Ett nytt parti?

Idag inleds SDU:s förbundskongress i Ängelholm. Jessica Ohlson föreslås för omval som ordförande och Adam Berg, vår gamle sekreterare i SD Stockholms stads distriktsstyrelse, som vice ordförande. I ett år har man varit ett helt fristående politiskt ungdomsförbund. Ett år har gått sedan SD:s för alla utomstående – och även för mig, som haft möjlighet att göra åtminstone en del mer interna efterforskningar – fortfarande obegripliga beslut att avskilja sina tusentals välartade, välutbildade, välanpassade och engagerade ungdomar, som utgjorde partiets självklara framtid och tillförde resurser bortom det s.k. “moderpartiets”.

Givetvis har frågan många gånger kommit upp under detta gångna år om de nu borde rekonstituera sig själva som ett nytt parti. Jag tillhör dem som svarat ja.

Det finns ett enormt tomrum i svensk politik bortom SD. I de flesta europeiska länder fylls detta tomrum antingen av de partier som står relativt nära SD eller rentav samarbetar med dem i EFDD-gruppen, eller av andra partier som, existerande tillsammans i respektive länder med de partier som står relativt nära SD, går längre i många viktiga frågor.

Att “gå längre” innebär inte självklart enbart att gå längre åt höger. De mer eller mindre nationalistiska partierna befinner sig väl nästan samtliga i stor utsträckning i en helt egen dimension, bortom den historiska höger-vänster-skalan. “Gå längre” betyder därför i stället endast längre i denna egna dimension. Denna skillnad beror emellertid inte enbart på det distinkt nationalistiska ideologiska inslaget. I mycket hög grad beror den också på att den historiska höger-vänster-skalan blivit förvrängd av högerns liberalisering, på dess övergivande av den mer genuina, principiella och fullständiga socialkonservatism som började växa fram som en politisk verklighet under det tidiga 1900-talet. En bifurkation kom att äga rum, där enbart nationalismen förde vidare denna tradition, under det att högern förföll till huvudsakligen bolagshöger och helt enkelt reservationslöst underordnade sig och uteslutande tjänande den alltmer globala finanskapitalismen med vidhängande filosofiska, moraliska och kulturella antaganden.

Att principiellt gå ideologiskt längre åt höger på denna skala, alltså bortom enskilda, även från ett socialkonservativt perspektiv kanske motiverade reformer ifråga om skatter och annat, är därför knappast aktuellt för SDU och nationalistiska partier i Europa, även om det är ett faktum att det i Sverige finns ett exceptionellt tomrum även där. Det väsentliga tomrummet i Sverige i jämförelse med övriga Europa är tomrummet i den nationellt socialkonservativa riktningen.

SD fyllde delvis tomrummet, och det var ett historiskt avgörande steg för Sverige. Men nu växer tomrummet igen, och är redan, som jag skrev, enormt. Den första anledningen till detta är att SD:s positioner förskjutits från den ursprungliga, skarpare nationalistiska positionen, vad jag kallar “det gamla första”, till “det gamla andra”, en entydig anpassning till den dominerande s.k. “liberala”, från höger till vänster rådande hegemonin.

Chefsideologen Mattias Karlsson (han gör inte själv anspråk på denna titel, utan hänvisar anspråkslöst till den unga kraften Aron Emilsson som mer kvalificerad) har ett, eller åtminstone ett, charmerande drag, nämligen hans insisterande på att SD, med det huvudsakligen av honom själv skrivna partiprogrammet, representerar en genuin konservatism. I somras skrev Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist: “Jag hoppas ni läser detta mycket, mycket noggrant Mattias Hans Karlsson, Richard Jomshof och andra SD-are. Ni är just nu vårt enda hopp – ni får inte vrida åt vänster. Ni måste tagga upp retoriken, inte anpassa er.” Karlsson svarade: “Skulle vara intressant att någon gång få höra några verkliga, konkreta exempel på den ‘vänstervridning’ och ‘liberalisering’ som man ifrån vissa kretsar ständigt varnar för och påstår har ägt rum. Gällande invandringsfrågan kan jag konstatera att partiet inte haft en mer restriktiv politik än vad vi har just nu sedan 1999.”

Karlsson upprätthåller denna höga konservativa svansföring trots att han vet att många både kan ge och många gånger har gett sådana konkreta exempel. Men det finns faktiskt något sympatiskt i detta. Karlsson vill verkligen företräda en genuin konservatism, och i åtminstone avsevärd utsträckning gör han det också. Inbjudan av Roger Scruton till det stora mötet i Västerås i våras var bara ett exempel, en av många manifestationer av denna vilja.

