Category: Politics

Ledande regeringsföreträdare och den borgerliga pressen hyllar EUs associationsavtal med Ukraina, trots dess regerings pågående krig mot den egna befolkningen. Samtidigt hörs kraven på fortsatt svenskt närmande till, ja anslutning till NATO allt oftare och tydligare. Putin ska inte få diktera vår politik, heter det. Varför är det så viktigt för den svenska regeringen och andra liknande europeiska att ha ett dåligt förhållande till Ryssland? På vilket sätt ligger det i Sveriges och Europas intressen?

Svaren är naturligtvis enkla och för alltfler välkända. Den ryskfientliga linjen är central för den inte minst av Paul Wolfowitz upplinjerade neokonservativa strategi USA sedan länge följer, trots att en överväldigande majoritet i USA också, vid det här laget, sedan ganska länge förstått att denna inte ens är i USAs eget intresse. De ledande europeiska politikerna förblir helt bundna till och av USAs regering i detta liksom i många andra avseenden. Men ett dåligt förhållande till Ryssland ligger på intet sätt i Europas intresse.

Ryssland har förvisso en historia som ofta på radikalt sätt skiljer landet från Europa, eller övriga Europa. Dess kulturella och politiska traditioner är andra. Det hade, när det växte fram som centraliserad statsbildning, aldrig genomgått renässansen och reformationen. Man gick snabbt från tsardömet till “kommunismen”, d.v.s. den som Sovjetunionen organiserade socialismen. Det finns ett såväl politiskt som kulturellt “östligt” arv, starkt betonat av Ivan den förskräcklige, som på olika sätt hela tiden hållits vid liv och nyformulerats av vissa ryska tänkare, även under den kommunistiska tiden. Där kvarlever också messianska föreställningar om det “tredje Roms” världsfrälsande historiska mission.

Men allt detta har under flera hundra år delvis balanserats av Rysslands Europatillvända sida, historiskt symboliserad av staden Sankt Petersburg. Ryssland har kommit att definieras av spänningen eller samexistensen av dessa komponenter. Åtskillig historieskrivning underskattade länge tsardömets periodvisa, förvisso begränsade men frihetliga reformer under 1800-talet och fram till det tidiga 1900-talets revolutioner.

Efter Napoleonkrigen, Karl Johans omsvängning och Wienkongressens diplomatiska framgång förändrades även Sveriges gamla förhållande till “arvfienden” Ryssland. Historikern Kristian Gerner i Lund framhöll förtjänstfullt i mars, när upprördheten var som störst under Krim-krisen, hur efter mötet i Åbo 1812 mellan Karl Johan och Alexander följde “ett sekel av goda förbindelser. Under 1800-­talet var huvudstäderna Stockholm och Sankt Petersburg varandras speglar, nordiska systerstäder.” Detta, liksom så mycket annat under samma historiska period, är av central betydelse: man måste förstå att fientlighet mot Ryssland inte bara inte är något önskvärt, idealiskt förhållande, utan också att det inte ens är något självklart historiskt normaltillstånd.

Gerner betonar givetvis hur Sovjetunionen och dess inkludering av de baltiska staterna återupplivade den gamla fruktan för Ryssland. Men “Glasnost, perestrojka och avvecklingen av Sovjetunionen återuppväckte den fruktbara relationen från 1800-talet”. Mitt i vad som i verkligheten var 90-talets hänsynslösa och väststödda utplundring fanns här således enligt Gerner redan tidigt många tendenser till dess återställande.

Ryssland förblir annorlunda både p.g.a. dess närliggande och dess mer avlägsna förflutna. Putins regering arbetar under andra kulturella och historiska förutsättningar än de västeuropeiska. Den inte minst ekonomiska katastrofen under Jeltsins tid har i mycket avhjälpts. Men självklart återstår mycket innan landet, som Gerner vill, skulle kunna mer definitivt etableras, i den utsträckning och på det sätt det är förenligt med landets sammansatta öst-västliga arv, på den väg som utstakades av de blygsamma ansatserna i den ordnade frihetens riktning under 1800- och det tidiga 1900-talet. Liberaler borde ha förståelse för vad denna process kräver under de nämnda historiskt framvuxna omständigheterna, för hindren i dess väg, för dess långsamhet.

Men “västs” oavbrutna wolfowitzianska aggression, som har stöd i USA:s egen nationella utvaldhets- och världsfrälsarmyt, hotar att omöjliggöra en sådan inomrysk utveckling. Den producerar som reaktion radikala ideologer som helt förkastar Rysslands europeiska arv med dess införlivande av modernitetens delsanningar; ideologer som på bekostnad av detta ensidigt vill omdefiniera Ryssland i östliga termer, och ibland direkt i Ivan den förskräckliges, ja delvis väl nästan Djingis khans termer. Jag har flera gånger skrivit om Alexander Dugin, en vild men inte helt obetydlig tänkare som går långt i denna riktning: den ryska identiteten formuleras i termer av det “tredje Rom”, om än med hjälp också av radikala, ofta extremromantiska europeiska 1900-talsströmningar som den tyska konservativa revolutionen och den franska nya högern.

