Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 2
JOBs inledning Inledning Filosofins begrepp Fenomenologi, 1
Fenomenologi, 2 Läran om människan, 1 Läran om människan, 2
Om Gud och själens odödlighet, 1
Panteismen kan följaktligen varken fatta det absoluta så att det självt för tanken kan fasthållas som absolut, ej heller kan den därur förklara världen. Den kan icke detta därför att den i själva verket stannar inom ändlighetens värld och söker förklara denna ur sig själv, ur någon dess egenskap. Varje försök i den vägen kan ej undgå att misslyckas.
Vi måste följaktligen fasthålla att det absolut fullkomliga väsendet eller alltings upphov är ej det i den ändliga världens skiftande mångfald framträdande allmänna, utan en för sig bestående individuell personlighet – Gud i ordets fulla bemärkelse.
Men hur är nu väl detta individuum att fatta? Vi har sett, att den i sinnevärlden framträdande individualiteten är förgänglig och tillfällig. Så får Gud icke tänkas. Den individualitet, som tillkommer honom, är ej bemängd med de inskränkningar som vidlåder det sinnliga.
Av detta framgår nogsamt, hur långt ett antropopatiskt betraktelsesätt av Gud, d. v. s. en uppfattning av honom i analogi med människan, kan anses berättigat. Det är detta, så länge det håller sig vid det personliga och förnuftiga hos människan, men det upphör att vara det, så snart det utsträckes till människans sinnliga sida. Det blir då antropomorfism.
Liksom sålunda Boström mot panteismen gör Guds personliga individualitet gällande, anser han det också angeläget att framhålla att denna individualitet ej får fattas som sinnlig. Den världsåskådning mot vilken han härvid uppträder är den supranaturalistiska i vanlig bemärkelse. Enligt denna är analogin mellan Gud och människan utsträckt jämväl till den senares sinnliga sida. Gud fattas då väl såsom ett självständigt personligt individuum, men detta har sinnliga egenskaper likaväl som människan och står till ändligheten i ett tillfälligt och yttre förhållande. En gång i tiden har Gud genom en godtycklig akt av sin vilja frambragt världen ur intet, och han styr den sedan huvudsakligen genom tillfälliga ingrepp i världshändelsernas gång. Att föreställa sig saken så, det är, anmärker Boström, i själva verket detsamma som att föreställa sig Gud såsom ändlig, vilket är en uppenbar motsägelse. Vad Gud är, det är han genom en evig nödvändighet, och vad av honom följer, det följer också med evig nödvändighet av honom. Han kan icke vara annorlunda än han är, och intet annat hade kunnat av honom följa än det, som verkligen följt, vare sig man tänker på dess uppkomst eller dess fortvaro och utveckling. ”Hos honom är ingen förändring eller växling av ljus och mörker.” Att söka förklara världen ur en akt av gudomligt godtycke är tydligen detsamma som att icke förklara den. Den har enligt denna lära i själva verket sin grund i en tillfällighet, är följaktligen själv alltigenom tillfällig, sålunda även rent obegriplig.
Vi har ovan sökt visa att naturen, d. v. s. den kroppsliga och timliga verkligheten, genom sin väsenslöshet, sin förgänglighet och sin relativa livlöshet röjer sin ofullkomlighet. Genom denna sin ofullkomlighet visar den, att den ej kan ur sig själv förklaras, utan har sin grund i något annat än sig själv. Men detta andra måste då också tydligen så fattas, att det hålles rent från de inskränkningar som vidlåder naturen, och som nödgat oss att för dess förklaring gå utöver den. Det är också, anmärker Boström, genom att göra fullt allvar av det gudomliga väsendets andlighet och evighet, som man skall undvika såväl ett panteistiskt som ett i vanlig mening supranaturalistiskt gudsbegrepp. Att tillvaro i tid och rum, delbarhet och förgängelse innebär ofullkomlighet, har vi redan i början av vår framställning sökt visa. Det är naturligtvis givet, att båda de åsikter varom det här är fråga vill tillerkänna det högsta väsendet andlighet och evighet. Men ett är att i allmänhet erkänna en sak, ett annat att klart och bestämt göra sig reda för, vad den saken innebär och betyder, när man tänker fullt ut vad som ligger i den.
