Category: Politics

Det är mycket som är oklart rörande flygkraschen i Ukraina. Det är det, med ytterst få undantag, inte för ”västs” – eller åtminstone anglosfärens och Sveriges – ledande politiker och media, som omedelbart efter den tragiska händelsen framställde en entydig bild av förloppet och utan att tveka utpekade Ryssland och Putin som skyldiga.

Brittiska tidningar talade om ”Putins missil”, ”Putins offer”, ”Putin har dödat min son!”, och liknande. Alltifrån början förklarade i Sverige både DN och SvD vilka allvarliga konsekvenser händelsen skulle få för Putin, ja, hur det var början till slutet för honom. Agendan att få bort Putin var groteskt uppenbar.

Ett undantag var DN:s publicering av en satirisk artikel riktad mot Carl Bildts vanliga, komiska tvärsäkerhet. Faktum är att DN inledningsvis var betydligt måttfullare i den antiryska hetsen än SvD. Men det var med all säkerhet en ren tillfällighet. Idag länkar Peter Wolodarski på Twitter till den i Frankrike under årtionden närmast utskrattade Bernard-Henri Lévys inlägg om Europas hållning inför händelsen i NYT (även publicerat i Le Point), som måste tillhöra hans grövsta och löjligaste någonsin.

Det är en typ av propaganda som vi i anglosfären kan följa tillbaka under snart hundra år, till USA:s inträde i första världskriget; ja i mycket är den av samma slag som den tidigare anti-tyska i Storbritannien. Denna reaktion på eller användning av katastrofen är i sig avslöjande och komprometterande för ”väst”. Det visar återigen vilken personlighetstyp våra politiker och framför allt våra journalister representerar – jag har varit inne på denna djupanalys flera gånger tidigare.

Och det är avslöjande och komprometterande även oavsett vem som faktiskt bär skulden. Om detta kan jag alltså bara säga att det är mycket som är oklart. ”Rebellerna”, de proryska separatisterna, d.v.s. de som gör väpnat motstånd mot den väststödda kuppjuntan i Kiev som i månader fört krig mot dem med hjälp av politiska extremistgrupperingar av det allra mest våldsamma och brutala slag, grupperingar av en typ som väst i alla andra sammanhang fördömer, hade självklart inte något som helst motiv för en nedskjutning av ett civilt passagerarplan. En sådan, som kan skyllas på dem, vore ju en självklar katastrof för dem. Detsamma gäller givetvis för Ryssland.

Detta anger emellertid också vad som var det enda motivet för de enda som hade ett motiv, nämligen Kievjuntan inklusive Svoboda och Högersektorn, och deras västerländska understödjare. Detta motiv är lätt att se och mycket starkt. Trots Rysslands annektering av Krim var de signifikativt nog i stort behov av ökat stöd i världsopinionen efter såväl den våldsamma kuppen i vintras som det än våldsammare efterföljande kriget mot den egna befolkningen i landets östra delar. De var också i behov av ökat militärt stöd från väst mot separatisterna och Ryssland. Om skulden för en nedskjutning som de i verkligheten själva genomförde kunde läggas på separatisterna, skulle mycket av detta kunna vinnas.

Eftersom separatisterna uppenbart inte har något motiv, måste i denna skuldfördelning nedskjutningen förklaras som ett misstag från deras sida. Men då nedskjutningen endast kunnat genomföras medels det från Ryssland levererade avancerade luftvärnssystemet SA-11, vars användning kräver motsvarande avancerad utbildning, frågar man sig hur ett sådant misstag är möjligt. Hur kan de avancerade SA-11-operatörerna förväxla ett civilt flygplan på 10 000 meters höjd med de ukrainska militära plan man tidigare skjutit ned på endast hälften av denna höjd?

Kanske kan de det – det låter märkligt, men det är omöjligt för mig att bedöma. Varken Kiev, väst eller Ryssland har såvitt jag kunnat se presenterat några entydiga bevis. Och vi har alltså fortfarande långt kvar till en neutral utredning av trovärdig internationell expertis. Men måste inte de frågor jag ställer också ställas?

Om separatisterna skjutit ned planet är det en tragisk olycka i det pågående inbördeskriget. Om ryssarna levererat luftvärnssystemet är de involverade i detta krig och därmed i olyckan. Men olyckor händer i krig, och väst är självt involverat i samma krig på Kievs sida. Var är upprördheten över det helt avsiktliga dödandet av ryska eller ryskvänliga civila ukrainare, långt bortom alla olyckor, som ingen kan ifrågasätta att Kievjuntan under lång tid kontinuerligt stått för?

