För Stockholm och för Sverige!

SDUs vice ordförande och ledamoten av Stockholms stadsfullmäktige (som jag fortfarande alltid råkar säga, men också vill säga, trots att det för länge sedan bytte namn till kommunfullmäktige), William Hahne, kandiderar till posten som ordförande för SD Stockholms stad:

“Stockholm är Sveriges i särklass största stad och även landets ekonomiska, mediala och politiska centrum. Tyvärr är det också ett av de områden där Sverigedemokraterna är som allra svagast i hela landet. SD fick bara 5,16 procent i Stockholms kommun i valet 2014. Sverigedemokraterna har varit osynliga i Stockholm och trots att det finns god potential att växa sig starka i en stad med så stora mångkulturella problem har man misslyckats med att profilera partiet och kanalisera stockholmarnas missnöje. Det är dags att sätta Sverigedemokraterna på kartan i Stockholm. Jag har visionerna, viljan och förmågan att göra det.”   Läs mer

13th International Conference on Persons: Call for Papers

Aug. 3rd to Aug. 7th, 2015

Boston University, Boston, MA, USA

Papers in any area or discipline are welcome, so long as their themes are of concern to the ideas and concepts of persons, personhood, and personality as a philosophical, theological, psychological, social, political, historical, creative or linguistic concern.

Papers must not exceed a length of 3000 words and should be prepared for blind review.

In the e-mail sent with the submission, we require the following eight items:

1.  Word count – 3000 words maximum

2.  Author’s name

3.  Academic status (professor, unaffiliated, graduate student)

4.  Institutional affiliation (if any)

5.  Mailing address

6.  E-mail address

7.  The paper’s title

8.  An abstract – 200 words maximum

Submission deadline for abstracts is MAY 25th, 2015. Abstracts will be accepted on that date, with full texts of paper due by July 1.

Submissions which do not include items 2-8 (if only abstract is being submitted) will be disqualified. Word count is due when full paper is submitted. No more than one submission by the same author will be considered.

Email as an attachment a copy of your paper and/or abstract in rich text format to:

PersonsConference2015@gmail.com

Papers and/or abstracts will be reviewed by a committee. Notification of acceptance will be made via email in early June.

Each paper will have a commentator. Those interested in commenting should send a note to PersonsConference2015@gmail.com by May 25th detailing availability and areas of interest. Persons whose papers are accepted will be expected to serve as commentators, if asked.

Copies of papers will be available by July 1st. E-mails of authors will also be available for purposes of sending your commentary in advance of the conference.

Lodging Details will be announced soon, The Conference will begin with Registration from noon on Mon. August 3rd.  Further details about meals, schedules, and Conference fees will be provided as they become available.

PLEASE SHARE AND POST

Guy Arnold: America and Britain

Was There Ever a Special Relationship?

Oxford University Press, 2014

Description:

ArnoldBritain’s political and military elite has for decades nurtured the idea that enduring ties bind the interests of London and Washington, in good times and bad. Irrespective of the end of the Cold War, the 9/11 attacks and the economic rise of the East, these links are allegedly impregnable. But how accurate a picture is this? Are the British engaged in a monumental act of self-delusion?

Guy Arnold investigates the “American disease” at the heart of Whitehall, which, he argues, has tied British policies too closely to those of Washington. The “special relationship” became a Foreign Office priority and gave Britain the illusion of power it no longer enjoyed. As Churchill put it acidly, “the British and the Americans were stuck with each other – a junior partner and a senior partner respectively”. For the Americans it provided a way of keeping Britain “on side” but in return Washington accelerated Britain’s imperial decline.

The Americans always saw Britain in Europe as a Trojan Horse to safeguard their interests and as a military outpost for their global ambitions. They derided or ignored the “special relationship”, even in their dealings with Thatcher and Blair, and latterly the Foreign Office has failed to convince President Obama of its unique importance.

