Category: Politics

Ursprungligen publicerat 2/1 2011 (Politics)

En anledning till att jag måste diskutera Sverigedemokraternas förhållande till konservatismen är helt enkelt att den senare är vad jag “kommer från”, i den meningen att jag länge försökt försvara en konservatism av den typ som, med Ambjörnssons ord, “kunde spela en viktig roll”, och i någon utsträckning också har gjort det i den nuvarande högerns politiska och intellektuella sammanhang. Jag har också i någon mån studerat den historiskt, och försökt lära av dess historiska former.

Därför diskuterar jag förhållandet också av det skälet att jag anser att det konservativa momentet i Sverigedemokraternas ideologiska profil är väsentligt, och mer väsentligt än det nationalistiska. Däremot menar jag inte att Sverigedemokraterna borde satsa på att bli ett renodlat konservativt högerparti av äldre slag.

Den “konservativa intellektuella rörelsen” i Amerika alltifrån slutet av 1940-talet var ett fascinerande fenomen i det att den i så hög grad uppvisade ett annat USA än det som Europa och inte minst Sverige i så stor utsträckning formades av under samma tid. Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, Robert Nisbet, James Burnham, Peter Viereck med flera var tänkare av en typ, och även ett inflytande, som det var svårt att finna motsvarigheter till i Europa. Det rent politiska genomslaget, efter lång tid kulminerande i Ronald Reagans framgångar, begränsades huvudsakligen till de libertarianska idéer vars företrädare av historikern George Nash, trots den av honom själv utförligt redovisade konservativa kritiken, räknades till samma rörelse. Men nominellt erkändes och åberopades även några av de nämnda konservativa på ett sätt dom knappast skulle ha kunnat ske i Europa. De specifika konservativa insikterna och värdena var åtminstone i debatten inte helt frånvarande och meningslösa.

Trots att Europa inte uppvisar någon motsvarighet under samma tid, har dock den tänkande konservatismen aldrig varit helt frånvarande eller utan inflytande här, även om det ofta krävts en del ansträngning för att upptäcka den. Det politiska och intellektuella inflytandet var minimalt, och naturligtvis inte minst i Sverige, men förutom allt det som var framgrävbart i antikvariat, på bibliotek, och hos äldre generationer, gick det att hitta en och annan tappert kämpande kulturskribent och historiker som måste sägas omisskännligen tillhöra en genuint konservativ tanketradition.

Idag ser vi emellertid hur de gamla europeiska partier där konservativa inslag historiskt funnits i allt väsentligt förkastat dessa och okritiskt accepterat inte bara den “nyliberala” versionen av kapitalismen med dess specifika, nya drag, utan signifikativt nog också, och utan motsägelse, stora sjok av vänsterns simplistiskt radikala kultursyn. Även om det skett genom gradvisa kompromisser och anpassningar, har denna process fortsatt utöver den gräns där konservatismens väsentliga substans av, med Ambjörnssons ord, “överordnade värden” helt gått förlorad. I Europa har dessa partier oftast inte ens försökt bevara denna, vare sig innehållsligt eller terminologiskt. Högerpartierna har entydigt och beslutsamt blivit liberalsocialistiska enligt ett vid det här laget lätt igenkännligt och förutsägbart mönster.

Verkliga konservativa finns kvar, ogillar utvecklingen, ja t.o.m. protesterar. Men de organiserar sig inte politiskt som verkliga konservativa. Jag nämnde i ett tidigare inlägg det svenska projektet Högerpartiet de konservativa. Fastän helt rudimentärt, framstod det, tyckte jag, som relativt genomtänkt. Ledarna var studenter vid Stockholms universitet, och de fick tydligen några röster i ett kårval där. Men mycket längre orkade de inte, även om de såvitt jag förstår faktiskt också ställde upp i åtminstone ett riksdagsval. Man hänvisade till Allmänna valmansförbundets program från 1919 som, tills vidare, sitt eget – ett program som även Rolf K. Nilsson med saknad citerar i ett inlägg på nyårsafton i Tradition & Fason.

Det var ett lamt men dock försök att driva en genuint reaktionär konservativ politik i ett nytt parti, utan de kompromisser som sådana undantagslöst kommit att göra under loppet av 1900-talet. Men man fick inga röster i riksdagsvalet. Och man var då inte villiga att driva partiet vidare.

Detta visar, liksom många andra tecken, att det inte går att driva konservatismen i strikt mening som enda ideologiska grund för ett parti i dagens svenska politiska verklighet. Och detsamma tycks gälla i övriga Europa. Det finns inte ens någon vilja till det. De verkligt konservativa är relativt få, och i stället för att starta egna partier hänger de kvar i de f.d. högerpartierna och i viss mån de kristdemokratiska. Där kan de spela en marginell men kanske ändå inte helt oviktig roll. Det marginella ligger i att de, som utvecklingen hittills sett ut, inte kan bli ledande inom sina partier, inte kan vinna den politiska makten, inte forma den politiska och samhälleliga verkligheten så som de skulle vilja. Det icke oviktiga, å andra sidan, består i att de, om än blott för begränsade skaror, verkligen kan föra de konservativa insikterna vidare, levandegöra för mindre delar av nya generationer de överordnade värdena, upprätthålla närvaron, om än nedtonad och svag, av den genuina konservativa kritiken av de radikala ideologierna och de av de flesta andra osedda och oförstådda problematiska aspekterna av den moderna kulturdynamiken och samhällsutvecklingen.

Men detta räcker givetvis inte. De nämnda problematiska aspekterna, det samlade hotet mot de överordnade värdena, är sådana att de måste bemötas och stoppas i effektivt organiserad politisk och ideologisk form. Grunden även för den ekonomiska och teknologiska utveckling, den konkurrenskraft o.s.v. som högerpartierna säger sig tjäna genom att exklusivt fokusera på dem, eroderas också ohjälpligt av dessa stora historiska rörelser. Men dessa ting ligger ju helt inom den radikala modernitetens monstermaskineris verksamhetskrets och måste ju som sådana i mycket omdirigeras. Naturen, kulturen, samlevnadsmoralen – på dessa områden ser Ambjörnsson en meningsfull konservatisms självklara uppdrag. Jag skulle tillägga andligheten i kvalificerad mening. Detta är de överordnade värdena. Och de är inte några tomma abstraktioner.

Den äldre konservatismens förblivande angelägna arv har inte kunnat formuleras och kommuniceras med adress till vår tid på ett sådant sätt att den begripliggjort sin relevans och kunnat vinna väljarmajoriteter. Dess enda väg i dess egna specifika frågor har varit den blinda kompromissens, och detta har idag lett nästan till självutplåning och fullständig sammansmältning med just det den fanns till för att kritisera: den liberalsocialistiska radikalism som är modernitetsmaskineriets ideologiska form.

