
Jean-François de Troy: L’Enlèvement d’Europe


Some of the papers from the 13th International Conference on Persons in Boston in 2015 have now been published in the Vernon Press Series in Philosophy under the title In the Sphere of the Personal: New Perspectives in the Philosophy of Persons. The volume is edited by James Beauregard and Simon Smith, who both first joined the ICP at the 12th meeting at Lund in 2013, and, I am pleased to note, have now become leading forces in the institution that is the ICP. At least one volume of ICP papers have been published in the past, but it was a long time ago; the Lund papers should, as I understood it, have been published by two of the American participants, but this never happened. My friends and colleagues Jim and Simon deserve all credit for reviving ICP proceedings publication and bringing together this valuable volume. They also provide a long introduction, and there is a foreword by Thomas O. Buford, one of the ICP’s founders.

All conference papers are seldom included in volumes like this, which are almost always selections only. Yet it is somewhat surprising that the papers by Ralph Ellis, James McLachlan, and Phillip Ferreira are missing, as is Robert Cummings Neville’s introduction to the closing panel which, as far as I can remember, would have been quite possible to publish in this volume.
In this connection, I should perhaps explain why I declined to have my own paper – which was presented in a plenary session, together with Phillip Ferreira, on idealistic personalism – included. The reason is that I have discontinued all adademic publication after the decision last year of Prof. Thomas Kaiserfeld and Dr Monica Libell in the department of the history of ideas at Lund University that I can no longer teach there because of what they call my ideology, by which they mean my political views, and their public announcement of this in the biggest Swedish daily newspaper, Dagens Nyheter.
It is not just that this decision left me without any academic institutional affiliation, so that I no longer know how to present myself in connection with publication. More important is the unacceptable reason given by them for this measure taken against me. Except for my writing in this very modest blog, I have in fact withdrawn from all publication, teaching and lecturing because of the appalling things that are suddenly being said or suggested about me by some people who do not approve of my political positions.
It could have been the case that Lund had found someone more competent to take my place, and if so, I would not have protested in any way. I never held a formal position in the university. Given the strange political control of the academy in Sweden, it always seemed to me impossible to obtain such a position, and I hardly even tried. I taught regularly for twelve years, but only as an adjunct, and very little. In that sense at least, my teaching was not of any importance whatsoever for the university. My protest concerns only the violation of the principle of academic freedom that Lund’s decision represents as explained by them with regard to its motive, and not least the public announcement of this motive.
As to what they meant by my ideology, no explanation was given, although it was clear from Dagens Nyheter’s article that they shared its view of what my ideology was, and I had also been privately informed that this was the case. The background of and the reason for Lund’s decision and statement was the attack on me and a few others by the Expo foundation in Sweden, published on the website of their magazine in February 2015, an attack which had been referred to and repeated several times by Dagens Nyheter elsewhere in the press. But Expo has since withdrawn their article (written by Jonathan Leman) under threat of legal action.
It is not only that Expo’s and Dagens Nyheter’s allegations are untrue, as is obvious to anyone who has actually read what I have written on politics. The university’s motive, and statement about this motive, i.e. about my political positions, are unacceptable quite regardless of this. There has, to my knowledge, never been any complaint from either students or colleagues about my limited teaching, my few publications, or any other of my minor contributions to the life and work of the university, and none of this has ever been considered to have been unduly influenced by my political views.
Libell’s public statement to Dagens Nyheter – about Kaiserfeld’s decision and motive – means that what we have to do with here is an indefensible, explicitly political act on their part. I wish to draw attention to this fact, and to insist that this kind of measures from professors, department heads and university administrators must not be accepted or tolerated, even in such insignificant cases as mine. Their ideology should be rejected, they should not, in their academic capacities, embrace the ideology that is the basis of their action against me, they should be dismissed from the university.
I wish to thank those of my colleagues in the academic community as represented in other countries who have shown support in this new situation, and to thank them also for the kind interest in and great appreciation of my work that they have shown in the past. I may continue to attend the ICP because of my organizational responsibilities there, and perhaps also other conferences, but I don’t plan to present papers.
Whether or not my paper would have added anything of value to the present volume, it seems clear that the papers of the others mentioned above would. But even without them, there are several important ones, not least those contributed by Juan Manuel Burgos who also joined the ICP at Lund, and the ICP veteran Richard Prust. One of the papers on which I was the commentator in Boston is indeed so important that I should devote a separate post to it. Among arguments related to a misleading title, we find Rolf Ahlers discussing recent German scholarship on Jacobi – one of the central figures in my book The Worldview of Personalism – that confirms my own argument about the relation between him and German idealism, and is of considerable importance not only for personalism but for idealism studies.