Vad man främst borde vända sig mot här är den destruktiva antiryska västagendan som är så obehagligt och ogenerat påträngande i all rapportering om flygtragedin. Varför har det överhuvudtaget varit nödvändigt att skapa detta fientliga förhållande till Ryssland som är orsaken till inbördeskriget? Tills för bara några år sedan eftersträvade Putin målmedvetet det närmaste samarbete med Europa, ett samarbete som självklart också Ukraina skulle tagit del i.

Ryssland och Europa

Ursprungligen publicerat 10/10 2010 (Politics)

En nationalistisk kommentator av mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt skriver att Jakob Söderbaums och Dag Elfströms – bloggen Tradition & Fasons redaktörer – tystnad i massinvandringsfrågan beror enbart på personlig rädsla för de konsekvenser det skulle få om de öppet uttryckte det “alla begriper”, nämligen att “inte heller de gillar massinvandringen”. Jag vill kort kommentera denna anklagelse i form av ett nytt, separat inlägg. Situationen är inte så enkel.

Söderbaum och Elfström har med Tradition & Fason gjort en viktig insats genom att verkligen försöka upprätthålla, eller återupprätta, viktiga element i den konservativa traditionen i en tid när Moderaterna inte vill kännas vid dem. Moderaterna har inte bara sedan länge varit ett rationalistiskt-teknokratiskt-pragmatiskt och sedan åttiotalet också delvis libertarianskt parti, på väg att släppa de sista spåren t.o.m. av sitt konservativa form- och symbolspråk, utan också förvandlat sig själva till Nya Moderaterna, nedtonande eller övergivande mycket av även denna icke-konservativa identitet för att också försöka framstå som en bättre version av socialdemokrati av dagens typ, med dess karaktäristiska och tidstypiska ideologiska eller åtminstone retoriska utbyggnader.

Signifikativt nog har Söderbaum och Elfström i protest blivit kristdemokrater. Det finns mycket att säga om konservatismen i förhållande till kristdemokratin, men det är ett annat ämne. I Tradition & Fason har de hursomhelst förtjänstfullt försökt visa, inte minst genom historiska tillbakablickar och s.a.s. återerövringar, att konservatismen inte är vad radikalmodernisterna från Vänsterpartiet till Moderaterna vill ge sken av, utan rymmer insikter och värden av central betydelse också för sam- och framtiden.

Inte minst den mer eller mindre konservativa del av borgerligheten som Tradition & Fason representerar är emellertid mentalt konfigurerad på sådant sätt att så snart invandringsfrågan kommer upp börjar röda lampor blinka och alarmklockor ringa om exempelvis Heimdal och de judiska läkarna på trettiotalet. Det gäller för dem i första hand att visa att konservatism inte är detsamma som potentiell nationalsocialism. Detta är vad Söderbaum och Elfström ser som den primära, negativt avgränsande uppgiften i deras förnyade försvar för konservatismen, en uppgift som dagens Moderater överhuvudtaget inte längre behöver bekymra sig om.

Söderbaum och Elfström är helt enkelt benägna att tro – och just detta tror dock naturligtvis också Moderaterna – att massinvandringspolitiken inte kan kritiseras utan att detta leder till nazism, och, framför allt, att den inte kan kritiseras av konservativa utan att konservatismen anklagas för att vara den potentialitet ur vilken nazismen aktualiseras. Deras tystnad i massinvandringsfrågan beror, tror jag, på deras ovanliga engagemang för den utsatta konservatismen.

Men en konservatism som av dessa skäl överhuvudtaget inte kan hantera denna fråga och det anti-västliga globalistiska sammanhang av vilket den är en del, som låser sig i en förenklande dikotomi i förhållande till all nationalism, och som därmed tvingas godta även de mest problematiska och radikala formerna av globaliseringen, måste bli en ny, ohistorisk och artificiell konservatism. En form fjärran från de konservativa traditioner från före massinvandringens tid som Söderbaum och Elfström med rätta studerar och lyfter fram.

Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa fenomen. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.

Det är en svår uppgift; inte minst kräver nationalismens historiskt väldokumenterade konfliktpotential (och aktualitet) en högt uppövad förmåga till urskillning och moraliskt omdöme.

