Author: Jan Olof Bengtsson

Ledamot av Stockholms kommunfullmäktige och ny ordförande för Sverigedemokraterna Stockholms stad.

Foto: Sven Pernils

Det finns ingen strid i Sverigedemokraterna i Stockholm.

Den nye ordföranden William Hahne och många andra ansåg att partiet lyckats för dåligt här och att det fanns brister i den tidigare ordförandens sätt att leda distriktets arbete.

Han ställde därför upp som ordförandekandidat med ett förslag till en ny, mer ambitiös styrelse, som på bättre sätt skulle kunna kommunicera vår socialkonservatism på nationalstatlig grund till just stockholmarna.

Det är allt. Ingenting kunde vara mer normalt i ett stort och vitalt parti.

Vi i den nya styrelsen kan i vissa frågor sägas stå något längre till höger i det särskilda slags mittenparti som SD är – i motsats till den gamla som stod något till vänster.

I ett mittenparti är det självklart ofrånkomligt att vissa vill svänga lite längre till höger och andra lite längre till vänster, liksom det givetvis också är det i alla vänster- och högerpartier: man står mer eller mindre långt till vänster respektive höger.

Att alla partiföreträdare alltid och oavsett bakgrund och lokala omständigheter skulle hålla sig till en absolut, exakt definierad mittpunkt är naturligtvis inte bara en omöjlighet, utan skulle också, om det vore möjligt, vara en svaghet.

Det som nu sker och kommer ske ryms med god marginal inom ramen för SD:s för alla självklart gemensamma principprogram och kommunikationsplan. I verkligheten är det bara fråga om olika tonvikter.

Vad vi i den nya styrelsen framför allt står för är en ny approach, en ny kommunikativ modalitet, som vi menar är nödvändig för att nå stockholmarna med vårt budskap. Här finns i själva verket en enorm mottaglighet och potential.

Därför säger jag: det finns ingen strid, ingen opposition, inga falanger, ingen spricka. SD är ett starkt och enat parti, och nu är det dags för vårt genombrott i huvudstaden.

Groteskt nog har nu inte bara SDs medlemsutskott utan också en del anonyma nätdebattörer (den där heroiska kategorin personer som, hoppas jag ni minns, jag ju haft ett och annat att säga om här tidigare, och som anser sig vara så självständigt tänkande) satt tilltro till Expos påståenden, och sprider nu uppfattningen på olika håll att jag är rasist, antisemit och fascist.

Expos anklagelser är befängda och jag kan punkt för punkt lätt visa varför, för dem som av obegriplig anledning inte kan se det själva.

Alltifrån mitten av 80-talet (eller egentligen slutet av 70-talet, men det dröjde några år innan jag började publicera mig) har jag varit engagerad i försvaret av den centrala västerländska humanistiska traditionen, utgående från ”arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, med utblickar till andra kulturer och med särskild tonvikt på den filosofiska personalismen. Utifrån denna humanistiska tradition har jag i en lång rad lätt tillgängliga publikationer, direkt och indirekt, systematiskt kritiserat alla de fenomen jag nu p.g.a. den vänsterextrema tidskriften anklagas för att själv stå för.

Kort om Expo

Sanna Rayman brukar vara en av de bättre borgerliga debattörerna, men igår kollapsade hon plötsligt i sin reaktion på SD Stockholms stads årsmötes beslut i söndags: ”Hahnes seger pekar i en oroväckande riktning”, tycker hon.

Rayman påstår i en ledare i SvD att William Hahne inte godtar SD:s ”nolltolerans mot rasism etcetera”. Det är naturligtvis nonsens. Orsaken till att han inte skulle göra det sägs vara att han ”representerar SDU-falangen, som är betydligt mer radikalt och nationalistiskt lagd”. Och exempel på detta är ”en illa dold beundran för Vladimir Putin” och ”ett stöd för regeringens erkännande av Palestina”.

Innebörden av det ”radikala” här är oklar. Självklart finns ingen ”SDU-falang” som representerar rasism. Vad som entydigt kan sägas är att Hahne och ”SDU-falangen” inte godtagit vissa mer radikala liberala tendenser som kunnat iakttagas hos några av moderpartiets framträdande representanter.