Det är dock överdrivet att tro att sådana radikala ideologer har något avgörande inflytande på Putin och hans regering. Tvärtom var det inte många år sedan Putin själv förespråkade det närmaste samarbete med Europa. Vore det inte för Wolfowitz-doktrinen och USA:s och dess europeiska allierades imperialism, skulle vi idag redan ha kunnat nå långt i förverkligandet av dess oerhörda möjligheter. Endast denna aggression driver idag många ryssar bort från den europeiska delen av sitt arv.

När de nu hyllar avtalet med Kiev-regeringen i termer liknande Van Rompuys monumentalt anstötliga “en stor dag för Europa”, framstår europeiska politiker och kommentatorer som förvirrade ignoranter som inte förstår innebörden av vad de själva säger. Det är, måste man påminna, ett avtal med en regering som för ett brutalt krig mot en mycket stor del av den egna befolkningen. Hur är det möjligt att forcera fram detta avtal i ett sådant läge, och framställa det på det sätt som nu sker? Van Rompuys ord betecknar EU:s moraliska och politiska förblindelse.

På vilket sätt är detta avtal bra för Sverige och Europa, i jämförelse med ett lika vänskapligt förhållande till Ryssland med sina ofantligt mycket större resurser? På vilket sätt är det bra när det sluts till priset av ett sådant förhållande? Ingenting i Putins tidigare linje stred mot vare sig Ukrainas eller exempelvis Georgiens närmande till Europa, om det skedde i enlighet även med Rysslands egna legitima intressen – det Ryssland som alltså också självt på motsvarande sätt, det sätt västliberalerna borde vilja, skulle närmat sig Europa och inte minst därmed naturligt befästs i sin ordnade, frihetliga och rättsstatliga utveckling, i konsekvent förnyelse och fullföljande av 1800-talets politiska landvinningar.

Tysklands gamla socialdemokratiska ledare Helmut Schmidt och Gerhard Schröder, liksom de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade europeiska oppositionen, gör rätt i att protestera. Vi har allt att vinna på ett gott förhållande till Ryssland. Vi har allt att vinna på en brytning med USA:s neokonservatism – vi, Europa, ja USA självt har allt att vinna på det.

Ukrainas nyvalde president Porosjenko har, rapporterar DN, “beslutat att utöka regeringens vapenvila ytterligare tre dagar”…

EU undertecknar associationsavtal med en regering som, i den våldsamma kuppens efterföljd, för brutalt krig mot den egna befolkningen. Enligt Van Rompuy är det “en stor dag för Europa”.

På vilket sätt är detta mer moraliskt än Rysslands annektering av Krim? Man frågar sig med Augustinus: remota iustitia quid sunt regna nisi latrocinia magna (när rättvisan avlägsnats, vad är staterna annat än stora rövarband)?

Hur långt får dessa groteska och för världsfreden farliga provokationer mot Ryssland fortsätta?

Samtidigt väljs Jean-Claude Juncker med Fredrik Reinfeldts stöd till ny ordförande för EU-kommissionen. Florian Philippot  kommenterar kort: Juncker “symbolise merveilleusement l’UE: technocratie, dogmatisme, rupture avec le peuple. Merci pour ce choix éclairant.”

Men det är än värre. Dick Erixon beskriver idag i ett lysande blogginlägg Juncker som “den makthungrige intrigmakaren” som “representerar det storhetsvansinne som präglar EU-byråkratin och som innebar att de satte en så stor eurozon som möjligt framför sunda finanser”.

“Ingen”, skriver Erixon, “är mer ansvarig än Juncker för eurokrisen genom hans fullständigt oansvariga sätt att låta Grekland bli en del av eurozonen, trots att man visste att grekerna trixade med bokföringen.”

Juncker påstod sig inte känna till det senare. Erixon kommenterar: “Större inkompetens än detta kan man knappast visa på europanivå. Dessutom ljuger han. Man visste. Ändå väljs han nu att leda Europa i fem år framåt.”

Ingenstans finns enligt Erixon “så lite rakryggad kompetens och integritet som i EU-politiken”. Om det vore val idag skulle Erixon rösta nej till medlemskap i en union som “håller på att sänka sig ner i en dynga ur vilken vi inte vet vad som kan uppstå”.

Så är det. Vad kommer uppstå? De flesta nuvarande tendenser pekar i en sant förskräckande riktning. Ganska många historiskt tyvärr inte helt okända konturer kan skönjas. Det vi med absolut säkerhet vet redan nu är att vi måste etablera ett alternativt, frihetligt, humanistiskt, och därmed sant europeiskt samarbete.

När vi ser dessa bakom den kalla teknokratiska och byråkratiska fasaden helt vilda nihilister i aktion rörande Ukraina och posten som kommissionsordförande, ledare med sådan svindlande avsaknad av omdöme, av kulturella och moraliska kvalifikationer för sina ämbeten – ja, då blir det tydligare än någonsin hur vi står inför EUs tragiska förstörelse av Europa.