Men detta är nödvändigt. För inte minst inför de alltmer uppenbara icke-frihetliga sidorna av dagens finanskapitalistiska globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.

En personlig historia

Bonniers, 2007 (1996); tredje upplagan med nyskrivna för- och efterord.

Baksida:

I en personligt hållen essä skärskådar Göran Rosenberg vår civilisations största och mest genomgripande utopi: Det förlovade landet, Messiasriket, Sion, Israel. Bokens titel ger en fingervisning om var hans resa så småningom slutar. Det förlorade landet är på en gång en spännande idéhistorisk odyssé och en politisk självbiografi; en personlig historia kort sagt.

“Ett mästerstycke av en stilistisk briljans vi ej skådat sedan Tingstens memoarer. En självbiografi som höjer sig till en analys av vår tids utopier och messianska drömmar, ej bara Israels…”

Per Wästberg, Dagens Nyheter

“Man läger samman boiken, vet att man läst en klassiker. Orädd, lysande och hederlig, och man lär sig mycket om en tragedis anatomi.”

Per Olov Enquist, Expressen

“Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet är en skakande bok om en oerhörd besvikelse…Rosenberg har med intellektuell integritet och idéhistorisk kunskap gett oss sin berättelse om Israel.”

Gunnar Fredriksson, Aftonbladet

“Melodin kommer från sista satsen i Beethovens nionde symfoni från 1823, där han tonsatte Friedrich von Schillers ‘Hymn till glädjen’ från 1785.

År 1972 antog Europarådet Beethovens tonsättning av ‘Hymn till glädjen’ som sin hymn. År 1985 antog EU:s stats- och regeringschefer den som EU:s officiella hymn. På musikens universella och ordlösa språk uttrycker hymnen EU:s ideal om frihet, fred och solidaritet.

Front Nationals intressante tidigare vice ordförande, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch, som härom året var aktuell för ordförandeposten i partiet men fick stå tillbaka för Marine Le Pen, uttalar sig i intervjun nedan om gruppbildningarna i Europaparlamentet på ett sätt som är relevant även för den svenska debatten.

Gollnisch anses nämligen representera det äldre FN som Marine Le Pen försökt modernisera. Vad som framför allt gör honom kontroversiell är hans ordförandeskap för den tidigare EP-gruppen Identité, Tradition, Souveraineté och för det likaledes nu upplösta europeiska politiska partiet Alliance européenne des mouvements nationaux. Den i franskt sammanhang som jag uppfattar det ovanligt dåliga intervjuaren, som flera gånger använder en av de många bisarra “-fob”-stämplarna, “europhobe”, frågar honom här om hans uppfattning om det radikala ungerska partiet Jobbik, som hade företrädare i det senare. Marine Le Pen beslöt när hon tillträtt som ordförande att FN skulle lämna detta parti till förmån för dagens EAF.

Utan tvekan fanns i båda dessa associationer politiskt problematiska medlemmar. Gollnisch förnekar heller på intet sätt detta: där fanns, förklarar han, inkompatibiliteter. I de respektive partiernas och företrädarnas inrikespolitik fanns inslag som var oförenliga med FNs på motsvarande områden. Gollnisch försvarar dock sitt tidigare samarbete dels med att de individuella företrädare från Jobbik han arbetade var respektabla, dels med att det samarbetet handlade om endast var Europapolitiken, där de hade i tillräcklig utsträckning överensstämmande ståndpunkter.

Det kan säkert diskuteras om detta är riktigt. Från mitt perspektiv förblir naturligtvis både Gollnisch och i synnerhet Jobbik, som han alltså själv markerar avstånd till på andra området än det för det partiella samarbetet aktuella, i alltför hög grad nationalistiska – det är ju för mig även Marine Le Pen. Men Gollnischs svar är ändå principiellt viktigt p.g.a. den oavbrutna kritiken mot FN. Det förklarar hur även partiets efter Jean-Marie Le Pen mest kritiserade företrädare och representant för dess äldre historia själv motiverar det omstridda samarbetet och visar hur även han betonar skillnaderna gentemot Jobbik.

