11th meeting of the Valdai International Discussion Club, 24 October.
Transcript, including discussion
Complete final plenary session, with alternative translation
Category: Politics
Alexander Mercouris on Putin’s Valdai Speech
Most of the points missed, ignored, obscured or distorted by Western commentators in Putin’s Valdai speech – considered by Mikhail Gorbachev to be his most important – are explained by Alexander Mercouris on Russia Insider.
Mercouris points to its “very coherent intellectual framework”. “Putin’s vision of the international system”, he notes, “is a profoundly conservative one – a fact he actually admitted himself after the speech in answer to a question. Running like a thread throughout the speech is a typical conservative’s yearning for stability and mistrust of change, a wish for a predictable rule based system in which the sovereign rights of nations are respected and in which change when it happens is contained and managed and never encouraged.”
The interpretation and analysis of international law are certainly more impressive than those of today’s American and EU leaders:
“The speech also shows where Putin wants to position Russia. In another striking phrase Putin says that he wants Russia to assume leadership of nothing save possibly the defence of international law.
Running like a thread through the speech is a deep commitment to international law interpreted in the most conservative way on the basis of legal documents, treaty texts and Court decisions. The creative efforts of (as Putin would put it) self-interested western reinterpretation of international law (such as R2P [Responsibility to Protect]) are spurned as rationalisations for violating it.”
“This”, Mercouris continues, “is a vision of Russia as the sheet anchor of the international system, acting together with its allies China and the other BRICS states to restrain the US where possible, rescuing the US from its follies whilst upholding international law, world order and stability.
It is a vision European statesmen of the nineteenth century would have instantly recognised but which political leaders in the US and Europe today barely understand, which is one reason why his speech is little understood.”
I would not, however, go so far as to say, as does Mercouris, that total value-neutrality characterizes an old-style European conservative position, or should characterize such a position today; nor am I sure Putin thinks so. Making certain distinctions of value, in dealing with countries, regimes, political systems, ideologies, and individual political leaders, is hardly incompatible with conservative realism:
“Since Putin’s concern is for stability, an aspect of his vision, which would be instantly familiar to an old style European conservative but which is totally alien to a modern western liberal, is that it is totally value neutral. Where westerners today habitually divide nations into democracies and dictatorships and decide their attitudes to them on that basis, Putin treats them all the same, considering their domestic arrangements to be something for them to worry about.”
While Mercouris is certainly right that the current, Western division between democracies and dictatorships is much too simple, some value-judgments, which also to some extent determined the political relations, certainly had to be passed on the USSR. But clearly, for Putin it is not the particular political system of the USSR that is relevant in the present context:
“Underpinning everything is a belief in the need for an orderly system preserved by a balance of power. For Putin, the USSR’s greatest contribution was precisely in that by providing a counter weight to the US it secured international stability. Much of the speech is a lament for the loss of the counterweight provided by the USSR.”
There are certainly a few neo-Sovietists around (and not just in Russia) who simply lament the loss of Soviet communism and would like to see it restored. And they are definitely a problem, not least as they feed into the negative propaganda images in the West. Of course, Russia’s way of dealing with and relating to its historical experience of communism must be a different one from ours. It is hardly possible to avoid, for instance, that the newly poor looked back to the social security systems of the Soviet era, or perhaps that the conservative aspects of Stalinism are recalled. Yet there have, as far as I am aware, been no signs whatsoever of communist ideological restoration in the official policies of Putin’s government.
The president has made quite clear that what he had in mind when he made his oft-cited statement in 2005 about the catastrophe of the breakup of the USSR was precisely what he now restated at the Valdai meeting, not the collapse of the specific political and economic system of communism. Incidentally, it was, among other things, this same perception on the part of American paleoconservatives and other conservative critics of the Iraq war in 2003 that caused David “Axis of Evil” Frum to write his infamous piece in the National Review on “unpatriotic conservatives” (he has since recanted).
What Russia has always seemed rather to perceive as needed, after the Yeltsin years, is a social conservatism, a socially responsible conservatism – including socially responsible state power – which promotes the renewal of genuine traditional values.
Putin Just Made the Most Important Speech of His Career. The West Should Listen More Closely
Nordisk försvarsallians
SD:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska talespersoner skrev igår i Hufvudstadsbladet om partiets förslag till försvarsallians med Finland. Som man naturligtvis förväntade sig uttrycker sig artikelns författare – Björn Söder, Mikael Jansson, Julia Kronlid, Roger Richtoff och Jeff Ahl – balanserat och måttfullt.
