Face à la crise du capitalisme, on voit le FMI, des gouvernements ou des économistes célèbres brûler ce qu’ils ont adoré – le marché – et réhabiliter l’État autrefois honni: nous vivons l’amorce d’une “démondialisation”. Ce mouvement réveille de vieilles peurs. Et si elle annonçait le retour au temps des guerres?
Ces craintes sont l’effet d’un mythe qui fut propagé par intérêt, celui du “doux commerce” venant se substituer aux conflits. C’est par la violence, en réalité, à coups de calculs et de mensonges, que les puissances dominantes ont ouvert les marchés et modifié à leur guise les termes de l’échange. Il faut donc établir le vrai bilan de cette mondialisation, pour penser rigoureusement une nouvelle organisation commerciale et financière qui ne conduise pas au chaos et à l’affrontement des nationalismes.
Biographie de l’auteur:
Jacques Sapir est économiste, directeur de recherche à l’École des hautes études en sciences sociales, a notamment publié Faut-il sortir de l’Euro?, Le Nouveau XXIe siècle, et La Fin de l’Euro-libéralisme.
Beatrice Ask säger nu att hon inte “stänger…dörren för att lagstiftningen behöver analyseras och eventuellt skärpas”. Detta naturligtvis efter IS’ och liknande av alliansregeringen stödda gruppers härjningar i Irak och Syrien, SÄPOs bedömning att ett åttiotal svenska medborgare deltar i dem och att dessa kommer utgöra ett hot även i Sverige, och den internationella forskningens stöd för uppfattningen om detta hot mot Europa.
Och efter FPs av allt detta föranledda förslag att svenska medborgares deltagande i terrorträning utomlands ska förbjudas. “Vi kan konstatera”, skriver Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i SvD, “att flera EU-länder både gör mer och har en tuffare lagstiftning än Sverige när det gäller att komma åt problematiken”. Caroline Szyber (KD) instämmer, och Morgan Johansson (S) tycker att regeringen redan tidigare borde ha verkat för skärpt lagstiftning. Endast V förblir nöjda med den nuvarande. T.o.m. MPs Maria Ferm tycks stödja förslaget.
Eftersom jag vänder mig mot den generella övervakningen vill jag här upprepa att jag naturligtvis är för övervakning av reellt brottsmisstänkta, och att den i vissa fall också bör kraftigt skärpas. På detta område, och i synnerhet ifråga om den islamistiska extremismen, krävs som jag också framhållit intensifierat europeiskt samarbete. Det förhåller sig inte så att dessa frågor inte kan, inte bör, inte måste åtskiljas.
Saddam Hussein hotade oss inte, Gaddafi hotade oss inte, Assad och Iran hotar oss inte. Men IS har uttalat mycket explicit hot mot oss och visar vad hotets förverkligande innebär. Detsamma gäller andra liknande grupper. Begreppen “terrorträning” och “terrorresor” är inte längre fullt adekvata. Det handlar nu om reguljär krigföring som extremistgrupperna hotar att föra vidare till Europa.
Men FP försvarar alltså idag hursomhelst just det Kent Ekeroth i klippet ovan i maj förra året kan ses försöka övertyga alliansregeringen om. Jimmie Åkessons respons är befogad: “Folkpartiet har ju en tradition att slänga fram SD-förslag lagom till valet och det vore klädsamt om detta förlag som omväxling står kvar även efter valet. Vi vill dessutom att man ska utvisas på livstid om man åker till andra länder och begår terroristbrott, om man inte är svensk medborgare eller har flera medborgarskap.”
Det borde dessutom finnas anledning att ställa frågan om regeringens ansvar för framväxten av just de extremistgrupper man nu inser att man måste vidta åtgärder mot. Detta är viktigt för den större analysen och förståelsen. Man har dels stött och deltagit i “västs” katastrofala militära interventioner som berett vägen för dessa grupper, dels direkt och indirekt bistått dem i Syrien.
Jag ska inte säga att jag inte tar i Aftonbladet och Expressen med tång. Denna attityd skulle i många fall uppfattas som ett uttryck för snobbism. Och utan tvekan kan den också ofta verkligen vara det.
Men så behöver inte vara fallet. Förhållningssättet kan vara välgrundat, även om det i praktiken blir för extremt. Det finns avgörande moraliska, intellektuella, allmänkulturella och politiska skäl till varför man i viss mening och på visst sätt i några avseenden bör förakta den typ av journalistik och opinionsbildning dessa tidningar oftast representerar.
Hursomhelst fick jag indirekt lära mig att inte läsa kvällstidningar. I de allra flesta hem jag besökte under min uppväxt, alldeles oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska (och de var ungefär lika många i varje kategori), skulle det närmast ha varit en skam att ertappas med någon av dessa tidningar. De syntes aldrig.
Jag är beredd att försvara de värderingar som förklarar detta förhållande. Men det är inte bara för att Aftonbladet och Expressen är mer än principiellt populistiska i den lägre meningen, för att de ofta är grovt och exploaterande vulgära, som jag menar att man bör förhålla sig med stor reservation till dem.
I exempelvis den engelska konservativa tabloidpressen finns ofta, vid sidan av all råhet, också verkligt sanningssägande, insiktsfulla och avslöjande artiklar av en typ de seriösa tidningarna saknar. Så skulle kunna vara fallet i Sverige också. Populismen skulle kunna åtminstone då och då höja sig till populism i högre meningpopulism i högre mening, och därmed konvergera med några av den mer genuina konservatismens verkliga och avancerade insikter.
