Category: Politics

Jag vill än en gång göra reklam för Carl Johan Ljungbergs utmärkta blogg, som jag tycker förtjänar långt mer uppmärksamhet än den hittills fått. Hans senaste inlägg, Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn, utgår från Oxfordprofessorn Paul Colliers nya bok:

–

Har svenska medier tagit upp Paul Colliers bok om invandringen – Exodus: How migration is changing our world (Oxford, 309 s) – har det i varje fall undgått mig.

Collier, som hör till de eftertänksamma, menar att invandring varken är bra eller dålig. Den fråga man bör ställa är: Hur mycket mer invandring är bra, och för vilka? Detta granskar han dels utifrån de migrerande själva, dels från deras ursprungsland respektive nya land.

För de invandrade själva leder flytten troligen till bättre villkor – annars skulle de knappast ha fattat ett så stort beslut. De kommer ju oftast från länder vars samhällen och ekonomier inte fungerar. Ett lands rikedom har oftast med samhällets uppbyggnad att göra.

De länder som tar emot invandrare då? Collier anser att dessa i en tidig fas dragit nytta av invandring men att de i fall denna fortsätter ohejdat troligen kommer att lida skada. Ett skäl är att en mindre grupp invandrare blir tvungna att söka integreras, medan en större grupp troligen vill klamra sig fast vid sitt gamla samhälles normer – alltså de som inte fungerade. Vi får härigenom en växande, ointegrerad diaspora. Och när ett samhälle blir alltför heterogent, försämras också folks attityd liksom viljan att betala för en generös välfärdsstat.

Läs mer

Det finns vissa frågor som trots att de tillhör den kategori som angår alla och borde vara ständigt aktuella, inte blir föremål för kontinuerlig politisk debatt och uppmärksamhet från de politiska partier som borde arbeta med dem.

Ett exempel på en sådan är frågan om övervakningssamhället. Sedan de svenska debatterna om FRA och EUs s.k. datalagringsdirektiv har den verklighet det här handlar om antagit groteska proportioner, och ingen borde efter de kontinuerliga avslöjandena om NSA och USAs totalitära strävanden kunna undgå att se dem och förstå deras innebörd; inte heller det faktum att den svenska regeringen fortsätter att stödja denna utveckling och till och med motsätter sig andra europeiska länders försök att protestera och stoppa den tycks förmå väcka den svenska opinionen.

Frågor som denna ägnas tillfällig, upprörd uppmärksamhet under en, eller i några fall flera kortare perioder, men sjunker sedan på skrämmande sätt undan utan att någonting kunnat förändras.

Ett annat exempel är frågan om grundlagen. Vad den handlar om är visserligen inte lika löjligt uppenbart, den involverar, eller tycks för många involvera, svåra författningstekniska överväganden och tillhöra ett område som normalt behärskas endast av specialiserade jurister och statsvetare. Den skiljer sig också från övervakningsfrågan såtillvida som att det inte blev någon mer allmän upprörd debatt, och signifikativt nog tycktes inte ens jurister och statsvetare bry sig om den på det sätt de normalt alltid gjorde förr i liknande fall.

Men i sak är ju också detta en fråga som i högsta grad angår alla svenska medborgare; i ett längre och större perspektivet är ju få frågor viktigare än författningsfrågorna. Och åtminstone SD förde en intensiv debatt om den under några veckor som jag uppmärksammade och i begränsad utsträckning själv försökte bidra till här i bloggen.

Nu, efter tre år, undrar man om riksdagsbeslutet gjorde att det inte längre anses meningsfullt att ägna denna fråga uppmärksamhet. Ytterligare ändringar, som upphäver de senaste, är ju med nödvändighet är en krävande och långdragen process. Begränsade resurser gör det väl rimligt att prioritera annat. Samtidigt riskerar man, om man helt släpper frågan, att ge intrycket att man accepterar beslutet i den meningen att man inte eftersträvar ny revision. Det vore olyckligt.

Därför frågar jag mig om det finns någon SD-politiker som fortfarande åtminstone sporadiskt försöker följa upp och fortsätta driva den linje i denna fråga som var partiets 2010, som framför konkreta förslag för återupptagande, och som kanske rentav strävar att ytterligare utveckla och fördjupa analysen och argumenten. Sådan kontinuitet och långsiktighet är i hög grad önskvärd.