Geijer, Karl Reinhold, f. 23 april 1849 i Nyed (Värml.), d. 27 mars 1922 i Uppsala. Föräldrar: bruksägaren Christoffer Wilhelm G o. Justina Maria Augusta Wennérus. Studentex. vid Karlstads h. a. l. vt 66, inskr. vid UU 28 jan. 67, FK 14 dec. 71, disp. 21 maj 72, FD 31 maj s. å., doc. i praktisk filosofi vid UU 28 dec 76, vid LU 7 maj 80, förest. för teoretiska provårskursen vid Lunds h. a. l. ht 80-vt 88, prof. i teoretisk filosofi vid UU 6 juli 88-1 juni 14, ordf. i styr. för Uppsala läns folkhögskola 91-96…
Reinhold G studerade först romanska språk och disputerade 1872 på ett ämne ur äldre fransk litteraturhistoria. Han ägnade sig därefter åt filosofiska studier och blev 1876 docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet efter att offentligt och framgångsrikt ha försvarat en venia legendi-avhandling om förutsättningarna för en praktisk filosofi inom den leibnizska metafysikens ram. 1880 blev han docent i samma ämne vid Lunds universitet. Efter en dramatiskt spännande befordringsstrid med Pontus Wikner, då prof. i Kristiania, och Uppsaladocenten E. O. Burman som farligaste medtävlare, utnämndes han 1888 till Sigurd Ribbings efterträdare som prof. i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.
Aktstyckena i denna befordringsstrid, ej minst G:s egna gransknings- och besvärsskrifter kastar ett smickrande ljus över hans filosofiska forskartyp och forskargärning både som filosofihistoriker och kritiker. Under studier i Göttingen 1879 och 1880 hade han trätt i beröring med Hermann Lotze och dennes närmaste efterträdare, den ej minst som psykolog framstående G. E. Muller. G räknade sig till Lotzes “varmaste beundrare” (jfr G:s genmäle, Humanistiska sektionen contra den sakk. nämden…, 1887, s. 40, 45), trots sin mot dennes rums- och tidsläror övade kritik. Kring honom kom i fortsättningen hans viktigaste arbeten att kretsa. Genom att i ett av dem påvisa samt på behörigt sätt utfylla en “lucka” i Lotzes teori för de s.k. lokaltecknen (såsom de för vår rumsåskådning närmast grundläggande förutsättningarna) vann G stort bifall bland sv. såväl som utländska fackmän. Denna insats visade honom tillika väl förtrogen med samtidens psykologiska och psykofysiologiska forskning. Han kom också senare att verka som en kraftfull pionjär såväl för psykologins som för pedagogikens studium i vårt land. Enligt G borde psykologin behandlas “närmast såsom en erfarenhetsvetenskap”. För en idealistisk filosofi besitter den såsom sådan “en alldeles omätligt stor propedeutisk betydelse”, då den verksamt förbereder “den analytiska regress, som i sin fortgång leder eller skall leda till rent spekulativa…principer för världsförklaringen”. Gentemot Harald Höffding hävdar han därför (i Underdåniga besvär öfver det större akad. konsist:s förslag…, 1888, s. 54) den enligt Lotze såväl som enligt honom själv “icke blott ur religiös och religionsfilosofisk synpunkt oumbärliga, utan redan för allt slags positiv metafysik lika grundväsentliga tanken om…ett i och för sig existerande i allra eminentaste mening absolut och oändligt väsen såsom all (relativ och ändlig) verklighets yttersta grund”. Trots sin stegrade, mer tidsenliga uppskattning av den empiriska forskningens landvinningar innebär detta, att G fasthåller vid ett kämstycke i den boströmianism, han i Uppsala hade insupit hos Sigurd Ribbing och C. Y. Sahlin och i Lund kunnat befästa under tankeutbyten med Axel Nyblæus och P. J. H. Leander.
Som vetenskaplig skriftställare uppställde G och motsvarade själv höga krav på åskådlig konkretion och klarhet. Han fordrade innehåll i tänkandet. Han var även angelägen om att vinna och behålla personliga kontakter med utländska tänkare och tankeströmningar och var en flitig besökare av internationella fackkongresser. Sitt intresse för den högre allmänbildningen betygade G bl. a. genom att 1882-00 utge och redigera Ny svensk tidskrift.
Alf Nyman i Svenskt biografiskt lexikon
The Mencken Club, 2012
The Career of a Concept
Northern Illinois University Press, 2015
Publisher’s Description:
What does it mean to label someone a fascist? Today, it is equated with denouncing him or her as a Nazi. But as intellectual historian Paul E. Gottfried writes in this provocative yet even-handed study, the term’s meaning has evolved over the years. Gottfried examines the semantic twists and turns the term has endured since the 1930s and traces the word’s polemical function within the context of present ideological struggles. Like “conservatism,” “liberalism,” and other words whose meanings have changed with time, “fascism” has been used arbitrarily over the years and now stands for a host of iniquities that progressives, multiculturalists, and libertarians oppose, even if they offer no single, coherent account of the historic evil they condemn.
