Olle Bengtsson

Carl Johan Ljungberg behandlar i sitt senaste blogginlägg den amerikanska teapartyrörelsens utveckling; ‘Amerikanska tepartyrörelsen skippar religion och invandring’ är rubriken:

“När den nykonservativa vågen uppstod i president Trumans 50-tals-USA var den rätt olik sina europeiska kolleger. Mer evangeliskt religiös, mer inriktad på familjen, mer positiv till en fri ekonomi och inte minst mer antikommunistisk. Till det gemensamma hörde tonvikten på tradition och historia; man ville ha kvar länkarna mellan amerikansk och anglosaxisk kultur.

Idégivare som Russell Kirk, Peter Viereck och Robert Nisbet (liksom tidigare Irving Babbitt) gav den tidiga rörelsen ett ansikte. De var akademiker och klart mera kosmopoliter än senare högergestalter som ofta drog åt populism. Kirk och hans kolleger framhöll värdet av USA:s egen tradition men också av att vårda banden till ett klassiskt europeiska arv.

Rörelser som på senare år kallats ‘höger’ har ofta sprungit fram ur folkliga stämningar som utlösts av vrede mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati liksom en ‘imperiell’ presidentmakt som upplevts strida mot ett gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik. Till dessa folkliga protestfenomen hör den omskrivna ‘Tepartyrörelsen’ som för några år sedan rörde upp känslorna och även har utövat starkt och delvis obstruktivt inflytande på arbetet i kongressen.

Vad inte alla i Europa lagt märke till är en vital förändring som det sista året skett i Tepartyrörelsen.”   Läs mer

Denna gång måste jag dock påpeka att, i tredje stycket, motståndet mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati och mot den “imperiella” presidentmakten som strider mot gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik kanske kan framstå som enbart en produkt av “folkliga stämningar”, som “folkliga protestfenomen”.

Så är ju ingalunda fallet, som Babbitt-kännaren Ljungberg vet. Detta är i högsta grad ett arv från grundlagsfäderna, och därmed en central del av huvudströmningen i amerikansk konservatism överhuvud – och en alltmer accentuerad sådan sedan slutet av 1800-talet. De folkliga strömningarna, i vissa avseenden delvis alltifrån den populistiska rörelsen (i den distinkta amerikanska meningen) från den tiden, och fram till teapartyrörelsen, är väl snarare endast ett komplement.

I diskussionen på Facebook som följde efter att Jan Sjunnesson postade Stefan Olssons blogginlägg om kålsuparteorin, deltog även gamle moderaten Olof Ehrenkrona, Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns stabschef, på 80-talet ledarskribent i Svenska Dagbladet, 1991-94 planeringschef i Statsrådsberedningen, och 2006-14 Bildts rådgivare i globaliseringsfrågor, sysslande bl.a. med policy planning, Stockholm China Forum, Stockholm India Forum, digital diplomati och nätfrihetsfrågor (Wikipedia). Det första jag läste av honom var hans bidrag till SvD-debatten ‘Är konservatismen död?’ 1983-84 (utgiven i bokform). Jag träffade honom vid minst ett tillfälle på 80- eller 90-talet.

Ehrenkrona hänvisade till Lars Wilderängs inlägg före valet om SD:s försvars- och säkerhetspolitik, där jag fick exemplifiera SD:s hållning mot Ryssland och som jag kort besvarade här. Liksom Wilderäng och Olsson – den senare även i det blogginlägg jag besvarade här – förfasar han sig över min formulering om Bildt, som alltså länge var Ehrenkronas chef: “Jan Olof. Är detta inte ett korrekt citat? ‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.'” (Detta är från mitt debattinlägg i SD-Kuriren. Med “sådan lösning” syftar jag på de föregående meningarna, där jag talat om “en diplomatisk lösning på den omedelbara krisen, sådan den involverar Ryssland. En lösning som skapar utrymme för att identifiera och på fredligt sätt genom förhandlingar hantera och tillgodose de olika legitima intressena.”)

Det är signifikativt att Ehrenkrona tycks tro att någon skulle kunna förneka att det var ett korrekt citat. Jag bad honom läsa samtliga mina gamla inlägg om Ukrainakrisen och Ryssland, liksom jag tidigare bett Wilderäng och, något senare i samma diskussion, tvingades be Olsson göra det. Man fick intrycket att han lika litet som de förstått citatet.