Svar till “Den Väldige”

Nätpseudonymen “Den Väldige” ställer ett antal frågor med anledning av min post i kategorin References om Tage Lindboms korta självbiografi Omprövning; liksom många andra av hans kommentarer är de värda ett separat inlägg, trots att jag denna gång finner frågorna svåra att besvara.

–

Med anledning av denna bloggpost skulle jag vilja försöka formulera några frågor till JOB, och jag vill då först skissera bakgrunden, eller bakgrunderna:

Jag har fått uppfattningen, riktig eller inte, att Lindbom gick från ateism till gudstro genom kristendom och sedan gick över till en islamsk mystisk tradition: sufismen.

Det första jag undrar är: beskriver och förklarar Lindbom någonstans varför han tydligen upplevde kristendomen, som ju är den lokala och traditionella religionen inom vår kulturkrets, som ofullständig, inte användbar eller liknande?

Det andra jag undrar är, varför gick han till just islam/sufismen? Det vill säga, har han klart uttryckt detta? (För båda frågorna undrar jag också om han i sådana fall gör det i någon av de böcker som anmälts här.)

Lindbom gick, inspirerad av Kurt Almqvist, direkt till den s.k. traditionalistiska skolan, där han blev initierad av Frithjof Schuon. Det innebar inte att han därefter betraktade kristendomen som “ofullständig, inte användbar eller liknande”. I nästan alla hans böcker hänvisar han huvudsakligen till kristendomen, i enlighet med traditionalismens uppfattning om exoterikens delvis s.a.s. geografiska betydelse. Han skrev ju i första hand för en svenskspråkig och i stor utsträckning kristen läsekrets. Först i hans sista i livet utgivna bok, Västerlandets framväxt och kris, bör den med Lindboms tidigare verk förtrogne kunna urskilja vissa historiska tolkningar som antyder en uppfattning om kristendomens otillräcklighet som västerländsk exoterik. Hänvisningar till islam och sufismen förekommer i de flesta av hans böcker efter omprövningen, liksom till vedanta o.s.v.  Anledningen att han i den traditionalistiska skolan mottog esoterisk initiering i sufismen var utan tvekan just mötet, via Almqvist, med Schuon. Den posthuma volymen I Frithjof Schuons fotspår, med utmärkt och mycket utförlig inledning av Ashk Dahlén, behandlar uteslutande Schuon.

Jag har också fått uppfattning av JOB själv är mystiker, men inte kristen utan hinduisk eller närmare bestämt vedisk. Anledningen till detta, uppfattar jag, är att JOB menar att räddningen av Västerlandet, om denna alls är möjlig, på något sätt, vid sidan av direkt politiskt agerande och liknande, måste gå via det vediska då där finns kvar en direkt och levande andlig tradition och praktik som skulle gått förlorad inom kristendomen. Ett slags renovering av det andliga i väst kan då via den vägen på något sätt kanske komma till stånd. (Jag ber att få bli rättad på de punkter jag missförstått hela saken.)

Mot ovan skisserade beskrivning av JOB ur en viss aspekt skulle jag, som själv är kristen, vilja ställa några frågor som liknar de jag ställt om Lindbom:

För det första: Vad är det som gör att du inte finner det möjligt att hitta eller hitta tillbaka till något slags levande kristen tradition och inifrån den verka för att levandegöra det andliga?

Ja, här måste jag rätta dig. Denna fråga kan jag inte besvara, eftersom det inte alls förhåller sig så att jag inte finner detta möjligt. Frågan beskriver min hållning oriktigt. Jag går ofta tillbaka till levande kristna traditioner och försöker, under urskillning, inifrån dem verka för att levandegöra det andliga.

Däremot är det riktigt att jag tror att en ”renovering av det andliga i väst” kräver en komplettering och modifikation i form av en ny ”vedisk” traditionalistisk impuls, i enlighet med vad jag beskrev under Spirituality på About-sidan i dess första version – vilket också i någon mån är vad som sker idag. Och att jag såtillvida, till skillnad från Lindbom i de flesta av hans verk, finner kristendomen, åtminstone i vissa dominerande tolkningar, ”ofullständig”. Jag har diskuterat dessa tolkningar med viss utförlighet i åtskilliga inlägg i katergorin Philosophy.

För det andra: Jag kan ha fel, men mitt intryck är att många andra i den, som jag uppfattar det, ytterst lilla svenska krets av egentliga konservativa, antingen är ateister, eller ansluter sig till andra religioner än kristendomen. T.ex. islam, vanligen då sufism eller liknande. Är detta möjligen riktigt?

