Category: Politics

I sitt tal på den nya socialdemokratiska föreningen Reformisternas stora offentliga möte i Stockholm i helgen förklarade Göran Greider att han utelämnade en kritisk synpunkt, och hänvisade de intresserade till sin Facebook-sida, där denna synpunkt inom kort skulle kunna läsas. Man fick intrycket att han kanske fann synpunkten olämplig för mötet och där ville begränsa sig till det positiva. Men på Facebook framställs den nu som en del av talet som helhet, och det sägs ha varit tidens begränsning som nödvändiggjorde avkortningen.

Hursomhelst är denna på Facebook tillagda, avslutande del av talet innehållsligt det allra viktigaste. Det markerar vad som hittills ser ut att vara en avgörande skillnad mellan den nya föreningens linje och den vänsterpopulistiska linje som Greider själv förra året tillsammans med Åsa Linderborg försiktigt började driva i boken Populistiska manifestet. Följande är vad mötesdeltagarna inte fick höra:

“Men: Ordet reformist förpliktigar i flera dimensioner. Reformismen så som vi känner den historiskt har ingen teori om sig själv. Men den hämtar styrka ur sin systemkritik, sin antikapitalism – men också ur sin pragmatism och sin folklighet. Reformismen vet att det inte går att blunda för svåra dilemman. När den reformistiska blicken därför ställs inför det fenomen som till stor del tyvärr definierar vår tid – högerpopulismen – så vet den att högerpopulismen måste utmanas på flera sätt samtidigt. Det viktigaste är och förblir att för alla människor som känner vanmakt klarlägga hur maktlandskapet ser ut och peka på de verkliga makthavarna: De som äger kapital och styr bolag och vill se otryggare löntagare. När socialdemokratin avideologiserats har många förbannade människor sökt sig till de ideologier som står till buds – och där har högernationalismen stått och tagit emot dem med öppna armar. Kamrater! Jag ska gå rakt på sak: Reformismen idag måste hitta flera sätt att hantera den nationalistiska utmaningen kring flyktingpolitik, migration och integration. Jag tror att många av oss tyst hoppas att migrationsfrågan helt enkelt bara ska tona bort av sig själv, alternativt kämpas bort med antirasistisk kamp. Kanske blir det så till slut, vem vet. Men jag tror inte det. De närmaste låt oss säga fem-tio åren kommer dessa frågor att avgöra mycket i politikens utfall.

Varför har Vänsterpartiet bara nio procent av LO-medlemmarnas röster och socialdemokratin bara 40 procent? Jag tror att ett avgörande skäl till det är att hundratusentals löntagare anser att dessa partiers syn på migration, flyktingpolitik inte håller.

I senaste mätningen är det över 70 procent av svenska folket som vill att Sverige tar emot färre flyktingar. Det är en dyster siffra. Men ett faktum. Utmaningen för reformismen är då följande: Hur ska vi inom ramen för en progressiv jämlikhetspolitik formulera en syn på migration och flyktingpolitik som är så generös som möjligt men som inte nonchalerar de opinioner som finns bland löntagarna? Jag vet inte. Men jag tror att två principiella hållningar är vettiga. För det första: Säg evigt nej till ideologisk nationalism – men erkänn nationalstatens fortsatta betydelse för välfärd och demokrati. Säg Nej till snacket om svenska värderingar men Ja till idén att universella värderingar ska vara starka i detta land, denna nationalstat Sverige! För det andra: Erkänn att all flyktingpolitik faktiskt också har fördelningspolitiska konsekvenser, både dåliga och bra, men erkänn detta faktum och lämna det tomma moraliserandets sfärer. Något måste göras, något måste tänkas – de här frågorna får inte lämnas över till stora intellektuella som Widar Andersson eller Stig-Björn Ljunggren.

Begreppet reformism förpliktigar – också till att hitta en balanserad syn på migrations- och flyktingpolitik. Sker inte det – ja, då fruktar jag att reformisterna aldrig får med sig just de breda löntagarskikt vi vill ha med oss.

Kamrater! Vänner! Reformister! Det där var inget överklagande. Det viktiga är att en s-förening har bildats. Den är liten ännu. Men den bär verkligen på embryot till den systemkritik, den pragmatism och den folklighet som kännetecknar reformismen när den är som bäst och viktigast.

Låt en rörelse födas!”

Greider och Linderborg vågar eller vill inte gå lika långt som Sahra Wagenknecht och hennes nya organisation inom Die Linke i Tyskland, Aufstehen. Men i linje med vänstern på flera håll i Europa börjar de i alla fall ta några små, små steg i riktning bort från vår tids etablissemangsvänsters fantasmagoriska och tragiska livslögn och, i vissa fall, säkert också bedrägeri. Det är en lögn och ett bedrägeri som är lika gamla som nyliberalismen, och som högerpopulismen naturligt nog inte gjort mycket – och idag tenderar att göra allt mindre – för att belysa. Nämligen lögnen och bedrägeriet att massmigrationen till Europa är ett fenomen skilt från den globala kapitalismens intressen, och som i stället stärker de progressiva vänsterkrafterna och på något sätt automatiskt leder enbart till en av dem präglad radikal mångkultur eller smältdegel.

Varken Greider eller ens Wagenknecht kan förstås, på sina nuvarande ståndpunkter, gå på djupet i de historiska frågorna om det verkliga förhållandet i allmänhet mellan olika grenar av vänstern och kapitalismen, eller med andra aspekter av detta förhållande i nuet, allt det som utförligt analyserats exempelvis av en filosof som Jean-Claude Michéa. Men Greider kan åtminstone se sambandets natur på denna punkt. Han vet förstås att det här handlar om mycket mer än verkliga flyktingar. Att det handlar om lönedumpning, om ett avsiktligt omöjliggörande av välfärdsstaten, om exempelvis Anders Borgs offentligt deklarerade tjänstvillighet när det gäller att ta hand om följderna av USA:s och NATO:s av honom uppmuntrade krig i Mellanöstern.

Det är svårt att se hur Reformisterna ska kunna få någon verklig betydelse om de inte följer Greider och Linderborg i deras begynnande brytning med den genomfalska socialistiska migrationismen, som så länge försvagat vänstern och, i förening med alla dess lika ohöljt av kapitalet understödda postmarxistiska, s.a.s. sekundär- och Ersatz-radikala kampanjer, fått den att ofta framstå som ett monstrum av falskhet, motsägelser och inte minst analytisk ytlighet.

