David Horowitz

Flashbacks ”IvanLendl” på vars uppmaning här i bloggen jag skrev inlägget ‘Till frågan om det judiska inflytandet‘, har plötsligt i Flashback-tråden om mig fördömt mig på grund av att jag i detta inlägg, och i mitt svar på hans efterföljande kommentar, nämnde några positiva saker som jag tycker David Horowitz gjort. (Varför använder han, måste jag här parentetiskt fråga mig, denna pseudonym? Den är väl fullständigt irrelevant: en tjeckisk tennisspelare! Det ger ett mycket konstigt intryck. På detta sätt ställer han sig ju, till skillnad från “Ezzelino”, utanför den klassiska traditionen av anonyma politiska pamflettister. Detta är ett typiskt exempel på sådant jag inte gillar i Flashback.)

IvanLendls sätt att reagera efter att jag besvarat hans frågor i ett helt inlägg är inte normalt. Det avslöjar helt andra syften än att diskutera de ämnen han bad mig skriva om. Men efter att ha gått så långt som att ifrågasätta om jag är ”riktigt frisk”, gjorde han efter mitt inlägg ‘Om yttrandefrihet‘ ett försök att återgå till åtminstone mer av den ton som präglade hans första kommentar i min blogg, och att därmed visa att han inte var sådan som jag beskrev honom.

IvanLendl förklarar inledningsvis att ”[a]nledningen till att jag inte fortsätter diskussionen på din arena”, d.v.s. i min blogg, något jag undrat över, ”är, vilket jag redan har påpekat, att du uttrycker sympati för en människa som David Horowitz.” Detta är ett felaktigt påstående. IvanLendl har inte redan påpekat att detta är anledningen.

Därefter följer ett ursinnigt angrepp på Horowitz: ”Hans livsgärning kan inte ses som nåt annat än rent sataniskt ond. Allt från hans uppviglande av svarta mot vita på sextiotalet som i förlängningen har lett till att tusentals, kanske miljontals, vita människor har blivit rånade, våldtagna, mördade, misshandlade. Han var med och la grunden för den utveckligen. Sedan ’ändrade han sig’ (=den judiska agendan slog in på ny riktning) och blev istället fanatisk muslimhatare. Hans propaganda på det spåret har banat vägen för alla de anfallskrig som USA har inlett mot muslimska stater i Mellanöstern vilka har lett till miljontals människors död, både på den arabiska sidan och den amerikanska. Den har också lagt grunden för enorma flyktingströmmar till Europa…Än idag fortsätter han att spy ut sitt hat mot allt och alla som inte gör exakt vad judarna vill. Ron Paul, Pat Buchanan, Sam Francis är alla ondskefulla antisemiter, tillsammans med alla som kritiserar Israel eller judenheten…Horowitz har varit en ivrig proponent för det mesta som har varit skadligt för och i slutändan riskerar att förinta den vita civilisationen. Att försvara en sån person är att gå långt över gränsen.” (Jag har har för  överskådlighetens skull sammanfört texten till ett stycke och använt ellips där IvanLendl börjar nytt stycke.)

Alldeles oavsett frågan om riktigheten i denna beskrivning, har jag redan flera gånger förklarat att vad jag gjorde endast var att nämna några enstaka bra (goda) saker Horowitz gjort och att samtidigt ta avstånd från det övriga.

IvanLendl kunde ha anfört ett av två legitima skäl för att inta positionen att vad jag gjorde är fel. Han kunde 1) förnekat att de enskildheter jag nämnde är goda; eller 2) hävdat att även om de är goda, resten av Horowitz’ helhet är så ond att det är förkastligt att nämna dem.

Nu kommer han i stället med vad han anser vara en beskrivning av Horowitz’ hela karriär och gärning, utan hänvisning till vad jag faktiskt sagt. Vi vet inte vad han menar på de sakligt relevanta punkterna. Hela det våldsamma utbrottet mot Horowitz framstår därför som beside the point.

Om IvanLendl skulle säga sig mena 1, skulle det naturligtvis leda till uppenbara följdfrågor som det, i ljuset av vad vi vet om hans ståndpunkter, är svårt att se hur han skulle besvara. Om  2, skulle även det kräva en förklaring. Varken enligt den klassiska idealismen eller ens enligt den kristna teologin kan någon vara absolut ond. Till och med den allra mest sataniskt onde av alla, Satan själv, anses av dem som tror på honom ha del i det goda i egenskap av skapad varelse. Vad är fel med att nämna det goda?

I den följande meningen visar IvanLendl explicit att han trots min upprepade förklaring inte förstått eller, som jag menar, inte vill förstå vad jag gjort: ”Jag lånar inte ut min pseudonym till arenor där den typen av åsikter har fäste.” Han ser alltså ut att på fullt allvar göra gällande att alla de ondheter han tillskriver Horowitz ”har fäste” i min blogg. Senare skriver han att jag ”försvarar människor som ligger bakom våldtäkter, massmord, folkmord och i slutändan förintelse”. Detta har han även tidigare sagt på annat håll.

Genom det i sig alltför svepande och vaga påståendet att jag försvarar eller uttrycker sympati för Horowitz, i förening med den egna beskrivningen av Horowitz, förmedlar IvanLendl intrycket att jag försvarar just den Horowitz eller just det hos Horowitz som han beskriver.

Men i själva verket kan han inte ha missat vad det var jag skrev om denne. IvanLendls tidigare inlägg om mig visar att han egentligen mycket väl förstår att jag inte försvarar något av det han anklagar Horowitz för. Det skruvade försöket att läsa in ett sådant försvar i vad jag sagt är därför ännu ett exempel (fler finns i ‘Om yttrandefrihet‘) på vad ”keplersprostata” i samma Flashback-tråd menar när han säger att IvanLendl bara verkar vara ute efter att provocera.

Sverigedemokraterna och Stureplan

Det är ett jävla gnäll här nere i kloaken om SDs festande, stureplanskvällar, alkoholkonsumtion.

Man kan förvisso ha legitima invändningar mot just Stureplan. Men mer allmänt är jag förvånad över den dystra nykterhetsfanatiska och frikyrkliga puritanismen. Jag trodde den var begränsad till sjuklövern. Den är eller var åtminstone länge groteskt överrepresenterad i riksdagen. Den där trista, hämmade präktigheten där ingen får göra något litet misstag eller snedsprång, aldrig ha någon minsta fläck i sitt förflutna, och framför allt aldrig någonsin ta ett glas vin eller två med sitt umgänge.

Den innebar en oförmåga att skilja mellan det viktiga och det oviktiga, det centrala och det perifera, det essentiella och det skenbara i moralen. Det var därför en lättnad även i detta avseende när SD, ett normalt, mänskligt, avspänt parti, kom in i riksdagen. En gång i tiden försökte jag bidra till att flytta KD från Jönköping till Europa. Det gick inte. Här var M åtminstone bättre.

Men nu visar det sig att samma attityd, denna barbariska, skräckfyllda spänning mellan måttlöshet och absolutism, denna tunga, mörka fanatism, denna moralistiska futtighet, är utbredd även i Flashback-kloaken, ja i anonymitetskulturen i allmänhet, även bland sympatisörer eller tidigare sympatisörer till SD.

Man bölar och ylar och stönar just nu oavbrutet om det stora sveket, hur man överger partiet, hur partiet är slut. Den ettriga råttan Ezzie ligger i med pluttfjuttiga pekpinneutryckningar i dessa skitfrågor.

Parliament Princess är partyglad! Erik Almqvist bråkade med politisk-korrekt personal på en klubb, efter att ha tagit några glas! Kent Ekeroth har haft trettioårsfest! Jimmie Åkesson har fångats på bild med två kvinnor! Hu! Fy!

Är detta på allvar? Vad är det fråga om? OK, det var synd med William Petzäll. Det var tydligen värre än vi trodde. (Men varför lämnade du partiet William? Du förstod ju att ditt problem var allvarligt, och därför måste du ju också ha förstått att det var nödvändigt för partiet att på något sätt förflytta dig. Tror du inte längre på det du sa i riksdagen, när jag skrev uppskattande om dig förra hösten och frågade mig om du var släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör? Och när jag visade förståelse vid incidenten tidigare i år? Har du plötsligt ändrat åsikter? Varför i så fall? Det ger ju ett mycket konstigt intryck.)

Och visst, många unga SDare har en del att lära, alla har ännu inte nått fram till den mogna alkoholkulturen, till förmågan att dricka civiliserat. Men vad är det här för sura gnällmoralister? Var kommer de ifrån? Så här kan vi inte ha det.

Kom här nu, både ni som gnäller och ni som dricker lite för mycket ibland och bullrar lite för sent på nätterna. Lyssna på farbror Jan Olof.

Jag har visserligen under hela mitt vuxna liv varit intresserad av yoga och meditation och därför gradvis minskat ned på alkohol, numera blir det bara några enstaka gånger per år. Jag är också för det mesta vegetarian. Och jag rekommenderar alla att slå in på denna väg.

Men jag är samtidigt realist och humanist. Jag vet att människor utvecklas gradvis och ofta långsamt. Även för mig är det därför viktigt med en sund allmän kultur av mat och dryck i samhället.

Och fram till mitten av åttiotalet var även jag intresserad av främst vin, läste mycket om det, och drack en del, för det mesta förhoppningsvis inte för mycket, men en del. För vinets skull. På den tiden var vinkulturen till mycket större del fransk än den är nu. Mängder av franska viner tappades exempelvis på butelj här i Sverige vilket sänkte priserna, mindre kända men ofta utmärkta slott som nu aldrig syns till, eller, om de undantagsvis gör det, som buteljimporterade ligger i en helt annan prisklass.

Hursomhelst, jag var med när Stureplan skapades. Sextiotalsvänstern hade sin egen puritanism och den hade satt sin prägel på Stockholms restaurant- och nattliv under sjuttiotalet. Stockholm är en gammal europeisk kulturstad. Den hade naturligtvis sin egen historia och sina egna traditioner av restaurant- och nöjesliv på alla nivåer sedan århundraden. Sin egen delaktighet och variation av världens mat-, dryck- och nöjeskultur. Men sjuttiotalet var dystert på det här området. Gamla fina restauranter som i de flesta fall nu tragiskt är borta fanns visserligen kvar, helt oberörda levande sitt eget liv från gångna tider. Men i övrigt var det färglöst. Detta var, när allt kom omkring, träskornas och miljonprogrammets tid. Vänsterideologin formade programmatiskt alla områden, inklusive detta.

Men vid åttiotalets ingång bröts denna dysterhet. TV sände ett inslag med Mats Gellerfelt i kostym och med ett glas (vitt) vin på det nyöppnade Café Opera. Han satt ensam vid ett bord så att det liknade ett slags presskonferens där något nytt viktigt tillkännagivande skulle ges eller utspel göras. Och mycket riktigt, Gellerfelt förkunnade, med sin omisskännliga förening av kaxighet, bombasm och även viss autentisk tyngd, för alla som ännu inte fattat det – och det var de flesta, åtminstone inom kulturlivet och litteraturen som han främst skjöt in sig på – att ”sextioåtta är över nu!”

Maria-Pia Boëthius förfasade sig skräckslagen i Tidningen Vi och vädjade om hur nödvändigt det nu var att vi alla höll ihop och höll om varann inför dessa nya kalla vindar från andra sidan Berlinmuren.

Vi som då tillbringade en eller annan kväll och natt där, och på de andra ställena upp mot Stureplan, insåg alla att en ny standard måste sättas eller återupprättas för ton, klädsel, konversation, tänkande efter förfallet. Ja, ja, många var yuppies och ytliga och förflackade, det är riktigt, och det var inte bra. Men alla var inte så. Några såg djupare. Att det också var något viktigt som verkligen behövde (re)introduceras i stockholmslivet. Och de pluggade och jobbade samtidigt hårt.

Så det är OK att festa med stil. Även om Stureplan tyvärr har förändrats och blivit till ett mycket tvetydigt begrepp i Stockholm. Avarterna är lätta att se. Så det gäller att komma ihåg vilka kraven är i sammanhang som dessa, inte minst för politiker. Det får absolut inte bara vara Stureplan.

Ni som kommer från andra delar av landet: har ni upptäckt kvarteren kring Odenplan och St Eriksplan ännu? Nära Odenplan låg förr universitetet. Här finns caféer och restauranter kvar från den tiden. Och mycket kultur, även om Jones antikvariat har försvunnit. Har ni prövat Wasahof på Dalagatan?

En och annan excess är naturlig, måste tolereras. Men fest och alkohol är kultur som så mycket annat. När detta insetts och uppnåtts, blir balansen den rätta. Det är från den ståndpunkten vi bör ta avstånd från både puritanerna och missbruket. På sikt måste vi få bort hela den otroligt seglivade mentalitet, särskilt dominant i riksdagen, som fortfarande skapar båda dessa problem.

Det är inte bara missbruket som måste bort. Den moralistiska puritanismen måste också bort. Så lägg av med gnället nu. För helvete.

Politik, akademi, kloak

Jag känner att jag måste be dem jag gör besvikna om ursäkt. Här och på annat håll har flera kommentatorer velat att jag ska skriva eller fortsätta skriva i stora tidningar, tidskrifter och nätsajter, för att nå ut o.s.v. Det är vänligt av dem, och kanske har de rätt.