Det vore inte heller självklart rättvist att säga att SD inställsamt kompromissar och anpassar sig till den liberala hegemonin för att möjliggöra ett regeringssamarbete med M. Så här lät det från Karlsson i somras: “Noterar att Moderaterna idag gick ut och välkomnade att Socialdemokraterna äntligen ‘vaknat upp’ angående behovet av att förbjuda tiggeriet. Den oinvigde skulle lätt kunna tro att förbud mot tiggeri har varit en ståndpunkt som Moderaterna förfäktat sedan partiets grundande…Det Moderata hyckleriet och bondfångeriet är så skamlöst, så hutlöst och så kallhamrat att inte ens en härdad och cynisk politisk veteran som jag kan undgå att bli äcklad.” Karlsson bifogade ett klipp med ett replikskifte i riksdagen mellan Fredrik Reinfeldt och Björn Söder om tiggeriet. Jimmie Åkessons ord om M i sitt sommartal i Sölvesborg var inte mindre hårda.

Men faktum kvarstår, “vänstervridningen” och liberaliseringen har ägt rum. Det nya förhållandet till USA, den globalistiska liberalismens huvudsakliga instrument, som Åkesson signalerade redan före riksdagsinträdet 2010, är det främsta exemplet jag givit, en förändring vars konkreta följder kunnat avläsas i ställningstagandena under Maidankrisen i Ukraina, i förhållande till Ryssland, och senast ifråga om NATO. Ett annat exempel som jag fått anledning att beröra är relationen till Expo. Ett tredje kunde vara ställningstagandena till Pridefestivalen. Det är inga småfrågor. Och det finns mer.

Men SD:s positionsförskjutningar är inte den enda anledningen till det åter växande och redan enorma tomrummet bortom SD. Den andra är det signifikativa faktum att de partier som faktiskt fyllt detta tomrum försvunnit. Redan för femton år sedan ansåg en utomordentligt stor del av SD, innefattande många framstående aktivister, att partiet kompromissat för mycket med etablissemangsliberalismen. Man bröt sig ut och bildade Nationaldemokraterna, som stramade upp eller återställde den ursprungliga mer långtgående nationalismen, med starkare betoning på de sociala frågorna – en tydligare socialnationalism, s.a.s. När det nya partiet nästan omedelbart började sönderslitas av interna strider och personkonflikter, när det därför krympte snabbt, och slutligen efter ett tiotal år som minimalt och osynligt promilleparti lades ned, kan man inte förebrå SDU:arna om de bara kan tänka att vestigia terrent, spåren förskräcker, hur uppenbara skillnaderna mot dem själva än må vara: som jag insisterat står SDU – eller bör SDU åtminstone stå – för “det nya tredje”, under det att ND av naturliga skäl redan från början uppvisade de drag av sunkbunker som SD i rörelsen mot det “gamla andra” med varierande framgång försökte frigöra sig från.

Ett viktigt resultat av ND-utbrytningen som inte ska förbises är emellertid tidningen Nya Tider, där det nedlagda partiets bästa krafter nu samlats. Ja, de interna konflikterna ledde rentav till att två tidningar överlevde partiet, som båda erhöll presstöd. Den andra, Nationell Idag, som kvarhöll det ursprungliga partiorganets namn, är nu nedlagd, men Nya Tider är även ensam en så viktig ny medieaktör att den i sig kan sägas i efterhand ha rättfärdigat hela ND-projektet, hur misslyckat det än var i den organisatoriska formen av ett parti. Och detta åtminstone hittills – och det är anmärkningsvärt länge givet det exceptionella svenska politiska klimatet – framgångsrika resultat är något SDU:arna bör ha i åtanke: det är ett spår som inte förskräcker, utan tvärtom antyder att det partipolitiska misslyckandet till stor del kan ha haft rent tillfälliga, personella orsaker. Här driver man frågor som inte bara från ett rent socialnationalistiskt utan även strikt konservativt eller socialkonservativt perspektiv SD felaktigt har släppt.

Ännu ett parti har kommit och gått i tomrummet, nämligen Svenskarnas Parti. De gick ännu mycket längre i socialnationalistisk riktning, och var i själva verket en ombildning av Nationalsocialistisk Front, som under en kort tid hade givits det av historiska skäl märkliga namnet Folkfronten. Det är oklart i vilken utsträckning ombildningen också innebar en ideologisk omprövning, en rörelse bort från nationalsocialismen, men i någon utsträckning var det utan tvekan fråga om detta; kanske kan man tala om en “neofascistisk” vidgning (för att använda en av Mattias Karlsson ofta använd term), ett omfattande även av andra ideologiska komponenter och inspirationskällor. Jag drar denna slutsats inte minst av den såvitt jag förstår till partiet ursprungligen åtminstone delvis knutna Motgift-radion, där Jonas De Geer medverkar.