Brittiska Labour ertappades för länge sedan med att i sitt interna strategiarbete explicit ha planerat för att öka massinvandringen i syfte att vinna fler väljare. Idag kan alla se hur den kontinuerligt försvagade socialdemokratin offentligt gör separata, språkligt och kulturellt anpassade satsningar på de nya segregerade invandrarområdena, och där naturligtvis också har sina största och mest entydiga framgångar. Men vad hjälper det vänstern, när socialdemokratin sedan årtionden i allt väsentligt underordnat sig nyliberalismens globala finanskapitalism och endast representerar ett harmlöst alternativ till borgerligheten i dess lokala administration? När den leds av Tony Blair och Göran Persson? Eller för den delen Stefan Löfven, om vilken vänliga ord sades på Reformisternas möte. Reformisternas själva primära syfte anges rentav helt allmänt, och platt, vara endast att “stärka socialdemokratin”.

I det nya förordet i Populistiska manifestets pocketupplaga som utkom i höstas skriver författarna:

“Populistiska manifestet utkom i april 2018. Den uppmärksammades i medierna, fick många läsare och åhörare när vi åkte runt och talade om den, men ledde inte till någon mer grundläggande debatt. Vi har sedan boken kom ut häpnat över att vänstern och arbetarrörelsen fortsatt har haft så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. Vänstern väjer ännu rätt fegt för de flesta dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration och reducerar ofta populismen till en fråga om rasism. Vi är i denna bok noga med att påpeka att rasismen visserligen är en helt egen kraft, som oupphörligt måste bekämpas. Men vi menar att det klassdrama som formar och förklarar mycket av dagens populism knappast har förståtts av en vänster som ofta mist kontakten med den breda arbetarklassen.

På en annan kant har de liberala kommentatorerna haft lika svårt att se den grogrund som den moderna populismen växer ur: galopperande inkomstklyftor, tillbakarullning av trygghetssystemen och en allt mindre ifrågasatt fri kapitalism. Där reduceras problemet snarast till psykologin hos ‘globaliseringens förlorare’.

Men debatten kan till slut inte vänta. Populismen definierar idag så oerhört mycket av vår tid och än så länge är det högerpopulismen som dominerar.”

Greider och Linderborg avslutar med att konstatera att “en populismforskare skriver denna senhöst: ‘De hoppfulla förväntningarna om en vänsterpopulism har kommit på skam’. Där står vi. Men vi borde kunna annat! Vi hoppas att våra teser i denna bok kan inspirera till både självrannsakan och optimism.”

Omedelbart därefter startades Reformisterna, synbarligen utan Greider som inspiration och drivande kraft (Linderborg är såvitt jag förstår inte längre socialdemokrat och kan därför inte bli medlem). De motsvarar ännu inte den rörelse Greider vill se födas. Kommer han kunna övertyga Daniel Suhonen, Markus Kallifatides, och Sara Karlsson som lämnade sitt riksdagsuppdrag i protest mot sitt partis skärpta invandringspolitik, att göra Reformisterna till vänsterpopulismens rörelse? Tyvärr finns ännu inga tecken på att den nya föreningens ledning har uppfattat innebörden av Greiders och Linderborgs partiella nyorientering, för att inte tala om Wagenknechts. Deras sätt att ignorera eller avfärda hela den problematik Greider och Linderborg nu slutligen förtjänstfullt beaktar påminner bara om deras partis cyniska maktkalkyl och marginellt alternativa förvaltning av kapitalismen. Är Suhonen överhuvudtaget i god tro här?

Från ett genuint socialkonservativt perspektiv, ett perspektiv av det slag vars djupare ideologiska och politisk-filosofiska grunder jag försökt antyda, blir det alltmer uppenbart att den programmatiska, kalkylerade massmigrationen och kulturradikalismens ständiga, banalt mekaniska frontframflyttningar, såväl som hela den ohistoriska, identitetslösa globalistiska finanskapitalism som de uteslutande tjänar, inte kommer kunna hanteras och övervinnas av vare sig någon enkel högerpopulism eller någon populistisk nationalism. I synnerhet inte om dessa alltmer närmar sig och anpassar sig till den vanliga, borgerligt-liberala högern, sådan den sedan länge existerar i väst och gjort sina partier meningslösa för dem som vill försvara en de överordnade värdenas konservatism.

Den enkla högerpopulismen har förstås alltid stått närmare denna vanliga moderna höger. Men även den mer distinkta, nationalistiska populismen tenderar nu inte minst i Sverige att närma sig dess liberalism och ekonomism, och fjärmar sig därmed från sina egna ideologiska rötter. Buren av samma väljar- och medlemsunderlag av delvis timbroiserad arbetarklass i vid mening, låser den sig allt oftare i en urskillningslös, sakligt blind och stilmässigt grov överloppsantagonism gentemot vänstern, all vänster.

Inte heller en vänsterpopulism är tillräcklig. Men den politiska kraft som kommer kunna prestera den nödvändiga och politiskt effektiva systemkritiken måste uppta populismen i dess högre form som ett moment bland flera. Och i stor utsträckning både höger- eller nationalistpopulismen och vänsterpopulismen. Genom ömsesidiga modifikationer borde båda dessa kunna inordnas i ett större teoretiskt sammanhang, som mer systematiskt och precist överskrider den gamla höger-vänsterskalan. En rad betydande tänkare och debattörer i Europa arbetar sedan länge med dessa frågor, både sådana som kommer från vänster och sådana som kommer från den “nya högern”. Och i USA gav Ralph Nader härom året ut boken Unstoppable: The Emerging Left-Right Alliance to Dismantle the Corporate State.

Otillräckligheten i Greiders vänsterpopulism är uppenbar även i den på mötet utelämnade passagen ur hans tal. Men den representerar ändå ett stort steg i rätt riktning för svensk socialdemokrati i jämförelse med Reformisterna. De senare fortsätter tyvärr att blunda för svåra dilemman. De förmår inte klarlägga hur det verkliga maktlandskapet ser ut. De döljer av dubiösa skäl de frågor som i mycket kommer avgöra politikens utfall. Det är i sanning häpnadsväckande hur även de har så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. De väjer fegt för de dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration. De förstår inte att hundratusentals löntagare med rätta anser att deras partis syn på migration och flyktingpolitik inte håller.

