Det är omöjligt att hinna följa hela den vid det här laget utomordentligt långa Flashbacktråden ’William Hahne, Gustav Kasselstrand m fl hotas av uteslutning ur SD efter konflikt’; jag har inte ens hunnit läsa hela tråden ’William Hahne kandiderar och blir vald till ordförande för SD Stockholms stad’. Men på tåget från Lund igår hann jag ändå med en del. Och jag konstaterade att några nu på ett problematiskt sätt har börjat tycka synd om mig p.g.a. Expos påhopp.
Det finns en del viktiga aspekter av detta som gör att jag nu ännu en gång (det har ju varit många i det förflutna) återvänder till dialog med, eller åtminstone repliker till, skribenter i detta forum. Jag har ju genom åren, d.v.s. sedan jag först upptäckte Flashback 2011, och efter att jag gav upp försöken att övertala de bästa skribenterna att sluta skriva där och övergå till bättre publikationsformer, vidhållit, mot etablissemangets urskillningslösa fördömande, att det trots dess kloakmässighet ofta är platsen för Sveriges bästa politiska kommentar och debatt.
Engagemanget i den aktuella problematiken är fascinerande, och variationen i kvalitet, från inlägg till inlägg och i analys och argumentation såväl som i form, är som vanligt svindlande. Repetitiviteten är bedövande. Mycket vore att säga om de bästa inläggen i diskussionen – men inte så oerhört mycket som trådens längd kanske kunde ge vissa anledning att tro. Det väsentliga i min ståndpunkt framgår av de inlägg jag redan skrivit här om den uppkomna situationen, i synnerhet om de läses i ljuset av valda, relevanta äldre inlägg. Det är en ståndpunkt som är ganska lätt att sammanfatta, men också en som i väsentliga avseenden skiljer sig från dem som hittills finns representerade i det underjordiska forumet.
Det sägs mycket vänligt om mig i tråden. Men också en del högst märkliga saker. Här ska jag bara kort uttala mig om det nya medlidandet, eller vad det är, och det sammanhang i vilket det uttrycks. Eftersom Expos förtal handlar om antisemitism, är det, tycker jag, viktigt att notera att detta sammanhang kan sägas vara ett slags antisemitiskt sådant. Det är, menar jag, samma sammanhang som min interlokutör ”tras” skrev inom, när han bl.a. i kommentarfältet till mitt inlägg ’Ezzelino, 2’ hävdade att det var omöjligt att diskutera judiska ämnen på det sätt jag gjorde.
Nu finner vi denna antisemitism i ett inlägg av signaturen ”ujhs”: ”Stackars sate. Om han bara lärt sig att det finns vissa ämnen man absolut ska hålla käft om. Öppnar man käften beträffande dessa gör man sig alltid sårbar. Så onödigt…men men…han får väl lära sig!”
Det är, förslår jag, viktigt att analysera och förstå denna form av antisemitism. Jag är alltså en ”stackars sate” eftersom jag inte förstått att man ”absolut ska hålla käft” om några av de ämnen jag tagit upp. Och den implicerade orsaken till att man ska göra det är att ”judarna” är sådana att de inte tillåter eller accepterar det. Denna orsak görs explicit i ett inlägg av en mer uppenbar antisemit, “infidel”, i ett svar till följande vänliga försvar av mig från signaturen ”Ghibellino”:
”Jag förstår att man inte kan acceptera allvarliga former av ’ideologisk avvikelse’, samtidigt som det är självklart att ett politiskt parti måste tillåta en intern diskussion med viss bredd. Men inga uteslutningar får ske utan väldokumenterade bevis. I annat fall kommer detta att framstå som en smutsig maktstrid inom ett toppstyrt parti. Lackmustestet blir för mig är fallet Jan Olof Bengtsson. Han är definitivt oskyldig till anklagelserna om antisemitism som härrör från Expo. Alla som läst hans blogg vet detta. Om han utesluts kan jag inte längre ge partiet min röst i framtida val.”
Om detta har infidel följande att säga:
”Nej. JOB är skyldig som fan enligt den gängse judiska defintionen av antisemitism. Han har nämnt och länkat till kända antisemiter utan att fördöma dem i starka ordalag för deras antisemitism. Det är människor som JOB som sprider antisemitism genom att inte tiga ihjäl den. Att han dessutom har mage att inte fördöma den i samma vända bekräftar hans judehat. Varken du eller JOB förstår judar och hur de tänker. De är lika olika oss som deras kusiner de muslimska/kristna araberna är. Att du tycker JOB är oskyldig beror på att du själv undermedvetet är antisemit. Gör avbön nu eller bli brännmärkt själv.”