Tyvärr tror jag inte att jag kan svara på denna fråga heller, på ett tillräckligt meningsfullt sätt, eftersom jag saknar den överblick som skulle krävas. “Många” är litet vagt. Utan tvekan finns konservativa som tillhör flera olika religiösa och andliga traditioner, såväl som ateister.

Frågan då: Om det är så, ligger det ändå inte en stor fara i detta? Jag accepterar visserligen andliga riktningar av mer mystisk karaktär från alla religioner, och är klar över att dessa ofta ligger närmare varandra än “den vanliga religionen” avsedd mer för massan, och att det på (mycket) lång sikt kanske kan ligga något avgörande konstruktivt i den samverkan som småningom kan uppstå mellan mystiker från olika religioner.

Men ändå, på kortare sikt: Om nästan inga personer av seriositet ägnar sig åt den lokala traditionella religionen, i detta fall kristendomen, kan inte det vara/bli ett tecken i sig på det som brukar beskrivas ungefär som:

Om du lägger ner ditt svärd tar någon annan upp det.

Och är då inte detta mycket farligt?

Exempelvis genom att, vad vi kan kalla vulgärislam, passar på att kraftigt ta mark, då de tydligt kan se att kristendomen har övergivits av nästan alla de lokalt boende människor som är något att räkna med. Och är det inte just det som sker inför våra ögon?

Inte heller dessa frågor kan jag, är jag rädd, besvara tillfresställande, åtminstone inte utan vissa tydliggöranden från din sida. Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ”vulgärislam” då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition? I så fall håller jag inte med, bl.a. men inte enbart p.g.a. den nämnda ”ofullständigheten”.

Den kristna traditionen rymmer utan tvekan ett värdefullt kulturellt och andligt arv som västerlandet har att förvalta. Detta står på intet sätt i motsättning till den av mig försvarade kompletteringen och modifikationen. Den kristna ortodoxin innehåller åtskillda välkända, i dogmatikens form fastslagna lärosatser, men redan den, och naturligtvis i än högre grad kristendomen i vidare mening, uppvisar historiskt ett stort utrymme för olika tolkningar. Du är alltså kristen, och du menar såvitt jag förstår att jag bör begränsa mig till kristendomen p.g.a. hotet från vulgärislam. Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.

Det intryck jag får är att din argumentation mot Lindboms och min inriktning bestäms huvudsakligen av politiska överväganden, och väl i någon mån därmed sammanhängande kulturella (av detta skäl placerar jag detta inlägg i kategorin Politics). Du säger ingenting om kristna religiösa, teologiska eller andliga sanningsanspråk gentemot Lindbom eller mig. Men borde det inte, när du säger att du är kristen, utöver vulgärislams hot och den blotta kristna historiska dominansens fakticitet under de senaste tusen eller drygt femtonhundra åren beroende på var vi befinner oss (”den lokala traditionella religionen”), hur betydelsefull denna fakticitet än är för konservativa historicister, finnas också något distinkt positivt värde som gör att enligt dig andligheten uteslutande bör levandegöras i kristendomens form? Först när jag ser hur du svarar på dessa frågor kan jag försöka vidareutveckla mitt svar.

Tingstens vision av Israel som, med Lars Gustafssons ord, “ett nytt Danmark”, var naturligtvis naiv redan från början. Fundamentalistiska (eller ultraortodoxa, eller vad vi ska kalla dem) Ostjuden hade kommit att dominera den sionistiska rörelsen redan långt före staten Israels tillkomst. Men deras närvaro doldes länge i den internationella opinionen dels av det lika starka israeliska socialistiska engagemanget, dels av den allmänna kulturella dominansen av europeiskt eller västerländskt bildade judar.

Men under sjuttiotalet, under den tid Ovadia Yosef var överrabbin i Israel, började de alltifrån början närvarande ultraortodoxa bli mer synliga, och sätta sin prägel på såväl kultur som politik. Detta var vid samma tid som Likud med Begin i spetsen tog över makten och de inflytelserika judiska intellektuella i New York omprövade sin socialism och liberalism och övergick till neokonservatismen. Redan i sin bok To Jerusalem and Back från 1976 gav Saul Bellow i den inledande skildringen av chassiderna på flygresan en inblick i vad som var på gång, en inblick som kunde förvåna sådana som bibringats den tingstenska bilden. Och kontentan av de erfarenheter han gjorde i Israel blev, trots försvar för landet, en viss tonvikt på titelns back, tillbaka till USA.