Reformisterna kan nog bara bli en verklig och relevant ny kraft inom socialdemokratin, en rörelse som får med sig åtminstone en meningsfull andel av dessa löntagare, om de anammar Greiders och Linderborgs vänsterpopulism. Och det torde kräva att Greider fortsättningsvis prioriterar just detta när han talar direkt till dem på deras möten. Debatten kan inte vänta.

SD gör rätt i sitt beslut att inte driva något krav på utträde ur EU eller folkomröstning om detta inför årets val till Europaparlamentet, ett beslut helt i linje med Peter Lundgrens tal på Europahuset i Stockholm i våras och Björn Söders utspel i somras. Alla Åkessons argument i hans artikel i Aftonbladet och intervju i Studio Ett är från mitt perspektiv invändningsfria. Och på Facebook kompletterar Mattias Hans Karlsson med fördjupande formuleringar av större utförlighet och precision.

“Frågan om utträde ur EU”, förklarar han, “behandlas…inte av Europa-parlamentet utan av de nationella parlamenten. I Sveriges fall riksdagen. De flesta är nog överens om att ett sådant beslut skulle behöva föregås av en folkomröstning. I dagsläget uppger ca 20 % av svenskarna att de skulle rösta ja till ett utträde ur EU. Att forcera fram en folkomröstning om EU-utträde den närmaste mandatperioden är helt omöjligt givet det parlamentariska läget, men även om det inte hade varit det, så hade alltså resultatet av en sådan omröstning med all sannolikhet blivit ett förkrossande nej till utträde och frågan skulle sedan vara politiskt stendöd för flera decennier framöver.”

Tonvikten ligger här fortfarande på att hålla den framtida möjligheten till utträde öppen, vilket understryker kontinuiteten i partiets position. Den nya hållningen motiveras i själva verket primärt av just detta, då vidmakthållandet av de gamla kraven faktiskt vore kontraproduktivt för det ursprungliga syftet och målet. Av detta skäl blir formuleringarna om det alternativa Europasamarbetet inte så långtgående som man från mina utgångspunkter skulle önska. Men i jämförelse med SD:s tidigare ståndpunkt markerar de ett oerhört framsteg. Partiet öppnar nu för första gången för att det kan vara möjligt att i samarbete med närstående partier i övriga Europa tillräckligt reformera unionen, och räknar således inte längre med att ett utträde under alla omständigheter är en absolut nödvändighet.

Karlsson åberopar en klassisk konservativ hållning som grund för den nya linjen:

“En av de mest centrala utgångspunkterna i konservatismen är att genomföra stora samhällsförändringar i gradvisa, kontrollerade steg, så att man kan överblicka de fulla konsekvenserna av sitt agerande.

En central socialkonservativ princip har alltid varit idén om att ‘Förändra för att bevara’. I detta ingår att nyktert förhålla sig till verkligheten och att alltid välja resultatinriktad pragmatism, som på riktigt gör skillnad, framför radikal plakat-politik, som kanske känns bra och tillfredsställer det egna egot, men som inte leder till ökad måluppfyllelse.”

Och förhandlingarna och parlamentsstriderna om Brexit anförs som det viktigaste skeendet inför vilket denna försiktiga, avvaktande konservativa hållning är påkallad:

“Just nu befinner sig ett europeiskt land, Storbritannien, som första land någonsin, mitt i en utträdesprocess. En process som har sin grund i en beundransvärd strävan efter demokrati och självständighet, men som är mycket komplicerad och uppslitande för landet. Det kommer att finnas oerhört mycket lärdomar att dra ifrån denna process. Något komplett facit kring detta kommer dock inte finnas på flera år än.

Att förorda att vi inte bör avvakta, att vi inte skall dra lärdom av Storbritanniens historiska resa, utan istället blint försöka springa på och trycka på för att Sverige snarast möjligt skall försätta sig i samma kaotiska och osäkra läge som Storbritannien nu upplever, vore enligt min uppfattning i det närmaste tjänstefel av en ansvarstagande statsman och det skulle bli oerhört svårt att vinna ett brett folkligt stöd för en sådan linje i den kommande EU-valrörelsen.”

Helt centralt är givetvis det förhållandet att nästan alla de mer och mindre motsvarande partierna på kontinenten såväl som i Norden inte driver utträdeskravet:

“Så gott som samtliga konservativa och nationalistiska partier i Europa tycks ha dragit samma slutsats. Mig veterligen är det idag bara nederländska PVV som kampanjar för ett omedelbart utträde ur unionen, inte ens mer radikala och aktivistiska partier som franska Front National/Nationell samling och italienska Lega förespråkar i nuläget ett kortsiktigt utträde. Eller ens ett utträde överhuvudtaget. Det gör heller inte våra nordiska systerpartier Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.”

Tilläggas kunde att själve Jean-Marie Le Pen efter det senaste franska presidentvalet hävdade att det var just insisterandet på ett Frexit som berövade hans dotter segern!

Ett kvarstående problem från perspektivet av den linje jag försökte förespråka inför såväl som efter förra EP-valet 2014 är att Åkesson fortsätter markera distans till franska Rassemblement National (och, antar jag, jämförbara partier) när det gäller samarbete i Europaparlamentet. Han betonar att man kan samverka i enskilda frågor, men tycks kvarhålla motståndet mot samgående i en ny storgrupp i parlamentet. Detta utgör ett bestående frågetecken, eftersom den nya linjens legitimitet helt bygger på reformpotentialens verklighet och omfattning, och en fortsatt splittring mellan de reformsträvande grupperna näppeligen stärker den.

Förvisso är ett formellt samgående före valet orealistiskt. Men efter det bör situationen vara en annan. Efter förra valet misslyckades man helt på grund av en högst problematisk härva av anklagelser och misstänksamhet, en splittring som naturligtvis ledde till ett skadligt försvagande av reformsträvandena under den innevarande mandatperioden. Det dröjde rentav länge innan den nuvarande ENF-gruppen överhuvudtaget kunde komma till stånd.