Såvitt jag kan se – och som exempelvis den amerikanske konservative tänkaren och Europakännaren Paul Gottfried länge sagt sig se – är det endast de mer eller mindre populistiskt nationalistiska partierna i Europa som idag med begränsad men växande framgång lyckats göra motstånd i åtminstone några av dessa frågor. De har börjat staka ut en ny väg i en egen ideologisk dimension som på bestämt sätt transcenderar höger-vänsterskalan, och på vilken det framstår som möjligt att börja hantera vår tids snabbt, och ingalunda på gynnsamt sätt, förändrade samhälleliga verklighet. Resurser som högerns partier avhänt sig i det de restlöst blivit försvarare och pådrivare av denna problematiska förändring. Det räcker att nämna den nya, sant extrema fasen av finanskapitalism, konsumismens systemtvång, masskulturen, globaliseringen, massmigrationen, den principiella multikulturalismen, samlevnadsformernas ohållbarhet, den demografiska utvecklingen – allt sammanhängande.

De populistiska nationalisterna ser och erkänner vänsterns delsanningar, bejakar och assimilerar de europeiska vänsterpartiernas giltiga reformer. Men deras eget nya bidrag består i det selektivt och kteativt tillägnade nationalistiska och socialt konservativa idéarvet i sig självt, som tillhandahåller en egen dimension och rymmer för samtiden nödvändiga politiska och idémässiga kompletteringar, ja ett verkligt självständigt alternativ. Det är detta som utgör grunden för anspråken att förmå uppta och vidareföra också de övriga, moraliska, kulturella och andliga konservativa värdena, såväl som det bestående giltiga i den konservativa modernismkritiken, utan att begränsa sig till konservatismens otillräckliga historiska former.

De gamla konservativa partierna har alltså förkastat konservatismen till förmån för den eklektisk-opportunistiskt politisk-korrekta liberalsocialismen, och nya, genuina konservativa partier har inga framgångar när de skapas, eller snarare, skapas överhuvud taget ej. Vad jag, med Gottfried, undrar är därför om det inte i stället för dessa partier är endast de mer eller mindre nationella partierna som idag är den enda framkomliga politiska vägen för den verkliga konservatismen i Europa. Amerikanska konservativa av det slag som formats av tänkare som de ovan nämnda, och vars nationalism eller patriotism alltid varit långt starkare än Sverigemokraternas, ser ofta entydigt positivt på detta parti, frågar entusiastiskt och fulla av tilltro om det, tar för givet att man stöder det, och blir förbluffade när man, beklämd, tvingas berätta om det svenska, påstått konservativa motståndet mot dem. För dem framstår Sverigedemokraterna som det självklara frihetligt konservativa alternativet hos oss. Även för brittiska och kontinentaleuropeiska konservativa ter sig den outrerade och provinsiella svenska politiska korrektheten hos exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna ofta bisarr i sin kollektivpsykologiska konformism. Stöd för Sverigedemokraterna är för de föregivna konservativa i dessa partier en inte bara oacceptabel utan ofta nog helt förkastlig avvikelse; de sant groteska kompromisser deras stöd för sina nuvarande partier innebär är det inte.

Stöd för Sveridemokraterna innebär naturligtvis inte ett godtagande av nittonhundratalets extrema nationalism – den ständiga springande punkten. Den sunda nationella politiken, de mest hållbara formerna av nationalism, bygger snarast på ett frihetligt arv från artonhundratalet. I den obestridda europeiska världsdominansens hägn utvecklade detta århundrade förvisso också den sentimentala humanitarianism och ytliga rationalism och framstegstro som tog form inte minst i radikala politiska ideologier och ledde till nittonhundratalets katastrofer och den allmänna försvagningen av västerlandet. Men där fanns också vad jag, med en för vissa kontroversiell term, kallar den alternativa moderniteten, eller, mer exakt, dess potential och begynnande förverkligande. Jag är benägen att tro att den idag, återupptagen, erbjuder den enda framkomliga vägen för Europa och västvärlden.

Den idag rimliga typen av nationell politik bygger vidare på denna potential och erfarenhet, vidareutvecklar på ett nyskapande sätt dess principer för att hantera den värld nittonhundratalet lämnat i arv. Därmed undviker den detta århundrades radikala ideologiska experiment, inklusive den extremnationalistiska reaktionen på den ofta katastrofala liberalsocialistiska politiken alltifrån Versailles, och kan återformulera en mogen, frihetlig och humanistisk nationell åskådning och politik som genom nittonhundratalets erfarenhet insett nödvändigheten att bättre försvara vissa av våra distinkta kulturella, politiska och rättsliga traditioner. En sant, i högre mening demokratisk politik som möjliggör det nödvändiga alternativa och verkliga europeiska samarbete – “plus modeste mais plus efficace” – som krävs för att Europa ska fortsatt kunna hävda sig i konkurrens med inte minst de p.g.a. den anti-västliga globaliseringen allt starkare asiatiska ekonomierna, och för avvecklandet av dagens för Europa ofta katastrofala europeiska union med undantag för sådana strukturer som, insatta i det nya sammanhanget, kan räddas som tjänande ett nytt, verkligt Europasamarbete.

Som det ser ut idag erbjuder de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna ingen framtid för vad jag ser som en meningsfull konservatism i Europa, utom såtillvida som de börjar följa efter de nationella partierna. Då kan de åter i viss mån bidraga själva. Men de rör sig idag inte själva i denna riktning. Vad som tycks krävas är de nationella partiernas ledarskap, inom respektive nationer såväl som i deras gemensamma strävan på den europeiska nivån, exempelvis inom den nationalkonservativa gruppen i Europaparlamentet, Europe of Freedom and Democracy. En möjlig positiv utveckling är förstås om såväl högern som vänstern följer efter och anpassar sig till de nya nationalisterna, när dessa utvecklat tillräcklig politisk och ideologisk mognad genom att på rätt sätt precisera, modifiera och komplettera sin nuvarande åskådning i ljuset av de överordnade värdena. Men om dessa partier förmår på kompetent sätt hantera de möjligheter den nuvarande situationen erbjuder, är det tveksamt om de gamla partierna på sikt längre kommer ha någon mer väsentlig roll att spela, och vilken trovärdighet de kommer ha kvar.

Vad jag skriver om Sverigedemokraterna och konservatismen syftar, som framgått, inte till att förvandla Sverigedemokraterna till ett konservativt högerparti av det gamla slaget, utan till att närmare belysa de här kort antydda skeendena och fenomenen, och tydliggöra vad jag menar att ett parti av Sverigedemokraternas typ borde ta med sig från den konservativa traditionen. Politiskt, ideologiskt och retoriskt tror jag den nuvarande huvudinriktningen, jämförbar med flera andra europeiska partiers, är i det väsentliga riktig. Liksom jag nu skriver om hur Sverigedemokraterna skulle kunna rädda det väsentliga i konservatismen, det som Moderaterna svikit, skulle man också kunna skriva om hur de kunde rädda det socialdemokratiska folkhemmets verkligt värdefulla historiska bidrag, som Socialdemokraterna svikit. Som redan bör ha framgått av tidigare inlägg – men jag ska också återkomma till det – är förefintligheten även av denna möjlighet varken, som Tradition & Fason påstår, bevis för någon “populistisk mix” avsedd endast att lättvindigt locka väljare från båda hållen, eller något historiskt nytt. Den betecknar snarare en för högern och en del av den demokratiska vänstern gemensam historisk konvergenspunkt, tillhandahållen genom en övriga motsättningar transcenderande nationell dimension.

