En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernism.
I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Utlöst av ett specifikt nytt stadium av modernitetens helhetliga historiska, sociala och ekonomiska utveckling, är den också ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution” som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.
Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den med de övriga faktorerna i 1900-talets samhälleliga utveckling samspelande interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin under ännu mycket längre tid, under flera århundraden, handlat om. Det definierar på detta kulturella och ideologiska plan moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.
Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantiken. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda tänkarna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismens tänkare är exponenter för dess fenomen, eller bara dess analytiker och uttolkare. Den är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, som i sin tur är en central aspekt av den helhetliga samhälleligt-historiska utvecklingen, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.
Reinhold G studerade först romanska språk och disputerade 1872 på ett ämne ur äldre fransk litteraturhistoria. Han ägnade sig därefter åt filosofiska studier och blev 1876 docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet efter att offentligt och framgångsrikt ha försvarat en venia legendi-avhandling om förutsättningarna för en praktisk filosofi inom den leibnizska metafysikens ram. 1880 blev han docent i samma ämne vid Lunds universitet. Efter en dramatiskt spännande befordringsstrid med Pontus Wikner, då prof. i Kristiania, och Uppsaladocenten E. O. Burman som farligaste medtävlare, utnämndes han 1888 till Sigurd Ribbings efterträdare som prof. i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.
What does it mean to label someone a fascist? Today, it is equated with denouncing him or her as a Nazi. But as intellectual historian Paul E. Gottfried writes in this provocative yet even-handed study, the term’s meaning has evolved over the years. Gottfried examines the semantic twists and turns the term has endured since the 1930s and traces the word’s polemical function within the context of present ideological struggles. Like “conservatism,” “liberalism,” and other words whose meanings have changed with time, “fascism” has been used arbitrarily over the years and now stands for a host of iniquities that progressives, multiculturalists, and libertarians oppose, even if they offer no single, coherent account of the historic evil they condemn.
Olle Bengtsson 