Det är naturligtvis felaktigt att jag nämnde och länkade till ”kända antisemiter” utan att ta avstånd från dem: nämnandet och länkandet utgjorde tvärtom just en exemplifiering av en position jag tog avstånd från. Poängen med mina inlägg i detta ämne har, som jag visade, varit just ett ”fördömande” av den verkliga antisemitismen, och det skedde verkligen i ”starka ordalag”. ujhs och infidel däremot utmålar judar, som sådana, som åsiktspoliser som inte bara kräver att antisemitismen fördöms i starka ordalag; den som ”förstår judar och hur de tänker” vet enligt dem också att judar menar att det är antisemitism att inte tiga ihjäl den. Det är en märklig och ovanlig uppfattning.
Signaturen ”sherm” citerar ett annat inlägg från infidel som jag dock inte hittar, möjligen har det tagits bort. infidel anser där att ”svensken är inte så dum som man tror, svensken är dummare än vad man tror. Titta på JOB, han är beläst och har studerat filosofi och västerländsk historia i årtionden, ändå är han inte judekunnig. Jag menar, hur missar man det? JOBs enda ursäkt är att han hör till den informationsfattiga pre-internetgenerationen som är van vid enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker.”
Allt detta är mycket obehagligt. ”Judekunnig”. Men det är också fullständigt förvirrat. Hur kan det stämma att jag som tillhörig ”pre-internetgenerationen” saknar information och bara äger “enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker”, när det som ska förklaras med detta är det sätt på vilket jag “nämnt och länkat till framstående antisemiter” och “sprider antisemitism”? Naturligtvis har jag, i samband med att jag ”studerat filosofi och västerländsk historia i årtionden”, också studerat antisemitismen, den verkliga antisemitismen, och dess uppfattningar om ”judar”. Utan tvekan skulle det ha varit en brist och katastrofal kunskapslucka om jag inte gjort det – om än på ett annat sätt än infidel menar. Enligt denne skribent borde jag ha förstått att man knappt får skriva om judiska ämnen, oavsett vad man säger: allt kan uppfattas som kritik, och ingen kritik tolereras. Vad som framträder här är en nattsvart bild av och en total, hatisk cynism mot judar.
Generellt gäller om forskare och intellektuella att de skriver, kan skriva och bör skriva om annat och på annat sätt än politiker, och i synnerhet forskaren är per definition inte begränsad till ”enkelriktad kunskap från officiellt godkända böcker”. Men de måste behandla detta under en annan, för dem specifik form av ansvar. Det är inte, som ujhs tror, synd om mig för att Expo angripit mig för de inlägg jag skrivit i dessa ämnen. Jag har nämligen på intet sätt “gjort mig sårbar”. Förvisso är jag upprörd över påhoppet, men det har också blivit en anledning att förtydliga vissa saker på ett sätt som förhoppningsvis kan ha ett mer allmänt värde, bortom denna beklagliga affär.
Därför har även välkände moderatnationalistiske Flashbackprofilen ”Meiji”, som tidigare visat oförståelse för min argumentation i egenskap av ”Kloakrensaren”, fel när han skriver att ”[d]en stackars Jan Olof Bengtsson kämpar på sin blogg för att rentvå sig från Expos smutskastning”. Det krävs ingen som helst ”kamp” för detta, smutsen fastnar överhuvudtaget inte. Angreppet var förstås upprörande, men allt jag behövde göra var att upprepa och förklara vad jag redan skrivit i just de inlägg man ohederligt försökte använda mot mig. Och att bidra till att stoppa antidemokratiska organisationer som har förtal och åsiktsregistrering som metod och som har kopplingar till våldsvänstern är ju i sig en viktig uppgift.
Meiji fokuserar inte på judar utan på politiker: ”Jag skriver ’stackars’ eftersom JOB framstår som en yrvaken bokmal, som hade noll koll på vilken smutsiga metoder, som somliga (alla?) politiker är beredda att använda.” Jag skrev ”naivt” här i bloggen att jag själv ”givetvis inte skulle bli utesluten”. ”JOB skrev ung. alla som känner mig vet bla, bla. (jag ids inte leta upp den exakta formuleringen).” Jag hade ”vid den tidpunkten noll koll” på vad Meiji menar vara SD-ledningens stalinistiska syn på ”utrensningar”.
Meijis tro att min formulering var naiv visar naturligtvis hans egen naivitet. Meiji vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om mig, men det torde knappast krävas någon extraordinär skarpsyn för att uppfatta den performativa betydelsen av min formulering. Liksom ujhs’ och infidels påståenden är det bara fråga om den typ av grund- och värdelöst slafs-tyckande som tyvärr är så vanligt i deras alltför kloakartade forum. Hur skulle jag efter flera årtionden av närhet till och intresse för politiken (båda för andra välkända) kunna vara omedveten om politikers smutsiga metoder? Självklart är jag ingen ”yrvaken bokmal”. Även signaturen ”sherm” tror detta: ”Ja JOB verkar sannerligen att ha blivit tagen på sängen. Jag kommer faktiskt närmast att tänka på Ann Marie Pålsson, som också varit uppe i tråden, då hon berättade i intervjun att hon var färsk gällande politiken även om hon var kunnig i det akademiska fältet. Yrvaket värre.” Båda dessa Flashback-skribenter tycks ha missat min nästan livslånga koppling till politiken, vid sidan av min akademiska och övriga verksamhet.