Problemet är att jag inte alltid förmår mobilisera tillräcklig motivation för detta. Sedan jag i den här bloggen börjat då och då ge mig in i den politiska dagsdebatten på ett annat sätt än tidigare, har jag fått fördjupade insikter om eller åtminstone s.a.s. en mer konkret upplevelse av skillnaderna mellan det politiska och det akademiska eller mer allmänna fria intellektuella arbetet.

I många av mina inlägg har jag försökt förklara en lång rad saker som jag anser måste förstås i den allmänna politiska debatten idag, fört fram mängder av argument som jag menar är avgörande. Men den allmänna debatten har naturligtvis inte tagit till sig detta. Den fortsätter oavbrutet i samma oförståelse. Nonsens som är en gång för alla vederlagt (naturligtvis inte bara av mig utan inom bestämda intellektuella traditioner som jag försökt ansluta mig till) upprepas på de flesta håll om och om igen.

Så är världen och människan. Och jag tänker här inte ens på det andliga mörkret och den humanistisk-kulturella (i egentlig mening) desorienteringen, utan bara på sådant jag skrivit om i mina mer begränsat politiska och partipolitiska inlägg.

Politikern arbetar med att i detta läge hela tiden upprepa, söka nya fora att upprepa i, nå ut med upprepandet på nya sätt. Samma förklaringar och argument. Akademikern däremot är ofta nöjd när han en gång givit förklaringarna och formulerat argumenten. Han hänvisar bara till sina gamla böcker och artiklar. Sedan ägnar han sig åt att finna nya förklaringar och argument, vinna nya insikter, vidga och fördjupa sin förståelse.

Jag är glad om politiker finner sig ha användning för förklaringar och argument sådana jag formulerat dem, och upprepar och når ut med dem. Och jag har åtminstone ambitionen att i någon utsträckning hjälpa till också i form av eget sådant upprepande och utnående.

Men bortsett från en allmän preferens för fördjupande studium av såväl politisk filosofi som filosofi och annat bortom politiken, kan det inte hjälpas att det för mig just nu känns mindre intressant att själv skriva politiska inlägg i debatten sådan den förs i de stora media, inlägg av den typ som efterlyses från mig, än att utforska vad som händer i mindre fora och bloggar som når ut i jämförelsevis begränsad utsträckning.

Förra hösten absorberades jag exempelvis då och då av polemik på vissa punkter i och mot den politiska dissidentsajten Motpol och några av dess skribenter och kommentatorer, och det har fortsatt sporadiskt i år. Där hittade jag plötsligt mycket av värde som saknades på annat håll, men också en del som jag fann problematiskt. Det fanns ett behov av urskillning och distinktioner.

Nu har jag dragits in i liknande diskussioner om och med skribenter på internetforumet Flashback. Internetfora i allmänhet är ett nytt fenomen för mig. Det tycks viktigt och signifikativt. Trots den “kloakmässighet” som, som jag snabbt upptäckte, alltför ofta präglar just Flashback.

Jag hittar i denna kloak dels råttor som jag blir motiverad att försöka få bort därför att de attackerar mig, men också därför att de åter exemplifierar den problematik med anonymitetskulturen som mötet med Motpol först gjorde mig medveten om. Eftersom detta forum uppenbarligen inte har några moderatorer borde jag kanske ge mig in i trådarna under användarnamnet ”Kloakrensaren” i stället för under eget namn (jag har, som jag tidigare skrivit, redan blivit medlem).

Men dels hittar jag också varelser av helt annat slag som förirrat sig ned hit och som jag skulle vilja försöka lyfta upp och flytta någon annanstans, goda debattörer av just den typ som saknas framför allt i den vanliga politiska debatten. Om jag kunde bidra till att en ny nätsajt av hög kvalitet skapades för dem, skulle min séjour i kloaken vara väl använd tid. Bland annat finns här många som är genuint intresserade av vad som sker i de stora media på just det sätt jag inte alltid förmår vara, och som kan belysa och kommentera det utifrån de nu frånvarande perspektiv som behövs.

Inte bara politiker utan även akademiker finner, har jag redan upptäckt, mina senaste utflykter och äventyr märkliga. Det är begripligt. Enligt de senare behöver jag förvisso inte eller åtminstone inte i första hand synas i vanliga media, men väl fortsätta publicera mig i akademiska tidskrifter och på akademiska förlag, delta i konferenser o.s.v. (Så småningom har de kanske också accepterat bloggen som kompletterande publikationsform.) Det är inte omöjligt att jag har utvecklat ett mått av akademisk excentricitet som delvis förklarar mitt fortsatta sökande på ovanliga och även för mig nya vägar.

Men poängen här, som jag känner mig behöva anföra som förklaring och försvar, är alltså att mitt nuvarande ”forskningsområde” för mig har ett sakligt och teoretiskt intresse som jag just nu helt enkelt inte finner i det jag av andra önskas eller förväntas ägna mig åt. En viss koppling till både den politiska och akademiska debatten finns i alla fall genom den allmänna tematiken om anonymitetskulturen och dess problem som jag alltså bland annat ägnar mig åt här nere.

På något sätt hoppas jag att det ska kunna visa sig att man kan göra åtminstone något litet av värde och nytta. Men min avsikt är inte att förbli i kloaken alltför länge. Jag får be mina vänner ovan jord att ropa och påminna mig om det, om de märker att jag har fastnat. En och annan kulturartikel eller filosofisk artikel ska det väl också kunna bli under tiden, åtminstone här i bloggen.

Om yttrandefrihet

Fler kloakråttor kommer krypande i råttan Ezzies spår med nya förolämpningar och förvrängningar. Några andra Flashback-medlemmar hjälper till att stoppa dem.

Men jag befarar att råttorna som fegt missbrukar anonymiteten är på väg att förstöra Flashback med dess goda idé om ”yttrandefrihet på riktigt” genom att stöta bort andra typer av medlemmar. Idealet vore väl annars att Flashback räddades från ynkryggarna samtidigt som de bästa politiska skribenterna frigjordes till ett nytt, mer specialiserat och kvalificerat forum eller en ny webbtidskrift.

”IvanLendl” och “Hugh.Hefner” påstår att jag “hatar yttrandefriheten så mycket”, bedriver ”ren NWO-propaganda” (propaganda för ”the New World Order”) och ”förespråkar hårdare regler på internet med det uttalade syftet att bekämpa fruktansvärda näthatare”.

Påståendena är farsartade, även om man tar hänsyn till att det här är fråga om personer som kanske är ovana att läsa längre texter och vars intelligensnivå är sådan att de har svårt att förstå vad de läser. Jag har gått tillbaka och tittat på vad IvanLendl skrivit tidigare i den här aktuella tråden. Det är uppenbart att han inte är seriös. Även om han själv tolkar och lägger till, har han tydligt visat att han vet vad jag anser om Flashback, den nya världsordningen, yttrandefriheten, hatbrottslagstiftningen o.s.v. Jag hänvisar alla till vad IvanLendl själv i mängder av inlägg tidigare i denna tråd med entusiastiskt instämmande och den största utförlighet citerat från mig. Varje ord gäller.

Jag vänder mig kompromisslöst mot strävandena till nya – helt nya typer av – inskränkningar av yttrandefriheten på internätet (att Hugh.Hefner, skyltande på typiskt Flashbackäckelsätt med sin Sverigeförstörande amerikanska skräp- och pornografi-subkultur, föraktar att jag försöker använda detta försvenskade ord, visar att han åtminstone, till skillnad från vissa andra råttor, inte gör några falska anspråk på att vara nationalist). Dessa strävanden är främst initierade av ideologiska och andra lobbygrupper för deras egna syften och intressen, de är inte alls i första hand ”näthatarnas” fel. Tvärtom är det, som jag instämt med Robert Stenkvist, inte minst just deras politik som skapar näthat.

Som IvanLendl mycket väl vet kritiserar jag ADL och liknande grupper för att ha initierat hatbrottslagstiftningen och för att verka för denna internationellt, även i Europa. Det är sådana grupper som driver på, det är deras fel. Mängder av liberala och socialistiska judar av den typ jag och Kent Ekeroth kritiserat är involverade, men självklart också många andra.

Men inget civiliserat samhälle har fullständig yttrandefrihet. Inget av de historiska samhällen Ezzie, IvanLendl och andra föredrar framför dagens har haft det. Det gäller även demokratierna. Ärekränkning (förolämpning och förtal) tilllhör det som den civiliserade rättstraditionen räknar som straffbart. Förr var exempelvis också hädelse olagligt. Och vårt högteknologiska “informationssamhälle” ställer oss inför mängder av nya utmaningar där friheten måste vägas mot ordningen och skyddet av den enskildes integritet och rättigheter.

Yttrandefrihet (free speech) var ett centralt slagord för de vänsteraktivister och hippies i civil rights– och counterculture-rörelserna i sextiotalets USA som Ezzie och IvanLendl naturligtvis måste avsky som nästan alltigenom judiska – samtidigt som de älskar den enligt dem lika judiska amerikanska underhållningsindustrins elgitarrer (Ivan Lendl har just nu någon avgrundsartad elgitarrist som sin avatar) och kanske, med Hugh.Hefner, Playboy och andra produkter av samma rörelses förelöpare. Detta sextiotalets free speech var något nytt. Syftet var ofta uppenbart nihilistiskt och destruktivt. Men just detta svarar mot Ezzies och IvanLendls Flashback-inlägg.

Vad jag utöver de ideologiska censurlobbyisterna själva vänder mig mot är de missbruk av internätets frihet som dessa stödjer sig på och måste stödja sig på. Vad jag säger är att de verkliga näthatarna, sådana som Ezzie och hans kloaklärjungar, hjälper dem genom att ge dem argument.

Kanske är jag “lättkränkt” – när allt kommer omkring var det väl bara något halvår sedan jag upptäckte inte bara Flashback utan nätforumens värld överhuvudtaget, och jag har bara sporadiskt följt Flashback sedan dess. Jag har ännu inte vant mig vid att det finns så många som uttrycker sig på det sätt som där dominerar. Vid att det finns personer som gömda bakom anonymiteten ägnar sitt liv åt att systematiskt, inför en publik av mobbens mobb, förolämpa och smäda andra.

Jag säger som Hugh.Hefner: Finns sådana människor på riktigt? Inte minst är jag ovan vid att sådant ventileras på detta offentliga och bestående sätt, och att det ses som något fullständigt naturligt, om än bara av andra kloakråttor. Att de senaste kommentarerna om mig uttrycker förvåning över mitt sätt att reagera, att det förväntas att man inte ska reagera på detta sätt på Ezzies typ av oförskämdheter, att man ska tåla och acceptera det, avslöjar ett för mig obegripligt och motbjudande klimat av mesighet. Naturligtvis bör man inte tåla några kränkningar av detta slag, även om det väl ofta är svårt att hinna upptäcka alla råttor och trycka ned dem i de mörka hålor där de hör hemma.

Men vad det handlar om i mitt inlägg är framför allt det jag ägnat stort utrymme åt i min blogg under det gångna året. Ezzie attackerade centrala värderingar i sitt försvar, i form av angreppet på mig, för sin kloak, och gör det än mer i sina oavbrutna, systematiska angrepp på andra. Därmed hotar han också centrala friheter. Och här är situationen allvarlig. Jag har, som jag förklarade, prövat en ny polemisk-stilistisk modalitet, bättre avpassad för en sådan aggressor, en modalitet som jag anade kanske behövdes men som jag hoppas slippa återvända till. Det är allt. Vi får se om det fungerar.

Vad som nu sker är att mängder av naiva, enfaldiga, okunniga och av friheten bortskämda dissidenter på internätet – och verkligen inte bara anarkister och extremlibertarianer utan också sådana som säger sig försvara konservativa och auktoritära regimer med mycket mindre yttrandefrihet än vår – tror att yttrandefriheten är och bör vara total, att de har rätt att säga vad som helst och bete sig hur som helst.

Så är det inte, så har det aldrig varit, så bör det aldrig bli. Problemet är ett av de äldsta och mest välkända i civilisationens historia. Detta är den frihet konservativa – och detta är ett av konservatismens främsta bidrag av bestående värde – vänder sig mot i liberalismen. Calibans frihet. Friheten, eller åtminstone den alltför stora friheten, att leva ut sin egen låghet och svinaktighet.

Denna typ av dissidenter och deras beteende är ett av hoten mot internätet. Ett hot som är allvarligt nog. Men det är också ett hot som dessa dissidenter själva lätt skulle kunna undanröja, ett vapen de med rätt kulturell påverkan utan svårighet skulle kunna vrida ur sina motståndares händer. Det är det jag på olika sätt försöker få dem att göra. Det står utom allt tvivel att dessa avgrundens frihets- och anonymitetsmissbrukande kryp möjliggör och underlättar lagstiftningslobbyns kampanjer och att deras ansvarslöshet inom kort tid kan få fatala, totalitära konsekvenser. (Jag har inte sagt att Ezzie kan förstöra Sverigedemokraterna, som en råtta påstår, bara att detta tycks vara vad han vill.)

Varför ville IvanLendl och Ezzie, de mest signifikativt och karaktäristiskt problematiska skribenter jag funnit på Flashback, och av vilka den förre ägnat en så märklig typ av uppmärksamhet åt mina blogginlägg, nu inte diskutera det judiska inflytande som de annars hela tiden gormar om? Jag svarade på IvanLendls frågor. Och jag välkomnar alla argument som är sakliga och logiska och som framställs utan förtal, förolämpningar och allmän kloakmässighet. Detta är den verkliga, den viktiga yttrandefriheten, den ömtåliga västerländska kulturprodukt jag skulle vilja försöka lämna något slags bidrag till att rädda.