Det var inte så att Åkessons invändningar den gången helt saknade rimlighet. Och det finns fortfarande kvarstående problem med den populistiska nationalismen över hela Europa; på de flesta håll har den en ganska lång väg kvar till den nödvändiga komplettering och modifiering som möjliggör för den att höja sig över sig själv och uppnå den politiska och ideologiska fördjupning och stabilitet som kommer bli nödvändig för dess långsiktiga framgång. Den svenska opinionen var också, som jag tillstod, säkert inte heller mogen 2014 för ett samarbete mellan SD och dåvarande Front National.

Men även ENF-gruppens partier har fortsatt avveckla sina problematiska historiska inslag, och idag sitter både italienska Lega och österrikiska FPÖ i regeringsställning. I Östeuropa har reformlinjen, ja den skarpa EU-kritiken, fortsatt stärkas oerhört de senaste åren, och i det på många sätt avgörande EU-landet Tyskland har AfD uppstigit som en helt ny kraft av samma slag. Målsättningen att bilda en samlad storgrupp är tydlig, och de aktuella partierna har tagit flera initiativ i denna riktning. Även utifrån har, vad man än må tycka om det, så skett genom Steve Bannons initiativ.

“Det kommande valet till Europaparlamentet kommer att bli oerhört intressant”, konstaterar Karlsson. “Framförallt”, fortsätter han, “därför att det finns en reell chans att den politiska kartan i Europa i grunden ritas om. I land efter land har patriotiska och konservativa krafter flyttat fram sina positioner. Mycket talar därför för att styrkeförhållanden i Europa-parlamentet kommer att se helt annorlunda ut efter valet och att det kanske, för första gången någonsin, kommer att finnas förutsättningar för att börja reformera EU inifrån och att gradvis börja minska EU och flytta tillbaka beslutandemakt till Europas folk.”

Man kan bara uttrycka förhoppningen att SD och hela den ECR-grupp som vid ett brittiskt utträde kommer vara mycket starkt reducerad, av alla dessa skäl denna gång efter valet kommer ompröva sin inställning till det mer omfattande samarbete i Europaparlamentet som mer än något annat stärker plausibiliteten i den icke-utträdesargumentation som Karlsson nu framför.

I ett annat inlägg låter Karlsson oss ta del av formuleringar som han hoppas att partistyrelsen ska acceptera som del av det valmanifest som man kommer anta på onsdag. Här lägger han nu fram en vision av Sverige i Europa, Sverige som del av Europa, Sverige som Europa, som i allo motsvarar den som alltid legat till grund för min egen argumentation. Med andra ord finner vi här en mycket viktig förskjutning i hela det allmänna förhållningssättet till Europa, förhållningssättet i mer än politiskt och ekonomiskt avseende, förhållningssättet även ifråga om de djupa historiska och kulturella dimensionerna, som åtminstone i Karlssons framställning åtföljer eller är en del av den nya Europalinjen. De är värda att citera in extenso:

“Vid sidan av den nordiska gemenskapen ser vi oss också som en självklar och naturlig del av europeisk, västerländsk gemenskap och civilisation, byggd på det kulturella arvet från det historiska Athen och Rom, den kristna kulturen och upplysningen.

Vi drömmer om ett Europa där demokratin och medborgarinflytandet är starkt och där varje folk är herrar i sitt eget hus och där även de minsta folkens särart och unika kultur respekteras.

Vi drömmer om ett Europa som hålls samman genom vår gemensamma historia och vårt gemensamma västerländska kulturella arv. Ett Europa där fria, självständiga nationer vänskapligt, självständigt och respektfullt samarbetar med varandra för vårt gemensamma bästa.

Vi drömmer om ett Europa där vi gemensamt tar ett ansvar för att bevara vår miljö och för att skydda våra barn mot terrorism, våld och organiserad brottslighet.

Vi drömmer om ett Europa där vanliga hederliga människor slit och arbete respekteras. Ett Europa där varje skattekrona används på ett ansvarsfullt sätt och där korruption och slöseri motarbetas.

Vi drömmer om ett Europa där vi handlar fritt med varandra och utbyter idéer, ett Europa där medborgarnas fritt kan studera och arbeta i andra länder utan illojal konkurrens, där vi samverkar kring forskning och framtid samtidigt som varje land tar ansvar för sina egna sociala problem och sin egen utveckling. [I en annan formulering nämns också vikten av samarbete kring terrorbekämpning, illegal migration och miljöfrågor.]

Sverigedemokraterna drömmer om ett starkt Europa, sammanhållet av ett gemensamt historiskt arv, där kontinentens kulturella mångfald och rikedom bejakas och respekteras.

Tillsammans med våra konservativa vänner runt om i Europa så hoppas vi de närmaste åren, med ditt stöd, att kunna komma närmare denna vision.”

I tidigare diskussioner har Karlsson uttryckt skepsis inför möjligheten att, åtminstone inför svenska riksdagsval, “göra politik av” Europa och av Sverige som del av Europa. Men nu, åtminstone inför årets EP-val, känns det som om han glädjande nog faktiskt börjar försöka sig på just det. Dessa föredömliga formuleringar är hursomhelst av precis den typ jag alltid efterfrågat. De pekar framåt mot nya, konstruktiva svenska bidrag till det nödvändiga alternativa Europasamarbetet, som nu förhoppningsvis äntligen kan ställas i centrum även för SD:s politik. Partiet gör ett helt riktigt vägval. Till och med om de förenade reformsträvandena inom det nuvarande EU:s ram skulle misslyckas, kommer de att starkt ha bidragit till att lägga en grund för det oundgängliga, verkliga Europasamarbete som då måste fortsätta i nya institutionella former.

Förlaget Arktos har startat en väl designad engelskspråkig nättidskrift, Arktos Journal, som en underavdelning på sin hemsida. En av medarbetarna, John Bruce Leonard, ägnar en artikel åt ett begrepp som förekommit då och då inom traditionalismen och i nyhögerdebatten men aldrig fått den uppmärksamhet och användning det förtjänar: the deep right, djuphögern.

