Jan Olof Bengtsson

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Ivanka Trump’s introduction to Trump’s RNC speech:

Ron Paul 2012

Melania Trump Interview

“The Napoleon of the Current Year”

Mitt inlägg om Flashbackskribenten “Ezzelino” från den 27:e september 2011 har visserligen alltid, om än tyvärr knappast uteslutande av från mitt perspektiv uppbyggliga orsaker, varit populärt; det tillhör de mest lästa i denna blogg. Men i sommar har besöksstatistiken för detta inlägg gång på gång exploderat.

Det visade sig att Expo gått ut med uppgiften, presenterad som ett eget avslöjande, att bakom användarnamnet Ezzelino dolde sig författaren Nikanor Teratologen, i sin tur en pseudonym för en Niclas Lundkvist – en uppgift, eller ett rykte, som också återgivits i en kommentar till mitt inlägg. Jag kan fortfarande inte avgöra om detta stämmer. Mitt bemötande av Ezzelino var en del av min vid denna tid utvecklade helhetliga argumentation mot “anonymitetskulturen” på nätet och det problem den utgjorde ur yttrandefrihetens perspektiv (se inlägget ‘Om yttrandefrihet’ 28/9 2011 och flera andra); samtidigt har jag förstås problem även med Expos arbetssätt och denna typ av uthängningar. Artikeln där det påstådda “avslöjandet” nu publicerats, ‘Rasideologen i Övre Kågedalen?’ (17/6), har nu i alla fall givit upphov till en kulturdebatt med en lång rad inlägg i olika tidningar, där samtliga deltagande tycks acceptera att Expo har rätt. Även oavsett om så är fallet eller ej, är debatten av betydelse i sig.

Denna debatt hade uppenbarligen fått många att googla Ezzelino och därmed hitta mitt gamla inlägg. När jag därför nu, efter flera år, fått anledning att åter läsa igenom inlägget kan jag förstå att det för dem som läser endast det kan framstå som att jag, som någon kommentator också menade, lät mig alltför mycket provoceras av vad Ezzelino skrev om mig på Flashback. Det kan se ut att finnas en viss disproportion mellan det senare, å ena sidan, och å den andra det sätt på vilket jag tar i när jag svarar.

Men som jag flera gånger nämnde i inlägget var det i själva verket mycket mer av det jag redan hunnit se Ezzelino skriva på Flashback som jag reagerade mot. Jag nämnde personangreppen även mot andra, jag nämnde uttrycken för det rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism, även om jag inte citerade någonting av detta. Intrycket av detta övriga, som inte var riktat mot mig, förenades med inläggen mot mig till den helhetliga bild av Ezzelino som motiverade mig att skriva som jag gjorde.

Jag finner det litet problematiskt att medan inlägget ‘Ezzelino’ vid det här laget lästs av oerhört många, det även de dagar besöksfrekvensen för detta inlägg är som störst bara är enstaka som hittat mitt senare inlägg, ‘Ezzelino, 2‘, från den 18:e januari 2012. Det är också märkligt, dels därför att även det borde komma upp vid en sökning, dels därför att Expo i sitt angrepp på mig förra året – i vars fotspår DN och andra flera gånger följt – citerade det och inte ‘Ezzelino’ (eller vad jag kanske för tydlighetens skull nu borde kalla ‘Ezzelino, 1’). Det var därför formuleringarna i ‘Ezzelino, 2’ jag försvarade i ‘Om antisemitism’ (9/4 2015).

Poängen med ‘Ezzelino, 2’ är inte minst, i dagens sammanhang, att det där med all tydlighet framgår vad det var jag, utan att citera, hänvisade till i det första inlägget, utöver Ezzelinos kritik mot mig. En lång diskussion här i bloggen med en annan Flashback-profil, “tras”, forumets kanske mest kände, kunnige och välformulerade nationalist, hade slutligen, anmärkningsvärt nog, gjort att jag känt mig tvungen att citera några av dessa andra formuleringar för att förklara och motivera den hållning jag intagit.

Därför vill jag uppmana dem som läst det första inlägget att även läsa det andra, ‘Ezzelino, 2’ (återigen, gå till innehållsförteckningssidan eller använd sökfunktionen), för att verkligen förstå allt detta. Det var besvärande för mig att behöva citera detta andra. Det är av sådan art att jag har full förståelse för att man i den nu pågående debatten i media inte velat återge det, utan inskränkt sig till mildare exempel. (Tilläggas bör väl dock att en av följderna av Expos uthängning utan allt tvivel är att formuleringar av den typ jag citerade nått ofantligt många fler läsare än de tidigare gjort. En av Nikanor Teratologens förläggare, Carl-Michael Edenborg, föreslår nu dessutom att Ezzelinos Flashbackinlägg ska ges ut i bokform…) Än mer besvärande var att mina citat ändå inte räckte för att övertyga “tras”. Även i några andra inlägg, främst ‘Flashbacks omoral’ (5/10 2011), diskuterade jag Ezzelino. Kommentarfälten är i samtliga här nämnda fall också viktiga.

Den nu pågående debatten om Ezzelino, eller, med utgångspunkt från Expos artikel, Nikanor Teratologen eller Niclas Lundkvist, rör frågor av stor principiell betydelse, utöver det aktuella fallet, och även oavsett om Expo har rätt eller ej i sitt utpekande av Lundkvist. Dels kommer den in på de frågor om yttrandefriheten som jag med viss utförlighet diskuterade för fem år sedan, dels på några av de frågor om litteraturen och litteraturkritiken som jag fick anledning att åtminstone tangera i några av de ovannämnda inläggen och som jag med större utförlighet behandlat i andra sammanhang. Jag ska därför försöka återkomma till denna debatt.