Man kunde önska, för yttrandefrihetens skull och för alla goda Flashback-debattörers som hela tiden måste leva med deras inlägg, att det i högre grad avgjordes och tydliggjordes att Ezzie och IvanLendl bara är intresserade av att förolämpa och förstöra. För det tycks vara värt att försöka göra någonting åt detta forum, och helst alltså flytta de bästa skribentarna till ett annat, eller till en ny webbtidskrift, något som ju borde vara hur lätt som helst och inte ens behöver kosta pengar. Efterfrågan är utan tvekan oerhörd. Johan Lundberg är ensam på Axess-bloggen, Motpol verkar vara på väg att ebba ut och tystna, och Tradition & Fason har redan lagt ned.

Det finns förvånansvärt många bra skribenter på Flashback – förvånansvärt i beaktande av hur många dåliga det också finns. Å ena sidan är det väl värt att läsa de bästa, som ofta är åtminstone i sak bättre och intressantare än de stora tidningarnas som flera kommentatorer här vill att jag ska prioritera; här finner vi intellektuella som saknas och skulle behövas på annat håll. Å andra sidan är det en plåga att läsa dem i denna kloakatmosfär.

Mitt argument för internät-publikation som jag framfört i flera inlägg hänger naturligtvis på kvalitetskriteriernas uppfyllande. Det är groteskt att dessa kunniga, insiktsfulla och inte sällan roliga skribenter återfinns i detta kloaksällskap och lägger ned så mycket tid och arbete där. Här verkar finnas resurser och underlag till något helt annat och mycket bättre på nätet. Som inte hotar utan befrämjar yttrandefriheten.

Ezzelino

Jag upptäcker att Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen, som jag kommenterat i flera inlägg, har urartat. Den kommentator som bad mig skriva om frågan om judiskt inflytande klagar nu i denna tråd – av någon anledning inte längre här – på vad han uppfattade som otillräckligheten i det inlägg jag på denna uppmaning skrev, ‘Till frågan om det judiska inflytandet’, och i synnerhet i mitt svar på en av hans efterföljande kommentarer. Och en annan Flashback-skribent, “Ezzelino”, ger sig in i denna diskussion.

Jag svarar nu främst den senare, i en polemisk-stilistisk modalitet som i någon mån anpassar sig till den som är dennes egen i anonymitetskulturen, och som han därför förtjänar. Min avsikt är att lämna ett nytt bidrag till att sätta stopp för eller begränsa de missbruk jag så ofta påpekat under det senaste året, ett bidrag av ett annat slag än tidigare och som jag börjar förstå kan vara nödvändigt. Men efter detta hoppas jag att jag inte behöver återvända till denna modalitet. Den provinsiellt och så att säga naivt vulgära, grova, subkulturella ton som alltför ofta dominerar på Flashback är oförenlig med den svenska och europeiska traditionen av civiliserad offentlig debatt. För mig är det viktigt att värna den och den standard den etablerat när den varit som bäst. Mer än de flesta tror av våra högre, i verklig mening frihetliga, humanistiska och demokratiska värden vilar, skulle jag vilja påstå, på just detta.

Mitt inlägg om det judiska inflytandet

Kommentatorn som jag – i tron att han skulle uppskatta det och hopp om att det kanske kunde leda till en meningsfull diskussion om det ämne han tog upp – efter hans första, måttfullt formulerade förfrågan beviljade ett inlägg, skriver: ”Bengtsson skriver på inrådan av någon antisemit som frodas i anonymitetskulturen [det vill säga kommentatorn själv] om den judiska frågan. Jag tycker inte att inlägget är speciellt klargörande.”

Jag skrev inte att kommentatorn är antisemit. Man märker här omedelbart ett oseriöst syfte, helt skilt från diskussionen av ämnet – en vilja att framställa sig själv som djärv sanningssägare och utmåla mig som orättvist förtryckande politisk-korrekt konformist.

I sak är klagomålen oklara. Förutom att mitt inlägg inte är tillräckligt klargörande, fortsätter jag i svaret på kommentaren ”försvara David Horowitz”, vilket är fel: ”Jag kan bara inte ta sånt. Horowitz är genuint ond. Det är oacceptabelt att försöka göra honom till en ’god jude’.”

Detta är hela kritiken. Den första punkten går inte att bemöta, eftersom kommentatorn inte förklarar vad det är som inte är eller på vilka punkter jag inte är speciellt klargörande, och vad han menar med speciellt klargörande.

På den andra punkten har jag inget mer att säga än det jag redan sagt i svaret på hans kommentar: jag nämner en del bra saker Horowitz har gjort och som är relevanta för ämnet, men tar, liksom i inlägget, avstånd från hans övriga positioner. Kommentatorn vill tydligen inte förklara vad det är han menar vara fel i detta partiella försvar. Påståendet om Horowitz’ genuina ondska kan inte bemötas bara som sådant, och det om att jag försöker göra honom till en ”god jude” är kommentatorns egen beskrivning av vad jag gör, något som, beskrivet på detta sätt, avfärdas som oacceptabelt med hänvisning till det första påståendet. Det finns ingen som helst saklig substans att ta fasta på här. Det jag redan har sagt om Horowitz gäller.

Av narcissistiskt självförhärligande skäl eller bara av lättsinnig dumhet, den ansvarslösa lättviktighet som anonymitetskulturen framodlar, nedvärderar kommentatorn nu mig, förklarar han krig mot mig, skapar han splittring. Därmed bidrar han till att förstöra det även han, om än på ett överdrivet och förvrängt sätt, tills helt nyligen hyllat mig för på Flashback.

Anonymitetskulturen igen

Men den verkliga urspårningen finner vi när en annan kommentator, ”Ezzelino”, ger sig in i diskussionen. Här har vi att göra med en verklig anonymitetskulturens ynkrygg, eftersom han missbrukar anonymiteten på just det sätt jag flera gånger kritiserat: till ett lågt och fegt personangrepp. Och långt ifrån bara mot mig – hans angrepp mot mig är mycket milt i jämförelse med vad han säger om andra. Under lång tid har han missbrukat anonymiteten genom angrepp mot många personer, som led i en analys av och polemik riktad huvudsakligen mot judar och deras inflytande, men även mot olika mer eller mindre konservativa och nationalistiska debattörer och politiker som han ogillar – ofta för att de enligt honom står under det judiska inflytandet – och vars ansträngningar han därför vill förstöra. Det finns därför anledning att ta upp denne skribent även oavsett vad han nu skriver om mig.

Till att börja med ligger naturligtvis det ynkliga i det blotta faktum att han fördömer verkliga, icke-anonyma skribenter för att de inte går, eller av honom påstås inte gå, lika långt som han själv i den modets och sanningssägandets riktning som han själv gör anspråk på att ha gjort. Vem är han själv, och hur långt har han i själva verket gått? Den person som döljer sig bakom användarnamnet “Ezzelino” har ju inte tagit ett enda steg. I stället för att öppet framträda, ta ansvar för sina åsikter och arbeta konstruktivt, väljer den verkliga personen bakom signaturen ett liv av feg anpassning till och därmed stöd för det “etablissemang” han inte vågar kritisera annat än anonymt. Han kan på intet sätt jämföras med föremålen för hans kritik.

Ezzelinos uppfattning av det judiska inflytandet är av ett speciellt slag. Efter att ha gått tillbaka bara en liten bit i olika Flashback-trådar där han medverkar har jag hittat en lång rad formuleringar (jag har ingen lust att återge dem här) som tydligt uttrycker ett rent rashat mot judar av en typ som är ganska ovanligt. Och det som i hans analys och förståelse av judendomen går utöver detta finner jag – så långt jag följt honom – ofta ytligt, ensidigt och osjälvständigt.

Hur ska man förhålla sig till allt detta? Ska man bara avfärda det och ignorera det tillsammans med hela Flashback? Ska man avfärda hela den av mig ofta diskuterade anonymitetskulturen och fördöma anonymitet överhuvudtaget, eftersom de nästan oundvikligen producerar avarter av detta slag? Jag tycker inte det. Som jag flera gånger sagt fann jag Flashback – som jag upptäckte först i år, genom tråden om mig – med dess idé om “yttrandefrihet på riktigt” i vissa avseenden vara ett positivt fenomen. Jag hittade flera mycket goda individuella skribenter, och fann det meningsfullt att ge mig in i dialog med dem på det sätt jag gjorde i de inlägg där jag kommenterade vad de skrivit om mig och mina blogginlägg. Jag hoppades att även diskussionen med kommentatorn i min blogg skulle kunna bli en del och fortsättning av detta.

Men med Ezzelino står vi inför något helt annat. Han beter sig inte som en vanlig debattör, som en normal, seriös, respektabel kritiker. Och därför krävs här ett annat bemötande, och det bör, menar jag, inte vara tystnad. I stället för totalt avståndstagande och krav på förbud och censur är den metod jag nu prövar en motattack mot en av de viktigaste, ledande, representativa missbrukarna av anonymiteten.

Åskådningsmässigt ger även ett ytligt studium av hans inlägg på Flashback vid handen att Ezzelino är en iskall nihilist, nietzschean, deleuzeguattarian och rå, militant antihumanistisk Pentti Linkola-naturalist, avskuren från alla högre tanketraditioner på det sätt man bara kan vara om man aldrig lyckats ta sig utöver eller få upp ögonen för vad som ligger bortom den gamla vanliga, allmänna moderna provinsialsvenska radikalismens karga, kulturlösa tundra. Det faktum att Ezzelino obestridligen är en intellektuell endast accentuerar denna tragik.

Detta kastar kanske ljus över hans val av användarnamn. Om den för sin exempellösa grymhet och tortyr ökände och av Dante i helvetets sjunde krets placerade medeltida italienske tyrann vars namn denne skribent använder, skriver Jacob Burckhardt i sitt klassiska verk Renässanskulturen i Italien: ”Vid sidan om kejsaren [Fredrik II], vars strävan går ut på centralisation, uppenbarar sig en usurpator av egendomligaste slag, hans vikare och svärson Ezzelino da Romano. Denne företräder intet regerings- eller förvaltningssystem, då hans verksamhet helt och hållet går ut på strider om herravlädet i östra Norditalien. Men som politisk förebild för den följande tiden är han icke mindre viktig än sin kejserlige beskyddare. Alla medeltidens hittills gjorda erövringar och usurpationer hade fullbordats antingen med stöd av verklig eller föregiven arvsrätt, eller också hade de skett mot de otrogna eller bannlysta. Här ser vi för första gången ett försök att grunda en tron genom massmord och ändlösa ohyggligheter med användande av alla medel och hänsyn tagen endast till målet. Ingen av efterföljarna har tillnärmelsevis hunnit upp Ezzelino i fråga om förbrytelsernas måttlöshet, ej ens Borgia. Men exemplet var givet, och Ezzelinos störtande innebar ej rättvisans återställande för folken, ej någon varning för kommande förbrytare…I en sådan tid var det förgäves som Thomas av Aquino…uppställde teorin om en konstitutionell styrelseform, i vilken fursten tänks stödd på en av honom utsedd senat och en av folket vald representation.”

Skyltande med sin identifikation med allt detta (som hans “avatar” ser vi dock Sigismondo Malatesta i praktfull renässansdräkt) har vår Ezzelino tydligen utmejslat en nisch på Flashback där han är den som alltid talar vad han menar vara klarspråk och den nakna sanningen utan några som helst hämningar och hänsyn, med en grov och brutalt aggressiv vulgaritet, och med en nihilistisk avsikt att förstöra och helt oprovocerat förolämpa och kränka. Varför han tagit sig an “nationalismens” sak och tror sig kunna göra anspråk på trovärdighet i dess och “vanliga svenskars” försvar är högst oklart.

Men han tycks tro att läsare imponeras av allt detta. Hans destruktiva attacker även mot personer som mig (och det är alltså många fler) tyder på att anledningen till att han tillbringar en stor del av sitt liv på Flashback till åtminstone avsevärd del är att han där kan tillfredsställa sitt ego med sin egen inbillning om hur andra beundrar honom. Denna anonymitetskulturens spegelfäktning framför skärmen är naturligtvis i sig beklämmande och löjeväckande. Men den blir också generande när inläggen tydligt visar inte bara att författaren inte vet vad han talar om, utan också att han inte förstår hur andra uppfattar honom.

En intellektuells antiintellektualism

Ezzelino skriver om mitt inlägg om det judiska inflytandet: ”Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.”

Om jag ska göra ett försök att ta denna person på allvar måste till att börja med sägas att detta i en mening är fullständigt obegripligt. Vad är det Ezzelino efterlyser? Vem jämför han mig med? Vem skriver enligt honom bättre om detta?

Jag skriver för långt som svar på oerhört allmänt formulerade frågor om judiskt inflytande? Detta är ett litet ämne som låter sig tillfredsställande avhandlas på mycket mindre utrymme, det utrymme hans egna pluttsnuttar på Flashback kräver?

Redan tidigare i Flashback-tråden har Ezzelino kritiserat mina artiklar för att vara ”substansutspädande”. Denna kritik är inte främst stilistisk utan innehållslig – trots att Ezzelino inte framför ett enda innehållsligt argument, inte nämner en enda saklig ståndpunkt, utan bara radar upp nedsättande bilder.