Reviews:

“While the perceived loss of British sovereignty in the European Union creates violent debate, an unacknowledged transfer of power across the Atlantic is overlooked in silence. Guy Arnold meticulously unpicks an unequal special relationship for which the political establishment offers no referendum.”  Richard Bourne, Senior Research Fellow, Institute of Commonwealth Studies and Secretary, Ramphal Institute, London

“The message of Guy Arnold’s new book is that the world stands on the brink of a totally new political order. Nothing less. After lingering decades beyond its time the Anglo-American partnership, he says, must be forgotten. Arnold skillfully weaves his way through the complex relationships between today’s big powers to the point where China is coming centre stage and India is not far behind.”  Derek Ingram, journalist and Commonwealth expert

“Guy Arnold amazes me, as a fellow author, by the range of books he undertakes. From cheery critiques of boys historical adventure novels, he wades into modern day controversy immigration, for instance and brings fresh light into the complexities of post-colonial Africa. Now he examines a building-block of this last century usually ignored or dismissed: the special relationship that Churchill and Roosevelt forged between Britain and the United States. Not a club like Europe, nor an association based mostly on history or language, like the Commonwealth, what is its magic? Will the strains over Syria and Iraq damage it (as Suez did), the new magnetism of China or Brazil tug it apart? As usual, this prolific author and lecturer produces his own lively views.”  Clyde Sanger, journalist and international affairs expert

“In this provocative little polemic…the case Arnold makes is one that every British government in modern times has recoiled from answering with the seriousness it deserves…A robust study.”  Max Hastings, The Sunday Times

“[T]his history of efforts by postwar British leaders to offset their country’s decline by cozying up to the United States is quite readable, policy relevant, and…provocative.”  Foreign Affairs

Author Information:

Guy Arnold is a freelance writer specialising in international affairs with particular emphasis on Africa, and the author of some fifty books, including Africa: A Modern History 1960-2005.

Charles Robin: La gauche du capital

Libéralisme culturel et idéologie du marché

Krisis, 2014     Amazon.fr

RobinÀ la suite de Jean-Claude Michéa, l’auteur, qui a milité dans le passé au Nouveau parti anticapitaliste (NPA), invite à remonter aux sources du projet libéral afin d’en saisir la genèse intellectuelle. Il montre en quoi l’individualisme économique qui définit le modèle anthropologique de la droite rejoint une conception de l’individu dont le cadre d’épanouissement serait fourni par la société “plurielle” et “progressiste” tant célébrée par la gauche et l’extrême gauche. Il explique du même coup pourquoi la gauche privilégie désormais le “sociétal” au détriment du social, sans souci des catastrophes engendrées dans les classes populaires par l’application forcenée des principes du Marché. Olivier Besancenot et Laurence Parisot, même combat! 

Seule la prise en compte de ces deux “faces” du libéralisme permet de saisir le rôle essentiel du discours culturel de la gauche dans le processus de domination capitaliste marchand.

Biographie:

Charles Robin est né en 1986 à Béziers. Il suit des études de philosophie à l’Université Paul Valéry de Montpellier, dont il sort diplômé d’un master en 2012.

En 2011, il rédige un mémoire universitaire sur le thème des critiques du libéralisme contemporain, mémoire qu’il publie l’année suivante sous le titre Le Libéralisme comme volonté et comme représentation.

Depuis, Charles Robin intervient régulièrement dans les colonnes de plusieurs revues, notamment Rébellion, Eléments et Perspectives libres. Ses articles portent sur l’analyse des processus socio-économiques liés au déploiement de la logique libérale, ainsi que sur leurs critiques. Ces textes constituent la matière de son deuxième essai, Penser le libéralisme, paru en 2013.

Il se rapproche de Dany-Robert Dufour, Serge Latouche et Jean-Pierre Lebrun, qu’il invite à Montpellier en mars 2013 dans le cadre d’une journée d’études autour du thème “Crise du capitalisme ou crise du sens?”.

