Läser folk bloggar längre?

Den frågan ställer Alexander Kieding efter att jag ännu en gång ifrågasatt hans skrivande på Facebook. För att hålla kontakt med folk, som en avancerad adressbok och som medium för korrespondens, och, i rimlig, begränsad omfattning, för att dela viktigt material från annat håll är Facebook bra. Man kan också skriva korta kommentarer till och föra vissa diskussioner om detta som delats. Men man kan inte skriva längre eller ens kortare originaltexter där av stort sakligt och/eller litterärt värde. För en person med mycket betydande talang, beläsenhet, allmän kultur, och tillräckligt väsentligt budskap är Facebook ett ovärdigt forum. Dess censur, övervakning, reklam och vulgärkaotiska blandning av allt mellan himmel och jord och mer därtill i flödet gör det till bortkastad tid att publicera seriösa texter där. Det ger ett billigt, trashigt intryck som strider mot Kiedings värderingar. McSkriv. Allt spolas ned i tidslinjens otillgängliga förflutnas avlopp.

Jag rekommenderade, som många gånger förr, Kieding att skriva för seriösa tidskrifter, inklusive sådana som finns på nätet, och/eller att fortsätta med den blogg han en gång hade. Men Kiedings svar är alltså att ifrågasätta huruvida folk fortfarande läser bloggar. Det var ett tag sedan jag skrev något om detta ämne, och Kiedings fråga gör att jag känner mig föranledd att upprepa, variera och eventuellt på någon punkt utveckla det jag tidigare – för flera år sedan – sagt i en rad inlägg, även om dessa fortfarande är lätt tillgängliga under Uncategorized i innehållsförteckningen här.

Just detta med lättillgängligheten är mitt huvudsakliga argument för bloggen eller den individuella, personliga sajten. Jag gör ingen skillnad mellan dessa: om jag gick över från WordPress till en egen sajt skulle det inte göra någon som helst skillnad ifråga om innehåll eller ens utseende. Fortsättningsvis talar jag dock för enkelhetens skull enbart om blogg.

Jag rekommenderar blogg därför att jag helt enkelt anser det vara en tekniskt överlägsen publikationsform. Man har full kontroll över texterna och kan alltid göra rättelser och förbättringar. Texterna kan samlas på ett ställe och göras lätt tillgängliga och åtkomliga genom ett överskådligt system med kategorier och innehållsförteckning. Kommentarfälten gör kommunikation och diskussion med läsare hur lätt som helst. I alla dessa avseenden är bloggen mycket bättre än de gamla tidningarnas nätupplagor och de nya nättidningarna, nättidskrifterna o.s.v. Bloggen är också oersättlig när det gäller vissa kortare, personliga meddelanden och en del andra kortare, informella texter. Den är den enda möjliga publikationsformen för works-in-progress, s.a.s. Inte minst är den, åtminstone hittills, oersättlig för ett av mina huvudsyften, nämligen att kommunicera medels bilder och i viss mån musik i kategorin Arts. Detta är lika viktigt för mig som mina egna texter. Ja, viktigare. Ofta skriver jag texter bara för att det ser bättre ut om bilderna ligger på litet avstånd från varandra, för att skapa större mellanrum mellan dem. Men även här gäller att bloggen är överlägsen inte därför att det är avgörande att många omedelbart eller ens på sikt “läser” dem, d.v.s. ser eller hör dem, utan därför att jag vill kunna ha dem samlade och lätt tillgängliga för hänvisningar, referenser, illustrationer och exemplifieringar i olika sammanhang.

I vilken utsträckning folk läser bloggar är enligt mig en underordnad fråga. Vad det för mig handlar om är alltså detta att hålla visst material lätt tillgängligt, så att jag när som helst vid behov kan hänvisa till det, ta fram det i mobilen, skicka länkar till det, dela det i sociala media. Själv läser jag överhuvudtaget inte mycket på nätet, av samma skäl som jag inte ser på TV: jag tror att det skarpa, kalla ljuset på skärmen – som man dessutom sitter mycket närmare än TV-skärmen – i stora doser är skadligt för ögonen, hjärnan, sinnes- och tankeskärpan, koncentrationsförmågan, minnet, ja det allmänna medvetandetillståndet (mobilens – eller vad det heter – lilla skärm är litet bättre). Jag skriver helst ut de längre texter jag vill läsa och tar med dem i pappersform till läsfåtöljen. Men jag sparar ibland länkar på datorn när jag inte, som i de individuella bloggarnas eller webbplatsernas fall, alltid vet var jag lätt kan återfinna det jag läst.

När jag startade denna blogg var det främst för detta syfte att hålla material av viss typ tillgängligt. Att jag började skriva så mycket originaltexter i bloggen berodde emellertid på att mina texter faktiskt lästes i så stor utsträckning som det visade sig att de gjorde, och att responsen i kommentarer och i annan form var så överväldigande positiv. Fastän det är olämpligt att publicera sig direkt i sociala media, kan de senare alltså användas för att dela och sprida de egna bloggtexterna liksom allt annat. Kombinationen av blogg och sociala media gör, uppfattar jag det som på basis av besöksstatistiken i bloggen, att bloggtexter fortfarande läses, och såtillvida är svaret alltså ja på Kiedings fråga.