När intervjuaren hänför honom och Jean-Marie Le Pen till det gemensamma äldre gardet påpekar han att det var den senare själv som valde att ge sitt stöd till sin dotter i stället för till honom i partiledarvalet, och att situationen bl.a. därför är betydligt mer komplicerad än en enkel fracture mellan de gamla och nya. Han understryker också sitt eget stöd för Marine Le Pen efter detta val, och att han har gott hopp om att FNs nya grupp snart kommer kunna bildas.

Gollnischs tal efter valet av Marine Le Pen till partiledare

Intervju med Gollnisch 2010

Svar till “RB”

Jag brukar inte lyfta fram för mig okända, anonyma skribenter och besvara deras kommentarer i separata inlägg i stället för i kommentarfälten, men det är ett faktum att nästan alla sådana i denna blogg, liksom många av de som skriver under eget namn, ofta förtjänar det, både på grund av sina väsentliga synpunkter och – inte minst – genom att vara mycket välformulerade. Signaturen ”RB” är en sådan. Jag återger därför nu här hennes kommentar till mitt inlägg Sverigedemokraternas framtida Europapolitik, uppdelad i mindre delar, följda av mitt svar.

–

Jan Olof, du gör ett utmärkt arbete med dina försök att bredda SD:s politik!

Tack, roligt att du uppskattar detta!

Själv är jag tämligen övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll – liksom SD – men vad vi ska ha istället, det har jag faktiskt vissa svårigheter att inse. Jag är därför intresserad av att höra dina synpunkter på några frågor:

En grundläggande sådan är ju: Ser du EU som ett ramverk som man överhuvudtaget ska bygga vidare på eller är det något annat som gäller?

Ja, jag ser det som ett ramverk som man kan bygga vidare på efter att i vissa avseenden först ha byggt om det. Det måste i mycket större utsträckning ta hänsyn till och anpassas till Europas geografiska, kulturella och nationella mångfald; det ohistoriska, abstrakta ideologiska tänkandet måste omprövas. (Jag antar att du menar att du liksom SD är övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll, inte att dagens EU liksom SD är på väg åt fel håll.)

Och i så fall, ska det vara en sammanslutning där man kan vara med på det man vill – en slags infrastruktur som möjliggör ett “smörgåsbord” där man kan välja vad man vill vara med på eller inte? Eller ska det var som idag (på det hela taget), dvs att det i grund och botten är allt eller inget?

Det ska vara mycket mer av ”smörgåsbord”, och om man väljer ”allt” ska detta vara i hög grad av annan karaktär och annorlunda sammansatt än det är idag.

Eller ska man skippa EU helt och sköta “smörgårdsbordsfrågorna” via separata sammanslutningar och samarbeten?

Ja, många sådana frågor kommer definitivt kunna skötas på sådant sätt. Men för andra bör ett i tillräcklig utsträckning reviderat, enhetligt ramverk också kunna göras acceptabelt.

Sedan kommer frågorna om vad man egentligen ska samarbeta om. Naturligtvis har människor i Europa alltid samverkat (och motverkat) över gränserna, och så kommer det alltid att vara.

Syftet med samarbetet är inte minst att s.a.s. motverka motverkandet. Vi måste se oss mer som en enhet med gemensamma intressen på centrala områden.

Men vad behöver vi samverka om som kräver ett gemensamt ramverk, om vars styrande vi ska rösta vart 5:e år?

Till den grundliga reform av ramverket jag önskar hör ändringar i hela den nuvarande strukturen med råd, kommission, ministerråd, parlament och domstol. Det vi röstar om vart 5:e år är ju, med den nuvarande konstruktionen, inte så mycket, och de nationella valen handlar ju i alltför liten utsträckning om Europafrågor.

Den frågan är faktiskt inte uppenbar, i alla fall för mig. Ekonomin är en kandidat helt klart. Alla länder kan rimligen inte tillverka allt, och därför behövs handel över gränserna. Att det bör finns frihandelsområden, åtminstone för en stor del av varorna, är en rimlig tanke.

Ja, och här finns ju också utrymme för många gemensamma satsningar och projekt som är för stora för enskilda länder. En grundläggande sak på ekonomins område som ofta förbises är att samarbete är nödvändigt för reglering och reform av banksystemet.

Men sedan? Miljön t.ex nämns ofta, eftersom dess problem är gränsoverskridande. Men kommer vi egentligen snabbare framåt för att vi har en gemensam plan?

Det tror jag är möjligt, ja.

