Jag går nu vidare till ännu en uppsats av Alf Ahlberg, som jag återger i dess helhet med moderniserade pluralformer och några andra smärre moderniseringar, och uppdelad i fyra delar (det har klagats mycket på långa texter i denna blogg).
Denna gång är det titelessän, publicerad 1931 i tidskriften Studiekamraten, i samlingen Idealen och deras skuggbilder från 1936, ur vilken jag tidigare publicerade uppsatsen ’Caliban’. Den är starkt influerad av Ahlbergs lärare Hans Larssons åskådning, och fast etablerad i den klassiska humanismens tradition. Var och en som gjort sig förtrogen med mina filosofiska och politiska utkast här eller på annat håll vet att jag i några icke oväsentliga avseenden skiljer mig såväl filosofiskt som politiskt från både Ahlberg och Larsson, och bör snabbt kunna identifiera dessa punkter även i de texter av Ahlberg jag publicerar här; det gäller även sådant till synes centralt som de verkliga idealens djupaste väsen, hans kristendomstolkning, uppfattningen om socialismens ursprung, aspekter av Nietzschetolkningen, och naturligtvis mer allmänna aspekter av förståelsen av romantiken, liberalismen, moderniteten i dess helhet. Jag var inne på detta även i min inledning till ‘Caliban’. Men detta får på intet sätt tillåtas överskugga de genuina insikter som dominerar deras verk och som det idag finns ett så stort behov av att förnya, återupptäcka, nyformulera. Även på de punkter där jag avviker är Ahlberg ett under av nyansering, urskillning och djup i jämförelse med dagens nominellt identiska anhängare av riktningar han kunde bekänna sig till.
Ahlberg har vid tiden för denna uppsats tagit steget ut från den klassiska humanistiska lärdomens Lund, men också fört med sig dess tradition, med syftet att låta dess essentiella värden på andra sätt än genom blott den reguljära akademiska undervisningen, genom den folkbildning som vid denna tid var av stor betydelse för Sveriges utveckling, genomsyra och fortsätta forma en bildad allmänhet och upprätthålla en kvalificerad, genuint värdecentrerad humanistisk kultur. Det fanns personliga orsaker och problem i hans akademiska karriär bakom detta beslut, men också det förhållandet att den akademiska filosofin var på väg att tas över av helt andra riktningar än Ahlbergs – nu även i Lund. Under dessa omständigheter lyckades dock Ahlberg sannolikt göra en optimal insats för den äkta humanistiska kulturen i Sverige.
–
De s.k. idealen – ordet har nu missbrukats så mycket, att det ej utan skäl råkat i vanrykte – de s.k. idealen är flyktiga bilder och hägringar, som följt människor genom tiderna, symboliska önskedrömmar, födda ur verklighetens nöd, lidande, förtvivlan, smuts och blod, gemenhet och lumpenhet, förtryck och tyranni. Idealen är alltid kontrastbilder, och ju starkare en tid förnummit verklighetens nöd, desto mera har dess idealdrömmar lyst upp i ovansklig glans. Ur det romerska slavproletariatets förtvivlan föddes visionen om ”nya himlar och en ny jord, vari rättfärdighet bor”, och ur det första industriproletariatets elände vid början av förra seklet föddes de skira lyckodrömmarna om socialismens jordiska himmelrike. Det är så icke blott med de kollektiva utan även med de individuella idealdrömmarna. Den som går i mörker, drömmer om ljus; ”ingen som du kan drömma om sol och om salighet”, säger Karlfeldt med full rätt om den blinde. Ur känslan av svaghet födes hjältedrömmen och blir stundom skapande. Det var den andligen och kroppsligen utpinade Fröding som drömde de stolta Gral-drömmarna om ”den rätte hjälten, som komma skall”, och det var den sjuke och av livet slagne Friedrich Nietzsche, som drömde sin stolta övermänniskodröm. ”Jag kände mig illa till mods bland människorna”, säger han själv. ”Jag längtade efter människor och intet kunde stilla min längtan. Då gick jag ut i ensamheten och skapade övermänniskan.”