Att antalet läsare inte är avgörande för mitt eget användande av bloggen hindrar givetvis inte att man också för många syften bör försöka nå många läsare. Och för detta specifika syfte, Kiedings syfte, är utan tvekan andra publikationsformer bättre. Men här är det väl fortfarande i viss mån de traditionella tidningarna, tidskrifterna och böckerna, och inte minst de nya större nätpublikationerna som man måste inrikta sig på, trots att de i många fall delar Facebooks svagheter i vad gäller design, reklam, vulgärkaos, ja kan vara ännu värre när det gäller sammanställning på samma plats med på olika sätt svaga texter av andra – som inte är vänner som på Facebook!

Detta legitima syfte att nå många läsare gör det inte acceptabelt att publicera värdefulla originaltexter på Facebook. Där når Kieding förvisso potentiellt ett icke obetydligt antal läsare: inte bara hans egna f.n. 1000 vänner, utan även alla dem som dessa i bästa fall i sin tur delar hans inlägg med. Men i verkligheten är antalet nådda läsare förstås mycket begränsat i jämförelse med den teoretiska potentialen. Många läser helt enkelt inte texterna på Facebook av de skäl jag nämnde, och eftersom de, som jag, helt enkelt inte använder Facebook med den frekvens och regelbundenhet som skulle krävas. Och andra tar inte texterna på det allvar de förtjänar även om de läser dem där.

Det finns ingen som helst motsägelse mellan blogg och dessa andra legitima och för det stora utnåendets syfte nödvändiga publikationsformer. Det är inte bara så att bloggtexter kan publiceras även i exempelvis nättidningar, vilket har skett med några av mina, och sammanställas för utgivning i traditionell bokform, något som kontinuerligt diskuteras framför allt när det gäller mina politiska inlägg.

Det är också så att bloggens för mig viktigaste funktion, närmast som ett slags exceptionellt användarvänligt arkiv, är relevant även för det som publiceras på annat håll. Det som gör bloggen överlägsen sådan publicering är som jag nämnde att detta kan vara svårt att överblicka, hitta, och hitta tillbaka till, även när det finns på internätet. Även för dessa texter kan bloggen tjäna syftet att göra dem lätt åtkomliga genom länkar, eller, om det fortfarande är fråga om publikationer som uteslutande är tillgängliga i traditionell pappersform, åtminstone lättare tillgängliga, genom en kontinuerligt uppdaterad förteckning över dem, av vetenskaplig bibliografityp. Jag har kontinuerligt postat inlägg i respektive relevant kategori här i bloggen som signalerar när jag publicerat mig på annat håll, inte bara i tryck utan även vid konferenser, inlägg med länkar och all relevant information. Det brister fortfarande när det gäller den systematiska förteckningen på sidan Publications, där mycket saknas av det tryckta och allt saknas om konferenser, men det är ju en brist som i princip är mycket lätt avhjälpt.

För att sammanfatta: ja, bloggar läses, eller åtminstone läses min blogg i en för mig meningsfull utsträckning. Men även om den inte gjorde det – i den mening Kieding avser – vore den för mig nödvändig. Jag vill föreslå Kieding att börja skriva för seriösa publikationer, traditionella eller på nätet, där han, i enlighet med vad som är hans vilja och mål, når ut till så många som möjligt – men att han också, parallellt med det, driver en egen personlig blogg som arkiv och genväg till allt han publicerar, ja även för information om annat viktigt som han gör och som är relevant för hans budskaps, hans värdefulla reflektioners och insikters och hans goda formuleringars spridning. Och anledningen till att jag vill föreslå detta är inte minst att jag själv vill kunna läsa Kieding i annan form och på annan plats än den för hans syften och i ljuset av hans resurser och potential otillåtligt slappa och billiga fejan. Man får inte använda fejan i större utsträckning och ta den på större allvar än den förtjänar. Här riskerar disproportion att ge ett löjligt intryck. Kiedings författarskap kräver en adekvat, stilfull inramning.

Begreppen “radikalism” och “extremism”

Det är utan tvekan överdrivet att, som motståndare i media och andra partier gjort, påstå att SD skulle vara “Putinvänligt”. Att partiet intar en kritisk hållning mot Putin och Ryssland under Putins regim har inte minst framgått av några av mina egna inlägg här de senaste åren. I dessa har jag också klargjort att denna hållning från mitt perspektiv är alltför ensidigt kritisk, ja, åtminstone indirekt även att kritiken ibland också är felriktad. Med anledning av de anklagelser för Putinvänlighet som föranletts av den på riksdagskansliet anställde tjänstemannen “Putilovs” agerande och av att en politisk sekreterare till Kent Ekeroth uttryckt sig uppskattande bl.a. om den ryska TV-kanalen RT, har Mattias Karlsson försökt ytterligare tydliggöra partiets linje gentemot Ryssland. Ett antal intressanta komplexiteter i partiets hållning blev därmed synliga, komplexiteter som förtjänar att utredas och belysas.

Karlsson hänvisade i SVT:s Aktuellt till partiets 2011 antagna och mycket uppmärksammade princip om “nolltoleransen”. Enstaka avvikelser från partilinjen kunde tolereras, hette det, och Karlsson jämförde förtjänstfullt åberopande av RT med att han själv kunde hänvisa till Aftonbladet. D.v.s. att citera RT behövde inte innebära något allmänt instämmande med kanalens politiska linje. Men när man undersökt en misstänkt avvikare närmare och fått fram en större bild, när ett mönster av allvarlig avvikelse framträder, när man nått en kritisk massa och allting pekat åt samma håll tillräckligt länge, måste man, framhöll Karlsson, vid en viss punkt dra en gräns. Detta är givetvis, rent generellt, riktigt och nödvändigt i ett politiskt parti.