Det innebär bl.a. att man betonar nationalitetens betydelse mer än just dessa. Det innebär också att man generellt är mer konservativ eller traditionalistisk än de – på det nyskapande sätt som egentligen är partiets som sådant, och som självklart innefattar ett slags ”liberalism” i vidare och äldre mening: ett bejakande av en central, historisk, frihetlig linje i västerlandet.

Dess verkliga frihet förutsätter, till skillnad från den ideologiska liberalismens, de ständigt nyupptäckta och kreativt nyformulerade traditionella ordnings- och gemenskapsprinciperna och deras moraliska och värdemässiga grunder. Här kan det nyskapande ibland förvisso tillåtas bli ”radikalt”, i synnerhet i syfte att riva ned den kvävande svenska åsiktskorridor som Rayman nu inordnar sig i. Givetvis innebär inget av det nämnda någon avvikelse från partiets linje ifråga om ”rasism etcetera”.

Utöver det beklagliga i Raymans bidrag till den svartvita mediala propaganda där signalen ”Putin” numera ska vara tillräcklig för att framkalla noggrant betingade reflexer av fasa och vilja att bejaka fortsatta sanktioner och framflyttning av NATO-positioner i öst, ställer man sig här frågande till påståendet om ”beundran”. Jag känner många i ”SDU-falangen” men har inte sett något av detta. Kan Rayman ge exempel på denna beundran, och på misslyckade försök att dölja den? Jag tror inte det.

Vad det handlar om är naturligtvis inte en enskild rysk president, eller ens i första hand Ryssland överhuvudtaget, utan ett ifrågasättande också av ”västs” politik gentemot Ryssland alltifrån Berlinmurens fall. Så primitiv är den svenska debatten att detta nu stämplas som ”Putinism”, ”Putin-vurm” o.s.v., med alla möjliga ickedemokratiska och allmänt onda konnotationer. Det är tråkigt att se Rayman sjunka till denna nivå.

När det gäller ”stöd för regeringens erkännande av Palestina” handlar detta såvitt jag förstår om den gamla artikel Hahne tillsammans med Gustav Kasselstrand, på en enig förbundsstyrelses uppdrag och representerande en bred konsensus inom förbundet, skrev som svar på moderpartiets avvikelse från sin traditionella neutrala linje i denna konflikt och, som de uppfattade det, från det därtill hörande försvaret för en tvåstatslösning. Någon upprepning av detta till stöd för den nya regeringens beslut känner jag inte till.

Här finns givetvis ingenting rasistiskt eller radikalt, och det enda nationalistiska är väl idén att en nationalstatlig lösning bör eftersträvas också för palestiniernas del. Jag medger gärna att jag tycker det är en svår fråga hur man bäst går tillväga för att uppnå detta, vid vilken tidpunkt och på vilka villkor erkännande och FN-medlemskap är rimligt o.s.v. Men det finns givetvis ingenting ovanligt eller extremt i ”SDU-falangens” ställningstagande, i den allmänna svenska och internationella opinionens perspektiv.

Och liksom i frågan om de allmänna liberala avvikelserna var det även här, som Hahne och Kasselstrand påpekade i artikeln, enskilda företrädare för moderpartiet som med en egen ”högljudd agenda” förmått förändra allmänhetens bild av partiets linje, så att den kommit att framstå som ensidig och onyanserad. I själva verket har bland andra Jimmie Åkesson långt efter denna artikels publicering fortsatt försvara tvåstatslösningen.

Det mest kuriösa i Raymans ledare finner vi emellertid när hon påstår att detta är ”en falang som rimligen kommer att uppfattas som magstark, inte minst av de borgerliga väljare som gett SD stöd i protest mot övriga partiers oförmåga att hantera migrationsfrågan”.

Här finner vi snarare det förfall inom borgerligheten som SvD:s och andra borgerliga tidningars extrema liberala och neokonservativa agenda representerar och producerar. Rayman gör ett bisarrt försök att identifiera den med borgerligheten som sådan. Att ha invändningar mot den västliga politiska, ekonomiska och kulturella radikalliberalismen och en onyanserad och förenklad ensidighet i frågorna om Mellanöstern och Ryssland blir ”magstarkt” i synnerhet för ”borgerliga väljare”.