Men i Sverige har vi inte någon sådan tabloidpress. Här förenas den programmatiska och systematiska populismen i lägre mening, den otillbörliga förenklingen och propagandan, vulgariteten, smaklösheten, grovheten, vädjandet till det lägre hos läsarna och därmed läsarföraktet, med en politisk tendens – två varianter av en politisk tendens – som jag i det mesta förkastar. Det är denna kombination som gör avståndstagandet, ja, ibland tångens avstånd, nödvändigt.
Den typ av journalister och tyckare, numers ofta rena ignoranter, som dessa tidningar i allmänhet och i allt större utsträckning bygger sin verksamhet på är ett inte minst för en sund form av demokrati djupt problematiskt fenomen i eller en djupt problematisk produkt av dagens samhälle. Tyvärr finner vi det naturligtvis också inte bara i TV och radio utan i allt högre grad även i morgontidningarna, eller vad som förr avskilde sig som sådana.
Det har alltid varit svårt att förstå hur tidningar som marknadsför sig med löpsedlar av Aftonbladets och Expressens typ på allvar kan göra anspråk på att ha kulturredaktioner och kulturskribenter. Nu finner vi förvisso ibland en och annan god kulturskribent. Men kombinationen och sammanhanget är bisarra. Det är de även ifråga om vissa politiska krönikörer. Som jag tidigare påpekat blir effekten ibland rent komisk, som när Johan Hakelius framför sin utstuderade, engelskimiterande posekonservatism i Aftonbladet.
Eller bara beklaglig, som när Marie Söderqvist, som jag uppskattar för hennes intresse för kulturkonservatismen på nittiotalet även om hon nu mer verkar ägna sig åt mode och livsstil och sånt, dränker sina krönikor i Expressens hav av smaklösheter av alla slag. Det är ovärdigt, helt enkelt. Och det gör ju att många som annars skulle läsa dem inte gör det. Inramningen är för billig och stillös. Marie Söderqvist i Expressen är ett utmärkt exempel till stöd för några av de argument jag försökt föra framföra fram för varför den personliga bloggen är en bättre publikationsform än dagens tidningar, åtminstone de svenska. Om Marie startade en egen blogg skulle med all säkerhet många med min inställning läsa henne med långt större regelbundenhet.
Det finns alltså undantag i form av enstaka goda skribenter. Det finns också undantag i form av i den ovan angivna meningen dåliga skribenter som då och då råkar skriva bra saker. Ibland får jag tips av vänner och bekanta om sådant som är läsvärt, och andra gånger finner jag själv hänvisningar och länkar som gör att jag klickar mig fram till nätupplagorna.
Vilken kategori Aftonbladets Fredrik Virtanen tillhör vet jag inte. Men idag tipsade mig en god moderat vän om en utmärkt ledare av honom om Fredrik Reinfeldt: Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet. Den påminner mig också om ett inlägg av Expressens kulturskribent (kanske en god sådan?) Gunilla Brodrej i somras, som Thomas Nydahl fäste min uppmärksamhet på.
Vad Virtanen pekar på är i hög grad samma problem som hans egen tidning och Expressen normalt är exempel på. Men i denna ledare fångar Virtanen, i den utsträckning och på det sätt som är möjliga i en kvällstidningsledare, med stor klarhet och konkretion den svenska politiska kulturens förfall.
Virtanen ger först ett talande exempel från socialdemokratin, genom en jämförelse, utifrån en konkret incident, mellan Bengt Göransson och Thomas Bodström. Göransson “ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av socialdemokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige”.
Idag har toppolitikerna “klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan”. De inte bara “spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga”. Och det “mår inte ett land särskilt bra av”: “Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.”
Och Moderaterna har snarast blivit än värre än Socialdemokraterna. “Moderatledare”, fortsätter Virtanen, “har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.” Han är “en enmansorgie i banal medelklass” (när Virtanen också kallar honom “dundersvenne” kan det dock vara ett uttryck för illegitim, politisk-korrekt oikofobi; jag är litet osäker på terminologin här). Han “gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent”, “ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare”, och “lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz”. Och “som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell.
Som Virtanen själv visar handlar det om mer än bara Reinfeldt och Nya Moderaterna. Det handlar också om borgerligheten i allmänhet, vars kulturella och politiska förfall jag försökt ta upp och utmana i flera inlägg här. Och alltså om Socialdemokraterna. Ja, om den politiska kulturen i allmänhet. Det är ett centralt humanistiskt och demokratiskt problem Virtanen tar upp, ett problem som även jag flera gånger också som sådant berört, exempelvis här. Kopplingen mellan den allmänna kulturella nivån och den politiska debatten, retoriken och polemiken, ja hela utformningen av politiken, är uppenbar.
Avslutningsvis vill jag bara anmäla mina två invändningar, som båda rör underordnade punkter i ledaren. Man måste för det första ifrågasätta den typ av problematiskt ideologiserad kultur och intellektualitet som några av de äldre socialdemokrater Virtanen nämner uppvisade. Olof Palme är exempelvis självfallet från mitt pespektiv inte något helt lyckat exempel på Reinfeldts motpol i de här aktuella avseendena. Och huruvida Ingvar Carlsson verkligen kan beskrivas som ”högintellektuell” och en “stor tänkare” är kanske en öppen fråga.
För det andra vänder sig den livslånge folkrörelsemannen Bengt Göransson naturligtvis inte mot folklighet som sådan. Han kritiserar kanske en viss typ av i den lägre meningen populistiskt förvrängd, vulgariserad, masskulturaliserad folklighet – även när den uppenbarar sig hos en person som kommer inifrån den under nittonhundratalets lopp etablerade nya (och, tillägger vi, i flera avseenden tvetydiga) socialdemokratiska eliten: Thomas Bodström är ju son till förre TCO-ordföranden och utrikes- och utbildningsministern, licentiaten Lennart Bodström. Men i själva verket tog Göransson inte alls upp folkligheten: hans “grova påhopp” på Bodström var en nödvändig kritik av en ny politisk ytlighet, ansvarslöshet och opportunism, som i lika hög grad finns hos Moderaterna. Hans exempel var skrämmande och hans argument på intet sätt “lövtunna”.