Alltsedan denna tid har de ultraortodoxa (och bland dem finns en avsevärd spännvidd mellan radikalnationalistiska bejakare av staten Israel och antisionister som helt förnekar dennas legitimitet) av flera skäl, inte minst demografiska, flyttat fram sina positioner, till den grad att de nu är en dominerande kraft som ser ut att vara svår att begränsa för det kvarvarande sekulära och “europeiska” Israel. Den svenska judiska vänstern i vid mening, som inte anammade någon neokonservatism eller dröjde länge med det, producerade till synes uppgivna studier som Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Och när vi talar om Bellow måste vi också påminna om i vilken utsträckning även hans USA under denna tid formats av samma utveckling.

Rapporterna om Israels nya eller verkliga väg har kommit i strid ström under de senaste årtiondena. Tydligast var väl den radikale upplysnings- och vänsterisraelen Israel Shahak i sina fortfarande mycket lästa uppgörelser Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years (1994), Open Secrets: Israeli Nuclear and Foreign Policies (1997), och Jewish Fundamentalism in Israel (1999). Jag delar inte hans allmänna världsåskådning och politik, men eftersom jag inte har några större problem med den historiska kritiken kan jag, i synnerhet i ljuset av den starka, problematiska uppsvinget för fundamentalism i alla de tre abrahamitiska religionerna under de senaste årtiondena och alltså inte minst i Israel, ta till mig många av de sanningar om fundamentalismens – eller denna fundamentalisms – väsen som han uppvisar. Det borde fler göra.

Det är för mig centralt att traditionalismen – av det slag jag vill försvara – oavsett vilken specifik religiös tradition vi talar om står i motsättning till litteralistisk fundamentalism. Den senare religionsuppfattningen är ju signifikativt nog i mycket ett modernt fenomen, uttryck för en problematisk aspekt av eller reaktion inom moderniteten. Den finns i alla eller åtminstone de flesta traditioner, även om de innehållsliga skillnaderna är stora. Den är ett av de hinder som måste hanteras av alla som söker försvara den högre kosmopolitismens och den kvalificerade pluralismens humanistiska ideal. Inte minst är den ett problem för försvararen av de mer allmänna andliga insiktena och deras världsåskådning i vår tid, i synnerhet om de även i någon mån vill kvarhålla traditionalismens tonvikt på exoterismens värde.

Jewish Fundamentalism in Israel tillhandahåller bakgrunden till Yosef, beskriver hans relation till andra fundamentalistiska rabbiner och Israels politiska ledare, och förklarar de teologiska grunderna för hans politiska ställningstaganden. När han förespråkade återlämnande av ockuperad mark var det enligt Shahak enbart för att den ännu inte kunde försvaras utan risk för förlust av judiskt liv. Till skillnad från Gush Emunim menade han att vi ännu inte levde i begynnelsen av det messianska riket, och att staten Israel och dess militära och övriga agerande ännu inte kunde räknas som en del av eller som bidragande till detta. Vi levde ännu i “normala tider”. Men innebörden av detta var endast att judarna ännu inte är tillräckligt starka. Endast därför är eftergifter till palestinier och andra nödvändiga. När Israel är starkare, när det inte längre möter verkligt motstånd och riskerar förlust av liv, är det enligt Yosef en plikt att ockupera land, driva ut alla icke-judar, och förstöra alla kristna kyrkor.

Shahak var en slående manifestation av ett i högsta grad annat Israel som fortfarande också finns. Men han markerade alltså en ytterlighetsståndpunkt; de fakta han presenterar är viktiga, men kritiken mot fundamentalismen behöver självfallet inte acceptera just hans egna utgångspunkter. Det är svårt att bedöma vilka resurser Israel har för att hantera detta fenomen, vilken väg det kommer välja. Men det ser inte ljust ut. Shahak pekar på hur Shimon Peres redan vid början av nittiotalet av politisk opportunism uppvaktade Yosef och sökte hans stöd – till den grad att socialdemokraterna fann det motbjudande och i stället förde fram Rabin till en andra period vid makten. Men han hävdar också att i själva verket alla ledande israeliska politiker i olika schatteringar av radikalitet och av religiösa och sekulariserade tolkningar delar en vision av Israel, dess relation till omvärlden, och dess framtid som i stora drag överensstämmer med Yosefs och de andra fundamentalisternas.