Men Karlsson specificerade att nolltoleransen gällde “radikalism och extremism”. Jag minns nu inte exakt hur denna princip formulerades när den lanserades. Men det finns problem med dessa termer som inte på samma sätt gäller exempelvis “rasism”, som utan tvekan tillhörde det som förklarades inte skulle tolereras. Detta sistnämnda är visserligen, som jag diskuterat tidigare, ett begrepp i akut behov av precis definition, och en term som sådan förutan används enbart som ett funktionellt attackord mot SD. Men det är åtminstone, som jag också menar mig ha visat, ett begrepp som kan ges en begriplig och meningsfull innebörd.

Det gäller dessvärre inte “extremism” och “radikalism” med den användning som numera är vanlig och som länge kunnat studeras även hos Karlsson och Åkesson. I vissa avseenden är denna ett exempel på att man i onödig utsträckning anpassar sig till den av media och de politiska motståndarna dikterade och etablerade diskursordningen. Karlsson och Åkesson måste ju rimligen förstå hur hopplös användningen i själva verket är. Ingenting är mer uppenbart relativt än vad som anses vara radikalism och extremism. Vänsteretablissemangsmedia, otaliga enskilda opinionsbildare och aktörer i kulturlivet, de övriga riksdagspartierna, den amerikanska regeringen och mängder av NGOs och enskilda globlistfinansiärer flyttar med förenade ansträngningar i oerhörd takt fram positionerna med nya punkter på den kulturradikala pussyriotifieringens agenda. Alla, inklusive SD-ledningen själv, vet att det den trodde på igår är radikalt och extremt idag, och att det den tror på idag kommer vara radikalt och extremt i morgon. Ingen effektiv opposition kan erbjudas av politiker som inte på djupet förstått denna agendas motiv, dynamik och mekanismer.

Att definiera en politisk position genom avståndstagande från “radikalism” och “extremism” i största allmänhet innebär en beklaglig nivåsänkning av det politiska samtalet, en degradering av det politiska språket. SD:s syfte kan vara gott: givetvis är det inte så att det inte finns politiska grupper och riktningar de måste ta avstånd från. Det är inte ens så att vissa av dessa riktningar inte just nu verkligen kan beskrivas som extrema. Nej, det är inte ens så att det skulle vara principiellt omöjligt att uppställa en objektiv, universell och innehållsligt entydig definition av radikalism och extremism. Men trots allt detta är den nuvarande användningen av dessa termer hopplös. Den är enbart fördummande och den innebär en kapitulation inför de motståndare som medvetet valt dessa enkla och i verkligheten meningslösa attackord. Med denna strategi tvingas SD:s företrädare hela tiden låtsas vara mindre intelligenta än de är. Förvisso är det ibland, kanske rentav ofta, nödvändigt att spela dum. Men man kan inte göra dumspelandet till en förutsättning för hela sin politik. Man kan inte formulera sin politiska linje så att dumspelandet måste blir det centrala i all retorik.

Inte mindre iögonfallande än begreppens relativitet är den innehållsliga obestämdheten i deras nuvarande användning. Tanketomheten i denna historiskt bara alltför välbekanta typ av politisk-semantisk slapphet framstod på kanske oöverträffat sätt när på den – i sig lovvärda – s.k. Folkets demonstration tidigare i år en för mig okänd kvinnlig talare, vändande sig mot oönskade deltagare, skrek att extremismen (eller radikalismen) inte har någon politisk färg. Här var det alltså inte längre fråga bara om den höger- respektive vänsterextremism man vanligen talar om, eller dessa plus nationalistisk extremism i en egen dimension bortom höger-vänster-skalan, eller ens alla dessa plus exempelvis en grön, “ekofascistisk” extremism i en motsvarande egen dimension. Extremismen framställdes i stället som ett ideologiskt helt obestämt fenomen som kunde dyka upp varsomhelst över hela det politiska spektrum och i alla dimensioner, och som alltid som sådant måste fördömas.

I en mening är det förstås en truism att extremism, i betydelsen egenskapen extremhet som sådan, inte har någon politisk färg. Ingen sådan ligger i begreppet i sig. Men just detta gör det ofta löjeväckande när detta i sig färglösa upphöjs till ett huvudsakligt hot, från vilket man alltid, oavsett sammanhang, oavsett den kontingenta färgen, måste ta avstånd. I verkligheten är det givetvis inte alls något sådant meningslöst obestämt man avser. Man avser inte “folkpartistisk (numera liberal) extremism” eller “gråsossig extremism”, även om sådan extremism finns.

Det är glädjande att Mattias Karlsson ibland på Facebook gör icke obetydliga ansatser att klart och med relativ utförlighet identifiera de specifika politiska och ideologiska riktningar, grupper och ståndpunkter man avser. Men uppgiften kvarstår att i tillräcklig utsträckning översätta detta till kommunikationen och debatten i övriga media. Om sådan precision där skulle anses omöjlig vore det ett beklämmande vittnesbörd om tillståndet och tendensen hos den liberala demokrati man i vid mening försvarar. Termer som radikalism och extremism kan – om vi bortser från det ambitiösa projektet att ge dem en universell definition, ett projekt på mycket stort avstånd från vad SD och media ägnar sig åt – användas på ett meningsfullt sätt endast med specifika, konkreta, historiska definitioner och referenser. Karlsson har huvudsakligen använt dem om tidigare dominerande eller påstått dominerande strömningar i SD (vad jag kallar “det gamla första“) som han inte vill ska komma tillbaka: partiet får inte “återradikaliseras”. Det är en begriplig användning av terminologin, med syftning på vad som uppfattas som en “högerradikalism” eller snarare en specifikt nationalistisk radikalism.