Till det folkliga i sig eller som sådant står den kultur och intellektualitet Virtanen saknar inte i motsatsställning. Såväl när det är fråga om genuina, så att säga samtidigt traditionella och organiska intellektuella eliter som till och med den svenska socialdemokratin när den varit som bäst, finns mellan dem inte bara ett ständigt samspel och en fruktbar växelverkan, utan också en åskådningsmässig enhet som inte minst bidrar till att möjliggöra och underlätta denna kontakt.
Något oöverbryggbart svalg mellan dem, av det slag vi finner mellan ideologiska pseudoeliter och såväl genuin som, i mindre utsträckning, fördärvad folklighet, finns därför inte. Att hålla vägen mellan kulturen och intellektualiteten å ena sidan och folket å den andra öppen och vältrafikerad i båda riktningarna var idealet för den gamla socialdemokratiska folkbildning Göransson under en lång karriär arbetat för, och som han är en av de få som fortfarande tror på.
Virtanen, som jag i övrigt inte vet någonting om, har förtjänstfullt tydliggjort den demokratiska politiska kulturens kris i dagens Sverige. Hans ledare representerar en idag ovanlig typ av politisk kritik som vi mer än något annat behöver. Och de slutsatser vi måste dra är entydiga.
Det politiska alternativ vi behöver för framtiden måste vara förankrat i en förnyelse av hela den politiska kulturen. Och den politiska kulturen måste i sin tur vara en produkt av och ett uttryck för en djupgående allmän kulturell förnyelse av i vissa bestämda avseenden innehållsligt och åskådningsmässigt väldefinierat slag. Endast så kan vi få den typ av politiskt ledarskap som Virtanen med rätta kräver.
Försvarspolitiken är ett centralt område för SD, där partiet på grund av såväl regeringens som den nuvarande vänsteroppositionens politik under lång tid måste, och förväntas, axla ett särskilt stort ansvar. Ingenting tyder på att någon annan kommer vara beredd att göra tillräckligt för det stärkande av det svenska försvaret som är uppenbart nödvändigt. Därför finns också försvarsvänliga väljargrupper som blir alltmer benägna att överge sina gamla partier, ja många har av naturliga skäl redan för länge sedan gått över till SD. Det förblir strategiskt naturligt för SD att inrikta sig just på dessa grupper.
Dock finns också ett problem med deras tidigare partisympatier. Rimligen har de röstat på de mest försvarsvänliga av de gamla partierna, trots att även dessa direkt medverkat vid försvarets nedmontering. Men dessa partier sitter också fast i en säkerhetspolitisk analys med vilken deras försvarspolitik är oupplösligt förenad. Och denna säkerhetspolitiska analys är föråldrad.
Alla de stora, SD närstående partierna på den europeiska kontinenten och i Storbritannien tycks på annat sätt än i SD tagit in det faktum att det kalla kriget är slut, att Berlinmuren och kommunismen fallit, och att Ryssland därför inte längre representerar ett hot mot Europa på samma sätt som tidigare under nittonhundratalet. Det gäller inte bara om Frankrike, Österrike, Italien och Storbritannien, utan även om Ungern, trots dess långa erfarenhet av sovjetiskt förtryck. I motsats till de gamla partierna i dessa länder uppvisar de en ny, kvalificerat positiv hållning gentemot Ryssland.
Varje europeiskt land, eller åtminstone de flesta europeiska länder, har förvisso en egen, av unika faktorer och skeenden formad historisk relation till Ryssland. Dess upplevda hot som stormakt och imperium är ju på intet sätt är reducerbart till den kommunistiska eran, även om det då blev särskilt akut och innehållsligt annorlunda och mer tillspetsat. De kan inte enas i någon total samsyn ifråga om grannen i öst. Polen, de baltiska länderna och Finland måste exempelvis av uppenbara skäl ha ett annat förhållningssätt än inte bara Väst- utan även stora delar av Östeuropa.
Likafullt förblir det ett faktum att under hundra år efter Napoleonkrigen och Wienkongressen, fram till den kommunistiska revolutionen, någon större, mer generell och principiell konflikt mellan Europa och Ryssland inte förelåg. Den svenska, under den tidigmoderna perioden formade bilden av ”arvfienden” hade i flera avseenden blivit obsolet med Karl Johans omsvängning, och i realiteten förblev den så. Ändå fortlevde den inte bara som del av den historiska identiteten i mer eller mindre “nationalromantiska” sammanhang (egentligen är det här fråga om en med tiden alltmer romantiserad form av den äldre patriotismen, skild från den egentliga nationalromantiken), utan den kunde alltfort i varierande utsträckning påverka den svenska politiska och diplomatiska föreställningsvärlden. Inte minst blev det naturligt för högern att blåsa liv i den inför det nya kommunistiska hotet under nittonhundratalet. Och den svenska försvarsmakten har givetvis sedan länge arbetat utifrån förutsättningen att ett potentiellt hot föreligger i första hand från Ryssland. Kvar står likafullt att ett fientligt förhållande till Ryssland inte ens historiskt är något självklart normaltillstånd.