Om detta får vi inte höra mycket från de lätt bisarra kvarvarande svenska tingstenianerna, en Per Ahlmark, en Johan Lundberg – trots att de, eller åtminstone Ahlmark, måste veta bättre, måste ha sett mycket som Tingsten själv ännu inte kunde se. I sak har de i allt väsentligt anslutit sig till neokonservatismen. Hos dem framställs Israel fortfarande på det hela taget som ett nytt Danmark.

I några fina och med sympatisk inlevelse skrivna recensioner och kommentarer – Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?, Valet i Israel blev de ungas genombrott, Ny studie om Israels radikala höger, Ett intergalaktiskt Israel träder fram – får däremot anti-tingstenianen Carl Johan Ljungberg fram en någorlunda nyanserad bild av dagens Israel. Men hyllningarna, inte minst från Peres, av en så kontroversiell religiös ledare som Ovadia Yosef vid hans död visar att den snabbt växande fundamentalistortodoxa minoritetens betydelse underskattas.

Fria Tider rapporterar, med ett stort antal viktiga länkar, om den israeliske f.d. överrabbinen och grundaren av Shas-partiet Ovadia Yosefs bortgång. Notera särskilt den socialdemokratiske premiärministern, nuvarande presidenten och mottagaren av Nobels fredspris Shimon Peres’ otroliga ord: “When I pressed his hand, I felt I was touching history…and when I kissed his head, it was as though I kissed the very greatness of Israel.”

Om Yosef är Israels storhet, vad gör denna av västerländska liberaler och pseudokonservativa alltför ofta okritiskt försvarade demokrati så mycket bättre än de islamistiska diktaturerna? Om Peres med Israel menar inte staten utan judenheten eller judendomen, blir ju uttalandet ännu mer anmärkningsvärt.

Jag har haft intrycket att det funnits en effektiv opposition i Israel mot figurer som Yosef. Även American Jewish Committee och ADL har tagit avstånd från några av hans uttalanden, och den amerikanska judiska opinionen är ju känd för att ofta vara mer extrem och fanatisk än den israeliska. Att en person som Peres kan formulera sig på detta sätt nödvändiggör tyvärr en omprövning av Israel i detta avseende.

Manifeste:

Message aux Femen:

Interview:

Site web

There is much to say about Syria. Hopefully, it is not necessary that I say it. Many others say it very well. I post on Facebook some of the best commentary I read – click on the Facebook icon in the sidebar.

Foto: Holger Ellgaard       Klicka för att förstora och för vackra höstfärger

Brunnsviks folkhögskola läggs ned

Mer om Brunnsvik

Arv i vanhävd

I mitt förra inlägg om socialdemokratins nedläggning av Brunnsviks folkhögskola skrev jag:

“Det måste upprepas: Deras egen rörelse har agerat på ett sådant sätt att rubriker som ‘Ett kulturarv kastas rakt ner i containern’ och ‘En kulturskatt förvandlas till makulatur’ möter oss, i både Aftonbladet och Sydsvenskan. Hur har man kunnat tillåtas ens komma i närheten av risken av en sådan reaktion? Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas, kommer de skingras, vilket är allvarligt nog. Men detta är naturligtvis bara en del, om än central, i förlusten, i vad som nu förstörs. Om man genom vanskötsel och inkompetens kört verksamheten så fullständigt i botten att nedläggning är oundviklig, hur kan själva nedläggningen tillåtas skötas på sådant sätt att det genererar rubriker av detta slag?”

Med formuleringen “Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas”, signalerade jag att jag trodde att rubrikernas formuleringar kanske var överdrivna. Det faktum att rubriker av detta slag genererats var illa nog, och signifikativt nog, men jag reserverade mig för att detta med “containern” och “makulatur” var fantasifulla tillspetsningar från journalisternas sida.

I Facebook-gruppen som protesterar mot nedläggningen finner jag nu emellertid ett fotografi som tydligt visar just en container med böcker i. Det verkar alltså som om journalisternas uppgift var riktig, som om de faktiskt själva hade sett containern och makulaturen.

Timbro gav på 90-talet ut en bok av Fredrik Erixon med titeln Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen. Det var, minns jag, en bra bok som tog upp många utmärkta idéer rörande främst folkbildningen och kooperationen som socialdemokratin och arbetarrörelsen svikit, även om jag inte delade alla Erixons egna ståndpunkter.

Nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola illustrerar på en ny spektakulär nivå av tydlighet denna vanhävd. Nej, det sätt den skötts på visar att det nu är fråga om mer än bara vanhävd. Vi förefaller stå inför ett aktivt förstörelsearbete. En adekvat symbol för vad rörelsen idag alltför ofta representerar har skapats.

2004