Det är, trots att det egentligen är självklart, tyvärr viktigt att konstatera detta, eftersom de uttrycker sig så till skillnad från den föga representative medlemmen i partiets s.k. Försvars- och säkerhetspolitiska råd, Robert Ericsson, som hela dagarna i språkligt osammanhängande inlägg talar i partiets namn i dessa frågor på Facebook. Han är därmed långt mer synlig för försvarsintresserade än de officiella talespersonerna, och han föreläser dessutom såvitt jag förstår för partidistrikt och deltar i möten med NATO-företrädare i Norge och England. Dessvärre är det inte bara en fråga om form och ton utan också om innehållslig substans.
Ericsson sägs vara tekniskt kunnig, men teknik och strategi, för att inte tala om teknik och utrikespolitik, är nu en gång helt olika kompetensområden. Så extremt och för partiet otypiskt är Ericssons oavbrutna, monotona och från alla verkliga strategiska hänsyn och all diplomatisk sensibilitet befriade malande om Ryssland som Sveriges Fiende, om SD som anti-Putin, om neutraliteten som för länge sedan överspelad, om kryssningsrobotar mot Kaliningrad och Sankt Petersburg, om “så nära samarbete med NATO som möjligt utan att vi blir medlem” o.s.v., och så starkt är det missnöje med detta som andra partivänner uttrycker, att jag känt mig föranledd inte bara till en ganska utförlig polemik, utan också att försöka förhöra mig om hur det är möjligt att hans beteende kan tolereras av partiets politiskt ansvariga.
Eftersom ännu inga svar på den senare frågan kommit och inga protester från partivänner såvitt jag vet synts till på annat håll än i de många kommentarerna i fb-trådarna och i privat korrespondens, måste jag nu nämna honom även här. Ericsson framstår som ett typiskt exempel – ett av de i alla tider vanliga – på en närsynt teknisk militär specialist som är oförmögen att relatera sitt yrkesområde till en adekvat förståelse av de nödvändiga större strategiska och internationellt-politiska sammanhang i vilka det i verkligheten ingår, och på dessa områden i stället drivs av primitiva känslodominerade förenklingar som tillräcklig motivation för sitt begränsade engagemang. Förenklingarna kan i detta fall tyvärr hämtas även från de allra mest problematiska källorna, som den (med Samtidens ord) “storsvindlande oligarken” Chodorkovskij, som “föll på sin kriminalitet” men nu “är tillbaka för att utmana Putin om den ryska presidentposten. Med västvärldens stöd.”
Den nya SD-artikeln visar tydligt hur Ericsson avviker från partilinjen. Den talar på utmärkt återhållsamt sätt om en “välbalanserad och framsynt försvars- och säkerhetspolitik” och den önskade försvarsalliansen som en som “står…fri från stormakterna vilket bidrar till att bibehålla neutraliteten/oberoendet samt förstärka den politiska och militära balansen i norra Europa”. Alliansen med Finland sägs också vara endast “ett steg” på vägen mot ett “brett fördjupat nordiskt samarbete” på försvarsområdet.
Allt detta är föredömligt. Ryssland är förstås, som artikeln konstaterar, ett potentiellt säkerhetspolitiskt hot. Det är givetvis nödvändigt att noga följa de högst problematiska tendenser i den ryska politiken och det ryska samhällsklimatet som jag själv flera gånger pekat på, och som förvisso kan aktualisera detta hot. Jag säger inte att Ryssland idag är bättre än väst, eller att vi ska närma oss Ryssland och ta avstånd från väst. Vi ska försöka upprätthålla goda relationer med båda och återskapa goda relationer mellan dem.
Men Sverige bör därvid stå fritt även från den andra stormakt, som är organiserad i NATO. Danmarks och Norges NATO-medlemskap är ett problem och ett hinder för de fortsatta stegen mot en nordisk försvarsallians – ja, det är det enda hindret. Det är en destabiliserande faktor i Norden och en säkerhetsrisk som vi bör försöka undanröja. Norden borde utifrån en gemensam neutralitet i enighet verka mot fortsatt eskalering av de vanliga atlantimperialistiska intressena skapade och för Europa potentiellt katastrofala konflikten mellan Ryssland och väst.