Hursomhelst har alltså även SvP lagts ned. Här har vi naturligtvis rört oss mycket långt i den rent nationalistiska riktningen, och det är oklart hur relevanta observationer i denna ideologiska terräng är för SDU:arnas överväganden. Men det är inte orimligt att många tolkar SvP:s öde som att en mer långtgående och renodlad nationalism helt enkelt för närvarande inte är gångbar, ja rentav omöjlig i Sverige i partipolitiska termer.

Bilden av det eventuellt avskräckande tomrummet kompliceras emellertid av Borgerlig Framtid och Kristna Värdepartiet. Kan de inte i någon mån sägas fylla tomrummet bortom SD? Jag tror inte det. De bidrar utan tvekan till att fylla ett tomrum i svensk politik, och såtillvida som de stramar upp M respektive KD i vissa värdefrågor, och när det gäller vissa historiskt konservativa perspektiv lägger de sig närmare SD i dess konservativa och ibland kanske också delvis dess socialkonservativa aspekt. Men eftersom de inte går utöver SD på dessa punkter kan de inte sägas ligga bortom dem, bara bortom M och KD. Och deras skärpta ståndpunkter i invandringsfrågan i jämförelse med den övriga borgerligheten är inte tillräckliga för att de ska kunna sägas gå bortom SD i SD:s specifika, egna dimension, nämligen den nationella.

Däremot är dessa partier på annat sätt i hög grad relevanta för frågan om SDU:s eventuella partibildning, nämligen ifråga om dessa partiers respektive grundläggande, bakomliggande idéer, den typ av partier de är. Dessa idéer är alltså i BF:s fall såvitt jag förstår en allmän uppstramning av M:s politik, och i KV:s fall av KD:s. I båda fallen är det, tror jag, i hög grad en allmän uppstramning, en skärpning över hela linjen, rörande de flesta frågor. En skärpning som innebär en återgång till ståndpunkter som de gamla partierna släppt eller ett kvarhållande av ståndpunkter som de är på väg att släppa, i dessa partiers egna anpassningar och kompromisser, deras egen “vänstervridning” och “liberalisering”. Och de två nya partiidéerna består s.a.s. enbart i denna generella skärpning; deras program handlar, med, såvitt jag förstår, några undantag, enbart om att gå längre än de närmast liggande borgerliga partierna i alla eller de flesta frågor.

Det relevanta för SDU ligger här i den fråga som statsvetare i denna situation ställer sig: är detta tillräckligt som idé, som grund, som motiv för ett nytt parti? Nykomlingarna har på ett allmänt plan eller i stort samma ideologiska profil som M och KD, men går bara litet längre i den gemensamma dimensionen. Är det tillräckligt för att locka väljare från de gamla partierna? Förstår de skillnaden, när det bara är fråga om olika nyanser av samma färg? Om så, tycker de skillnaden är tillräckligt stor? Kommer de verkligen vara motiverade att byta parti?

Alla nya partier som tagit sig in i riksdagen under de senaste årtiondena hade, som Markus Uvell påpekat, en mycket stark, ny, och för dem själva specifik fråga eller ståndpunkt som tydligt definierade dem, fick dem att framstå med en profilskärpa som både väckte väljarnas uppmärksamhet och pedagogiskt klargjorde varför de skulle rösta på just dem. Eftersom BF inte har någon sådan är dess utsikter ifråga om parlamentarisk framgång enligt Uvell helt obefintliga. Uvell uttalade sig såvitt jag minns inte om KV, men jag antar att samma sak gäller om dem.

Detta är säkert i mycket riktigt. Men det säger mer om det svenska politiska klimatet än om dessa partier. Det finns ett tomrum bortom både SD och M/KD, men väljarna förstår inte att det på många sätt behöver fyllas. Om BF och KV inte har en chans, är det s.a.s. inte deras fel. De gör det rätta, de gör vad de kan.

SDU befinner sig i samma förhållande till SD som det i vilket BF och KV befinner sig till M respektive KD. Under förra årets strider anförde SDU-ledningen med rätta att det inte var fråga om några större ideologiska skillnader gentemot “moderpartiet”, att det enbart handlade om personkonflikter, eller, mer exakt, att SD-ledningen i sina uteslutningar och i avskiljandet av ungdomsförbundet drevs av egna personliga intressen och prestige. Det var ett plausibelt argument. Ingenting SDU sagt eller skrivit föll utanför principprogrammets ramar. Man gick något längre i vissa frågor, men det handlade endast om tonvikter och nyanser. Skillnaderna var helt normala, och i synnerhet helt normala eftersom det var fråga om skillnader som ett ungdomsförbund stod för – normalt avviker sådana förbund i större utsträckning från sina “moderpartier” än vad SDU gjorde.

Men detta ställer givetvis SDU inför samma problematik som BF och KV när det är fråga om att starta ett nytt parti. Vad de, som de historiskt sett ut och som de ser ut idag, har att erbjuda är en mindre skärpning av SD:s politik över hela linjen, och i både i socialkonservativ och nationell riktning. Men inte någon stor, ny, uppseendeväckande och övertygande enskild fråga och position.