Certain factors have contributed to the term’s imprecise usage, Gottfried writes, including the equation of all fascisms with Nazism and Hitler, as well as the rise of a post-Marxist left that expresses predominantly cultural opposition to bourgeois society and its Christian and/or national components. Those who stand in the way of social change are dismissed as “fascist,” he contends, an epithet that is no longer associated with state corporatism and other features of fascism that were once essential but are now widely ignored. Gottfried outlines the specific historical meaning of the term and argues that it should not be used indiscriminately to describe those who hold unpopular opinions. His important study will appeal to political scientists, intellectual historians, and general readers interested in politics and history.
Reviews:
“Gottfried brings vast erudition and interpretive nuance to the subject of fascism. This book is a significant contribution to the fields of political thought and European history.” Jeff Taylor, Dordt College
“Gottfried’s study is particular, nuanced, and multifaceted…a model for the type of work that can earn the right a hearing from more attentive audiences.” The American Conservative
“Fascism is a meticulously researched primer on the true history of one of the world’s worst ideologies. Upon finishing the book, readers will emerge with a firmer understanding of history, philosophy, and the ways in which words shape culture and reality.” Jay Lehr, The Heartland Institute
“Fascism is a book of remarkable scholarship and sensitivity regarding some exceedingly complex ideas. Gottfried’s navigation of the ins and outs of the interwar ideological quarrels in Italy and France is especially masterful.” Robert Weissberg, University of Illinois Urbana–Champaign
About the Author:
Paul E. Gottfried is the retired Horace Raffensperger Professor of Humanities at Elizabethtown College and a Guggenheim recipient. He is the author of numerous books, including The Search for Historical Meaning (NIU Press, 2010) and, most recently, Leo Strauss and the Conservative Movement in America.
Första gången publicerat 16/12 2012

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.
Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.
I själva verket är det mycket enkelt:
De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.
Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.
Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.
–
Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.
From their album Io sono nato libero (1973)
Under en längre tid och med förhoppningsvis tillräckliga mellanrum har jag nu delat de tjugonio första delarna av min serie om personbegreppet på Facebook och Twitter. Här i bloggen, där serien återfinns under Personalism, en underkategori till Philosophy (den återfinns också i min separata idéhistoriska blogg), är det bara de politiska inläggen som får besöksstatistikens staplar att skjuta i höjden, men man hoppas alltid att en eller annan läsare, när de kommer hit p.g.a. dem, också snappar upp åtminstone något litet av det jag skriver, eller postar, i de många, och för mig lika viktiga, andra ämneskategorierna. Detsamma gäller naturligtvis i sociala media: även där är det främst de politiska inläggen som uppmärksammas, gillas och kommenteras (och där delar jag ju förstås också mycket annat än det jag själv skriver här) – och där tillkommer naturligtvis problemet att allt riskerar att drunkna i de kaotiska och överfulla flödena. Ändå är det värt att försöka nå ut med detta innehåll även där.
När det gäller serien om personbegreppet är det viktigt att läsaren kommer ihåg att den bara består av högst preliminära, fragmentariska anteckningar, ursprungligen gjorda på 90-talet, om ett urval sekundärlitteratur av relevans för studiet av endast några aspekter av personbegreppets historia. Anteckningarna, av vilka en del diskuterades på högre seminariet i idé- och lärdomshistoria i Lund, har lätt bearbetats och utvecklats före publiceringen här, i det fortsatta arbetet med vad som var avsett att bli en i bokform publicerbar studie av personbegreppets historia, men de är i sig långtifrån någon sådan studie. Det är endast fråga om en sammanställning av vissa grundläggande historiska fakta och perspektiv, och en del allmänna, elementära reflektioner rörande dem. Såväl utförligare citat ur det historiska primärmaterialet som det genomgående systematiska, fördjupade, självständigt analytiska och historisk-filosofiskt argumentatoriska greppet om ämnet saknas. Vad det handlar om är ett försök till ett experiment av det slag jag kort diskuterat i några texter om bloggens och internätets teknik och dess möjligheter: ett work-in-progress i dialog med läsare, kolleger, studenter.

Så här såg Vällingby centrum ut sex år efter invigningen 1954. Även om nya mer renodlat modernistiska förorter av detta slag inte bör byggas, är denna s.k. “ABC”-stad eller “drabantstad” kulturhistoriskt intressant. Även den har nu drabbats av den förtätning som förstör just detta intresse.
