Conférence de presse de Marine Le Pen à Bruxelles
Category: Politics
Förhållandet till Front National
Som jag skrev igår fanns det ingenting som helst förvånande i måndagens besked att Sverigedemokraterna avvisar samarbete med Front National under den kommande mandatperioden i Europaparlamentet, och i stället önskar samarbeta med Dansk Folkeparti och UKIP. Det hade varit närmast omöjligt att välja att söka sig mot det franska partiet efter Dansk Folkepartis ytterligt fientliga inställning – redan innefattande ett avvisande av SD på grund av blotta möjligheten att vi skulle kunna göra det – och UKIPs nästan lika starka fördömande.
Att beslutet var ofrånkomligt innebär emellertid inte att det var riktigt i en så att säga större och djupare mening. De sakliga grunderna – såsom skilda från medias kampanjer – för avvisandet förblir alltså för mig obegripliga; ingen gör ens ett seriöst försök att redovisa och förklara dem. Detta visar tydligare än något annat just nu de radikalideologiskt drivna medias makt. Konsensus råder i alla läger. FN är extremt, rasistiskt och antisemitiskt, punkt. All undersökning och diskussion är överflödig.
Dock finns i detta läge en fråga som även FNs svenska, danska och brittiska motståndare måste kunna besvara: vilket ska deras förhållningssätt till FN under den kommande mandatperioden bli? Det finns representanter för SD som med Kristina Winberg nu tycks vilja förneka att det inom det egna partiet finns något som helst stöd för det franska partiet och samarbete med det: hennes uppfattning att inget jubel, som först rapporterats, hörts under valvakan när FNs valresultat stod klart, upprepas nu av andra. På flera sätt försöker man minimera betydelsen av de existerande kontakterna, och vidga avståndet. Det intryck man får är att vissa vill att man nu inte ska ha några kontakter alls; att det är oacceptabelt att förespråka samarbete under kommande mandatperioder.
Men ett sådant förhållningssätt är omöjligt. Även Åkesson upprepade tidigare på måndagen att FNs utveckling var intressant, och i uttalandet till SD-Kuriren förklarade han att beslutet att inte samarbeta med dem bara gällde den kommande mandatperioden. Det var kloka formuleringar i detta läge som jag menar tydligt bör vidareföras till den franska partiledningen. För i verkligheten är det, upprepar jag, omöjligt att inte fortsätta upprätthålla goda relationer till FN. Eller åtminstone borde det vara det.
Marine Le Pen besökte under hösten SD i Stockholm, utmanande de franska radikala medias försök att giftstämpla SD som ett långt mer extremt o.s.v. parti, med vilket samarbete skulle vara komprometterande – allt på samma sätt som svenska media utmålar FN och hotar med konsekvenserna av kontakter för SDs del. Under henne har FN under de senaste åren haft oavbrutna framgångar. De är nu Frankrikes klart största parti. Det innebär att de stöds av mycket stora delar av Frankrikes bildade medelklass. Det är knappast troligt att, under överskådlig tid, ett nytt parti, ett parti av DFs eller UKIPs typ, skulle uppstiga och tränga undan FN. För närvarande tyder ingenting på att framgångarna skulle upphöra. Fortsätter de, skulle Marine Le Pen kunna bli en framtida president i ett av Europas största och viktigaste länder.
Vad händer då? Ja, en sak som är fullständigt utesluten är att undvika att “samarbeta” med FN eller dess representanter. Det skulle alla partier tvingas göra, och främst naturligtvis regeringspartierna. Om SD på allvar önskar politiskt inflytande och politiska resultat, vore det högst ofördelaktigt att ha avvisat samarbete och tidigare uppbyggande av kontakter; omvänt vore det en oerhörd fördel att stå nära presidenten och hennes parti. SD ligger långt efter FN i utveckling, storlek, växt, kompetens och inflytande. Om inte förr, så skulle samarbete med dem ge en enorm draghjälp när de når regeringsmakten.
Vi vet inte om detta kommer ske; vi vet, i ljuset av den vanliga strategi som i Frankrike används mot FN i presidentvalen, att det fortfarande kan vara en lång väg dit. Men redan nu är det, menar jag, av flera skäl både oundvikligt och önskvärt för SD att upprätthålla goda förbindelser med detta franska parti som, tillsammans med sin framgång, visar alla tecken på en sund och, i högre mening, normal utveckling.
Även med de andra partier som troligen kommer bilda en grupp i parlamentet tillsammans med FN har SD haft en hel del kontakt: FPÖ, Vlaams Belang, Wilders’ frihetsparti (PVV), m.fl. Vad som här sagts om förhållandet till FN gäller även dem, som SD alltså nu inte heller kommer formellt samarbeta med. Även de berörs förstås av giftstämplingen av sin samarbetspartner, men eftersom det är FN som hela tiden fokuseras på inte bara av media utan av DF, UKIP och nu även SD som helt oacceptabla, är det dem även jag måste ägna den mesta uppmärksamheten.
Det spel rörande samarbete och gruppbildningar som vi nu kan följa i Europa hos DF, UKIP och några andra partier, nu inkluderande SD, är tyvärr bisarrt. Det finns självklart en mycket stor mängd viktiga frågor där verkliga politiska skillnader föreligger, inte minst genom de respektive ländernas olikheter i historia, kultur, ekonomi och annat. Detta är frågor, och skillnader, som verkligen skulle behöva hanteras, och som måste hanteras när fungerande samarbete kommer till stånd. Även i de frågor som framför allt karaktäriserar och förenar dessa partier i en gemensam kategori finns åtminstone stora tonviktsskillnader.
Men inget av detta är vad spelet handlar om. Det enda som tycks bestämma de olika dragen och motdragen är hur de olika deltagarna genom sina relationer till varandra positionerar sig på den politiska skalan mellan det korrekta och det icke-korrekta. Med andra ord, det är inte de centrala, påträngande, ja för Europas framtid avgörande sakfrågorna som spelet handlar om, utan endast den problematik samtligas gemensamma motståndare uppställer. Man spelar inte det egna spelet. Därför är det hela, som jag skrev igår, tjafs, nonsens.
Inte minst när man lyssnar till danskarnas uttalanden om FN, är det lätt att se framför sig en fortsättning där partierna faktiskt förblir oförmögna att ta sig ur detta spel med dess för dem själva så ogynnsamma och främmande regler. När man dessutom tar i beaktande å ena sidan den otillräckliga nationalism som några av dem främst bygger på, och å andra sidan den ohållbara populism som dominerar hos andra, och den förening av dessa som med olika proportioner finns hos många, förstärks denna dystra bild av att de kanske inte överhuvudtaget kommer kunna samarbeta på ett konstruktivt sätt.