Efter några minuter sade sig Ehrenkrona ha läst dem, och hans respons såg till en början delvis hoppingivande ut: “En genomläsning av JOB:s inlägg om Ryssland/Europa och Ukraina visar att SD:s politik och röstning inte är resultatet av någon tillfällig okunskap. Tvärtom är det en noga genomtänkt politik byggd på geopolitiska föreställningar och andra idéer med rötter i 1800-talet och tidigt 1900-tal. Intressant men också lite oroväckande. Jag skulle inte sätta alla mina pengar på att patriotismen segrar i ett nationellt krisläge.”

Hur Ehrenkrona, om han verkligen läst igenom inläggen, kunnat missa att min linje inte är “SD:s politik och röstning”, trots att varje inlägg handlar om och föranletts av partiets, eller dess ledande talespersoners, avvikelse från mig och principprogrammet i dessa frågor, är inte lätt att förstå. Det framstod snarast som att Ehrenkrona, liksom Wilderäng och Olsson, ville framställa min ståndpunkt – eller vad han kallade “Westling/Bengtsson-linjen”, som “så många SD-personer” företräder –  som partiets, eftersom den går emot den mediauppiskade opinionen och därför tros kunna försvaga det.

Det är förvisso sant att många “SD-personer” företräder denna linje, och det är riktigt att Christian Westling representerar den i sociala media. Men det kan alltså tyvärr inte förnekas att Joakim Larsson har rätt i sitt svar till Wilderäng i somras, när han nämligen säger att partiet genom sina officiella talespersoner på detta område inte delar den utan plötsligt, utan att de historiskt avgörande frågorna ens behandlats på vad som hos SD kallas landsdagarna, och under inflytande av Robert Ericssons s.k. “försvars- och säkerhetspolitiska råd” som saknar formellt mandat från partiet, kommit att inta en position betydligt närmare herrarna Ehrenkronas, Olssons och Wilderängs.

I denna diskussion med Ehrenkrona och Olsson låg även Ericsson själv i, som vanligt, för att försäkra de moderata deltagarna att de ingenting hade att oroas över, att Westling och jag ingenting hade med SD:s politik att göra. Ericsson tycks dock medveten om att debatten mellan honom och mig (och andra på båda sidor) är en helt normal partiintern debatt av samma slag som förs inom alla partier i olika frågor, och även om att ställningstaganden i frågor av denna dignitet egentligen måste avgöras på landsdagarna.

Det är också oklart vad Ehrenkrona menar är “oroväckande” med min fredslinje, överensstämmande med den svenska alliansfrihets- och neutralitetstraditionen, och varför den skulle innebära att patriotismen inte skulle segra i ett nationellt krisläge. Ehrenkronas bildtska linje har ju till skillnad från den redan uppgivit den svenska självständigheten till förmån för NATO o.s.v., och försätter därmed uppenbart nationen i fara med sin antiryska hets.

Men – och nu kommer jag till det som såg hoppfullt ut – Ehrenkrona har förvisso rätt i att den politik jag och Westling förespråkar, i linje med SD:s principprogram, “inte är resultatet av någon tillfällig okunskap” utan är “en noga genomtänkt politik”, åtminstone delvis “byggd på geopolitiska föreställningar och andra idéer med rötter i 1800-talet och tidigt 1900-tal”. Dessa insikter skulle, tänkte man sig, kunna leda till något slags meningsfull dialog. Tyvärr kom emellertid ingen sådan till stånd.

När jag invände mot Olssons beteckning “Putinvännerna i SD”, föreslog Ehrenkrona i stället den i Tyskland vanliga termen “Putinversteher”. Jag gick med på att den var betydligt bättre. Problemet var bara att för Ehrenkrona tycktes det inte vara någon större skillnad mellan dem. “Ganska välfunnen tycker jag”, skrev han om termen, på ett sätt som i sammanhanget gav ett sarkastiskt intryck. Även en Putinversteher var, skulle vi förstå, alltigenom förkastlig; det var fel att förstå Putin, ja att överhuvudtaget försöka göra det. Denna märkliga sarkasm fortsatte i nästa kommentar: “Jag noterade naturligtvis dina positiva omdömen om Gerhard Schröder.”