Boströms mening är nu den, att båda de nämnda åsikterna är baserade på ett föreställningssätt om Gud, som, om det konsekvent utförs, leder till läror som står i strid med antagandet av hans andlighet och evighet. Att fatta Gud som en sida hos världen i rum och tid är oförenligt med antagandet att han existerar rent oberoende av dessa former. För panteisten är Gud ingenting annat än det konstanta och nödvändiga i det växlande och tillfälliga. Han är fattad i analogi med den allmänna, i naturens särskilda företeelser framträdande naturkraften. Detta betyder att ingen annan verklighet finnes än den sinnliga, och att följaktligen även Gud själv måste tillhöra denna. Att åter sätta Gud i ett mer eller mindre yttre förhållande till den värld, han skapat, tyder på att detta förhållande föreställes i analogi med relationen mellan två kroppsliga föremål – med andra ord som ett i viss mån mekaniskt förhållande; att antaga en världsskapelse i tiden och en världsstyrelse som består i ett godtyckligt ingripande i världshändelsernas gång, är att föreställa sig Gud som verkande i tiden o. s. v. I själva verket är det, som vi redan påpekat, i analogi med den ändliga människan som Gud här fattas. Men hur mycket berättigat som än må ligga i att fatta Gud i analogi med människan, måste man alltjämt se till att denna analogi ej utsträcks till det som hos henne innebär ändlighet och ofullkomlighet.
De svårigheter med vilka det ofta visat sig vara förenat att fatta det absoluta väsendet, och de skenbara motsägelser för vilka människotanken vid dylika försök så ofta råkat ut, har också därför i de flesta fall sin grund däri att man föreställt sig Gud i analogi med människan i hennes ändlighet. Man har föreställt sig att han skulle äga ändliga bestämningar i eminent grad, och funnit detta innebära en motsägelse. Det ofta hörda påståendet att det vore omöjligt att komma till visshet om hans tillvaro härrör från samma håll. Man har förutsatt att han, om han funnes, skulle vara ett yttre, ungefär så som man fattat det för sinnena givna, och funnit det omöjligt att under denna förutsättning visa att han finnes till.
Vi har sett att naturen är levande, men att livet i den framträder på ett ofullkomligt sätt. Ett fullkomligt liv gives ej i naturen. Men ju fullkomligare en naturföreteelse är, ju mer hon är fri från naturens allmänna inskränkningar, desto mer levande är den. Döden, livets relativa frånvaro, härrör av de inskränkningar som tillkommer världen därför att den är till i rum och tid. Vi kan därav sluta att det fullkomliga väsendet är absolut levande eller, som man också kan uttrycka detta, är en fullkomlig organism. En sådan måste behärskas av en allt genomträngande livsprincip. Men denna livsprincip måste framträda i en mångfald av organ. I varje sådant organ är livsprincipen fullständigt närvarande. Men varje organ är å andra sidan absolut nödvändigt för det hela, varav med visshet följer att organen är nödvändiga för varandra. På detta syftade vi, då vi sade att det absoluta väsendet är alltigenom nödvändigt bestämt, att det inte är något som det också kunde icke vara.
Gudomligheten är följaktligen ett andligt, evigt och levande väsen. Men vad är det då som är andligt, evigt och levande? Må vi ett ögonblick dröja vid andligheten. Denna egenskap innebär, det vet vi, att den som har den ej är i rummet eller utsträckt. En tanke t. ex. är något andligt, det torde utan svårighet erkännas. Men en tanke är ingenting för sig självt bestående, utan den är till för och genom den som tänker den. Människans medvetande är däremot, som vi sökt visa, något för sig självt bestående, något som icke blott är till för någonting annat. I medvetandet har vi följaktligen funnit något som är andligt och dock för sig själv bestående. Detta är också den enda form under vilken vi kan tänka oss något sådant. I enlighet härmed säger Boström Gud vara det absoluta medvetandet.
