Category: Politics

2008

Ursprungligen publicerat 30/11 2010 (Politics)

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor avgjort med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone några i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström exakt menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Men detta är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Men såtillvida som Sverigedemokraterna också hämtat inspiration från vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger eller åtminstone vill bygga på denna nationalkonservatism, ja även på än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis upptagit en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna melllan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av Ungsvenskarna: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och alltså till och med säger att han gärna kalla sig nationalist.

Elfström har således tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska kulturradikalismen – den inte minst viktiga av de saker som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDU:s och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi finner om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten: en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med deras historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDU:s milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte den “etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konservativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.

25. September 2001

“Es ist das erste Mal in der Geschichte der deutsch-russischen Beziehungen, dass ein russisches Staatsoberhaupt in diesem Hohen Hause auftritt. Diese Ehre, die mir heute zuteil geworden ist, bestätigt das Interesse Russlands und Deutschlands am gegenseitigen Dialog. Ich bin gerührt, dass ich über die deutsch-russischen Beziehungen sprechen kann, über die Entwicklung meines Landes sowie des vereinigten Europa und über die Probleme der internationalen Sicherheit – gerade hier in Berlin, in einer Stadt mit einem so komplizierten Schicksal.

Diese Stadt ist in der jüngsten Geschichte der Menschheit mehrmals zum Zentrum der Konfrontation beinahe mit der ganzen Welt geworden. Selbst in der schlimmsten Zeit – noch nicht einmal in den schweren Jahren der Hitler-Tyrannei – ist es aber nicht gelungen, in dieser Stadt den Geist der Freiheit und des Humanismus, für den Lessing und Wilhelm von Humboldt den Grundstein gelegt haben, auszulöschen.

In unserem Lande wird das Andenken an die antifaschistischen Helden sehr gepflegt. Russland hegte gegenüber Deutschland immer besondere Gefühle. Wir haben Ihr Land immer als ein bedeutendes Zentrum der europäischen und der Weltkultur behandelt, für deren Entwicklung auch Russland viel geleistet hat. Kultur hat nie Grenzen gekannt. Kultur war immer unser gemeinsames Gut und hat die Völker verbunden. Heute erlaube ich mir die Kühnheit, einen großen Teil meiner Ansprache in der Sprache von Goethe, Schiller und Kant, in der deutschen Sprache, zu halten.

[Ende der Simultanübersetzung]

Sehr geehrte Damen und Herren, soeben sprach ich von der Einheit der europäischen Kultur. Dennoch konnte auch diese Einheit den Ausbruch zweier schrecklicher Kriege auf diesem Kontinent im letzten Jahrhundert nicht verhindern. Sie verhinderte ebenfalls nicht die Errichtung der Berliner Mauer, die zum unheilvollen Symbol der tiefen Spaltung Europas wurde.

Die Berliner Mauer existiert nicht mehr; sie ist vernichtet. Es wäre angebracht, sich heute daran zu erinnern, wie es dazu gekommen ist. Ich bin mir sicher, dass großartige Veränderungen in Europa, in der ehemaligen Sowjetunion und in der Welt ohne bestimmte Voraussetzungen nicht möglich gewesen wären. Ich denke dabei an die Ereignisse, die in Russland vor zehn Jahren stattgefunden haben.

Diese Ereignisse sind wichtig, um zu begreifen, was bei uns vor sich gegangen ist und was man von Russland in der Zukunft erwarten kann. Die Antwort ist eigentlich einfach: Unter der Wirkung der Entwicklungsgesetze der Informationsgesellschaft konnte die totalitäre stalinistische Ideologie den Ideen der Demokratie und der Freiheit nicht mehr gerecht werden. Der Geist dieser Ideen ergriff die überwiegende Mehrheit der russischen Bürger. Gerade die politische Entscheidung des russischen Volkes ermöglichte es der ehemaligen Führung der UdSSR, diejenigen Beschlüsse zu fassen, die letzten Endes zum Abriss der Berliner Mauer geführt haben. Gerade diese Entscheidung erweiterte mehrfach die Grenzen des europäischen Humanismus, sodass wir behaupten können, dass niemand Russland jemals wieder in die Vergangenheit zurückführen kann. […]

Ich bin der festen Meinung: In der heutigen sich schnell ändernden Welt, in der wahrhaft dramatische Wandlungen in Bezug auf die Demographie und ein ungewöhnlich großes Wirtschaftswachstum in einigen Weltregionen zu beobachten sind, ist auch Europa unmittelbar an der Weiterentwicklung des Verhältnisses zu Russland interessiert.

Niemand bezweifelt den großen Wert der Beziehungen Europas zu den Vereinigten Staaten. Aber ich bin der Meinung, dass Europa seinen Ruf als mächtiger und selbstständiger Mittelpunkt der Weltpolitik langfristig nur festigen wird, wenn es seine eigenen Möglichkeiten mit den russischen menschlichen, territorialen und Naturressourcen sowie mit den Wirtschafts-, Kultur- und Verteidigungspotenzialen Russlands vereinigen wird. […]

Eine der Errungenschaften des vergangenen Jahrzehnts war die beispiellos niedrige Konzentration von Streitkräften und Waffen in Mitteleuropa und in der baltischen Region. Russland ist ein freundlich gesinntes europäisches Land. Für unser Land, das ein Jahrhundert der Kriegskatastrophen durchgemacht hat, ist der stabile Frieden auf dem Kontinent das Hauptziel.

Wie bekannt, haben wir den Vertrag über das allgemeine Verbot von Atomtests, den Vertrag über die Nichtverbreitung von Kernwaffen, die Konvention über das Verbot von biologischen Waffen sowie das START-II-Abkommen ratifiziert. Leider folgten nicht alle NATO-Länder unserem Beispiel. […]

Tatsächlich lebte die Welt im Laufe vieler Jahrzehnte des 20. Jahrhunderts unter den Bedingungen der Konfrontation zweier Systeme, welche die ganze Menschheit mehrmals fast vernichtet hätte. Das war so furchterregend und wir haben uns so daran gewöhnt, in diesem Count-Down-System zu leben, dass wir die heutigen Veränderungen in der Welt immer noch nicht verstehen können, als ob wir nicht bemerken würden, dass die Welt nicht mehr in zwei feindliche Lager geteilt ist. Die Welt ist sehr viel komplizierter geworden. […]

Die Verwirklichung demokratischer Prinzipien in den internationalen Beziehungen, die Fähigkeit, richtige Beschlüsse zu fassen, und die Bereitschaft zu einem Kompromiss – das ist eine schwierige Sache. Es waren aber ausgerechnet Europäer, die als Erste verstanden haben, wie wichtig es ist, nach einheitlichen Beschlüssen zu suchen und nationalen Egoismus zu überwinden. Wir sind einverstanden; dies sind gute Ideen. Die Qualität der Beschlussfassungen, deren Effizienz und letzten Endes die europäische und die internationale Sicherheit hängen im Großen und Ganzen davon ab, inwiefern wir diese klaren Grundsätze heute in praktische Politik umsetzen können.

Noch vor kurzem schien es so, als würde auf dem Kontinent bald ein richtiges gemeinsames Haus entstehen, in welchem Europäer nicht in östliche und westliche, in nördliche und südliche geteilt werden. Solche Trennungslinien bleiben aber erhalten, und zwar deswegen, weil wir uns bis jetzt noch nicht endgültig von vielen Stereotypen und ideologischen Klischees des Kalten Krieges befreit haben. Heute müssen wir mit Bestimmtheit und endgültig erklären: Der Kalte Krieg ist vorbei. […]

Die Welt befindet sich in einer neuen Etappe ihrer Entwicklung. Wir verstehen: Ohne eine moderne, dauerhafte und standfeste internationale Sicherheitsarchitektur schaffen wir auf diesem Kontinent nie ein Vertrauensklima und ohne dieses Vertrauensklima ist kein einheitliches Großeuropa möglich. Heute sind wir verpflichtet, zu sagen, dass wir uns von unseren Stereotypen und Ambitionen trennen sollten, um die Sicherheit der Bevölkerung Europas und die der ganzen Welt zusammen zu gewährleisten.

Liebe Freunde, Gott sei Dank wird Russland in Europa heutzutage nicht nur im Zusammenhang mit Oligarchen, Korruption und Mafia erwähnt. Aber nach wie vor herrscht ein großer Mangel an objektiver Information über Russland. Ich kann mit Zuversicht sagen: Das Hauptziel der Innenpolitik Russlands ist vor allem die Gewährleistung der demokratischen Rechte und der Freiheit, die Verbesserung des Lebensstandards und der Sicherheit des Volkes.

Aber, verehrte Kolleginnen und Kollegen, lassen Sie mich einen Rückblick auf die jüngsten Ereignisse werfen: Russland ist den schmerzhaften Weg der Reformen gegangen. Zu den Maßstäben und Aufgaben, die wir zu lösen hatten, gibt es in der Geschichte keine Analogien.

Natürlich wurden viele Fehler gemacht. Nicht alle Probleme sind gelöst. Aber zurzeit ist Russland ein äußerst dynamischer Teil des europäischen Kontinents. Dabei ist das Wort ‘dynamisch’ nicht nur im politischen, sondern auch im wirtschaftlichen Sinne gemeint, was besonders hoffnungsvoll zu sein scheint.