Uttalanden som dessa ger fascinerande inblickar i den förhärskande mentaliteten inom moderaterna och dess närstående kretsar. Vad jag skrivit var att Schröder (och även Helmut Schmidt) gjorde rätt i att protestera mot EU:s och sin egen regerings associationsavtal med Ukraina. Det var allt. Men ett sådant positivt omdöme – ett enda, vid ett tillfälle, i en fråga – om socialdemokraten Schröder var för Ehrenkrona tydligen en himmelsskriande orimlighet.

Än längre gick uttrycken för denna mentalitet när Ehrenkrona följde upp detta med: “Ska jag tolka det så att du tycker att Schröder har mer rätt än Merkel?”

Hur kunde Ehrenkrona ha missat detta? Nej, han kunde helt enkelt inte ha missat det. Om han “noterade mina positiva omdömen” om Schröder är det i striktaste mening omöjligt. Därför kunde detta bara vara ett uttryck för hans oförmåga att tro det. Han vägrar tro det. Det är ofattbart för honom att jag, att någon, kan inta mina ståndpunkter rörande Ukrainakrisen och Ryssland.

Hur har den svenska högerns interna klimat och diskussion kunnat bli så monumentalt inskränkta som Ehrenkrona och Olsson avslöjar att de är? Utan tvekan måste större delen av skulden för detta läggas på den bildtska utrikespolitiska regimen. Denna verkar ha drivits så långt, blivit så heltäckande och allförkvävande att man inte ens är medvetna om existensen och innebörden av ståndpunkter som i övriga Europa ofta intas även av åsiktsmässigt i övrigt närstående personer, i det egna politiska lägret. Man får känslan att varje avvikelse från Bildt-linjen ses som sovjetkommunistiskt medlöperi i det nya kalla krig som bildtianerna har startat.

Senare i diskussionen visar det sig att Ehrenkrona inte uppfattat vad exakt det var jag skrev om Schröder – att han gjorde rätt i att protestera mot associationsavtalet – utan att han trodde att det, helt generellt, handlade om “vem som har mest rätt”, han eller Merkel, “i frågan om Rysslands aggression mot Ukraina och lämpliga motåtgärder”. Men det går på ett ut här, jag menar ju självklart att Schröder har mest rätt på detta allmänna plan också. F.ö. tycker jag att Sahra Wagenknecht har ännu mer rätt än både Merkel och Schröder. Hon uppvisar för alla hyckleriet i Merkels och “västs” åberopande av folkrätten.

Efter att jag svarat ja på denna fråga, återvände Ehrenkrona till mitt citat om Bildt. Även här är det fortfarande omöjligt för honom att tro att jag menar vad jag skriver, att någon överhuvudtaget skulle kunna mena detta: “Och Bildt är en större säkerhetsrisk än Ryssland?”

Här får man nästan intrycket att Ehrenkrona tror att jag menar att Bildt kan befaras aptera sprängladdningar på socialdemokraternas partikansli eller kanske, nu efter valet, leda en privatmilis från Karlavägen ned mot regeringskvarteren. Jag tvingas svara att ja, Bildt var en större säkerhetsrisk när jag skrev att han var det, av de skäl och på det sätt jag förklarar i de inlägg Ehrenkrona sade sig ha tagit del av, men att han ju nu inte längre är utrikesminister. Men vad jag menade framgick ju med största tydlighet redan av det egentliga citatet, som Ehrenkrona, som vi sett, själv tidigare alldeles korrekt återgivit.

När man svarar Olof Ehrenkrona står man, som nu bör ha framgått, inför samma situation som när det gällde att svara Stefan Olsson. Man kan endast upprepa det han, i tron att det blotta återgivandet av dessa mina åsikter i sig innebär en för alla uppenbar, entydig dom över dem, citerar. Det blir en märklig debatt.

I sträng, förebrående ton vände sig Ehrenkrona nu till Ericsson, som alltså gör anspråk på att vara SD:s officielle talesperson i försvars- och säkerhetsfrågor på internätet: “Vore onekligen intressant att få veta om dessa två klargöranden [sic!] från JOB [om Schröder och Bildt] delas av SD:s ledning.” På denna punkt av diskussionen kände jag mig dock berättigad att inflika att jag fick intrycket att Ehrenkrona fortfarande inte fullt förstått min argumentation, och att detta inte vore märkligt med tanke på den mycket korta tid som gått sedan jag bad honom läsa mina inlägg (det var alltså fråga om några få minuter – och en mycket lång rad inlägg, delvis mycket långa). Men “Jodå”, svarade Ehrenkrona, “jag har förstått. Och jag kan min idéhistoria. Så jag känner mycket väl igen de föreställningar du gör dig till tolk för på din blogg.”

