Jan Olof Bengtsson

Alla riksdagspartierna gick tillbaka i söndagens kyrkoval, och bland annat nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan gick framåt. Det skulle kunna ses som ett allmänt framsteg i den märkliga kyrkopolitiken. Jonas Eek förstår det exempelvis i Kyrkans Tidning som en signal från kyrkans medlemmar: kyrkan är “trött på att vara en arena för allmänpolitik” och “längtar efter något annat”. Alltfler inser, konstaterar Frida Park i en ledare i Dagen, “att det är orimligt att sekulära partiers styrelser ska bestämma över ett kristet samfund”. Detta ligger också i linje med ärkebiskop Jackeléns uppfattning om den kyrkliga partipolitikens otidsenlighet.

Även de borgerliga så kallade hybridnomineringsgrupperna, som sägs vara fristående gentemot partierna – Borgerligt alternativ, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Fria liberaler i Svenska kyrkan – gick alla starkt tillbaka. Den stora vinnaren bland dessa grupper var Vänstern i Svenska kyrkan, och även Miljöpartister i Svenska kyrkan vann nya mandat i Kyrkomötet.

Om riksdagspartierna gick tillbaka blev valet i stället en framgång för AfS med prästen Axel W. Karlsson i spetsen, som fick tre mandat, och även en plats i stiftsfullmäktige i Göteborg. Sammantaget blev dock resultatet en tillbakagång för populistnationalismen, såtillvida som SD förlorade mer än AfS vann, fem mandat. Och även i en annan mening. Båda partiernas helt dominerande tema i valkampanjen var motståndet mot vad idéhistorikern Johan Sundéen i titeln på sin mycket uppmärksammade bok från 2017 kallar 68-kyrkan. Men förutom svängen bort från det partipolitiska innebar valresultatet alltså en avsevärd framgång för vänstern, och därmed i stora stycken för just denna 68-kyrka.

Signifikativt nog kampanjade emellertid även Borgerligt alternativ, den obundet moderata gruppen, exempelvis för “vigselplikt” och mot så kallad “väjningsrätt” för nya präster, det vill säga för att prästerna inte längre ska kunna vägra viga homosexuella. Mot denna förändring har dock ärkebiskopen markerat en gräns för de förtroendevaldas uppdrag. Jag gör inte anspråk på att förstå på vilka grunder sådana gränser kan dras i olika frågor, men en gräns för 68-kyrkan är det utan tvekan i detta fall.

Detta innebär dock inte att det finns ett starkt teologiskt, läromässigt motstånd inifrån kyrkan mot politisering, mot sekulära partiers inflytande, mot kyrkan som “arena för allmänpolitik”, ett motstånd som tillbakagången för partigrupperna nu skulle stärka. Svängen bort från det partipolitiska innebär i sig ingen tillbakagång för vänstern. Som Simon O. Pettersson konstaterar på Insikt24 kan “prästerskapet ibland…vara mer politiskt än kyrkopolitikerna”. Detta ligger förstås i linje med Sundéens analys. “Politiseringen”, fortsätter Pettersson, “är inte, i alla fall inte enbart, ett resultat av politikers inflytande. En frikyrka som Equmeniakyrkan brottas med motsvarande problem, utan politiker, utan kyrkoval och utan en historia som statskyrka.”

Pettersson betonar i vilken ringa utsträckning det överhuvudtaget är möjligt för kyrkan att undandra sig tidens allmänna sekulära och politiska inflytande. Det gör att det blir en ren illusion att tro att gruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och de andra “så kallat” opolitiska grupperna är något alternativ till politiseringen. “POSK, ÖKA [Öppen kyrka] och Frimodig kyrka är alla i varierande grad påverkade av vår tids politiska uppfattningar. POSK och ÖKA på ett mycket uppenbart sätt, men också det mera konservativa Frimodig kyrka saknar inte sådana drag – de är på ett tydligt sätt påverkade av multikulturalismen.”

Kritiken mot partigrupperna för att bedriva allmänpolitik i kyrkan drabbar naturligtvis även SD och AfS, och blir i deras fall ännu starkare på grund av kritikernas ogillande av just deras allmänpolitik. De vill, heter det i allmänhet, göra kyrkan till ett instrument för nationell fostran, och åtminstone i AfS’ fall utestänga HBTQ-personer. Såvitt jag kan se är denna kritik till stor del orättvis. Att betona kyrkan som en kulturhistoriskt viktig del av den svenska identiteten är ju ingalunda främmande för kyrkan, eller har åtminstone inte varit det före 68-kyrkan, och såtillvida finns ingen motsägelse mellan deras allmänna partiprogram och deras specifika kyrkopolitiska. I viss mån har jag ett intryck av att de också tagit upp problemen med politiseringen i allmänhet, och betonat den specifikt kristna, inomkyrkliga verksamheten och tron. “På ett paradoxalt sätt”, påpekar Pettersson riktigt, “kan politiska partier med konservativ eller nationalistisk prägel i vissa fall på ett bättre sätt genomskåda den politiskt korrekta ideologin och därmed agera mera konfessionellt än icke-politiska nomineringsgrupper.” 

Men det kan inte förnekas att detta genomskådande, detta motstånd mot vänsterpolitiseringen, formulerats i starkt politiska termer, som en avsikt att driva ut just den politiska vänstern – och inte minst den i allmänhet, trots gränsen mot vigseltvånget, starkt inomkyrkligt politiskt-korrekta Jackelén – ur kyrkan. Och när resultatet stod klart var det också den allmänpolitiska innebörden för partiet självt som lyftes fram av AfS – den allmänpolitiska innebörden även bortom kyrkan. Framgången var, fastslog Gustav Kasselstrand, ett “nationellt genombrott”. Det stämmer förstås, såtillvida som de nu är invalda i en rikstäckande parlamentarisk församling. Eftersom kyrkomötet formellt är en parlamentarisk församling i största allmänhet äger resultatet en allmän parlamentarisk-politisk betydelse.