Die politische Stabilität in Russland wird dank mehrerer Wirtschaftsfaktoren sichergestellt, nicht zuletzt auch dank eines der liberalsten Steuersysteme in der Welt. Mit einer Einkommensteuer von 13 Prozent und einer Gewinnsteuer von 24 Prozent ist das wirklich so! […]

Nur eine umfangreiche und gleichberechtigte gesamteuropäische Zusammenarbeit kann einen qualitativen Fortschritt bei der Lösung solcher Probleme wie Arbeitslosigkeit, Umweltverschmutzung und vieler anderer bewirken. Wir sind auf eine enge Handels- und Wirtschaftszusammenarbeit eingestellt. […]

Ich möchte Ihre Aufmerksamkeit auf solche Dinge lenken, die Sie als Abgeordnete dieses Parlamentes sicher besser einschätzen können und die nicht in den Bereich der Propaganda gehören. Im Grunde genommen hat sich in unserem Staat ein Prioritäten- und Wertewandel vollzogen. Im Haushalt 2002 nehmen die Sozialausgaben den ersten Platz ein. Ich möchte besonders betonen, dass zum ersten Mal in der Geschichte Russlands die Ausbildungsausgaben die Verteidigungsausgaben übertreffen. […]

Die russisch-deutschen Beziehungen sind ebenso alt wie unsere Länder. Die ersten Germanen erschienen Ende des ersten Jahrhunderts in Russland. Am Ende des 19. Jahrhunderts lag die Zahl der Deutschen in Russland an neunter Stelle. Aber nicht nur die Zahl ist wichtig, sondern natürlich auch die Rolle, die diese Menschen in der Landesentwicklung und im deutsch-russischen Verhältnis gespielt haben: Das waren Bauern, Kaufleute, die Intelligenz, das Militär und die Politiker. Zwischen Russland und Amerika liegen Ozeane. Zwischen Russland und Deutschland liegt die große Geschichte. Das schrieb der deutsche Historiker Michael Stürmer. – Ich möchte dazu feststellen, dass die Geschichte genauso wie die Ozeane nicht nur trennt, sondern auch verbindet.

Es ist wichtig, diese Geschichte richtig zu deuten. Wie ein guter westlicher Nachbar verkörperte Deutschland für Russen oft Europa, die europäische Kultur, das technische Denkvermögen und kaufmännisches Geschick. Nicht zufällig wurden früher alle Europäer in Russland Deutsche genannt, die europäische Siedlung in Moskau zum Beispiel ‘deutscher Vorort’.

Natürlich war der kulturelle Einfluss beider Völker gegenseitig. Viele Generationen von Deutschen und Russen studierten und genießen auch heute Werke von Goethe, Dostojewskij und Leo Tolstoj. Unsere beiden Völker verstehen die Mentalität des jeweils anderen Volkes sehr gut. Ein gutes Beispiel dafür sind fabelhafte russische Übersetzungen deutscher Autoren. Diese sind sehr nahe an den Texten, erhalten den Rhythmus, die Stimmung und die Schönheit der Originale. Boris Pasternaks Übersetzung des ‘Faust’ ist in diesem Zusammenhang zu erwähnen.

Meine Damen und Herren, in unserer gemeinsamen Geschichte hatten wir verschiedene Seiten, manchmal auch schmerzhafte, besonders im 20. Jahrhundert. Aber früher waren wir sehr oft Verbündete. Die Beziehungen zwischen unseren beiden Völkern wurden immer durch enge Abstimmung und durch die Dynastien unterstützt. Überhaupt spielten Frauen in unserer Geschichte eine besondere Rolle.

Erinnern Sie sich zum Beispiel an die Tochter Ludwigs IV., des Fürsten von Hessen-Darmstadt: Sie ist in Russland als Fürstin Elisabeth bekannt. Sie hatte ein wirklich tragisches Schicksal. Nach dem Mord an ihren Mann gründete sie ein Nonnenkloster. Während des Ersten Weltkrieges pflegte sie russische und deutsche Verletzte. Im Jahre 1918 wurde sie von Bolschewisten hingerichtet. Ihr galt eine allgemeine Verehrung. Vor kurzem wurde ihr Wirken anerkannt und sie wurde heilig gesprochen. Ein Denkmal für sie steht heute im Zentrum Moskaus.

Vergessen wir auch nicht die Prinzessin von Anhalt-Zerbst. Sie hieß Sophie Auguste Friederike. Sie leistete einen einzigartigen Beitrag zur russischen Geschichte. Einfache russische Menschen nannten sie Mutter. Aber in die Weltgeschichte ging sie als russische Zarin Katharina die Große ein.

Heutzutage ist Deutschland der wichtigste Wirtschaftspartner Russlands, unser bedeutsamster Gläubiger, einer der Hauptinvestoren und maßgeblicher außenpolitischer Gesprächspartner. […]

Ich bin überzeugt: Wir schlagen heute eine neue Seite in der Geschichte unserer bilateralen Beziehungen auf und wir leisten damit unseren gemeinsamen Beitrag zum Aufbau des europäischen Hauses.