Men för att vara medveten måste man vara medveten om något. Att vara detta kallas att förnimma. Gud är enligt Boström det absolut förnimmande väsendet eller, vilket betyder alldeles detsamma, den absoluta personligheten.
Nåväl, men här kan en invändning göras. Låt vara att detta gäller om Gudsidén sådan den är till för människan, men är denna idé uttryck för ett verkligen existerande väsende? Finns verkligen en absolut personlighet eller är den tilläventyrs blott en nödvändig idé hos oss?
Eftersom ”vara” enligt Boström är likabetydande med ”förnimmas”, är det klart att denna fråga här ej kan betyda att vi stannar i något slags ovisshet, huruvida ej möjligen det gudomliga väsendet existerade utom oss. Att detta ej kan vara fallet, är under den nämnda förutsättningen i sig själv klart. Men det uppkastade spörsmålet äger detta oaktat sin vikt och sin betydelse. Är Gud icke verklig i någon annan mening än den, i vilken t. ex. en drömbild eller ett fantasifoster är verkligt? Även de är ju i någon mening verkliga, eftersom de är våra förnimmelser. Men är Gud blott en förnimmelse hos oss, eller är han jämväl även något i och för sig själv? Vad skulle väl detta senare betyda? Tvivelsutan är vår idé om det absoluta väsendet en idé om något som själv är förnimmande. I någon annan betydelse varken kan eller behöver man tala om Guds existens. Ty det är till sist detta, som frågan gäller när man tvistar om en förnimmelses objektivitet i andra liknande fall (sit venia verbo!). Om någon tror sig en natt i skogen ha sett ett vandrande spöke, så är det väl otvivelaktigt att han haft en förnimmelse, och att han även i denna förnummit något – om ej annat så ett foster av en uppjagad fantasi. Det kan också hända att han verkligen haft en synförnimmelse av något föremål i skogen. Vari består då hans misstag? Tvivelsutan däri att han tror att han haft en förnimmelse av något, som självt varit förnimmande. Men det är hans fantasi, som skapat detta.
Vårt påstående rörande Guds tillvaro är nu, att vi ej allenast med vår fantasi, utan även med vårt förstånd d. v. s. klart och tydligt förnimmer, att den i vårt förnuft förefintliga idén om ett absolut väsende är idén om något som självt är förnimmande. Om man nämligen gör sig reda för, vad självständig tillvaro i fullaste mening betyder, så finner man att den betyder medvetande eller perceptionskraft. Och skall vi på något sätt fatta det absoluta väsendet, så måste vi väl fatta det som självständigt. När vi därför fattar idén om det absoluta väsendet, så fattar vi, blott vi gör klart för oss vad som ligger i denna idé, jämväl även medvetenheten och i och med denna objektiviteten. Den sanna betydelsen av att bevisa Guds existens blir ett konstaterande av att så verkligen förhåller sig.
Men var, frågar läsaren, var finns då detta väsen? Vi svarar, det finns ej i rummet, utan i vår ande, ty där har det av evighet sin hemvist, ehuru det i sig självt evigt och oföränderligen detsamma, av oss kan fattas klarare eller mindre klart.
Lucrezia Bori: Vedrai carino
1921
Stödja Sanandaji?
Signaturen “Anonym” som nyligen bad mig skriva till stöd för nationalekonomen Tino Sanandajis insamling till en bok om invandringen, återkommer med ännu en kommentar:
–
“Det är angeläget att en vederhäftig och faktabaserad bok skrivs i ämnet och diskuteras brett i det svenska samhället. Tino Sanandaji lär inte få ge ut boken på något stort svenskt förlag eller få någon hjälp att marknadsföra boken. De svenska förlagen är för fega och politiskt likriktade för det. Däremot, vilket är viktigt, är han politiskt positionerad så att denna bok kan få genomslag och diskuteras brett i samhället. SD är, som du vet, ett peststämplat parti och hur faktabaserad en text än är så, om den är skriven av någon med öppna sverigedemokratiska sympatier, kommer den att avfärdas som ett uttryck för fascism.