Även om i Leonards tolkning av det anas viss påverkan från de moderna romantiska inslag av problematisk natur som är så vanliga inom den nya högern och de tankeriktningar under 1900-talet som den närmast bygger på, är detta en mycket positiv utveckling. Den innebär nämligen en förstärkt anslutning till den traditionalistiska skolan, något som, även om det inte är Leonards huvudfokus, borde medföra en ny tonvikt på dess grundläggande andliga substans, philosophia perennis och la métaphysique pure i dess mening. Därmed förstärks med nödvändighet det perspektiv från vilket det problematiska i vissa av den nya högerns moderna inslag kan urskiljas, även om det inte i sig förstärker förmågan att, enligt den mjuka traditionalisms program som jag försökt förespråka, urskilja de modernitetens delsanningar som den nya högern tvärtom ofta förbiser och försummar. Tage Lindbom skulle tvivelsutan ha välkomnat termen.

Glädjande nog tycks man redaktionellt ha tagit fasta på begreppet, och syfta till att nu lyfta fram det som definierande för den egna inriktningen. Också Christoffer Dulnys Nordisk Alternativhöger uppmärksammar detta i ett avsnitt av podden Vita Pillret nyligen, där Arktos’ Daniel Friberg medverkade. Jag har ju fått riklig anledning att kritisera dem, alltifrån Charlottesville och den nya urskillningslösa “unite the right”-yran som uppstod under Trumps framgångsrika presidentvalskampanj. Den problematiska radikala jargongen och attityden kvarstår bitvis, men kan inte dölja att Piller-avsnittet om djuphögern innebär en ny öppning och möjlighet även för alternativhögern i Sverige. Detta skulle kunna bli ett stort, nytt steg i rätt riktning.

Om djuphögern blir ett definierande begrepp även för dem, måste det rimligen innebära att den turboamerikaniserade, pling-plongande, kulturirrelevanta troglodytnationalismen börjar avvecklas. Det är omöjligt att samtidigt driva näsbutiken och tas på allvar som företrädare för en djuphöger, även sådan den presenteras av Leonard. Det samtidigt beklämmande och löjliga tillstånd Nordisk Alternativhöger skapat, där Dulny-fans på nätet, kloakbrölande den amerikanska alt-right-subkulturens alla oöversatta jargonginvektiv, sätter sig till doms över andras bristande nationalism utan att visa minsta lilla spår av svensknationell kultur eller för den delen något svensknationellt överhuvudtaget – detta tillstånd måste då helt enkelt upphöra.

Dulny måste rimligen förstå det själv. Han var en i vida kretsar verkligt respekterad företrädare för SD, bland annat som ordförande för SD Stockholms stad, som under hans tid på grund av sin storlek ombildades från kommunförening till partidistrikt. Han hade juridisk utbildning och partiledningen ansågs lyssna på honom. Även efter Expressens angrepp strax före valet 2014 som tvingade honom att dra sig tillbaka till en undanskymd men icke oviktig tjänst på riksdagskansliet, förblev han respekterad, och man kunde höra ganska högt uppsatta partiföreträdare berätta om hur det var just han som värvat dem till partiet. Det är högst oklart hur en sådan person plötsligt kunde dras med i Trump-yran till den grad att han förföll till allt det som hittills varit hans Nordiska Alternativhöger.

Men en anslutning till alternativhögern som den såg ut i USA före haveriet 2016, en ytterligare variant eller formulering av den nya högerns internationella strömning i vid mening, representerad av den gamla nätpublikationen Alternative Right under dess första tid, när Paul Gottfried medverkade, hade på det hela taget inte varit orimlig, och borde kanske ha kunnat försvaras även inom SD:s ram, åtminstone efter de linjer jag har föreslagit. Behovet av en seriös alternativhöger var stort, och det förblir stort. Som ideologisk och metapolitisk stödtrupp till AfS hade dess relevans förstås varit än större.

Att Dulny nu i fortsatt samarbete med Friberg deltar i lanseringen av det verkligt viktiga begreppet djuphöger visar att han kanske inte är räddningslöst förlorad. Ljusglimtar har inte helt saknats i det fascistiska sunkbunkeriet och vulgära, rasistisk-naturalistiska memmörkret. Dulny har en icke-populistisk sida som i verkligheten går emot allt detta och ansluter väl till flera huvudtemata i nyhögerns främsta svenska organ, det likaledes av Friberg drivna Motpol, som Arktos Journal, och tidigare RightOn, helt enkelt är engelskspråkiga motsvarigheter till.

Exempelvis hade Dulny självständigheten att i våras kritisera det honom på alla sätt närstående AfS för att de enligt hans mening gick för långt i sina Ny Demokrati-liknande krav på “verklighetens folk” som politiker, med sänkta löner. I stället drog han helt riktigt en lans för professionella politiker i betydelsen personer särskilt kvalificerade som just politiker i en i sig kvalificerad mening. Detta är en stor och svår men central fråga med många viktiga aspekter, som jag skrivit om flera gånger och inte kan rekapitulera här. AfS krav är delvis riktiga, men måste absolut kompletteras och modifieras av det perspektiv Dulny kort bidrog med. Om Dulny fortsätter på den vägen, och välkomnar att en rätt förstådd djuphögers insikter och anda kommer till undsättning, kanske den svenska alternativhögern trots allt kan bli vad den borde varit från början.

Nu har jag bytt strategi. Hittills har jag ju vägrat att skriva på Flashback på grund av kloakeriet – med undantag för en kort period för fem år sedan i min inkarnation som “Kloakrensaren“, och då endast för ett begränsat syfte som inte var oförenligt med den principiella vägran, nämligen, naturligtvis, själva kloakrensningen. Men det har fungerat sämre i AfS- än i SD-sammanhang att kommunicera politiskt huvudsakligen medels inlägg av den typ jag skrivit här i bloggen. Ska man vara verksam i detta sammanhang måste man anpassa sig till hur det fungerar.

Hade det inte varit för den problematiska utveckling av AfS som jag blev tvungen att ta upp redan mot slutet av valrörelsen skulle jag nog ändå inte ha ändrat strategi, eftersom mina blogginlägg, även de som handlar enbart om SD eller AfS, inte bara är riktade till de sammanhangen utan också, och inte sällan primärt, till de andra sammanhang jag – i begränsad utsträckning – är eller varit verksam i och skrivit för, och helt enkelt till en läsande allmänhet.