Därmed skulle också de, och inte bara de gamla före detta konservativa och kristdemokratiska partier om vilka vi redan tvingats ge upp hoppet, bli odugliga och omöjliga som framtida bärare och förnyare av en human, frihetlig, nyskapande traditionalism, förmögen att rädda Europa och dess centrala kulturtradition i dess politiska aspekt. Därför måste denna futtiga, isolerande splittring stoppas. I hög grad torde det vara en fråga om de interna partikulturerna. Klarsyn bortom mediaförvrängningarna, utblick, långsiktighet, disciplin – allt detta krävs. Men det blir bara möjligt med en motiverande vision. Och denna vision kan endast vara en sann Europatanke, kopplad till en realistisk förståelse vår – alla våra länders – verkliga ställning och våra verkliga intressen i det globala sammanhanget.
De partier som just nu minst spelar det nämnda spelet är just FN och de partier som förväntas ingå i dess EP-grupp. Här ser därför snabba framsteg ut att ske. Och signifikativt nog är det också här som man kommit längst i samlingen kring den nödvändiga, förenande Europaidé som växer ur vår världsdels historia och ger verkligt utrymme åt dess egen mångfald. Det är beklagligt att det var oundvikligt, att det gjorts oundvikligt – och inte bara av media – för SD att under den kommande mandatperioden ställa sig utanför denna europeiska gemenskap, till förmån för vårt kära men lilla grannlands i EP obetydliga parti och det föga Europabejakande UKIP. Det reducerar möjligheterna till åtminstone den för mig mest intressanta typen av inflytande och resultat.
Men om SD redan nu förbereder sig för nästa mandatperiod, inte avbryter de informella kontakterna med FN, och samtidigt gör det bästa av (det idag inte ens säkerställda) samarbetet med DF och UKIP, finns ändå en möjlighet att i någon mån bidra till en gynnsam utveckling för det större, alternativa Europasamarbetet. Nämligen genom att försöka övertyga DF och UKIP om sanningen i Åkessons övertygelse att FNs utveckling är intressant, och hålla dörren öppen för en framtida ny konstellation. Kanske kan man även göra det som non-inscrit.
Det är inte mycket. Inte mycket att bli entusiastisk över, från det distinkta perspektiv på Europa som jag försöker försvara i den här bloggen. Förvånande lite, i själva verket, i dessa dagar av firande. Men det är något. Det är allt. Vad kan man göra. Vad som sker var oundvikligt.
Våra franska vänner
Här ser vi några av våra trevliga franska vänner i Front National under segerkvällen i Paris. De flesta har figurerat här i bloggen förut, såsom den kände geopolitikern, nu Île-de-France-representanten i EP, Marine Le Pens utrikespolitiske rådgivare Aymeric Chauprade, Marion Maréchal-Le Pen från Nationalförsamlingen, och ungdomsförbundets ordförande, den med SDU samarbetande Julien Rochedy, som intresserar sig för Europatanken, uttalar sig i vad jag hittills fått intrycket är de rätta termerna om det verkliga Europasamarbete som idag krävs, och säger sig just ha utgivit en bok med titeln L’Union européenne contre l’Europe, men som inte svarat på mitt påpekande att förlaget, högst olämpligt, inte tycks kunna distribuera den utanför Frankrikes gränser, till det övriga Europa; från andra i Frankrike kommer i stället svaret att den inte finns tillgänglig där heller! Beklagligt, eftersom det tycks vara en bok som i högsta grad behövs just nu. Ny är viceordföranden Louis Aliot (FN har flera viceordföranden – en intervju med Florian Philippot, översatt av Tobbe, kan ses nedan i Politik-kategorin).
Vi ser hur några av dem uttalar sig, fulla av tilltro till Sverigedemokraterna, om det kommande samarbetet med oss. Idag är de förstås besvikna. Därför bör nu, föreslår jag, kommuniceras till dem att Åkesson finner FN intressant, och endast ser sig tvungen att utesluta samarbete under den kommande mandatperioden, men att möjligheten till sådant kvarstår på längre sikt.
Europasamarbete med förhinder
Frågan om vilka partier Sverigedemokraterna ansluter sig till i Europaparlamentet är, som framgått, av central vikt från mitt perspektiv och för mitt – begränsade – politiska engagemang, och det är naturligtvis nödvändigt att återkomma till den nu när det glädjande valresultatet föreligger.
Under lång tid har det från partiet hävdats att man inte kunnat meddela med vilka man vill eller eftersträvar att samarbeta, och att detta inte minst berott på att man inte kunnat veta något om vilka partigrupper som skulle finnas, och vilka nya som eventuellt skulle bildas, efter valet. Flera möjligheter hölls öppna, man lärde känna partier i olika länder, sonderade. Efter att valresultatet nu föreligger, skulle – det var det intryck som gavs – en längre period av förhandlingar om gruppbildningar följa, en process ur vilken SDs ställningstagande skulle växa fram.
Senast igår svarade partisekreteraren Björn Söder i SvD på frågorna om vilka som är tänkbara att samarbeta med, och när besked kan förväntas om detta, att ”det återstår att se”; “Vi får sondera terrängen”, hette det, “men vi kommer inte att skynda fram det. Det får ta sin tid. Det är mycket möjligt att det inte kommer förrän i höst någon gång.” På frågan om det kan vara så “att ni medvetet skjuter beslutet framför er för att inte störa utgången i riksdagsvalet”, svarade han: ”Nej, det är inget medvetet. Men vi vill ju diskutera i lugn och ro och inte hasta fram något. Det får ta den tid det tar.”
I SVTs Agenda Special under gårdagskvällen svarade den nu invalda, ännu icke fullt mediatränade o.s.v. toppkandidaten Kristina Winberg på frågan om det skulle kunna bli så att SD sätter sig i samma grupp som Front National, att ”Vi har ju inte bestämt än, vi måste ju förhandla nu och prata med andra partier om hur det ser ut” och ”i dagsläget kan jag inte säga någonting om det”. På frågan om det är tänkbart svarade Winberg att ”vi måste ju se här på de olika, hur de grupperas och så vidare”; och på frågan om hon inte säger nej till FN, att ”Jag säger inte någonting för vi måste prata med de olika politiska partierna”. ”När vi inte vet vilken grupp som kommer bildas kan vi ju inte ge besked om det.”