Zum Schluss will ich die Aussagen, mit denen Deutschland und seine Hauptstadt vor einiger Zeit charakterisiert wurden, auf Russland beziehen: Wir sind natürlich am Anfang des Aufbaus einer demokratischen Gesellschaft und einer Marktwirtschaft. Auf diesem Wege haben wir viele Hürden und Hindernisse zu überwinden. Aber abgesehen von den objektiven Problemen und trotz mancher – ganz aufrichtig und ehrlich gesagt – Ungeschicktheit schlägt unter allem das starke und lebendige Herz Russlands, welches für eine vollwertige Zusammenarbeit und Partnerschaft geöffnet ist.”

Wortprotokoll (Deutscher Bundestag)

Det är mycket som är oklart rörande flygkraschen i Ukraina. Det är det, med ytterst få undantag, inte för ”västs” – eller åtminstone anglosfärens och Sveriges – ledande politiker och media, som omedelbart efter den tragiska händelsen framställde en entydig bild av förloppet och utan att tveka utpekade Ryssland och Putin som skyldiga.

Brittiska tidningar talade om ”Putins missil”, ”Putins offer”, ”Putin har dödat min son!”, och liknande. Alltifrån början förklarade i Sverige både DN och SvD vilka allvarliga konsekvenser händelsen skulle få för Putin, ja, hur det var början till slutet för honom. Agendan att få bort Putin var groteskt uppenbar.

Ett undantag var DN:s publicering av en satirisk artikel riktad mot Carl Bildts vanliga, komiska tvärsäkerhet. Faktum är att DN inledningsvis var betydligt måttfullare i den antiryska hetsen än SvD. Men det var med all säkerhet en ren tillfällighet. Idag länkar Peter Wolodarski på Twitter till den i Frankrike under årtionden närmast utskrattade Bernard-Henri Lévys inlägg om Europas hållning inför händelsen i NYT (även publicerat i Le Point), som måste tillhöra hans grövsta och löjligaste någonsin.

Det är en typ av propaganda som vi i anglosfären kan följa tillbaka under snart hundra år, till USA:s inträde i första världskriget; ja i mycket är den av samma slag som den tidigare anti-tyska i Storbritannien. Denna reaktion på eller användning av katastrofen är i sig avslöjande och komprometterande för ”väst”. Det visar återigen vilken personlighetstyp våra politiker och framför allt våra journalister representerar – jag har varit inne på denna djupanalys flera gånger tidigare.

Och det är avslöjande och komprometterande även oavsett vem som faktiskt bär skulden. Om detta kan jag alltså bara säga att det är mycket som är oklart. ”Rebellerna”, de proryska separatisterna, d.v.s. de som gör väpnat motstånd mot den väststödda kuppjuntan i Kiev som i månader fört krig mot dem med hjälp av politiska extremistgrupperingar av det allra mest våldsamma och brutala slag, grupperingar av en typ som väst i alla andra sammanhang fördömer, hade självklart inte något som helst motiv för en nedskjutning av ett civilt passagerarplan. En sådan, som kan skyllas på dem, vore ju en självklar katastrof för dem. Detsamma gäller givetvis för Ryssland.

Detta anger emellertid också vad som var det enda motivet för de enda som hade ett motiv, nämligen Kievjuntan inklusive Svoboda och Högersektorn, och deras västerländska understödjare. Detta motiv är lätt att se och mycket starkt. Trots Rysslands annektering av Krim var de signifikativt nog i stort behov av ökat stöd i världsopinionen efter såväl den våldsamma kuppen i vintras som det än våldsammare efterföljande kriget mot den egna befolkningen i landets östra delar. De var också i behov av ökat militärt stöd från väst mot separatisterna och Ryssland. Om skulden för en nedskjutning som de i verkligheten själva genomförde kunde läggas på separatisterna, skulle mycket av detta kunna vinnas.

Eftersom separatisterna uppenbart inte har något motiv, måste i denna skuldfördelning nedskjutningen förklaras som ett misstag från deras sida. Men då nedskjutningen endast kunnat genomföras medels det från Ryssland levererade avancerade luftvärnssystemet SA-11, vars användning kräver motsvarande avancerad utbildning, frågar man sig hur ett sådant misstag är möjligt. Hur kan de avancerade SA-11-operatörerna förväxla ett civilt flygplan på 10 000 meters höjd med de ukrainska militära plan man tidigare skjutit ned på endast hälften av denna höjd?

Kanske kan de det – det låter märkligt, men det är omöjligt för mig att bedöma. Varken Kiev, väst eller Ryssland har såvitt jag kunnat se presenterat några entydiga bevis. Och vi har alltså fortfarande långt kvar till en neutral utredning av trovärdig internationell expertis. Men måste inte de frågor jag ställer också ställas?

Om separatisterna skjutit ned planet är det en tragisk olycka i det pågående inbördeskriget. Om ryssarna levererat luftvärnssystemet är de involverade i detta krig och därmed i olyckan. Men olyckor händer i krig, och väst är självt involverat i samma krig på Kievs sida. Var är upprördheten över det helt avsiktliga dödandet av ryska eller ryskvänliga civila ukrainare, långt bortom alla olyckor, som ingen kan ifrågasätta att Kievjuntan under lång tid kontinuerligt stått för?

Vad man främst borde vända sig mot här är den destruktiva antiryska västagendan som är så obehagligt och ogenerat påträngande i all rapportering om flygtragedin. Varför har det överhuvudtaget varit nödvändigt att skapa detta fientliga förhållande till Ryssland som är orsaken till inbördeskriget? Tills för bara några år sedan eftersträvade Putin målmedvetet det närmaste samarbete med Europa, ett samarbete som självklart också Ukraina skulle tagit del i.

Ryssland och Europa

Ursprungligen publicerat 10/10 2010 (Politics)

En nationalistisk kommentator av mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt skriver att Jakob Söderbaums och Dag Elfströms – bloggen Tradition & Fasons redaktörer – tystnad i massinvandringsfrågan beror enbart på personlig rädsla för de konsekvenser det skulle få om de öppet uttryckte det “alla begriper”, nämligen att “inte heller de gillar massinvandringen”. Jag vill kort kommentera denna anklagelse i form av ett nytt, separat inlägg. Situationen är inte så enkel.

Söderbaum och Elfström har med Tradition & Fason gjort en viktig insats genom att verkligen försöka upprätthålla, eller återupprätta, viktiga element i den konservativa traditionen i en tid när Moderaterna inte vill kännas vid dem. Moderaterna har inte bara sedan länge varit ett rationalistiskt-teknokratiskt-pragmatiskt och sedan åttiotalet också delvis libertarianskt parti, på väg att släppa de sista spåren t.o.m. av sitt konservativa form- och symbolspråk, utan också förvandlat sig själva till Nya Moderaterna, nedtonande eller övergivande mycket av även denna icke-konservativa identitet för att också försöka framstå som en bättre version av socialdemokrati av dagens typ, med dess karaktäristiska och tidstypiska ideologiska eller åtminstone retoriska utbyggnader.

Signifikativt nog har Söderbaum och Elfström i protest blivit kristdemokrater. Det finns mycket att säga om konservatismen i förhållande till kristdemokratin, men det är ett annat ämne. I Tradition & Fason har de hursomhelst förtjänstfullt försökt visa, inte minst genom historiska tillbakablickar och s.a.s. återerövringar, att konservatismen inte är vad radikalmodernisterna från Vänsterpartiet till Moderaterna vill ge sken av, utan rymmer insikter och värden av central betydelse också för sam- och framtiden.

Inte minst den mer eller mindre konservativa del av borgerligheten som Tradition & Fason representerar är emellertid mentalt konfigurerad på sådant sätt att så snart invandringsfrågan kommer upp börjar röda lampor blinka och alarmklockor ringa om exempelvis Heimdal och de judiska läkarna på trettiotalet. Det gäller för dem i första hand att visa att konservatism inte är detsamma som potentiell nationalsocialism. Detta är vad Söderbaum och Elfström ser som den primära, negativt avgränsande uppgiften i deras förnyade försvar för konservatismen, en uppgift som dagens Moderater överhuvudtaget inte längre behöver bekymra sig om.

Söderbaum och Elfström är helt enkelt benägna att tro – och just detta tror dock naturligtvis också Moderaterna – att massinvandringspolitiken inte kan kritiseras utan att detta leder till nazism, och, framför allt, att den inte kan kritiseras av konservativa utan att konservatismen anklagas för att vara den potentialitet ur vilken nazismen aktualiseras. Deras tystnad i massinvandringsfrågan beror, tror jag, på deras ovanliga engagemang för den utsatta konservatismen.

Men en konservatism som av dessa skäl överhuvudtaget inte kan hantera denna fråga och det anti-västliga globalistiska sammanhang av vilket den är en del, som låser sig i en förenklande dikotomi i förhållande till all nationalism, och som därmed tvingas godta även de mest problematiska och radikala formerna av globaliseringen, måste bli en ny, ohistorisk och artificiell konservatism. En form fjärran från de konservativa traditioner från före massinvandringens tid som Söderbaum och Elfström med rätta studerar och lyfter fram.

Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa fenomen. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.

Det är en svår uppgift; inte minst kräver nationalismens historiskt väldokumenterade konfliktpotential (och aktualitet) en högt uppövad förmåga till urskillning och moraliskt omdöme.

Men detta är nödvändigt. För inte minst inför de alltmer uppenbara icke-frihetliga sidorna av dagens finanskapitalistiska globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.

En personlig historia

Bonniers, 2007 (1996); tredje upplagan med nyskrivna för- och efterord.

Baksida:

I en personligt hållen essä skärskådar Göran Rosenberg vår civilisations största och mest genomgripande utopi: Det förlovade landet, Messiasriket, Sion, Israel. Bokens titel ger en fingervisning om var hans resa så småningom slutar. Det förlorade landet är på en gång en spännande idéhistorisk odyssé och en politisk självbiografi; en personlig historia kort sagt.

“Ett mästerstycke av en stilistisk briljans vi ej skådat sedan Tingstens memoarer. En självbiografi som höjer sig till en analys av vår tids utopier och messianska drömmar, ej bara Israels…”

Per Wästberg, Dagens Nyheter

“Man läger samman boiken, vet att man läst en klassiker. Orädd, lysande och hederlig, och man lär sig mycket om en tragedis anatomi.”

Per Olov Enquist, Expressen

“Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet är en skakande bok om en oerhörd besvikelse…Rosenberg har med intellektuell integritet och idéhistorisk kunskap gett oss sin berättelse om Israel.”

Gunnar Fredriksson, Aftonbladet

“Melodin kommer från sista satsen i Beethovens nionde symfoni från 1823, där han tonsatte Friedrich von Schillers ‘Hymn till glädjen’ från 1785.

År 1972 antog Europarådet Beethovens tonsättning av ‘Hymn till glädjen’ som sin hymn. År 1985 antog EU:s stats- och regeringschefer den som EU:s officiella hymn. På musikens universella och ordlösa språk uttrycker hymnen EU:s ideal om frihet, fred och solidaritet.

Front Nationals intressante tidigare vice ordförande, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch, som härom året var aktuell för ordförandeposten i partiet men fick stå tillbaka för Marine Le Pen, uttalar sig i intervjun nedan om gruppbildningarna i Europaparlamentet på ett sätt som är relevant även för den svenska debatten.

Gollnisch anses nämligen representera det äldre FN som Marine Le Pen försökt modernisera. Vad som framför allt gör honom kontroversiell är hans ordförandeskap för den tidigare EP-gruppen Identité, Tradition, Souveraineté och för det likaledes nu upplösta europeiska politiska partiet Alliance européenne des mouvements nationaux. Den i franskt sammanhang som jag uppfattar det ovanligt dåliga intervjuaren, som flera gånger använder en av de många bisarra “-fob”-stämplarna, “europhobe”, frågar honom här om hans uppfattning om det radikala ungerska partiet Jobbik, som hade företrädare i det senare. Marine Le Pen beslöt när hon tillträtt som ordförande att FN skulle lämna detta parti till förmån för dagens EAF.

Utan tvekan fanns i båda dessa associationer politiskt problematiska medlemmar. Gollnisch förnekar heller på intet sätt detta: där fanns, förklarar han, inkompatibiliteter. I de respektive partiernas och företrädarnas inrikespolitik fanns inslag som var oförenliga med FNs på motsvarande områden. Gollnisch försvarar dock sitt tidigare samarbete dels med att de individuella företrädare från Jobbik han arbetade var respektabla, dels med att det samarbetet handlade om endast var Europapolitiken, där de hade i tillräcklig utsträckning överensstämmande ståndpunkter.

Det kan säkert diskuteras om detta är riktigt. Från mitt perspektiv förblir naturligtvis både Gollnisch och i synnerhet Jobbik, som han alltså själv markerar avstånd till på andra området än det för det partiella samarbetet aktuella, i alltför hög grad nationalistiska – det är ju för mig även Marine Le Pen. Men Gollnischs svar är ändå principiellt viktigt p.g.a. den oavbrutna kritiken mot FN. Det förklarar hur även partiets efter Jean-Marie Le Pen mest kritiserade företrädare och representant för dess äldre historia själv motiverar det omstridda samarbetet och visar hur även han betonar skillnaderna gentemot Jobbik.

När intervjuaren hänför honom och Jean-Marie Le Pen till det gemensamma äldre gardet påpekar han att det var den senare själv som valde att ge sitt stöd till sin dotter i stället för till honom i partiledarvalet, och att situationen bl.a. därför är betydligt mer komplicerad än en enkel fracture mellan de gamla och nya. Han understryker också sitt eget stöd för Marine Le Pen efter detta val, och att han har gott hopp om att FNs nya grupp snart kommer kunna bildas.

Gollnischs tal efter valet av Marine Le Pen till partiledare

Intervju med Gollnisch 2010

Svar till “RB”

Jag brukar inte lyfta fram för mig okända, anonyma skribenter och besvara deras kommentarer i separata inlägg i stället för i kommentarfälten, men det är ett faktum att nästan alla sådana i denna blogg, liksom många av de som skriver under eget namn, ofta förtjänar det, både på grund av sina väsentliga synpunkter och – inte minst – genom att vara mycket välformulerade. Signaturen ”RB” är en sådan. Jag återger därför nu här hennes kommentar till mitt inlägg Sverigedemokraternas framtida Europapolitik, uppdelad i mindre delar, följda av mitt svar.

–

Jan Olof, du gör ett utmärkt arbete med dina försök att bredda SD:s politik!

Tack, roligt att du uppskattar detta!

Själv är jag tämligen övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll – liksom SD – men vad vi ska ha istället, det har jag faktiskt vissa svårigheter att inse. Jag är därför intresserad av att höra dina synpunkter på några frågor:

En grundläggande sådan är ju: Ser du EU som ett ramverk som man överhuvudtaget ska bygga vidare på eller är det något annat som gäller?

Ja, jag ser det som ett ramverk som man kan bygga vidare på efter att i vissa avseenden först ha byggt om det. Det måste i mycket större utsträckning ta hänsyn till och anpassas till Europas geografiska, kulturella och nationella mångfald; det ohistoriska, abstrakta ideologiska tänkandet måste omprövas. (Jag antar att du menar att du liksom SD är övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll, inte att dagens EU liksom SD är på väg åt fel håll.)

Och i så fall, ska det vara en sammanslutning där man kan vara med på det man vill – en slags infrastruktur som möjliggör ett “smörgåsbord” där man kan välja vad man vill vara med på eller inte? Eller ska det var som idag (på det hela taget), dvs att det i grund och botten är allt eller inget?

Det ska vara mycket mer av ”smörgåsbord”, och om man väljer ”allt” ska detta vara i hög grad av annan karaktär och annorlunda sammansatt än det är idag.

Eller ska man skippa EU helt och sköta “smörgårdsbordsfrågorna” via separata sammanslutningar och samarbeten?

Ja, många sådana frågor kommer definitivt kunna skötas på sådant sätt. Men för andra bör ett i tillräcklig utsträckning reviderat, enhetligt ramverk också kunna göras acceptabelt.

Sedan kommer frågorna om vad man egentligen ska samarbeta om. Naturligtvis har människor i Europa alltid samverkat (och motverkat) över gränserna, och så kommer det alltid att vara.

Syftet med samarbetet är inte minst att s.a.s. motverka motverkandet. Vi måste se oss mer som en enhet med gemensamma intressen på centrala områden.

Men vad behöver vi samverka om som kräver ett gemensamt ramverk, om vars styrande vi ska rösta vart 5:e år?

Till den grundliga reform av ramverket jag önskar hör ändringar i hela den nuvarande strukturen med råd, kommission, ministerråd, parlament och domstol. Det vi röstar om vart 5:e år är ju, med den nuvarande konstruktionen, inte så mycket, och de nationella valen handlar ju i alltför liten utsträckning om Europafrågor.

Den frågan är faktiskt inte uppenbar, i alla fall för mig. Ekonomin är en kandidat helt klart. Alla länder kan rimligen inte tillverka allt, och därför behövs handel över gränserna. Att det bör finns frihandelsområden, åtminstone för en stor del av varorna, är en rimlig tanke.

Ja, och här finns ju också utrymme för många gemensamma satsningar och projekt som är för stora för enskilda länder. En grundläggande sak på ekonomins område som ofta förbises är att samarbete är nödvändigt för reglering och reform av banksystemet.

Men sedan? Miljön t.ex nämns ofta, eftersom dess problem är gränsoverskridande. Men kommer vi egentligen snabbare framåt för att vi har en gemensam plan?

Det tror jag är möjligt, ja.

Ett gemesamt försvar mot yttre hot kan ju också låta bra på pappret, men hur undviker man att det kommer att kapas av de som har en annan agenda? 

Hela grundproblemet med EU är att det är ett Europa kapat av dem som har en annan agenda. Lösningen är att ersätta dem och deras agenda med en sant europeisk. När Europapolitikerna verkligen konkret och entydigt arbetar i Europas och dess olika nationers verkliga intresse, med folklig förankring och folkligt medbestämmande (som inte utesluter utan tvärtom bör samspela med en genuin, traditionell och högre-kosmopolitisk elit), blir samarbetet på alla områden naturligtvis en helt annan sak. Detta är nyckeln till svaret på alla frågor här. Ingenting ska kunna kapas av dem som har en radikalt annorlunda, anti-europeisk agenda.

Samarbete behövs för en linje i världspolitiken som frigör Europa från den nuvarande amerikanska. Försvar mot yttre hot är en mycket mer angelägen punkt än de flesta idag tycks tro. Om de direkt och indirekt USA-uppviglade islamistiska extremisterna inte stoppas, om USA tvärtom fortsätter jämna vägen för dem genom att bekämpa de som främst står emot dem i Mellanöstern (Syrien och Iran), om Turkiet hesiterar i sitt agerande, och om EU dessutom självt framhärdar i sin Europadestruktiva alienering av vår på så många sätt nära granne Ryssland, kan det ganska snabbt bli nödvändigt att samordna omfattande gemensamma försvarsåtgärder. Gränserna måste stängas för den urskillningslösa invandringen från Mellanöstern och Afrika (samtidigt som kvalificerade personer selektivt kan fortsätta tas emot). Övervakningen av muslimska grupper i Europa måste självklart kraftigt utökas och förbättras. Extremister måste återföras till sina ursprungsländer. När allt detta är genomfört, måste vi emellertid upprätthålla ett gott förhållande till islam och moderata muslimer som inte hotar Europa, och avstå från all intervention i den muslimska världen av den typ som det nuvarande EU dragits in i eftersom det i så hög grad är ett amerikanskt och NATO-relaterat projekt.

I anslutning till detta kan också ett annat ytterligare samarbetsområde nämnas – och ett som SD brukar explicit betona som värdefullt – nämligen brottsbekämpningen i allmänhet. Även här kommer tyvärr under ganska lång tid gemensamma ansträngningar krävas. Brottsligheten är i hög grad internationell, och ofta just p.g.a. EUs felkonstruktion; det kommer ta tid för en ny, alternativ, frihetligt socialkonservativ europeisk politik och kulturell förnyelse att reducera den. Övervakning av brottsmisstänkta bör i många fall – inte bara de radikala islamisternas – skärpas.

Slutligen har vi då förutom de mer “profana” frågorna som jag nämnde ovan, frågan om “vårdandet av den europeiska identiteten”. Alltså det som jag uppfattar som en av dina hjärtefrågor när det gäller SD och deras Europapolitik. Har du möjlighet att konkret förklara vad det är som behöver göras här, och varför det i så fall är otillräckligt att göra det på nationell grund. Alternativt hänvisa till någon artikel. Jag tror helt enkelt att vi måste vara konkreta här om folk i allmänhet ska förstå vad det gäller. För jag förstår det faktiskt inte riktigt själv! Det må vara så att det för inte så länge sedan räckte att svara “arvet från Aten, Rom och Jerusalem” som du skriver på något annat ställe, men – tyvärr – jag tror inte det räcker idag.

Vårdandet av den europeiska identiteten bör innebära just att den, d.v.s. arvet från Athen, Rom och Jerusalem, till vilket kommer vissa andra och inte minst tidiga nordeuropeiska inslag, görs konkret. Detta vårdande av den gemensamma identiteten kan utan tvekan med fördel ofta göras gemensamt. Men inte minst här gäller att det inte får kapas av personer med annan agenda. Samarbetet på kulturens och kulturpolitikens område måste avveckla de andra agendor som länge dominerat, samtidigt som den verkliga, historiskt utvecklade europeiska identiteten åter fokuseras och nyformuleras.

Sammanfattningsvis: Andemeningen i det jag säger är att jag gillar ditt vurmande för en positiv SD-vision. Jag gör själv detsamma så fort tillfälle ges, inte minst i diskussionsforum. Jag tror helt enkelt att det är SD:s – och kanske Sveriges – enda chans på lång sikt. Att SD:s hårda kalla frågor får en naturlig position i en större positiv helhet, och att idéerna blir så bra att det i längden blir omöjligt för de andra att stå emot utan att ändra sig. MEN att jag är osäker på om vi ska bygga upp en europeisk infrastruktur, och i så fall hur. Eller om den ovillkorligen kommer att kapas av de som vill något annat.

RB

Roligt att du håller med om allt detta. Jag hoppas att jag åtminstone i någon mån har lyckats antyda hur och varför jag menar att en europeisk infrastruktur är önskvärd.

Problemet idag är, återigen, just att denna har kapats, och utvecklats på fel sätt, av sådana som vill något annat än det jag här och i tidigare inlägg, liksom också du, beskrivit. Det gör det tyvärr mycket svårt att överhuvudtaget tala om Europasamarbete i positiva termer idag: EU-motståndet är så starkt att alla förslag av alltför många associeras med det förvanskade projekt vi idag lever med, och därmed avfärdas. Därför kan man idag tyvärr endast uttala sig om det alternativa samarbetet i mycket allmänna och inexakta termer, på det sätt jag här försökt göra. I synnerhet när man försvarar de alldeles för nationalistiska partierna som – av andra skäl – den enda framkomliga vägen till europeisk förnyelse, och därmed talar inte minst till deras företrädare! Även selektivt bibehållande av EU-ramverk är i detta sammanhang kontroversiellt.

EU avskräcker helt enkelt alltför många från fortsatt samarbete, ja även alternativt samarbete. Det är det allra största problemet med EU, det sätt på vilket EU mest fatalt utgör ett hot mot Europa. Den nödvändiga början måste kanske därför vara att påtala detta problem, vända sig mot kapandet av agendan, samtidigt som man återställer eller upprättar den sant pro-europeiska genom att börja med att tydliggöra arten och innebörden av det historiskt framvuxna Europa i kulturella termer. Kanske bör man först när detta åstadkommits och allmänt förtroende återvunnits gå vidare med mer specifika förslag rörande de institutionella formerna.