Detta är tyvärr realiteter som vi får tvingas acceptera. Det är dock överordnat det mesta att den svenska debatten om invandringen ska börja föras på seriösa och faktabaserade grunder. Det måste bli ett slut på samhällsdebatter baserade på flummiga funderingar om hur människor upplevelser saker och ting på tiotusen meters höjd. Tino har skrivit mycket bra i denna viktiga fråga och han är en intellektuellt hederlig person. Att han inte tar partipolitisk ställning är en stor fördel. Då får hans mycket goda sakargumenten stå i fokus istället för att medierna och tyckarna ska komma undan med sina trötta anklagelser om fascist/nazism/rasism.”
–
Förvisso skriver Sanandaji ofta mycket bra om invandringen och inte minst om svenska invandringsdebattörer. Han för utan tvekan debatten på seriösa och faktabaserade grunder, och är säkert intellektuellt hederlig. Men Anonym behöver knappast orora sig. Sanandaji begärde 400 000 för att under “några månader” arbeta med sin bok, och har redan fått 450 000.
På övriga punkter håller jag inte alls med Anonym. Jag accepterar på intet sätt att exempelvis mina texter avfärdas som ett uttryck för fascism. Detta har visserligen aldrig skett (annat än s.a.s. indirekt, när SD avfärdas på detta sätt), men det har skett med andra, mig åsiktsmässigt närstående personers, och enligt Anonym borde det tydligen ha skett med mina också. Jag accepterar inte alls att SD, ett i ett historiskt och internationellt perspektiv mycket måttfullt socialkonservativt parti, peststämplas. Jag motsätter mig och motarbetar denna realitet.
Jag tar också avstånd från Sanandajis politiska positionering. Han tar tydligt partipolitisk ställning mot SD, både i sina artiklar och exempelvis i en TV-debatt mot Oscar Sjöstedt härom året. Han har själv associerat SD – mig – med fascism/nazism/rasism.
Därmed står Sanandaji i vägen för lösningen av de problem han analyserar. Det kommer ta mycket längre tid att övertyga den verklighetsfrånvarande och ideologiskt totalförvirrade alliansborgerligheten och rödgröna röran än att låta SD styra landet ur haveriet. Låt SD släpa de andra partierna efter sig. Koppla inte bort SD-loket.
Förutom i invandringfrågan tillför SD så mycket som de andra saknar även i andra frågor. På ett mer allmänt plan gäller mina invändningar mot Sanandaji hans klassiskt liberala politiska och nationalekonomiska ståndpunkter. Se för en utförlig analys mitt inlägg Tino Sanandaji från 2011.
Jag önskar Sanandaji lycka till med sin bok. Men jag känner till en lång rad skribenter och publikationer som bättre förtjänar det ekonomiska stödet.
Tyrgils Saxlund
Tyrgils Saxlund är en litteraturhistoriker, kulturskribent och politisk idédebattör som länge hade olika politiska uppdrag för Moderaterna – när jag första gången träffade honom på en konferens på Dalarö hotell på 80-talet arbetade han, vill jag minnas, på partikansliet vid Schönfeldts gränd i Gamla Stan i Stockholm – men som s.a.s. inte passar in i partiet sådant det utvecklats under senare årtionden. De sista åren före pensioneringen var han biträdande chefombudsman hos stockholmsmoderaterna.
I många år syntes han i exempelvis Svenska Dagbladets och Svensk Tidskrifts spalter. Tillsammans med Carl Johan Ljungberg utgav han 1979 en samling uppsatser, Tankar om det goda samhället. Hans litterära kunskaper äger stor bredd, och omfattar i lika hög grad övrig nordisk litteratur som svensk.