Tobias “Tobbes Medieblogg” Svensson påpekar riktigt att EAF, European Alliance for Freedom, är ett europeiskt politiskt parti och inte en grupp i Europaparlamentet. Jag har använt EAF som namn på den grupp i EP som Front National försöker bilda eftersom gruppen kommer vara associerad med partiet och det återstår att ge den ännu inte bildade gruppen ett eget namn. Europeiska politiska partier kan visserligen vara eller inte vara associerade med grupper i EP, och det kanske vore bättre att tills vidare tala om “EAF-gruppen” eller något sådant  Men de nuvarande medlemmarna i EAF kommer alla från de nationella partier som är aktuella för medlemskap i den grupp man försöker bilda. I sak viktigt i detta sammanhang är hursomhelst att Sverigedemokraterna hittills varit medlem i EAF och representerat av Kent Ekeroth.

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.

Geert Wilders, och såvitt jag förstår även Front Nationals viceordförande Florian Philippot, har nu omöjliggjort bildandet av det nya European Alliance for Freedom, eller, mer exakt, nödvändiggjort dess uppskjutande på obestämd tid, genom att motsätta sig polska Nowa Prawicas anslutning – ett libertarianskt parti som, liksom Wilders’ eget, ligger mycket närmare UKIP än FN.

Liksom i fallet med UKIP:s avståndstagande från FN sker det inte minst med hänvisning till förment antisemitiska uttalanden från partiledaren, Janusz Korwin-Mikke.

Samtidigt framlyfts nu av fientliga svenska media att även Europe of Freedom and Democracy-medlemmen Movimento 5 Stelles ledare Beppe Grillo gjort antisemitiska uttalanden. Och om Jean-Marie Le Pens är antisemitiska, är Grillos det onekligen i minst lika hög grad. Av detta skäl kräver man nu att SD måste ta avstånd från M5S (och därmed upplösa det nybildade EFD).

Är M5S verkligen mer antisemitiska, extrema o.s.v. än EAF:s ledande parti FN? Kanske. Åtminstone kan Nigel Farage efter samarbetet med Grillo aldrig mer avvisa FN på grund av Le Pens antisemitism.

Men framför allt är M5S oerhört mycket mindre seriösa än FN. Spelet om grupperna i Europaparlamentet var löjligt från början. Nu antar det rent farsartade drag. Men inte bara p.g.a. den professionelle komikern Grillo.

Slå ihop EFD och EAF redan nu, en gång för alla – innan Philippot förklarar att FN aldrig kommer kunna ha något med UKIP och SD att göra eftersom de samarbetar med de rasistiska fascisterna i M5S. Och klargör vad som är och inte är antisemitism.

Nigel Farage är utan tvekan en betydande retoriker och en skicklig kritiker av det nuvarande EU. Han har en ganska klar och jämförelsevis fördjupad historisk förståelse av vad det är som är fel med unionen, och går såtillvida utöver den punktvisa och impressionistiska kritik som präglar den populistiska debatten. När han skjuter in sig på “big business, big banks, big bureaucrats”, när han motsätter sig den neokonservativt styrda amerikanska utrikespolitiken, när han förespråkar en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, ringar han in flera av de huvudsakliga problemområdena, och följer han en riktig och nödvändig europeisk, och inte bara brittisk, internationell politisk linje motsvarande dagens krav.

Det trots detta ensidiga och populistiska i hans partis väsen och framtoning skulle också utan större svårigheter kunna avhjälpas genom större tonvikt på arvet från Tories, det gamla parti många av UKIPs ledande företrädarare sett sig tvungna att bryta med på grund av dess kontinuerliga ideologiska och politiska förfall, inte minst i förhållande till just EU. I ljuset av allt detta är det glädjande att Farage lyckades få ihop tillräckligt många partier och EP-ledamöter till sin grupp, EFD, och att till slut även SD kunde tas med ombord. De allmänna fördelarna med gruppens existens och med gruppmedlemskap är ju uppenbara.

Emellertid saknar Farage såvitt jag kunnat urskilja en djupare syn när det gäller Europa bortom den förhandenvarande union han med sådan relativ skärpa och precision vänder sig mot. Här inskränker sig hans retorik till ett fåtal återkommande, allmänna formuleringar om fria, självständiga, oberoende nationer i samarbete. Här kvarstår alltför mycket av populism. Den historiska bilden blir suddig när han närmar sig gränsen för den moderna nationalstatsprincipen, och den resulterande ideologin, eller vad man ska kalla det, framstår som otillbörligt förenklad.

Både i det större historiska perspektivet och med hänsyn till samtidens realiteter framstår hans alternativ – om man överhuvudtaget kan tala om ett sådant – till det nuvarande EU som helt otillräckligt. Och denna brist delar han och hans parti tyvärr naturligtvis med de flesta, om inte alla, dominerande EU-kritiska partier i Europa idag. Av dessa skäl är det trots de nämnda förtjänsterna svårt att känna någon större entusiasm över det rekonstruerade EFD som SD nu tillhör. Och det finns dessvärre fler skäl till det. Utöver UKIP kommer gruppen helt domineras av den grovpopulistiske italienske komikern Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Denna association betecknar som jag ser det på intet sätt rätt rörelseriktning för SD.