Fin 2013, il signe un article consacré à la pensée du philosophe Jean-Claude Michéa, qui paraît dans l’ouvrage collectif Radicalité – 20 penseurs vraiment critiques, publié aux éditions L’échappée. Cet article sera finalement réédité sous forme indépendante en janvier 2014 sous le titre ‘Michéa: une synthèse philosophique’.

Il fait la rencontre d’Alain de Benoist, qui lui propose de publier ses essais – jusqu’alors auto-édités – par l’intermédiaire de sa maison d’édition Krisis. En octobre 2014 sort ainsi La gauche du capital, ouvrage de compilation de tous ses textes.

Charles Robin est également enseignant en français et en philosophie, et travaille actuellement à la création d’une école populaire autonome à Béziers.

Den Boströmska världsåskådningen: Samhällslära, 1

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2

Den Boströmska samhällsläran är måhända den mest kända delen av den Boströmska världsåskådningen, om än dess satser icke alltid blivit så riktigt uppfattade, ja om man än t. o. m. måste tillstå att de framställningar av den som t. ex. den periodiska pressen på Boströms tid presterade, har sitt huvudsakligaste värde däri att de visar hur den icke bör förstås.

Först och främst möter oss då den famösa satsen att samhället är ett personligt väsende, en sats som i mångas ögon gäller som en ren paradox. Den kan också onekligen fattas så att verkligen blir det. Bäst torde därför vara att vi till en början söker göra oss reda för vad den i Boströms mun egentligen betyder, uppskjutande till längre fram de skäl han anför för densamma.

Det kan naturligtvis ej vara Boströms mening att det empiriska, i människolivet givna samhället skulle vara ett personligt, d. ä. medvetet och förnimmande väsen. Vill man i hans lära inlägga en sådan betydelse, kan den drivas över i rent vanvett. Det mänskliga samhället är för Boström liksom för varje annan människa helt enkelt en form av personligt samliv emellan människor, vilket samliv har en organisk karaktär. Frågan blir nu den: vilken är den rationella eller i den sanna verkligheten förefintliga grunden till att ett sådant samliv förefinnes mellan människor?

Ser vi till hur samhället faktiskt uppkommer, och varigenom det fortbestår och utvecklas, så finner vi allt för lätt att, om än i människans naturdrifter vissa tendenser till samliv med medmänniskor förefinnas, kommer dock intet samhällsliv i högre och egentligare bemärkelse till stånd, så framt icke människorna själva vill detta. Såsom samhällsmedlemmar har nämligen människorna rättigheter och plikter i förhållande till varandra, och det beror i detta som i andra fall naturligen på deras egen vilja om de uppfyller sina plikter och låter andra stanna i besittningen av sina rättigheter. Men en mänsklig vilja verkar aldrig utan att vara bestämd av ett motiv. Frågan är nu den, av vilket motiv viljan är bestämd, då den upprättar en ny eller ansluter sig till en redan given samhällsordning med sina medmänniskor. I denna mening blir det här fråga om samhällets grund, liksom i etiken sedlighetens grund betydde det motiv som bestämmer människans vilja såvitt hon är sedligt verksam.

Vilken är nu denna samhällets grund? Boström besvarar denna fråga så, att eftersom samhället förpliktar människan, så måste hennes vilja i förevarande avseende vara bestämd av ett förnuftigt motiv, och eftersom det förpliktar människan, så måste motivet vara någon bestämning hos människans eget förnuft. Men, tillägger han, såsom specifika former av organiskt samliv mellan de i tiden levande människorna hänvisar de mänskliga samhällena icke på människoförnuftet såsom sådant, ej heller närmast på den alltomfattande organiska enhet, som vi kallar Gud, utan på organismer lägre än Gud, men högre än den enskilda människan, i vilka människornas sanna väsen ingår. Med andra ord, grunden till att människorna har plikt att i denna världen leva i samhällsförhållande till varandra (t. ex. att leva i familj och stat) är att mellan deras ursprungliga och sanna väsenden ett organiskt sammanhang äger rum, som hänvisar på högre organismer i vilka de ingår.

För att rätt fatta detta måste man först och främst fasthålla att det mänskliga samhället är ett organiskt helt, och ej en anstalt, en inrättning eller någonting sådant. Men det är viljor och därtill förnuftiga eller förpliktade viljor, som ingår i denna organism. Det är ej i följd av en tillfällighet eller ett godtycke som människor lever i samhällsliv med varandra, de är fasthellre ovillkorligen förpliktade att göra detta. Det är nu denna plikt till organiskt samliv med andra i flera olika former, på vilken vi måste rikta vår uppmärksamhet. Den innebär, anmärker Boström, att emellan människornas förnuftiga väsen förefinnes ett organiskt förhållande. I detta avseende gör han användning av det resultat, vartill han på teoretisk väg kommit, att den eviga världen är ett helt av personer. Men intet organiskt sammanhang mellan väsenden är tänkbart utan ett högre helt, vars organ dessa väsenden är.

Om dessa högre organismer läres, att de såsom enheter av personliga väsen just som sådana, själv är sådana väsenden. Vill man då säga, att det i alla fall är den mänskliga individen som t. ex. är subjekt för samhällets rättigheter, så må man gärna göra detta, blott man fasthåller att individen har sina rättigheter såsom samhällsmedlem, på grund av de högre personliga organismer varom här är fråga.

Det mänskliga samhället har följaktligen sin grund i personliga väsenden, och, då grunden i detta liksom i andra fall är närvarande i följden, så kan man säga att i samhällslivet ett högre förnuft är närvarande, varför också detta samhällsliv till själva sitt väsen är ett sådant förnuft.

Så mycket om den anförda, så ofta missförstådda lärans egentliga betydelse. De åsikter om det mänskliga samhällslivet, mot vilka Boström i och genom den träder i opposition, kan sammanföras under följande kategorier: 1) Varje antagande, att samhället hade sin grund i den mänskliga individens vare sig förnuftiga eller sinnliga natur som sådan, följaktligen också den läran att det vore grundat i något emellan människor ingånget fördrag eller dylikt. 2) Den läran, att samhället omedelbart hänvisar på det gudomliga förnuftet, följaktligen hade ett omedelbart religiöst ändamål. För de skäl Boström, åtminstone i fråga om ett av de mänskliga samhällena, staten, anför mot dessa åsikter får vi längre fram tillfälle att i korthet redogöra.

Beträffande de personliga väsen, i vilka samhället har sin grund, läres att vi om dem känner mycket litet, egentligen blott att de är ändliga väsenden, ehuru icke människor. Det kan ej ens vara Boströms mening att påstå att en individuell form av mänskligt samhälle, t. ex. den svenska staten, skulle kunna med något slags visshet påstås ha sin grund i något särskilt sådant väsen. De väsenden, om vilka här är fråga, har såsom ändliga personer sina fenomenvärldar, men dessas specifika beskaffenhet är oss alldeles obekant. Men vi måste antaga tillvaron av sådana väsenden, enär vissa erfarenhetsfakta (människans plikter som samhällsmedlem) eljest bleve oförklarliga.

Vidare lär Boström att den mänskliga samhällsordningen framträder i två väsentligen skilda former, och han lägger mycken vikt på att dessa ej sammanblandas, utan fattas som uttryck för två mot varandra självständiga mänskliga intressen. Dessa former är de privata samhällena (familjen, korporationen, kommunen och folket), vilka hänför sig till vissa gemensamma natursidor hos människan, och vilkas ändamål är att i dessa förverkliga var sitt särskilda moment i människornas gemensamma sedliga liv – och de publika, vilkas ändamål är den juridiska rätten, vilken skall bestämma de gränser inom vilka en var äger att, oberoende av andra, verka fritt i enlighet med sin viljas beslut. Till det senare slaget hör staten.