Men i SD-sammanhang hamnar denna användning för mig i uppenbar konflikt med en mer näraliggande definition i termer av “vänsterradikalism”, som aktualiseras av partiets egen ideologiska och sakpolitiska utveckling (närmande till NATO och därmed “västs” proto-totalitära politiska, moraliska och kulturella regim, förhållandet till Expo, Pridefestivalen, tendensen i riktning mot abstrakt medborgarskapsnationalism där “det inte spelar någon roll varifrån man kommer” bara man är “konstruktiv”, en ståndpunkt som går utöver den jag uppfattade som den “öppna svenskhetens” innebörd – och fler exempel kunde ges). Där är det fråga om den liberala radikalisering jag kallar “det gamla andra” och som motsvarar ett historiskt mer normalt och dominerande språkbruk.

Den politiske sekreteraren fick alltså gå p.g.a. det mönster av “radikalism och extremism” som avslöjats bl.a. i uttrycken för hans gillande av RT. Utan tvekan uttryckte han sig överdrivet om den statliga ryska TV-kanalen (och jag har inte sett hela det övriga underlaget för partiets åtgärd; mitt syfte här är att diskutera partiets hållning i dessa frågor i allmänhet, inte att försvara denna enskilda person). Men samtidigt kunde man av flera skäl befara att Karlsson ånyo godtog det problematiska innehållslösa språkbruket. Sambandet med hans legitima, specifika användning av termerna kunde synas bruten. Definitionen kunde, utöver relativiteten, förefalla oklar över den gräns där vi står inför reduktionen av den politiska diskussionen till ett värdelöst antiintellektuellt signalerande med tomma symboliska dygdmarkörer i ett förutbestämt politisk-korrekt spel. Där individer och grupper kan svartmålas, stämplas och bortsorteras utan att man behöver bemöda sig att analysera idéer och sakfrågor.

Tittar man emellertid samtidigt på vad Karlsson nu skrivit om Putin och hans förhållande till konservatismen visar det sig dock att det inte var fullt så illa. Karlsson har åtminstone en välgörande bestämd uppfattning om vad han menar vara fel med Putin och med försvaret av Putin i de egna leden. Det är en uppfattning som kan skänka ett meningsfullt innehåll åt termerna radikalism och extremism med tillämpning på Putin själv. Men den gör det ingalunda självklart att de så definierade termerna kan tillämpas också på Putins svenska försvarare. Det är här vi finner komplexiteter som jag tror är viktiga att utreda. Frågan om förhållandet till Ryssland är ju idag central i svensk politik, i Europas politik, i världspolitiken. Jag ska därför återkomma med en fortsättning på detta inlägg.

Teratologen och kritiken

Deltagarna i sommarens av Expos påstående (17/6) att bakom Flashbacksignaturen “Ezzelino” döljer sig författaren Nikanor Teratologen (Niclas Lundkvist) föranledda kulturdebatt kan indelas i tre grupper. Den första består av litteraturkritiker som framhöll att de, eller andra medarbetare på deras egen tidning, redan från början varit kritiska mot Teratologen i de i sammanhanget av Expos avslöjande relevanta avseendena, och att avslöjandet, eller vad som accepterades som ett sådant, nu bekräftade det riktiga i detta. Till denna grupp vill jag också hänföra en debattör som samtidigt framförde kritik mot de kritiker som hyllat Teratologen och mot den svenska litteraturkritiken i allmänhet, som tillåtit sådant hyllande. I den andra gruppen finner vi kritiker som efter att tidigare ha prisat Teratologen nu, efter avslöjandet, omedelbart vände sig bort med avsmak och avsky. En tredje grupp utgörs av de som även efter avslöjandet försvarade Teratologen och vidhöll riktigheten av sina tidigare positiva omdömen.

Min sympati ligger uteslutande hos den första gruppen. Men eftersom de kritiska principer utifrån vilka denna grupp intog sin ståndpunkt från mitt perspektiv i teoretiskt-estetiskt avseende är otillräckliga, ja i något fall rent felaktiga, gäller emellertid sympatin endast ställningstagandet i allmänhet, just sådant jag sammanfattade det i föregående stycke, utan avseende på den specifika motivationen, utgångspunkten och argumentationen i respektive fall. De i debatten uttryckta och behandlade meningsskiljaktigheterna mellan de olika grupperna, och i synnerhet givetvis mellan den första och den tredje, inskränkte sig i hög grad till frågan om konstens frihet i förhållande till moralen och politiken. Men därmed förbisågs i samma grad det enligt mig helt avgörande förhållandet att frågan om bedömningen av Teratologen bör handhas uteslutande inom litteraturen och litteraturkritiken själva, inom deras eget område, alldeles oaktat moralen och politiken i den av debattörerna avsedda meningen. Den utvecklade, genomtänkta och högtstående kritiken har en etisk dimension relaterad till dess övriga värdedimensioner, men denna är kritikens egen dimension – den utgör ingen främmande, extern, icke-estetisk faktor av politisk censurkaraktär. Vad debatten – givetvis på intet sätt förvånande – illustrerar är för mig framför allt frånvaron av denna kritik. Frånvaron av den kritik som i ett fall som detta visar sig så akut nödvändig.