Säkert har Grillo rätt i mycket av sin kritik av det så länge groteskt korrumperade italienska politiska etablissemanget, och i hans parti finns också seriösa och kompetenta personer med en annan framtoning. Men den populistiska politiska modaliteten, som Berlusconi ju länge också representerade i mildare form, som hos ledaren Grillo nu antar i bokstavligaste mening farsartade dimensioner, är en beklaglig utveckling. Folklig förankring är inte detsamma som populism. Folklighet får inte reduceras till otillbörlig förenkling, förgrovning, pajasifiering. Det är ovärdigt. Genuin och viktig folklig opposition kan förvisso uttrycka sig i populistiska former. Ett populistiskt stråk kvarstår i de flesta mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa. Men samtidigt förvanskas oftast den giltiga folkliga opinionen av dessa former. Kvar står enbart farsen. I Sverige såg vid det med största tydlighet i Ny Demokrati.

Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har i viss utsträckning förmått utvecklas och mogna bort från sina populistiska ursprung, även om de därefter valt i andra avseenden problematiska vägar. Franska Front National har sitt poujadistiska arv, men det har alltid uppvägts och motverkats av en rad andra, tyngre, och för partiet lika viktiga traditioner. FPÖs retorik och, exempelvis, kulturpolitiska uttalanden (givetvis alltid ett särskilt känsligt område i detta sammanhang), uppvisar fortfarande entydigt populistiska inslag. Italienska Lega Nord har en välkänt skrikig populistisk historia. UKIPs ovan nämnda styrkor räcker för att göra dem till något mer än ett vanligt populistparti, men de populistiska dragen förblir likafullt fortfarande omisskännliga.

SD, som dels såvitt jag förstår har ett populistiskt inslag med sig från något eller några av de små partier som vid dess bildande uppgick i det, dels upptagit fler sådana genom personer som gick över från det havererade Ny Demokrati, släpar också med sig ett sådant arv, som jag menar i politiskt-kulturellt avseende hindrar och försvårar dess fortsatta utveckling. De övriga partierna i det nya EFD, litauiska Ordning och Rättvisa (TT), lettiska de Grönas och Böndernas Förbund (ZZS) och tjeckiska Svobodni, är inte alla av detta slag, men de kommer få lika lite eller ännu mindre inflytande – det första har liksom SD två mandat i EP, de övriga ett; till dem kommer en ensam fransk avhoppare från Front National. Att jämföra med UKIPs 24 och M5Ss 17.

Vidare blir gruppen p.g.a. partiernas olikhet disparat. Detta är dock ingenting ovanligt i EP-grupperna; det präglar även de största. Allvarligare är att gruppen också p.g.a. dess litenhet blir bräcklig. Andreas Johansson Heinö har med rätta betonat detta: det räcker med ett enda avhopp för att gruppen ska upplösas. Detta problem, som även det tillhör de verkligt allvarliga i sammanhanget, beror naturligtvis på Farages kanske enbart av media framnödgade vägran att samarbeta med Front National. På grund av detta fick, visade det sig, även EAF problem att få ihop det nödvändiga antalet parlamentariker och partier från olika länder; såvitt jag förstår har de ännu inte lyckats. Och om de gör det, blir även detta en liten, skör och jämförelsevis svag grupp.

Att EFD kunde bildas är trots allt detta dock alltså en stor fördel för alla involverade, och detsamma gäller om EAF kan rekonstitueras. Trots den formella åtskillnaden torde de icke sällan kunna rösta på identiskt sätt i parlamentet. Men om EAF inte kan återskapas, har den splittring jag beklagat fått en mycket allvarlig följd. Och även om det kan det, är två svaga partigrupper givetvis långt sämre än en i de centrala EU-relaterade frågorna enad, stor och stark som på allvar kan ta upp kampen med EPP, socialisterna och de gröna. De två största, tyngsta och resursrikaste partierna, FN och UKIP, skulle tillsammans ha kunnat leda en mycket stark front i EP. Deras åtskillnad däremot kan fatalt ramponera den nödvändiga oppositionen. Rörelseriktningen bör därför under den kommande mandatperioden bli konvergens, följd av samgående inför den därpå följande.

De partier som dominerar dessa grupper behövs främst i sina respektive länder för att där rulla tillbaka de gamla partiernas – från vänster till höger, men ofta samlade i mitten – problematiska inflytande; endast de har visat sig kunna bli verksamma instrument för nödvändig förändring. EP är i jämförelse med detta mindre viktigt. T.o.m. specifikt för Europafrågorna är det, med unionens nuvarande uppbyggnad, ofta mindre viktigt. Men EP och partisamarbetet där kan ändå bli en av plattformarna både för den nödvändiga dekonstruktionen av EUs problematiska strukturer och för etablerandet av det hittills så försummade men helt nödvändiga alternativa Europasamarbete som måste ersätta dem, trots att detta senare tyvärr fortfarande ligger bortom de nuvarande ledarnas horisont.