Men nu känner jag att jag måste jag återvända till Flashback för att genom åtminstone litet mer av eget aktivt deltagande där ta reda på om det verkligen är så illa att AfS’ anhängare som debatterar i “samlingstråden” om partiet faktiskt står bakom den nuvarande inriktningen på samma sätt som de flesta i de andra partirelaterade fora där jag de senaste månaderna också framfört min kritik och fört diskussioner. Så allvarligt är läget.

För första gången använder jag nu det konto, med “JOBengtsson” som användarnamn, som jag registrerade redan strax efter att jag först upptäckte Flashback 2011, några månader före jag registrerade “Kloakrensaren”. Här följer i dess helhet mitt första inlägg i Flashbacks allmänna AfS-tråd, publicerat den 21/11:

–

Den här tråden, som alla trådar på Flashback en oavbruten berg- och dalbana med enorma höjdskillnader när det gäller både formens och innehållets kvalitet, och mer dalar än berg, avspeglar i sin helhet, även på topparna, den grundläggande felinriktning jag menar att AfS fick åtminstone under valrörelsen.

Jag instämmer i den viktiga kritik av denna inriktning som framförts av några skribenter. Jag är medlem i AfS enbart p.g.a. de för mig viktiga sakfrågor där partiet positionerat sig tydligare än SD, som det alternativa Europasamarbetet, NATO, neokonservatismen och krigsinterventionerna i Mellanöstern, förhållandet till Ryssland, kulturen, skolan, vården.

Jag trodde att partiet skulle bli det “nya tredje” som några i SDU brukade tala om och som jag ville tolka som en ny typ av parti som gick utöver både det “gamla första”, det radikalnationalistiska SD, och det “gamla andra”, det delvis liberalanpassat populistiska SD, genom att kraft en ideologisk utveckling och fördjupning övervinna de problematiska aspekterna av både nationalismen och populismen.

I stället har AfS sjunkit tillbaka till det “gamla första” genom att motståndslöst låta sig associeras med alla dem som fortsatt representera det “gamla första” i svensk politik och alternativmedia – NA, NU, Svegot, DFS, NMR, gamla ND:are, SvP:are.

Jag vänder mig här inte mot dem, mot att personer med sådana övertygelser verkar för dem i sina egna organisationer och media. Vad jag vill försöka bidra till att problematisera är att AfS gått i deras riktning genom sin policy av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” och genom att inte tydligt signalera att man är en annan typ av parti än de tror och vill, utan tvärtom använda en liknande retorik.

Resultatet är att de, som vi kan se inte bara i den här tråden, helt dominerar åtminstone bilden av partiet.

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills främst gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. Den tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här måste bli fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismens ansatser genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man borde vidareutveckla dessa historiska ansatser genom att börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den så kallade traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är också tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ nuvarande partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna, insatta i ett större sammanhang, framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdpolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de velat ideologiskt omdefiniera sig i termer av socialkonservatism. Av allt att döma stämmer den kritik som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. En förändring är tydligt skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatism än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än i den riktning som å sin sida, i gengäld också stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse och en vidareutveckling av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att upprepa något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är betydelsen av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli ett svenskt Europaparti.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste, under urskillning och i modifierad form, bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. För de modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer i AfS’ program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt. Men partiet valde att satsa på den minimala “framgång” de redan nu kunde vinna. De gick på ett sätt som var både sakligt fel och strategiskt kortsynt tillbaka till det “gamla första” och tog på så sätt över ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av en omdömeskollaps av denna omfattning. Hursomhelst samlade man alltså på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är omöjligt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett nytt parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är samtidigt orealistiskt och nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör emellertid också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot detta. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den allmänna svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om det nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyret av landet skulle få till resultat att denna erfarenhet inte längre blir giltig och relevant, något som inte kan uteslutas, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt om AfS därför trots, ja på grund av sin nuvarande inriktning har en framtid.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara bland missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt inses utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program, samtidigt som det är omöjligt som “enfråga” för det nya kristna partiet. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med företrädare för alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera och komplettera den begränsade och på egen hand ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting i den lägre meningen populistnationalistiskt i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Och det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var i hög grad beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.

Tyska AfD har som partisymbol en pil som pekar snett uppåt till höger. Ursprungligen var den en uppåtpekande linje i ett diagram, en framgångskurva. Men denna antog i slutet, på sin högsta punkt, formen av en pil, som indikerade fortsatt utveckling i samma positiva riktning. Nu har denna pilsymbol elegant stiliserats till en förenklad, kraftigare pil.

Det är en bra symbol. Om SDU:arnas nya svenska parti skulle övertagit något från det tyska partiet var det enligt min mening en symbol liknande denna, inte partinamnet. Eller snarare, bara den generella idén med en pil pekande i denna riktning. Pilen är en ny och fräsch partisymbol som inte används, eller mig veterligen ens tidigare använts, av något svenskt parti. Det är som jag ser det avgörande att det nya partiet får en helt ny och annorlunda framtoning som svarar mot en ny och annorlunda politisk substans, det “nya tredjes” substans, och en pilsymbol av detta slag bidrar starkt till det.

Visserligen är det naturligtvis, i största allmänhet, svårt att tycka illa om den svenska flaggan i hjärtform. Intentionen är givetvis god. Vi älskar Sverige. Men jag tror inte, för detta viktiga syfte, på användningen av någonting från det gamla nationalistiska symbolspråket. Och inte bara för att det inte förmedlar något av den nya, centrala Europaorientering jag efterlyser. Det fungerar överhuvudtaget inte som partisymbol, i synnerhet inte i Sverige. Det slår an fel ton. SD gjorde rätt i att byta symbol från flagg-facklan till blåsippan. Som symbol för just detta nya parti som nu heter AfS förmedlar flagghjärtat tyvärr bara det begränsade gamla nationalistiska eller radikalnationalistiska budskapet, det “gamla förstas”. Detta beror förstås främst på vad som efter valrörelsen tyvärr framstår som partiets direkta föregångare i denna partipolitiska division, som frekvent använde flaggan, om än inte som just partisymbol. Hjärtflaggan får bara partiet att framstå som en förutsägbar och ointressant återlansering av ND eller SvP.