Det är begripligt att de tvekar. Men återigen, det är inte deras fel att det svenska partipolitiska landskapet ser ut på det här sättet. Det är inte deras fel att SD ser ut som det gör, och det är inte deras fel att opinionen ser ut som den gör. Det tomrum jag här diskuterat är och förblir abnormt. Därför bör SDU för Sveriges skull ombilda sig till ett nytt parti. Vi talar om tusentals ungdomar med den typ av kvalifikationer jag inledningsvis nämnde, och icke få av dem är erfarna politiska djur vars hela liv (nästan) varit politiken, ofta sedan mitten av tonåren. Det finns förvisso andra sätt att vara politiskt aktiv än som partipolitiker och parlamentariker. Men det är just detta dessa ungdomar siktat på.

Att börja om nu är förstås en stor uppgift. Men detta är som sagt ungdomar, och ungdomar som behöver en stor uppgift. Det finns ingen anledning att vara rädd för ett misslyckande. Skulle de misslyckas finns det ingenting vanhedrande i det. Det finns ingenting vanhedrande i att misslyckas när man försöker göra det rätta, när man gör allt man kan. Om så sker, har man bara fått nya värdefulla insikter på vägen, som blir grunden för de för den bestående Saken nödvändiga omprövningarna och omställningarna.

Det skulle väl dröja innan det nya partiet kom in i riksdagen. Men skillnaden mellan att gå längre i SD:s specifika riktning och att gå längre enbart i M:s eller KD:s är stor. Det är nämligen bara SD:s allmänna profil och ståndpunkter som har framtiden för sig. Samhällsförfallet går snabbt, och opinionen förändras i samma takt. Att rummet är tomt bortom SD är i högsta grad problematiskt redan idag, inte bara abnormt. Det behöver redan fyllas, av ett parti som går längre än SD över hela linjen, driver på SD, driver på debatten, driver på opinionen – och så småningom vinner över opinionen.

Det finns som sagt andra former att verka politiskt: som debattör, i nya mediasatsningar, i nya think-tanks, i nya föreningar, ny utbildningsverksamhet, kanske rentav i ett fortsatt fristående ungdomsförbund utan koppling till något parti. Men ett parti kan redan från början hjälpa till som en plattform för en framtidsdiger åsiktsriktning, kan tills vidare bli ett värdefullt fokus för dess opinionsbildning och debatt, även som litet och utanför riksdagen. Jag tror inte att BF och KV är meningslösa – det är bara det svenska politiska spelfältet som är märkligt. Allt som kan göras för att förändra det måste göras. Och mycket kan omedelbart åstadkommas. De bästa alternativmedia har redan visat vägen; trots det allmänna opinionsläget finns intellektuellt faktiskt i Sverige inte något tomrum; de resurser som i detta avseende behövs är i hög grad tillgängliga.

Det är således, föreslår jag, möjligt att tillräckligt motivera och, på sikt, framgångsrikt driva ett parti vars idé är en allmän skärpning av SD:s politik, både därför att det är just SD:s politik och ingen annan som skärps, och därför att skärpningen, de åsiktsskillnader som redan finns och som nu kan betonas och förstärkas, är sådana som bara kommer bli mer angelägna, uppmärksammade och centrala med tiden. Skärpningen av just dessa ståndpunkter är, tror jag, tillräcklig. Att det inte alltid räcker att ha en enda stor, ny och unik fråga visar Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Junilistan. I stället kan SD:s politik återställas och korrigeras på vissa punkter, den kan förbättras, fördjupas och vidareutvecklas. Det finns tillräckligt många faktorer som gör att detta idag skulle bli något nytt och intressant. Avgörande är förstås också hur man gör allt detta, men jag har inga tvivel på att SDU:arna kan göra det bra. Ingen kan i dagens osäkra läge veta om, och i så fall efter hur lång tid, ett sådant parti kan nå riksdagen och makten.

Så skulle man kunna hoppas att även SDU:arna resonerar på årets kongress. Men gör de inte det har jag mer att säga.

Boström’s Idealism

The first and most basic comment that needs to be made about Lawrence Heap Åberg’s Den Boströmska världsåskådningen (The Boströmian Worldview), or, through it, on Boström’s philosophy as such, concerns the nature of Boström’s idealism in general. In my first separate post with comments, Comments on Boström, I made very big, broad and sweeping claims for this idealism, suggesting, in fact, that it was superior, in general and with regard to its central positions, to all subsequent non-idealist currents of Western philosophy that have been dominant throughout the 20th century, and in some respects even to other versions of 19th-century idealism. This will certainly have seemed quite remarkable to most readers, and the first thing that has now to be added by way of further commentary is more support for those claims. But first of all, I want to say something more about my understanding of the role and meaning of idealism today.