Och inom detta senare samarbetets ram, inom ramen för en union som, med utgångspunkt från en förnyad, kvalificerad och historiskt förankrad Europatanke och i anslutning till andra historiska traditioner verkligen i alla väsentliga avseenden förmår tjäna de olika ländernas och folkens intressen, och när ett nytt ideologiskt och kulturellt klimat på detta sätt i tillräcklig utsträckning skapats, kan slutligen inte bara populismen utan den ensidiga nationalism, som nu är det vanligaste och ingalunda obegripliga sätt på vilket oppositionen tar sig uttryck, börja avvecklas. Det nuvarande EU bär självt i hög grad ansvaret för den reaktiva populismens och nationalismens uppkomst. Först när vi övervunnit den förra, kan vi också mer entydigt och definitivt gå utöver de senare. I stor utsträckning måste vi helt enkelt börja om från början.

Nu har Samtiden startat, “Sveriges nya, oberoende och enda socialkonservativa dagstidning”.

Här kommer, förkarar redaktören Jan Sjunnesson, erbjudas “objektiva nyheter, sakliga och relevanta analyser och en socialkonservativ idédiskussion”. Man vill “bidra till ett bredare, öppnare och mer intellektuellt debattklimat”, “påverka samhällsdebatten och idébildningen med utgångspunkt i socialkonservativa värderingar såsom demokrati och frihet, eftertanke och tradition, socialt ansvarstagande och nationell självständighet”, och “bredda det svenska debattklimatet och bidra till ett hederligt och sakligt tonläge”. Tidningen ska stå för “ärligt och nyfiket prövande utanför de sedvanliga liberala och socialistiska ramarna”.

Med rätta påpekar Sjunnesson att i Sverige “finns ingen sådan publikation sedan tidigare”. “Att vara uttalat och öppet socialkonservativ i Sverige är idag ovanligt men vi är övertygade om att dessa idéer stöds av desto fler i det tysta – ofta utan egen insikt och kunskap om socialkonservatismen. Utanför Sverige ges socialkonservativa värderingar och livsval mer utrymme. Här har Samtiden en roll. Vi vill ge utrymme för idéer som betraktas och behandlas som normala och vettiga utanför den svenska åsiktskorridoren.”

Detta ser lovande ut. Formuleringarna om den politiska linjen är korta och allmänna. Socialkonservatism kan naturligtvis betyda flera olika saker. Men denna öppenhet är nödvändig; det kommer finnas anledning att återkomma till detta.

Det avgörande blir om tidningen lyckas undvika att, främst på utrikespolitikens område, sjunka ned i den amerikanska neokonservatism – med underliggande modern liberalism och socialism – som sedan länge gjort så många föregivet konservativa publikationer intellektuellt ovidkommande och idag framstår som hopplöst föråldrad. Det vore ett allvarligt positioneringsmisstag både ur ideologiskt perspektiv och i ljuset av dagens internationella händelseutveckling.

Men Sjunnesson är öppen för dialog bortom denna begränsade horisont, och det faktum att Erik Almqvist i någon utsträckning åtminstone på ett tidigt stadium var involverad i planeringen av projektet talar för att misstaget kommer kunna undvikas. Almqvist, vars politiska verksamhet numera ju är beklagligt kringskuren, har i stället i sociala media under de senaste åren allt tydligare framträtt som en socialkonservativ debattör med huvudsakligen europeisk traditionellt konservativ, paleokonservativ eller post-paleokonservativ inspiration.

Samtidens design är enkel och stram på vad jag menar vara ett utmärkt sätt – nästan som den här och liknande anspråkslösa WordPress-bloggar. Det finns inga som helst störande inslag och vulgära designexcesser av den typ som är så vanlig i nätvärlden. Hittills är den t.o.m. fri från annonser, men detta torde väl, befarar man, komma att ändras inom kort.

Samtiden

Erik Almqvist och tidskriften Samtiden

Continuum, 2010     Amazon

Book Description:

The struggle between the main political parties has been reduced to an unpopularity contest, in which voters hold their noses and sigh as they trudge to the polls. Peter Hitchens explains how and why British politics has sunk to this dreary level – the takeover of the parties and the media by conventional left-wing dogmas which then call themselves “the centre ground”. The Tory party under David Cameron has become a pale-blue twin of New Labour, offering change without alteration. Hitchens, a former Lobby reporter, examines and mocks the flock mentality of most Westminster journalists, explains how unattributable lunches guide coverage and why so many reporters – once slavish admirers of Labour – now follow the Tory line. This updated edition of Hitchens’s The Broken Compass (2009) features a brand new introduction. In an excoriating analysis, Hitchens examines the Tory Party’s record in government and opposition, dismissing it as a failure on all fronts but one – the ability to win office without principle. The one thing it certainly isn’t is conservative.

Reviews:

“Hitchens is in general exhilaratingly good when attacking the hypocrisies and stupidities of specific individuals…The best parts of the book are the vivid (and self-ironical) scenes of foreign reporting.”  Steven Poole, The Guardian

“[Hitchens] writes with much of the verve and brio of his elder brother [Christopher Hitchens] and with a greater regard for detail and accuracy.”  Anthony Howard, New Statesman

About the Author:

Peter Hitchens is a British journalist, author and broadcaster. He witnessed most of the final scenes of the Cold War, and was a resident correspondent in the Soviet capital and in Washington DC. He frequently revisits both Russia and the USA. He currently writes for the Mail on Sunday, where he is a columnist and occasional foreign correspondent, reporting most recently from Iran, North Korea, Burma, the Congo and China.

