Carl Bildts ideologiska ångvält Olof Ehrenkrona rullar nu ut med följande svar på mitt inlägg Ehrenkrona och socialkonservatismen:
”Nu är det väl så min gode Bengtsson att det torde vara uppenbart för alla att katastroferna under 1900-talet var ett utflöde av de kollektivistiska idéer som du hyllar, medan den ’ohållbara’ ’torftigheten’ hos Popper gjorde rent hus med det totalitära tankegods som föddes ur den tyska idealismen. Det ligger en djup sanning förborgad i inledningsmeningen till ’The Main Currents of Marxism’. ’Karl Marx was a German philosopher.’”
Vi finner det i samma Facebook-tråd som det jag bemötte i det tidigare inlägget. Detta är första gången jag blivit anklagad för att hylla kollektivistiska idéer, ja åtminstone indirekt försvara ett totalitärt tankegods. Att man kan utläsa detta ur mina texter bekräftar ytterligare den klumpiga inskränktheten i den samtida borgerlighet jag kritiserade och för vilken Ehrenkrona, som dock tycks ha en del verkliga filosofiska och historiska intressen och som man därför borde kunna föra en intelligent och meningsfull diskussion med, för var dag tyvärr lyckas göra sig till en alltmer typisk representant. De få försöken under senare årtionden att introducera djupare och mer avancerade tanketraditioner tycks helt ha misslyckats. Hos Ehrenkrona kristalliseras vad som inte kan betecknas som någonting mindre än en den svenska borgerlighetens intellektuella kris.
Borgerligheten, som, som jag flera gånger påpekat, i Sverige i unik utsträckning accepterat vad som kom att huvudsakligen bli historiematerialismens beteckning på sig själv, är naturligtvis en enorm historisk formation som måste förstås ur en rad växelverkande och varandra kompletterande historisk-sociologiska perspektiv. Det är inte bara så att dess specifika, i vid mening liberala föreställningsvärld med alla dess välkända komponenter är bestämd av det under dess utveckling framvuxna samhällets materiella förhållanden, utan i än högre grad så att dessa senare formats under den pådrivande kraften av dess idéproduktion och de bakom båda stående intressen som inte heller enbart är materiella. Intellektuella anpassar sig med eller utan institutionell styrning till de rådande förhållandena i båda avseendena för att finna en position och utkomst i systemet, men drivs ofta också av mer avancerade motiv för att skapa och upprätthålla detta.
Vad vi ser idag är emellertid en ny diskrepans mellan det medels denna dialektik och senare naturligtvis också av andra sociala och ideologiska faktorer (arbetarrörelsen) historiskt utvecklade samhällets verklighet, och i synnerhet dess historiskt nya typer av sociala, kulturella och moraliska problem, å ena sidan, och borgerlighetens ideologiska resurser, och framför allt deras grad av sofistikation, å den andra.
Parallellt med att den akademiska vänsterns teoretiskt kollapsat och reducerats till forskningsmaskerade postmarxistiska och från medias ibland svårskiljbara multikultur-, ras-, feminism-, HBTQ-, migrations- och (av allt detta innehållsligt definierade) mänskliga rättighets-kampanjer i det globala kapitalets tjänst, och den politiska vänsterns enda större invändning mot det av den själv redan i så stor utsträckning formade systemet gäller “vinster i välfärden”, har borgerligheten, kapitalets direkta historiska klasskorrelat, i sådan grad stagnerat i sin egen vetenskapliga förståelse och politiska ideologiproduktion att även den hänvisats till samma kampanjer, utöver det kvarstående minimalistiska, till fraser reducerade upprepandet av sina egna gamla principer.
