiserar ”tras” och andra för att inte ha några invändningar mot hans sätt att föra debatten, för att sakna urskillning, omdöme, spärrar. Jag frågar:

”Ska vi ha ett sådant här klimat? Menar du verkligen att vi ska föra en diskussion på denna nivå? Ska vi, oavsett vad vi tycker om de olika judiska ämnena, godta det som meningsfullt eller acceptabelt att skriva om judar på det sätt Ezzelino gör? Är det lätt att ’hoppa över’ [detta och följande inom citationstecken är citat från “tras”] detta? Tillhör det ’bisakerna’? Är det dynamiken mellan er och en sådan användare som Ezzelino som är ’en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid’ på Flashback?”

Trots att termen antisemitism missbrukas kan man, insisterar jag, ”meningsfullt diskutera judiska frågor endast om man undviker antisemitism i denna mening”, d.v.s. Ezzelinos mening, ”den typ av blint rashat som kommer till uttryck i Ezzelinos inlägg”. ”Ett oerhört stort antal judar”, framhåller jag, ”delar ju den kritik mot vissa judiska fenomen och intressen som jag framfört. Hur känner alla dessa när de läser en Ezzelino? Gör denna läsning dem mindre benägna att stödja ADL eller rabbi Ovadia Yosef? [Vänsterorganisation enligt ovan respektive fundamentalistisk rabbin.] Jag är inte säker på att de alltid lägger skulden enbart på de senare för att de framtvingar Ezzelinos typ av reaktion.”

Avslutningsvis drar jag slutsatsen att vi ”befinner oss i en situation där såväl yttrandefrihetens räddning som förverkligandet av internätets positiva potential kräver långt större moralisk urskillning än den som hittills visats från både kritiker och försvarare av det forum [Flashback] jag tycks tvingas acceptera.” Och i kommentarfältet till detta inlägg fortsätter jag på för det nu aktuella bemötandet av Expo relevant sätt diskutera med ”tras” om bl.a. min behandling av de judiska ämnena.

Som jag nämnde fortsatte ”IvanLendl” och ”Ezzelino” att skriva på Flashback efter mina tidigare bemötanden. Men efter Ezzelino, 2 tystnade de. I beaktande av Flashbacks storlek såväl som omfattningen av Ezzelinos litterära produktion på detta forum (han var en av Flashbacks tio mest produktiva medlemmar, med i genomsnitt åtta inlägg per dag i åtta år) är det ingen överdrift att säga att han var Sveriges ledande antisemit. Ja, med all säkerhet var han Sveriges samtidigt mest extreme, mest talangfulle och mest läste antisemitiske skribent någonsin. Jag gör anspråk på att ha besegrat, ja tystat honom i fri, öppen, demokratisk debatt – och trots att han gömde sig bakom en pseudonym.

Även den andre antisemiten, också en av de ledande, försvann från forumet. Ja, “tras”, forumets kunnigaste och mest respekterade nationalist, gjorde det – något onödigt, men han gjorde misstaget att inta den position han intog i denna debatt.

Jag kunde nämna andra inlägg och kommentarer där jag tagit avstånd från verklig antisemitism. Expo vet ingenting om mitt förhållande till judar och judendomen, de har inte brytt sig om att ta reda på någonting om det. Jag kunde i största allmänhet skriva mycket mer om detta, inte minst på det mer personliga planet, om exempelvis judiska författares betydelse för mig, om vissa av judendomens andliga traditioners plats i mitt inre andliga system, s.a.s., om judiska musiker. Ja, jag kunde skriva om det på det privata planet, om vikten av mitt förhållande till individuella judar och judinnor.

Det borde dock inte behövas. Rimligare – i den mån det överhuvudtaget är rimligt att bemöta förtal av detta slag – är väl att säga något mer än det jag redan sagt i mina tidigare bemötanden av de nu aktuella anklagelserna om min allmänna politiska och filosofiska åskådning, och vad den innebär med hänsyn till frågan om antisemitism.

Jag är en frihetlig konservativ med lång bakgrund som KD- och M-väljare och periodvis medlem. Jag har skrivit i deras tidskrifter, hållit ideologiska föreläsningar för dem o.s.v. – liksom jag också medverkat i övriga borgerliga organ som Svensk Tidskrift, Axess och Svenska Dagbladet. Jag försöker genom en nyskapande traditionalism försvara den stora europeiska traditionen från bl.a. Burke, men direkt kopplad till ett utvecklat och uppstramat försvar för hela det grundläggande, gemensamt europeiska civilisatoriska och i full, klassisk mening humanistiska bildningsarvet från Athen, Rom och Jerusalem, med komparativa och dialogiska utblickar även mot andra kulturer. Jag försöker också lämna något litet bidrag till att om möjligt på några punkter fördjupa och vidareutveckla denna tradition i dess filosofiska artikulation, eller åtminstone dess tillämpning och förnyelse i nuet, med hjälp av personalismens, idealismens och den värdecentrerade historicismens filosofiska resurser. Som kulturskribent, forskare och universitetslärare har jag alltsedan mitten av 80-talet försökt förklara och försvara denna centrala humanistiska linje i västerlandets historia.

Utifrån denna ståndpunkt förhåller jag mig kritisk till nationalismen som politisk ideologi. Jag har hela tiden konsekvent insisterat på att SD primärt använder ”socialkonservatism” som ideologisk beteckning, föreslagit att ”nationalism” ytterligare nedtonas som ideologi (den är skild från nationalstaten och den värdefulla nationella egenarten), och förespråkat en ”högre kosmopolitism”, i första hand inkluderande den europeiska och västerländska kulturen, men i andra hand också andra kulturer utifrån en alternativ, dialogisk globalism och vad jag kallar en ”kvalificerad pluralism”. Mina publikationer om de nämnda kulturella, filosofiska och politiska traditionerna innefattar givetvis, och med saklig nödvändighet, texter som – och texter om tänkare som – direkt och indirekt kritiserar antisemitismen och sådana moderna politiska riktningar där den ingått som central beståndsdel.