En sådan outrerad och militant antiintellektualism – man erinrar sig sorgset hans tvivelaktiga “filosofiska” inspirationskällor – är självklart helt undermålig. Jag tar ”en tankegång”, säger Ezzelino. Varje stycke i min text innehåller minst en tankegång. Jag kan inte se att någon av dem “kollapsar”, och Ezzelino förklarar inte vad han menar med detta. Inte en enda av mina tankegångar tas överhuvudtaget upp av Ezzelino. Vi förstår bara att han i själva verket önskar en annan substans. Att han helt enkelt, utan att anföra något sakligt skäl, tycker att jag inte är tillräckligt medveten om och kritisk mot det judiska inflytandet. Intressantare än så är verkligen inte det han har att säga.

När man tidigare bett mig skriva mer än jag hittills gjort om judiskt inflytande, Israel och så vidare har jag svarat att ämnena är mycket stora och bett att det hela ska uppdelas i mindre, mer precisa delfrågor. Det var eftersom den senaste kommentatorn åtminstone i någon mån gjorde detta som jag denna gång skrev ett svar. Men Ezzelino menar att om man inte har en enkel, entydig och radikal uppfattning i dessa frågor som överensstämmer med hans egen, och om man inte uttrycker denna kort- och grovhugget på hans eget sätt, blir resultatet en dålig text.

Av detta följer att man inte kan hysa en moderat uppfattning och uttrycka sig med den nyansering som med nödvändighet måste vara jämförelsevis utrymmeskrävande, eftersom detta alltid kan beskrivas i termer av glutenfrihet, okryddadhet, svagdricka och lättmjölk. Detta är sakligt, förutom rent barbari, också ren idioti.

Sektmentalitetens tragikomedi

Men troligen skulle det inte spelat någon roll om jag skrivit något som låg närmare Ezzelino. Avgrundsvarelser av hans typ blir ändå aldrig nöjda, eftersom deras syfte är ett annat än att meningsfullt och konstruktivt diskutera, göra positiva insatser, försvara någonting viktigt och värdefullt. Det visas av deras attityd, beteende och språk mot andra.

Ezzelinos enkla logik i detta fall tycks vara: ju mer kritisk mot judar, desto bättre, desto mer gluten, kryddor, alkohol- och fetthalt, desto bättre text. Det går alltid att gå längre, överträffa andra i detta spel, göra anspråk på att man är bättre eftersom man själv alltid är radikalast. Var slutar det?

På ett mer allmänt plan är vad vi möter i Ezzelinos förhållningssätt till mig och till många andra den gamla vanliga banala fanatism och sjuka sektmentalitet som vi känner bara alltför väl från kyrkans och extremvänsterns historia, men som också återfinns bland Ezzelinos typ av “nationalister”. Den är samtidigt tragisk och komisk.

A och B har tidigare uttryckt samma ståndpunkter. C och D delar andra ståndpunkter, och ogillar A:s och B:s. B tar ett steg i riktning mot C:s och D:s ståndpunkter. C välkomnar detta. D däremot visar sig vara en sektfanatiker. För honom tycks det faktum att B tar ett steg i hans riktning bli ett skäl att ytterligare ogilla B. I stället för att välkomna B, övergår D till att angripa B för att han inte tagit två steg, inte är tillräckligt renlärig, är alltför försiktig, alltför mellanmjölksaktig. B tar ett andra steg. C välkomnar även det. D däremot blir ännu mer fientlig, och ägnar nu hela sin energi åt att hatiskt motarbeta och förtala B för att han inte tar ett tredje steg. B framställs som den verkliga motståndaren, alltunder det A undgår kritik. Snart börjar D också kritisera C för att vara alltför välvilligt inställd till B, inte tillräckligt kritisk ifråga om B:s ännu ej tagna tredje steg, och framställer denna C:s svaghet som ett avgörande problem, långt viktigare än A. B är, säger D, egentligen bara ute efter att infiltrera och korrumpera C och D och därmed oskadliggöra deras motstånd mot A. Därför måste all energi läggas på att stoppa och förstöra B, och även C som inte förstår B:s verkliga natur. Genom att behandla B och C på detta sätt blir D till slut en enmansprocession, som med alltmer gäll röst skriker att den och ingen annan står för den rätta läran och frälsningen.

Kanske borde jag i högre grad ha förutsett detta bemötande när jag gav mig in i dialog med vissa av Flashback-skribenterna. Men att det skulle drivas till sådana absurda ytterligheter som hos Ezzelino skulle jag aldrig ha kunnat ana. I ett fall som detta måste man ju fråga sig om syftet överhuvudtaget är seriöst, ja om det i själva verket är ett annat än det föregivna, om vi här inte har att göra med en person som är ute efter att just skapa splittring och försvaga och kompromettera det han låtsas stå för.

Mina motiv

Ezzelino fortsätter: ”Men jag kanske är alltför negativ: han försöker ju faktiskt, på sitt sätt, diskutera judefrågan.” Försöker? Vad menas här? Att jag inte lyckas diskutera frågan om judiskt inflytande? Formuleringen är förmäten, uppblåst, arrogant.

Och: ”Problemet är väl bara att han snarare i praktiken strävar efter att desarmera den.” Återigen obegripligt. Jag uttrycker helt enkelt min uppfatting om det kommentatorn frågade om, med den precision och detaljrikedom som är rimlig i ett normalt blogginlägg. Mina ståndpunkter är helt klara. Det är endast Ezzelino som läser in ett bakomliggande syfte. Och att han gör det beror naturligtvis helt enkelt på att han inte håller med mig. Men är detta ett meningsfullt sätt att diskutera ämnet? Vågar eller kan Ezzelino inte diskutera det på annat sätt? Det är han, inte jag, som undviker ämnet.

Vidare: ”Han verkar besatt av längtan efter ett samförstånd han aldrig kommer att få uppleva.” Med vilka längtar jag efter samförstånd? De liberal- och vänsterextrema judar jag, som jag påminner i inlägget, redan tidigare kritiserat? Shas-fundamentalisterna på Västbanken? Ezzelino kommer här med en fullständigt ogrundad förolämpning av den typ som endast kan skapas av den förening av naivitet och ansvarslöshet som är så typisk för anonymitetskulturen. En förolämpning som nu, liksom hans kommentar i dess helhet, kvarstår som en dom över honom själv. Varför gör han detta?

Än en gång visar Ezzelino sin oförmåga att uppfatta vad det var som skedde. Vad jag gjorde var att jag svarade en kommentator därför att denne framställt frågor av en typ som även andra tidigare ställt och jag då inte besvarat. Jag strävade inte efter att åstadkomma någonting alls med denna text. Var visade jag mig ”besatt” av ett samförstånd som jag vill uppleva? Jag skrev bara ned några tankar på kommentatorns uppmaning om det ämne han förelagt mig, i hopp om en meningsfull diskussion. Det är allt.

Ezzelino kan ju omöjligen bygga kritiken om ”besattheten” på att jag skrivit mycket om detta ämne. Liksom tidigare kommentatorers frågor föranleddes ju dennes just av att jag inte gjort det. Men å andra sidan kan Ezzelino därför inte heller bygga kritiken om längtan efter ”samförståndet” på vad jag skrivit i tidigare inlägg. Där uttrycker jag ju också skarp kritik mot visst judiskt inflytande, kritik av ett slag som han ju måste se inte är ett uttryck för någon längtan att uppleva samförstånd med dem jag kritiserar.

Borgerligheten och jag

Vidare: ”Bara genom att ’nyanserat’ försöka dryfta några aspekter av judefrågan har Bengtsson gjort sig totalt omöjlig i just de kretsar han gärna skulle vilja tillhöra (borgarkretsar).” Här blir det ännu allvarligare. ”Nyanserat” inom citationstecken? Ezzelino menar knappast att jag misslyckas med nyanseringen. Han menar att detta är ett ämne som inte bör diskuteras nyanserat, ja där det inte finns några nyanser.

Hur enfaldig måste man inte vara för att kunna skriva det Ezzelino skriver här? Han tycks inte inse att han ju måste ha många läsare även på Flashback som läst mer av mig och vet mer om mig än han gör. Han verkar helt enkelt inte förstå att hans inlägg måste uppfattas som löjligt. Det är skrattretande att se framför sig denna dumdristiga, självgoda kloakråtta sitta och berömma sig själv över djärvheten och intelligensen i sitt genomskådande sanningssägande.

Ezzelino förstår inte att många till skillnad från honom själv måste ha läst exempelvis mina tidigare inlägg där jag kritiserat ”borgarkretsarnas” otillräcklighet, svaghet, materialism, allmänna kulturella förfall och partipolitiska förvirring; där jag utförligt beskrivit min egen långa verksamhet i dessa kretsar; där jag förklarat hur jag inte ens i denna verksamhet begränsade mitt politiska tänkande till ett exklusivt borgerligt sådant; där jag förkastat vissa konservativas teatraliska poserande och andra konservativas klassförakt och tal om “white trash” och liknande; där jag talat om hur konservatismen i viss mening visat sig otillräcklig överhuvudtaget och beskrivit mig själv som “post-paleokonservativ”; där jag berättat hur mitt missnöje med borgerlighetens utveckling vuxit fram; där jag förklarat hur jag lämnat Moderaterna och Kristdemokraterna och övergått till Sverigedemokraterna; där jag tydliggjort hur jag beslutat söka mig bort från de begränsade politiska borgarkretsarna och deras ohållbara politiska alternativ (naturligtvis söker jag mig inte bort från gamla verkliga vänner i borgarkretsarna, och jag avvisar inte heller nya när de har något att komma med på något för mig viktigt område, men detta innebär inte att jag själv står för några begränsade borgarkretsars åsikter); där jag med stor noggrannhet beskrivit hur det borgerliga enligt mig bör förhålla sig till andra delar av samhället och de värden som gäller för helheten långt bortom dess klassmässiga begränsning; och där jag, slutligen, presenterat en utmaning till borgerligheten att acceptera det alternativ jag förespråkar.

Det är pinsamt att Ezzlino tror sig kunna avslöja ett futtigt, ynkligt motiv hos mig att bli en del av borgarkretsar som jag skulle stå utanför, när jag skrivit så mycket och på så många sätt om hur och varför jag är besviken just på dessa kretsar. Jag tänker inte låta mig missförstås på denna viktiga punkt genom att lämna oförskämda beskyllningar av Ezzelinos typ obesvarade.

Men hans förolämpningar här, liksom ifråga om ”samförståndet”, ligger nära den han framfört tidigare i tråden, där han kallade mina artiklar ”anständighetssuktande”. Å ena sidan, passar jag på att svara på detta sistnämnda, har jag aldrig märkt att någon uppfattat mig som oanständig. Jag har därför aldrig suktat efter något jag inte upplevt mig sakna. Jag skriver inte för att vinna tillträde till någon anständighetssfär som jag är utesluten från. Jag skriver bara som jag alltid gjort, under årtionden. Det är bara det att mina ståndpunkter helt enkelt inte är desamma som Ezzelinos.

Å andra sidan har mina politiska artiklar alltid – inte bara de Ezzelino läst här i bloggen utan alltifrån åttiotalet och inte minst i ”borgarkretsarnas” organ – konsekvent och systematiskt utmanat den borgerligheten kontinuerligt invaderande politiska korrekthetens (jag lägger in denna länk igen eftersom vissa debattörer ifrågasätter begreppets relevans och meningsfullhet; enligt min mening har det med rätt, historiskt förankrad definition en viktig analytisk funktion, även om det naturligtvis utan denna kan missbrukas) falska anständighet, som jag hela tiden inte bara suktat efter att röra mig bort från och inte tillhöra utan också verkligen rört mig bort från och därför sedan länge på intet sätt tillhör – om jag nu någonsin överhuvudtaget gjort det. Även detta är sakligt en mycket viktig punkt.

Kloakråttans perspektiv

En förklaring till detta Ezzelinos fantastiska självbedrägeri kan naturligtvis vara just det faktum att han själv är en sant oanständig kloakråtta som bara känner och förstår andra kloakråttor. Utan tvekan finns bland kloakråttorna en och annan som någon gång lyckats få upp nosen så långt genom rännstenens galler att de sett att det finns en annan, verkligt anständig värld där ovanför, och som därför ”gärna skulle vilja tillhöra” den. Det är inte osannolikt att detta är Ezzelinos hela horisont (hans anpasslighet IRL tycks inte ha lett till någon normal position i samhället), även om man inte gärna kan tro att Ezzelino själv delar denna önskan som några av de andra råttorna bevisligen hyser. Att vilja lyfta sig upp ur kloaken – och ovanför den finns verkligen inte bara borgarkretsar – är ju en ädel och lovvärd egenskap, men vissa kloakråttor är av naturen sådana att de inte ens vill detta, utan en gång för alla hör hemma i kloaken allena.

Lika generande är att Ezzelino från sitt kloakperspektiv tror sig veta att jag ”gjort mig omöjlig” i ”borgarkretsar” genom mitt inlägg. Jag har hört liknande saker förr. Exempelvis skulle, hette det, mina borgerliga vänner ”aldrig mer tala med mig” bara för att jag nu stödde Sverigedemokraterna.

Naturligtvis har en och annan i de nymoderata borgarkretsarna matt upprepat de vanliga standardfraserna: hur kan jag försvara de där främlingsfientliga, och så vidare. Men det har aldrig varit fråga om något personligt avståndstagande. I de mer genuint konservativa kretsar där jag trivs bättre – det där som brukar avfärdas som den mörkblå punsch- eller möjligen cognac- och cigarrglasverandan – vårdar man åtminstone minnet av den tid då det verkligen fanns en genuin borgerlighet med starka inslag av bildning, historisk förankring och tradition (en annan sak jag skrivit om är mina egna minnen av denna borgerlighet sådan den ännu fanns kvar i min barndom). Den absolut enda kritik jag hittills hört där – möjligen har man även annan kritik, men den har i så fall inte framförts direkt och personligen till mig – är att Sverigedemokraterna är alltför dominerade av Kent Ekeroth och att han kommer göra Sverigedemokraterna till ett neokonservativt parti.