Egentligen borde jag kanske själv skriva också om denna möjlighet, eftersom jag, som jag beskrivit i den 1999 utgivna vänboken till Tage Lindbom, delvis själv har en socialdemokratisk bakgrund (i familjen) som inte bara bidrog till att just den från socialdemokratin omvände Lindbom blev av särskild betydelse för mig, utan också gör det lätt för mig att förstå vad det är Sverigedemokraterna avser när de hänvisar till folkhemmet. Samtidigt som det på 1970- och 80-talen inte var svårt att se “betongväldets” problem och behovet av viss reform, var det också lätt att se att den simplistiska globala turbokapitalism som näringslivets propagandaoffensiv beredde vägen för inte var något acceptabelt alternativ. Och med den senares överhandtagande, ohämmade utveckling, ett på många sätt nytt finanskapitalistiskt system, och inte minst med den extrema kulturradikala, anti-västliga inriktning den snabbt antog, har det ju sedan dess blivit än lättare se element av det av Socialdemokraterna delvis förverkligade samhällsbygget som förenliga med en i den av Ambjörnsson beskrivna, meningsfulla betydelsen konservativ åskådning.

Med detta vill jag på intet sätt förneka att den socialistiska ideologins distinkt kulturradikala moment samtidigt från början förvrängde och förvandlade välfärdspolitiken till något helt annat än ett möjligt moment i en sådan syntes, och jag hänvisar för detta ämne till Jakob Söderbaums artikelserie om välfärdspolitikens konservativa ursprung och fortsatta socialistiska historia i Tradition & Fason. Jag vill endast peka på den förenande historiska konvergenspunkten, och på att Sverigedemokraterna gör rätt i att erkänna och acceptera att socialdemokratin, som även dagens ledande svenske konservative tänkare Claes Ryn någon gång delvis gått med på, utöver sina egna problematiska ideologiska utbyggnader också gjorde viktiga praktiska reforminsatser här. Vad Fredrik Erixon i titeln på en delvis utmärkt bok med rätta kallade socialdemokratins Arv i vanhävd, torde kunna utvidgas till att omfatta en del ytterligare historiskt innehåll – innehåll som kan beskrivas som både konservativt och som en del av den dåvarande socialdemokratin.

Mycket av vad jag säger gäller inte bara Sverigedemokraterna och deras förhållande till konservatismen i Sverige, utan alla jämförbara partier i Europa i förhållande till konservatismen i deras länder. Även där gäller att bevara de väsentliga konservativa insikterna inom just den nya helhet som visat sig vara den politiskt framkomliga. Det bör dock tilläggas att en avsevärd flexibilitet och mångfald här naturligtvis är både önskvärd och sedan länge en verklighet i de olika länderna med sina olika historiska bakgrunder och därmed specifika behov.

Inte minst handlar min diskussion om att bemöta argument mot de nationella partierna från de mer eller mindre “verkliga” konservativa, de som åtminstone har den lovvärda ambitionen att vara konservativa av den typ jag antydde ovan, de som samtidigt är marginella och icke oviktiga, som fortsätter klamra sig fast vid de gamla högerpartierna och de kristdemokratiska partierna, och som därvid avvisar den beskrivning av samtidens politiska läge och krav som jag här kort givit.

Att sia om framtiden är förvisso vanskligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att sådana konservativa lyckas helt vända den hittillsvarande, och ytterst långvariga, utvecklingen i sina partier, rekonstruera en verklig, alternativt-modern konservatism, få med sig väljarna på detta, och därmed göra de nationella partierna överflödiga. Men jag ser inga som helst tecken på detta. Den enda effektiva och framgångsrika form i vilken de flesta av deras värden idag försvaras är de mer eller mindre nationella partiernas. Såsom det just nu ser ut i hela Europa är det endast de som kan rädda vad som återstår och vad som förtjänar att räddas i de gamla partierna. Och detta trots det givetvis fortfarande otillräckliga i nationalismen som ideologi.

Men innan jag går vidare med diskussionen om den konservativa analysen av Sverigedemokraterna vill jag förklara att i de fall jag finner anledning att kritisera Tradition & Fasons olika formuleringar, jag egentligen inte gör detta som motståndare till eller fientligt sinnad mot dem.

En del skarpa formuleringar om Moderaterna och Kristdemokraterna, som dock även jag tidigare inte bara givit min röst utan varit medlem i, kan inte undvikas. Men samtidigt är det uppenbart inte bara att Tradition & Fasons redaktion har från dessa partier starkt avvikande åsikter i flera centrala frågor, utan också att den är väl medveten om partipolitikens principiella begränsningar och brister i allmänhet, sådana de blir tydliga endast från deras mer genuina konservativa utsiktspunkter; konsekvent nog betonar de exempelvis kraftfullt den svenska monarkins försvar.

Således vill jag inte missförstås här. Vad jag påstår är visserligen att Tradition & Fasons uppfattning av Sverigedemokraterna i det mesta är felaktig. Men framför allt är det att deras försvar för Moderaterna och Kristdemokraterna är ohållbart. Jag gör det dock i mycket från just det konservativa perspektiv som det är Tradition & Fasons ambition att representera och förnya i den svenska debatten, det konservativa perspektiv de säger ligger till grund för de av mig kritiserade ståndpunkterna, och som de också faktiskt på utmärkt sätt företräder och tillämpar i andra fall. Jag skulle överhuvudtaget inte ha fokuserat på Tradition & Fason för denna diskussions syften om jag inte i och med detta också ville stödja och försöka bidra till att lyfta fram dem i allmänhet, om det inte fanns så mycket hos dem som var förtjänstfullt och som jag själv tror på.

Naturligtvis skulle jag i stället kunna ägna mig åt att analysera några av de många kända, etablerade och i media dominerande politiska kommentatorerna inom liberalsocialismens krympande spektrum. Detta kan bli aktuellt framöver, om jag skulle komma att uppfatta det som politiskt och polemiskt nödvändigt att just jag gör det. Men detta framstår för mig för det mesta – inte alltid – som jämförelsevis intellektuellt ovidkommande. Själva deras frågeställningar är oftast på det hela taget irrelevanta. Det finns inte tillräckligt mycket positivt hos dem att anknyta till och bygga på. Ifråga om sådana som nästan bara har fel känns den kritiska analysen i sak ofta överflödig och meningslös. De är s.a.s. redan vederlagda; deras ideologiska drömvärld är redan, och för länge sedan, i princip färdiganalyserad och förstådd.

Det är just därför att Tradition & Fason i så mycket har rätt som det är viktigt att påpeka var de har fel. Endast de tar idag, om än hittills blott fragmentariskt, upp frågan om Sverigedemokraterna från ett konservativt perspektiv, och endast denna frågeställning är viktig – ja i viss mening är endast denna frågeställning verklig.

Att de “tar upp frågan” är kanske för mycket sagt. Vad jag har gjort är att jag har letat fram de korta, fragmentariska formuleringar Tradition & Fasons unga skribenter gjort om detta ämne i inlägg och kommentarer. Det är signifikativt att någon stort och brett upplagd behandling av detta ämne inte har företagits av dem. Men för mig är det ändå värt att gräva fram det som sagts. Vidareförandet av det väsentliga i den konservativa åskådningen är s.a.s. i sig ett överordnat värde. Och för att detta ska kunna få det politiska genomslag som är nödvändigt krävs nytänkande.