Det var därför inte konstigt att många blev förvånade när Jimmie Åkesson igår kväll, d.v.s. samma dag som den citerade intervjun med Söder publicerades och bara någon timme efter Winbergs svar, i direktsändning i SVTs Aktuellt plötsligt lämnade det av media så länge eftertjatade beskedet. Eftersom inte ens Söder och Winberg gav intryck av att ha känt till att detta var på gång så snabbt, ser det ut som om det här skulle kunna handla om ett plötsligt ingripande och beslut av Åkesson ensam (beslutsprocesserna i de amorfa och oreglerade organisationer som är våra partier är ofta obegripliga och höljda i dunkel). Det kan vara betydelsefullt.
Dock hade Winberg också tyvärr berättat i Agenda Special att hon inte hört något jubel när FNs resultat inkom under SDs valvaka (ett jubel som journalister sades ha hört och TT rapporterat), men däremot applåd när UKIPs blev känt. Och på ett sätt som visar att hon visste att beslutet snart skulle komma, även om hon alltså fortfarande trodde att förhandlingar återstod, hade hon också sagt att ”vi sitter just och diskuterar de olika partierna” och ”jag kan lova er att ni kommer inom snar framtid få reda på hur vi ska ta ställning till detta”, ”du kommer få ett besked inom det snaraste”, ”alldeles strax”. Detta senaste upprepades påfallande många gånger.
”Vi har”, förklarade så Åkesson alldeles efter detta, “fört diskussioner idag och vi har identifierat de här två partierna som partier som vi känner oss bekväma med. Dansk Folkeparti är ju ett parti som vi har en relation till sedan lång tid tillbaka. De har gästat våra landsdagar vid ett par tillfällen och hållit tal inför våra delegater. UKIP har vi inte haft så mycket kontakt med tidigare. Men vi vet ju inte vad de här partierna tycker och tänker om oss idag i de här sammanhangen. Jag vet att Dansk Folkeparti sannolikt kommer söka sig till en annan grupp än den man har tillhört hittills och om de lyckas i det det vet jag inte. Och UKIP vet jag inte heller vad de tänker sig. Men det är de två partier vi känner att de kan vi känna oss bekväma med i det här och de kan vi tänka oss att samarbeta med och det är de som är intressanta för oss.”
Det är ju inte heller omöjligt att någonting mycket plötsligt och avgörande inträffat eller framkommit i sonderingen av terrängen under måndagen, när valets utgång stod klar, efter att Söder besvarade frågorna, ja under timmen mellan Winbergs svar och Åkessons framträdande – redan innan man ens hunnit uppfatta vad de partier som visat sig aktuella tänker om SD ”idag och i de här sammanhangen”. Något som onödiggjorde hela den tidigare förutsedda, utdragna processen och besvarade alla kvarstående frågor. Helt nya signaler av olika och ännu okänt slag, från DF och UKIP, och/eller FN, FPÖ, Wilders m.fl.
Om så är fallet eller om Åkesson plötsligt ingrep utan att förbereda sina närmaste i partistyrelsen, gäller hursomhelst att beskedet tyvärr ingalunda är förvånande i något annat avseende än dess plötslighet. I själva verket hade det varit närmast omöjligt för SD att lämna något annat. Varför så är fallet har jag beskrivit i mina inlägg Farage’s Mistake och Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats. UKIP-ledaren och hans parti har tagit avstånd från Front National och möjligheten till samarbete med dem, och godtagit och upprepat medias ständiga bild av dem som extrema, rasististka, antisemitiska o.s.v. – antingen av övertygelse eller av strategiska skäl inför det förestående valet.
I förening med DFs identiska, skarpa avståndstagande gjorde denna hållning att det redan sedan länge stått klart att SD knappast kunde ha fattat något annat beslut. Deras framträdande EP-ledamot Morten Messerschmidt hävdar att det är ”beklagligt att partier som Le Pens Front National har vind i seglen”, och att anledningen till att de har det är att ”de etablerade partierna sviker européerna”. Även den gamla vänskapliga relationen mellan DF och SD skulle avbrytas om SD inleder samarbete med FN. Den utrikespolitiske talespersonen Søren Espersen lär ha vägrat att tala på SDs senaste landsdagar efter Marine Le Pens besök på SDs riksdagskansli. Även Sannfinländarna tar såvitt jag förstår avstånd från FN.
Åkesson förklarade rentav att man sannolikt skulle bli grupplösa hellre än att samarbeta med FN, om DF och UKIP skulle ställa sig avvisande. I en sådan situation skulle man, som grupplös, försöka visa att man är ett parti som de kan samarbeta med, d.v.s. att man inte uppvisar de drag som skulle ligga till grund för avvisandet: ”För oss handlar det om att det ska vara ett långsiktigt och seriöst samarbete, och då ska vi hamna rätt från början. Och om de på något sätt är tveksamma vill vi ge dem chansen att se vilka vi är och vad vi går för och då har vi tålamod och kan vänta tills vi är välkomna.”
Det kunde synas vara ett mycket radikalt avståndstagande från FN. Till SD-Kuriren uttalar sig Åkesson emellertid på åtminstone delvis annat sätt: ”När det gäller franska Front National, så är det tydligt att där finns vissa ambitioner till förnyelse, men idag känner vi att vi inte har tillräckligt grepp om dem för att vara beredda att inleda något samarbete under den här mandatperioden.” Här finner vi en helt annan och mer öppen hållning än den Farage intog. Den innebär också att i verkligheten på längre sikt betydligt mer kvarstår av den öppenhet Söder och Winberg så sent som igår signalerade än vad Åkessons eget TV-besked gav vid handen.
Det är fortfarande svårt att förstå vad det är Åkesson och så många andra anser är fel med Front National (och jag efterlyser verkligen att någon äntligen ger en intelligent, specifik förklaring av detta, gärna i en kommentar i denna blogg, i stället för bara svepande påståenden om extremism o.s.v.). Och formuleringen ”vissa ambitioner till förnyelse” kan synas snål. Men Åkesson utesluter i alla fall inte samarbete med FN under kommande mandatperioder. Och i SVTs Gomorron Sverige hade han samma igår också talat om FNs utveckling som ”intressant”.