Saxlund är, slutligen, också en utomordentlig operakännare, och föreläser ofta i detta ämne. Samlingen av opera-CDs på den vackra gården utanför Eskilstuna där han nu bor är sant imponerande (man förstår att en lika omfattande “vinyl”-samling också måste finnas någonstans, eller ha funnits), och lyssningar där, åtföljda av Tyrgils’ sakkunniga konversation, och i största allmänhet åtnjutande av hans och hans hustrus generösa gästfrihet och umgänge, är ett sant nöje.
1975 disputerade Saxlund vid Stockholms Universitet på en avhandling med titeln ‘1914 års idéer: En studie i svensk litteratur’, som han dock alltid framhåller sitt missnöje med, betonande hur olyckliga omständigheter framtvingade ett förhastat avslutande. Ämnet är dock viktigt och fortfarande otillräckligt behandlat. Jag citerar några stycken från förordet och det första kapitlet:
“1914 års idéer var en oenhetlig grupp av politiska uppfattningar, som uppstod kring första världskriget. Företrädarna för dessa idéer var konservativa och stod i den samtida politiska debatten på den försvarsvänliga sidan. Under världskriget ställde de sig ofta på centralmakternas sida. Idéernas filosofiska rötter finner man också i tysk filosofi från 1800-talet och från tiden före och under världskriget.
I sin mest genomtänkta form företräddes idéerna av professorn i statskunskap Rudolf Kjellén. Genom sitt författarskap i press och i olika tidskrifter och genom sin verksamhet som riksdagsman hade han möjligheter att påverka stora grupper av opinionen. Det torde inte heller vara någon tvekan om att 1914 års idéer innebar en levande realitet för många, trots att Kjellén parlamentariskt var relativt isolerad…
För den kulturuppfattning som låg under idéerna spelade Kjelléns professorskollega och vän, kanske också inspiratör, Vitalis Norström en avgörande roll. Norströms kulturkritiska författarskap angreps utifrån skilda utgångspunkter av både Hans Larsson och Hjalmar Söderberg. Som författare är både Norström och Kjellén hemfallna åt ett skrivsätt, som ofta gör deras tankar dunkla och svårförståeliga.
Det fanns även andra konservativt sinnade filosofer, som inte stod främmande för 1914 års idéer eller för vissa inslag i dessa, t. ex. Harald Hjärne.
Politiskt företrädes idéerna närmast av den grupp, som kallades unghögern. Denna rörelse fortsatte sin politiska verksamhet även efter världskrigets slut och kom att företrädas av personer som Adrian Molin, Erik Arrhén och Rütger Essén. Även den s. k. aktivismen tog intryck av idéerna.
Vad innebar 1914 års idéer mera konkret? Hur har de uppfattats av eftervärlden? Den senare frågan är lättare att besvara kortfattat än den förra. 1914 års idéer har genomgående uppfattats i negativa termer. De har setts som uttryck för krigsdyrkan och aktivistisk krigshets. Man har pekat på deras antidemokratiska tendens och nationella storvulenhet…
I viss mån är också polemiken mot 1914 års idéer en förlängning av Strindbergsfejden. Nittiotalister och konservativa angriper Strindberg – eller angrips av honom – medan liberaler och socialister stöder honom. Frontställningen är densamma när det senare kom att gälla 1914 års idéer. Idéerna försvaras av personer som Kjellén, Böök och Hallström, de angrips av t. ex. Hans Larsson…
Konflikterna gällde också helt olika sätt att betrakta tillvaron. I Vitalis Norströms kritik mot Ellen Keys framtidsoptimism och rationalism finner man ett exempel på detta. Det existerade en konservativt präglad kritik mot hela den rationella 80-talsandan. Vitalis Norström beundrade den tyske filosofen Rudolf Eucken, vars idealistiskt färgade förkunnelse är helt i linje med reaktionen mot rationalismen. Euckens och Norströms idéer fick stor genomslagskraft icke minst bland yngre teologer och kyrkomän.”