Omvärldsanalysen hos de försvarsvänner som tidigare röstat på något av de gamla ”försvarsvänliga” partierna är emellertid fortfarande i allt väsentligt bestämd av denna fiendebild, sådan den konsoliderats och givits en distinkt ideologisk karaktär under årtionden av antikommunism och går långt utöver militärens begränsade, teknisk-realistiska beömningar. Och när sådana försvarsvänner tagit steget över till SD har de också på avgörande sätt bidragit till att förstärka en självförståelse som hos mer ursprungliga SD-politiker väl torde ha varit i hög grad bestämd av den kvarhållna romantiserade antiryska identitetskomponenten, exempelvis såsom symboliserad av Karl XII.
Från ett större och djupare svenskt konservativt perspektiv – ett perspektiv som är relevant för ett nytt socialkonservativt parti just i dess oundvikliga och i hög grad kontextuellt betingade historiska förnyelse – borde emellertid denna kombination kunna ses som innebärande en otillräcklig hållning. Och dess otillräcklighet blir inte mindre uppenbar i ljuset av den internationella utvecklingen efter kalla krigets slut. Ännu efter 25 år har många svenska försvarsvänner svårt att tillräckligt ändra sin allmänna perception av Ryssland. Hotets upplevda permanens bakom skiftande fasader gör dem mottagliga för den alltifrån den postsovjetiska periodens början ständigt växande neokonservativa och liberalinterventionistiska västliga politik och propaganda som genom sina provokationer kontinuerligt brutit ned vad som kan kallas Ronald Reagans fredsverk. Allt det som nu kulminerat i Ukraina-krisen och som alltmer liknar ett nytt kallt krig – ett kallt krig utan något som helst av den moraliska legitimitet som det gamla ägde och som utan kraftfulla diplomatiska ansträngningar faktiskt riskerar att övergå i ett ”hett” krig.
Man har helt enkelt svårt att i mer djupgående historiska och kulturella termer förstå vad ett icke-kommunistiskt och på dess egna villkor så att säga normaliserat Ryssland innebär och kan innebära för framtiden. Artonhundratalets potentialer ligger på något sätt utanför horisonten, perspektivet begränsas av någon anledning s.a.s. till Karl XIIs och antikommunismens fälttåg. Detta leder i sin tur till en alltför primitivt dualistisk säkerhetspolitisk shematism som förblir opåverkad av vad som sker i Ryssland såväl som i väst och är ensidigt betingad av försvarspolitikens traditionella orientering och försvarsmaktenss etablerade analyser. Med ödesmässig nödvändighet, enligt tingens eviga ordning, föreligger här en konstitutiv motsättning som på något sätt går långt utöver civilisationernas välkända, partiella historiska divergens.
I verkligheten sker stora förändringar både här och där, vad öst såväl som väst står för har i väsentliga avseenden inte förblivit detsamma över tiden. Rysslands utveckling under artonhundratalet förblir underskattad åtminstone i det allmänna historiemedvetandet (om något sådant överhuvudtaget längre finns), och den efterföljande bolsjevikregimens varaktighet var lång men begränsad. Hos oss har vi under ett århundrade kunnat följa märkliga positionsförskjutningar bestämda av den fortlöpande atlantiska orientering som präglat västeuropa alltifrån USAs ingripande i första världskriget. Bortom det gemensamma motståndet mot kommunismen är inte minst den europeiska högerns anslutning till den märkliga amerikanska, nominellt post- och antiimperialistiska imperialismen, den liberalinterventionistiska linje som under de senaste årtiondena synergiskt förenats med neokonservatismen, ett av de utifrån en djupare politisk-filosofisk och historisk analys mest märkliga fenomenen i modern historia. Efter kommunismens fall har ju nämligen dess egen i verkligheten icke-frihetliga tendens blivit allt tydligare skönjbar.
Och detta är ju en linje som alltifrån Wilson bryter även med den distinkta äldre amerikanska utrikespolitiska hållning som idag, ibland med något olika tonvikter, kvarhålles av konservativa som Pat Buchanan och exempelvis tidskriften The American Conservative. Deras förnyelse av det traditionella Amerika i detta avseende vinner också allt större förankring i en växande oppositionell opinion, som inger hopp om att den nuvarande ”väst”-regimen i någon mån kan förändras också från detta håll. Under de senaste årtiondena, när den entydiga och historiskt-kausalt begripliga påtagligheten i efterkrigstidens maktordning ersatts av på ytan mer diffusa strukturer (som EU) är det utan tvekan i hög grad neokonservatismens rökridåer som möjliggjort den fortsatt breda anslutningen från vad som återstår av den europeiska högern till den amerikansk-demokratistiska interventionismen. Oerhört mycket har visat sig kunna höljas i exempelvis frihetsbegreppets vaghet. Med denna amerikanism följer i verkligheten en långt större del av den allmänna politiska och kulturella radikalismen än vad många i väst, inklusive och inte minst inom vänster, ännu tycks ha uppfattat – och större del ju längre fram i tiden vi kommer. I dagens amerikanska hetskampanjer mot Putin eller Ungerns Orbán och för den ostentativa dekadenskulturen borde dock detta slutligen bli uppenbart för alla.
Allt detta är i själva verket av stor betydelse för hur vår försvarspolitik bedrivs. Denna politik kan ju aldrig vara ett ensamt, isolerat politikområde vars mål eftersträvas oberoende av samband med och konsekvenser för andra områden. Den måste på ansvarsfullt sätt relateras till och samordnas med säkerhets- och utrikespolitiken. Och om de senare inte är tillräckligt utvecklade – vilket synes vara fallet hos SD – måste de snarast bli det, så att försvarspolitiken inte bedrivs i blindo. Den måste vara på rätt sätt integrerad i ett större sammanhang, en större helhet, som likaledes måsta vara riktigt uppfattad. Att vara en stor fältherre har aldrig varit tillräckligt för att bli en statsman, och utrikes- och säkerhetspolitiken kan inte överlämnas enbart till militärtekniska specialister. Syftet att stärka försvaret kan inte tjänas av metoder vars resultat motverkar själva försvarets eget syfte. Men så kan idag faktiskt bli fallet utan säkerhetspolitisk och allmän utrikespolitisk klarsyn. Och i en krissituation som den som situationen i Ukraina länge hotat att leda till kan det få mycket allvarliga konsekvenser för vårt land.