En sådan kritik hade från början riktat skarp kritik mot Teratologen, påtalat det motbjudande i hans verk. Och den hade gjort det utifrån sina egna kritiska utgångspunkter, sina egna helhetliga och konsekventa estetiska kriterier. Det är inte först med kopplingen av Teratologen till Ezzelino som den förstnämnde blir problematisk. Det är inte först med den som han bli problematisk som skönlitterär författare, som hans litterära verk blir problematiska. Att den andra gruppen av kritiker omprövar Teratologen endast i ljuset av den personliga författarkopplingen avslöjar den enorma bristen och svagheten i dess egen ursprungliga kritiska bedömning. Att den tredje gruppen i den med kopplingen uppkomna situationen insisterar på giltigheten av sina tidiga positiva omdömen och åsidosätter det rent kritiska uppdragets frågeställningar till förmån för den allmänna om litteraturens autonomi avslöjar väl snarare vidden och djupet av deras bundenhet till sin egen problematiska syn specifikt på litteraturen än någon större kvalitativ skillnad ifråga om denna syn i jämförelse med den andra gruppen.

I mina inlägg Ezzelino, Ezzelino, 2 och Ezzelino, 3 har jag med entydig precision förklarat vad det är jag tar avstånd från hos Flashbackskribenten, och varför. Utan att ta ställning till Expos påstående om Ezzelinos identitet måste man konstatera att det i stor utsträckning är fråga om samma slags motbjudande innehåll hos denne som hos Teratologen. (De uttryck med vilka åtminstone någon i den andra gruppen av kritiker nu meddelar sin avsky rör sig kanske signifikativt – här är det ju fråga om en mycket plötslig omprövning – delvis i samma tematiska och stilistiska regioner som Teratologens.)

Expos huvudpoäng är givetvis att Ezzelino, och därmed enligt dem Teratologen, är antisemit (ett omdöme jag som framgår av mina tidgare inlägg instämmer i, om man godtar denna term för ett specifikt slags mycket utpräglat rashat) och något slags “nazist”. DN:s Aase Berg tillhör den tredje gruppen av kritiker och har därför på intet sätt rätt från mitt perspektiv i själva frågan om den litterära bedömningen. Men hennes inlägg den 20/7 är viktigt i ett annat avseende, nämligen dess påpekande, som led i insisterandet – även när författaren är identifierad med Ezzelino – på att hans verk inte är “nazistiska”, att de om de vore det skulle vara uppenbart kontraproduktiva.

“Nu ska den outade nazisten Nikanor Teratologen skambombas, och vi som under åren har älskat hans hysteriska, förlösande och högkvalitativa böcker förväntas ångra vår entusiasm och pudla”, inleder Berg. Hon vägrar; hon förkastar “känslomässig skuldekonomi” i offentligheten, värjer sig “mot de dunkelt manipulativa känslobegrepp som sätts i rullning så fort nazismen kommer på tal: avsky, fördömande, ondska. Och den underliggande självgodheten hos alla som uttalar dessa ord.” Vi ser här hur diskussionen omedelbart överförts till den icke-litterära moralens och politikens område (och jag måste här bortse från frågan om Bergs och de övriga debattörernas förståelse av fascismen och nazismen i sig). Det väsentliga här är att Berg återför diskussionen till litteraturens eget område: “Det bor fascister och psykopater och potentiella massmördare i många vanliga människor, även i dem som är nazismens måltavlor. I stället för att skämmas väljer jag att fråga – krasst, kallt: hur mår min egen inre fascist? Och hur kan jag desarmera den? Det som är monstret i andra är monstret också i mig. Och – även i dig.” På denna väg blir Teratologens verk inte bara relevant utan litterärt värdefullt, högkvalitativt: “Mitt uppdrag som litteraturkritiker är inte att såga alla böcker som är skrivna av fascistiska, nazistiska eller rasistiska upphovsmän. Tvärtom. Mitt jobb är att avläsa och avslöja undertext. Också hos de obehagliga gränsfallen.”

D.v.s.: “Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascistens håll.” Man kunde här tänka sig att Berg menar att verken s.a.s. är icke-fascistiska i det att fascism gestaltad från fascistens håll med nödvändighet måste bli icke- eller anti-fascistisk i sin effekt – måste bli kontraproduktiv, frånstötande, avskräckande. Men faktum är att hon går längre: fastän hon själv välkomnar även fascism från fascismens håll, vill hon trots Ezzelino inte acceptera att Teratologen är fascist, eller åtminstone inte nazist: “Om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen hade varit en nazistisk bok, så hade den varit ett utmärkt hjälpmedel för insikt och motaktion. Nu är den inte det. Som propaganda betraktad är den direkt kontraproduktiv. Jag har aldrig kunnat läsa den som annat än en misantropiskt sorgsen drift med bland annat nazismen, en extrem parodi på det fascistoida, en förtvivlad ironi över alla totalitära ideologier (inklusive kapitalismen).”

Och utan tvekan finns det mycket som talar för att Berg har rätt här, och därmed mot identifikationen med Ezzelino (såvitt jag minns identifierar sig Ezzelino inte som nazist, och det jag tidigare diskuterat rör uteslutande hans antisemitism som sådan; men här är denna distinktion inte av betydelse; Ezzelino är vad Berg och de övriga debattörerna menar med en nazist o.s.v.). Hon fortsätter: “När Morfar, berättelsens huvudperson, beskrivs som en übermänniska vars politiska åskådning är ‘sadonazisatanistisk latrinvulgaritet’ – hur frestande är det då att bli högerextremist? Eller Teratologens groteska gestaltningar av norrländskt vardagsliv.” Ett ovedersägligt riktigt exempel ges på hur en “nationalsocialistisk propagandist” verkligen inte skulle beskriva “hembygdens ursvenska äkthet”: “Morfar spetsa en överkörd igelkotte på käppen å börja äta. Två bilar försökte köra ihjäl oss, dom tuta å gav oss fingret, å vi såg en älgtjur me basthuden i blodiga slamser å me ett förskolebarn mellan käftarna försvinna in bland dom vita ungbjörkarna, slanka å begärliga, bryskt smekta av en ostli vind.” Det är ett exempel på det meningslösa, programmatiskt motbjudande och enbart till destruktion och degradering syftande innehåll som Berg säger sig älska och finner förlösande och högkvalitativt. (För att inte riskera att missförstås tar Teratologen i ännu kraftigare redan i titeln på sin senaste roman: Att hata allt mänskligt liv.)