Här tror jag trots allt att Ehrenkrona har rätt, såtillvida som han säkert har en ganska klar uppfattning om de politiska traditioner jag delvis och på visst sätt ansluter mig till, som rent historiska fenomen. Återigen föds ett litet hopp om en värdefull, fördjupad diskussion med denne erfarne representant för de “gamla” moderaterna. Karaktäristiskt nog fortsätter han: “Men jag kanske ska tillägga att detta tänkande ibland kan vara ganska svåråtkomligt för moderna människor.”

Är det så? Om Ehrenkrona menar att moderna människor förstår endast den amerikanska neokonservatismens, NATO:s, EU:s och George Soros’ tänkande och inte mitt, att de endast förstår det tänkande Ehrenkrona själv under hela sin karriär utan något som helt synbart litet tvivel arbetat för att sprida över världen och inte minst Asien, är det ett oerhört, fantastiskt anspråk.

Ehrenkrona ställer i diskussionen på förenklat sätt geopolitik (det onda, Ryssland, mig) mot folkrätten (det goda, “väst”, sig själv). “Har lite svårt att se hur geopolitiska resonemang kan ta över folkrätten annat än i en värld där makt är rätt och rätt blir orätt”, svarar han Westling. Som om det inte var geopolitik som bestämde “västs” agenda! Som om Ryssland förkastade folkrätten!

Som alltså även, ja inte minst USA:s genuina intellektuella konservativa, exempelvis i tidskriften The American Conservative, hela tiden hävdat var Rysslands begränsade agerande i Ukraina liksom tidigare i Georgien svar på “västs” direkta och indirekta aggression. Ja, ett agerande som dessutom ska jämföras inte bara med denna aggression utan med hela den långa raden av “västs” folkrättsvidriga anfallskrig även efter kalla krigets slut och deras katastrofala resultat i termer av mänskligt lidande. Det var ett agerande i en värld där makt på detta sätt gjorts till rätt och rätt blivit orätt. Den säkerhetsrisk jag hela tiden hållit med om att Ryssland kan komma att utgöra är idag en följd av “västs” politik. Därför är den senare den större säkerhetsrisken. Därför krävs tydlighet också mot “väst”.

De olika typer av tänkande det här handlar om präglas av olika tolkningar av såväl geopolitiken som folkrätten. Det tänkande Ehrenkrona tror är allena begripligt för moderna människor bygger på en abstrakt, revolutionär, globalt uniform liberalisms tolkning, bombliberalismens, ja, som det idag finns anledning att kalla den, tortyrliberalismens. Det tänkande jag förespråkar bygger på en konservativ, försiktig tolkning som, samtidigt som det i tillräcklig utsträckning bejakar en gemensam moralisk ordning, i högre grad vill respektera världens historiskt framvuxna mångfald av kulturer och samhällen och deras rätt till verkligt självbestämmande.

Det finns anledning att tro att en mycket stor del av världens befolkning i själva verket väl förstår denna andra typ av tänkande och inte alls finner det “svåråtkomligt”. Bevisligen gör inte bara ryssarna det. Bevisligen gör inte bara Kina, Indien, delar av Afrika och nästan hela Latinamerika det. Bevisligen gör också alla de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade oppositionen i Europa det. Bevisligen gör hela det autentiskt konservativa lägret i USA det. Bevisligen gör t.o.m. Kissinger det. Ja, den äldre västerländska vänstern gör det, utifrån sin analys av imperialismen, i allt större utsträckning.

Det är väl inte helt osannolikt att Ehrenkrona skulle avfärda alla dessa genom att helt enkelt säga att de inte är moderna människor. Men det bekräftar i så fall bara ytterligare det verklighetsfrämmande och destruktiva i hans, Bildts, och numera dessvärre även vissa SD-företrädares typ av tänkande. I SvD:s debatt på 80-talet kunde Ehrenkrona kanske med någon liten trovärdighet förespråka ett slags blek liberalkonservatism. Idag kan han omöjligen göra det.