Avhandlingen är uppdelad i två huvuddelar, där den första behandlar de nämnda filosofiska, statsvetenskapliga och teologiska idégivarna (och ytterligare några sådana), den senare idéernas uttryck i skönlitteraturen. Det finns ännu inte mycket annat skrivet om detta som en mer enhetlig strömning, och Saxlunds avhandling erbjuder en början; andra bör följa i hans spår, och mycket återstår inte minst när det gäller den av den nödvändiga urskillningen präglade bedömningen av dessa idéer och de strider de gav upphov eller bidrog till.
Slutligen vill jag nämna att man numera då och då kan ta del av Saxlunds värdefulla, initierade kommentarer också i denna blogg.
Jean-Marc Nattier: Terpsichore
Nationella svenskar och minoriteter
Det har de senaste dagarna visat sig att det finns en del jag inte håller med Björn Söder om, och det finns anledning att återkomma om detta. Men det gäller inte det han såvitt jag uppfattat det sagt i dessa samma senaste dagars debatt om svensk nationalitet och minoritetsnationalitet. Den är för mig helt obegriplig, och i sin obegriplighet bisarr. Riksdagsledamöter säger att han inte är deras talman, och tilltalar honom, i egenskap av talman, på minoritetsspråk i syfte att protestera mot någonting. Vad? Varför? Är inte allt Söder sagt rena självklarheter? Jag förstår ingenting.
Samerna, judarna, tornedalsfinnarna och romerna erkänns som jag minns det numera formellt i grundlagen som “nationella minoriteter”, och har därmed fått förstärkta rättigheter i enlighet med Europarådets konvention rörande sådana. Sverigedemokraterna var kritiska mot denna ändring i grundlagen såtillvida som det var oklart hur många minoriteter detta skulle utsträckas till (vi har ju oerhört många nya stora) såväl som hur långt rättigheterna som sådana skulle utsträckas. Men självklart accepterar partiet riksdagens och Europarådets uppfattning att det finns nationella minoriteter. Det var just det Söder betonade.
Erkännandet av de nationella minoriteterna som sådana beror på att de själva, eller många medlemmar av dem, vill bevara sin nationella identitet i denna mening (baserad på etnicitet och kultur) och inte bli svenskar i samma mening, d.v.s. assimileras. De blir därmed svenskar endast i den meningen att de har svenskt medborgarskap. Detta fenomen finner vi naturligtvis över hela världen, varhelst olika folk lever inom samma statsbildning, konstituerad av en av dem. Minoriteterna har där ofta historiskt fört en kamp för att bevara sina respektive identiteter och fortsätter göra det.
Vad det handlade om nu var definitionen av nationella minoriteter i förhållande till de två slagen av svenskhet. Definitionsmässigt finns en skillnad mellan nationell minoritet och nationell svenskhet, en skillnad som det alltså är minoriteterna själva som historiskt inskärpt betydelsen av, och därmed av den för definition logiskt nödvändiga ömsesidiga exklusionen.
Detta berör dock alltså inte den medborgerliga svenskheten (om jag för tydlighetens skull får använda detta uttryck). Och medlemmar av nationella minoriteter som bott i Sverige en längre tid kan assimileras, bli nationella svenskar, identifiera sig med den svenska nationaliteten. Ytterligare andra medlemmar av nationella minoriteter kan naturligtvis välja att identifiera sig både med minoriteternas nationalitet och den svenska – en blandning, kombination, eller kanske syntes. (För den delen kan även nationella svenskar välja att identifiera sig som något annat, eller både-och.)
Men många insisterar alltså på den nationella minoritetens exklusiva självförståelse och förblir därför endast medborgerliga svenskar. Och de många nyligen anlända invandrargrupperna från helt andra kulturer är givetvis inte nationella svenskar. Vad är kontroversiellt i att konstatera detta? Det är ju helt absurt att bli upprörd över det.