Att jag inte sympatiserar med Bergs tredje grupp av kritiker/debattörer beror på denna värdering av Teratologen och den lägre-romantiska (i ett långt framskridet stadium) litteratursyn och dess kriterier för bedömning som följer ur den. Berg instämmer med följande ord av en tidigare debattör: “Den här gud-vad-du-är-korkad-jag-visste-hela-tiden-att-Teratologen-var-dum-för-han-skrev-en-äcklig-bok-retoriken i snart sagt alla litterära samtal gör inte nån större nytta.” Vad man bl.a. kan urskilja i detta instämmande är s.a.s. frånvaron av det kritiska perspektiv som, utan varje irrelevant bedömningsgrund och allmän inskränkthet, rätt kan förstå och bedöma “äckliga” böcker av den typ som Berg här själv citerar ur.

Min brist på sympati beror alltså inte på Bergs vägran att “löpa med i den renhetsivrande flocken av friserade pudlar som struttar fram i formation och idkar slentrianmässigt polariserad godhet” – även om jag inte kan undgå att notera att också Berg faller tillbaka på ett moraliserande rättfärdigande av åtminstone inte, sådant hon här uttrycker det, självklart s.a.s. intrinsikalt-litterärt-kritiskt slag när hon antyder att  bejakandet av denna typ av litteratur, de “obehagliga gränsfallen”, tjänar syftet att “desarmera” den “inre fascisten”, “monstret i andra som är monstret även i mig”. Vad det här är fråga om är rent externa, ur politiska krav sprungna bedömningsgrunder.

Berg tror nu alltså hursomhelst fortfarande att Teratologens verk inte är “högerextremistiskt” o.s.v., eftersom det är direkt kontraproduktivt som propaganda. Det är det, menar hon, dels genom att vara en drift med, en parodi på och en ironi över nazismen, dels genom att vara direkt frånstötande och avskräckande. Därför tror sig Berg avslutningsvis kunna fastslå att “alla kan vara trygga: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen lär hamna först på bokbålet när nazisterna tar makten; de värnar om hel, ren och sund litteratur, precis som ni.”

Vad vi ser här är inte bara ännu ett av de oändliga, förutsägbara uttrycken för den lägre-romantiska svenska litteratursynen, där det hela, rena och sunda är misstänkt och oönskat i sig genom association med “nazismen” (inte heller variationen av benämningar på det Ezzelino står för har i detta sammanhang någon betydelse, debattörerna menar oavsett den ett och detsamma). Vi ser också vad som tycks vara en oförståelse för hur grundligt just denna hennes egen litteratursyn har genomträngt Sverige eller hela vår kultur och tid. Kanske är det bara en tillfällig bristande eftertänksamhet från Bergs sida, men en formulering som denna om “nazisternas” litteratursyn förbiser helt den utsträckning i vilken de i själva verket delar hennes egen. Även de ägnar sig åt att, utan Bergs residuala men av henne själv åtminstone omedvetet som nödvändig upplevda legitimerande moralism, utforska det inre monstret. Vi kan sannerligen inte vara trygga när nazisterna tar makten: att döma av en artikel på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront kommer de göra motsatsen till att bränna Teratologens böcker på bål. De kommer med fullständig förbehållslöshet hylla honom precis som Berg själv gör.

Under rubriken ‘Expo hänger ut erkänt intellektuell författare som “antisemit”‘ skriver de (19/6) att “Det är den erkänt intelligenta, belästa och språkligt begåvade svenske författaren som skriver böcker och artiklar under pseudonymen Nikanor Teratologen som Expo nu vill skandalisera. Teratologen är bland annat känd för boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1992) som blivit en kultbok som översatts till både norska och engelska samt framförts som radioteater och riktig teater på Turteatern i Kärrtorp. Men författaren har också skrivit ett flertal andra böcker och har skrivit kulturartiklar för ett flertal svenska kulturtidningar.” Ezzelino var förstås också “en av Flashbacks mest begåvade och uppskattade kritiker av judisk makt och andra samhällsproblem”.

Berg borde vetat bättre. Det är verkligen ingen nyhet att “gränsfallen” varit “obehagliga”, att fascismen skildrad från fascistens håll, fascisters eget utforskande av sin egen inre fascism, kunnat resultera i “äckliga” böcker, att denna litteratur även tidigare ofta varit allt annat än “hel, ren och sund”, att den programmatiskt delat vänstermodernismens “krassa”, “kalla”, brutalt frigörande sanningssägande och av revolutionens högre historiska moral legitimerade, nedbrytande provokativa hållning mot vad som uppfattas som borgerligheten. (Vilka kopplingarna till den historiskt existerande fascismen o.s.v. egentligen är när det gäller Teratologens typ av innehåll, huruvida något av det verkligen ska anses specifikt fascistiskt o.s.v., och om så är fallet varför det är det, är frågor jag inte kan diskutera här.) Berg vacklar ju också själv i detta korta inlägg: det är ju alltså enlight henne själv som den fascistiska litteraturen från fascistens eget håll är just sådan som Teratologens, motsatsen till “hel, ren och sund”. I vilken utsträckning nazisterna på Nordfront är medvetna om sammanhangen här är oklart. Den tolkning som ligger närmast till hands är väl att de, bara för att Teratologen sägs vara nazist och antisemit, reservationslöst hyllar hans verk utan att tänka efter, utan att beakta dess kontraproduktivitet (huruvida de tidigare också känt till och försvarat Ezzelino vet jag inte, men det skulle förstås göra saken ännu värre). Vad som åtminstone för mig är alldeles klart är att Berg har rätt i att det från nazistiskt perspektiv är kontraproduktivt. Alldeles oavsett Teratologens avsikter har Nordfront genom att försvara honom bidragit till att deras egen nationalsocialism framstår som motbjudande.