Men anmärkningsvärt nog lyckas den som partisymbol både, genom flaggan, ge de felaktiga associationerna till dessa partiers misslyckade exempel och problematiska politik, och, genom hjärtat, framstå som alltför “snäll”, ja som litet töntig till och med. Dess övertydlighet går över gränsen till det banala. Den ger ett kitschigt intryck, som en nyckelringsbricka i en billig souvenirbutik på Västerlånggatan.

Det förslag jag föreslog när detta diskuterades förra året var en blå kvadrat med en enda stor, kraftig gul pil som började i nedre vänstra hörnet och pekade snett upp mot höger, utan att nå ända fram till det övre högra hörnet. Alternativt, eller komplementärt (och särskilt lämpligt som nål), en blå cirkel med samma pil. Pilen hade bestämda matematiska proportioner som bland annat gjorde att det blev lika mycket blått som gult i kvadraten respektive cirkeln. Linjerna från pilens spets var parallella med två av kvadratens sidor, och underkanten av pilens huvud låg på kvadratens ena diagonal. Det var viktigt att färgerna blev de rätta, djupt klarblå respektive nästan orange – det vill säga andra färger än de som på senare tid standardiserats för flaggan. Detta har partiledningen redan förstått och tillämpat i den nuvarande symbolen, men man kan möjligen gå ännu längre i denna riktning, med ytterligare något mörkare och varmare färger.

Mitt förslag var bara en förenkling av ett som de själva tagit fram för diskussion: tre gula pilar, varav – som jag minns det – två kortare och en längre, som pekade på samma sätt snett uppåt höger, mot blå bakgrund. Min variant kan således inte ligga särskilt långt från vad de själva tänkt sig som möjligt.

Till höger om denna symbol kunde man, föreslog jag, i vissa sammanhang ha texten med partinamnet, men förstås, enligt mig, det nya: Svenska på en rad och Europapartiet på en annan under, i samma blå färg som i kvadraten/cirkeln (så blev det också med det nuvarande namnet Alternativ för Sverige till höger om flagghjärtat). Alternativt kunde texten förekomma under pilen. Även förkortningen SEP kunde användas i samma placeringar. (Jag upprepar att jag inte på allvar tror att partiet skulle kunna bringas att överväga detta namn, men att jag ändå vill gå så långt som att föreslå det för att tydligt markera vikten av en ny Europaorientering.) Den blå kvadraten kunde möjligen också förlängas till höger eller nedåt till en rektangel, med plats för både pilen och texten i samma gula färg. Bokstäverna borde få en åtminstone något mer “kvadratisk” karaktär av ett enkelt och rent slag som mer motsvarar kvadraten och pilens former, men den närmare utformningen här kunde diskuteras.

Överhuvudtaget kan den närmare utformningen av pilsymbolen diskuteras. Mjukare och rundare former, som AfD:s nuvarande pils, är också möjliga, men jag tror att en mer så att säga beslutsam pil av det beskrivna slaget vore bäst. Det viktiga i detta förslag är hursomhelst att det är en enkel och tydlig pil, som pekar i den beskrivna riktningen, och att den är gul mot blå bakgrund. Denna symbol är ny, bestämd, offensiv och entydig i svensk politik: framåt, uppåt och (i socialkonservativ mening) till höger.

Och framåt, uppåt och till höger för Sverige i Europa. De bibehållna blå och gula färgerna är fullt tillräckliga för de nationella syftena. Men samtidigt är ju blått och gult också den Europeiska Unionens färger. Pilen visar vägen även för Europa. Den är en symbol för det nya tredje. För den Europaorienterade ideologiska utveckling och fördjupning som alla de nuvarande populistnationalistiska partierna behöver, och som kan ge dem den mognad och klarsyn som sätter dem i stånd att samarbeta, i och utanför Europaparlamentet. Och för den tyngd och långsiktiga stabilitet som möjliggör för dem att med tiden överta en avgörande del av makten såväl i sina respektive nationer som i unionen.

Allt detta kan det nya svenska partiet försöka bidra till. Pilen blir en symbol för det parti som förstått att nationalismen nu måste modifieras och kompletteras, ja i vissa former helt enkelt ersättas av det alternativa Europaengagemanget. För det parti som förstått att detta är så avgörande, även för Sverige och Sveriges framtid, att man gör det till den för hela partiet definierande huvudfråga som bestämmer även det nya partinamnet.

Denna kritik mot den nuvarande symbolen innebär inte att partiet aldrig överhuvudtaget kan använda den svenska flaggan. Men detta bör ske endast i smakfullt begränsad utsträckning, endast vid de allra viktigaste tillfällena, där den värdigt exponeras – som vid några av SD:s landsdagar jag minns (2011?). Endast då blir dess användning effektfull, icke-trivial, kraftfull – inte som del av en partisymbol som förekommer överallt.

En av följderna av “västs” problematiska agerande mot Ryssland alltsedan Sovjetsystemets fall, ofta drivet till ren antirysk hets, är ju att Ryssland närmat sig Kina i stället för Europa. Denna utveckling har nu gått mycket långt.

Men som jag också har framhållit i tidigare inlägg står vi även inför frågan om Kinas ställning och roll i sammanhanget av de mer renodlat globalistiska – i den “lägre” problematiska meningen – ekonomiska, politiska och ideologiska krafter som bestämt mycket av politiken gentemot Ryssland, och som gör att jag ofta fått anledning att sätta “väst” inom citationstecken.

Hittills har dessa krafter såvitt jag vet inte intagit något som kommer ens i närheten av samma kritiska inställning till Kina som till Ryssland. Tvärtom tycks Kina, alldeles oaktat det i centrala avseenden oförändrade kommunistiska systemet, ha tänkts tilldelas en särskild uppgift just för den globala ordning de länge planerat och eftersträvat.

SvT:s Dokument Utifrån sänder en viktig dokumentär som i original sägs heta “The World According to Xi Jinping“. Den visar mycket av Kinas strävanden – som specifikt kinesiska –  under Xi:s ledning, och kommer kort in även på förhållandet till Putin.

Men den större och yttersta frågan om Kina och globalismen berörs ej – frågan om förhållandet till den globalkapitalism som i verkligheten är mer än en kapitalism, som snarare är en specifik, ny radikalmodernistisk maktordning som historiskt, i processen av sin framväxt, ofta understött kommunismen, eller maktutövning i kommunismens namn, när det varit fördelaktigt. Och som siktat mot en ny ideologisk syntes.