Detta är hoppingivande. För allt det här tjafset om vem som ska samarbeta med vem bland de nämnda partierna är nonsens. Det avspeglar inte bara en överdriven känslighet för medias och politiska motståndares vilja att splittra genom att giftstämpla framför allt FN. Som Åkesson själv nämnde söker sig nu DF mot brittiska Tories’ grupp, vilket rimligen skapar ett oöverstigligt nytt avstånd till SD. Samtidigt tycktes igår UKIP ställa sig tydligt avvisande till SD; redan tidigare har Farage gnällt på SDU på grund av förbundets kontakter med FN. Rent komiskt blir det när mitt i denna röra Farage plötsligt, bara några dagar före valet, börjar uttala sig mer positivt om – FN! Detta måste ju Åkesson ha känt till – liksom att Geert Wilders för inte länge sedan sagt sig ha förmågan att tvinga Farage till samarbete med FNs och hans egen grupp.
Man skulle naturligtvis önska att Wilders redan lyckats med detta, att bakom kulisserna den stora samarbetsfront av mogna och stabila och i åtminstone tillräcklig utsträckning likartade partier är på väg att förverkligas – den front som sådana partier borde vara förmögna att skapa. Det optimala resultatet skulle då kunna nås att Åkesson genom sitt uttalande igår för SDs del räddar den mediapåbjudna hållning han finner nödvändig, samtidigt som just genom detta ställningstagande partiet i själva verket, s.a.s. mot sin egen avsikt, släpas ombord på det enhetliga europeiska storsamarbete med FN som jag försöker förespråka.
Wilders ambition är utan tvekan den rätta. Givetvis handlar det inte om att utesluta DF och UKIP från det EU-kritiska samarbetet till förmån för FN. Självklart handlar det i stället om att omvända även dem till det större samarbete som inkluderar FN. En stor grupp med samtliga de nämnda partierna och några till liknande är vägen framåt. Under kan inte uteslutas, men att Wilders skulle ha eller vara på väg att lyckas redan nu är med till visshet gränsande sannolikhet önsketänkande, som sätter alltför stor tilltro till hans förmåga. Till att börja med måste, även om Farage är på väg att mjukna, möjligheten rimligen falla på danskarnas och i synnerhet Messerschmidts fanatism och faibless för de ”etablerade partierna”.
Men framför allt, och mer allmänt, är det den grundläggande, för mig uppenbara svagheten hos alla, eller nästan alla, av dessa partier, som förklarar den nödvändiga föreningens svårigheter. Utöver den överdrivna känsligheten för de ideologiska motståndarnas – i media och andra partier – anklagelser, är det också det även jag har problem med hos dem som ställer hinder i vägen: nationalismen som sådan, helt enkelt. Det är svårt att inte hålla med Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning idag. Samarbete, påpekar han, har inte varit någon historisk paradgren för dessa partier: ”Vilket är rätt logiskt – givet att det är precis ett sådant de har gått till val på att avskaffa.”
Det är Europatanken dessa partier fortfarande i alldeles för stor utsträckning saknar. Därför blir deras bild också av den enda gemensamma fienden, EU, ensidig, onyanserad och förvrängd, på ett sätt som kommer kunna skada även de respektive nationerna; i verkligheten finns här redan strukturer som kan byggas vidare på, sedan felutvecklingen stoppats och rullats tillbaka.
I framtiden är det, föreslår jag, en förnyad, vidareutvecklad och fördjupad Europatanke som måste stå i centrum för dessa partiers samarbete. Endast en sådan kan rädda det. Med de stora framgångarna i EP-valet är det viktigare än någonsin att behärska och begränsa deras otyglade och odisciplinerade nationalismer, att modifiera och komplettera dem i tecknet av en sant europeisk enhets- och framtidsvision. Utan den skulle ett tragiskt, försvagande kaos, i skuggan av nya uppstigande stormakter, hota om man på något sätt lyckades bringa det nuvarande EU på fall. Men inte ens detta nuvarande EUs avveckling kan uppnås utan effektiv samling i denna visions namn.
Sverigedemokraternas framtida Europapolitik
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Sverigedemokraternas framtida Europapolitik
Det senaste numret av SD-Kuriren fokuserar naturligtvis i stor utsträckning på EP-valet. Även SDU får, som vanligt, komma till tals. Utöver en förkortad version av Europamanifestet finner vi i förbundskassören Joakim Ishedens kolumn nu åtminstone några tydliga uttryck för den grundläggande, Europapositiva syn som nyligen så föredömligt formulerades av förbundets ledande ideolog Anton Stigermark och dess ordförande Gustav Kasselstrand i en debattartikel.
Även om denna åskådning ännu inte hunnit forma moderpartiets hållning, och dess nuvarande valkampanj, är det förhoppningsvis hela partiets framtida Europasyn som här kommer till uttryck – en Europasyn som kan ligga till grund för en helt annan, framtida Europapolitik inriktad på samarbete; en politik utvecklad på grundval av en förnyad, utvecklad och fördjupad Europaidé, en annan, mer kvalificerad och historiskt förankrad förståelse av Europa som enhet i mångfald än den man idag bekänner sig till, en förståelse med huvudsaklig tonvikt på den kulturella traditionen. En kraftfull nyformulering av en sådan förståelse och ett aktivt, intensifierat samarbete för en konkret politik inspirerad av den, en politik som inte hotar den nationella mångfalden, skulle jämförelsevis snabbt kunna avveckla det nuvarande EUs styre av, med Nigel Farages ord, “big business, big banks, big bureucrats”, och verka för den verkliga, alternativa, sant europeiska enhet som kontinenten och dess nationer inte kan undvara i dagens värld.
Även om Europamanifestet i sig inte rymmer mycket av Stigermarks och Kasselstrands insikter, måste det ändå betonas att det i den första punktens första mening heter att “EU är idag den stora bromsklossen för ett Europasamarbete värt namnet” (min kursiv., här och nedan). Denna formulering vittnar om befriande klarsyn och markerar också en stor skillnad gentemot moderpartiets prioriteringar. Det allra först nämnda problemet med EU är alltså att det är en bromskloss för det nödvändiga, verkliga Europasamarbetet.
Och sedan förtydligar alltså Isheden i sin kolumn: “SDU är ett Europavänligt och därmed EU-kritiskt ungdomsförbund…Förbundet eftersträvar ett Europa byggt på starka och fria nationer som lever sida vid sida i fredlig samexistens. Europa är en fantastisk kontinent…Vi är varma anhängare av europeiskt samarbete…den nationella och europeiska kulturen [måste] uppvärderas…Sverige och Europa behöver varandra. SDU ser positivt på europeiskt samarbete och vi är övertygade om att EU står i vägen för just detta…Sverige är beroende av goda relationer med övriga Europa…Den politik som förts av EU-politiker och EU-anhängare…har…varit ett kapitalt misslyckande både för Sverige och Europa.”