Att mena att jag skulle ha gjort mig ”totalt omöjlig” genom att återge just Ekeroths analys av de liberala judarna avslöjar därför liksom det övriga Ezzelino skriver hur djupt nere i kloaken han befinner sig. Det krävs inte mycket kontakt med samhället för att uppfatta hur många borgerliga i “etablissemanget” som i hemlighet beundrar Sverigedemokraternas utveckling under senare år, som djupt inom sig är stolta över att deras eget land kunnat frambringa detta trots allt motstånd från dem själva, ja som i verkligheten föraktar sig själva för sin svaghet, för den destruktion de vet att de är delaktiga i, för den töntiga anpassning de sitter fast i. När de är utomlands eller diskuterar nationalism med personer från andra länder tycker de att det skulle varit pinsamt att behöva säga att det inte finns några nationalister, eller konservativa som bevarar ett nationellt inslag, i Sverige. De är glada att kunna säga att det även finns svenska nationalister.

Om Ezzelino haft rätt i sitt påstående skulle det ha varit av ett helt annat skäl än han tror. I själva verket är det jag som, liksom här i bloggen, fått försvara Ekeroth i denna del av “borgarkretsarna”.

Flashback och anonymitetens missbruk

Slutligen uppstiger ur Ezzelinos kloakavgrund – eller, om vi får tro Dante, helvetesavgrund – följande förolämpningar, föranledda av att jag uttryckt tveksamhet inför att själv stiga ned i hans kloak:

”Bengtsson är verkligen en stofil. Kanske en rar sådan, vad vet jag. Men herregud, att en del unga människor väljer ’obscena’ nick ska väl för fan inte avskräcka en vuxen man från att skriva i samma trådar som dem. Det är en riktigt komisk beröringsskräck.”

Jag är en stofil, jag är rar, jag är avskräckt på ett sätt som är förvånande hos en vuxen man, jag uppvisar komisk beröringsskräck – därför att jag, som jag skrev, ”är obenägen att själv ge mig in i diskussionerna [på Flashback] och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull”.

Denna nivå av omdöme och urskillning säger det mesta om vem Ezzelino är. Det är överflödigt att bemöta detta.

Låt mig i stället upprepa och tydliggöra att jag inte menar att Flashback i dess helhet är en kloak, bara att den del där Ezzelino och tyvärr alltför många andra dväljs är det. I de formuleringar av mig som han här själv citerar säger jag bland annat att det finns mycket som är bra i detta forum och att jag till och med själv blivit medlem, om än bara för att bättre kunna följa de skribenter jag uppskattar. Jag försvarar Flashback och tar det på allvar.

Även detta inlägg är ett uttryck för det. Normalt kan man inte inlåta sig i debatt med personer som Ezzelino, och kommentarer som de här citerade förtjänar i sig egentligen inte att bemötas. Men jag ser detta svar som ett led i min argumentation rörande anonymitetskulturen och dess missbruk, och därmed de viktiga frågorna om internätet och yttrandefriheten, ja om den politiska kulturen i allmänhet.

Som jag betonat skulle jag dock önska att man arbetade för att förändra och i olika avseenden kvalitativt förbättra Flashback, och att de bästa skribenterna flyttade till ett nytt, mer specialiserat forum med bestämda och långt högre krav, i flera avseenden, på de medverkande.

Faktum är att en av dessa bra Flashback-skribenter rentav framfört det ännu bättre förslaget att de bästa skribenterna tillsammans startar en ny webbsida eller -tidskrift med i vid mening nationalkonservativ inriktning och med samma typ av snabba kommentarer i dagsdebatten som nu tvingas rymmas i den hittillsvarande frånstötande kloakstanken på Flashback. Jag vill helhjärtat uppmuntra detta. Deras bidrag är av sådan kvalitet att de verkligen förtjänar det. Om det är absolut nödvändigt kunde de rentav förbli anonyma, eftersom de inte missbrukar sin anonymitet.

Det viktiga är att de avskiljs från sektfanatikerna. Även med en stor ansträngning att leva sig in i deras perspektiv är det svårt att förstå de senare. Hur kan det vara så viktigt att göra personer som tar några men inte alla steg i ens egen riktning till fiender? Att de inte vinner något för sin sak utan i stället undergräver den är ju uppenbart. Omognad, fåfäng egocentricitet, ytlighet, dumhet, klumpighet, oskicklighet – allt detta skapar splittring och förstörelse. Bland svenska radikalnationalister verkar detta länge ha varit en dominerande patologi. Flashback är överfullt av sådana personer, som alltså, än en gång, dessutom är anpasslingar IRL och där aldrig själva tagit ett enda steg.

Ett av Ezzelinos huvudärenden på Flashback tycks vara att förstöra Sverigedemokraterna. Vad han verkligen riskerar att förstöra är internätet, dess frihet och dess möjligheter för det offentliga samtalet. Det är fega, anonyma personer som han, som verkligen på allvar uttrycker ”näthat”, som ger argument till alla som nu kräver avstängda kommentarfält, censur och inskränkning av yttrandefriheten. Vad jag många gånger sagt om problemen med anonymitetskulturen exemplifieras av Ezzelino på det mest motbjudande sätt.

Den politiska kulturens kris

Jag ska inte säga att jag inte tar i Aftonbladet och Expressen med tång. Denna attityd skulle i många fall uppfattas som ett uttryck för snobbism. Och utan tvekan kan den också ofta verkligen vara det.

Men så behöver inte vara fallet. Förhållningssättet kan vara välgrundat, även om det i praktiken blir för extremt. Det finns avgörande moraliska, intellektuella, allmänkulturella och politiska skäl till varför man i viss mening och på visst sätt i några avseenden bör förakta den typ av journalistik och opinionsbildning dessa tidningar oftast representerar.

Hursomhelst fick jag indirekt lära mig att inte läsa kvällstidningar. I de allra flesta hem jag besökte under min uppväxt, alldeles oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska (och de var ungefär lika många i varje kategori), skulle det närmast ha varit en skam att ertappas med någon av dessa tidningar. De syntes aldrig.

Jag är beredd att försvara de värderingar som förklarar detta förhållande. Men det är inte bara för att Aftonbladet och Expressen är mer än principiellt populistiska i den lägre meningen, för att de ofta är grovt och exploaterande vulgära, som jag menar att man bör förhålla sig med stor reservation till dem.

I exempelvis den engelska konservativa tabloidpressen finns ofta, vid sidan av all råhet, också verkligt sanningssägande, insiktsfulla och avslöjande artiklar av en typ de seriösa tidningarna saknar. Så skulle kunna vara fallet i Sverige också. Populismen skulle kunna åtminstone då och då höja sig till populism i högre mening populism i högre mening, och därmed konvergera med några av den mer genuina konservatismens verkliga och avancerade insikter.

Men i Sverige har vi inte någon sådan tabloidpress. Här förenas den programmatiska och systematiska populismen i lägre mening, den otillbörliga förenklingen och propagandan, vulgariteten, smaklösheten, grovheten, vädjandet till det lägre hos läsarna och därmed läsarföraktet, med en politisk tendens – två varianter av en politisk tendens – som jag i det mesta förkastar. Det är denna kombination som gör avståndstagandet, ja, ibland tångens avstånd, nödvändigt.

Den typ av journalister och tyckare, numers ofta rena ignoranter, som dessa tidningar i allmänhet och i allt större utsträckning bygger sin verksamhet på är ett inte minst för en sund form av demokrati djupt problematiskt fenomen i eller en djupt problematisk produkt av dagens samhälle. Tyvärr finner vi det naturligtvis också inte bara i TV och radio utan i allt högre grad även i morgontidningarna, eller vad som förr avskilde sig som sådana.

Det har alltid varit svårt att förstå hur tidningar som marknadsför sig med löpsedlar av Aftonbladets och Expressens typ på allvar kan göra anspråk på att ha kulturredaktioner och kulturskribenter. Nu finner vi förvisso ibland en och annan god kulturskribent. Men kombinationen och sammanhanget är bisarra. Det är de även ifråga om vissa politiska krönikörer. Som jag tidigare påpekat blir effekten ibland rent komisk, som när Johan Hakelius framför sin utstuderade, engelskimiterande posekonservatism i Aftonbladet.

Eller bara beklaglig, som när Marie Söderqvist, som jag uppskattar för hennes intresse för kulturkonservatismen på nittiotalet även om hon nu mer verkar ägna sig åt mode och livsstil och sånt, dränker sina krönikor i Expressens hav av smaklösheter av alla slag. Det är ovärdigt, helt enkelt. Och det gör ju att många som annars skulle läsa dem inte gör det. Inramningen är för billig och stillös. Marie Söderqvist i Expressen är ett utmärkt exempel till stöd för några av de argument jag försökt föra fram föra fram för varför den personliga bloggen är en bättre publikationsform än dagens tidningar, åtminstone de svenska. Om Marie startade en egen blogg skulle med all säkerhet många med min inställning läsa henne med långt större regelbundenhet.

Det finns alltså undantag i form av enstaka goda skribenter. Det finns också undantag i form av i den ovan angivna meningen dåliga skribenter som då och då råkar skriva bra saker. Ibland får jag tips av vänner och bekanta om sådant som är läsvärt, och andra gånger finner jag själv hänvisningar och länkar som gör att jag klickar mig fram till nätupplagorna.

Vilken kategori Aftonbladets Fredrik Virtanen tillhör vet jag inte. Men idag tipsade mig en god moderat vän om en utmärkt ledare av honom om Fredrik Reinfeldt: Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet. Den påminner mig också om ett inlägg av Expressens kulturskribent (kanske en god sådan?) Gunilla Brodrej i somras, som Thomas Nydahl fäste min uppmärksamhet på.

Vad Virtanen pekar på är i hög grad samma problem som hans egen tidning och Expressen normalt är exempel på. Men i denna ledare fångar Virtanen, i den utsträckning och på det sätt som är möjliga i en kvällstidningsledare, med stor klarhet och konkretion den svenska politiska kulturens förfall.

Virtanen ger först ett talande exempel från socialdemokratin, genom en jämförelse, utifrån en konkret incident, mellan Bengt Göransson och Thomas Bodström. Göransson “ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige”.

Idag har toppolitikerna “klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan”. De inte bara “spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga”. Och det “mår inte ett land särskilt bra av”: “Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.”

Och Moderaterna har snarast blivit än värre än Socialdemokraterna. “Moderatledare”, fortsätter Virtanen, “har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.” Han är “en enmansorgie i banal medelklass” (när Virtanen också kallar honom “dundersvenne” kan det dock vara ett uttryck för illegitim, politisk-korrekt oikofobi; jag är litet osäker på terminologin här). Han “gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent”, “ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare”, och “lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz”. Och “som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell.

Som Virtanen själv visar handlar det om mer än bara Reinfeldt och Nya Moderaterna. Det handlar också om borgerligheten i allmänhet, vars kulturella och politiska förfall jag försökt ta upp och utmana i flera inlägg här. Och alltså om Socialdemokraterna. Ja, om den politiska kulturen i allmänhet. Det är ett centralt humanistiskt och demokratiskt problem Virtanen tar upp, ett problem som även jag flera gånger också som sådant berört, exempelvis här. Kopplingen mellan den allmänna kulturella nivån och den politiska debatten, retoriken och polemiken, ja hela utformningen av politiken, är uppenbar.

Avslutningsvis vill jag bara anmäla mina två invändningar, som båda rör underordnade punkter i ledaren. Man måste för det första ifrågasätta den typ av problematiskt ideologiserad kultur och intellektualitet som några av de äldre socialdemokrater Virtanen nämner uppvisade. Olof Palme är exempelvis självfallet från mitt pespektiv inte något helt lyckat exempel på Reinfeldts motpol i de här aktuella avseendena. Och huruvida Ingvar Carlsson verkligen kan beskrivas som ”högintellektuell” och en “stor tänkare” är kanske en öppen fråga.

För det andra vänder sig den livslånge folkrörelsemannen Bengt Göransson naturligtvis inte mot folklighet som sådan. Han kritiserar kanske en viss typ av i den lägre meningen populistiskt förvrängd, vulgariserad, masskulturaliserad folklighet – även när den uppenbarar sig hos en person som kommer inifrån den under nittonhundratalets lopp etablerade nya (och, tillägger vi, i flera avseenden tvetydiga) socialdemokratiska eliten: Thomas Bodström är ju son till förre TCO-ordföranden och utrikes- och utbildningsministern, licentiaten Lennart Bodström. Men i själva verket tog Göransson inte alls upp folkligheten: hans “grova påhopp” på Bodström var en nödvändig kritik av en ny politisk ytlighet, ansvarslöshet och opportunism, som i lika hög grad finns hos Moderaterna. Hans exempel var skrämmande och hans argument på intet sätt “lövtunna”.

Till det folkliga i sig eller som sådant står den kultur och intellektualitet Virtanen saknar inte i motsatsställning. Såväl när det är fråga om genuina, så att säga samtidigt traditionella och organiska intellektuella eliter som till och med den svenska socialdemokratin när den varit som bäst, finns mellan dem inte bara ett ständigt samspel och en fruktbar växelverkan, utan också en åskådningsmässig enhet som inte minst bidrar till att möjliggöra och underlätta denna kontakt.