The defence of idealism, including some of the forms of idealism that first developed in 19th-century Europe, has for me a broader significance than its metaphysical, ethical and other positions. It is part of a whole cultural dynamic, a natural development of the European spirit in the 19th century that, contrary to how it has been perceived by 20th-century historians of philosophy, in reality points ahead to the specific needs of the 20th century, including those of its cultural, social and political life. Broadly speaking, idealism represented a decisive advance in relation to the empiricist, lower rationalist, utilitarian and materialist legacy of the Enlightenment, which was also intrinsic to the liberal and capitalist social and political order (or disorder). Clearly distinct from the Marxist reaction to this order, as it remained tied to these obsolete philosophical currents even in its mobilization of its distorted reinterpretation of a selective Hegelianism, idealism in a broad sense was the 19th century’s own important alternative contribution, answering the questions raised and the problems caused by both of these historical forces, carrying forward and bringing to fruition the inner impulses, needs and exigencies of the development not only of philosophy but of culture in general at this point in the history of Europe.

Thus idealists not only in Germany but also in other European countries also characteristically offered, in outline, a social and political philosophy of their own, which sought to synthesize a historical legacy of values and insights that was in many respects threatened by the forces of radical modernism, with its own ways of meeting the undeniable social requirements of the new historical circumstances produced by modernity’s vast transformations. Boström himself, admittedly, did not yet perceive fully the necessity of developing this side of idealist thought, but some of his disciples and later followers, belonging to generations of European thinkers where these new issues were central to the social thought of idealism, understood the need to revise and develop further their positions in this regard – and, significantly, they found it possible to do so while preserving some of the distinct principles of Boström’s theory of the state.

Idealism, in its full and comprehensive meaning, thus constitutes the central, decisive advancement of the 19th century in relation to the Enlightenment and its lingering, typical philosophies, at its most developed a comprehensive cultural paradigm not only answering the needs of its day but pointing ahead to the situation of world-historical challenges that Europe would have to face in the 20th century. And since, as can be understood, for instance, from the list of philosophical schools which I provided, suggesting they were all inferior to and represented distinct forms of retrogression in relation to idealism, Europe did not, to put it mildly, successfully meet the challenges in the 20th century, it still stands before these challenges, now vastly aggravated. And hence the general idealist paradigm is in fact more relevant than ever.

Already in the title of his introduction to Boström or Boströmianism, Heap Åberg correctly emphasizes that what we are dealing with is a worldview, and thus the importance of the kind of comprehensiveness and coherence that a worldview implies. On a general level, the principles and the general orientation to which also specifically 19th-century expressions of idealism contributed, and which, as I briefly indicated, comprise distinctive social and political dimensions, remain not just relevant but, in a sense, necessary for the spiritual, cultural, moral and political defence and renewal of Europe. At the same time, it offers a far superior point of departure for authentic, historically based intercultural exchange with the rest of the world of the kind that is of course inevitable. Both through its philosophical penetration and its practical applications, it facilitates the search for, brings us closer to, the “common human ground”, the unity of universality and particularity in a multicultural world, that Claes Ryn speaks of, while at the same time representing the distinctly European manifestation of this synthesis that is needed for Europe’s own present purposes. It was always obvious that there is a natural limit to and an inevitable reaction against romantic, liberal-democratic and postmodern fragmentation, relativization, dispersion.

Idealism in the broad sense here indicated, in a general sense alone adequate to the challenges of modernity and even, in my view, in a sense inevitable for a European future, can of course, as a more general movement of cultural, social and political renewal, be assimilated in different aspects and on many levels for the various needs in all the fields of theory and practice. But for the purpose of its deeper understanding, the more difficult and exclusively philosophical issues of metaphysics, epistemology etc. must also be revisited and taught at least to a sufficient extent. In his Introduction to The Boströmian Worldview, Heap Åberg discusses the reasons why it is so much more difficult to explain the idealist position to the general reader than the widespread philosophical positions based on “common sense”. And he immediately proceeds to use a formulation that can be said to exemplify not only the difficulties in this regard with 19th century idealism more generally, but the specific difficulties with Boströmianism, with that aspect of it, or one of the aspects of it, which sets it apart from or goes beyond the dominant, originally German current of modern idealism.

This concerns the most basic, general position of Boström, reminiscent of and indeed developed with reference to Berkeley, but also bringing Boström closer than other forms of contemporary idealism to one aspect of Neoplatonism and, in substance, to aspects of Vedanta and some Buddhist schools in a way that clearly goes beyond Berkeley and his specifically modern empiricist concerns: what we experience as the external, material, corporeal world is in reality “a whole”, a totality, “of our own perceptions” (“ett helt av våra förnimmelser”). Formulations like this immediately produce a number of familiar misconceptions whose familiarity has never made them any less difficult to clear up or even reduce. They are almost always taken to mean that the phenomenal world is less real according to this kind of idealism than according to the common-sense view or philosophical materialism or physicalism, that it is a subjective experience only, perhaps just an illusion.