Således finner vi nu dess intellektuella mobilisera dessa principer, i retoriskt slagordsformat, till explicit stöd för det samhälle den med den själv sammansmälta kulturradikala vänstern skapat. Åtminstone på ytan är skillnaden gentemot offensiven på Thatchers och Reagans tid slående. Vad allting handlar om, även det som var vänsterns tidigare som antagonistiskt uppfattade kulturkritiska prerogativ, är bara friheten, demokratin, öppenheten, individen, marknaden, toleransen, den fria rörligheten, väst. All från detta perspektiv som problematisk och hotande uppfattad historisk erfarenhet och dess fortverkan måste motarbetas – allt utom den egna moderniteten, dess genealogi, och det som kan tillräckligt anpassas till den.
Även andras – eller till stor den en annan borgerlighets – modernitet eller partiella modernitet, även den tyska idealismen, den tyska historicismen, socialkonservatismen, den historiska skolan inom nationalekonomin, tror därför Ehrenkrona fortfarande kan avfärdas en bloc som “kollektivistiska idéer”, genererande eller själva utgörande “totalitärt tankegods”. Idag framstår denna etikettering som ren intellektuell retrogression.
Här är inte ens mina för det nu aktuella debattsammanhanget mycket utförliga och tydliga preciseringar rörande den idealistisk-historicistiska traditionen tillräckliga för att den minsta lilla varningsklocka skall börja ringa. Burke och den anglosaxiska traditionen, Burkes inflytande i Tyskland, Scruton, Ryn, den värdecentrerade historicismen, ”kritiskt balanserad tillägnelse” av den tyska idealismen, syntesen och föreningen av dessa traditioner, den idealistiska personalismen med dess samhällsfilosofiska och politisk-filosofiska dimension – allt detta, eller innebörden av allt detta, går Ehrenkrona förbi.
Med stor sannolikhet godtar Ehrenkrona inte bara Poppers beskrivning av idealismen utan också hans därmed sammanhängande, meningslöst idiosynkratiska definition av historicismen. Trots detta hade det dock kanske i någon mån och för vissa syften fortfarande kunnat vara rimligt att anföra Ehrenkronas argument mot en marxist, eller till och med en mer renodlad hegelian. Jag håller nämligen med om att det också, bland annat, historiskt finns ett kollektivistiskt och totalitärt ”utflöde” här.
Men Ehrenkrona kommer nu alltså med detta i sig otillåtligt förenklade argument mot mig. Om det finns någon för vilken det inte redan blivit uppenbart, gäller nu att det är fullständigt omöjligt att inte se hur slarvigt Ehrenkrona läser. Och att han aldrig, i samband med läsningen av mina inlägg, brytt sig om att titta närmare på min blogg och därmed upptäckt att nästan alla mina filosofiska publikationer som där hänvisas till och alla längre texter i samma ämnen i själva bloggen formulerar en kritik av den moderna panteistiska revolution som till dels, eller i vissa manifestationsformer, är den aspekt av den tyska idealismen som den av Ehrenkrona nu också åberopade Kołakowski skjuter in sig på. Egentligen är det väl – för dem som inte är förtrogna med den personalistiska idealismens kritik – snarast Heines gamla beskrivning av det tyska tänkandets egenart som grips tillbaka på här.
Ehrenkrona kunde tittat närmare på min bok The Worldview of Personalism, vars argumentation gäller och som i detalj går igenom den historiska skiljelinjen mellan den personalistiska och den impersonalistisk-panteistiska idealismen och deras respektive historiska ursprung. Han kunde noterat den fortsatta diskussionen av denna distinktion i The Pluralist. Han kunde urskilt min särskilda kritik på dessa ställen av de huvudsakliga tyska idealisternas historiefilosofi.
Han kunde uppmärksammat de många andra texterna om den centrala anti-panteistiska, anti-kollektivistiska och anti-totalitära innebörden av den personalism jag studerat och försvarar, vad jag bl.a. kallar den tidiga personalismen, men som också delvis levt vidare i den amerikanska personalismen under 1900-talet, och om hur den hegelianska idealismen måste modifieras och korrigeras av den. Han kunde upptäckt de många historiska inläggen om personbegreppet, som tillhandahåller en bakgrund till denna personalism.