Något oöverbryggbart svalg mellan dem, av det slag vi finner mellan ideologiska pseudoeliter och såväl genuin som, i mindre utsträckning, fördärvad folklighet, finns därför inte. Att hålla vägen mellan kulturen och intellektualiteten å ena sidan och folket å den andra öppen och vältrafikerad i båda riktningarna var idealet för den gamla socialdemokratiska folkbildning Göransson under en lång karriär arbetat för, och som han är en av de få som fortfarande tror på.

Virtanen, som jag i övrigt inte vet någonting om, har förtjänstfullt tydliggjort den demokratiska politiska kulturens kris i dagens Sverige. Hans ledare representerar en idag ovanlig typ av politisk kritik som vi mer än något annat behöver. Och de slutsatser vi måste dra är entydiga.

Det politiska alternativ vi behöver för framtiden måste vara förankrat i en förnyelse av hela den politiska kulturen. Och den politiska kulturen måste i sin tur vara en produkt av och ett uttryck för en djupgående allmän kulturell förnyelse av i vissa bestämda avseenden innehållsligt och åskådningsmässigt väldefinierat slag. Endast så kan vi få den typ av politiskt ledarskap som Virtanen med rätta kräver.

Till frågan om det judiska inflytandet

Idag fann jag följande kommentar som en av anonymitetskulturens debattörer sent igår kväll postat efter mitt inlägg ‘Kommentarkultur’:

“Hej Jan Olof, tack för en intressant blogg. Du har inte lust att skriva lite om den organiserade judenhetens inflytande över skapandet av dagens situation? Alla vet ju att judarna spelade en avgörande roll i den ryska ‘revolutionen’ och i skapandet av den tyska kontrarevolutionen, men hur pass avgörande är egentligen deras insats i dagens situation? Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO eller finns det andra grupperingar som är lika skyldiga? Det vore intressant med ett inlägg om dina åsikter kring den organiserade judenhetens roll i skapandet av dagens situation. Hur pass viktig är den judiska religionen vars centrala delar utgörs av att judarna i slutändan ska styra över ett världsrike av lydiga ‘gojer’ som underdånigt samlar in skatter och dyrbarheter till kungarna i Jerusalem? Påverkar judarnas religion de judiska organisationernas inställning till den nya världsordningen?”

Anonyma läsare med den här typen av frågor och uppfattninar har redan tidigare önskat utförligare uttalanden från mig om judiskt inflytande o.s.v., så jag tillmötesgår nu denne kommentator genom att publicera ett svar i form av detta inlägg.

Tack för vänliga ord om bloggen.

Dina första frågor har jag tagit upp i inläggen ‘Vad invandringsfrågan handlar om‘, ’Problemet med datalagringsdirektivet’ och ’Begreppet den nya världsordningen’, och delvis i diskussioner i kommentarfälten till andra inlägg. Jag kommer här inte upprepa vad jag där sagt. Dina sista frågor, rörande judendomens natur som sådan och dess mer allmänna inflytande, har jag dock i bloggen bara tangerat i dessa inlägg.

Det är stora frågor. Jag finner det inte bara svårt att veta var man ska börja i analysen av dem, utan känner också att jag på många punkter inte har en tillräckligt klar uppfattning för att en sådan analys från min sida skall vara meningsfull. Men jag ska försöka säga litet mer. Det underlättas av att du åtminstone i någon mån delar upp det hela i mindre, mer hanterbara delfrågor.

Judarna och judendomen har naturligtvis haft ett mycket stort inflytande på den västerländska civilisationen, alltifrån antiken, och både i sig själva och i kristendomens form. Jag har sedan 1970-talet huvudsakligen studerat och – med oklar framgång – försökt praktisera andligheten i den vedantistiska traditionens former, delvis i andra österländska traditioners, och, på det filosofiska planet, i de österländska relativt närstående formerna i den västerländska idealismen och esoterismen. Eftersom jag heller inte uppfostrades som kristen (jag kan knappt minnas en enda klasskamrat eller annan vän från barndomen som gjorde det), finns det mycket i såväl den traditionella judiska som den kristna religionen som jag inte förstår, trots ibland ganska grundligt studium senare i livet.

På ett allmänt plan kan jag se ett värdefullt inflytande i vad gäller vissa aspekter av Gudsuppfattningen, moralen, profetismen, mystiken i några former, visdomstraditionen i någon mån. Det judiska är, menar jag, ytterst eller i sin essens en anda och livshållning som dessa ting i förening med den historiska erfarenheten skapat, och som på olika sätt påverkat västerlandet. Jag brukar också betona det historiska bidraget till vad Eric Voegelin beskriver som den process av ”differentiering” som alltifrån början kom att definiera västerlandet, en process som också beskrivits av andra historiker i andra aspekter och termer.

Men jag har också problem med det större, delvis av främreorientaliskt mytologiskt stoff uppbyggda större världsåskådningsmässiga sammanhang av vilket dessa ting är en del, i stor utsträckning även sådant det kvarstår utan fundamentalistiska, bokstavliga tolkningar. Liksom även med den immanentistiska eskatologin, sådan den delvis föregripits i profetismen och klarast kommer till uttryck i apikalyptikens visioner, och inte bara den oklara frågan om judarnas förhållande till goyim (som i de senare bibelböckerna kommit att åsyfta endast de andra folken, ”the nations”, som det heter i engelska bibelöversättningar) i den messianska tidsåldern, som du tar upp.

Flera sådana mer specifika element, även inkluderande exempelvis pentateukens beskrivningar av och lagar rörande den blodiga, köttiga offerkulten, den rituella slakten, omskärelsen, och den allmänna våldsamheten och grymheten i den åtminstone exoteriskt förstådda gammaltestamentliga Gudens fortsatta ingripanden och viljeyttringar, slog mig, parallellt med intrycken av det värdefulla, som märkliga och problematiska när jag först började läsa Bibeln på sjuttiotalet.

Trots de andra, högre sidorna vilkas existens och jag alltså naturligtvis erkänner och bejakar tror jag därför inte i någon vanlig mening på judendomen som specifik religion i de ortodoxa former i vilka den historiskt förelegat. Men att säga detta är samtidigt en förenkling. För det första är judendomen överhuvudtaget inte eller åtminstone inte enbart en religion i den moderna klassifikationens mening. Den är mer än en religion. Och det skapar en del komplikationer för den helhetliga bedömningen. Man måste skilja mellan mycket olika element i det fenomen som är judendomen, och, som jag ser det, även bedöma dem på helt olika sätt.

De positiva bidragen har som sagt blivit en del av västerlandet utan att detta inneburit ett accepterande av judendomen som helhet. Men här inställer sig oerhörda, djupa frågor om det distinkta i det judiska i förhållande till andra kulturer och traditioner som det helt enkelt är omöjligt att gå in på här.

Även kristendomen framstod dock för mig, trots de sanningar jag självklart även där bejakar (jag har åtminstone försökt studera kristendomen på djupet och ta till mig och tillämpa dess sanningar, och även skrivit med viss utförlighet om den och dess historiska betydelse för västerlandet), redan under samma tidiga period som något begränsat i jämförelse med de utblickar och perspektiv som redan blivit tillgängliga för mig. Att inte tro på alla de mer specifika lärorna i judendomen eller kristendomen sådana de historiskt förelegat är ju nu visserligen knappast något märkvärdigt eller ovanligt. Men notera – i ljuset av de nämnda andra perspektiven – att jag inte är ateist eller ens agnostiker.

Att både den judiska och den kristna eskatologin i dominerande tolkningar av flera (inte alla) skäl är problematisk förefaller mig uppenbart, liksom, och i än högre grad, att den haft ett problematiskt inflytande inte minst genom att den kunnat tolkas i förening och växelverkan med moderna ideologiska och historiefilosofiska föreställningar. Fakta rörande dessa förhållanden är tämligen väl kända bland historiker; endast tolkningarna och värderingarna skiljer sig. Även en neokonservatismen närstående judisk författare och debattör som David Horowitz har identifierat det politiskt och socialt problematiska i åtminstone en utbredd typ av förståelse av den judiska eskatologin i kapitlet ’The Religious Roots of Radicalism’ i The Politics of Bad Faith: The Radical Assault on America’s Future. Senare åberopade Barack Obama signifikativt nog i sitt tal till AIPAC samma år som han valdes till president den med denna förståelse förenade uppfattningen om tikkun olam, judarnas historiska uppgift att “reparera världen” –  “fixa” världen som de ibland brukar säga – och på så sätt etablera eller åtminstone i någon mån bidra till att etablers det messianska riket. Till och med den ledande judiske neokonservative Irving Kristol ägde dessa insikter om de problematiska inslagen i eskatologin. Jag säger inte att insikterna i något av dessa fall medförde tillräckliga praktisk-politiska ställningstaganden, även om Horowitz på senare tid börjat ompröva sin syn på den amerikanska utrikespolitiken. Men insikterna i sig och ställningstagandena på det ideologiska planet var riktiga, så långt de stäckte sig.

Denna typ av analyser ligger också i hög grad linje med den analys av gnosticismen som presterades av Voegelin och som jag ägnat mig en del åt. Själv skulle jag dock vilja lägga tonvikten lika mycket på vad som kan urskiljas som den ursprungliga eskatologin i sig som på dess olika tolkningar. Och det handlar då inte bara om den judiska utan också om den med denna sammanhängande och i vissa huvuddrag gemensamma kristna. Till och med Voegelin pekade på problematiska eskatologiska element även hos Paulus, och fick för detta kritik från kristet håll. Jag har alltså ofta skrivit om det positiva judiska och kristna bidraget, där vissa betydelsefulla dimensioner tillkommer i det senare men samtidigt bygger vidare på det judiska; inte minst har jag gjort det i samband med personalismen och dess historia eller förhistoria alltifrån antiken.

Och när jag idag tänker tillbaka på den miljö jag formades av, är det slående hur stark den judiska närvaron var. Hur många judiska författare som lästes av alla, inte minst skönlitterära. De judiska vänner (för att inte tala om väninnor) som fanns exempelvis i alla skolor jag gick i. Den liknande situationen i min familj i tidigare generationer. Och så vidare.

Genom allt detta, och inte minst litteraturen, fick jag tidigt en ganska klar bild av olika sidor av judendomen. Isaac Bashevis Singer var en favoritförfattare. I hans romaner och framför allt noveller, som jag läste redan innan han tilldelades Nobelpriset 1978, levandegjordes på fascinerande stätt en distinkt traditionalistisk kulturell egenart, om än i historiska, huvudsakligen östjudiska former (även när han behandlade dem som transponerade till New York) som skilde sig radikalt inte bara från de samtida, ofta helt sekulära svenska judars jag kände utan också i allmänhet från de västjudars av den äldre moderna typen hos vilka mina sympatier ofta ligger. Det var en egenart med såväl charmfulla som för mig obegripliga inslag. Judar var, hävdade Singer, intresserade av tre saker: Gud, sex och revolution. Hans egen Gud var dock inte Gamla Testamentets, utan Spinozas. Sex förekom utan tvekan i många av hans böcker, liksom även revolutionärer – sida vid sida med de konservativa och ortodoxa. Singer var en ytterst traditionell berättare. I de flesta specifikt litterära avseenden var hans eget författarskap – och till synes hela den litterära delen av hans i övriga avseenden mycket distinkta östeuropeiska judiska värld, vars författare ofta figurerade i hans böcker – ej skild från den icke-judiska. Den litterära traditionen framstod hos honom som gemensam. När han kom till Stockholm gjorde han mig inte besviken: talet på Nobelfesten var bland annat en satirisk kritik av den extrema litterära modernismen (symboliserad av Finnegans Wake), framställd i form av en uppräkning av fördelarna med att skriva barnlitteratur, något han själv ibland gjorde. “There are many good reasons for writing books for children, maybe a hundred”, började han. “But I will give you only ten of them.” Det var mycket underhållande. Singer hade också den sympatiska egenskapen att avvika från den gammaltestamentliga “blodigheten” genom att vara vegetarian, och förklarade betydelsen av detta väl.

Det kan inte finnas någon tvekan om de bidrag judar gjort inom vetenskapen (framför allt humanvetenskapen, där jag är mest förtrogen med dem) och kulturen i allmänhet, bidrag som går utöver och ibland också är skilda från judendomen och det specifika från den härrörande inflytandet. Men kluvenheten i min uppfattning om judendomen som sådan har bestått sedan min tidigaste kontakt med den. Det finns sådant jag utan problem kan identifiera mig med, men också annat där jag inte kan det.

I de inlägg jag nämnde pekar jag på det politiska inflytande vissa judiska organisationer – delar av vad du kallar den organiserade judenheten – idag utövar. Men när det gäller andra delar av det judiska inflytandet kommer vi till de områden där jag antingen inte har en lika klar uppfattning eller där jag har en motsatt bedömning.

Jag delar alltså, som framgick i ett av inläggen, Kent Ekeroths analys i Judisk Krönika av svenska judars liberalism och motiven för den, och denna analys’ giltighet är dessutom naturligtvis möjlig att utsträcka i både tid och rum. Ekeroth tror mig veterligen inte på den judiska religionen, och därmed knappast på sionismen i någon specifikt religiös mening.