Vår nya regering markerar här ett avgjort framsteg i jämförelse med den i vilken Carl Bildt var utrikesminister. Socialdemokraterna – exempelvis Pierre Schori – ser dess linje som en fortsättning av Olof Palmes. Men på Palmes tid fanns ännu Sovjetkommunismen och Berlinmuren kvar. NATO hade inte flyttat fram sina positioner i den upplösta Warszawapaktens länder och tryckt på i f.d. Sovjetrepubliker, direkt inpå Ryssland. Förhållandena var m.a.o. på avgörande områden helt annorlunda.
Därför blir Palmes politik än mer riktig idag. “Gemensam säkerhet” är förvisso vad vi bör eftersträva, som Schori framhåller i ett inlägg där han, som kritik av försvarsexpertisens agerande i allmänhet, kort framför en del av de argument jag riktat mot Ericsson och det försvars- och säkerhetspolitiska rådet. Utifrån detta perspektiv, som förmår se försvarspolitiken i det oundvikliga större sammanhanget, finner jag att gårdagens artikel i Hufvudstadsbladet, trots dess ansvarsfulla ton och de goda formuleringar jag citerat, fortfarande uppvisar den brist, eller den ensidighet, jag tidigare pekat på i min diskussion med Julia Kronlid här och i SD-Kuriren.
Det saknas kort sagt fortfarande tydlighet även mot väst, eller “väst”. Det avgörande momentet i det större sammanhanget är även denna gång frånvarande. Det är, av skäl jag kort angivit i tidigare inlägg, inte bara så att Ryssland inte, med Ericsson, kan utpekas som fiende i största allmänhet, som konstitutivt en evig arvfiende. Det är också så att Ryssland, och Putin, inte kan utpekas som fiende p.g.a. skeendet i Ukraina. Själva orsaken till att Ryssland idag kan bli ett hot är ju den större konflikt till vilken det är “väst” – USA:s nuvarande ledning, EU, NATO, George Soros et consortes – som är upphov i minst lika stor utsträckning som Ryssland.
Det går inte att, som vi, Finland, Norden, ja egentligen hela Europa borde, verka för avspänning i den aktuella konflikten och för fredens säkerställande utan att förstå detta och utan att agera i enlighet med det. SD:s partilinje kräver tydlighet även mot väst. Signifikativt nog säger sig Robert Ericsson egentligen vara “Bohman-moderat”. Han tillstår m.a.o. att han inte är representativ för sitt parti.
Den neutralitet och det oberoende Söder, Jansson, Kronlid, Richtoff och Ahl i linje med SD:s hela tradition och sammantagna politiska profil försvarar och önskar för hela Norden, är idag är moraliskt lika motiverad som någonsin, ja mer än den förr ibland kunnat vara. SD bör följa de närstående partierna i EFDD och i Österrike, Frankrike och Ungern, och ta avstånd från den antiryska krigshetsen.
Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)
Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)
Den svenska neutraliteten åter aktuell
Försvarspolitiken och det större sammanhanget
Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna
Har SD gjort något uttalande om de svenska instituten i Rom, Athen och Istanbul som hotas av nedläggning genom den nya S-MP-regeringens föreslagna nedskärning av finansieringen? En fantastisk uppslutning från den akademiska och kulturella världen och av debattörer från höger till vänster, i form av stöd för fb-gruppen ‘Rädda Medelhavsinstituten’, namnunderskrifter och debattartiklar, ser nu ut att kunna få regeringen att backa.
Möjligen p.g.a. kritisk självprövning och dåligt samvete för att han själv för inte länge sedan var involverad när den förra regeringen hotade svenska kulturinstitutet i Paris med nedläggning, har Carl Bildt nu, räddande sitt anseende på detta område, gjort flera mycket kraftfulla inlägg (“Talibanpolitik”) till institutens försvar. Det är oklart om han också är medveten om att de nu aktuella budgetförslagen, som det de senaste dagarna hävdats, i själva verket härstammar från finansdepartementet på samma gamla borgerliga regerings tid, och att den nya regeringen låtit dem stå kvar utan tillräcklig, närmare undersökning.
Kanske är det därför oppositionen i övrigt är tyst. Om instituten räddas är det verkligen inte dess förtjänst, utan uteslutande den enastående folkstormens. Men om SD verkligen, som jag försökt föreslå och som borde följa av partiprogrammet, ska vara kulturarvspartiet framför andra, vore detta verkligen det rätta tillfället att markera det genom ett skarpt uttalande. Instituten är centrala för kulturarvet, rätt förstått, och i alla läger uppreser sig alltså svenskar mot regeringens hotande åtgärd. Partiet skulle här mycket lätt och på ytterst effektivt sätt kunna positionera sig på det rätta sättet och etablera en ny profilfråga vid sidan av invandringen och brottsbekämpningen – en profilfråga som utifrån den ideologiska grundsynen borde vara lika viktig.