Vilket oundvikligen leder oss över till frågorna om populistnationalismen i den allmänna parlamentariska politiken, och närmast förhållandet mellan SD och AfS. Om valresultatet utan tvekan är en allmän framgång för AfS, gör SD:s förbluffande dåliga resultat – detta är det första valet överhuvudtaget i vilket de går tillbaka – alltså att det inte är en framgång för populistnationalismen som helhet. En huvudlinje i den i “alternativmedia” vanliga mellanposition som stödjer både SD och AfS, tydligt artikulerad av Erik Almqvist i valrörelsen 2018 och därefter programmatiskt fasthållen av flera populistnationalistiska opinionsbildare, är att det är rätt av SD att anpassa sig till högern inom ramen för det konservativa blocket och på den vägen vinna avgörande inflytande och slutligen ingå i en regeringsbildning – eftersom det som därmed uppges kommer ersättas i riksdagen av det icke-kompromissande AfS. I stor utsträckning delas denna synergistrategi av AfS själva: samtidigt som SD fortsätter att totalt avvisa dem som extremister, har AfS, trots sin likaledes skarpa men annorlunda kritik av SD, i samband med kyrkovalet – liksom även tidigare – sänt signaler av stöd till dem, uppmanat väljarna att rösta på dem där de inte själva kunnat ställa upp. AfS motsätter sig inte generellt SD:s högerblockstrategi – även deras retorik handlar i stor utsträckning om ett nationellt enande i konservatismens tecken mot vänstern och “sosseriet”.

Jag ifrågasatte med viss utförlighet den av Almqvist formulerade linjen, alldeles innan AfS radikalnationalistiska vägval blev uppenbart genom vad jag kallade det “avståndstagande från avståndstagande” från partiledningens sida inför den antisemitiska incident och omfattande radikalnationalistiska aktivistanslutning som kom att dominera valrörelsens slut. Jag var ännu medlem i partiet och hoppades fortfarande att det skulle bli det “nya tredje”.

Den stora och svagt grundade optimismen inom partierna 2018 vändes i besvikelse när båda gjorde långt sämre val än förväntat. AfS visade sig då, och även i Europaparlamentsvalet året därpå, vara rent marginella, ett promilleparti, vilket i verkligheten naturligtvis ingalunda var förvånande i ljuset av deras i valrörelsen ådagalagda orientering. Mina protestinlägg – Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje – alldeles i slutet av valrörelsen kunde inte göra något för att ändra det intryck väljarna hunnit få, visa att det fanns andra krafter i partiet. SD gick visserligen framåt, men många procentenheter mindre än i tidigare val och vad man även denna gång hoppats på. Valresultatet talade inte för att synergikalkylen stämde.

AfS kvarhåller i stort de ståndpunkter som gjorde att jag stödde det gamla SDU och följde dem även till AfS (trots att jag lämnade SD på grund av avvisandet, från några av SDU:arnas kvarvarande anhängare i Stockholmsstyrelsen, av den enhetslinje jag även efter SDU:s uteslutning försökte driva, och inte minst, i samband med detta, den oacceptabla partikultur som då avslöjades – inte som protest mot uteslutningen): främst det alternativa Europasamarbetet, kritiken av neokonservatismen och den allmänna amerikansk-imperialistiska krigsinterventionismen, den mer balanserade hållningen gentemot Ryssland. Dock tycks de, att döma av några diskussioner jag haft med dem, tyvärr ha backat när det gäller den motsvarande balanserade hållningen i Israel-Palestina-konflikten. De har oförändrat bra ståndpunkter även i några andra frågor, som skol- och vårdpolitiken, och även förstås när det gäller det centrala, de nationella och kulturkonservativa värdena.

Men allt detta ramponeras av att de har förblivit ett radikalnationalistiskt parti, det radikalnationalistiska parti de till min förvåning visade sig vara 2018, när det mesta av det SD-ledningen sagt om dem, och som de tidigare förnekat, plötsligt bekräftades av dem själva. Med fast beslutsamhet har de fortsatt längs den väg de då slog in på, och utvecklat och fördjupat samarbetet med de mer extrema radikalnationalistiska grupperna. De har även vunnit avsevärt stöd från den nya vänsternationalismen, som i och med detta närmande i sig visat sig ha en ganska stark radikalnationalistisk orientering. De inlägg jag skrev även efter förra riksdagsvalet, Ett begripligt valresultat, Enhetslinjens slut och Förslag till AfS, har lika litet som de jag skrev före valdagen kunnat ändra någonting. Nu har AfS, i “kyrkopolitiken”, vuxit på SD:s bekostnad. Inte heller detta nya valresultat tyder på att den synergiska kalkylen stämmer, att den synergiska strategin fungerar.

Jag har förespråkat en alternativ synergi. Om den har jag ingenting nytt att säga. Den var vad som definierade redan den enhetslinje jag före uteslutningen av SDU 2015 försökte driva i SD Stockholms stad och i många inlägg inte bara från den tiden, utan ännu, i reviderad form, våren 2018, efter AfS bildande, och i valrörelsen samma år. Idag skulle den kräva att AfS uppger radikalnationalismen och att SD uppger högerfusionen.