Detsamma gäller såvitt jag förstår icke-judar i SD som Björn Söder, som jag sett anklagas för att vara “sionister”. Vad de försvarar är Israel som demokrati i Mellanöstern, ungefär på det sätt Tingsten gjorde det. Lars Gustafsson ansåg en gång detta vara en ytlig uppfattning (”ett nytt Danmark”), men det var när han själv just hade konverterat till judendomen och flyttat till USA. Om ”djup” här måste innebära att man accepterar sionismen i en distinkt religiös, av fundamentalistiskt tolkad judendom definierad eskatologisk mening, blir naturligtvis försvaret för Israel något annat. Den ytlighet Gustafsson kritiserade börjar då kännas önskvärd – ett försvar för Israel av samma typ som annan modern sekulär nationalism, jämförbar med andra länders, frikopplad från judendomen, contra den latenta medeltida form av teokrati som tycks dölja sig djupt – eller inte ens alltid särskilt djupt – inne i Israel och som, varje gång den blir synlig, får den ständigt utbasunerade skillnaden gentemot Iran att minska drastiskt.

Den judiska kulturella identiteten är naturligtvis oskiljaktig från den speciella religionen. Men denna religion, inklusive dess eskatologi, kan i viss, ja stor utsträckning förstås på alternativa, mer subtila och samtidigt mer sanna sätt, såsom skedde i den reformjudendom jag, i linje med mitt mer allmänna försvar för aspekter av 1800-talet, i vissa avseenden känner sympati för och som på sitt eget sätt betonade just det historiska och kulturella arvet.

Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ”skapandet” av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också bland annat av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med deras egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak historiskt betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium:  felaktigheter har avslöjats, delsanningar bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.

Detta är åtminstone mitt intryck av exempelvis Hervé Ryssen, känd bland annat som medarbetare i den franska nationella högerns tidskrift Rivarol, och hans bok Les espérances planétariennes; av E. Michael Jones, utgivare av Culture Wars, och hans The Jewish Revolutionary Spirit and Its Impact on World History; av den bland nationalister internationellt verksamme amerikanske politikern David Duke och hans till många språk, inklusive svenska, översatta bok Jewish Supremacism; och av den idag kanske mest framträdande av alla kritiker av det judiska inflytandet, Kevin MacDonald, numera redaktör för både The Occidental Observer och The Occidental Quarterly och en forskare som dessutom förstår det judiska intresset i biologiska termer på ett sätt som går långt utöver Ekeroths beskrivning och som jag inte tillräckligt kan bedöma; jag lägger in en intervju med honom i slutet av det här inlägget så att läsaren själv kan ta ställning till hans egna ord.

Vad MacDonald dock – främst i sin mest kända bok, The Culture of Critique – påvisar, liksom de andra nämnda författarna, är det av ett visst intresse bestämda judiska inflytandets existens. Det har ju också påvisats av en lång rad judiska författare. Och detta intresse och många av dess uttryck och konsekvenser är ju knappast i sig särskilt kontroversiellt.

Oklarheterna gäller i stället framför allt omfattningen av detta specifika judiska inflytande. Det är här jag ofta finner att mer bestämda ställningstaganden är svåra. Kritikerna presenterar ju uppgifter och tolkningar inom många områden – inom de flesta av dem sedan århundraden och i några fall sedan årtusenden, det vill säga redan före den judiska emancipation som möjliggjorde judisk verksamhet på nya områden men också gjorde att de ortodoxa rabbinerna i hög grad förlorade sin teokratiska makt och kontroll.

Bland dessa områden finner vi inte bara den radikala politiken i inskränkt mening, utan även och i lika hög grad ekonomin, de internationella bankerna, media, underhållningsindustrin, Hollywood, förlagsbranschen, den moderna och samtida konsten, frimurarna, den internationella brottsligheten, den ryska maffian och delvis den amerikanska, droghandeln, den vita slavhandeln och trafficking i allmänhet, pornografin – allt områden som säkert avses i dina frågor. En mer generell frågeställning som den rörande ”hur pass avgörande [den organiserade judenhetens] insats i dagens situation” är, blir på grund av oklarheterna på denna stora mängd områden, och det omfattande begreppet “dagens situation”, för mig svårbesvarad.

Men en sak är uppenbar: de judar som är involverade i skadlig verksamhet på de här områdena är naturligtvis inga judar i någon rimlig religiös mening; de är ju långt värre syndare och brottslingar än de guldkalvs- och avgudadyrkande israeliter som GT handlar om och definierar den judiska religionen genom att fördöma. De representerar bara vanliga lägre mänskliga egenskaper, allt det sämsta hos alla de andra nationer som judendomen menade att de skulle skilja sig från som ett heligt folk. Men hur många varnande profeter uppstår idag bland dem? De står väl så att säga som vanligt under sin Guds, JHWH/El:s, dom. Kan de frälsas undan Gehinnom? Vad blir följden för folket som helhet och för staten Israel? Liksom de kristna har de institutionaliserat vad de menar vara en regelbundet återkommande förlåtelse från Gud, i förlitande på vilken de omedelbart efter att ha mottagit den kan återgå till sina oförändrade liv. Men detta tillhör naturligtvis de märkligaste inslagen i båda dessa religioner: nådens verklighet förvandlas till bedrägligt självterapeutiska symbolhandlingar på ytan av ett hav av karma. Här är det ju uppenbart att ingendera äger någon högre eller djupare insikt.

Det var begripligt att judar önskade bli som andra folk och ha en egen nationalstat, liksom de i biblisk tid krävde en kung som andra folk. Men det tingstenska Israel finns i verkligheten inte. Vad som tycks dominera, i en djupt problematisk växelverkan, är fundamentalismen å ena sidan och det materialistiska, gudlösa, profanerande. Kontrasten mellan varje autentisk presentation av judendomens läror och dagens extremliberala judars förehavanden är skärande och tragisk. Vad jag skulle vilja se som den sanna eller åtminstone goda judendomen har hamnat i kläm. Ja, den är idag globalt hotad av fundamentalistisk extremism å ena sidan och den typ av världslig ekonomisk och politisk makt och kulturell dekadens som är just det som judar förväntades inte ägna sig åt. Förvisso har det varit möjligt i Israel att odla den goda sidan av judendomen, den rika traditionen av visdom och fromhet och den distinkta, sant monoteistiska, moraliska, rättfärdighets- och helighetsorienterade anda som jag beskrivit i termer av det positiva inflytandet. Inte minst reformjudar har kunnat frigöra detta från de problematiska ortodoxt-literalistiska sidor som inkluderar de hemskheter som utan tvekan är en del av Bibeln och Talmud och som pekats på av bland andra Israel Shahak. Detta har kunnat förenas med de moderna politiska, sociala och kulturella formerna. Men i än högre grad tycks Israel hittills tyvärr, i Israel och runtom i världen, ha befrämjat krafter som hotar det som kan urskiljas som det värdefulla i det judiska arvet.

Men som sagt, omfattningen av det problematiska inflytandet, på respektive område, är för mig ofta svårt att bedöma, och risken är stor att man hamnar i en orättvis kollektiv skuldbeläggning och allmänna falska anklagelser grundade enbart på tillhörighet till det judiska folket. En annan av de frågor du ställer – ”Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO”? – har jag dock i det sista av de ovan nämnda tidigare inläggen ansett mig kunna besvara med viss entydighet. Judarna ligger inte ensamma bakom det som under större delen av 1900-talet av ledande världspolitiska aktörer och ideologer kallades “the new world order”. Naturligtvis är det orättvist att generalisera om judarna på det sätt som den grammatiska bestämda formen implicerar i denna och annan kritik. Vad jag menar att jag visade är att det inte förhåller sig så att – för att uttrycka det sakligt och logiskt riktigt – judar, i obestämd form, ligger bakom detta. Även de mest långtgående judekritikerna (eller vad vi ska kalla dem), som exempelvis Revilo P. Oliver, brukar i förtvivlan tvingas konstatera att förirrade men dominerande medlemmar av deras eget folk är lika skyldiga till sådant som de anklagar judar för.

Klart är under alla omständigheter att eftersom det kritikerna framhåller som de ideologiska uttrycken för intresset i sig kan, som kognitiv struktur, skiljas från intresset, det naturligtvis också är möjligt för judar att förkasta dessa uttryck som i sig osanna och/eller olämpliga former för intresset. Detta finns det många exempel på.

Och inte bara intressets manifestationsformer och instrument, utan själva intresset i sig kan omprövas som missuppfattat, även om jag här inte vill påstå något om hur vanligt detta är eller i vilken utsträckning det kan förväntas i framtiden. Ekeroth framlyfter exemepelvis hur de “extremliberala” svenska judarnas politik är kontraproduktiv, går emot intresset. Sådana judar finns givetvis också i övriga Europa och USA, även om Ekeroth har rätt i att fler där vaknat upp till den förändrade innebörd och effekt de gamla rutinmässiga ställningstagandena ställningstagandena idag fått. Även Horowitz har i Radical Son givit ett självbiografiskt vittnesbörd om denna omprövningsprocess i åtminstone några aspekter, fastän han från mitt perspektiv inte går tillräckligt långt.

Paleokonservativa judar som Paul Gottfried har överhuvudtaget aldrig uttryckt något judiskt intresse på de här diskuterade sätten, och förstår inte ens det judiska intresset så som de förutsätter. Sådana judar har aldrig behövt uppvakna och ompröva någonting. Men självfallet är de medvetna om att de tillhör en minoritet.

Inte minst i Israel (och mer där än i USA) finns i alla fall ett stort judiskt åsiktsspektrum representerat, vilket bekräftar åtminstone ett värde i den moderna västerländska demokratin, hur mycket detta än tycks hotas inom samma demokrati och hur speciellt Israel i denna demokratis sammanhang än är på grund av dess dominerande, egenartade religion.

Mitt eget förhållningssätt på det här området är enkelt och för mig självklart. Jag stöder judar som delar mina ståndpunkter (om exempelvis Europa eller västerlandet, dess kultur, dess identitet, dess folk, dess frihet, och gärna också judendomen och Israel), och kritiserar sådana som inte gör det, eller snarare, i praktiken, sådana som motarbetar det jag genom dessa ståndpunkter försvarar. Och jag gör detta därför att jag tror att dessa ståndpunkter är både riktiga i sig och relevanta för samtliga berörda parter.

Intervju med MacDonald, 1-6:

Kommentarkultur

Jag har skrivit mycket om och kritiserat avarterna och missbruket av anonymitetskulturen på internätet, inte minst i kommentarfält. Utöver anonymitetskulturen kan man kanske också tala om en kommentarkultur. Jag har diskuterat båda de sammanhängande ämnena såväl här som i några andra bloggar.

Men i mitt svar till Robert Stenkvists kommentar till mitt senaste inlägg om anonymitetskulturen fick jag anledning att också peka på att denna blogg, min egen, är ett exempel på nästan fullständig frånvaro av dessa problem. Eftersom problemen är så stora, och på väg att bli en stor fråga i den allmänna debatten, är detta faktum så viktigt att jag vill lyfta fram det här i ett separat inlägg.

Nästan alla kommentatorer här är föredömliga i samtliga de avseenden jag och många andra  på grund av de förhållanden som råder på annat håll fått anledning att ta upp. Och detta trots att jag ibland skriver om ämnen av den typ som brukar dra till sig fel sorts kommentarer. De har förstått vad som gäller här, eller de är helt enkelt bara personer av sådant slag som, även om de är anonyma, aldrig skulle förfalla till det missbruk anonymiteten och internätets frihet lockar så många andra till.

Jag har fått ytterst få kommentarer av det slag jag beskrivit som problematiskt, och när det hänt har jag tagit tillfället att medels mina svar på just dem försöka klargöra och etablera den standard ifråga framför allt om form men i viss mån även innehåll som jag menar att det visat sig att man måste kräva.

Mina kommentatorer har nästan överlag med mycket god marginal upprätthållit kommentarkulturens nödvändiga nivå. De – ni – förtjänar en stor eloge för det.

Kampanjen är inte förgäves. Ni visar att de problem som hänvisas till av dem som av otillräckliga, felaktiga och ofta helt oacceptabla, illegitima skäl vill inskränka internätets frihet inte behöver finnas, och att de, när de finns, kan övervinnas.

Jag vore glad om vi tillsammans kan fortsätta göra denna blogg till en av dem som – om än anspråkslös – kan bidra till att sätta ett exempel för framtidens samtidigt fria och ansvariga/anständiga bloggosfär.

Anonymitetskulturen och terrorismen

Länge framstod många aspekter av Breiviks ohyggliga terrorattacker i Norge som så oklara att jag uppfattade det som omöjligt att komma med någon mer djupgående analytisk kommentar. Det fanns skäl, utöver det förhållandet att jag varit bortrest och inte kontinuerligt följt rapporteringen och debatten på nära håll, att avvakta tills ett tillräckligt grepp om den enorma tragedin blev möjligt.

Dock blev det snabbt klart att hela situationen, och framför allt politiska motståndares och en del av medias utnyttjande av tragedin för politiska poänger mot SD och jämförbara partier i andra länder, innebar att SD stod inför en utmaning vars rätta hantering krävde åtskillig eftertanke. Och detta gäller fortfarande.

Man kan aldrig helt hindra eller skydda sig från att onda eller sinnesförvirrade människor delar ens åsikter och till och med begår vansinnesdåd i deras namn. Jag väljer, tillägger jag, med viss noggrannhet orden onda och sinnesförvirrade, och tror att de bör betonas ungefär lika starkt. Breivik väljer att göra det onda, och han gör det på ett sätt som indikerar sinnesförvirring i strikt, klinisk, patologisk mening. Men även om sinnesförvirringen inte är av detta slag, även om Breivik begick sitt dåd endast av stark tro på sin sak, är den ett faktum eftersom dådet så uppenbart komprometterar och motverkar just denna sak. Gärningen är konsekvensmässigt irrationell över gränsen till det vansinniga.