In reality the meaning of the position thus expressed is precisely the opposite. Although it does of course emphasize that this totality of perceptions, being our perceptions as finite beings, is limited, imperfect, relative etc., it also strongly emphasizes, in contradistinction precisely to common-sense realism, materialism, and physicalism, that within such general limitation caused by our own finitude, the world is really as we perceive it. The qualities of things, of the whole space-time world, are really there, are real and objective, not just secondary qualities incomprehensibly produced by our own sensual apparatus out of the inexplicable stimuli of merely primary-quality “matter”, unknowable in itself and somehow floating about out there (and in the course of the 20th century increasingly reduced to mere mathematical models). In a different sense, this idealist position could be said to be “realist”, whereas materialism turns out to be a bizarre speculative concoction of never ascertainable postulates. There is no “nothing but” about the world as a whole of our perceptions.

Now, I will not further elaborate this argument here. I have prepared these comments by posting in the References category a number of books by Bernardo Kastrup, in which can be found the most extensive and complete non-technical formulation, explanation and defense of this idealist position that I have ever seen. For the full comprehension of the most central and essential and at the same time most difficult and controversial idealist position in Boström’s system I therefore simply refer to Kastrup, and especially his book Why Materialism Is Baloney from 2014, but see also his other books under Philosophy on the References page; I have also posted a video where he gives a brief account of some aspects of his argument in this blog’s Idealism category.

Kastrup’s “popular” yet sophisticated statement of the argument is not only extensive, careful, and detailed, but also highly creative, innovative, and original. There is no reason for my purposes to add to it or even further comment on it here. This is the basic idealist position that people find to be the hardest to understand, the one that has always been the greatest challenge in all Boströmian idealist pedagogy. Once it has been understood – and I hope Kastrup will strongly and, for many, even decisively contribute to this – the most important task, the explanation of this most difficult yet decisive tenet of this form of idealism, will have been accomplished.

Further comment is needed only with regard to the positions where, within the general idealist framework thus established, Boström differs from Kastrup, namely in the distinctly “personalist” aspects of the former’s philosophy – a differentiation within idealism to which counterparts can also, as I have often emphasized, be found in the broader and older traditions referred to above. It could be argued that Kastrup’s articulation of this general idealist position as such implies precisely the distinctively “impersonalist” version or interpretation that Kastrup espouses, and that it does so to the extent that the position as formulated by him is not in reality a common position, shared by Boströmianism.

There are deep issues involved here having to do with the nature of the finitude of our perception of the world, and, as related to this, the nature of our existence as finite beings. But the fact that, at the present stage of the development of his thought at least, Kastrup differs in his conclusions regarding these things does not, in my view, invalidate or in any significant way minimize the relevance of the general argument from the “personal idealist” standpoint. I.e., the argument and the general idealist position it establishes are indeed, at least to a sufficient extent, common ones, they do provide a shared idealist framework within which, at a later point of more specific analysis, the differentiation of positions with regard to “finite centres” etc. emerges and can be contained. In this respect, the situation is similar to the relation – as discussed by me in The Worldview of Personalism and elsewhere – between what can for some purposes be called idealism in general, as affirmed also by forms of 19th-century impersonal absolutism, on the one hand, and at least some central versions of personal idealism.

Kastrup’s analysis of the world as a whole of perceptions can thus be affirmed even as his specific position regarding the nature of such centres and their relation to the absolute is bracketed, as it were, and identified as susceptible to certain modifications not unknown in the history of idealism – although clearly, for the purpose of relating them to Kastrup’s specific renewal of the idealistic argument and explaining them in terms of a modification precisely of his articulation, they stand in need in some respects of a correspondingly innovative reformulation. Needless to say, the resulting analytical and argumentative presentation would then also have to be related to and coordinated with the partly – certainly not entirely – different terminology of the earlier idealists.

If this position and its various implications are understood and accepted, it makes about as dramatic a difference as philosophical argument and theoretical insight can ever make. Given human nature, even that difference is not always sufficient to effect concrete changes in life and action, or even permanent insight. In most cases, it must be consolidated and supplemented by several other factors, having to do not least with the moral life, character, and faith, as also quite extensively discussed by Heap Åberg in Boströmian terms. Yet it can be concluded that, to the extent that such a thing is at all possible, the problematic legacy of the radical Enlightenment in philosophy that the idealists confronted (primarily in its 19th-century manifestations), with all of its moral, social and cultural ramifications, has been refuted.