Personalismen, kopplad till den klassiska naturrättstraditionen, är en grundläggande position hos den europeiska kristdemokratin och sedan 80- eller början av 90-talet också den svenska. Under 00-talet blev jag emellertid besviken på KD:s och även M:s utveckling i andra avseenden, och i valrörelsen 2006 upptäckte jag SD. Jag insåg plötsligt att här kanske kunde finnas ett möjligt alternativ, att de på bättre sätt skulle kunna representera de frihetliga, humanistiska och nyskapande traditionalistiska tanketraditioner jag försökt studera och företräda både i min akademiska forskargärning och i mina politiska inlägg. Jag ägnade därefter några år åt att studera partiet och den moderna eller sentida svenska nationalismen som jag inte tidigare var förtrogen med, för att kunna situera SD i förhållande till den och försäkra mig om att partiet inte intog några för mig oacceptabla radikalnationalistiska eller andra ståndpunkter. Mot slutet av årtiondet tyckte jag mig ha gjort det, och jag började offentligt försvara SD. När jag hade konstaterat att partiet också skötte sig tillräckligt bra i riksdagen, blev jag slutligen medlem strax före jul 2010. I en intervju i SD-Kuriren våren 2011 presenterades jag för partiet av dåvarande chefredaktören Tommy Hansson.

Att jag kunde ta detta steg berodde inte minst på den nya partiledningens inriktning. Jag har hela tiden inte bara konsekvent försvarat dess linje ifråga om socialkonservatismen, det nya principprogrammet, kommunikationsplanen o.s.v., utan även velat gå ännu längre i just denna riktning. Att förebrå mig antisemitism är att inte ha förstått någonting av vad jag sagt sedan jag vid mitten av 80-talet började publicera mig. Men jag har numera ganska många läsare, och några har följt mig sedan dess. Det är bara Johathan Leman och Expo som haft motiv att avsiktligt förvränga vad jag skrivit i den groteska utsträckning och på det lätt genomskådbara sätt som nu skett.

Läsare av rapporterna från Mattias Karlssons framträdande på borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala på skärtorsdagen måste lätt få intrycket att han går mycket längre i sin orientering mot höger än vad Stockholmsstyrelsens nye ordförande William Hahne signalerat att han vill göra i sina försiktiga formuleringar.

Rubriken på hans föredrag var, som jag tidigare nämnt, ’Behovet av en svensk konservativ rörelse’. Det är ”speciellt roligt”, säger Karlsson till Samtiden, att det är ”en så anrik konservativ förening som bjuder in” honom. ”Den konservativa rörelsen”, förklarar han, ”måste ta kampen med vänstern och liberalismen på alla arenor i samhället.”

Borgerligheten är inte tillräckligt konservativ: Karlsson anklagar den “för att lida av ’Stockholmssyndrom’ och att bara administrera vänstens landvinningar utan vilja eller mod att förändra”. Den är, heter det i ett i ett senare publicerat referat i Samtiden, ”besatt” av att ”försöka övertrumfa vänsterns sociala reformiver”. P.g.a. sin ideologiska kollaps har borgerligheten inte kunnat göra något motstånd, ja ”förlorat inte bara de grundläggande förutsättningarna för en konservativ politik utan även själva förmågan att erbjuda egna problemformuleringar”.

I kulturutskottet, säger Karlsson enligt Avpixlat, har de borgerliga partierna ”i alla avgörande avseenden fortsatt föra en politik med utgångspunkt i föreställningar som i själva verket hör hemma hos den radikala vänstern”, trots att värdefulla insikter fortfarande finns hos Svenska Dagbladet, Neo, Axess och Timbro.

Karlsson framhöll, berättar Samtiden, “den senaste utvecklingen inom Kristdemokraternas ungdomsförbund, som under de senaste åren gått i en alltmer konservativ riktning och försökt utmana den rådande ideologin, som ett föredöme. Han betonade även vikten av konservativ enhet – alltifrån socialkonservativa till liberalkonservativa strömningar – för att kunna bryta det nuvarande politiska dödläget.” Det finns ”ett ömsesidigt intresse och behov av ökade kontakter mellan den konservativa delen av borgerligheten och Sverigedemokraterna som är det mest uttalade konservativa partiet i svensk politik”.

Hahnes uttalanden kommer inte ens i närheten av detta. Är Karlsson i själva verket en mindre pålitlig garant för SD som socialkonservativt mittenparti än Hahne? Är Karlsson inkonsekvent?

Nej, hans föredrag innehåller mer. Det formar sig till ett försvar för den för hela partiet gemensamma positionen, som i verkligheten inte är oförenlig ens med de citerade formuleringarna. Det finns inte mycket att invända mot det Karlsson enligt de tillgängliga referaten framförde i denna hänvändelse till Uppsalas högerstudenter. Glädjande nog blev det enligt Heimdals ordförande Christoffer Orméus besöksrekord i föreningens moderna historia. Intresset var enligt Samtiden enormt, lokalen fylldes till bristningsgränsen.

Vad Karlsson gör i sitt föredrag är i själva verket bara att han beskriver vad som ligger i den socialkonservativa positionen, i det särskilda slags mittenposition som skiljer SD från andra mittenpartier. Den pedagogiska uppgift han av allt att döma lyckades med är naturligtvis att förklara att, med hans egna ord enligt Avpixlats rapport, ”sociala frågor behöver inte vara vänster”. Jag ska försöka återkomma till detta i ett andra inlägg.