Man kan försöka visa att sådana gärningsmäns åsikter i själva verket inte alls är ens egna utan i stället någon motståndares, och därmed försöka skylla på denne. Men om exempelvis Breivik faktiskt inte hyser åsikter liknande mina, finns, hur groteskt det än kan synas utifrån åsikterna som sådana, ingenting som i ett fritt samhälle någonsin helt kan garantera att någon annan som verkligen gör det dyker upp och utför något liknande. Det är i så fall en mörk, tragisk stund för alla andra med dessa åsikter. Men det är inte åsikternas tragedi.

Breivik utförde sitt illdåd i namn också av åsikter som nästan alla samtida västerländska liberala demokrater delar. Och utan tvekan delar han även en del av mina, fastän jag inte är en sådan liberal demokrat. Eller snarare, som Åkesson uttryckte det i sitt sommartal i Sölvesborg, likheter finns i begreppsanvändning och problemformulering. Breivik formulerar problem med hjälp av allmänt förekommande begrepp som i sig själva varit och borde vara relativt okontroversiella: massinvandring, multikulturalism, politisk korrekthet, kulturmarxism. Och det står självklart bortom allt tvivel att SD som parti – inte bara hos enstaka företrädare som Kent Ekeroth – liksom många liknande partier i Europa i viss mån är influerat av islam- och islamiseringskritkiker som Robert Spencer och hans blogg Jihad Watch, Fjordman, och bloggar som Gates of Vienna, som alla på avgörande sätt format Breivik.

Trots att jag inte delar deras neokonservativa tendens och deras onyanserade och urskillningslösa kritik av islam och försvar för judendomen och Israel, finner jag den kritik som riktats mot dem efter Breivik – ibland kappvändande, ibland bara intensifierad – orättvis, ensidig, överdriven, plötsligt bortseende från alla sanningar de uttalat om den västerländska civilisationen och dess försvar och från alla problem med de radikala, fundamentalistiska formerna av islam de med rätta pekat på. Detta gäller även när denna kritik framförs från positioner som jag i många avseenden delar. Det finns viktiga delsanningar hos de nämnda islamkritikerna. De är förvisso inte några unika bidrag endast från deras sida, och de är naturligtvis bara en del av SD:s helhet av sanningar. Men de är likafullt sanningar som Breivik inte kan tillåtas få SD att sluta uttala.

Emellertid finns det en punkt som berört mig starkt i den förnyade SD-kritik som nu hörs, en punkt som jag instämmer i: klimatet och tonläget på vissa håll på internätet kan utan tvekan åtminstone bidra till att skapa onda, ensamma galningar och driva dem till handlingar av det slag vi nu sett. Det kan knappast förnekas att Breivik till dels är en extrem produkt av den anonymitetskultur vars avarter jag flera gånger påtalat och kritiserat under det gångna året, i inlägg såväl som, och inte minst, i diskussioner i kommentarfälten. Det tonläge jag mött på en del håll på internätet har varit skrämmande, våldsamt, någon gång explicit hotfullt. Jag har själv några gånger känt att jag haft att göra med latenta våldsmän (även om det ska sägas att just dessa tydligt visat sitt ideologiska avstånd från SD). Den pågående mediakampanjen är väsentlig för mig av det skälet att jag själv fått anledning att engagera mig i sådan utsträckning i just denna fråga.

Liksom tidigare tar jag dock fullständigt avstånd från de protototalitära förslag som nu med förnyad styrka framförs om att inskränka internätets frihet. Jag förkastar också helt Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrichs förslag att omöjliggöra just anonymiteten som sådan. Vad jag vänder mig mot är anonymitetskulturen just som dominerande kultur, som en norm som de flesta anpassar sig till, och framför allt dess uppenbara missbruk i ansvarslöshetens tecken. Jag kan inte ta avstånd från anonymiteten som sådan. Skälen till det har jag flera gånger fått anledning att återkomma till här. Anonymiteten, trots att den normalt är beklaglig, inte bara kan användas på ett menings- och ansvarsfullt sätt. Den kan också vara nödvändig just på grund av den typ av bekämpande och förtryck av oliktänkande – inklusive i ett större historiskt och internationellt perspektiv högst måttfulla och alltigenom demokratiska sådana – som idag bedrivs inte minst från stora delar av media.

Den ståndpunkt jag inför den nu inträffade tragedin måste upprepa innebär således dels ett förkastande av anonymitetskulturen som sådan, som allmänt mönster, och framför allt av dess missbruk, men dels också ett försvar för den principiella rätten och möjligheten till anonymitet på internätet. Det finns nu anledning att desto skarpare upprepa och insistera på båda dessa moment.

I ljuset av större kännedom om Breiviks åsikter och deklarerade motiv kan man tycka att den påstådda åsiktsgemenskap mellan honom och SD som såväl liberaler och socialister å ena sidan som olika radikala nationalister (sådana som på internätet som vanligt talar stora och hårda ord men inte vågar göra det under eget namn) å den andra ständigt vill påtala, inte är något som förtjänar att tas på större allvar och utförligt bemötas. Det har visat sig att Breiviks manifest verkligen är ett bisarrt hopkok, fyllt av motsägelser. Signifikativt nog måste ju också de sinsemellan olika, ja motsatta grupper som vill använda det mot SD betona helt olika, och lika motsatta, element i det. Det är till stor del men inte enbart den förvirrade karaktären hos Breiviks manifest som förklarar medias  förvirrade framställning och användning av honom.

Med hänsyn endast till Breivik själv, hans åsikter och hans illgärning skulle och borde SD, utifrån vad vi idag vet, helt enkelt avstått från att överhuvudtaget ge sig in i en jämförande ideologisk analys. Man skulle bara ha uttryckt de självklara fördömandena utifrån humanistiska och demokratiska principer och värderingar, och medlidande med offren, de anhöriga och det norska folket.

Men det oanständiga, intensiva och prolongerade utnyttjandet av tragedin från delar av media (dock förvisso inte alla delar!), inlett omedelbart efter det inträffade och överordnat uttrycken för sorgen och det elementära medlidandet, gjorde det ändå oundvikligt för Åkesson att ägna nästan hela sitt sommartal i Sölvesborg åt just en sådan analys.

Denna analys kunde naturligtvis inte, givet omfattningen av den fantasmagoriska blandning som är Breiviks manifest, vara heltäckande. Dock tas i ett sammanhang som detta förvånansvärt många aspekter upp, och de flesta anklagelser och guilt-by-association-argument bemöts. Såvitt jag kan se är det faktiskt en av de mer detaljerade, utförliga och djupgående analyserna av Breiviks bisarra manifest som hittills presterats.

Manifestet i sig förtjänar alltså inte en sådan närläsning, och inte heller står analysen i någon proportion till SD-kritikens kvalitet. Ändå var detta nödvändigt, och trots allt också i viss mån i sak intressent. Åkesson tydliggör nämligen genom sin jämförelse även en del viktiga allmänna poänger om SD:s politik. Delar av SD:s egen distinkta profil blir tydligare, tecknad mot denna groteska bakgrund. Genom att i tur och ordning avslöja åtminstone en del av sanningen om Breiviks “nationalism”, “kristendom” och “konservatism”, får Åkesson utan tvekan fram att den partiella överensstämmelsen i problembeskrivning och begreppsanvändning inte innebär någon allmän åsiktsgemenskap.

Återigen: det är i princip möjligt, och omöjligt att hindra, att även en person som verkligen i stor utsträckning har rätt förstått nationalismen, kristendomen och konservatismen blir galen och begår terrorhandlingar. Och även att en person som begår sådana handlingar bara säger sig förstå dem, bara gör anspråk på att vara nationalist, kristen och konservativ, är naturligtvis tragiskt. Det går inte att förneka det tragiska i Breiviks överensstämmelse i begreppsanvändning och problemformulering.

Men det är nu inte bara ifråga om det omänskliga våldet uppenbart att i det aktuella fallet gärningsmannen i verkligheten står för något annat. De skillnader Åkesson lyfter fram, den ena eller den andra av vilka kritikerna av talet utan undantag ignorerat på samma sätt som de utelämnat flera av Åkessons exakta formuleringar, går utöver den uppenbara och grundläggande som består i förespråkandet respektive förkastandet av politiskt våld. Det är, som också alla omdömesgilla kommentatorer i media framhållit, en skillnad som även om en mer långtgående åsiktsgemenskap i övrigt skulle ha varit förhanden vore tillräcklig för att SD inte, som vissa velat, skulle kunna tillskrivas något som helst ansvar för det inträffade, för Breiviks ofattbara grymhet mot oskyldiga barn och ungdomar.

I ljuset av dessa skillnader är Åkessons hypotetiska polemiska parallell med ansvarsutkrävande från exemepelvis socialdemokraterna för socialistiska terroristers gärningar – en parallell som tidigare också använts av Björn Söder – fullt giltig. Åkesson får också fram att samtliga muslimer naturligtvis inte kan ställas till svars för den radikala islamistiska terrorismen.

En annan sak är att socialdemokrater aldrig och moderata muslimer alltför sällan stäms till eftertanke av att deras åskådningar missbrukas eller känner sig behöva prestera analyser och klargöranden av Åkessons slag till sitt försvar. Inga kraftfulla åtgärder mot socialismen och islam har någonsin krävts, av den typ som nu med förnyad styrka ropas på mot nationalism, rasism, främlingsfientlighet, högerextremism o.s.v. Ingen förståelse uttrycks för “bakomliggande problem” som drivit denne terrorist till hans dåd på det sätt som regelmässigt sker när terroristen är socialist eller muslim.

Men terrorism ger alltid anledning till eftertanke, för såväl sverigedemokrater som socialister, muslimer, miljöpartister och moderater (Åkessons paralleller omfattade även de två sistnämnda). Och vad eftertanken för sverigedemokraters del bör gälla är alltså frågan om den anonymitetskultur på internätet, i vilken mer eller mindre sverigedemokratiska åsikter för det mesta dominerar. Jag vet naturligtvis att Åkesson är väl medveten om problemet, men det förtjänar ändå att nämnas. Alltför mycket av uttrycken för dessa åsikter är, framför allt och ofta enbart med avseende på tonen, problematiska. Och de är det alltså även ur aspekten att de faktiskt kan bidra till att ensamma och marginaliserade individer som bara sitter framför sina skärmar och rör sig i nationalistiska nätfora eller bara i de vanliga tidningarnas och andra sajters och bloggars kommentarfält som alldeles oavsett deras egen inriktning ofta domineras av nationalister av olika slag, börjar på ett alltmer osunt sätt förvridas i sin verklighets- och självuppfattng.

Trots åsiktsskillnaderna gentemot SD är det uppenbart att Breivik åtminstone delvis var en sådan person. Om än uteslutande i hans eget psykologiska och intellektuella kaos, var han just det så många i dessa internätfora är: en systemkritiker av nihilistiskt slag. Jag är naturligtvis medveten om att den helt dominerande terrorismen idag och under lång tid, utan samma stöd i anonymitetskulturen på internätet, utförts av sådana systemkritiker i den radikala vänstern och bland radikala, fundamentalistiska muslimer. Men även alla andra har ett ansvar här. SD, som delvis är ett på annat sätt systemkritiskt parti, har ett ansvar att verka för att den del av den utbredda och starka opinion som stöder partiet i anonymitetskulturen mognar och utvecklas på sådant sätt att missbruket minimeras och i möjligaste mån ersätts av den sunda, balanserade och disciplinerade kultur som finns i partiet i övrigt. Det är ju bland annat endast så denna opinion kan bli en konstruktiv och effektiv kraft för den politiska och förändring partiet arbetar för.

Inte minst nödvändigt är det att besinna detta ansvar eftersom SD måste försvara yttrandefriheten på nätet – inklusive den i sig, i allmänhet och som sådan icke önskvärda anonymitetens möjlighet. SD måste bekämpa de inskränkningar som starka krafter länge önskat och nu ser ännu en anledning att införa.

Jag kritiserade nyligen Svenska Dagbladets Per Gudmundsons kommentar till Åkessons tal i Almedalen. I sina inlägg efter Breivik träffade Gudmundson snabbt fel i beskrivningen av denne (“nazist” – senare sägs han ha ändrat det till det lika felaktiga “identitär”), och den tidigare jämförelsevis självständige, politiskt-inkorrekt sanningssägande skribenten såg ut att börja röra sig i en högst problematisk riktning ifråga om vad som borde göras. De gränser han sätter upp för den debatt han vill “tillåta” är inte bara alltför snäva i största allmänhet utan också dragna på fel ställen. Ändå kan jag i viss mån förstå och känna sympati för honom när han härom året stängde av kommentarfälten i sin blogg och i förtvivlan utbrast “[H]ur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.”

Vad vi här som på så många andra områden ställs inför är de stora krav, de ofta svåruppnådda förutsättningar, som kännetecknar all sann och bestående frihet.

Ezra Levant and Mark Steyn

on hate crimes legislation, free speech, the abuse of human rights ideology, the U.S. economy, the post-American order or non-order, pseudo-education, demographic and other decline in the West, Breivik and terrorism, freedom and rights in general, nationalist opposition, the problem with the media, the problem with world government, the need for borders, and more.

See also Ezra Levant and Mark Steyn on the Canadian Human Rights Act and Human Rights Commission (1-7)