Det är knappast bara så att Kina under de senaste årtiondena lyckats ensidigt utnyttja världskapitalismen för uppbyggandet av sin ekonomi och makt inom ramen för sin egen kommunism.

Ryssland och globalismen (2014)

Över ett år före lanseringen av partiet meddelade vad som redan då åtminstone informellt konstituerats som dess ledning under ett trevligt evenemang för en begränsad krets vad som skulle bli dess namn: Alternativ för Sverige. Den första av de radikala åtgärder jag nu – som helt perifer och i det formella partiarbetet icke-engagerad medlem – efter valet föreslår att man vidtar är att ändra detta namn.

Dess brister var, menar jag, från början uppenbara. Givetvis ville man ansluta sig till tyska AfD som förebild och inspiration. Men namnvalet gav huvudsakligen intryck av osjälvständig imitation. Inte minst om man i enlighet med min främsta förhoppning skulle ha det alternativa Europasamarbetet som huvudsaklig inriktning, framstod namnvalet som generande. Alla samarbetspartners på kontinenten måste ju enbart tänka “svenskar – osjälvständiga epigoner”. Besvärad av detta kände jag mig efter lanseringen i mars tvungen att skriva ett långt inlägg som, i den mån det var möjligt, rättfärdigade namnvalet: Hem till Tyskland? Jag angav där i allmänna drag mycket av det jag ville att partiet skulle bli, men det kunde inte hjälpas att tolkningen blev något ansträngd och konstlad – inte minst i beaktande av att partiets främsta inspiration i själva verket, och med alltmer påträngande övertydlighet, kom inte från det tyska partiet utan från Donald Trump och Ian Wachtmeister.

Skillnaderna mellan AfS och AfD är ganska djupgående. Inte minst har AfD jämförelsevis enorma kulturella och inte minst akademiska resurser – en anmärkningsvärt lång rad av disputerade företrädare har exempelvis satt sin prägel på politikens formulering och presentation. Detta är förvisso ett ideal för AfS – man betonar gärna sina företrädares akademiska meriter, och att man har fler med sådana än SD. Inte heller saknas, som jag tidigare framhållit, inslag av de nödvändiga utvidgade kulturella och historiska horisonterna i vissa intervjuer och ibland i Kasselstrands och Berglunds podd “Den kokta grodan”. Men sådant partiet framträdde i valrörelsen, blev skillnaderna ändå plågsamt tydliga.

AfD är liksom SD ett parti som självklart ägnar sig åt den nödvändiga ideologiska och övriga gränsdragningen, och vid behov utesluter medlemmar. Det har också en annorlunda, icke enbart nationalistisk bakgrund och historia som skiljer det även från SD, och som i åtminstone vissa avseenden gör att de ligger närmare en tysk version av det “nya tredje” som jag argumenterat för att både SD och, efter den nu definitiva och ohjälpliga splittringen, även AfS borde bli i Sverige. Men vad AfS kom att likna var i stället det mycket gamla men ständigt hopplöst minimala, radikalnationalistiska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Avståndet till AfD visade sig i flera avseenden vara så stort att dessa väl rimligen närmast måste finna det svenska partiets namnval besvärande.

Namnet AfS är nu som jag ser det räddningslöst belastat av den för NPD – eller tidiga SD, ND och SvP, för att åter nämna de svenska motsvarigheterna – karaktäristiska typ av profil som man hittills uppvisat. Det kommer, är jag rädd, alltid förknippas med den primitiva, frånstötande och på högsta nivå näsklistringsuppbackade “ut med packet”-kampanjen och de stödtrupper man, på ett sätt som vore AfD helt främmande, under denna inte dragit sig för att engagera.

Slutligen skulle jag vilja påstå att “Alternativ”-namnet överhuvudtaget inte är optimalt, hur akut angeläget det än är att Tyskland, Sverige och hela Europa i sak väljer en alternativ politik. Det är möjligt att det med sin abstraktion och neutralitet fungerar bra i dagens Tyskland, och i synnerhet bättre än allt som innehåller “national”. Men generellt kan dessa egenskaper knappast sägas utgöra en styrka. Ett partinamn bör förmedla något av den positiva och specifika politiska visionen.

Den på grundlig omprövning byggande nystart som jag tror är nödvändig om Kasselstrand och de andra ska fortsätta i politiken måste alltså, enligt min anspråkslösa uppfattning, av alla dessa skäl börja med att man ger partiet ett nytt namn. Det går inte att vinna med det nuvarande namnet. Men det är lätt att skapa nya och attraktiva partinamn – många andra bra mönster för detta finns i dagens Europa.

Mitt eget namnförslag, Svenska Europapartiet, SEP, följer inget sådant mönster, utan är något helt nytt. Jag förstår att det är helt orealistiskt att partiet skulle anta detta förslag, och det finns många andra utmärkta och för mig lika acceptabla namn som kan väljas. Men jag vill ändå gå så långt som att framföra detta förslag för att åtminstone med största möjliga tydlighet markera hur viktigt jag menar att det är med en ny profil och sakpolitik i ett europeiskt sammanhang, att komma bort från vad som nu närmast framstår som en karikatyr av den genomsnittliga populistnationalismen.

Jag har redan nämnt det som begrepp i inlägget Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid, och som partinamn i Den populistiska nationalismens otillräcklighet. De sakpolitiska grunderna för förslaget ska jag inte gå igenom här. Kort bör dock sägas att eftersom det ju knappast inom överskådlig tid är möjligt att helt komma bort från AfS:arnas, det vill säga till stor del de gamla SDU:arnas, nationalism, eller ens populistnationalism, det första ledet, “Svenska”, utöver vad givetvis även jag själv vill värna av svensk egenart och så vidare, ger utrymme för just den, i en högre form och såsom balanserad, modifierad och även i sig själv fördjupad av det andra ledets “Europa”. I enlighet med bland annat den Europagemensamma nya höger som jag partiellt vill försvara, som anpassad till de övriga, huvudsakliga traditioner jag försökt anknyta till, anger detta led vad som för framtiden borde bli den viktigaste större politiska och kulturella orienteringen.