Han kunde läst mina artiklar om personalismen i The Stanford Encyclopedia och Philosophy och Springers Encyclopedia och Sciences and Religions. Han kunde registrerat att jag lyfter fram Alf Ahlbergs mobilisering, med Elsa Norberg, av den svenska personlighetsfilosofins argument, alltifrån Geijer, mot 1900-talets totalitära system. Han kunde påmints eller tipsats om mina gamla artiklar i de vanliga borgerliga tidningarna och tidskrifterna. Han kunde fördjupat sig i inläggen om den värdecentrerade historicismen och dess egen fundamentala kritik mot den panteistiska idealismen.
Han kunde vidare insett att min tidiga inspiration Lindbom och den traditionalistiska skola han tillhörde var starkt kritiska mot den moderna idealismen som uttryck för det moderna tänkandet i allmänhet. Han kunde lagt märke till min översättning av Voegelin, med den kända kritiken av den moderna ”gnosticismen” och dess totalitära potential och med Hegel som ett av de främsta exemplen. Han kunde funnit den starkt voegelinianskt inspirerade serien av inlägg om den moderna panteistiska revolutionen. Han kunde tittat på “bibliografin” på min referens-sida. Och jag kunde nämna mer.
Men det blotta faktum att jag överhuvudtaget hänvisar till den tyska idealismen och historicismen får Ehrenkrona att med den mossigaste och banalaste svensk-borgerliga ryggmärgsreflex se rött, och brunt. Det är inte minst i ljuset av det filosofi- och idéhistoriska forskningsläget ett urmodigt och helt ohållbart sätt att reagera, betingat av en specifik, begränsad 1900-talshorisont.
Som jag framhåller bl.a. i min inledning till översättningen av Voegelin gick även han för långt i sin kritiska analys. Här intar den samtida idealism- och historicism-forskningen i allmänhet, liksom exempelvis den värdecentrerade historicismen, en långt mer välavvägd ståndpunkt i sin bedömning och värdering, ofta i mycket motsvarande det ”kritiskt balanserade” försvar jag talade om. Och idealismen själv rymmer alltså ett flertal strömningar, varav den jag betonar är direkt kritisk mot den Ehrenkrona tror är idealismen som sådan, i dess helhet.
Kołakowski mognade med tiden in i en förståelse av centrala religiösa och kristna perspektiv, något som ger hans kritik av marxismen som delvis utvecklad ur hegelianismen och den tyska filosofiska traditionen djup och tyngd. Han började därmed röra sig mot en mer fullständig uppfattning av modernitetens eller dess huvudströmnings väsen som panteistisk-immanentistisk revolution. Men det är just detta perspektiv som också de tidiga personalistiska idealisterna i så stor utsträckning ägde. Det var därför de kunde tillägna sig delsanningarna i idealismen utan att godta dess panteism, kunde extrahera de förra från den senare. Det kunde trots allt inte Kołakowski. Därför är även hans kritik av den ”tyska filosofin” alltför svepande och idag delvis föråldrad.
Ehrenkronas för den svenska borgerligheten sedan länge typiske hjälte Popper har emellertid inte något av Kołakowskis försonande drag. Han är i själva verket helt ombord på den panteistiska revolutionen med dess grundläggande, konstitutiva dialektik och komplementaritet mellan det rationalistisk-scientistiska å ena sidan och det romantisk-sentimentala å den andra.
I signifikativ och i verkligheten på intet sätt förvånande romantisk anda vill han, i Conjectures and Refutations, läsa in sin panteistiska sensibilitet i Herakleitos och rentav upphöja denne, så tolkad, till andlig föregångare för just den moderna vetenskap han vill att filosofin ska tjäna. ”Who, if not Heraclitus, was the great thinker who first realized that men are flames and things are processes?”, utbrister han. Allt upplöses m.a.o. i den relativiserande, immanenta process som är panteismens i nihilismen övergående värld. En blind irrationalitet döljer sig strax under den rationalistiska ytan. (Man kan naturligtvis från ett idealistiskt perspektiv acceptera att ”things”, materiella ting, materien, i en mening är bl.a. ”processes”. Men Popper menar mer än så.)