Carl Johan Ljungberg, som senast medverkade i Samtidens nya viktiga artikelserie om konservatismen, nyanserar nu bilden av Putin, i sitt senaste blogginlägg med rubriken Putins strategi – sedd från den andra sidan:

“President Putin väcker agg i Väst. Nyligen tillstod den brittiske historikern Paul Johnson att han ‘känner intensiv antipati för Vladimir Putin. Ingen inom internationell politik har väckt sådant ogillande hos mig sedan Stalin dog. Fast han inte är en massmördare av Stalins mått har han samma likgiltighet för människoliv.’ Johnson skräder då inte orden. Anonym och oförutsägbar, helt präglad av sin bakgrund i säkerhetstjänsten, så brukar Putins profil tecknas av en del skribenter.

Risken är förstås att sådant blir projektionsytor för andra känslor. Är det till exempel enbart byggt på fakta då Putin kallas fascist, en ny Hitler, och så vidare? Putin har ändå sagt sig vara emot interventioner i andra länder, åtminstone utanför den ryska inflytandesfär som fastlades vid Jaltamötet 1945.

I stort sett har han hållit sig till denna princip.

Man kan fråga om västs ledare själva alltfrån Sovjets fall har iattagit en noninterventionstanke, eller allmänt har uppträtt så klanderfritt, att de nu trovärdigt kan anklaga den ryske ledaren? Läsaren får själv svara. Ibland skapar det dock nya perspektiv om man söker se hur den andra sidan tänker.”    Läs mer

Samtiden fortsätter sin artikelserie om konservatismen med ett bidrag av den lovande germanisten, poeten och kulturskribenten Simon O. Pettersson i Uppsala, med rubriken Behovet av konservatism:

“Det behövs ett tänkande som utgår från människan själv. Som i den fundamentala insikten om människans ofullkomlighet, som inom kristendomen uttrycks genom syndafallet, misstror ideologiernas totalitära anspråk och utopistiska förändringsvilja. Som hävdar rätten till en egen kultur, men som balanserar denna tro på det partikulära med en klar insikt om, att det bakom de konkreta traditioner och bruk som man önskar bevara finns något universellt, något transcendent.

Drömmen om ett socialistisk himmelrike på jorden är krossad. Ingen tror längre att något sådant är möjligt. Ingen sörjer DDR:s eller Sovjets undergång. Framförallt har drömmen krossats praktiskt och spåren efter de socialistiska experimenten förskräcker, men sannolikt har också några av de teoretiska argumenten däremot vunnit allmän spridning, tyvärr kanske i högre grad de liberal-rationalistiska än de traditionalistiska. Detta innebär emellertid inte att samtiden inte skulle ha plats för rousseanska, utopistiska drömmar. De har bara skiftat fokus.

Man kan här urskilja två idealtypiska idéströmningar, två typer av rousseanska ideologier som framträder särskilt tydligt i vår samtid. Den ena är det som kommit att kallas neokonservatism men som rättare borde kallas t.ex. liberal imperialism, vilken särskilt förtjänstfullt analyserats av den svenske statsvetarprofessorn i Washington, Claes G. Ryn, mest utförligt i dennes böcker The New Jacobinism (1991) och America the Virtous (2003).”   Läs mer

Was sind unsere Werte noch wert?

Manuscriptum, 2013     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Eine politische Linke gibt es nicht mehr. Als historisch eigenständige Kraft ist sie längst verschwunden. Unsere wohlklingenden Forderungen wie “Selbstverwirklichung”, “Authentizität”, “Emanzipation”, “Gleichberechtigung” und “Vielfalt” sind alles andere als links. Sie verhindern eben das, was sie versprechen: Begegnung, Entschiedenheit, Verwirklichung, Individualität, Welthaltigkeit, Anwesenheit, Gemeinsamkeit. Sie leiten uns in ein Dasein ohne Herkunft, Heimat, Nachkommenschaft und Transzendenz. Dieser “Jargon der Weltoffenheit” hält uns in der Vorläufigkeit gefangen: Alles erscheint greifbar, nichts ist erreichbar. Die westlichen Wertideen wie “Entgrenzung”, “Chancengleichheit” oder “Toleranz” rauben uns die soziale Dimension des Lebens. Am Ende soll das marktkonforme Individuum sich selbst verwerten und nur noch messbare Leistungen austauschen. Diese Ökonomisierung des Lebens erweist sich als ein Fortschritt ins Leere. Eindringlich warnt Frank Böckelmann vor der auszehrenden Monotonie des westlichen Diskurses.

Über den Autor:

Frank Böckelmann wurde 1941 in Dresden geboren, wo er seit drei Jahren wieder lebt. Er studierte Philosophie und Kommunikationswissenschaft in München und beteiligte sich dort an der Subversiven Aktion mit Dieter Kunzelmann, Rudi Dutschke und Bernd Rabehl. Anfang der siebziger Jahre kappte er seine Beziehungen zu linken Gruppierungen. Nach der Promotion war Böckelmann dreißig Jahre lang für öffentliche Auftraggeber in der freien Medienforschung tätig. Er ist Mitherausgeber der Schriftenreihe Tumult und Redakteur der Vierteljahreszeitschrift gleichen Namens. Für sein Buch Die Gelben, die Schwarzen, die Weißen erhielt Böckelmann 1999 den Sonderpreis “Das politische Buch” der Friedrich-Ebert-Stiftung. Seine jüngsten Buchveröffentlichungen heißen Die Welt als Ort Erkundungen im entgrenzten Dasein (2007) und Risiko, also bin ich. Von Lust und Last des selbstbestimmten Lebens (2011).

Wikipedia

Points, 2012     Amazon.fr

Description de l’ouvrage:

Face à la crise du capitalisme, on voit le FMI, des gouvernements ou des économistes célèbres brûler ce qu’ils ont adoré – le marché – et réhabiliter l’État autrefois honni: nous vivons l’amorce d’une “démondialisation”. Ce mouvement réveille de vieilles peurs. Et si elle annonçait le retour au temps des guerres?

Ces craintes sont l’effet d’un mythe qui fut propagé par intérêt, celui du “doux commerce” venant se substituer aux conflits. C’est par la violence, en réalité, à coups de calculs et de mensonges, que les puissances dominantes ont ouvert les marchés et modifié à leur guise les termes de l’échange. Il faut donc établir le vrai bilan de cette mondialisation, pour penser rigoureusement une nouvelle organisation commerciale et financière qui ne conduise pas au chaos et à l’affrontement des nationalismes.

Biographie de l’auteur:

Jacques Sapir est économiste, directeur de recherche à l’École des hautes études en sciences sociales, a notamment publié Faut-il sortir de l’Euro?, Le Nouveau XXIe siècle, et La Fin de l’Euro-libéralisme.