Jag säger därför att det är fel att, i syfte att vinna väljare för SDs stärkande av försvaret, populistiskt appellera till den ryskfientliga opinion som är konfigurerad på det sätt jag kort beskrivit. Ännu 25 år efter murens fall förbluffas man av hur den senare kan insistera på sin förenklade omvärldsförståelse och ha så bristande uppfattning av vad som bevisligen var även Reagans reellt ryskvänliga fredssyften och faktiska resultat. Och i det kritiska läge Ukraina-konflikten försatt oss blir det än mer problematiskt att i enlighet med det traditionella försvarsanalytiska maskineriets trögrörlighet, men långt utöver dess kompetensområde, öppet utpeka Ryssland som fiende, ja att göra detta till en huvudpunkt i en försvarspolitisk retorik som på det värsta neoconmanér är direkt inställd på ett kommande krig, kallt såväl som hett, mot Ryssland i Europa. Det är ett uttryck för vad jag kallar den lägre och oacceptabla formen av populism att i en fråga som denna politiskt-taktiskt frånkänna väljarna förmågan att hantera nyanser och komplexitet utöver ett så förenklat budskap. Det är förkastligt att anpassa politiken till de hätska stämningar västmedia nu på vad som vid det här laget borde vara ett förutsägbart sätt piskar upp.
De i högsta grad möjliga, fatala konsekvenserna av en sådan närsynther är ju uppenbara. Utan tvekan kan man med det enkla buskapet att Ryssland är den enda och självklara fienden, att Ryssland rustar och att Ryssland är aggressivt, vinna en stor del av de avsedda väljarna. Men måste man inte titta närmare på det pris man betalar? I alltför hög grad ser jag i denna målgrupp – som i hög grad utöver en väljarkategori också är en opinionsbildarkategori – idag gamla bombliberala folkpartistiska skräcködlor, neokonservativt starkt influerande krigshetsare drivna av en alltmer skruvad psykologi och ständigt mer ohållbart motiverad och fanatiskt ensidig USA-lojalitet, och antingen i fullständig omedvetenhet om eller i dubiös intressegemenskap med ”väst”-spelets regissörer.
I stället för att fiska efter sådana röster och därför anpassa sig till en sådan tvivelaktig opinion måste man här, menar jag, driva en egen, självständig sverigedemokratisk politik för vårt försvars stärkande. Politik handlar inte bara om att följa existerande opinioner, utan också, ja i högre grad, om att skapa nya. Och just här krävs en verklig, ny, skapande politik, ja behovet av den är just nu akut. Vi måste få folket med oss för en i långt högre grad självständig och – formellt gentemot samma makter som under det kalla kriget – neutral hållning, om än i samarbete med de framväxande motsvarande politiska riktningarna på kontinenten och i Storbritannien. Detta måste bli den nya, genuina och i längden mycket starkare grunden och motivationen för försvarspolitiken. Den svenska neutraliteten är, som jag argumenterat i ett tidigare inlägg, åter aktuell.
Alternativet hotar idag att bli en strategi av sådan kortsiktighet att dess katastrofala kontraproduktivitet borde vara omöjlig att inte se i det läge av ökade spänningar mellan öst och väst av det slag vi idag befinner oss i. Dess groteska logiken blir ju nämligen att vi måste stärka försvaret för att kunna stå emot det ryska hotet, men för att kunna stärka försvaret måste vi hjälpa till att provocera Ryssland på ett sätt som gör krig sannolikt innan vi ens nått fram till det viktiga försvarsbeslutet nästa år!
Ja, Ryssland förblir ett potentiellt hot. Men i den mån det politiskt är det idag är det faktiskt enbart p.g.a. “västs” kontinuerliga, såväl ideologiskt som maktpolitiskt motiverade inblandning, felgrepp och provokationer alltifrån det gamla kalla krigets slut. Det är endast i händelse av en fördjupad konflikt mellan USA/EU/NATO å ena sidan och Ryssland och eventuellt Kina och ytterligare allierade å den andra som detta hot kan övergå från potentialitet till aktualitet. Med stor sannolikhet förblir det då visserligen riktigt att hotet i dess omedelbarhet då manifesteras som ryskt, även om vi då faktiskt måste räkna med NATO-insatser på svenskt territorium. Förvisso måste vår försvarspolitik såtillvida alltfort reellt i hög grad utformas på grundval av detta invanda scenarios hotbild. Men säkerhetspolitiskt är det idag fullständigt otillräckligt att stanna på denna analysnivå. Därför måste också den specifikt försvarspolitiska budskapet och dess kommunikation modifieras så att de bringas i överensstämmelse med den självständiga diplomatiska linje jag beskrivit – en linje som så lätt och naturligt kan formuleras i termer av anknytning till och förnyelse av närliggande svensk historisk tradition.
Tydlighet krävs med andra ord inte bara mot Ryssland utan också mot det ”väst” som tyvärr är huvudorsaken till dagens konflikt. En mycket mer kritisk hållning mot den ”västliga” politiken är nödvändig. Neutralitetslinjen är idag långt mer motiverad än under det gamla kalla kriget, och det är framför allt därför som det finns anledning att i möjligaste mån försöka diplomatiskt upprätthålla eller rekonstruera den. Den säkerhetspolitiska förståelsen av arten av det ryska hotet måste fördjupas, och självständigheten i SDs utrikespolitik i förhållande till de andra svenska partierna måste på denna grundval starkare markeras. Försvarspolitikens budskap och retorik måste vara förenliga med Sveriges säkerhetspolitiska intressen och vår diplomati.