The real consequences, once fully discovered, and by whichever supplementary means the discovery comes about, are vast, and often beautifully explained and illustrated by Kastrup in his other books, as affecting our lives and the way we live them. The implied necessary preconditions of the reality of the world being as explained by this idealistic analysis and argument of course involve several further positions, not least with regard to consciousness and spirituality. And these, in turn, are such as to make it easier to understand what I meant by my sweeping claims about this form of idealism in relation to twentieth-century philosophy. One important part of the metaphysics of idealism has in this way been established, in the sense and to the extent that things can be established in the specific Western institution of philosophy. There is more to the metaphysics of idealism than this. But without the core of insights reached and established in this and other ways, the further developments and applications of the idealistic worldview in the various fields of theory and practice cannot be correctly made, and the historic role of this worldview in the life of Europe and of European culture cannot be properly fulfilled.

George A. Panichas & Claes G. Ryn, eds: Irving Babbitt in Our Time

CUA Press, 1986

Front Flap:

panichas-rynWell before his death in 1933, Irving Babbitt had been internationally recognized as an American literary scholar and cultural thinker of unusual intellect, learning, and insight. Literature and life, he insisted, are indivisible. The study of literature must, in effect, become a discipline of ideas and imagination: a discipline that must distinguish between the significant and the insignificant, between literature with an ethical or moral center and literature subservient to the flux of relativism.

Babbitt’s admirers include Paul Elmer More, T. S. Eliot, Louis Mercier, Gordon Keith Chalmers, Walter Lippmann, and, in a later generation, Nathan Pusey, Walter Jackson Bate, and Peter Viereck. Among his critics are Edmund Wilson, Sinclair Lewis, H. L. Mencken, Ernest Hemingway, and Allen Tate. Although not always mentioned by name, Babbitt has remained a presence in American intellectual consciousness and literary criticism. Even his critics have been indelibly affected by his ideas.

Irving Babbitt in Our Time draws together the essays of ten recognized scholars for a reconsideration and critical reassessment of his work and to demonstrate Babbitt’s relevance to contemporary criticism.

Contents:

George A. Panichas & Claes G. Ryn: Introduction

Russell Kirk: The Enduring Influence of Irving Babbitt

George A. Panichas: Babbitt and Religion

Claes G. Ryn: Babbitt and the Problem of Reality

Folke Leander: Irving Babbitt and Benedetto Croce

Joseph Baldacchino: Babbitt and the Question of Ideology

Peter J. Stanlis: Babbitt, Burke and Rousseau: The Moral Nature of Man

T. John Jamieson: Babbitt and Maurras as Competing Influences on T. S. Eliot

Richard B. Hovey, Jr.: Babbitt and Contemporary Conservative Thought in America

Mary E. Slayton: Irving Babbitt: A Chronology of His Life and Major Works, 1865-1933

Phyllis Schlafly, Ed Martin & Brett M. Decker: The Conservative Case for Trump

Regnery, 2016. Go buy on Amazon.

From the Inside Flap:

SchlaflyIf you can’t stand Hillary Clinton, but wonder if you could vote for Donald Trump, you need to buy this book.

In it, you’ll learn from conservative icon Phyllis Schlafly – lawyer, bestselling author, and “sweet- heart of the Silent Majority” – why Donald Trump is worthy of every conservative’s vote.

Joined by Ed Martin, the former head of the Missouri Republican Party, and Brett Decker, formerly an editorial writer with the Wall Street Journal and the Washington Times, Schlafly presents the real Trump, the Trump she and her colleagues have met with and interviewed, the Trump who promises to be the most conservative president America has had since Ronald Reagan.

Like Reagan, Trump, if elected, will inherit an America on the ropes, an America transformed into an unhappy, unprosperous, weakened, and divided nation. He will face in Hillary Clinton a far left ideologue who considers herself above the law.

Trump is the antidote to all that – a first-time politician who could actually live up to his campaign slogan to “Make America Great Again.”

In The Conservative Case for Trump, Schlafly reveals:

1. How Trump’s appointees to the Supreme Court (on which Schlafly advised him) could be the most consequential in a century
2. How, unlike any other Republican, Trump could actually fix the nation’s immigration mess
3. Why his economic platform could spark an economic revival on the scale of the Reagan boom of the 1980s (it is based on much the same plan)
4. How Trump will defend the First Amendment – guaranteeing freedom of speech and religion – against an ever more dictatorial Left
5. Why Trump’s fresh thinking on defense and foreign policy is long overdue – and could send terrorism into rapid retreat

Donald Trump is the most controversial Republican presidential candidate since Barry Goldwater, and could be the most conservative and successful since Ronald Reagan. Phyllis Schlafly makes an irrefutable case that needs to be shared with every wavering voter. Nothing less than the future of our country is at stake. If you buy only one political book this year, it has to be The Conservative Case for Trump.