Wikipédia

Beatrice Ask säger nu att hon inte “stänger…dörren för att lagstiftningen behöver analyseras och eventuellt skärpas”. Detta naturligtvis efter IS’ och liknande av alliansregeringen stödda gruppers härjningar i Irak och Syrien, SÄPOs bedömning att ett åttiotal svenska medborgare deltar i dem och att dessa kommer utgöra ett hot även i Sverige, och den internationella forskningens stöd för uppfattningen om detta hot mot Europa.

Och efter FPs av allt detta föranledda förslag att svenska medborgares deltagande i terrorträning utomlands ska förbjudas. “Vi kan konstatera”, skriver Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i SvD, “att flera EU-länder både gör mer och har en tuffare lagstiftning än Sverige när det gäller att komma åt problematiken”. Caroline Szyber (KD) instämmer, och Morgan Johansson (S) tycker att regeringen redan tidigare borde ha verkat för skärpt lagstiftning. Endast V förblir nöjda med den nuvarande. T.o.m. MPs Maria Ferm tycks stödja förslaget.

Eftersom jag vänder mig mot den generella övervakningen vill jag här upprepa att jag naturligtvis är för övervakning av reellt brottsmisstänkta, och att den i vissa fall också bör kraftigt skärpas. På detta område, och i synnerhet ifråga om den islamistiska extremismen, krävs som jag också framhållit intensifierat europeiskt samarbete. Det förhåller sig inte så att dessa frågor inte kan, inte bör, inte måste åtskiljas.

Saddam Hussein hotade oss inte, Gaddafi hotade oss inte, Assad och Iran hotar oss inte. Men IS har uttalat mycket explicit hot mot oss och visar vad hotets förverkligande innebär. Detsamma gäller andra liknande grupper. Begreppen “terrorträning” och “terrorresor” är inte längre fullt adekvata. Det handlar nu om reguljär krigföring som extremistgrupperna hotar att föra vidare till Europa.

Men FP försvarar alltså idag hursomhelst just det Kent Ekeroth i klippet ovan i maj förra året kan ses försöka övertyga alliansregeringen om. Jimmie Åkessons respons är befogad: “Folkpartiet har ju en tradition att slänga fram SD-förslag lagom till valet och det vore klädsamt om detta förlag som omväxling står kvar även efter valet. Vi vill dessutom att man ska utvisas på livstid om man åker till andra länder och begår terroristbrott, om man inte är svensk medborgare eller har flera medborgarskap.”

Det borde dessutom finnas anledning att ställa frågan om regeringens ansvar för framväxten av just de extremistgrupper man nu inser att man måste vidta åtgärder mot. Detta är viktigt för den större analysen och förståelsen. Man har dels stött och deltagit i “västs” katastrofala militära interventioner som berett vägen för dessa grupper, dels direkt och indirekt bistått dem i Syrien.

Nu krävs ny lag om terrorträning

Förbud mot terrorträning får stöd

Ursprungligen publicerat 25/11 2011 (Politics)

Jag ska inte säga att jag inte tar i Aftonbladet och Expressen med tång. Denna attityd skulle i många fall uppfattas som ett uttryck för snobbism. Och utan tvekan kan den också ofta verkligen vara det.

Men så behöver inte vara fallet. Förhållningssättet kan vara välgrundat, även om det i praktiken blir för extremt. Det finns avgörande moraliska, intellektuella, allmänkulturella och politiska skäl till varför man i viss mening och på visst sätt i några avseenden bör förakta den typ av journalistik och opinionsbildning dessa tidningar oftast representerar.

Hursomhelst fick jag indirekt lära mig att inte läsa kvällstidningar. I de allra flesta hem jag besökte under min uppväxt, alldeles oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska (och de var ungefär lika många i varje kategori), skulle det närmast ha varit en skam att ertappas med någon av dessa tidningar. De syntes aldrig.

Jag är beredd att försvara de värderingar som förklarar detta förhållande. Men det är inte bara för att Aftonbladet och Expressen är mer än principiellt populistiska i den lägre meningen, för att de ofta är grovt och exploaterande vulgära, som jag menar att man bör förhålla sig med stor reservation till dem.

I exempelvis den engelska konservativa tabloidpressen finns ofta, vid sidan av all råhet, också verkligt sanningssägande, insiktsfulla och avslöjande artiklar av en typ de seriösa tidningarna saknar. Så skulle kunna vara fallet i Sverige också. Populismen skulle kunna åtminstone då och då höja sig till populism i högre mening populism i högre mening, och därmed konvergera med några av den mer genuina konservatismens verkliga och avancerade insikter.

Men i Sverige har vi inte någon sådan tabloidpress. Här förenas den programmatiska och systematiska populismen i lägre mening, den otillbörliga förenklingen och propagandan, vulgariteten, smaklösheten, grovheten, vädjandet till det lägre hos läsarna och därmed läsarföraktet, med en politisk tendens – två varianter av en politisk tendens – som jag i det mesta förkastar. Det är denna kombination som gör avståndstagandet, ja, ibland tångens avstånd, nödvändigt.

Den typ av journalister och tyckare, numers ofta rena ignoranter, som dessa tidningar i allmänhet och i allt större utsträckning bygger sin verksamhet på är ett inte minst för en sund form av demokrati djupt problematiskt fenomen i eller en djupt problematisk produkt av dagens samhälle. Tyvärr finner vi det naturligtvis också inte bara i TV och radio utan i allt högre grad även i morgontidningarna, eller vad som förr avskilde sig som sådana.

Det har alltid varit svårt att förstå hur tidningar som marknadsför sig med löpsedlar av Aftonbladets och Expressens typ på allvar kan göra anspråk på att ha kulturredaktioner och kulturskribenter. Nu finner vi förvisso ibland en och annan god kulturskribent. Men kombinationen och sammanhanget är bisarra. Det är de även ifråga om vissa politiska krönikörer. Som jag tidigare påpekat blir effekten ibland rent komisk, som när Johan Hakelius framför sin utstuderade, engelskimiterande posekonservatism i Aftonbladet.

Eller bara beklaglig, som när Marie Söderqvist, som jag uppskattar för hennes intresse för kulturkonservatismen på nittiotalet även om hon nu mer verkar ägna sig åt mode och livsstil och sånt, dränker sina krönikor i Expressens hav av smaklösheter av alla slag. Det är ovärdigt, helt enkelt. Och det gör ju att många som annars skulle läsa dem inte gör det. Inramningen är för billig och stillös. Marie Söderqvist i Expressen är ett utmärkt exempel till stöd för några av de argument jag försökt föra fram föra fram för varför den personliga bloggen är en bättre publikationsform än dagens tidningar, åtminstone de svenska. Om Marie startade en egen blogg skulle med all säkerhet många med min inställning läsa henne med långt större regelbundenhet.

Det finns alltså undantag i form av enstaka goda skribenter. Det finns också undantag i form av i den ovan angivna meningen dåliga skribenter som då och då råkar skriva bra saker. Ibland får jag tips av vänner och bekanta om sådant som är läsvärt, och andra gånger finner jag själv hänvisningar och länkar som gör att jag klickar mig fram till nätupplagorna.

Vilken kategori Aftonbladets Fredrik Virtanen tillhör vet jag inte. Men idag tipsade mig en god moderat vän om en utmärkt ledare av honom om Fredrik Reinfeldt: Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet. Den påminner mig också om ett inlägg av Expressens kulturskribent (kanske en god sådan?) Gunilla Brodrej i somras, som Thomas Nydahl fäste min uppmärksamhet på.

