Olle Bengtsson

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3

Det rätta är ett. Det finnes ingenting som ovillkorligen fordras av en människa och befinner sig i strid med något annat, som även ovillkorligen fordras. Detta skulle upphäva bådas karaktär av att vara ovillkorligen fordrade. Vi vet också att inom den förnuftiga världen råder absolut samstämmighet och evig harmoni. Men denna harmoni vinnes ej på bekostnad av förnuftets oändliga innehållsrikedom. Den förnuftiga världen är en oändlig mångfald av väsenden, innerligt förbundna till ett enda levande helt.

Det är givet att förnuftet, även då det tänkes som motiv för människans vilja, måste äga denna oändligt innehållsrika karaktär och följaktligen också i ändlighetens värld träda fram i en mångfald av former – vilka former dock är förbundna till ett enda levande helt. Man kan då varken tänka sig att den människa, som går att i livet förverkliga en sådan form, någonsin i och genom denna sin verksamhet skulle råka i kollison med eller nödgas åsidosätta eller kränka en annan sådan form, ej heller att hon kunde göra en av dem till norm för sitt liv, men lämna de övriga utan avseende. Där en av dem finnes levande med friskt liv, där finnes jämväl de andra, och är här i något avseende en brist, så innebär och medför denna i själva verket brist även i alla andra avseenden. ”Den, som bryter i ett, han är saker till allt.”

Så är den i sann mening religiösa människan också den som är bäst kvalificerad att fylla sina plikter mot sig själv, sina medmänniskor och det samhälle, vari hon lever. Väl kan en människa i yttre avseende te sig som en oförvitlig medborgare, utan att hon lever ett i djupare mening sedligt och religiöst liv. Men är det ett verkligt och levande intresse för rätt och fädernesland som driver henne, så kan detta ej vara till alla delar genomarbetat och genomlevt utan att hela hennes liv får en ideell och därför även i viss mån sedlig och religiös prägel. Det förädlande inflytande familjelivet, där det är fotat på djupare grund, städse utövat på människan, är alltför bekant för att tarva någon närmare utredning, och lika bekant är att incitament till religiöst liv ofta utgått härifrån. Och slutligen, hur skulle jag på ett samvetsgrant sätt uppfylla mina plikter mot mig själv, utan att även fylla kraven mot medmänniskor och samhälle?

Allt detta hindrar dock ej, att de olika formerna av människans av det osinnliga bestämda viljeliv kan göras till föremål för särskild betraktelse, vilken då har till föremål hela detta liv, men sett från en viss sida. De röjer även såtillvida en viss självständighet, att hos den ena människan den andra, hos den andra en annan av dem kan företrädesvis framträda.

Av dessa former fixerar Boström tre såsom huvudformer, nämligen sedlighet, rätt (i juridisk bemärkelse) och religion. Sedligt blir människans viljeliv, så vitt hon uppfyller de fordringar som utgår från hennes eget sanna väsende. Det är aktningen för sig själv, för sitt ”bättre jag”, som utgör den sedliga människans motiv, och hennes uppgift är att låta det högre och bättre hos henne bliva det rådande, det efter vilket den lägre sidan (sinnligheten) får rätta sig, sedan dennas anspråk på att i och för sig något gälla blivit tillbakavisade. Religiöst åter är samma liv, så vitt det fyller de fordringar som utgår från en högre vilja än människans, nämligen Guds egen vilja. Det är kärleken till Gud, som är den religiösa människans motiv, och hennes uppgift är att vara Guds tjänare, göra hela sitt liv till en oavbruten gudstjänst, sedan hon tillbakavisat alla från hennes lägre natur utgående tendenser att vara något i isolering från Gud. Så fattat, framstår människans hela liv i ett annat och högre ljus än det, vari det ter sig då det betraktas såsom blott sedligt. Det nära sambandet mellan religion och sedlighet har åter sin grund däri, att all kärlek måste grundas på verklig livsgemenskap mellan dem, mellan vilka den äger rum, samt att den aktning för sig själv i sin sanning betraktad, som den sedliga människan hyser, ytterst motiveras därav att detta väsen är ett moment i Guds eget liv.

Såväl sedlighet som religion ålägger människan plikter mot hennes medmänniskor. Den mänsklighetens adel, som den sedliga människan vill göra gällande hos sig, respekterar hon också hos andra, och den religiösa människan älskar dem såsom barn av samma Fader och av honom älskade. Men människan träder också i vissa specifika förhållanden till de människor, som blodets och hjärtats band förenar med henne, och till dem med vilka hon äger gemensam verksamhet och därav beroende gemensamhet i intressen, gemensam hembygd eller gemensamt fädernesland, ja nog känner vi alla en närmare andlig frändskap med dem, som blivit delaktiga av den europeiska kulturen än med Eldslandets vildar. I alla dessa förhållanden har människan särskilda plikter att fylla, plikter genom vilka hon organiskt förenas med andra i ett mänskligt samhälle. Så är också människan pliktig att med andra leva i en rättsordning och inom denna respektera deras rätt. Varje människa måste ha en egen rättssfär, inom vilken hon ostörd av andra får verka fritt i enlighet med sin viljas beslut.

Betydelsen av det anförda skall framstå i klarare dager, då vi nu går att betrakta var och en av de nämnda formerna särskilt.

Vetenskapen om sedligheten benämnes filosofisk sedelära eller etik, vetenskapen om rätten filosofisk rättslära, vetenskapen om religionen filosofisk religionslära.