Man kan förstås hävda att samsynen här beror på en verklig kongenialitet som i sin tur kan förklaras av fascismens-nazismens-högerextremismens egna radikala, modernistiska drag. Men det räcker inte riktigt. Både Berg och Nordfront är ju medvetna om de lika stora, ideologiska skillnaderna mellan dem. Utan tvekan kan Berg när hon tänker till förklara varför hon försvarar samma litteratur som nazisterna. Men kan Nordfront förklara varför de hyllar samma äckellitteratur som Berg? Varför är Teratologen en “erkänt intellektuell författare” (jag bortser här från det märkliga, oreflekterade accepterandet av “intellektuell” som positiv värdeterm i detta sammanhang)? Varifrån har detta erkännande kommit? Vilka är det som gjort Äldreomsorgen till en kultbok, gjort att den översatts till norska och engelska, att den omarbetats till teater? En bok kan förvisso bli en kultbok utan hjälp av etablissemangskritiker. Men Teratologens berömmelse går, som sommarens debatt visar, långt utöver sådan underjordisk status. Mer har krävts. Och några kritiker med verkliga fascistiska böjelser har vi ju inte. Bakom Teratologens plats i den samtida svenska litteraturen står förstås uteslutande radikalmodernistiska vänsterkritiker, dekadenskulturens liebhabrar.

Hur blev Cioran en internationell celebritet? Knappast genom några fascistiska litterära kännare som attraherades av hans personliga rumänska historia. Han blev det genom en av den amerikanska vänsterns främsta litteraturkritiker, Susan Sontag. Det finns många exempel här, och stor variation, inklusive kvalitativ. Céline? Men vi behöver inte begränsa oss till “fascister”. Det är en hel estetisk och nihilistisk sensibilitet, en hel fantasi- och karaktärsorientering som Nordfront – eller åtminstone författaren av den av mig citerade artikeln – delar med den gamla men ständigt förnyade och varierade vänsterkulturradikalismen. Lars Norén? Listan är lång. Strindberg? Jag vill i all anspråkslöshet föreslå att litteraturkritiken sådan den ser ut idag saknar de resurser som är nödvändiga för att hantera ett fenomen som Teratologen. Det är en kritik som av modernitetens karaktäristiska dynamik drivits så långt från den europeiska högkulturens egentliga tradition att den inte längre kan utföra sin nödvändiga, ja i vissa avseenden avgörande uppgift.

Karlheinz Weißmann: Gegenaufklärung

Gedankensplitter – Notate – Sentenzen

Junge Freiheit, 2013

jf-buchdienst.de:

WeissmannVernunftbetont, ohne Vorurteile, liberal, weltoffen – wer will das nicht sein? Diese Attribute werden gemeinhin der großen geistigen Bewegung der Aufklärung zugeschrieben. Doch so einfach liegen die Dinge nicht. Die Aufklärung war auch die Geburtsstunde eines ganz unbegründeten Vertrauens in den Menschen und die Möglichkeiten seiner Welterkenntnis, einer unerfreulichen Vorstellung von sozialer Symmetrie, aller Konzepte utopischer Zwangsbeglückung und damit der Totalitarismen. Kritiker der Aufklärung – nicht aus Prinzip, sondern weil sie ihre Augen nicht vor der Wirklichkeit verschließen – teilen deswegen nicht das optimistische Menschenbild oder die Vorstellung von der Machbarkeit aller Verhältnisse. Und einige von ihnen werden zu Gegenaufklärern. So wie der Historiker Karlheinz Weißmann in diesem Buch, das 60 Kolumnen von ihm enthält, die seit 2010 in der Jungen Freiheit erschienen sind.

–

Karlheinz Weißmann ist zweifelsohne ein Gegen-Aufklärer: Er glaubt nicht an die Machbarkeit der Dinge, hält die Überschätzung des Menschen und seiner Vernunft für einen schweren Fehler und ist überhaupt der Auffassung, daß anthropologische Konstanten nicht ungestraft ignoriert werden können. Die Position des Gegen-Aufklärers formuliert Weißmann seit zwei Jahren als Kolumnist in der Junge Freiheit. Die ersten 60 Folgen sind im vorliegenden Band versammelt. Sie sind auch ein Tagebuch unserer Zeit.

Karlheinz Weißmann, Wikipedia

Europeisk idealism

Det är viktigt att förstå att den “moderna” idealismen inte bara var ett tyskt fenomen, utan att den var utbredd och tidvis dominerande i hela Europa.