Vad Virtanen pekar på är i hög grad samma problem som hans egen tidning och Expressen normalt är exempel på. Men i denna ledare fångar Virtanen, i den utsträckning och på det sätt som är möjliga i en kvällstidningsledare, med stor klarhet och konkretion den svenska politiska kulturens förfall.

Virtanen ger först ett talande exempel från socialdemokratin, genom en jämförelse, utifrån en konkret incident, mellan Bengt Göransson och Thomas Bodström. Göransson “ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige”.

Idag har toppolitikerna “klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan”. De inte bara “spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga”. Och det “mår inte ett land särskilt bra av”: “Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.”

Och Moderaterna har snarast blivit än värre än Socialdemokraterna. “Moderatledare”, fortsätter Virtanen, “har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.” Han är “en enmansorgie i banal medelklass” (när Virtanen också kallar honom “dundersvenne” kan det dock vara ett uttryck för illegitim, politisk-korrekt oikofobi; jag är litet osäker på terminologin här). Han “gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent”, “ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare”, och “lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz”. Och “som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell.

Som Virtanen själv visar handlar det om mer än bara Reinfeldt och Nya Moderaterna. Det handlar också om borgerligheten i allmänhet, vars kulturella och politiska förfall jag försökt ta upp och utmana i flera inlägg här. Och alltså om Socialdemokraterna. Ja, om den politiska kulturen i allmänhet. Det är ett centralt humanistiskt och demokratiskt problem Virtanen tar upp, ett problem som även jag flera gånger också som sådant berört, exempelvis här. Kopplingen mellan den allmänna kulturella nivån och den politiska debatten, retoriken och polemiken, ja hela utformningen av politiken, är uppenbar.

Avslutningsvis vill jag bara anmäla mina två invändningar, som båda rör underordnade punkter i ledaren. Man måste för det första ifrågasätta den typ av problematiskt ideologiserad kultur och intellektualitet som några av de äldre socialdemokrater Virtanen nämner uppvisade. Olof Palme är exempelvis självfallet från mitt pespektiv inte något helt lyckat exempel på Reinfeldts motpol i de här aktuella avseendena. Och huruvida Ingvar Carlsson verkligen kan beskrivas som ”högintellektuell” och en “stor tänkare” är kanske en öppen fråga.

För det andra vänder sig den livslånge folkrörelsemannen Bengt Göransson naturligtvis inte mot folklighet som sådan. Han kritiserar kanske en viss typ av i den lägre meningen populistiskt förvrängd, vulgariserad, masskulturaliserad folklighet – även när den uppenbarar sig hos en person som kommer inifrån den under nittonhundratalets lopp etablerade nya (och, tillägger vi, i flera avseenden tvetydiga) socialdemokratiska eliten: Thomas Bodström är ju son till förre TCO-ordföranden och utrikes- och utbildningsministern, licentiaten Lennart Bodström. Men i själva verket tog Göransson inte alls upp folkligheten: hans “grova påhopp” på Bodström var en nödvändig kritik av en ny politisk ytlighet, ansvarslöshet och opportunism, som i lika hög grad finns hos Moderaterna. Hans exempel var skrämmande och hans argument på intet sätt “lövtunna”.

Till det folkliga i sig eller som sådant står den kultur och intellektualitet Virtanen saknar inte i motsatsställning. Såväl när det är fråga om genuina, så att säga samtidigt traditionella och organiska intellektuella eliter som till och med den svenska socialdemokratin när den varit som bäst, finns mellan dem inte bara ett ständigt samspel och en fruktbar växelverkan, utan också en åskådningsmässig enhet som inte minst bidrar till att möjliggöra och underlätta denna kontakt.

Något oöverbryggbart svalg mellan dem, av det slag vi finner mellan ideologiska pseudoeliter och såväl genuin som, i mindre utsträckning, fördärvad folklighet, finns därför inte. Att hålla vägen mellan kulturen och intellektualiteten å ena sidan och folket å den andra öppen och vältrafikerad i båda riktningarna var idealet för den gamla socialdemokratiska folkbildning Göransson under en lång karriär arbetat för, och som han är en av de få som fortfarande tror på.

Virtanen, som jag i övrigt inte vet någonting om, har förtjänstfullt tydliggjort den demokratiska politiska kulturens kris i dagens Sverige. Hans ledare representerar en idag ovanlig typ av politisk kritik som vi mer än något annat behöver. Och de slutsatser vi måste dra är entydiga.

Det politiska alternativ vi behöver för framtiden måste vara förankrat i en förnyelse av hela den politiska kulturen. Och den politiska kulturen måste i sin tur vara en produkt av och ett uttryck för en djupgående allmän kulturell förnyelse av i vissa bestämda avseenden innehållsligt och åskådningsmässigt väldefinierat slag. Endast så kan vi få den typ av politiskt ledarskap som Virtanen med rätta kräver.

Stephen F. Cohen and John J. Mearsheimer, 28 April.

Försvarspolitiken är ett centralt område för SD, där partiet på grund av såväl regeringens som den nuvarande vänsteroppositionens politik under lång tid måste, och förväntas, axla ett särskilt stort ansvar. Ingenting tyder på att någon annan kommer vara beredd att göra tillräckligt för det stärkande av det svenska försvaret som är uppenbart nödvändigt. Därför finns också försvarsvänliga väljargrupper som blir alltmer benägna att överge sina gamla partier, ja många har av naturliga skäl redan för länge sedan gått över till SD. Det förblir strategiskt naturligt för SD att inrikta sig just på dessa grupper.

Dock finns också ett problem med deras tidigare partisympatier. Rimligen har de röstat på de mest försvarsvänliga av de gamla partierna, trots att även dessa direkt medverkat vid försvarets nedmontering. Men dessa partier sitter också fast i en säkerhetspolitisk analys med vilken deras försvarspolitik är oupplösligt förenad. Och denna säkerhetspolitiska analys är föråldrad.

Alla de stora, SD närstående partierna på den europeiska kontinenten och i Storbritannien tycks på annat sätt än i SD tagit in det faktum att det kalla kriget är slut, att Berlinmuren och kommunismen fallit, och att Ryssland därför inte längre representerar ett hot mot Europa på samma sätt som tidigare under nittonhundratalet. Det gäller inte bara om Frankrike, Österrike, Italien och Storbritannien, utan även om Ungern, trots dess långa erfarenhet av sovjetiskt förtryck. I motsats till de gamla partierna i dessa länder uppvisar de en ny, kvalificerat positiv hållning gentemot Ryssland.

Varje europeiskt land, eller åtminstone de flesta europeiska länder, har förvisso en egen, av unika faktorer och skeenden formad historisk relation till Ryssland. Dess upplevda hot som stormakt och imperium är ju på intet sätt är reducerbart till den kommunistiska eran, även om det då blev särskilt akut och innehållsligt annorlunda och mer tillspetsat. De kan inte enas i någon total samsyn ifråga om grannen i öst. Polen, de baltiska länderna och Finland måste exempelvis av uppenbara skäl ha ett annat förhållningssätt än inte bara Väst- utan även stora delar av Östeuropa.