Och vi bör också rikta blicken mot våra EU- och NATO-kritiska europeiska vänner, med vilka vi i hög grad har gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Det är sant att deras förhållande till Ryssland historiskt skiljer sig på olika sätt från vårt. Men det finns också mycket som förenar. Nordiskt försvarssamarbete är naturligt, önskvärt, ja oundvikligt, men en konvergens med vad som kan kallas den nya, självständiga europeiska linjen vore dock såväl i högre grad moraliskt försvarbart som i konkreta termer bättre för oss än ett Norden distanserat från dem och, inte minst genom Danmarks och Norges NATO-medlemskap, anslutet till Bryssels och Washingtons nuvarande agenda. Och i enlighet med denna europeiska orientering bör vi även stödja de lovvärda diplomatiska lösningar Tyskland nu med föredömlig självständighet tycks eftersträva i direkta, oberoende förhandlingar med Ryssland. Ja, endast med anammandet av den större politiska helhet jag här antytt som ram för svensk försvarspolitik kan vi själva lämna ett bidrag till den aktuella konfliktens fredliga lösning och till skapandet av en hållbar grund för mer långsiktig fred i Europa.
Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.
Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.
Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor avgjort med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone några i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.
Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).
I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”
Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.
I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström exakt menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Men detta är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.
Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.
Men såtillvida som Sverigedemokraterna också hämtat inspiration från vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger eller åtminstone vill bygga på denna nationalkonservatism, ja även på än äldre sådan.
På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis upptagit en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.
Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”
I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.
Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna melllan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.
Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av Ungsvenskarna: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och alltså till och med säger att han gärna kalla sig nationalist.
Elfström har således tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.
Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska kulturradikalismen – den inte minst viktiga av de saker som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDU:s och dess moderpartis kombination ”bisarr”.
Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi finner om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.
Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”
Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”
Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten: en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.
Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med deras historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.
Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDU:s milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte den “etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?
MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konservativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.
Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.
Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.
Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.
Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.
“Es ist das erste Mal in der Geschichte der deutsch-russischen Beziehungen, dass ein russisches Staatsoberhaupt in diesem Hohen Hause auftritt. Diese Ehre, die mir heute zuteil geworden ist, bestätigt das Interesse Russlands und Deutschlands am gegenseitigen Dialog. Ich bin gerührt, dass ich über die deutsch-russischen Beziehungen sprechen kann, über die Entwicklung meines Landes sowie des vereinigten Europa und über die Probleme der internationalen Sicherheit – gerade hier in Berlin, in einer Stadt mit einem so komplizierten Schicksal.
Diese Stadt ist in der jüngsten Geschichte der Menschheit mehrmals zum Zentrum der Konfrontation beinahe mit der ganzen Welt geworden. Selbst in der schlimmsten Zeit – noch nicht einmal in den schweren Jahren der Hitler-Tyrannei – ist es aber nicht gelungen, in dieser Stadt den Geist der Freiheit und des Humanismus, für den Lessing und Wilhelm von Humboldt den Grundstein gelegt haben, auszulöschen.
In unserem Lande wird das Andenken an die antifaschistischen Helden sehr gepflegt. Russland hegte gegenüber Deutschland immer besondere Gefühle. Wir haben Ihr Land immer als ein bedeutendes Zentrum der europäischen und der Weltkultur behandelt, für deren Entwicklung auch Russland viel geleistet hat. Kultur hat nie Grenzen gekannt. Kultur war immer unser gemeinsames Gut und hat die Völker verbunden. Heute erlaube ich mir die Kühnheit, einen großen Teil meiner Ansprache in der Sprache von Goethe, Schiller und Kant, in der deutschen Sprache, zu halten.
[Ende der Simultanübersetzung]
Sehr geehrte Damen und Herren, soeben sprach ich von der Einheit der europäischen Kultur. Dennoch konnte auch diese Einheit den Ausbruch zweier schrecklicher Kriege auf diesem Kontinent im letzten Jahrhundert nicht verhindern. Sie verhinderte ebenfalls nicht die Errichtung der Berliner Mauer, die zum unheilvollen Symbol der tiefen Spaltung Europas wurde.
Die Berliner Mauer existiert nicht mehr; sie ist vernichtet. Es wäre angebracht, sich heute daran zu erinnern, wie es dazu gekommen ist. Ich bin mir sicher, dass großartige Veränderungen in Europa, in der ehemaligen Sowjetunion und in der Welt ohne bestimmte Voraussetzungen nicht möglich gewesen wären. Ich denke dabei an die Ereignisse, die in Russland vor zehn Jahren stattgefunden haben.
Diese Ereignisse sind wichtig, um zu begreifen, was bei uns vor sich gegangen ist und was man von Russland in der Zukunft erwarten kann. Die Antwort ist eigentlich einfach: Unter der Wirkung der Entwicklungsgesetze der Informationsgesellschaft konnte die totalitäre stalinistische Ideologie den Ideen der Demokratie und der Freiheit nicht mehr gerecht werden. Der Geist dieser Ideen ergriff die überwiegende Mehrheit der russischen Bürger. Gerade die politische Entscheidung des russischen Volkes ermöglichte es der ehemaligen Führung der UdSSR, diejenigen Beschlüsse zu fassen, die letzten Endes zum Abriss der Berliner Mauer geführt haben. Gerade diese Entscheidung erweiterte mehrfach die Grenzen des europäischen Humanismus, sodass wir behaupten können, dass niemand Russland jemals wieder in die Vergangenheit zurückführen kann. […]
Ich bin der festen Meinung: In der heutigen sich schnell ändernden Welt, in der wahrhaft dramatische Wandlungen in Bezug auf die Demographie und ein ungewöhnlich großes Wirtschaftswachstum in einigen Weltregionen zu beobachten sind, ist auch Europa unmittelbar an der Weiterentwicklung des Verhältnisses zu Russland interessiert.