En strategi från dessa mediaaktöreres sida här är att utmåla sådana invändningar som något som uteslutande återfinns inom extremvänstern. Om det nu bara är en ohederlig strategi. Det kan hända att vi idag har borgerliga ledarskribenter som helt enkelt tror att det är så, som inte vet bättre. Det är i så fall ytligt och okunnigt.

Den frihetligt konservativa förståelse som återfinns i svensk borgerlighet när den är som bäst har alltid innefattat skepsis mot de enkla liberala slagordsideologin och motstånd mot dess våldsamma genomdrivande i global uniformism. Den är helt enkelt i sig otillräcklig för, ja rentav ett indirekt hot mot just friheten, den verkliga friheten.

Extremvänsterns engagemang i de nämnda frågorna bygger självklart på helt andra ideologiska motiv än SDU:s. Där finner vi den motsatta ensidigheten: om enskilda SD-företrädare driver en onyanserat liberal-västlig och pro-israelisk linje, finner vi där ett lika förenklat och ohållbart stöd för Palestina och ibland ett Ryssland som man trots Putins bevisade antikommunism – som omöjligen kan förnekas, oavsett de invändningar man i övrigt måste ha mot hans regim – inte sällan tycks hoppas ska återuppliva kommunismen.

Båda dessa ensidigheter är naturligtvis främmande för ”SDU-falangen” såväl som för vad som varit och fortfarande åtminstone i vissa sammanhang är moderpartiets huvudlinje.

William Hahne, hans ”falang” och hans nya styrelse för SD:s Stockholmsdistrikt står helt enkelt för hela partiets frihetliga, nyskapande socialkonservatism på nationell grund, och en distinkt svensk och europeisk linje i de internationella frågor Rayman tar upp. Det är Sanna Rayman som är magstark, åtminstone som hon råkade framstå nu. Borgerliga väljare såväl som andra har anledning att oroa sig för henne – inte för oss.

Foto: Per Åkesson

Mitt i allt larm och kaos under SD Stockholms stads långdragna årsmöte i Alvik igår, när William Hahnes styrelseförslag med stor marginal vann över valberedningens, kunde en rad för distriktets arbete viktiga substansfrågor ändå behandlas, och till och med, med lite god vilja, en del fördjupade diskussioner föras, både i den formella behandlingen av dagordningens punkter och vid sidan av dem.

Mötet, som avslutades först omkring 23.30, var utan tvekan, som Hahne sammanfattade det i sitt tack- och segertal, en stor framgång för vad han kallade interndemokratin inom partiet. Kanske var kvällen i det avseendet historisk. En rad personer med från den gamla styrelsen delvis skild ideologisk inriktning och personlig erfarenhet och bakgrund, men framför allt med en annan allmän approach till partiets verksamhet i Stockholm, är nu tillsammans med Hahne invalda som ledamöter och suppleanter, eller kommer knytas till verksamheten på en lång rad andra poster. Stockholmsdistriktet står inför en nystart.

I sitt korta tal som nyvald ordförande uttryckte Hahne stor erkänsla även för kandidaterna i valberedningens styrelseförslag och de medlemmar som inte röstat på honom. Dessa kompetenta partiföreträdare kommer ju självklart ha en fortsatt viktig plats i verksamheten (flera sitter också i kommun- och landstingsfullmäktige), och det är nu av stor vikt att understryka betydelsen av enhet, samling, och gemensamt arbete för partiets bästa.

Mötet började dock inte bra. Eller rättare sagt, från början till slut var det en hel del i arrangemanget som inte var bra. För det första hade mötet, som lätt hade kunnat förutsägas skulle ta lång tid, förlagts med startpunkt klockan fyra på eftermiddagen. Vidare kom de flesta av de församlade medlemmarna till en början inte ens in i lokalen p.g.a. en mycket långsam registreringsprocess. Därefter visade det sig att lokalen, Alviks medborgarhus, var för liten – något som man också tycker borde ha kunnat förutses. Kontrovers uppstod sedan snabbt om flera personers rätt att närvara, och om röstlängden. Mötet försenades över en timme, varvid majoriteten fick stå i kö ute i kylan.

Allt detta blev för de flesta redan från början ett åskådningsexempel och en bekräftelse på den sittande styrelsens brister, i detta fallet rent organisatoriska, och under kvällen togs det också upp som sådant av Hahne och andra.

Allt eftersom mötet fortskred, och i synnerhet när den aviserade tidpunkten för dess avslutande genom nämnda fel i planeringen oundvikligen överskreds, framfördes ytterligare högljudda protester från golvet såväl som från talarstolen, i synnerhet när vissa föreslog ajournering. Mötet genomdrev med överväldigande majoritet den ”förlängning” som i själva verket bara var ett nödvändigt framflyttande av slutpunkten som konsekvens av förseningen.

Argumentationen för valberedningens styrelseförslag sköttes till övervägande delen av valberedningen själv, inte av de nominerade kandidaterna, med undantag för Kent Ekeroth som i stället för den föreslagna ordföranden Maria Danielsson lancerats som förslagets huvudnamn. Det är naturligtvis nödvändigt att valberedningen försvarar sitt arbete, men det blev något oproportionerligt med denna dominans på dagordningens alla punkter av personer från partitoppen.

Nya medlemmar måste ha fått en mycket oklar bild av själva den föreslagna distriktsstyrelse som de hade att rösta om. Samtidigt hölls det vid upprepade tillfällen mot oss i det alternativa förslaget att vi var “okända”. I flera fall, såsom mitt eget, var det också första gången vi överhuvudtaget talade inför distriktet och vid dess årsmöte (min insats för partiet under de drygt fyra år jag varit medlem har ju bestått endast i mina artiklar och informella möten och samtal). Det föll sig därför naturligt att vi försökte lägga in korta presentationer av oss själva, som tog en del av våra anförandens knappa tid. Detta är dock också helt normalt och ofta helt nödvändigt för nya kandidater i frågor som denna.

Jag tycker det finns anledning att skarpt protestera mot att detta från valberedningens såväl som presidiets sida ifrågasattes, och till och med av någon beskrevs som att vi talade om vår ”egen förträfflighet”, samtidigt som vi kritiserades för bristande insatser för partiet.

Dock vill jag inte uppehålla mig vid alla dessa faktiska märkligheter, och inte heller vid de påstådda märkligheter som förekom mot slutet när en rad för mötesdeltagarna okontrollerbara uppgifter om när lokalen måste utrymmas, huruvida tidpunkten för detta kunde framflyttas, och t.o.m. om att polisen var på väg för att avhysa oss från lokalen, framfördes. Generellt måste sägas att det neutrala presidiet med Pavel Gamov och Paula Bieler gjorde beundransvärda försök att hålla ordning på den bångstyriga församlingen. Det var olyckligt att mötet måste förlöpa på detta sätt, men arrangörerna hade sig själva att skylla.

Jag vill heller inte uppehålla mig vid att en mötesdeltagare faktiskt dristade sig till att tala om ”ideologiska avvikelser”.

I stället vill jag betona vikten av det väsentliga sakinnehåll som dock alltså trots allt också fick plats och kunde dryftas i denna röra. Under kvällens lopp kunde jag föra vad som kanske kan sägas vara under  omständigheterna mer eller mindre ingående diskussioner med valberedningens representanter Oscar Sjöstedt, Linus Bylund och Jonas Åkerlund, såväl som med Kent Ekeroth, Martin Kinnunen, David Lång, de flesta av de avgående styrelsemedlemmarna, och många andra på deras sida.

Såväl i deras formella anföranden och repliker som i dessa diskussioner framförde de vad som trots stridens hetta kunde urskiljas som några betydelsefulla argument, som jag föreslår att vår nyvalda styrelse beaktar och tar med sig under det nya verksamhetsåret. De vederlägger emellertid på intet sätt riktigheten i William Hahnes analys av vad som krävs för Stockholms stad och hans program för att åstadkomma det. Jag ska försöka återkomma till dessa “motståndarsidans” argument i kommande inlägg.

Här vill jag bara avsluta med att rikta ett stort och varmt tack till mina partivänner i Stockholmsdistriktet för deras förtroende. Vi i William Hahnes nya styrelse kommer göra allt vi kan för att motsvara det.