Likafullt förblir det ett faktum att under hundra år efter Napoleonkrigen och Wienkongressen, fram till den kommunistiska revolutionen, någon större, mer generell och principiell konflikt mellan Europa och Ryssland inte förelåg. Den svenska, under den tidigmoderna perioden formade bilden av ”arvfienden” hade i flera avseenden blivit obsolet med Karl Johans omsvängning, och i realiteten förblev den så. Ändå fortlevde den inte bara som del av den historiska identiteten i mer eller mindre “nationalromantiska” sammanhang (egentligen är det här fråga om en med tiden alltmer romantiserad form av den äldre patriotismen, skild från den egentliga nationalromantiken), utan den kunde alltfort i varierande utsträckning påverka den svenska politiska och diplomatiska föreställningsvärlden. Inte minst blev det naturligt för högern att blåsa liv i den inför det nya kommunistiska hotet under nittonhundratalet. Och den svenska försvarsmakten har givetvis sedan länge arbetat utifrån förutsättningen att ett potentiellt hot föreligger i första hand från Ryssland. Kvar står likafullt att ett fientligt förhållande till Ryssland inte ens historiskt är något självklart normaltillstånd.

Omvärldsanalysen hos de försvarsvänner som tidigare röstat på något av de gamla ”försvarsvänliga” partierna är emellertid fortfarande i allt väsentligt bestämd av denna fiendebild, sådan den konsoliderats och givits en distinkt ideologisk karaktär under årtionden av antikommunism och går långt utöver militärens begränsade, teknisk-realistiska beömningar. Och när sådana försvarsvänner tagit steget över till SD har de också på avgörande sätt bidragit till att förstärka en självförståelse som hos mer ursprungliga SD-politiker väl torde ha varit i hög grad bestämd av den kvarhållna romantiserade antiryska identitetskomponenten, exempelvis såsom symboliserad av Karl XII.

Från ett större och djupare svenskt konservativt perspektiv – ett perspektiv som är relevant för ett nytt socialkonservativt parti just i dess oundvikliga och i hög grad kontextuellt betingade historiska förnyelse – borde emellertid denna kombination kunna ses som innebärande en otillräcklig hållning. Och dess otillräcklighet blir inte mindre uppenbar i ljuset av den internationella utvecklingen efter kalla krigets slut. Ännu efter 25 år har många svenska försvarsvänner svårt att tillräckligt ändra sin allmänna perception av Ryssland. Hotets upplevda permanens bakom skiftande fasader gör dem mottagliga för den alltifrån den postsovjetiska periodens början ständigt växande neokonservativa och liberalinterventionistiska västliga politik och propaganda som genom sina provokationer kontinuerligt brutit ned vad som kan kallas Ronald Reagans fredsverk. Allt det som nu kulminerat i Ukraina-krisen och som alltmer liknar ett nytt kallt krig – ett kallt krig utan något som helst av den moraliska legitimitet som det gamla ägde och som utan kraftfulla diplomatiska ansträngningar faktiskt riskerar att övergå i ett ”hett” krig.

Man har helt enkelt svårt att i mer djupgående historiska och kulturella termer förstå vad ett icke-kommunistiskt och på dess egna villkor så att säga normaliserat Ryssland innebär och kan innebära för framtiden. Artonhundratalets potentialer ligger på något sätt utanför horisonten, perspektivet begränsas av någon anledning s.a.s. till Karl XIIs och antikommunismens fälttåg. Detta leder i sin tur till en alltför primitivt dualistisk säkerhetspolitisk shematism som förblir opåverkad av vad som sker i Ryssland såväl som i väst och är ensidigt betingad av försvarspolitikens traditionella orientering och försvarsmaktenss etablerade analyser. Med ödesmässig nödvändighet, enligt tingens eviga ordning, föreligger här en konstitutiv motsättning som på något sätt går långt utöver civilisationernas välkända, partiella historiska divergens.

I verkligheten sker stora förändringar både här och där, vad öst såväl som väst står för har i väsentliga avseenden inte förblivit detsamma över tiden. Rysslands utveckling under artonhundratalet förblir underskattad åtminstone i det allmänna historiemedvetandet (om något sådant överhuvudtaget längre finns), och den efterföljande bolsjevikregimens varaktighet var lång men begränsad. Hos oss har vi under ett århundrade kunnat följa märkliga positionsförskjutningar bestämda av den fortlöpande atlantiska orientering som präglat västeuropa alltifrån USAs ingripande i första världskriget. Bortom det gemensamma motståndet mot kommunismen är inte minst den europeiska högerns anslutning till den märkliga amerikanska, nominellt post- och antiimperialistiska imperialismen, den liberalinterventionistiska linje som under de senaste årtiondena synergiskt förenats med neokonservatismen, ett av de utifrån en djupare politisk-filosofisk och historisk analys mest märkliga fenomenen i modern historia. Efter kommunismens fall har ju nämligen dess egen i verkligheten icke-frihetliga tendens blivit allt tydligare skönjbar.

Och detta är ju en linje som alltifrån Wilson bryter även med den distinkta äldre amerikanska utrikespolitiska hållning som idag, ibland med något olika tonvikter, kvarhålles av konservativa som Pat Buchanan och exempelvis tidskriften The American Conservative. Deras förnyelse av det traditionella Amerika i detta avseende vinner också allt större förankring i en växande oppositionell opinion, som inger hopp om att den nuvarande ”väst”-regimen i någon mån kan förändras också från detta håll. Under de senaste årtiondena, när den entydiga och historiskt-kausalt begripliga påtagligheten i efterkrigstidens maktordning ersatts av på ytan mer diffusa strukturer (som EU) är det utan tvekan i hög grad neokonservatismens rökridåer som möjliggjort den fortsatt breda anslutningen från vad som återstår av den europeiska högern till den amerikansk-demokratistiska interventionismen. Oerhört mycket har visat sig kunna höljas i exempelvis frihetsbegreppets vaghet. Med denna amerikanism följer i verkligheten en långt större del av den allmänna politiska och kulturella radikalismen än vad många i väst, inklusive och inte minst inom vänster, ännu tycks ha uppfattat – och större del ju längre fram i tiden vi kommer. I dagens amerikanska hetskampanjer mot Putin eller Ungerns Orbán och för den ostentativa dekadenskulturen borde dock detta slutligen bli uppenbart för alla.

Allt detta är i själva verket av stor betydelse för hur vår försvarspolitik bedrivs. Denna politik kan ju aldrig vara ett ensamt, isolerat politikområde vars mål eftersträvas oberoende av samband med och konsekvenser för andra områden. Den måste på ansvarsfullt sätt relateras till och samordnas med säkerhets- och utrikespolitiken. Och om de senare inte är tillräckligt utvecklade – vilket synes vara fallet hos SD – måste de snarast bli det, så att försvarspolitiken inte bedrivs i blindo. Den måste vara på rätt sätt integrerad i ett större sammanhang, en större helhet, som likaledes måsta vara riktigt uppfattad. Att vara en stor fältherre har aldrig varit tillräckligt för att bli en statsman, och utrikes- och säkerhetspolitiken kan inte överlämnas enbart till militärtekniska specialister. Syftet att stärka försvaret kan inte tjänas av metoder vars resultat motverkar själva försvarets eget syfte. Men så kan idag faktiskt bli fallet utan säkerhetspolitisk och allmän utrikespolitisk klarsyn. Och i en krissituation som den som situationen i Ukraina länge hotat att leda till kan det få mycket allvarliga konsekvenser för vårt land.

