Alternativhöger och post-paleokonservatism

Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.

Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Om antisemitism, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som antisemit.

Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.

Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.

När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.

Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.

De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanerna ville inte ha Buchanan som president ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik, med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet, att välja på. Men oavsett vad man må tycka om Trumps framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.

Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.

Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.

Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där relevanta videoklipp kan ses:

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Kontrapunkt, notation och begreppet “klassisk musik”

Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.

“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”

Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.

“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”

Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.

“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”

Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.

“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”

Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.

“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”

Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.

“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”

Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag är inte säker på att jag förstår detta, men det kan bero på bristande kunskaper. Om det är så kan jag ändå inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.

“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”

Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det.

“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”

Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.

“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”

Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.

För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och filiströst, och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.

Ur Apastron

Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom
Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt
trevande men strax fångade mellan
skuggornas pendlande
bläckfiskarmar
Så länge sedan, dag av Chablis
ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade
till när det nåddes av en sista solreflex
just innan regnets tid
Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen
I mörkret som växte ur de tjocka väggarna
kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten
Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström
ljudlös, doftlös
Ett vackert glas med korslagda knotor
konstfullt smidda ur metallen
Min röst som dröjande gungade
ovan mig under valvens bågar
“Det som är har alltid varit”
Sic transit gloria mundi
Memento mori
finstilt, nästan oläsligt
och din röst, en uttunnad ringning
från en klocka av glas
spröda kristallvibrerande toner sjungande
sjunkande genom bränningarnas stegrande dån
Havet vände ut igen
Havet vände ut igen

–

Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.

SvD önskar grymt och blodigt storkrig

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Ezzelino, 3

Mitt inlägg om Flashbackskribenten “Ezzelino” från den 27:e september 2011 har visserligen alltid, om än tyvärr knappast uteslutande av från mitt perspektiv uppbyggliga orsaker, varit populärt; det tillhör de mest lästa i denna blogg. Men i sommar har besöksstatistiken för detta inlägg gång på gång exploderat.

Det visade sig att Expo gått ut med uppgiften, presenterad som ett eget avslöjande, att bakom användarnamnet Ezzelino dolde sig författaren Nikanor Teratologen, i sin tur en pseudonym för en Niclas Lundkvist – en uppgift, eller ett rykte, som också återgivits i en kommentar till mitt inlägg. Jag kan fortfarande inte avgöra om detta stämmer. Mitt bemötande av Ezzelino var en del av min vid denna tid utvecklade helhetliga argumentation mot “anonymitetskulturen” på nätet och det problem den utgjorde ur yttrandefrihetens perspektiv (se inlägget ‘Om yttrandefrihet’ 28/9 2011 och flera andra); samtidigt har jag förstås problem även med Expos arbetssätt och denna typ av uthängningar. Artikeln där det påstådda “avslöjandet” nu publicerats, ‘Rasideologen i Övre Kågedalen?’ (17/6), har nu i alla fall givit upphov till en kulturdebatt med en lång rad inlägg i olika tidningar, där samtliga deltagande tycks acceptera att Expo har rätt. Även oavsett om så är fallet eller ej, är debatten av betydelse i sig.

Denna debatt hade uppenbarligen fått många att googla Ezzelino och därmed hitta mitt gamla inlägg. När jag därför nu, efter flera år, fått anledning att åter läsa igenom inlägget kan jag förstå att det för dem som läser endast det kan framstå som att jag, som någon kommentator också menade, lät mig alltför mycket provoceras av vad Ezzelino skrev om mig på Flashback. Det kan se ut att finnas en viss disproportion mellan det senare, å ena sidan, och å den andra det sätt på vilket jag tar i när jag svarar.

Men som jag flera gånger nämnde i inlägget var det i själva verket mycket mer av det jag redan hunnit se Ezzelino skriva på Flashback som jag reagerade mot. Jag nämnde personangreppen även mot andra, jag nämnde uttrycken för det rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism, även om jag inte citerade någonting av detta. Intrycket av detta övriga, som inte var riktat mot mig, förenades med inläggen mot mig till den helhetliga bild av Ezzelino som motiverade mig att skriva som jag gjorde.

Jag finner det litet problematiskt att medan inlägget ‘Ezzelino’ vid det här laget lästs av oerhört många, det även de dagar besöksfrekvensen för detta inlägg är som störst bara är enstaka som hittat mitt senare inlägg, ‘Ezzelino, 2‘, från den 18:e januari 2012. Det är också märkligt, dels därför att även det borde komma upp vid en sökning, dels därför att Expo i sitt angrepp på mig förra året – i vars fotspår DN och andra flera gånger följt – citerade det och inte ‘Ezzelino’ (eller vad jag kanske för tydlighetens skull nu borde kalla ‘Ezzelino, 1’). Det var därför formuleringarna i ‘Ezzelino, 2’ jag försvarade i ‘Om antisemitism’ (9/4 2015).

Poängen med ‘Ezzelino, 2’ är inte minst, i dagens sammanhang, att det där med all tydlighet framgår vad det var jag, utan att citera, hänvisade till i det första inlägget, utöver Ezzelinos kritik mot mig. En lång diskussion här i bloggen med en annan Flashback-profil, “tras”, forumets kanske mest kände, kunnige och välformulerade nationalist, hade slutligen, anmärkningsvärt nog, gjort att jag känt mig tvungen att citera några av dessa andra formuleringar för att förklara och motivera den hållning jag intagit.

Därför vill jag uppmana dem som läst det första inlägget att även läsa det andra, ‘Ezzelino, 2’ (återigen, gå till innehållsförteckningssidan eller använd sökfunktionen), för att verkligen förstå allt detta. Det var besvärande för mig att behöva citera detta andra. Det är av sådan art att jag har full förståelse för att man i den nu pågående debatten i media inte velat återge det, utan inskränkt sig till mildare exempel. (Tilläggas bör väl dock att en av följderna av Expos uthängning utan allt tvivel är att formuleringar av den typ jag citerade nått ofantligt många fler läsare än de tidigare gjort. En av Nikanor Teratologens förläggare, Carl-Michael Edenborg, föreslår nu dessutom att Ezzelinos Flashbackinlägg ska ges ut i bokform…) Än mer besvärande var att mina citat ändå inte räckte för att övertyga “tras”. Även i några andra inlägg, främst ‘Flashbacks omoral’ (5/10 2011), diskuterade jag Ezzelino. Kommentarfälten är i samtliga här nämnda fall också viktiga.

Den nu pågående debatten om Ezzelino, eller, med utgångspunkt från Expos artikel, Nikanor Teratologen eller Niclas Lundkvist, rör frågor av stor principiell betydelse, utöver det aktuella fallet, och även oavsett om Expo har rätt eller ej i sitt utpekande av Lundkvist. Dels kommer den in på de frågor om yttrandefriheten som jag med viss utförlighet diskuterade för fem år sedan, dels på några av de frågor om litteraturen och litteraturkritiken som jag fick anledning att åtminstone tangera i några av de ovannämnda inläggen och som jag med större utförlighet behandlat i andra sammanhang. Jag ska därför försöka återkomma till denna debatt.