Niemand bezweifelt den großen Wert der Beziehungen Europas zu den Vereinigten Staaten. Aber ich bin der Meinung, dass Europa seinen Ruf als mächtiger und selbstständiger Mittelpunkt der Weltpolitik langfristig nur festigen wird, wenn es seine eigenen Möglichkeiten mit den russischen menschlichen, territorialen und Naturressourcen sowie mit den Wirtschafts-, Kultur- und Verteidigungspotenzialen Russlands vereinigen wird. […]
Eine der Errungenschaften des vergangenen Jahrzehnts war die beispiellos niedrige Konzentration von Streitkräften und Waffen in Mitteleuropa und in der baltischen Region. Russland ist ein freundlich gesinntes europäisches Land. Für unser Land, das ein Jahrhundert der Kriegskatastrophen durchgemacht hat, ist der stabile Frieden auf dem Kontinent das Hauptziel.
Wie bekannt, haben wir den Vertrag über das allgemeine Verbot von Atomtests, den Vertrag über die Nichtverbreitung von Kernwaffen, die Konvention über das Verbot von biologischen Waffen sowie das START-II-Abkommen ratifiziert. Leider folgten nicht alle NATO-Länder unserem Beispiel. […]
Tatsächlich lebte die Welt im Laufe vieler Jahrzehnte des 20. Jahrhunderts unter den Bedingungen der Konfrontation zweier Systeme, welche die ganze Menschheit mehrmals fast vernichtet hätte. Das war so furchterregend und wir haben uns so daran gewöhnt, in diesem Count-Down-System zu leben, dass wir die heutigen Veränderungen in der Welt immer noch nicht verstehen können, als ob wir nicht bemerken würden, dass die Welt nicht mehr in zwei feindliche Lager geteilt ist. Die Welt ist sehr viel komplizierter geworden. […]
Die Verwirklichung demokratischer Prinzipien in den internationalen Beziehungen, die Fähigkeit, richtige Beschlüsse zu fassen, und die Bereitschaft zu einem Kompromiss – das ist eine schwierige Sache. Es waren aber ausgerechnet Europäer, die als Erste verstanden haben, wie wichtig es ist, nach einheitlichen Beschlüssen zu suchen und nationalen Egoismus zu überwinden. Wir sind einverstanden; dies sind gute Ideen. Die Qualität der Beschlussfassungen, deren Effizienz und letzten Endes die europäische und die internationale Sicherheit hängen im Großen und Ganzen davon ab, inwiefern wir diese klaren Grundsätze heute in praktische Politik umsetzen können.
Noch vor kurzem schien es so, als würde auf dem Kontinent bald ein richtiges gemeinsames Haus entstehen, in welchem Europäer nicht in östliche und westliche, in nördliche und südliche geteilt werden. Solche Trennungslinien bleiben aber erhalten, und zwar deswegen, weil wir uns bis jetzt noch nicht endgültig von vielen Stereotypen und ideologischen Klischees des Kalten Krieges befreit haben. Heute müssen wir mit Bestimmtheit und endgültig erklären: Der Kalte Krieg ist vorbei. […]
Die Welt befindet sich in einer neuen Etappe ihrer Entwicklung. Wir verstehen: Ohne eine moderne, dauerhafte und standfeste internationale Sicherheitsarchitektur schaffen wir auf diesem Kontinent nie ein Vertrauensklima und ohne dieses Vertrauensklima ist kein einheitliches Großeuropa möglich. Heute sind wir verpflichtet, zu sagen, dass wir uns von unseren Stereotypen und Ambitionen trennen sollten, um die Sicherheit der Bevölkerung Europas und die der ganzen Welt zusammen zu gewährleisten.
Liebe Freunde, Gott sei Dank wird Russland in Europa heutzutage nicht nur im Zusammenhang mit Oligarchen, Korruption und Mafia erwähnt. Aber nach wie vor herrscht ein großer Mangel an objektiver Information über Russland. Ich kann mit Zuversicht sagen: Das Hauptziel der Innenpolitik Russlands ist vor allem die Gewährleistung der demokratischen Rechte und der Freiheit, die Verbesserung des Lebensstandards und der Sicherheit des Volkes.
Aber, verehrte Kolleginnen und Kollegen, lassen Sie mich einen Rückblick auf die jüngsten Ereignisse werfen: Russland ist den schmerzhaften Weg der Reformen gegangen. Zu den Maßstäben und Aufgaben, die wir zu lösen hatten, gibt es in der Geschichte keine Analogien.
Natürlich wurden viele Fehler gemacht. Nicht alle Probleme sind gelöst. Aber zurzeit ist Russland ein äußerst dynamischer Teil des europäischen Kontinents. Dabei ist das Wort ‘dynamisch’ nicht nur im politischen, sondern auch im wirtschaftlichen Sinne gemeint, was besonders hoffnungsvoll zu sein scheint.