Världen är full av historiskt framvuxen etnisk och kulturell mångfald av identiteter, traditioner o.s.v. Att inte realistiskt erkänna och hantera denna mångfald är fullständigt verklighetsfrämmande och dessutom skrämmande destruktivt. Man måste befinna sig ofattbart långt ut i de radikala ideologiernas och sentimentens töcken av motsägelser för att finna något som helst problematiskt i Björn Söders uttalanden.
Kurprinzstraße, Leipzig
Sympatiskt från tyska vänstern
Det finns naturligtvis mycket jag inte håller med Sahra Wagenknecht om, men i anförandet nedan instämmer jag fullständigt; det är i alla avseenden perfekt. Den enda risken är att det kan uppfattas som ensidigt och generellt antiamerikanskt genom att det inte säger allt, genom sådant som det inte säger. I det Wagenknecht säger, har hon rätt.
Nästan varje argument skulle kunna vara hämtat direkt från den egentliga amerikanska konservatismens företrädare, eller motsvarande läger i övriga Europa – ja nästan varje exakt formulering. Här finns ingenting specifikt för den tyska vänstern. Detta säger en del väsentliga saker om vår tid. Själv åberopar Wagenknecht inte bara gamla tyska socialdemokratiska ledare, utan även Helmut Kohl.
När hon använder uttrycket “Spiel mit dem Feuer” associerar man till den bok med denna titel om Ukrainakonflikten som tidigare i år utgavs på ett tyskt vänsterförlag och med tysk vänsterredaktör.
Parentetiskt vill jag nämna att Wagenknecht har forskat om den tidige Marx’ förhållande till Hegel. Jag har inte tittat närmare på hennes bok Vom Kopf auf die Füße? Zur Hegelrezeption des jungen Marx, oder: Das Problem einer dialektisch-materialistischen Wissenschaftsmethode (1997), men den berör det jag finner viktigt även för dagens idealistiska filosofi i den mer egentligt hegelianska marxismen.
I ett TV-program från augusti ägnas en del uppmärksamhet åt hennes intresse för den klassiska tyska litteraturen.
Att svara Stefan Olsson
Det är svårt att veta hur man ska svara moderaten, statsvetaren, chefen för tankesmedjan Frivärld, debattören och författaren till Handbok i konservatism Stefan Olsson på annat sätt än genom att upprepa det han själv citerar från mig i sitt senaste blogginlägg, tydligen i tron att detta på något sätt i sig är något som talar mot mig.
“Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?” Så inleder Olsson sitt inlägg, ägnat den senaste ryska flygincidenten sydväst om Malmö.
Mitt i inlägget skriver han plötsligt: “Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ‘Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland’, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.”
Varför ska jag bortförklara fredagens händelse? Finns någonting i det Olsson citerar eller i vad jag i övrigt skrivit som kräver att jag gör det? Naturligtvis inte. “De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ‘artificiella’ utan högst påtaliga”, tillägger Olsson. Naturligtvis är dessa militära kontakter inte artificiella. Vad jag skrev var att konflikten med Ryssland var artificiell, d.v.s. den konflikt som leder till militära kontakter av det aktuella slaget.
Konflikten är ju, som Olsson korrekt återger den “ryska berättelsen”, resultatet av NATOs provocerande agerande i (bl.a.) Baltikum och försöken att utvidga sin makt i Ukraina, och som han lika korrekt återger mig hade vi inte haft den om inte USA, EU, NATO och George Soros blandat sig i (Soros är här en metonymi). Ryssland upplever sig som tillbakaträngt och i behov av att försvara sig. Exempelvis flyger även NATOs plan, som ständigt övar i Östersjön, med avstängda transpondrar som gör dem osynliga för den civila trafiken, ja svenskt stridsflyg gör det.
Det enda jag kommer på som är viktigt att upprepa här är det viktiga faktum som jag redan flera gånger betonat och som genom hela konflikten varit uppenbart för alla som följer mig här i bloggen och i sociala media, nämligen att “berättelsen” också är amerikansk och på intet sätt specifikt rysk eller min. Senast i fredags skrev jag följande:
“Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media, är amerikanska. Personer som [Reagans Moskvaambassadör] Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.
Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som ‘Putins propaganda’.”
Jag ber om ursäkt för upprepningen. Även på Facebook använder Olsson samma märkliga debatteknik. I en diskussion föranledd av att Jan Sjunnesson postat ett tidigare blogginlägg av Olsson om “kålsuparteorin”, där hela det kalla krigets argumentation mobiliseras, skriver han, inledande med ännu ett citat från ett av mina inlägg i denna blogg:
“‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.’
Citatet sammanfattar väl hur den [sic] Putinvännerna i SD-kretsar ser på världen.”
Vad kan jag säga om detta? Olsson menar uppenbarligen återigen att citatet är oerhört komprometterande. Debattekniken och attityden säger mer om Olssons förväntade läsare, hans extrema neokonservativa kretsar i Moderaterna o.s.v., än om mig och min ståndpunkt. Citatet sammanfattar förvisso, och förhoppningsvis också väl, hur jag och många andra i SD och även på annat håll ser på konflikten.
Det enda som kan diskuteras är begreppet “Putinvänner”. Säkert finns Putinvänner som är rent proryska, som till skillnad från mig förespråkar en anslutning till Ryssland i denna konflikt av samma slag som den olssonska till NATO, USA och EU. Onekligen ser sannolikt även de konflikten på det sätt jag beskriver i citatet. Men deras ställningstagande skulle innebära samma uppgivande av den svenska frihets- och självständighetslinjen som det Olsson med sådan märkligt enögd fanatism förespråkar i andra riktningen. Min linje innebär strävan efter vidmakthållna goda förhållanden (“vänskap”) åt båda hållen och i och genom detta efter avspänning och avveckling av konflikten.
Att skulden till konflikten måste läggas där jag lagt den innebär varken en “antiamerikansk” hållning (USA har också helt andra traditioner, och en historiskt väl etablerad opposition mot den förda politiken finns alltså där) eller någon ensidig anslutning till Ryssland (alla som till skillnad från Olsson följt vad jag skrivit vet att, och på vilka punkter, jag är kritisk även mot Ryssland).
“Om Jan Olof Bengtssons blogginlägg, vilka jag nu har läst”, fortsatte Olsson på Facebook, “är representativa för SD:s hållning, eller en betydande del av SD, sviktar politiken betänkligt. Inget parti man håller i handen när det börjar blåsa.” Detta alltså från vad som av allt att döma är en outrerad neocon som med fullständigt explicit målmedvetenhet tycks vilja reducera Sverige till en lydstat till det neocon-dirigerade, amerikanska, globalt liberal-revolutionära oligarkväldet. Vill svenskarna hellre hålla denna person i handen? Man kan inte säga att det i själva verket är han som sviktar. Han har ju överhuvudtaget inte stått upp för svensk självständighet. Att döma av hans senaste blogginlägg är han redan från början en ihopbrakad katastrof.
I själva verket kan Olsson, trots citaten, knappast sägas ha läst mina blogginlägg. Hade han gjort det hade han omedelbart sett att de inte är representativa för SDs hållning. Det är ju s.a.s. just det faktum att de inte är det som är vad de handlar om; vad jag gör i dem är ju att jag förespråkar en justering av SDs hållning i den aktuella konflikten, så att kritisk tydlighet visas även mot väst.
Att mina inlägg inte är representativa påpekades också på sedvanligt emfatiskt manér av min partivän Robert Ericsson. Dock gäller fortfarande, exempelvis efter att man senast replikerat på Expressens Patrik Kronqvists anklagelse att SD gullar med Putin, att partiets nuvarande hållning såsom formulerad av de huvudsakliga talespersonerna på detta område skiljer sig mindre från min än såsom formulerad av just Ericsson. Det kan finnas anledning att återkomma om detta.
Att svara Stefan Olsson kan för min del bara innebära att upprepa sådant jag redan sagt, och inte minst just det han själv citerar från mig. Det blir en märklig debatt.
Olle Bengtsson 