Allt detta, ja hela den fulla innebörden av den stigermarkska-kasselstrandska linjen, är vad även moderpartiet enligt min mening borde ha förmedlat och betonat i sin kampanj och sitt Europaprogram. Då hade partiet fått en positiv och självständig framtoning, med tonvikt på kulturella värden, som erbjudit ett verkligt, inspirerande Europaalternativ. Det är bra att SDUs ståndpunkter nu når moderpartiets medlemmar genom SD-Kuriren, men det är synd att de inte också når längre än så, ut till väljarna i EP-valkampanjen och den allmänna debatten.
Självklart är den kritik partiet framför mot det nuvarande EU riktig och nödvändig. Jag vill starkt betona detta. Min partiella kritik handlar inte om att moderpartiet skulle ha fel i sina kritiska punkter. Mina förslag gäller bara en komplettering.
Den nuvarande kritiken räcker helt enkelt inte. När den tillåts ensidigt dominera, i förening med en som torftig och lika ensidig uppfattad förståelse av svensk identitet, framstår det ändå för alltför många som en tröstlös, inskränkt provinsialpopulistisk negativism. Även om det kan attrahera en del soffliggare skrämmer det bort de avgörande Europavänliga väljarna som inte förmår se någonting attraktivt överhuvudtaget i en sådan hållning, ett sådant icke-alternativ.
Därför har jag i en rad inlägg, riktade direkt till den senare väljarkategorin i lika hög grad som till förhoppningsvis mottagliga SD-medlemmar och -politiker, försökt lyfta fram denna sida av SDUs politik, och, på grund av den, SDU i allmänhet som SDs framtid. SDUs nuvarande Europapolitik bör, föreslår jag, bli SDs framtida, ja den bör ytterligare utvecklas och modifieras i den riktning jag försökt antyda även i andra inlägg än dem jag ägnat SDU.
Att Europamanifestet nu publiceras i SD-Kuriren innebär också att moderpartiets medlemmar får ta del av ungdomsförbundets föredömliga ståndpunkter i integritetsfrågorna – en av de allra viktigaste delarna av Europapolitiken – som jag separat uppmärksammat. I Kurirens förkortade version heter det, under rubriken “JA till integritet!”:
“SDU ser med oro på de tendenser till ett övervakningssamhälle som växer fram. Vissa lagar har tillkommit nationellt, medan andra har kommit från EU. Tendensen är tydlig i EU, att allt fler förändringar görs för att lättare kunna övervaka medborgarna. Vi anser att lagstiftningen har gått för långt och att risken att informationen missbrukas är uppenbar. Brottslingar ska övervakas och sättas dit, men det innebär inte att vanliga medborgare ska behöva ge upp sin integritet och sina privatliv.
SDU vill:
– vara den tydligaste rösten mot det framväxande övervakningssamhället
– riva upp integritetskränkande lagar som IPRED och datalagringsdirektivet
– stoppa alla planer på en gemensam EU-underrättelsetjänst”
Också detta borde nått ut tydligt även till väljarna: här finns en alternativ, övervakningskritisk opinion på väg fram inom SD! Nästa gång, om fem år, når det förhoppningsvis fram, och som hela partiets linje (om vi då inte redan hunnit förändra EUs hela politik i dessa avseenden). Kan man rentav hoppas att det gör det redan till riksdagsvalet i höst?
Ett sista försök måste dock här göras redan nu, inför detta års EP-val – nu, när exempelvis i slutdebatten med EP-ledamöterna/kandidaterna i SvT igår, alla utom de som absolut inte kan det (Marita Ulvskog och Marit Paulsen, vilken senare på bisarrt sätt försökte blanda bort korten genom att tala om genomskinlighet i de politiska och administrativa besluten och huvuvida EU-bidragen till jordbrukarna ska vara offentlig handling) tävlar om att tillhöra det parti som mest tar avstånd från, och har tagit avstånd från, det datalagringsdirektiv som även EU-domstolen nu ogiltigförklarat, liksom från annan illegitim övervakning.
SDU vill vara den tydligaste rösten mot det framväxande övervakningssamhället!
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Sverigedemokraterna och Front National
Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa
–
Integritetsfrågorna i SDUs Europamanifest
Öppning i integritetsfrågorna?
EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet
Datalagringsdirektivet efter bordläggningen
Europe Day 2014
Integritetsfrågorna i SDU:s Europamanifest
Även SDU presenterade igår ett valmanifest inför EP-valet, ett eget, skilt från moderpartiets, och benämnt Europamanifest. Tyvärr återfinns i det inga av de insikter om Europa som Anton Stigermark och Gustav Kasselstrand uttryckte i sin utmärkta debattartikel. Sannolikt har dessa ännu inte hunnit förankras i förbundet, och valmanifestet måste ju rimligen ha färdigställts innan artikeln publicerades i torsdags.
I ett avseende markerar det emellertid ett avgörande framsteg, nämligen när det gäller integritetsfrågorna. Dessa är ju tyvärr oskiljaktiga från Europa- eller snarare EU-frågan idag, och ställnigstaganden i dem har därför sin självklara plats i detta manifest. Det exceptionellt klarsynta avsnittet måste citeras i dess helhet:
–
SDU ser med oro på de tendenser till ett övervakningssamhälle som växer fram. Vissa lagar har tillkommit nationellt, medan andra har kommit från EU. EU har de senaste åren satsat allt mer på övervakning. Stockholmsprogrammet, som antagits av EU, innebär att europeisk integritetslagstiftning ska harmoniseras med den amerikanska, vilket vi anser vara fel eftersom USA har betydligt sämre integritetsskydd än Europa, framför allt efter den antiterroristlagstiftning som arbetats fram under 2000-talet.
Nu finns röster i EU som höjs för att ytterligare stärka befogenheterna för EU:s underrättelsemyndighet SitCen till år 2020, och göra det till en fullfjädrad underrättelsetjänst. EU anser det problematiskt att underrättelseverksamhet ligger på medlemsstaternas eget ansvar och vill själva ta kontrollen över detta område. Dessutom har EU satsat hundratals miljoner på projektet INDECT (Intelligent Monitoring for Threat Detection) vars syfte är att analysera ”onormalt beteende” hos medborgare genom ansiktsidentifiering vid kameraövervakning och beteendeanalys på internet.