Jag säger därför att det är fel att, i syfte att vinna väljare för SDs stärkande av försvaret, populistiskt appellera till den ryskfientliga opinion som är konfigurerad på det sätt jag kort beskrivit. Ännu 25 år efter murens fall förbluffas man av hur den senare kan insistera på sin förenklade omvärldsförståelse och ha så bristande uppfattning av vad som bevisligen var även Reagans reellt ryskvänliga fredssyften och faktiska resultat. Och i det kritiska läge Ukraina-konflikten försatt oss blir det än mer problematiskt att i enlighet med det traditionella försvarsanalytiska maskineriets trögrörlighet, men långt utöver dess kompetensområde, öppet utpeka Ryssland som fiende, ja att göra detta till en huvudpunkt i en försvarspolitisk retorik som på det värsta neoconmanér är direkt inställd på ett kommande krig, kallt såväl som hett, mot Ryssland i Europa. Det är ett uttryck för vad jag kallar den lägre och oacceptabla formen av populism att i en fråga som denna politiskt-taktiskt frånkänna väljarna förmågan att hantera nyanser och komplexitet utöver ett så förenklat budskap. Det är förkastligt att anpassa politiken till de hätska stämningar västmedia nu på vad som vid det här laget borde vara ett förutsägbart sätt piskar upp.

De i högsta grad möjliga, fatala konsekvenserna av en sådan närsynther är ju uppenbara. Utan tvekan kan man med det enkla buskapet att Ryssland är den enda och självklara fienden, att Ryssland rustar och att Ryssland är aggressivt, vinna en stor del av de avsedda väljarna. Men måste man inte titta närmare på det pris man betalar? I alltför hög grad ser jag i denna målgrupp – som i hög grad utöver en väljarkategori också är en opinionsbildarkategori – idag gamla bombliberala folkpartistiska skräcködlor, neokonservativt starkt influerande krigshetsare drivna av en alltmer skruvad psykologi och ständigt mer ohållbart motiverad och fanatiskt ensidig USA-lojalitet, och antingen i fullständig omedvetenhet om eller i dubiös intressegemenskap med ”väst”-spelets regissörer.

I stället för att fiska efter sådana röster och därför anpassa sig till en sådan tvivelaktig opinion måste man här, menar jag, driva en egen, självständig sverigedemokratisk politik för vårt försvars stärkande. Politik handlar inte bara om att följa existerande opinioner, utan också, ja i högre grad, om att skapa nya. Och just här krävs en verklig, ny, skapande politik, ja behovet av den är just nu akut. Vi måste få folket med oss för en i långt högre grad självständig och – formellt gentemot samma makter som under det kalla kriget – neutral hållning, om än i samarbete med de framväxande motsvarande politiska riktningarna på kontinenten och i Storbritannien. Detta måste bli den nya, genuina och i längden mycket starkare grunden och motivationen för försvarspolitiken. Den svenska neutraliteten är, som jag argumenterat i ett tidigare inlägg, åter aktuell.

Alternativet hotar idag att bli en strategi av sådan kortsiktighet att dess katastrofala kontraproduktivitet borde vara omöjlig att inte se i det läge av ökade spänningar mellan öst och väst av det slag vi idag befinner oss i. Dess groteska logiken blir ju nämligen att vi måste stärka försvaret för att kunna stå emot det ryska hotet, men för att kunna stärka försvaret måste vi hjälpa till att provocera Ryssland på ett sätt som gör krig sannolikt innan vi ens nått fram till det viktiga försvarsbeslutet nästa år!

Ja, Ryssland förblir ett potentiellt hot. Men i den mån det politiskt är det idag är det faktiskt enbart p.g.a. “västs” kontinuerliga, såväl ideologiskt som maktpolitiskt motiverade inblandning, felgrepp och provokationer alltifrån det gamla kalla krigets slut. Det är endast i händelse av en fördjupad konflikt mellan USA/EU/NATO å ena sidan och Ryssland och eventuellt Kina och ytterligare allierade å den andra som detta hot kan övergå från potentialitet till aktualitet. Med stor sannolikhet förblir det då visserligen riktigt att hotet i dess omedelbarhet då manifesteras som ryskt, även om vi då faktiskt måste räkna med NATO-insatser på svenskt territorium. Förvisso måste vår försvarspolitik såtillvida alltfort reellt i hög grad utformas på grundval av detta invanda scenarios hotbild. Men säkerhetspolitiskt är det idag fullständigt otillräckligt att stanna på denna analysnivå. Därför måste också den specifikt försvarspolitiska budskapet och dess kommunikation modifieras så att de bringas i överensstämmelse med den självständiga diplomatiska linje jag beskrivit – en linje som så lätt och naturligt kan formuleras i termer av anknytning till och förnyelse av närliggande svensk historisk tradition.

Tydlighet krävs med andra ord inte bara mot Ryssland utan också mot det ”väst” som tyvärr är huvudorsaken till dagens konflikt. En mycket mer kritisk hållning mot den ”västliga” politiken är nödvändig. Neutralitetslinjen är idag långt mer motiverad än under det gamla kalla kriget, och det är framför allt därför som det finns anledning att i möjligaste mån försöka diplomatiskt upprätthålla eller rekonstruera den. Den säkerhetspolitiska förståelsen av arten av det ryska hotet måste fördjupas, och självständigheten i SDs utrikespolitik i förhållande till de andra svenska partierna måste på denna grundval starkare markeras. Försvarspolitikens budskap och retorik måste vara förenliga med Sveriges säkerhetspolitiska intressen och vår diplomati.

Och vi bör också rikta blicken mot våra EU- och NATO-kritiska europeiska vänner, med vilka vi i hög grad har gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Det är sant att deras förhållande till Ryssland historiskt skiljer sig på olika sätt från vårt. Men det finns också mycket som förenar. Nordiskt försvarssamarbete är naturligt, önskvärt, ja oundvikligt, men en konvergens med vad som kan kallas den nya, självständiga europeiska linjen vore dock såväl i högre grad moraliskt försvarbart som i konkreta termer bättre för oss än ett Norden distanserat från dem och, inte minst genom Danmarks och Norges NATO-medlemskap, anslutet till Bryssels och Washingtons nuvarande agenda. Och i enlighet med denna europeiska orientering bör vi även stödja de lovvärda diplomatiska lösningar Tyskland nu med föredömlig självständighet tycks eftersträva i direkta, oberoende förhandlingar med Ryssland. Ja, endast med anammandet av den större politiska helhet jag här antytt som ram för svensk försvarspolitik kan vi själva lämna ett bidrag till den aktuella konfliktens fredliga lösning och till skapandet av en hållbar grund för mer långsiktig fred i Europa.

5 February, a few weeks before the Kiev coup. Stephen F. Cohen & Mark Almond.