Reviews:

“Phyllis Schlafly is an American treasure who has been fighting the good fight for American sovereignty and cultural renewal for five decades. Without Phyllis, there’d be no Donald Trump. This book by Phyllis Schlafly, Ed Martin, and Brett Decker shows why Republicans not supporting Trump are helping elect Hillary Clinton.”  Laura Ingraham, radio host and editor of LifeZette

“Donald Trump has dominated the election conversation in the 2016 cycle for a reason: he strikes a chord with voters who are sick of a political class that is running America into the ground. In The Conservative Case for Trump, Phyllis Schlafly, Ed Martin, and Brett M. Decker show how President Trump can get our country back on the right track, and why Republicans and independents need to unify behind his candidacy.”  Newt Gingrich, former Speaker of the House of Representatives

“Phyllis Schlafly has been a brave, badly needed voice of resistance to the takeover of the Republican Party by business interests and bloodless ideologues who’d love to flood America with cheap immigrant workers (to do the jobs they haven’t already outsourced to other nations). Early on, she recognized the potential for Donald Trump to rebuild her party along more patriotic, common sense – and, she would say, Reaganesque – lines. What comes through in these pages by Schlafly, Martin, and Decker is the calm reason of veteran Republicans and patriots who can’t be bought or intimidated. I think a lot of Democratic patriots will be persuaded too.”  Mickey Kaus, journalist and author

“The Conservative Case for Trump is nothing less than the case for saving America from socialist tyranny cemented into place with the votes of millions of Third-World immigrants. It is the case for making a U-turn to expand economic opportunity, an America First foreign policy, preserving our constitutional rights – especially our First and Second Amendment rights – and ending the insanity of government-enforced political correctness. Every conservative needs to read this book and heed the wisdom of the heroic Phyllis Schlafly.”  Dr. Thomas DiLorenzo, professor of economics, Loyola University Maryland; senior faculty, Ludwig von Mises Institute; and author of The Problem with Socialism

About the Authors:

Phyllis Schlafly, the founder and CEO of Eagle Forum, has been a conservative icon since her bestselling book, A Choice Not an Echo, was published in 1964. A lawyer, activist, author, nationally syndicated columnist, and radio commentator, she lives in St. Louis, Missouri.

Ed Martin has been president of Eagle Forum since January 2015 and previously served as chairman of the Missouri Republican Party, a member of the Republican National Committee, and was chief of staff for Missouri governor Matt Blunt. He lives with his wife and four children in St. Louis.

Brett M. Decker has been an editor for the Wall Street Journal, editorial page editor for the Washington Times, and has written for publications ranging from the New York Times and USA Today to National Review and the American Spectator. He served in Republican leadership in Congress and was a senior appointee in the George W. Bush administration. Author of Bowing to Beijing and Global Filipino, he is from Detroit.

John Red Eagle & Vox Day: Cuckservative

How “Conservatives” Betrayed America

Castalia House, 2016. Go buy.

Day

Book Description:

Fifty years ago, America was lied to and betrayed by its leaders.

With virtually no debate, Congress passed the most radical change to immigration law in American history. Since 1965, America has endured the biggest mass migration of people in human history, twice the size of the great wave of immigration into the USA between 1870 and 1930. As a result, Americans are being displaced in their own land by an ongoing invasion that dwarfs Operation Barbarossa, is two orders of magnitude larger than the Mongol hordes, and is one thousand times larger than the First Crusade.

America’s so-called conservative leaders and the conservative media have joined forces with liberal internationalists in openly celebrating this massive invasion, relying on bad theology, outdated economics, and historical myths to falsely claim that immigration is a moral imperative, an economic necessity, and in the national interest. Cuckservative: How “Conservatives” Betrayed America is a powerful defense of America’s right to exist as a nation by two Native American authors, as well as a damning indictment of a conservatism that has failed to conserve America’s culture and traditions.

This powerful and remorseless book addresses the myth of the Melting Pot, proves that mass immigration is a net negative for the U.S. economy, and exposes the anti-Christian ideology behind the Christian establishment’s support for multiculturalism and open borders. It even shows how 50 years of immigration have lowered America’s average IQ. The authors pull no punches in conclusively demonstrating that it is not right, it is not moral, it is not economically beneficial, and it is not Constitutional to betray America’s posterity.

In Cuckservative, John Red Eagle and Vox Day warn Americans that if they do not defend their culture, their posterity, and their nation, they will eventually find themselves on their own Trail of Tears.

About the Author:

Vox Day graduated in 1990 from Bucknell University with degrees in Economics and Asian Studies. He is a member of the Science Fiction and Fantasy Writers Association, the International Game Developers Association, and Mensa, and helped found the techno band Psykosonik. In addition to his weekly columns, he transmits contagious and controversial memes daily from the Vox Popoli blog.