IPRED är en EU-lag som har tvingats på oss vilken ger inte bara polis och rättsväsende, utan nu även upphovsrättsinnehavaren, rätt att kräva ut fildelares IP-adresser och personuppgifter. Denna information kan sedan användas för att upphovsrättsinnehavaren eller dennes skivbolag ska kunna skicka ut kravbrev om att betala tusentals kronor, och om inte detta betalas ska fildelaren dras inför domstol och riskera att betala hundratusentals vid fällande dom. Det är en form av utpressning vi anser oacceptabel, och det är vanliga ungdomar som kan hamna i skottgluggen.
Datalagringsdirektivet är en annan EU-lag som gör att uppgifter sparas om vem du kommunicerar med, när, hur och från vilken plats. När Sverige förhalade datalagringsdirektivet bötfällde EU svenska folket på 3 miljoner euro. EU-domstolen har nyligen ogiltigförklarat hela datalagringsdirektivet, vilket är positivt. Nu finns ändå risken att svenska politiker väljer att behålla lagstiftningen nationellt. Det anser SDU vara oacceptabelt. Tendensen är tydlig i EU, att allt fler förändringar görs för att lättare kunna övervaka medborgarna. Vi anser att lagstiftningen har gått för långt och att risken att informationen missbrukas är uppenbar. Brottslingar ska övervakas och sättas dit, men det innebär inte att vanliga medborgare ska behöva ge upp sin integritet och sina privatliv.
SDU vill
– vara den tydligaste rösten mot det framväxande övervakningssamhället
– riva upp integritetskränkande lagar som IPRED och datalagringsdirektivet
– stoppa alla planer på en gemensam EU-underrättelsetjänst
–
Jag var inte medveten om att ungdomsförbundet nått så långt i sin förståelse av problematiken på detta område, och att det tagit så klar ställning. Det är mycket glädjande. Även här visar de nu alltså vägen för moderpartiet, samtidigt som en öppning i dessa frågor även hos det senare kan skönjas genom Christoffer Dulnys och Pavel Gamovs vid landsdagarna i höstas framlagda motion och partistyrelsens svar på den.
Har moderpartiet ändrat sig åtminstone i frågan om datalagringsdirektivet, efter EU-domstolens ogiltigförklarande? Om inte, vilka bevekelsegrunder förklarar att man kvarhåller den gamla impopulära ståndpunkten? Av vilka skäl tvekar man överhuvudtaget att ompröva sin inställning i integritets- och övervakningsfrågorna, efter förra årets oerhörda debatt om Snowdens avslöjanden och deras enorma internationella konsekvenser? Ser man inte för vilka syften och i vilka ideologiska intressens tjänst övervakningen, utöver brottsbekämpningen, kan komma att användas?
Starkare röster än i SD mot den framväxande, i hög grad med USA samordnade EU-totalitarismen finns inte bara i Piratpartiet utan i flera av sjuklöverpartierna, och det är en skandal. Men nu framträder plötsligt hela ungdomsförbundet som en sådan röst, kraftfull och fullständigt otvetydig.
SDU räddar SD, ser det ut som. Och SDU är ju SDs framtid. Moderpartiet bör, föreslår jag, omedelbart och oavkortat infoga både Stigermarks och Kasselstrands formuleringar om Europa och hela ungdomsförbundets formuleringar om integritetsfrågorna i sitt valmanifest, och så snart som möjligt även i sitt principprogram.
Öppning i integritetsfrågorna?
EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet
Datalagringsdirektivet efter bordläggningen
Komplettera Europakampanjen!
Igår presenterade Kristina Winberg och Peter “Nalle” Lundgren, SDs toppkandidater i EP-valet, partiets valmanifest i Stockholm. Det innehåller fem huvudsakliga punkter:
1. Vi kräver folkomröstning om återgång till nationellt självbestämmande
2. Vi kräver mindre pengar till EU och mer till svensk välfärd
3. Vi kräver intensifierade insatser mot korruptionen inom EU-systemet
4.Vi kräver stärkt gränsskydd och stopp för missbruket av den fria rörligheten och masstiggeriet
5. Vi kräver slut på lönedumpning och garanterat skydd för den svenska arbetsmarknadsmodellen
Läs hela. Det är utmärkt så långt det sträcker sig, och Winberg och Nalle ger ett alltigenom sympatiskt intryck vid valstugan på Sergels torg. Men detta räcker inte. Manifestet sträcker sig inte tillräckligt långt. Det riktar sig uteslutande till vad som uppfattas som “kärnväljarna”, som det gäller att få upp från sofflocket. “Det här är ett oerhört viktigt val och vi tänker arbeta stenhårt för att få upp folk ur sofforna”, säger Winberg till SD-Kuriren.
Som jag föreslagit i tidigare inlägg bör denna inriktning kompletteras med något som riktar sig till alla de väljare som inte ligger på sofflocket, som alltid röstat i EP-valet. Naturligtvis är det rätt att försöka få upp soffliggarna. Men jag tror helt enkelt inte det är möjligt i tillräcklig utsträckning. Därför är det viktigt att satsa lika mycket på att nå de EU- och Europaintresserade som avgjort kommer rösta, och som också utgör en grupp av väljare som partiet även av andra skäl måste nå, inte minst inför riksdagsvalet.
SIFO presenterar en opinionsundersökning som tycks bekräfta detta: SD får 4,1 %, vilket gör såväl Winbergs som Nalles mandat osäkra. Parollerna “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige” måste kompletteras med ett budskap om, s.a.s., ovanligt folk mot Bryssel och mer Europa.
Problemet med Sveriges Europaparlamentsledamöter och andra EU-funktionärer är inte att de inte är vanligt folk. Är Margot Wallström inte vanligt folk? EU satsade grovpopulistiskt på henne som chef för propagandaenheten just därför att hon var vanligt folk, därför att hon uttryckte sig töntigt på dålig engelska, och överhuvudtaget gav vad man menade var det rätta folkliga, bondska intrycket. Detta, kalkylerade man, skulle göra unionen accepterad och populär bland folken.
Men de bedrog bara sig själva, inte folken. Marit Paulsen tillhör samma kategori – en bondmora som Folkpartiet länge försökt använda för bondfångeri. Mot sådana vore det onekligen högst tacknämligt om vi kunde mobilisera mängder av annat vanligt folk och andra bönder mot Bryssel, som kan säga ifrån och sätta stopp för bedrägeriet. Men mycket mer än så behövs.
Inte heller med de ekonomiska, juridiska och administrativa teknokrater vi och andra europeiska länder skickat till Bryssel finns det något som helst ovanligt. De är ju för det mesta bara företrädare från den vanliga, från all tradition och insikt frikopplade pseudoeliten, tomma förvaltare av modernitetens gamla vanliga blinda rationalitet, oskiljaktiga från varandra i sin oerhörda, uniforma multitud, adekvat sammanfattade i en Van Rompuys icke-persona (i egenskap av president har just han känt sig förpliktad att avge åtminstone en läpparnas bekännelse till de personalistiska idéer som delvis präglade den äldre Europarörelsen…). De kan inte tänka bortom vad de lärt sig i monstermaskineriet, eller hos Goldman Sachs.
Den med dessa byråkrater nära samverkande kategorin ideologer uppvisar heller inte det minsta lilla ovanliga drag. De blir alltmer oförmögna att tänka några som helst självständiga tankar utanför de snäva ramar de för alla gemensamma, centralt producerade, fåtaliga, enkla, ihåliga, ja alltmer falska fraserna och slagorden uppställer. Ingen av dessa kategorier äger någon erfarenhet, någon bildningsprofil, någon insikt som låter dem avvika från massan och bidra med något i detta sammanhang verkligt originellt och värdefullt. Även de är i högsta grad vanligt folk.
Monstermaskineriet är kollektivistiskt, likriktande, nivellerande. Vad som verkligen behövs för att montera ned det är ovanligt folk. Och detta ovanliga folk måste också kunna bygga upp något annat i dess ställe. EUs monumentalt ohistoriska bondmoror, byråkrater och ideologer är oförmögna att förvalta Europatanken. Vi behöver inte mer av detta vanliga folk, utan mindre.
Vad vi behöver är folk som förstår de insikter SDUs kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och orförande Gustav Kasselstrand nyligen formulerade i den av den svenska vanlighetspressen refuserade debattartikel jag skrev om igår. Folk som, med djup förankring i den centrala europeiska humanistiska kulturaditionen och genuin historisk insikt om Europas framväxt och det rika, skapande spänningsfält som är dess identitet, kan bygga upp det alternativa Europasamarbete som är lika nödvändigt som det nuvarande EUs demontering.
Det är ett misstag, förklarar Stigermark och Kasselstrand, att stanna på nivån av kritik mot problemen med dagens EU. Denna är självklart nödvändig: “Det rör sig om problem som berör allt från betungande avgifter för att finansiera en ineffektiv byråkratisk struktur till problem som handlar om hur EU försvårar för sina medlemsländer att sköta sina egna angelägenheter. Den här kritiken är viktig. För den berör på ett konkret sätt de praktiska svårigheterna med det europeiska samarbete som har byggts upp under några decennier.” Men det är nödvändigt att gå utöver allt detta: “Det finns nämligen en djupare dimension i EU-problematiken: EU är idag ett hot mot idén om Europa.”
Idén om Europa. Det är den, dess historiska och kulturella innebörd, och det alternativa samarbete som kan rädda den, som SD nu omedelbart, med mindre än tre veckor kvar till valet, borde lyfta fram för att komplettera Winbergs och Nalles kampanj. Lyfta fram som sin egen idé, inte motståndarnas. Stigermark och Kasselstrand skriver (allt är värt att upprepa):
“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.
Det här arvet är vårt att förvalta. Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete måste ha detta som sitt undantagslöst viktigaste mål. Det ska vara klart att inget samarbete är ett mål i sig. Men ett mål i sig är precis vad EU-samarbetet har blivit. Just detta är den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU: det gör anspråk på att representera idén om Europa och ser därmed till att pervertera densamma. För när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja.
Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på. För även om en sådan kritik är nödvändig så är den inte tillräcklig eftersom den inte erbjuder något alternativ till vad den kritiserar. Ingen EU-kritik får förlora ur sikte att unionens stora brott är att den har kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte. EU finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad.”
Om detta finns tyvärr ingenting i det manifest Wingren och Nalle presenterade. Där finns formuleringar om alltfort nödvändigt samarbete på vissa områden, formuleringar som inte går utöver andra partiers, det vanliga folkets. Men där finns ingenting om det verkliga Europa, Europas historiska identitet, Europas kultur, Europas själ.
Men eftersom SDU nu redan börjat artikulera allt detta som Europafrågan i verkligheten handlar om, eller borde handla om, i framtiden måste handla om, även om det hittills bara skett i en debattartikel, skulle det räcka långt för moderpartiet att bara överta budskapet i denna form och med sina stora resurser snabbt lyfta fram och sprida det. Släpp fram Stigermark och Kasselstrand! De bör också betona att partiet avser att utveckla ett intensivt och nära samarbete med liknande och långt större partier på kontinenten, med syfte både att avveckla det nuvarande EU och att bygga upp det oundgängliga, sanna alternativet.
I stället för att satsa enbart på de osäkra soffliggarna bör vi under de kommande veckorna i lika hög grad, ja i högre grad, rikta oss till den mycket stora, med säkerhet röstande grupp som vi ändå måste nå, gruppen av Europaintresserade. Den grupp för vilken Sveriges europeiska identitet är självklar och central och för vilken Europasamarbetet måste vidareutvecklas snarare än avvecklas. Vi måste erbjuda dem ett bättre Europaalternativ än de andra partiernas union. De är den grupp som kommer avgöra både EP-valet och riksdagsvalet.
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Ännu ett stort steg tas nu av Sverigedemokratisk Ungdom i utvecklingen av Sverigedemokraterna till det sanna svenska Europapartiet.
“Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på”, fastslår ungdomsförbundets kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och ordföranden Gustav Kasselstrand i en ny debattartikel. Denna kritik är självklart nödvändig, men det är, hävdar de, “ett misstag att stanna på den här nivån”. Där erbjuds nämligen inget alternativ till det som kritiseras. Man måste förstå att “det finns en djupare dimension i EU-problematiken”, nämligen att EU idag är “ett hot mot idén om Europa”:
“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.”
Med denna formulering av en insikt som borde vara central för all Europapolitik, går Stigermark och Kasselstrand beslutsamt vidare på den väg förbundet slog in på i somras, när ledarna för tre liknande europeiska partiers ungdomsförbund inbjöds till ett uppmärksammat seminarium i Visby under Almedalsveckan. Därmed visar de än tydligare vägen också för moderpartiet. SDU är SDs framtid, och vad dessa två företrädare säger om den europeiska kulturen och de nationella variationerna är vad SD måste komma att stå för i framtiden.
Den Europaförståelse som här kommer till uttryck är också en nödvändigt integrerande del av de kulturpolitiska positioner SDU under Stigermarks ledning håller på att utarbeta. “Det här arvet”, d.v.s. den gemensamma men nationellt varierade europeiska kulturen, “är vårt att förvalta”, heter det i den nya artikeln. I detta ligger givetvis att vår egen kultur, vår egen identitet, inte kan förstås utan detta arv; att de, i nationell variation, är del av det. Detta utesluter givetvis inte att det också finns unika, alldeles egna, svensknationella komponenter, med vilka vi dels bidrar till den gemensamma europeiska kulturen, dels tolkar och gestalter denna här i Sverige.
Samma dialektik återfinns i alla Europas länder. Och deras intresse att förvalta det europeiska arvet är därmed gemensamt: uppgiften löses ofta bäst i samarbete. “Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete” måste, hävdar SDU-ledarna, ha detta förvaltande som “sitt undantagslöst viktigaste mål.”
Kulturen räknas, som Roger Scruton säger, och i sitt omfattande filosofiska författarskap tydligt förklarar varför. För första gången på mycket länge har vi här två svenska politiker, dessutom unga, som sätter kulturen i egentlig mening i centrum, för in centrala kulturella kategorier i sitt politiska tänkande, artikulerar sin politik i termer av en av kulturen bestämd förståelse.
Deras ledande ställning i ungdomsförbundet ger anledning att hoppas att en ny generation nu är på väg att formas där – och även i det nya sverigedemokratiska studentförbundet – som snabbt kan sätta sin prägel på moderpartiet och genom det, efter partiell reformation av dess partikultur, föra ut denna akut nödvändiga politik i den svenska politiska debattens ödeland.
Det framstår nästan som något helt nytt i svensk politik, som så länge präglats uteslutande av den typ av förutsägbar likriktning, utarmning, förtorftigande, ja förstörelse av det politiska och samhälleliga tänkandets perspektiv, kategorier och språk som vi finner på tidningarnas ledarsidor, i radions tyckarprogram (såsom ”Panelen” i ”God morgon världen”) och i TVs partiledardebatter (jag nämner de senare eftersom jag råkade ta del av båda igår, samma dag som jag läste den nya artikeln på SDUs webbplats) – en förstörelse av språket som, med få undantag, är jämförbar med Melodifestivalens förstörelse av musiken. Signifikativt nog lär sex eller sju tidningar ha vägrat publicera Stigermarks och Kasselstrands artikel.
Samma förstörelse präglar naturligtvis EU. “Den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU” gäller enligt artikelförfattarna att det “gör anspråk på att representera idén om Europa” och därmed “ser…till att pervertera densamma”. EUs “stora brott” är att det har “kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte”; “när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja”. Unionen “finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad”.
Den linje Stigermark och Kasselstrand nu vidareutvecklar motsvarar den som även Front National de la Jeunesses ordförande Julien Rochedy, en av dem som deltog i Visby, driver i sin snart utkommande bok, L’Union Européenne contre l’Europe: Et si la UE était la pire ennemie de l’Europe?.
Den verkliga Europaidén är alltså hotad – men lever vidare i partier som SD och Front National. En åskådningsmässig grund börjar läggas för det nödvändiga nya, alternativa Europasamarbetet, en grund som nu lätt ytterligare kan stärkas och konsolideras genom fortsatt filosofisk, historisk och allmänkulturell fördjupning. Redan inför årets EP-val om tre veckor är det viktigt att väljarna görs medvetna om att det är detta som kommer bli SDs framtida, Sverigevänliga Europapolitik.
Fortfarande kan det nämligen hända att SD, liksom jämförbara partier på kontinenten, ibland av misstag råkar sända ut missvisande, populistiska signaler, och att folk därför kan få en felaktig uppfattning av det. Vissa politiska frågor som partiet driver har ibland gjort att fel typ av människor dragits till det, människor som i själva verket missförstår dess verkliga ideologi och värderingar. Men alltifrån början har ju partiet också arbetat systematiskt för att få bort dem och låta sitt verkliga väsen klarare framträda.
Denna process måste naturligtvis fortsätta. Det måste tydligt kommuniceras att SD i verkligheten står för europeisk kultur, europeisk identitet, europeiskt samarbete – det vill säga, för svensk kultur som en självklar del av den europeiska, och vice versa.
Läs hela artikeln.
–
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Front National i Europaparlamentsvalet
För en vecka sedan startade Front National sin kampanj inför Europaparlamentsvalet. Här ses Marine Le Pen tala vid presskonferensen, följd av vice-ordföranden Florian Philippot, huvudsansvarig för kampanjen, som visar valbroschyrer; avslutningsvis presenterar Le Pen kort några av kandidaterna:
Även Marine Le Pen själv och den tidigare vice-ordföranden Bruno Gollnisch – som båda, liksom Jean-Marie Le Pen, redan sitter i EP – kandiderar, liksom Philippot. Kanske är detta något för den utmärkte Tobbe att översätta (åtminstone den första delen)? Han skrev i alla fall ett inlägg om Front Nationals avstamp inför Europavalet, med ett kort översatt klipp med uttalanden av de främsta kandidaterna i samband med presskonferensen. Nyligen översatte han också den här intervjun med Philippot:
Bland de kandidater Marine Le Pen presenterade återfinns den kände författaren, statsvetaren och geopolitikern Aymeric Chauprade, Le Pens utrikespolitiske rådgivare och nu huvudkandidat för regionen Île-de-France. Jag postade nyligen ett föredrag av honom i Genève här, och, i References-kategorin, en av hans böcker. Nedan ses Front National de la Jeunesses ordförande Julien Rochedy och FNs unga deputerade Marion Maréchal-Le Pen – som båda, inbjudna av SDU, besökte Sverige förra året – hylla Chauprade inför hans EP-valkampanj:
Rochedy säger att hans politiska åskådning under flera år formats av Chauprade och att han med passion läst den nämnda boken; han kallar honom sin maître. Maréchal-Le Pen betonar Chauprades stora tidsperspektiv, att han är en stor kännare av civilisationer och av den franska och europeiska diplomatin, och hans stora historiska bildning. Med dessa egenskaper är han enligt henne extremt intressant för partiet, och han blir det ännu mer som EP-ledamot.
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Jan Olof Bengtsson 