Tyvärr har mig veterligen ännu ingenting hörts. Man får väl fortsätta försöka pinga och tagga (och vad det heter) och på annat sätt nå Mattias Karlsson, nya kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson, och – kanske framför allt – nya talespersonen för högre utbildning och forskning Carina Herrstedt. En trötthet börjar dock inställa sig. Varför reagerar de inte? Är det gammal ensidig, nationalistisk “allmogekonservatism” som spökar?
Det är tyvärr inte orimligt att vi står inför samma hinder som i den Europadiskussion jag genom åren försökt föra inte minst i den här bloggen och i sociala media. Kulturarvet har av SD ofta definierats i vilseledande, snäva nationella termer. Även när man förstår existensen av den helt avgörande gemensamma europeiska delen av detta arv, ja erkänner och bejakar dess värde och vikt (och det gör många), förhåller sig tyvärr vissa fortfarande ibland alltför avvisande till dess framlyftande och betoning, eftersom väljarna inte anses i tillräcklig utsträckning förstå den och det inte går att “göra politik” av den.
Detta är katastrofalt – en fullständigt ohållbar populism. I det här fallet har Carl Bildt rätt. SD måste korrekt definiera kulturarvet primärt i europeiska termer, och förstå att detta på intet sätt strider mot bejakandet av svensk särart och variation eller genuin folklig kultur. Och på basis av denna vidgning av den ideologiska grundsynen och revidering av den svenska självförståelsen i partiets formuleringar om kultur och identitet, måste SD, som jag hävdat, bli det sanna svenska Europapartiet.
I denna strävan är en kraftfull markering mot regeringens indragning av stödet till medelhavsinstituten, ja ett entydigt krav på att den stoppas, en självklarhet. Och även innan denna strävan utvecklats särskilt långt borde detta vara självklart. SD har, sannolikt till skillnad från Alliansen, ingen som helst orsak att nu ligga lågt. Att avstå från att protestera, att missa detta tillfälle att lyfta fram partiets unika profil, att förbli tyst när så många andra från så många olika håll enas i fantastisk och hoppingivande samsyn, ställer tvärtom partiets kultursyn i en problematisk dager och bekräftar helt i största onöda motståndares kritik.
Strache: Erklärung zu Österreichs Neutralität
21. Oktober
Udo Ulfkotte
Udo Ulfkotte: Gekaufte Journalisten
Wie Politiker, Geheimdienste und Hochfinanz Deutschlands Massenmedien lenken
Journalisten manipulieren uns im Interesse der Mächtigen
Haben auch Sie das Gefühl, häufig manipuliert und von den Medien belogen zu werden? Dann geht es Ihnen wie der Mehrheit der Deutschen. Bislang galt es als “Verschwörungstheorie”, dass Leitmedien uns Bürger mit Propagandatechniken gezielt manipulieren. Jetzt enthüllt ein Insider, was wirklich hinter den Kulissen passiert. Der Journalist Udo Ulfkotte schämt sich heute dafür, dass er 17 Jahre für die Frankfurter Allgemeine Zeitung gearbeitet hat. Bevor der Autor die geheimen Netzwerke der Macht enthüllt, übt er konsequent Selbstkritik. Er dokumentiert hier zum ersten Mal, wie er für seine Berichterstattung in der FAZ geschmiert und die Korruption gefördert wurde. Und er enthüllt, warum Meinungsführer tendenziös berichten und wie der verlängerte Arm der NATO-Pressestelle Kriege medial vorbereitet. Wie selbstverständlich wurde auch der Autor in die Netzwerke amerikanischer Eliteorganisationen aufgenommen, erhielt im Gegenzug für positive Berichterstattung in den USA sogar eine Ehrenbürgerurkunde. In diesem Buch erfahren Sie, in welchen Lobbyorganisationen welche Journalisten vertreten sind. Der Autor nennt Hunderte Namen und blickt auch hinter die Kulissen jener Organisationen, welche unsere Medien propagandistisch einseitig beeinflussen, etwa: Atlantik-Brücke, Trilaterale Kommission, German Marshall Fund, American Council on Germany, American Academy, Aspen Institute und Institut für Europäische Politik. Enthüllt werden zudem die geheimdienstlichen Hintergründe zu Lobbygruppen, die Propagandatechniken und die Formulare, mit denen man etwa bei der US-Botschaft Fördergelder für Projekte zur gezielten Beeinflussung der öffentlichen Meinung in Deutschland abrufen kann.
Wenn die CIA vorgibt, was geschrieben wird
Können Sie sich vorstellen, dass Geheimdienstmitarbeiter in Redaktionen Texte verfassen, welche dann im redaktionellen Teil unter den Namen bekannter Journalisten veröffentlicht werden? Wissen Sie, welche Journalisten welcher Medien für ihre Berichterstattung geschmiert wurden? Und haben Sie eine ungefähre Vorstellung davon, wie renommierte “Journalistenpreise” vergeben werden? Da geht es im Hintergrund zu wie bei den einstigen Ehrungen der “Helden der Arbeit” in der früheren DDR da wird Propagandaarbeit ausgezeichnet. Vom Journalisten zum Propagandisten ist es nicht weit. Wenn Sie dieses Buch gelesen haben, werden Sie unsere Zeitungen mit ganz anderen Augen sehen, den Fernseher öfter einfach abschalten und auch wissen, was Sie dem Radio noch glauben können: fast nichts. Denn Ulfkotte schreibt auch penibel auf, welcher Sender welcher politischen Partei gehört und welche Journalisten wie beeinflusst werden. Sie erkennen, wie Sie manipuliert werden und Sie wissen, von wem und warum. Am Ende wird klar: Meinungsvielfalt wird jetzt nur noch simuliert. Denn unsere “Nachrichten” sind häufig reine Gehirnwäsche.
Über den Autor:
Udo Ulfkotte, Jahrgang 1960, hat Rechtswissenschaften, Politik und Islamkunde studiert. Er hat lange Jahre als Redakteur bei der FAZ gearbeitet; seine Spezialgebiete sind Afrika und Naher Osten sowie die Politik der Geheimdienste. Der Autor war Fellow des Marshall Memorial Fund der Vereinigten Staaten, lehrt an der Universität Lüneburg Spionageabwehr und bereiste mehr als sechzig vorwiegend nahöstliche und afrikanische Staaten, in denen er auch auf die Hintermänner der islamistischen Terrorgruppen traf. Mit engagierten Büchern wie Krisenherd Nahost, Verschlusssache BND, Marktplatz der Diebe, So lügen Journalisten, Propheten des Terrors sowie zuletzt Krieg in unseren Städten hat er sich als Bestsellerautor einen Namen gemacht. 2003 erhielt er den Annette-Barthelt-Preis für seine jahrelangen Recherchen über Terror und Islamisten.
Försvaret, Ryssland och väst
Sverigedemokraterna kommer att bygga ett riktigt försvar. Ett försvar som vi, tillsammans med övriga Europas länder, kan använda mot dem som verkligen hotar Europa. Till dem hör inte längre Ryssland. Om Ryssland inte tvingas till det av USA, EU, NATO, George Soros o.s.v. Av de protototalitära krafter som idag är det främsta globala frihetshotet.
Ryssland skiljer sig på flera sätt från oss, och vi ska verkligen inte skönmåla detta land och dess regim i en lättvindig psykologisk reaktion mot de missförhållanden vi ser omkring oss i väst. Jag har både här i bloggen och i diskussioner i sociala media specifikt angivit vad jag ser som problemen även med dagens Ryssland. Men det finns ingen anledning att vi och övriga Europa ska ha det nuvarande dåliga förhållandet till detta land p.g.a. Putins politik, som länge var helt inriktad på fördjupat fredligt samarbete.
Tvärtom bör vi förena oss även med Ryssland i bekämpandet av de verkliga hoten, som även de står inför, och som redan finns mitt bland oss, inte bara utanför Europas sydöstra gränser. Om USA, EU, NATO och Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland. Det är Carl Bildt, Radek Sikorski och liknande politiker, och de atlantvästliga intressen de representerar, som sedan länge är den större säkerhetsrisken. Och de är det genom sitt agerande inte bara mot Ryssland utan även i Mellanöstern.
Rysslands annektering av Krim var förvisso problematisk, som jag, till skillnad från vad Lars Wilderäng påstår och Julia Kronlid och Joakim Larsson tycks tro, från början framhållit. Men naturligtvis hade Ryssland legitima intressen i Ukraina: en stor och för landets utrikespolitik – inte minst den mot Mellanöstern riktade – avgörande flottbas sedan över två hundra år, som uppenbart och uttryckligen hotades av kuppen i Kiev och USA:s agerande. Och givetvis kunde de inte, med de givna allmänna historiska relationerna till landet, acceptera att Ukraina drogs in i NATO-sfären.