Detta var aldrig någon hållbar grund för motståndet mot totalitarismen. Tvärtom var det i själva verket en del av dess egna åskådningsmässiga förutsättningar. Och det är här vi kommer till Ehrenkronas grundläggande ytlighet och felsyn. Ehrenkrona tror att den filosofi Popper och honom närstående tänkare representerar inte har del i 1900-talets katastrofer, utan står för alternativet till dem, ett icke-totalitärt “rent hus”. Här blir skillnaden inte bara mellan Popper och Kołakowski, utan i än högre grad mellan Popper och Voegelin uppenbar.
För Voegelin stod det alltid klart att en Popper var ett fullständigt otillräckligt alternativ. Den radikala liberala demokratin, utvecklad även ur bl.a. Poppers klassiska liberalism, Ehrenkronas dyrkade modernitet, som historiskt på ofta brutalt sätt gjort rent hus med långt mer än den tyska idealismens totalitära utflöde, blev även den en av 1900-talets katastrofer. Och det är detta som idag ”torde vara uppenbart” för allt fler.
Endast extrema radikaler som med Ehrenkrona är beredda att fullt explicit förneka att det finns några större problem, på något plan, inte ens moraliskt och kulturellt, i vårt samtida Sverige eller det samtida västerlandet, förblir blinda för detta, eller låtsas i ond tro, av systemtvång och/eller egennytta, inte se det. Den rent orwellianska falskheten i den ”öppenhet” Ehrenkrona, Soros och andra popperianer vill globalt bomba fram blir för var dag alltmer plågsamt uppenbar, och därmed även, indirekt, otillräckligheten i dess filosofiska premisser.
Voegelin förstod att även denna liberala demokrati, i dess typiska moderna form och med dess distinkta underliggande idémässiga och kulturella dynamik, även den ägde en totalitär potential. Samtliga de dominerande politiska riktningarna under 1900-talet var delaktiga i och uttryck för katastroferna. Katastroferna var ett ”utflöde” även av de idéer Ehrenkrona hyllar. Och den ena typen av katastrof provocerade fram den andra.
Inte bara Voegelin förstod detta. Det gjorde också den tidiga personalistiska idealismen, ibland med förbluffande profetisk klarsyn, och det gör den värdecentrerade historicismen. Ett hållbart alternativ, det enda hållbara alternativet, det socialkonservativa alternativet, formuleras därför lämpligen utifrån deras ståndpunkter, med hjälp av deras intellektuella resurser.
Personalismen i alla former insisterar som en grundläggande punkt på avståndstagandet från både individualismen och kollektivismen, betonar deras fatala historiska växelverkan och ömsesidiga stärkande, ja ibland groteska förening; den försvarar personkategorin som den högsta, såväl som de metafysiska, etiska och samhälleligt-gemenskapsmässiga förutsättningarna för personens värde och erkännande, och den bejakar i dess tidiga form en i vid mening idealistisk ståndpunkt som den som bäst förklarar och garanterar dessa förutsättningar.
Den värdecentrerade historicismen räddar historicismen undan relativismen och, mer allmänt, den s.k. ”historicismens kris”, samtidigt som den bejakar även den hegelianska idealismens – primärt i Croces redan modifierade och måttfulla variant – kritik av missuppfattningen och därmed missbruket av rationalismens abstraktioner och reifikationer; och den bygger vidare på den mer allmänna tyska idealismens förvar för förnuftets och fantasins syntetiska helheter, som den ställer i tjänst hos den moraliska viljan.