En grotesk, större om- och utbyggnad genomfördes under 00-talet. I stället för pietetsfull restauration som i möjligaste mån bevarade det existerande centrum satsade man på en enorm expansion som det är svårt att se hur det skulle finnas tillräckligt underlag för befolkningsmässigt och ekonomiskt.
Mest katastrofal var en ny, aggressivt vulgär globalkapitalistisk “galleria”, eller vad det heter, “Kfem”, ritad av Gert Wingårdh. Förlagd utanför det på bilden synliga fronthuset över tunnelbanan till höger, som hade en stor “V”-skylt på taket, förstörde den Vällingby centrums ursprungliga arkitektoniska idé och något karaktäristiskt i den tidsanda i vilken det byggdes, sådan denna inkarnerades i den ursprungliga planen (även om redan den förstås också i flera avseenden kunde synas kommersiell o.s.v. nog). Dyra märkesbutiker flyttade in, men fick snabbt flytta därifrån igen p.g.a. otillräckligt kundunderlag.
Utanför detta röda avgrundsbygge tillkom ett ytterligare område med jättebutiker. Ett tungt, klumpigt, separat “tak” byggdes helt godtyckligt, högt över en av de delvis redan täckta, delvis öppna gågatorna, över en del av det stora torget, ja även över några av de gamla byggnaderna, som en sjuk installation, en samtidig protest mot alla skönhetsvärden och all funktionalitet. Ett tiotal nya höghus pressades in. Originalparkeringshuset (den översta av de stora låga byggnaderna på bilden) doldes av nya butiker och kompletterades av ett stort fult nytt över den gamla tunnelbanehallen till höger utanför bilden. Centrum döptes om till “Vällingby City”.
Det Vällingby som av dessa skäl inte längre finns att beskåda i verkligheten var en på sin tid monumental, internationellt uppmärksammad produkt av folkhemmet och den “andra stormaktstiden”. Det finns mycket att säga om denna tid och dess ideologi, men det kan inte bestridas att dess autentiska skapelser av denna typ har en historisk betydelse. Strax ovanför bildens övre vänstra hörn ligger Vällingbyhöjden, det långsträckta radhusområde dit Olof Palme valde att flytta. Men Vällingby var inte bara ett socialdemokratiskt projekt. Gösta Bohman var under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare en av de främsta pådrivande för dess tillkomst.
I förgrunden ses lamellhus med sadeltak, hus av den mindre modernistiska typ som helt dominerar i det något tidigare Blackeberg över gränsen till Bromma, och i 30- och 40-talsområden i Bromma som Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund och Riksby. Exempel på annan och mer unik variation i bebyggelsen, även ifråga om punkthus, återfinns utanför bilden.
Den förstörande förtätningen av Vällingby centrum kunde ske trots att Riksantikvarieämbetet 1987 klassificerat det som kulturhistoriskt intressant i sådan grad att helhetsintrycket inte fick ändras! Och denna typ av förtätning, som först och främst förstör just helhetsintrycket, sker nu överallt utanför tullarna i Stockholm, där det bl.a. finns många andra 50-talsområden-med-centra som, om än mindre, även de förtjänar att bevaras. Några tycks svälla ut till oigenkännliga nya megacentra, alltmer oskiljbara från det horribla hangar-centret vid Bromma flygplats och liknande anläggningar vid allehanda motorvägsavfarter utanför stan, på bekostnad av de minsta som förfaller och dör.
De ursprungliga, intressanta årsringarna kring staden blir allt svårare att identifiera, upplöses och försvinner i trist och smaklös eklekticism. De av de spatiöst tänkande modernisterna ofta väl planerade och för de ursprungliga idéerna för respektive områden centrala gröna ytorna går förlorade. Hela nya läskiga radikalmodernistiska (post-postmodernistiska) områden, ritade av arkitektoniska analfabeter som omöjligen längre kan vara i god tro, och med töntiga gatunamn, kläms in. I Bromma lär en gigantisk nybebyggelse av åtminstone hela området söder om tunnelbanan vid Brommaplan vara på gång.
Det självklara alternativet till detta feltänkta byggande, som förstör just de värden som är dess missförstådda orsak och gör områdena ifråga historiskt och estetiskt ointressanta, är nybyggnad på helt ny mark utanför de modernistiska förorterna. Sådana nya årsringar kommer omedelbart bli intressanta och attraktiva genom att helt enkelt byggas i nyskapande historiska stilar – ny “stenstad” för äkta, klassiskt stadsliv.
Endast så växer på värdigt sätt en gammal kulturstad som är medveten om och förstår sin organiska historia, och som därmed förmår förvalta och förhöja sitt eget värde.