Tills vidare är den svenska alliansfrihets- och neutralitetslinjen den självklart riktiga. Såväl en verklig nordisk som en sant europeisk försvarsallians omöjliggörs idag naturligtvis av NATO och EU. Men vi borde uppställa sådana som framtida mål. Vad som framför allt krävs nu är tydlighet mot “väst” och “västs” antiryska krigshetsare i media – endast så kan vi förhindra att Ryssland görs till en säkerhetsrisk.
Den dominerande, gammalmediauppiskade opinionen i Sverige, och tyvärr alltför många även inom SD, insisterar på att i blind fanatism se Ryssland som fienden. Konflikten är en falsk och vilseledande sådan. Den syftar bl.a. till splittring och försvagande av Europa, och den döljer och avleder uppmärksamheten från de verkliga hot vi i stället borde ägna all uppmärksamhet.
Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)
Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)
Den svenska neutraliteten åter aktuell
Marika Formgren och Axess
Johan Lundberg försvann snabbt från Axess efter den groteska och av läsekretsen förkastade “programförklaring” han och hans redaktion publicerade våren 2012. P. J. Anders Linder, som trots de förutsägbara begränsningar i hans perspektiv som med nödvändighet följer av hans karriär på Timbro och SvD förblivit en sympatisk företrädare för denna del av borgerligheten med en lågmäld, civiliserad ton, genuina litterära intressen, och allmänt en tydlig kulturkonservativ sensibilitet, tog över. Det är lätt att förstå om han inte kände sig helt passa in i de nämnda sammanhangen, såsom de utvecklats de senaste årtiondena.
Axess präglad av programförklaringen hade knappast varit ett mer kongenialt sammanhang. Men efter en tid med Linder som redaktör tycker jag att tidskriften nu visar tecken på att åtminstone inte helt följa dess avgrundsliberala linje. Liksom Lundberg togs programförklaringen snabbt bort, och något liknande har mig veterligen sedan dess ej publicerats. Och i det senaste numret finner vi en artikel, Vad menar ni med frihet?, av den utmärkta Marika Formgren, som p.g.a. sitt självständiga tänkande avstängts som ledarskribent i SvD och övrig borgerlig press. Artikeln kritiserar dessutom explicit just en aspekt av den avgrundsliberalism som kommit att prägla denna press och Nya Moderaterna, och som alltså skulle ta över även Axess. Formgren har också tidigare i år framträtt med ett ypperligt föredrag på ett av Axess arrangerat seminarium.
“Jag vidhåller och upprepar att Axess och Johan Lundberg gjort mycket bra i det förflutna, och jag hoppas naturligtvis att de ändrar sig igen”, skrev jag i min spontana reaktion på Lundbergs radikala manifest. Men just då fanns verkligen inte mycket hopp. Nu tänds ett litet nytt. Marika Formgren får mig att återvända till Axess för att se om de kan tänkas börja slå in på hennes nödvändiga väg.
–
“Om det blir maktskifte efter riksdagsvalet så bör de borgerliga partierna ägna oppositionstillvaron åt att fundera över grundbegreppen. Vad menar man egentligen med ord som ‘frihet’ och ‘demokrati’? Eftersom det har blivit allt luddigare kan fyra år i opposition vara just vad de borgerliga behöver, för att hitta tillbaka till den ideologiska kärna ur vilken konkreta politiska förslag kan spira.
En debattartikel av före detta försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Expressen (22/6) ger ett tydligt exempel på begreppsförvirringen. Tolgfors skriver att frihet när hans generation var ung handlade om frihet från statlig styrning. Dagens unga vill istället ha frihet från samhällets begränsningar, det vill säga frihet från andra människors attityder och värderingar som upplevs som begränsande.
Detta nya frihetsbegrepp förklarar Feministiskt initiativs framgångar i EU-valet, och är enligt Tolgfors något Moderaterna måste ta till sig, eftersom ‘frihet är Moderaternas kärna’. Bekymmerslöst konstaterar han att när det nya frihetsbegreppet ska omsättas i konkret politik handlar det om sådant som attitydförändringar, diskrimineringslagar och kvotering.
Den statliga styrning som Sven Tolgfors bekämpade i sin ungdom ska alltså utökas och expandera, för att den nya ‘friheten från samhället’ ska öka.” Läs mer
Farage on Putin and Ukraine
16 September
Olle Bengtsson 