Vad jag gör i det svar till en kommentator som Meiji åsyftar är bara att jag förklarar det jag redan signalerat i flera tidigare inlägg, nämligen att jag som en självklarhet förväntar mig att jag inte utesluts, att personärendet mot mig läggs ned, att det parti jag själv tillhör och för vars ledning jag haft förtroende inte använder smutsiga, stalinistiska metoder. En sådan förklaring har ett konkret syfte, liksom även framhållandet av det enkla faktum att alla vet att vad Expo påstår om mig är falskt.
Meiji är ett exempel på en välkänd personlighetstyp: den illusionslöse ”realisten” som tror att han är smartare och har en mer adekvat verklighetsuppfattning än inte bara den världsfrånvände drömmaren utan även den sanne, metafysiske idealisten, men som just däri avslöjar sin inskränkthet, ja naivitet. Han är bara ännu en trist, rå svensk materialist. Så här kan det låta – och det är samtidigt ett uttryck för den tröstlösa kulturella och andliga torftighet jag beklagade mig över även i min polemik mot ”Ezzelino”:
”JOB har en ‘D.Phil. (Oxon.)’ och är kapabel till den här sortens formuleringar:
Citat: ’Jag använder här tills vidare begreppet transcendens i en allmän mening, syftande på den verklighet som ligger bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten och det mänskliga förståndets egna kategorier, icke i exempelvis specifikt kantiansk eller dialektisk-teologisk (Barth m.fl.) betydelse av av det för alla mänskliga själsfakulteter alltid principiellt oåtkomliga.’
JOB ansåg sig nog höjd över alla simpla misstankar, där han svävar högt uppe i det blå…långt ‘bortom den empiriskt givna fenomenella verkligheten’ [gapflabbande smiley]. Jag betvivlar, att han ens snuddade vid tanken, att Expo skulle citera honom, på Expos sedvanliga kreativa sätt…och att Mattias Karlsson skulle (som det verkar) offra honom.”
Dessa citat gör tyvärr att man befarar att Meiji aldrig kommer förstå de djupare och, ytterst, avgörande dimensionerna av verkligheten – och deras högst konkreta betydelse även för vår tillvaro även här och nu. Det är Meijis typ av realism som leder bort från även från dess verklighet. Jag vet alltså självklart mycket väl vilka metoder Expo såväl som många politiker använder. Men ja, samtidigt förväntar jag mig att betraktas som höjd över simpla misstankar. Och nej, jag anser mig självklart inte behöva snudda vid tanken på att Expo ska citera mig på sitt ”sedvanliga kreativa sätt” och att Mattias Karlsson ska ”offra” mig. Från Expo förväntar jag mig en ursäkt, och jag tar för givet att Mattias Karlsson redan för länge sedan konstaterat att deras anklagelser är falska och att det inte finns någon anledning att “offra” mig.
Inte för att någotdera är avgörande för mig personligen eller berör mig på djupet. Så uppfattas väl sådant bara av personer för vilka partipolitiska uppdrag är allt – eller åtminstone betydligt mer än de är för mig, som inte tänkt i sådana termer förrän William Hahne och andra övertalade mig med hjälp av deras vision för Stockholm och vägrade acceptera mina invändningar. Och av sådana som är helt nedsjunkna i den empiriskt givna fenomenella verkligheten, utan tillgång till transcendensen. Men det finns fler skäl att reagera just så som jag gör än försvaret för det egna anseendet. Moralen, och vad fall som detta visar att vi fortfarande måste tala om som den medborgerliga plikten, kräver det också i sig, för andras skull.
Antirussische Vorbehalte haben in Deutschland eine lange Tradition und sind in zwei Weltkriegen verfestigt worden. Auch in der Ukraine-Krise lässt sich ihre Wirksamkeit beobachten. Tatsächlich ist aber nicht nur das Verhältnis zwischen Russland, dem Westen und der Ukraine vielschichtiger als es der Medien-Mainstream suggeriert, sondern auch die russische Geschichte seit dem Ende des Kalten Krieges. Es liegt im ureigenen Interesse der EU, Russland als Partner zu haben. Wer diese Chance vertut, riskiert, dass Europa im Machtkampf künftiger Großmächte zerrieben wird.
