Kloakrapport

Jag har nu egentligen stigit upp ur kloaken, och håller på att skriva den slutrapport om och utvärdering av min expedition dit ner som jag utlovat i något svar i ett kommentarfält. Att detta går långsamt beror främst på att fastän missionen utan tvekan producerat vissa resultat, det fortfarande i för några av mina syften viktiga avseenden är litet osäkert i vilken riktning deras innebörd ska tolkas.

Jag återkommer dock om detta så snart som möjligt. Här nu bara en kort rapport om en attack från en kloakkommentator här i bloggen, inte på Flashback.

I mina inlägg ‘Kommentarkultur‘ och ’Svar på kommentarer’ nämnde jag att nästan alla kommentarer här i bloggen är mycket bra. Även de många anonyma kommentarerna har varit fria från de på annat håll vanliga missbruk av anoymiteten jag ägnat avsevärt utrymme åt att diskutera under det senaste året. Faktum är att jag när jag skrev dessa inlägg inte kunde minnas att jag avstått från att publicera en enda kommentar på grund av sådant missbruk.

Men det var väl inte oväntat att min nya typ av svar till vissa Flashback-skribenter, svar i deras egna kloaktermer, bland annat skulle producera en del fientliga reaktioner. En kommentar har nu inkommit som är så kloakartad att den är fullständigt omöjlig att publicera. Men eftersom jag nu gett mig in på detta kloakäventyr tänker jag besvara åtminstone det lilla verkliga sakinnehållet till och med i denna kommentar som normalt omedelbart skulle trashats.

Det hela är sorgligt och beklämmande att se. Hur har det kunnat gå så här? Tror dessa varelser att de tjänar nationalismen eller liknande (väldigt många på Flashback gör som jag tidigare konstaterat anspråk på att vara något slags nationalister)? Är det detta som är nationalismen? Är det sådana här varelser som ska attrahera opinionen till den? Detta senaste exemplet är sådant att det får mig att längta tillbaka till Ettrige Ezzie och IvanLendl  IvanLendl  IvanLendl  IvanLendl  IvanLendl  IvanLendl.

Min spontana respons – i och för sig alltsedan Breivik – är att jag vill dra mig tillbaka och försöka än mer grundligt tänka igenom det här med anonymitetskulturen och dess problem, innan jag skriver mer till försvar för en politik som många i denna kultur på olika sätt stödjer. Och jag vet att jag inte är ensam. Anonymitetsmissbrukarna förstör.

Den sakliga anklagelse som i denna nyaste kloakmodalitet – som jag inte i sig på något sätt kommer beskriva – uttrycks av en person som uppenbart känner sig kränkt av min behandling av hans idol Ettrige Ezzie (se länk ovan), är att jag inte tål kritik.

Men just denna kritik har tidigare uttryckts på ett civiliserat sätt av en av mina goda kommentatorer, “Petter”, som befinner sig långt från kloaken. Han skrev efter inlägget om Ettrige Ezzie: “Kommer att tänka på G. C. Lichtenberg-citatet: ‘Han kan inte hålla inne med sitt bläck; och när han spyr sin galla över någon hamnar det mesta på honom själv.’…Det gäller naturligtvis Ezzelinotyperna, men ibland även dem som låter sig provoceras av dessa.”

Formulerad på detta sätt var kritiken seriös och förtjänade verkligen ett svar. Jag skrev därför: “Ja, jag tänkte själv att några sannolikt skulle uppfatta inlägget så, men jag bestämde mig för att ta den risken eller betala det priset. De kommer snart förstå vad det verkligen är jag gör här. Att inlägget, som jag förklarar, är ett led i en större argumentation som jag redan utvecklat under ett års tid och som rör för mig principiellt viktiga, ja avgörande saker. Jag prövade som sagt bara en ny polemisk-stilistisk modalitet denna gång som jag hoppas jag slipper återvända till. I och för sig är den helt oproblematisk i fall som detta.”