Men detta är sanningar och insikter som en den svenska borgerlighetens samtida talesperson som Ehrenkrona inte kan hantera. Och framför allt när de utbyggs, preciseras och konkretiseras i socialkonservativa termer och med hänvisningar till den historiska skolan i nationalekonomin, blir det nödvändigt för Ehrenkrona att svepande avfärda hela den utomordentligt rika och komplexa idealistisk-historicistiska traditionen, och med den proto-totalitära kulturradikalismen i alla dess yttringar försöka framställa den som ohållbar, irrelevant, föråldrad, historiskt övervunnen. Han läser mig genom sina gamla popperianska glasögon, och kommer skraltande med den enkla, generella sammankopplingen med kollektivistisk totalitarism. Och t.o.m. den anglosaxiska traditionen, åtminstone såsom representerad av Disraeli, måste nu, som jag nämnde i mitt förra svar, plötsligt avfärdas!
Torftigheten, ohållbarheten, tomheten i den kvarstående moderniteten blir överväldigande, bedövande. I verkligheten, och för varje nykter historisk blick, för var och en som ännu inte låtit mänsklighetens förflutna och dess samlade kulturhistoriska visdom malas ned i den kritisk-ideologisk-institutionella systemkvarnen, borde vad jag försvarar utan större svårighet kunna förstås som endast det självklara ramverket för en rimlig, nyskapande social-, värde- och kulturkonservatism i vår tid. I ett historiskt perspektiv finns ingenting som helst märkligt eller ovanligt i det jag säger ens om det som framför allt torde få Ehrenkrona att reagera som han gör – om marknaden och staten.
Inom detta nödvändiga socialkonservativa ramverk vill jag vara frihetlig, och så frihetlig som möjligt. Men släpper vi detta ramverk, då blir vi radikala liberaler, och då ger vi upp inte bara den samhälleliga ordningen, utan därmed också – och utifrån de undanträngda traditionella insikternas perspektiv är detta i själva verket inte paradoxalt – i längden själva förutsättningen för den verkliga frihetens begränsade möjlighet i en ofullkomlig värld som vår. Det visar även vår tids utveckling av den av Ehrenkrona med sådan farlig simplism försvarade liberala demokratin.
Britain’s political and military elite has for decades nurtured the idea that enduring ties bind the interests of London and Washington, in good times and bad. Irrespective of the end of the Cold War, the 9/11 attacks and the economic rise of the East, these links are allegedly impregnable. But how accurate a picture is this? Are the British engaged in a monumental act of self-delusion?
À la suite de Jean-Claude Michéa, l’auteur, qui a milité dans le passé au Nouveau parti anticapitaliste (NPA), invite à remonter aux sources du projet libéral afin d’en saisir la genèse intellectuelle. Il montre en quoi l’individualisme économique qui définit le modèle anthropologique de la droite rejoint une conception de l’individu dont le cadre d’épanouissement serait fourni par la société “plurielle” et “progressiste” tant célébrée par la gauche et l’extrême gauche. Il explique du même coup pourquoi la gauche privilégie désormais le “sociétal” au détriment du social, sans souci des catastrophes engendrées dans les classes populaires par l’application forcenée des principes du Marché. Olivier Besancenot et Laurence Parisot, même combat! 
This is the first full study in English of the German historicist tradition. Frederick C. Beiser surveys the major German thinkers on history from the middle of the eighteenth century until the early twentieth century, providing an introduction to each thinker and the main issues in interpreting and appraising his thought. The volume offers new interpretations of well-known philosophers such as Johann Gottfried Herder and Max Weber, and introduces others who are scarcely known at all, including J. A. Chladenius, Justus Möser, Heinrich Rickert, and Emil Lask. Beyond an exploration of the historical and intellectual context of each thinker, Beiser illuminates the sources and reasons for the movement of German historicism – one of the great revolutions in modern Western thought, and the source of our historical understanding of the human world.
Olle Bengtsson 