Ett gemesamt försvar mot yttre hot kan ju också låta bra på pappret, men hur undviker man att det kommer att kapas av de som har en annan agenda? 

Hela grundproblemet med EU är att det är ett Europa kapat av dem som har en annan agenda. Lösningen är att ersätta dem och deras agenda med en sant europeisk. När Europapolitikerna verkligen konkret och entydigt arbetar i Europas och dess olika nationers verkliga intresse, med folklig förankring och folkligt medbestämmande (som inte utesluter utan tvärtom bör samspela med en genuin, traditionell och högre-kosmopolitisk elit), blir samarbetet på alla områden naturligtvis en helt annan sak. Detta är nyckeln till svaret på alla frågor här. Ingenting ska kunna kapas av dem som har en radikalt annorlunda, anti-europeisk agenda.

Samarbete behövs för en linje i världspolitiken som frigör Europa från den nuvarande amerikanska. Försvar mot yttre hot är en mycket mer angelägen punkt än de flesta idag tycks tro. Om de direkt och indirekt USA-uppviglade islamistiska extremisterna inte stoppas, om USA tvärtom fortsätter jämna vägen för dem genom att bekämpa de som främst står emot dem i Mellanöstern (Syrien och Iran), om Turkiet hesiterar i sitt agerande, och om EU dessutom självt framhärdar i sin Europadestruktiva alienering av vår på så många sätt nära granne Ryssland, kan det ganska snabbt bli nödvändigt att samordna omfattande gemensamma försvarsåtgärder. Gränserna måste stängas för den urskillningslösa invandringen från Mellanöstern och Afrika (samtidigt som kvalificerade personer selektivt kan fortsätta tas emot). Övervakningen av muslimska grupper i Europa måste självklart kraftigt utökas och förbättras. Extremister måste återföras till sina ursprungsländer. När allt detta är genomfört, måste vi emellertid upprätthålla ett gott förhållande till islam och moderata muslimer som inte hotar Europa, och avstå från all intervention i den muslimska världen av den typ som det nuvarande EU dragits in i eftersom det i så hög grad är ett amerikanskt och NATO-relaterat projekt.

I anslutning till detta kan också ett annat ytterligare samarbetsområde nämnas – och ett som SD brukar explicit betona som värdefullt – nämligen brottsbekämpningen i allmänhet. Även här kommer tyvärr under ganska lång tid gemensamma ansträngningar krävas. Brottsligheten är i hög grad internationell, och ofta just p.g.a. EUs felkonstruktion; det kommer ta tid för en ny, alternativ, frihetligt socialkonservativ europeisk politik och kulturell förnyelse att reducera den. Övervakning av brottsmisstänkta bör i många fall – inte bara de radikala islamisternas – skärpas.

Slutligen har vi då förutom de mer “profana” frågorna som jag nämnde ovan, frågan om “vårdandet av den europeiska identiteten”. Alltså det som jag uppfattar som en av dina hjärtefrågor när det gäller SD och deras Europapolitik. Har du möjlighet att konkret förklara vad det är som behöver göras här, och varför det i så fall är otillräckligt att göra det på nationell grund. Alternativt hänvisa till någon artikel. Jag tror helt enkelt att vi måste vara konkreta här om folk i allmänhet ska förstå vad det gäller. För jag förstår det faktiskt inte riktigt själv! Det må vara så att det för inte så länge sedan räckte att svara “arvet från Aten, Rom och Jerusalem” som du skriver på något annat ställe, men – tyvärr – jag tror inte det räcker idag.

Vårdandet av den europeiska identiteten bör innebära just att den, d.v.s. arvet från Athen, Rom och Jerusalem, till vilket kommer vissa andra och inte minst tidiga nordeuropeiska inslag, görs konkret. Detta vårdande av den gemensamma identiteten kan utan tvekan med fördel ofta göras gemensamt. Men inte minst här gäller att det inte får kapas av personer med annan agenda. Samarbetet på kulturens och kulturpolitikens område måste avveckla de andra agendor som länge dominerat, samtidigt som den verkliga, historiskt utvecklade europeiska identiteten åter fokuseras och nyformuleras.

Sammanfattningsvis: Andemeningen i det jag säger är att jag gillar ditt vurmande för en positiv SD-vision. Jag gör själv detsamma så fort tillfälle ges, inte minst i diskussionsforum. Jag tror helt enkelt att det är SD:s – och kanske Sveriges – enda chans på lång sikt. Att SD:s hårda kalla frågor får en naturlig position i en större positiv helhet, och att idéerna blir så bra att det i längden blir omöjligt för de andra att stå emot utan att ändra sig. MEN att jag är osäker på om vi ska bygga upp en europeisk infrastruktur, och i så fall hur. Eller om den ovillkorligen kommer att kapas av de som vill något annat.

RB

Roligt att du håller med om allt detta. Jag hoppas att jag åtminstone i någon mån har lyckats antyda hur och varför jag menar att en europeisk infrastruktur är önskvärd.

Problemet idag är, återigen, just att denna har kapats, och utvecklats på fel sätt, av sådana som vill något annat än det jag här och i tidigare inlägg, liksom också du, beskrivit. Det gör det tyvärr mycket svårt att överhuvudtaget tala om Europasamarbete i positiva termer idag: EU-motståndet är så starkt att alla förslag av alltför många associeras med det förvanskade projekt vi idag lever med, och därmed avfärdas. Därför kan man idag tyvärr endast uttala sig om det alternativa samarbetet i mycket allmänna och inexakta termer, på det sätt jag här försökt göra. I synnerhet när man försvarar de alldeles för nationalistiska partierna som – av andra skäl – den enda framkomliga vägen till europeisk förnyelse, och därmed talar inte minst till deras företrädare! Även selektivt bibehållande av EU-ramverk är i detta sammanhang kontroversiellt.

EU avskräcker helt enkelt alltför många från fortsatt samarbete, ja även alternativt samarbete. Det är det allra största problemet med EU, det sätt på vilket EU mest fatalt utgör ett hot mot Europa. Den nödvändiga början måste kanske därför vara att påtala detta problem, vända sig mot kapandet av agendan, samtidigt som man återställer eller upprättar den sant pro-europeiska genom att börja med att tydliggöra arten och innebörden av det historiskt framvuxna Europa i kulturella termer. Kanske bör man först när detta åstadkommits och allmänt förtroende återvunnits gå vidare med mer specifika förslag rörande de institutionella formerna.

Ledande regeringsföreträdare och den borgerliga pressen hyllar EUs associationsavtal med Ukraina, trots dess regerings pågående krig mot den egna befolkningen. Samtidigt hörs kraven på fortsatt svenskt närmande till, ja anslutning till NATO allt oftare och tydligare. Putin ska inte få diktera vår politik, heter det. Varför är det så viktigt för den svenska regeringen och andra liknande europeiska att ha ett dåligt förhållande till Ryssland? På vilket sätt ligger det i Sveriges och Europas intressen?

Svaren är naturligtvis enkla och för alltfler välkända. Den ryskfientliga linjen är central för den inte minst av Paul Wolfowitz upplinjerade neokonservativa strategi USA sedan länge följer, trots att en överväldigande majoritet i USA också, vid det här laget, sedan ganska länge förstått att denna inte ens är i USAs eget intresse. De ledande europeiska politikerna förblir helt bundna till och av USAs regering i detta liksom i många andra avseenden. Men ett dåligt förhållande till Ryssland ligger på intet sätt i Europas intresse.

Ryssland har förvisso en historia som ofta på radikalt sätt skiljer landet från Europa, eller övriga Europa. Dess kulturella och politiska traditioner är andra. Det hade, när det växte fram som centraliserad statsbildning, aldrig genomgått renässansen och reformationen. Man gick snabbt från tsardömet till “kommunismen”, d.v.s. den som Sovjetunionen organiserade socialismen. Det finns ett såväl politiskt som kulturellt “östligt” arv, starkt betonat av Ivan den förskräcklige, som på olika sätt hela tiden hållits vid liv och nyformulerats av vissa ryska tänkare, även under den kommunistiska tiden. Där kvarlever också messianska föreställningar om det “tredje Roms” världsfrälsande historiska mission.

Men allt detta har under flera hundra år delvis balanserats av Rysslands Europatillvända sida, historiskt symboliserad av staden Sankt Petersburg. Ryssland har kommit att definieras av spänningen eller samexistensen av dessa komponenter. Åtskillig historieskrivning underskattade länge tsardömets periodvisa, förvisso begränsade men frihetliga reformer under 1800-talet och fram till det tidiga 1900-talets revolutioner.

Efter Napoleonkrigen, Karl Johans omsvängning och Wienkongressens diplomatiska framgång förändrades även Sveriges gamla förhållande till “arvfienden” Ryssland. Historikern Kristian Gerner i Lund framhöll förtjänstfullt i mars, när upprördheten var som störst under Krim-krisen, hur efter mötet i Åbo 1812 mellan Karl Johan och Alexander följde “ett sekel av goda förbindelser. Under 1800-­talet var huvudstäderna Stockholm och Sankt Petersburg varandras speglar, nordiska systerstäder.” Detta, liksom så mycket annat under samma historiska period, är av central betydelse: man måste förstå att fientlighet mot Ryssland inte bara inte är något önskvärt, idealiskt förhållande, utan också att det inte ens är något självklart historiskt normaltillstånd.

Gerner betonar givetvis hur Sovjetunionen och dess inkludering av de baltiska staterna återupplivade den gamla fruktan för Ryssland. Men “Glasnost, perestrojka och avvecklingen av Sovjetunionen återuppväckte den fruktbara relationen från 1800-talet”. Mitt i vad som i verkligheten var 90-talets hänsynslösa och väststödda utplundring fanns här således enligt Gerner redan tidigt många tendenser till dess återställande.

Ryssland förblir annorlunda både p.g.a. dess närliggande och dess mer avlägsna förflutna. Putins regering arbetar under andra kulturella och historiska förutsättningar än de västeuropeiska. Den inte minst ekonomiska katastrofen under Jeltsins tid har i mycket avhjälpts. Men självklart återstår mycket innan landet, som Gerner vill, skulle kunna mer definitivt etableras, i den utsträckning och på det sätt det är förenligt med landets sammansatta öst-västliga arv, på den väg som utstakades av de blygsamma ansatserna i den ordnade frihetens riktning under 1800- och det tidiga 1900-talet. Liberaler borde ha förståelse för vad denna process kräver under de nämnda historiskt framvuxna omständigheterna, för hindren i dess väg, för dess långsamhet.

Men “västs” oavbrutna wolfowitzianska aggression, som har stöd i USA:s egen nationella utvaldhets- och världsfrälsarmyt, hotar att omöjliggöra en sådan inomrysk utveckling. Den producerar som reaktion radikala ideologer som helt förkastar Rysslands europeiska arv med dess införlivande av modernitetens delsanningar; ideologer som på bekostnad av detta ensidigt vill omdefiniera Ryssland i östliga termer, och ibland direkt i Ivan den förskräckliges, ja delvis väl nästan Djingis khans termer. Jag har flera gånger skrivit om Alexander Dugin, en vild men inte helt obetydlig tänkare som går långt i denna riktning: den ryska identiteten formuleras i termer av det “tredje Rom”, om än med hjälp också av radikala, ofta extremromantiska europeiska 1900-talsströmningar som den tyska konservativa revolutionen och den franska nya högern.

Det är dock överdrivet att tro att sådana radikala ideologer har något avgörande inflytande på Putin och hans regering. Tvärtom var det inte många år sedan Putin själv förespråkade det närmaste samarbete med Europa. Vore det inte för Wolfowitz-doktrinen och USA:s och dess europeiska allierades imperialism, skulle vi idag redan ha kunnat nå långt i förverkligandet av dess oerhörda möjligheter. Endast denna aggression driver idag många ryssar bort från den europeiska delen av sitt arv.

När de nu hyllar avtalet med Kiev-regeringen i termer liknande Van Rompuys monumentalt anstötliga “en stor dag för Europa”, framstår europeiska politiker och kommentatorer som förvirrade ignoranter som inte förstår innebörden av vad de själva säger. Det är, måste man påminna, ett avtal med en regering som för ett brutalt krig mot en mycket stor del av den egna befolkningen. Hur är det möjligt att forcera fram detta avtal i ett sådant läge, och framställa det på det sätt som nu sker? Van Rompuys ord betecknar EU:s moraliska och politiska förblindelse.

På vilket sätt är detta avtal bra för Sverige och Europa, i jämförelse med ett lika vänskapligt förhållande till Ryssland med sina ofantligt mycket större resurser? På vilket sätt är det bra när det sluts till priset av ett sådant förhållande? Ingenting i Putins tidigare linje stred mot vare sig Ukrainas eller exempelvis Georgiens närmande till Europa, om det skedde i enlighet även med Rysslands egna legitima intressen – det Ryssland som alltså också självt på motsvarande sätt, det sätt västliberalerna borde vilja, skulle närmat sig Europa och inte minst därmed naturligt befästs i sin ordnade, frihetliga och rättsstatliga utveckling, i konsekvent förnyelse och fullföljande av 1800-talets politiska landvinningar.