Den stora kampanjen inför EP-valet tycks ha lyckats uppnå sitt mål att få de kärnväljare som normalt ligger på sofflocket att gå och rösta. Ja, den fick väl också upp en hel del soffliggare som inte är kärnväljare, och vann över ganska många som inte är soffliggare men tidigare röstat på andra partier. Åkesson kompletterade på bra sätt EP-kandidaterna, och var i själva verket såvitt jag kunde se alltid huvudtalare när han under några intensiva veckor släpade dem runt hela landet tillsammans med affischerna med budskapet om “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige”.

Tyvärr ändrar denna framgång, och alla involverades förträfflighet, inte det faktum att vi alienerat Europavänner av en typ vi i stället skulle behöva ha med ombord. Europavänner som förvisso tror på nationalstatens bevarande och vanligt folks inflytande, men som vill prioritera ett alternativt Europasamarbete, ett samarbete i de europeiska nationernas verkliga intresse, som kan ersätta dagens EU. Europavänner som vill betona den verkliga Europatanken. Utan tvekan har missnöjet med EU hos några i denna kategori blivit så starkt att de trots vad de uppfattar som ofullständigheterna i SDs linje inte skrämts bort utan i stället varit beredda att för första gången rösta på oss, som det enda alternativet. Men det hindrar inte att ofullständigheterna kvarstår och att de flesta inte varit beredda att ta ett sådant steg.

De flesta av mina bekanta som röstade ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har omprövat i ljuset av den snabba utvecklingen därefter, och i många fall också i ljuset av en av denna utveckling föranledd djupare analys av unionens tidigaste historia och förhistoria. Men de skiljer sig från de f.d. soffliggarna i det att de då faktiskt röstade ja. Och de faktorer som då avgjorde valet kvarstår i form av en grundläggande, positiv inställning till Europasamarbete. Man tror s.a.s. fortfarande på det man den gången trodde att EU var och stod för.

Det gör man rätt i. Det bör man fortsätta göra. Och SD bör utveckla en Europapolitik som bygger på samma tro. En utmärkt plattform för att göra det, ja för att börja förverkliga en sådan politik, vore, efter nästa EP-val 2019, den nya grupp i EP som Front National, FPÖ, PVV m.fl. nu försöker bilda. Till skillnad från både UKIPs nu i självupplösning stadda grupp och Tories’ grupp, har nämligen just den tydligt lyft fram Europatanken och betydelsen av vår i rik mångfald varierade men också gemensamma civilisation. EP i sig är inte särskilt viktigt inom ramen för dagens EU. Men samarbetet där kan få en långt vidare syftning.

I detta bejakande av Europatanken finns just den ansats som idag behövs. Den måste förvisso stärkas och vidareutvecklas, men den är en god början. Det är här och ingen annanstans vi finner en framkomlig väg för de sanna svenska Europavännerna, något de kan bygga vidare på. Den övergivne Farage borde snarast ompröva sin hållning gentemot Front National i stället för att bli grupplös och starkt försvagad. Efter att ha omöjliggjort ett sådant samarbete även för SDs del skulle han därmed i stället kunna underlätta det inför nästa mandatperiod.

Vad Dansk Folkeparti, när de nu sviker även UKIP, tänker hitta på tillsammans med Tories orkar jag inte spekulera om just nu. Tories tillhör ju de partier man, för vid det här laget ganska länge sedan, blivit tvungen att ge upp hoppet om – Peter Hitchens’ bok The Cameron Delusion sammanfattade många av orsakerna till det. Måste vi snart räkna även DF till denna kategori? Det är beklagligt att ett parti som på många sätt står oss så nära och som har så många bra och trevliga individuella företrädare fortsätter gå i spetsen för splittringen och försvagningen av det sanna EU-motståndets och det alternativa Europasamarbetets krafter.

Kloakrensaren gjorde förra året ett försök att diskutera vad han kallar “kloakproblematiken” i det “mediakrig om mångkulturen” som är ämnet för det svenska debattforumet Flashbacks bästa politiska tråd, startad av den uppmärksammade men under långa perioder tysta nätdebattören DogDylan, som jag fört flera diskussioner med i denna blogg. Detta försök stoppades av moderatorn Siegfrid. Jag finner det problematiskt, liksom även Flashbacks admin4s respons när Kloakrensaren överklagade Siegfrids åtgärd. Eftersom jag flera gånger fått anledning att skriva om Flashback här i bloggen vill jag följa upp även detta.