Det är blott i stora ögonblick och flyktiga visioner som dessa drömbilder, myter, ideal eller hur man vill kalla dem, skymtat i diktares och drömmares syner. Ingen har sett dem ta kropp och verklighet, ingen får heller någonsin se det, och förgäves har diktarna kämpat med uttrycksmedlen för att kunna fasthålla de flyende synerna. Och dock har de blivit starka och skapande makter i historien. Det är icke så mycket de stora vetenskapliga teorierna som de stora sekulardrömmarna, de stora myterna som bestämt det historiska livets riktning. Gammal människokunskap och modern psykologi enas i denna insikt. Det antika slavproletariatets dröm om ”den stad där rättfärdighet skiner i glansen av dagar som gry” har ungefär lika litet med vetenskaplig teori att skaffa som det moderna industriproletariatets dröm om det jordiska lyckoriket, och utsikterna är icke stora till att vare sig det ena eller det andra skall förverkligas. Men båda har varit makter, som drivit tider och sekler mot väldiga öden. Och båda har varit lyckokällor för miljoner. Ty människans tillvaro är byggd på hoppet och drömmarna.
Men sida vid sida med dessa ideal går tiderna igenom deras skuggor eller karikatyrer. Det är nu en gång människans tragik, att hon endast kan se det högsta i flyktigt skymtande syner och att hon förgäves bemödar sig att hålla fast det. Gör blott dessa idealbilder en liten aning grövre, mera vulgära, tarvliga, påtagliga än de verkligen skådats i flyktiga syner – och ni skall genast se dem förvandlas i sin motsats. Blott det slätstrukna och jämna kan man ta på med klumpiga händer utan fara att fuska bort det. Av det enkla skäl att där inte finns något att fuska bort. Men ett fint konstverk tål inte vid den minsta fläck utan att bli en vrångbild.
En gammal djupsinnig medeltidsmystiker säger om djävulen, att han är ”Guds apa”. Och om Gud är det namn, som människor tillagt sina högsta drömmar om det högsta mänskliga, så förhåller det sig verkligen så, att han alltid har sin ”apa”, som linkar vid hans sida och lätt förväxlas med honom. Alltid av motståndarna och rätt ofta även av anhängarna.
I Nietzsches bok Så talade Zarathustra berättas om en man, som folket kallade ”Zarathustras apa”. ”Ty han hade lagt märke till ett och annat i hans tals sats och rytm och lånade väl också ett och annat av hans visdom.” Efter att ha åhört hans ordflöde tilltalar Zarathustra honom sålunda:
”Hör då upp, ditt tal och ditt sätt har redan länge äcklat mig!
Varför har du bott så länge vid sumpen, att du själv måste bli groda och padda?
Flyter ej nu genom dina ådror ett ruttet, fradgande sumpblod, då du lärt dig att kväka och smäda?
Ditt förakt föraktar jag… Ur kärlek allena skall mitt förakt och min varnande fågel flyga upp, men icke ur sumpen.
Man kallar dig min apa, du skummande narr, men jag kallar dig mitt grymtsvin – med grymtande förstör du för mig till och med mitt lov över narraktigheten.
Vad var det då, som först kom dig att grymta? Att ingen smickrat dig nog – därför kom du på det orådet, att du hade skäl att grymta mycket.”
Men det är icke blott Zarathustra, som följes av sin apa som skuggan följer ljuset. Man kan se dem, hela raden av dessa övermänskliga gestalter, vari människan förkroppsligat sin längtan att växa och stiga ovan det ”alltför-mänskligas” dunstkrets, man kan se dem dra förbi sig – och se, alla har de vid sin sida vrångbilden, apan, karikatyren. Och eftersom denna är mycket lättare att få syn på och mycket lättare att beskriva, så är det i allmänhet den, som vi ser och beskriver. Och vårt mänskliga småsinne med dess naturliga avund mot allt stort och fritt och rakvuxet, skjuter alltid de pilar, som ämnats åt det stora, mot dess vrångbilder. Mot skyn stiger vår längtans pilar – och faller ned vid skogsbrynet som trötta fåglar. Men mot vrångbilderna nedom det mänskligas plan riktas de avundens och småsinnets pilar, som ämnats för det stora. Zarathustra får klä skott för sin apas krumsprång. Det skådespelet är gammalt och ständigt nytt.
President Franklin D. Roosevelt och hans insatser under andra världskriget får i denna bok en ingående kritisk granskning. I bokens inledning skriver författaren bl.a.:
Olle Bengtsson 