Tysklands gamla socialdemokratiska ledare Helmut Schmidt och Gerhard Schröder, liksom de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade europeiska oppositionen, gör rätt i att protestera. Vi har allt att vinna på ett gott förhållande till Ryssland. Vi har allt att vinna på en brytning med USA:s neokonservatism – vi, Europa, ja USA självt har allt att vinna på det.

Ukrainas nyvalde president Porosjenko har, rapporterar DN, “beslutat att utöka regeringens vapenvila ytterligare tre dagar”…

EU undertecknar associationsavtal med en regering som, i den våldsamma kuppens efterföljd, för brutalt krig mot den egna befolkningen. Enligt Van Rompuy är det “en stor dag för Europa”.

På vilket sätt är detta mer moraliskt än Rysslands annektering av Krim? Man frågar sig med Augustinus: remota iustitia quid sunt regna nisi latrocinia magna (när rättvisan avlägsnats, vad är staterna annat än stora rövarband)?

Hur långt får dessa groteska och för världsfreden farliga provokationer mot Ryssland fortsätta?

Samtidigt väljs Jean-Claude Juncker med Fredrik Reinfeldts stöd till ny ordförande för EU-kommissionen. Florian Philippot  kommenterar kort: Juncker “symbolise merveilleusement l’UE: technocratie, dogmatisme, rupture avec le peuple. Merci pour ce choix éclairant.”

Men det är än värre. Dick Erixon beskriver idag i ett lysande blogginlägg Juncker som “den makthungrige intrigmakaren” som “representerar det storhetsvansinne som präglar EU-byråkratin och som innebar att de satte en så stor eurozon som möjligt framför sunda finanser”.

“Ingen”, skriver Erixon, “är mer ansvarig än Juncker för eurokrisen genom hans fullständigt oansvariga sätt att låta Grekland bli en del av eurozonen, trots att man visste att grekerna trixade med bokföringen.”

Juncker påstod sig inte känna till det senare. Erixon kommenterar: “Större inkompetens än detta kan man knappast visa på europanivå. Dessutom ljuger han. Man visste. Ändå väljs han nu att leda Europa i fem år framåt.”

Ingenstans finns enligt Erixon “så lite rakryggad kompetens och integritet som i EU-politiken”. Om det vore val idag skulle Erixon rösta nej till medlemskap i en union som “håller på att sänka sig ner i en dynga ur vilken vi inte vet vad som kan uppstå”.

Så är det. Vad kommer uppstå? De flesta nuvarande tendenser pekar i en sant förskräckande riktning. Ganska många historiskt tyvärr inte helt okända konturer kan skönjas. Det vi med absolut säkerhet vet redan nu är att vi måste etablera ett alternativt, frihetligt, humanistiskt, och därmed sant europeiskt samarbete.

När vi ser dessa bakom den kalla teknokratiska och byråkratiska fasaden helt vilda nihilister i aktion rörande Ukraina och posten som kommissionsordförande, ledare med sådan svindlande avsaknad av omdöme, av kulturella och moraliska kvalifikationer för sina ämbeten – ja, då blir det tydligare än någonsin hur vi står inför EUs tragiska förstörelse av Europa.

Tobias “Tobbes Medieblogg” Svensson påpekar riktigt att EAF, European Alliance for Freedom, är ett europeiskt politiskt parti och inte en grupp i Europaparlamentet. Jag har använt EAF som namn på den grupp i EP som Front National försöker bilda eftersom gruppen kommer vara associerad med partiet och det återstår att ge den ännu inte bildade gruppen ett eget namn. Europeiska politiska partier kan visserligen vara eller inte vara associerade med grupper i EP, och det kanske vore bättre att tills vidare tala om “EAF-gruppen” eller något sådant  Men de nuvarande medlemmarna i EAF kommer alla från de nationella partier som är aktuella för medlemskap i den grupp man försöker bilda. I sak viktigt i detta sammanhang är hursomhelst att Sverigedemokraterna hittills varit medlem i EAF och representerat av Kent Ekeroth.

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.