Kloakrensaren hade i höstas skrivit några inlägg där han hävdade att Flashback-skribenterna i den aktuella tråden i stället för att bara debattera andras krig i media själva borde bli mediakrigare i samma mening, eftersom det de hade att säga var viktigare, intressantare och bättre formulerat än den vanliga mediadebatten, men att de hindrades att nå ut på detta sätt av en viss typ av annat, alltför vanligt innehåll på Flashback – inläggs ton, stil, språk och innehåll såväl som i användarnamn och avatarer – som Kloakrensaren, i enlighet med sin särskilda uppgift som kloakrensare, beskrev som “kloakmässigt”.

Siegfrid förklarade att detta var off topic, utdelade en varning, och raderade flera av dessa inlägg. I PM undrade Kloakrensaren varför inlägg i vilka han besvarade andra användares kritiska bemötande av honom raderats medan några av dessa andras stod kvar, trots att de borde vara lika mycket off topic eftersom de tillhörde samma, av Kloakrensaren initierade diskussion. Kloakrensaren var dock tydlig med – förklarade och upprepade flera gånger – att han trots att han inte själv delade Siegfrids bedömning godtog hans beslut att diskussionen var off topic; hans fråga gällde enbart raderingarna.

Siegfrid svarade bl.a. att Kloakrensarens inlägg, eller “den diskussion [han] initierat”, var “helt onödig”. Detta var ett annat kriterium än off topic, en personlig åsikt om vad som är relevant för en diskussion, men Kloakrensaren protesterade inte mot detta, utan följde i stället en rekommendation från Siegfrid att starta en ny tråd. Inte heller protesterade Kloakrensaren när Siegfrid, efter att Kloakrensaren förtydligat sin fråga som han sagt sig inte förstå, förklarade att de andras inlägg var mindre off topic än hans. (Kloakrensaren delade dock inte heller denna bedömning.)

Efter detta skrev så användaren Andraandningen i mediakrigstråden: “P J Anders Linder länkar Marika Formgrens artikel på Twitter. Det är tydligt att det håller på att bildas, och att flera är involverade i att pusha fram en invandringskritisk opinion som står fri både från SD och det som vi lite löst kan kalla för den ‘Sverigevänliga rörelsen’…Det är säkert väldigt bra men det känns nästan som det kommer att bli svårare för dem att övertyga kanske 98 % av nu aktiva politiker i sjuklövern än för SD att bli så stora att de helt enkelt tvingar de andra att anpassa sig.”

På detta svarade Kloakrensaren: “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken.”

Några andra användare kom med synpunkter på detta, som Kloakrensaren kort besvarade. Bl.a. hänvisade han till den nya tråd, i ett annat delforum, om kloakproblematiken specifikt på Flashback, som han skapat på uppmaning av Siegfrid.

Mot detta ingrep Siegfrid med följande åtgärd: “Diskussioner om Flashback och forumets eventuella kloakmässighet får föras i någon annan tråd än denna. Jag rekommenderar Kloakrensaren att starta en sådan tråd i Flashback istället för att gång på gång gå OT i denna tråd. OT-diskussion raderad.”

Kloakrensarens formulering “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken” var inte någon hänvisning till kloakmässigheter på Flashback. Han hade ju godtagit Siegfrids off-topic beslut rörande inläggen om att Flashback-skribenter borde nå ut bättre som mediakrigare i egen rätt och att detta kunde ske om kloakmässigheter på Flashback undveks, och i stället i enlighet med Siegfrids instruktion redan startat en ny, separat tråd om detta som han också länkat till i ett av de inlägg Siegfrid raderade. Siegfrid hade alltså inte uppfattat något av detta.

Denna gång protesterade Kloakrensaren därför i PM mot själva off-topic beslutet. Han skrev: “I det sista inlägget du raderade länkade jag ju till en annan tråd som jag startade p.g.a. din förra modereringsåtgärd.

Vad jag kallar kloakproblematiken finns på många håll, inte bara på Flashback, och den diskuteras hela tiden i media och i politiken. Är det OT att diskutera den överhuvudtaget i tråden om mediakriget om mångkulturen? Det skulle ju innebära att det är omöjligt att uttrycka vissa såvitt jag förstår enligt forumets regler tillåtna åsikter om detta krig.

Diskussionen om Flashback för jag sedan igår enligt dina instruktioner uteslutande i den nya tråd jag länkade till. Varför var mina tre senaste svar till andra medlemmar i mediakrigstråden OT?”

Siegfrid svarade: “Som jag skrev hör inte diskussionen om ‘kloakproblematiken’ hemma i denna tråd. Den behandlar ett eventuellt mediakrig om mångkulturen, enligt trådstarten.”

Detta var emellertid inte vad Siegfrid skrev i samband med den tidigare modereringsåtgärden. Det tidigare beslutet gällde ju, enligt ovanstående citat, “Diskussioner om Flashback och forumets eventuella kloakmässighet”.

Innebörden av den nya formuleringen “Som jag skrev hör inte diskussioner om ‘kloakproblematiken’ hemma i denna tråd” är att vad Kloakrensaren kallade kloakproblematiken, och som han förklarat finns på många håll och hela tiden diskuteras i media och i politiken, överhuvudtaget inte får diskuteras i Doggens mediakrigstråd.