De olika franska idealistiska riktningarna, genom hela 1800-talet och in på 1900-talet, har länge varit förbisedda och väntar såvitt jag förstår på mer allmän filosofihistorisk återupptäckt och återupprättelse. I Italien är kontinuiteten bättre: där var intresset för de transalpinska idealistiska impulserna alltifrån början oerhört. Man utmärkte sig inte minst genom den rika sekundärlitteraturen, men ledande tänkare var också idealister, och de tre stora italienska 1900-talstänkarna, Croce, Gentile och Evola, var alla på avgörande sätt, om än i olika avseenden, formade av idealismen. Den svenska idealismen behöver jag inte nämna här, utan bara påminna om att idealismen också var rikt representerad i övriga Norden.

Det viktigaste och mest signifikativa som behöver framhållas och betonas är emellertid den mycket betydande brittiska idealistiska strömningen, tidigare ofta ensidigt benämnd “anglo-hegelianismen”. Ansatser till den hade funnits alltsedan Coleridge och den tidiga introduktionen av Kant och Hegel, men den blev dominerande när den genom T. H. Green fick fäste i Oxford. Det kan ha haft viss betydelse att Oxford ligger på maximalt avstånd från alla kuster: de gamla, mer typiska, thalassiska brittiska tankeströmningarna kunde där under en längre tid ersättas av den naturligt kontinentalanknytande idealismen.

Balliol College blev under andra hälften av 1800-talet ett centrum för idealismen, som genom de där utbildade imperieadministratörerna spred sig i alla kolonierna, där den i flera fall erhöll en självständig utgestaltning. Inte minst viktigt är att den ömsesidiga påverkan som i Indien ägde rum med den Vedantistiska traditionen, och därigenom senare även i Storbritannien och inte minst Oxford, där resultaten av den i imperiets hägn räddade, återupprättade och utforskade traditionen från 1886 kom att samlas av Indian Institute och dess bibliotek. Medvetenheten om dessa sammanhang har förhoppningsvis överförts också till det nya Oxford Centre for Hindu Studies, som tillkom under min tid vid universitetet; i dess hittills blygsamma bibliotek finns redan verk från tidigt 1900-tal om indiskt tänkande av åtminstone en brittisk, i Indien verksam filosof.

Den idealistiska traditionen i Oxford fortsattes av Edward Caird, Bernard Bosanquet och Francis Herbert Bradley. Den distinkt personalistiska varianten av idealismen kom i Storbritannien att representeras främst av Andrew Seth Pringle-Pattison. Många andra betydande namn i den brittiska idealismen kunde nämnas, och alla behandlas i William Manders utmärkta British Idealism: A History. Detta verk är ett av många resultat av den renässans för forskningen om den brittiska idealismen som ägt rum under de senaste årtiondena, och som utöver det rent filosofihistoriska intresset i allt större utsträckning också präglats av ett aktuellt filosofiskt intresse, d.v.s. av det korrekta urskiljandet av idealismens bestående relevans.

Inte minst är det den brittiska idealismens etik och sociala och politiska filosofi, motsvarigheten till den för dagens socialkonservatism relevanta tyska idealistiska och historicistiska socialfilosofiska och nationalekonomiska skolan, som stått i centrum för denna förnyade forskning. Alltifrån Green stod naturligt nog kritiken av den inhemska thalassiska dominansen i centrum, den klassiska liberalismen, utilitarismen o.s.v., men de logiska, epistemologiska, metafysiska och estetiska frågorna förbisågs för den skull ingalunda, och så sker inte heller hos dagens forskare.

Även den amerikanska idealismen uppmärksammas ofta av samma krets av forskare. Josiah Royce var väl den som kom närmast den europeiska idealismen, och Borden Parker Bowne fortsätter direkt den europeiska personalistisk-idealistiska riktningen. En tidig hegeliansk skola fanns i St Louis. Fastän de idealistiska filosoferna senare oftast förblir i Boston, eller vid Harvard, hotar den amerikanska idealismen nästan redan från början att flyta ut i den för Amerika mer karaktäristiska pragmatismens utmarker, bort från det europeiska ursprunget och det europeiska centrum. Men det är signifikativt för förståelsen av vad Amerika djupast sett är att denna filosofi dock fått fotfäste även där, och att intresset för den är bestående; även den historiska forskningen om den europeiska idealismen, och inte bara den tyska utan även den brittiska, är ofta framstående.

Vad som är viktigt att förstå här är att vi har att göra med en i hög grad åskådningsmässigt sammanhängande, allsidig, filosofiskt väl elaborerad tankeströmning, en karaktäristisk, central produkt av den europeiska kulturen, med utbredning i hela den i vid mening europeiska världen, som också representerar en oavslutad kulturell ansats och utveckling av avgörande betydelse för dagens såväl kulturella som politiska utmaningar. Den förnyade forskningens resultat måste därför i större utsträckning börja översättas till och operationaliseras i dagens debatt.

Av stor pedagogisk betydelse är därvid utan tvekan också de kopplingar, utöver den ursprungligen i stor utsträckning tyska idealismen, som kan och måste göras till de partiellt motsvarande och alltid relevanta, gemensamma, all-europeiska strömningarna av idealism alltifrån antiken. Deras mobilisering bidrar också till att möjliggöra den kritiska urskillning som de av modernitetens specifika rationalistiska och romantiska dynamik genererade problemen kräver, även och inte minst när det gäller den moderna idealismen. Såväl en “klassicistisk”, etisk uppstramning som en inordning och partiell omtolkning inom ramen för en större, andligt-traditionalistisk förståelse är, som jag ser det, oundgänglig för ett framgångsrikt vidareförande och fullbordande av den stora, kvintessentiellt europeiska ansats som den idealistiska filosofin representerar.