Die politische Stabilität in Russland wird dank mehrerer Wirtschaftsfaktoren sichergestellt, nicht zuletzt auch dank eines der liberalsten Steuersysteme in der Welt. Mit einer Einkommensteuer von 13 Prozent und einer Gewinnsteuer von 24 Prozent ist das wirklich so! […]
Nur eine umfangreiche und gleichberechtigte gesamteuropäische Zusammenarbeit kann einen qualitativen Fortschritt bei der Lösung solcher Probleme wie Arbeitslosigkeit, Umweltverschmutzung und vieler anderer bewirken. Wir sind auf eine enge Handels- und Wirtschaftszusammenarbeit eingestellt. […]
Ich möchte Ihre Aufmerksamkeit auf solche Dinge lenken, die Sie als Abgeordnete dieses Parlamentes sicher besser einschätzen können und die nicht in den Bereich der Propaganda gehören. Im Grunde genommen hat sich in unserem Staat ein Prioritäten- und Wertewandel vollzogen. Im Haushalt 2002 nehmen die Sozialausgaben den ersten Platz ein. Ich möchte besonders betonen, dass zum ersten Mal in der Geschichte Russlands die Ausbildungsausgaben die Verteidigungsausgaben übertreffen. […]
Die russisch-deutschen Beziehungen sind ebenso alt wie unsere Länder. Die ersten Germanen erschienen Ende des ersten Jahrhunderts in Russland. Am Ende des 19. Jahrhunderts lag die Zahl der Deutschen in Russland an neunter Stelle. Aber nicht nur die Zahl ist wichtig, sondern natürlich auch die Rolle, die diese Menschen in der Landesentwicklung und im deutsch-russischen Verhältnis gespielt haben: Das waren Bauern, Kaufleute, die Intelligenz, das Militär und die Politiker. Zwischen Russland und Amerika liegen Ozeane. Zwischen Russland und Deutschland liegt die große Geschichte. Das schrieb der deutsche Historiker Michael Stürmer. – Ich möchte dazu feststellen, dass die Geschichte genauso wie die Ozeane nicht nur trennt, sondern auch verbindet.
Es ist wichtig, diese Geschichte richtig zu deuten. Wie ein guter westlicher Nachbar verkörperte Deutschland für Russen oft Europa, die europäische Kultur, das technische Denkvermögen und kaufmännisches Geschick. Nicht zufällig wurden früher alle Europäer in Russland Deutsche genannt, die europäische Siedlung in Moskau zum Beispiel ‘deutscher Vorort’.
Natürlich war der kulturelle Einfluss beider Völker gegenseitig. Viele Generationen von Deutschen und Russen studierten und genießen auch heute Werke von Goethe, Dostojewskij und Leo Tolstoj. Unsere beiden Völker verstehen die Mentalität des jeweils anderen Volkes sehr gut. Ein gutes Beispiel dafür sind fabelhafte russische Übersetzungen deutscher Autoren. Diese sind sehr nahe an den Texten, erhalten den Rhythmus, die Stimmung und die Schönheit der Originale. Boris Pasternaks Übersetzung des ‘Faust’ ist in diesem Zusammenhang zu erwähnen.
Meine Damen und Herren, in unserer gemeinsamen Geschichte hatten wir verschiedene Seiten, manchmal auch schmerzhafte, besonders im 20. Jahrhundert. Aber früher waren wir sehr oft Verbündete. Die Beziehungen zwischen unseren beiden Völkern wurden immer durch enge Abstimmung und durch die Dynastien unterstützt. Überhaupt spielten Frauen in unserer Geschichte eine besondere Rolle.
Erinnern Sie sich zum Beispiel an die Tochter Ludwigs IV., des Fürsten von Hessen-Darmstadt: Sie ist in Russland als Fürstin Elisabeth bekannt. Sie hatte ein wirklich tragisches Schicksal. Nach dem Mord an ihren Mann gründete sie ein Nonnenkloster. Während des Ersten Weltkrieges pflegte sie russische und deutsche Verletzte. Im Jahre 1918 wurde sie von Bolschewisten hingerichtet. Ihr galt eine allgemeine Verehrung. Vor kurzem wurde ihr Wirken anerkannt und sie wurde heilig gesprochen. Ein Denkmal für sie steht heute im Zentrum Moskaus.
Vergessen wir auch nicht die Prinzessin von Anhalt-Zerbst. Sie hieß Sophie Auguste Friederike. Sie leistete einen einzigartigen Beitrag zur russischen Geschichte. Einfache russische Menschen nannten sie Mutter. Aber in die Weltgeschichte ging sie als russische Zarin Katharina die Große ein.
Heutzutage ist Deutschland der wichtigste Wirtschaftspartner Russlands, unser bedeutsamster Gläubiger, einer der Hauptinvestoren und maßgeblicher außenpolitischer Gesprächspartner. […]
Ich bin überzeugt: Wir schlagen heute eine neue Seite in der Geschichte unserer bilateralen Beziehungen auf und wir leisten damit unseren gemeinsamen Beitrag zum Aufbau des europäischen Hauses.
Zum Schluss will ich die Aussagen, mit denen Deutschland und seine Hauptstadt vor einiger Zeit charakterisiert wurden, auf Russland beziehen: Wir sind natürlich am Anfang des Aufbaus einer demokratischen Gesellschaft und einer Marktwirtschaft. Auf diesem Wege haben wir viele Hürden und Hindernisse zu überwinden. Aber abgesehen von den objektiven Problemen und trotz mancher – ganz aufrichtig und ehrlich gesagt – Ungeschicktheit schlägt unter allem das starke und lebendige Herz Russlands, welches für eine vollwertige Zusammenarbeit und Partnerschaft geöffnet ist.”
Face à la crise du capitalisme, on voit le FMI, des gouvernements ou des économistes célèbres brûler ce qu’ils ont adoré – le marché – et réhabiliter l’État autrefois honni: nous vivons l’amorce d’une “démondialisation”. Ce mouvement réveille de vieilles peurs. Et si elle annonçait le retour au temps des guerres?
Olle Bengtsson 