Detta är anmärkningsvärt. Kloakrensarens inlägg, “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken”, och de korta uppföljningarna av detta, handlade, som framgår av citatet från Andraandningen ovan, om “en invandringskritisk opinion som står fri både från SD och det som vi lite löst kan kalla för den ‘sverigevänliga rörelsen'” och om att “flera”, såsom P J Anders Linder och Marika Formgren, “är involverade i att pusha fram” denna opinion.

Kloakrensarens inlägg handlar således om mediakrigare som representerar en ny opinion i invandringsfrågan och därmed givetvis mångkulturfrågan. Han uttrycker en åsikt om denna opinion, närmare bestämt om varför den anser sig behöva stå fri från SD. Hur kan detta vara off topic?

Doggens tråd Början på ett mediakrig om mångkulturen är politikforumets utan jämförelse största, med avseende både på antal inlägg och antal visningar. Dess huvudsakliga innehåll är åsikter om detta krig av just den typ Kloakrensaren framförde. Det är svårt att tänka sig något som är mer on topic än hans inlägg. Om det är off topic måste nästan hela tråden vara det.

Siegfrid kan ha trott att Kloakrensaren liksom i den tidigare diskussionen åsyftade endast kloakproblematiken på Flashback. Men det vore ett groteskt missförstånd, dels därför att Kloakrensaren upprepade gånger förklarat att han godtagit modereringsåtgärden ifråga om denna diskussion, dels därför att Kloakrensaren ju startat en ny, separat tråd om detta och tydligt meddelat detta och länkat till den, och dels, slutligen, därför att det skulle vara absurt att påstå att det beror utelsutande på Flashback att den nya invandringskritiska opinion Andraandningen talade om anser sig behöva stå fri från SD.

Men även om modereringsåtgärden föranleddes av ett sådant missförstånd, utvidgar alltså Siegfrid i sitt svar på Kloakrensarens förklaring att kloakproblematiken omfattar långt mer än Flashback och ständigt diskuteras i media och i politik, sin bedömning av vad som är off topic till att innefatta allt detta, kloakproblematiken som sådan! Inget av detta “hör…hemma” i tråden, eftersom den behandlar “ett eventuellt mediakrig om mångkulturen”!

Detta beslut gjorde således att det, som Kloakrensaren skrev, blev “omöjligt att uttrycka vissa…enligt forumets regler tillåtna åsikter om detta krig”. Återigen: hur kan det inte höra hemma i tråden att uttrycka den åsikt Kloakrensaren uttryckte om vissa mediakrigares opinion om mångkulturen?

Utöver den ständigt pågående debatten om SD-sympatiserande nättidskrifters, bloggars och inte minst kommentarsfälts förfärlighet hade Kloakrensaren i diskussionen tänkt ta upp sådant som att vissa av de nya mediakrigarna delar en Maria Abrahamssons uppfattning att SDare sannolikt inte kan vistas i möblerade rum, och att de flesta delar och är påverkade av en Johan Hakelius’ flera gånger upprepade åsikt att SD är ett “vulgärt underklassparti”.

Det finns hur många sådana viktiga och intressanta belägg som helst för Kloakrensarens påstående om orsaken till att de av Andraandningen nämnda mediakrigarna trots sin kritik av invandringen/mångkulturen anser sig behöva stå fria från SD. Men inget av detta tillhör enligt moderatorn Siegfrid ämnet.

När det så uppkomna problemet inte kunde lösas genom diskussion med Siegfrid, tillskrev alltså Kloakrensaren enligt Flashbacks instruktioner admin4 och beskrev hela det ovan redovisade skeendet. När inget svar på detta meddelande inkom från admin4 skickade Kloakrensaren, också enligt Flashbacks instruktioner, en påminnelse. Den 18:e november svarade admin4: “Jag ser inga problem med den aktuella varningen.” På detta meddelande – lika genomkorkat som Sigfrieds – svarade Kloakrensaren dagen efter: “Det är ju inte den jag ifrågasätter.”

På detta följde ny tystnad från admin4. Efter två veckor skickade Kloakrensaren därför en ny påminnelse, men ingenting mer har hörts från admin4. Enligt Flashbacks instruktioner kan man i en situation som denna starta en ny tråd i underforumet Flashback – d.v.s det forum där Flashback som sådant diskuteras – i vilken man tar upp samma sak. Kloakrensaren är dock tveksam till om detta vore meningsfullt.

Det är både märkligt och beklagligt att Flashback, vars paroll är “Yttrandefrihet på riktigt!”, på det sätt den här återgivna korrespondensen visar inskränker yttrandefriheten. Kloakproblematiken är reell, väsentlig, central. Inte minst tydligt visas och bekräftas detta just av den reaktion Kloakrensaren mött när han tagit upp den på Flashback – och inte bara i mediakrigstråden utan även i hans nya, egna, som alltså endast behandlar problematiken specifikt på Flashback och som jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Fastän flera av problematikens aspekter tagits upp i den allmänna debatten äger den också sociologiska, psykologiska, historiska och kulturella dimensioner som fortfarande är otillräckligt och i några fall kanske ännu inte alls belysta. Mycket återstode att säga om den.