Petters kritik förtjänar i själva verket att behandlas i ett separat inlägg. Min nu aktuella kritiker förtjänar absolut inte att bemötas överhuvudtaget, men jag har alltså valt att ge mig ned i gyttjebrottningen och tänker konsekvent genomföra det hela.

Jag svarar honom därför att han uppfattat mig fullständigt riktigt. Att jag på intet sätt förnekar det han förebrår mig. Hela poängen med mitt kloakingripande är att jag inte tål kritik, hela budskapet att kritik inte bör tålas! Mer exakt: att den typ av missbruk av anonymiteten som de skribenter jag svarat med deras eget mynt ägnar sig åt, det slags kritik de uttrycker, inte bör tålas.

Som jag skrev i inlägget ’Om yttrandefrihet’: ”Jag menar att man här inte bör tåla några kränkningar, även om det väl ofta är svårt att hinna upptäcka alla råttor och trycka ned dem i de mörka hålor där de hör hemma.”

Jag blev förbannad, ja, självklart; men jag förklarade också varför jag blev det med rätta. Det är vad alla mina kloakinlägg handlar om. Att här inte bör finnas utrymme för något tålamod eller någon tolerans, inget som helst. Vad jag velat pröva är att visa att om någon kommer med kloakattacker av den typ jag sedan förra hösten fått anledning att uppmärksamma, attacker av en tillräcklig grad av allvarlighet, så blir jag Kloakrensaren, slår jag tillbaka. Hårt. Så det känns så mycket att det inte glöms och inte behöver upprepas. Så att anoymitetskulturens kloakvarelser aldrig mer vågar sticka upp med sin äckelskit. Så att de en gång för alla fattar att det smäller. Smäller.

Jag har känt mogna representanter även för den gamla vänstern som bortom all egalitarism och allt romantisk-panteistiskt, sentimentalt-humanitarianskt flummeri insett att mot vissa drängstugors hånflin – som de själva uttryckt det – räcker det inte med ett vanligt tonläge. Och som de självklart skulle instämma har vi i denna kloak att göra med något långt värre.

Naturligtvis har till mina syften hört att så många som möjligt av dessa kloakskribenters läsare ska förstå missbrukens verkliga natur, i alla de avseenden jag tagit upp. Ja, givetvis att helst även missbrukarna själva ska fatta att de haft fel, att de är komprometterade, att det är lika bra att lägga ner respektive pseudonym och dra sig tillbaka och tänka igenom saker och ting, att det är meningslöst att fortsätta skriva under de gamla användarnamnen, att om de vill fortsätta skriva anonymt de bör börja om, med inte bara ett nytt namn utan också en ny stil som inte avslöjar dem som identiska med de tidigare.

Jag ställer frågorna igen: Hur ska verkliga personer försvara sig mot fega, ansvarslösa desperados av det slag vi alltför ofta finner i anoymitetsträsket? De är ju rättslösa gentemot och helt utlämnade till dem. Och hur ska yttrandefriheten försvaras gentemot dem och mot de många som hänvisar till dem för att på för friheten och demokratin fatalt sätt inskränka den?

Med den metod jag nu prövat hoppas jag åtminstone ha etablerat ett exempel på hur båda dessa saker åtminstone delvis kan göras, och att jag därmed bidragit till svaren. En nyckel till problemens hantering jag pekat på är att missbrukarna, som anonyma, till skillnad från sina offer i en såväl formell som substantiell mening saknar alla rättigheter. De förtjänar att de vapen de i sin feghet vänder mot verkliga människor vänds mot dem själva.

Jag ska gärna säga att Ettrige Ezzie och IvanLendl på annat håll på Flashback må ha skrivit andra saker på annat sätt. Även detta tillhör rättvisan. De har nämligen båda skrivit så oerhört mycket att det varit helt omöjligt för mig att titta på mer än en mycket liten del av allt det som inte direkt handlat om mig.

Men ifråga om det jag har tagit upp finns nu mitt bemötande som ett exempel av en typ jag inte sett någon annan sätta. Ett exempel att hänvisa till för framtiden. Obesvarat och, påstår jag, obesvarbart.

0 Responses to “Kloakrapport”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi