Jan Olof Bengtsson

Partimedlemmars offentliga och av smutskastning åtföljda torgförande av interna partiangelägenheter rörande SD Stockholms stad i den anonyma Flashback-kloaken har just nu lugnat ned sig. Det är säkert bara tillfälligt. Men även om denna nya dimension av svensk politik, eller åtminstone av SD:s verklighet, kan tyckas ha blivit bestående, finns det ännu ingen anledning att ge upp tron att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att med åtminstone tillräcklig framgång hantera fenomenet på det sätt jag har försökt.

Att tvingas ta upp interna angelägenheter även på detta sätt är obehagligt, även om jag fortfarande inte kommer gå in på de avgörande orsakerna till att jag själv beslöt att inte ställa upp för omval till distriktsstyrelsen. Men såvitt jag kan se finns inget annat sätt att bemöta de nya metoderna. Man ska inte kunna vinna med hjälp av dem!

Det är sorglustigt att se hur kritikerna av nystartsförslaget på fullt allvar tror, eller låtsas tro, att Mattias Karlsson uppfattar Jimmy Hesselbäck, Maggi Haglund (nu avhoppad), Bruno Nordmark och de andra i den sittande rumpstyrelsen som ett politiskt hot, och av detta skäl vill bli av med dem.

Jag kan i viss mån förstå att han betraktade William Hahne som ett inte bara personligt utan även politiskt hot, trots att denne i verkligheten knappst var något större sådant och gick mycket långt i nedtoningen av de politiska skillnaderna. Men den ideologiskt ointresserade Hesselbäck och hans likartade anhängare? Att se dem som ett hot av något som helst slag mot Karlsson är en grov missuppfattning och överskattning.

Det var svårt att finna tillräcklig motivation för att fortsätta diskutera med Flashbackskribenterna när ingen av dem förklarade vilken den avgörande politiska skillnaden skulle vara mellan nystartens styrelseförslag å ena sidan och rumpstyrelsen och enmansvalberedningens förslag, som Hesselbäck i den offentliga presentationen förklarar att det är han själv som satt ihop, å den andra.

En av flashbackisterna, KlausStein, hade ju rentav avslöjat att han inte var intresserad av någon sådan eventuell skillnad, utan att det för honom bara handlade om Karlsson och hans påstådda tyranniska maktmissbruk som sådant, oavsett politik, som nu sades ha uttryckt sig genom nystartsförslaget. Det blev därmed uppenbart att kritiken i alldeles för hög grad handlade om gammalt dunkelt personligt-psykologiskt agg som omöjligen kunde äga tillräckligt allmänintresse.

Maktmissbruk och illegitim toppstyrning kan självklart vara problem som måste hanteras i sig, alldeles oavsett koppling till politiska frågor. Men eftersom kritikerna inte kommit med några bevis för att det skulle vara fråga om något sådant i det aktuella fallet, och jag själv har åtminstone viss inblick i hur det hela har gått till, förmår jag inte tillräckligt intressera mig för detta just nu.

Smokey är upprörd över att jag anser honom och de andra förblindade av hat mot Karlsson. Vad han missar är att min tonvikt inte ligger på detta hat som sådant, utan på det faktum att det, oaktat dess natur och dess grunder, gör honom och de andra blinda för de helt icke-politiska skeenden som är vad som i verkligheten ligger bakom tillkomsten av nystartsförslaget. På att det gör dem oförmögna att se att det nu är en ny situation. Jag kan försäkra Smokey att det förhåller sig så, men jag har ju en stor nackdel i den här diskussionen eftersom jag till skillnad från de anonyma i kloaken vill avstå från att närmare gå in på vissa av de interna skeendena.

Smokey skriver: ”Tomtarna som kampanjar för Nystart lever i ett fullständigt delirium om att det plötsligt skulle stå två fria medlemsinitiativ till styrelseförslag emot varandra nu, och att för första gången i världshistorien partitoppen inte skulle ha sin fingrar i syltburken det allra minsta, utan godmodigt luta sig tillbaka och bara passivt titta på.”

För att börja med Karlsson kan jag givetvis inte med säkerhet veta att han inte utövat påtryckningar på någon eller några av dem som drivit nystartsinitiativet. Till skillnad från Hesselbäck har jag, eftersom jag inte ställer upp för omval, inte varit med på många möten med nystartsgruppen. Vad jag har gjort är att jag har beskrivit hur jag uppfattat nystartförslagets tillkomst, och såvitt jag kunnat se har Karlsson inte varit involverad. Det är givetvis inte bara så att jag inte hört honom ”officiellt uttala sig i frågan”. Det är därför att jag trots mitt begränsade deltagande haft viss inblick i hur det hela gått till som jag ställer mig kritisk till de monomana Karlsson-hatarnas tolkning och deras användning av den uppkomna situationen för att förnya förra årets beklagliga och nu ovidkommande, SDU-relaterade konflikt.

När det gäller partitoppen i övrigt tycks åtminstone visst stöd för nystarten finnas där, men det är högst oklart hur många och vilka fingrar man har i syltburken. Jag tror, eller hoppas åtminstone, att man stöder nystarten av samma skäl som föranledde att initiativet till den först togs av medlemmar på distriktsnivån – medlemmar som uttryckt missnöje med specifika missförhållanden. Jag upprepar att hälften av vad som efter vårens uteslutningar och avskiljandet av SDU i september återstod av William Hahnes styrelse nyligen avgått, och är involverad i nystarten. Hade så inte varit fallet hade det knappast blivit någon nystart.

Om Karlsson-toppen stöder nystarten stöder den därmed alltjämt hälften av Hahnes styrelse. Hade den velat få bort hela styrelsen och inte bara Hahne själv och hans närmaste, skulle den bara behövt fullfölja hotet att inte godkänna årsmötet. Så skedde inte, styrelsen tillträdde, om än med två månaders fördröjning, och ett fungerande samarbete med partiledningen etablerades.

Men även om det vore Karlsson och hela partitoppen som ensamma tagit initiativet till och varit de pådrivande bakom engagemanget hos de i nystartsgruppen som inte satt i styrelsen – ja t.o.m. om de nu, som trådstartaren Tjockisen befarar, skulle planera att upplösa hela Stockholmsdistriktet om det hesselbäckska valberedningsförslaget skulle få medlemmarnas förtroende, en åtgärd jag tycker vore mycket olycklig och som framför allt borde vara fullständigt onödig – kvarstår frågan om den politiska innebörden.

Här har nu emellertid Frappie, enligt egen uppgift en av de aktiva medlemmarna i distriktet, äntligen uttalat sig. ”SD är speciellt”, skriver han, ”för SD är det parti många har ställt förhoppningar till skulle vara det parti som förhjälpte Sverige, vårt land, i ödesfrågan om invandringen. Många har bokstavligen offrat liv och blod för den saken, i partiets tjänst. Och de flesta…förstår att när en liten penningsugen klick kapar partiet, utesluter alla som vill ha några andra i ledningen, låter de kvarvarande rösta fram sig och sedan i princip avskaffar partiets invandringskritik av rent personliga bekvämlighetsskäl, börjar dagtinga med moderaterna om ’integration’ och annat, ja, då tar det hus i helsike bland de som har blivit förrådda.” Det är, förklarar han, detta som är orsaken till att ”den här konflikten inte lägger sig”.

Här visar det sig att den drivkraft bakom de ständiga angreppen på Flashback som jag menade måste finnas också verkligen finns, åtminstone hos Frappie själv. Till helt övervägande delen förblir Flashbackkritiken baserad på en rent personlig maktspelsanalys utan politisk innebörd. Hade Frappie inte nu kommit med detta hade det varit omöjligt att orka fortsätta intressera sig för hans och de andras tolkning av skeendet.

Jag bortser från frågan om partiledningen är en penningsugen klick, eftersom även den framstår som irrelevant för det aktuella ämnet, och noterar bara att det redan av Flashbacktråden framgår varför kanske inte alla känner sig fullständigt övertygade om att Hesselbäck och hans anhängare är de rätta att rädda partiet från penningsugna klickar. Jag bortser också från frågan om uteslutningar som sådana, som är en del av maktmissbruksfrågan. Vad jag vill fokusera på är enbart den påstådda politiska innebörden.

För där handlar det om helt avgörande frågor som verkligen förtjänar diskussion. Är SD på väg att radikaliseras? Håller SD på att närma sig extremismen? D.v.s., har SD anpassat sig till den svenska politiska korrektheten, d.v.s. den verkliga radikalismen och extremismen? Har partiet svikit genom att ändra och försvaga sin position i invandringsfrågan? Är det berett till förkastliga kompromisser med Moderaterna om integration för regeringssamarbetets skull? Här står vi inför det ”halvgamla andras” problem.

Fler sakfrågor skulle kunna tilläggas: har SD, exempelvis, övergivit den rätta linjen på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens område under Julia Kronlid, Björn Söder och Mikael Jansson? Den invändning som framförts att utrikespolitiken, exempelvis Mellanösternpolitiken, inte är av så stor betydelse när det gäller sammansättningen av en lokal styrelse är delvis relevant, men bara delvis. Alla partiets frågor diskuteras i medlemsaktiviteter på alla nivåer, och distriktsnivån är en relativt hög sådan. Under hösten har vi haft såväl Söder som Jansson som talare vid stora möten. Vidare har ju distriktsstyrelsen inflytande på dessa frågor inte bara vid landsdagarna utan även genom nomineringar till riksdagslistan.

Problemet är bara att när vi, såsom är meningen, tillämpar Frappies politiska förklaring på ämnet för den aktuella diskussionen, innebörden blir i det närmaste komisk. Karlsson skulle ha ingripit mot rumpstyrelsen medels nystartsförslaget eftersom han i princip vill avskaffa partiets invandringskritik och dagtinga med moderaterna om integration och annat, och rumpstyrelsen och det hesselbäckska styrelseförslaget står i vägen för detta genom att driva en hårdare linje i invandringsfrågan och vara mindre villiga att kompromissa med Moderaterna?

I sak vore det mycket rimligare, om än också ointressantare, att bara säga att Karlsson sannolikt fortfarande i viss mån ogillar Hesselbäck och de andra för att de från hans perspektiv tog fel ställning förra året, och, omvänt, att en viss ovilja mot Karlsson hänger kvar hos Hesselbäck sedan dess. Men som jag redan förklarat är detta historia, och historia som rumpstyrelsen sedan länge är helt inriktad på att övervinna.

Det är svårt att komma på något kvarstående uttryck för motstånd mot partiledningen från dess sida. Hesselbäck samarbetade förvisso med den av Karlsson ogillade Fria Tider när han i vintras lanserade kampanjen för de hemlösa: tidningen publicerade flera artiklar om den, och jag tror att den i det nya hesselbäckska styrelseförslaget ingående Madeleine Nilsson skrev en av dem. Men skulle Hesselbäck vara mer positivt inställd till denna publikation, och därmed förespråka en hårdare linje i invandringsfrågan utan dagtingan med Moderaterna, än ur-bunkermännen David Lång och Jacob Eriksson, eller Per Ossmer? Det är inte sannolikt. Och skulle fler indikatorer av detta slag finnas gäller detsamma om dem.

Jag har aldrig någonsin sett minsta lilla skymt av någon som helst politisk diskussion förd av de olika styrelseförslagens medlemmar i samband med dessa förslags framläggande. Arbetet i en distriktsstyrelse handlar i mycket om administrativa och praktiska saker utan direkt politisk innebörd i sig; det är på intet sätt så att politik hela tiden diskuteras. Tyvärr har politik, som jag kort nämnt, rentav diskuterats i alltför liten utsträckning under det verksamhetsår som nu går mot sitt slut.

Ingenting som rör hårdare invandringskritik eller kompromisser med Moderaterna har någonsin kommit upp. “Sveriges Donald Trump” har aldrig hållit något politiskt tal eller skrivit någon politisk artikel – lika litet som någon annan i rumpstyrelsen. Hans heroiska insats för “folket med tusenårig historia” inskränkte sig i talarstolen på de viktiga landsdagarna i november, då det verkligen gällde, såvitt jag minns till en halv minuts plädering för studielån till körkort.

Sarkasmen här är inte riktad mot Hesselbäck och de andra – som jag redan sagt kan de, på rätt plats i organisationen, göra utmärkta insatser. Ja, de har gjort några utmärkta insatser även på sina nuvarande platser. Exempelvis gick de snabbt med på att betala kommuniktionschefen Joakim Wallersteins kampanj på Östermalmstorgs tunnelbanestation mot tiggeriet, när vi med mycket kort varsel kallades till en presentation av den på riksdagskansliet i somras, och de hjälpte sedan också till med flygbladsutdelning under genomförandet. Det finns även anledning att tro att om styrelsen förblivit intakt, sådan den ursprungligen var tänkt, med Hahne som ordförande och Adam Berg som sekreterare, de skulle gjort ännu utmärktare insatser.

Men begränsningarna måste nämnas p.g.a. de måttlösa underjordiska anspråken å dessa ledamöters vägnar och angreppen på nystarten. Den ende från oss, Hahnes styrelse, som på landsdagarna, i enlighet med av mig framförda önskemål, fortsatte driva kritiken mot partistyrelsen, eller närmare bestämt mot medlemsutskottets ordförande Magnus Olsson som vid detta tillfälle valdes in i partistyrelsen, var nystartens Ossmer.

Det finns m.a.o., som jag nu många gånger och på många sätt visat, ingen politisk skillnad mellan nystarten och Hesselbäck/valberedningens förslag. Jag stöder nystartsförslaget av helt andra skäl.

Smokey säger fortfarande ingenting av politisk betydelse, men kommer ändå i åtminstone någon liten utsträckning in på frågan om politiskt innehåll. Han vänder sig nämligen på följande sätt mot vad jag kallat ”enhetslinjen”: jag har, skriver han, ”en idé om en ’enhetslinje’ som [jag] tycker är överlägsen eftersom den är fullständigt abstrakt, och som [jag] propagerar för som en stillastående klocka oavsett hur landet ligger. Det är samma sorts idé som när Dalai Lama ber ett fullsatt Globen tänka på fred samtidigt för att förändra världen. Jättegulligt!” Jag sjunger rentav: ”Imagine enhetslinjen / Living life in peace / Uo-uh o-o-uhh! / You may say I’m a dreamer / But I’m not the only one / I hope someday you’ll join us / and the party will be as one”. Här följer han Frappie, som tidigare påstått att min politiska filosofi kan sammanfattas som “kan inte bara alla sitta i ring och hålla varandra i handen och sjunga Kumbaya”.

Alla som läst mig vet förstås att detta är fel på samtliga punkter. Min linje har varit att övervinna den politiskt-sakligt och ideologiskt betydelselösa eller åtminstone fullständigt otillräckligt betydelsefulla konflikten från förra året. Jag har velat försöka lämna något litet bidrag till att ena dessa båda sidor, så att den begränsade personkonflikten med SDU-toppen inte skulle spridas och fördjupas till en bestående spricka i partiet och framför allt Stockholmsdistriktet. Som jag förklarat är enhetslinjen fortfarande aktuell såtillvida som man bl.a. just på Flashback vill fortsätta denna konflikt och förvärra den med anledning av dagens nya situation. Och nystartsförslaget överensstämmer med linjen såtillvida som det innehåller personer från båda förra årets sidor.

Men det är ju jag som mot Smokey insisterar på att landet inte alls ligger som förra året, att nystartsförslaget tillkommit av skäl som är skilda från förra årets konflikt. Det är jag som säger att Smokeys och de andras analys och förståelse av allt som händer i SD propageras som en stillastående klocka oavsett hur landet ligger, och att detta nu blir fullständigt missvisande.

Att min linje som sådan, i övrigt, skulle vara abstrakt och Lennon-utopisk är bisarrt. Just i mina senaste diskussionsinlägg riktade till Smokey, Frappie och de andra har jag ju med stor konkretion påmint om att den drivs utifrån distinkta, innehållsligt bestämda positioner. Även om de inte i allo överensstämmer med den gamla SDU-ledningens – som jag nämnt menade den att konflikten inte handlade om några avgörande åsiktsskillnader eftersom några sådana inte fanns – var det ju under hela förra året just jag som i långt större utsträckning än någon av de av Smokey, Frappie och de andra nu försvarade rumpledamöterna kritiserade partiledningen, och jag gjorde det just utifrån denna enhetslinje. För bara två veckor sedan upprepade och vidareutvecklade jag ju dessutom på vilka punkter denna linje skiljer sig från Karlssons.

Min önskan har förstås varit att hela partiet, bortom den förhandenvarande situationen i Stockholm som inte har med detta att göra, skulle kunna enas kring även detta politiska innehåll i min linje, d.v.s. i det nya tredje. För mig handlar detta bl.a. om vissa viktiga politiska skillnader. Men Smokey och Frappie avvisar tydligen denna vision, som verkligen skulle kunna hålla partiet på rätt kurs. De sätter i stället sin tilltro till Hesselbäck som SD:s räddning… Jag hör väl för dem till ”Karlssons lakejer”…

I ett senare inlägg påstår Smokey, vidhållande påståendet om min linjes abstraktion, att mitt accepterande av en styrelseplats “uppenbarligen” inte var ett ”ställningstagande”. Detta sägs med anledning av Björn Söders dementi på Facebook av Hesselbäcks/valberedningens presentation av honom som ”adjungerad ledamot” i sitt förslag. Det var knappast acceptabelt i detta politiska föreningssammanhang att valberedningen på det sätt som skedde inför årsmötet och medlemmarnas val överhuvudtaget ange en person som adjungerad ledamot, en obefintlig post. Än värre blev det naturligtvis när det visade sig att Söder inte var med på noterna. NATO-samarbetaren Söders ansikte och formuleringen om adjungerad ledamot togs bort från presentationen, men i stället förklarades anmärkningsvärt nog, och med klumpiga formuleringar, att Söder “kommer bistå styrelsen med sin långa erfarenhet och stora kunskap i vårt styrelsearbete. Det kommer utveckla såväl oss som våra lokalpolitiska frågor. Stort tack!”

Flashbackisterna gick förstås igång med ytterligare malplacerade spekulationer i enlighet med den oföränderliga maktspelsanalysen. Men i Smokeys diskussion om ett eventuellt ställningstagande mellan de olika alternativen från Söders sida skymtar möjligen en svag liten skugga av en innehållslig-politisk dimension av deras tolkning. Besviken över dementin skriver Smokey att folk, eller snarare svenskar, ofta tackar ja till styrelseposter enbart för att förtroendet får dem att känna sig betydelsefulla.

Detta skulle alltså gällt Söder: han skulle ha ställt upp, och dementin skulle enbart visat att han inte gjort det som ett ställningstagande. I hans fall stämmer det naturligtvis att han inte gjorde något ställningstagande, eftersom han överhuvudtaget inte kände till att det fanns några alternativ att välja mellan. Sanningen måste naturligtvis vara att Söder förklarat sig villig att som adjungerad (ej ledamot) assistera distriktsstyrelsen som sådan i dess arbete, alldeles oavsett vem som satt i styrelsen. Dementin inleddes ju med att Söder förklarade att han ”uppmärksammats på att det finns olika förslag till distriktsstyrelse”, vilket, som han därvid också måste ha sett, bl.a. innebar att den sittande styrelsen uppdelats på de olika förslagen.

Men det skulle också gällt mig: jag skulle inte ha tagit ställning för Hahnes styrelseförslag utan endast tackat jag för att känna mig betydelsefull. Men var och en som till skillnad från Smokey läst i synnerhet mina inlägg från förra våren, men också mina många tidigare inlägg om SD, vet förstås att detta är nonsens, att jag ställde upp i Hahnes förslag just för att jag trodde på den vision som personerna som ingick i det och flera andra mig närstående och till förslaget knutna omfattade: det “nya tredje”.

Och det är även bl.a. på grund av en icke-politisk aspekt av just detta nya tredje, målsättningen att uppnå större professionalism och kompetens, som jag nu stött nystarten. Det finns några enstaka som jag inte känner så väl i nystartsförslaget, och några som jag nominerade saknas tyvärr. Men i synnerhet presidiet med Lång och Eriksson befinner sig, har jag anledning att tro, på en helt annan nivå ifråga om politisk, administrativ och kommunikativ kompetens och professionalism, såväl som, och inte minst viktigt, förenings- och styrelseformalia, än Hesselbäcks och valberedningens förslag – något som är akut nödvändigt i detta viktiga distrikt i Sveriges snart största parti.

Slutligen talade jag i en text från 90-talet om ”John Lennons tomt, kallt och ödsligt utopiska sång”, och jag återkom till den i ett djupare kritiskt-analytiskt sammanhang i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop – d.v.s. den sång den märkvärdigt enfaldige Smokey tror uttrycker min enhetslinje.

Jag är medveten om att det finns åsiktsskillnader, ja delvis stora politiska åsiktsskillnader i partiet, inom den ”spännvidd”, det ”tänjande på gränserna”, som partisekreteraren Richard Jomshof accepterat som något naturligt. Och inom dessa gränser har jag alltså förespråkat en distinkt linje. Vad jag sagt nu är bara att varken den gamla konflikten eller de nya styrelseförslagen handlar om detta.

Och när det gäller de gamla personmotsättningarna tog jag mig faktiskt friheten att betrakta dem som futtiga i det större politiska perspektivet, att ställa mig utanför dem, och att fortsätta försvara en enhetslinje för att förhindra deras irrelevanta fortplantning. Nystartsstyrelsen, med stöd från halva Hahnes styrelse, erbjuder både värdefull kontinuitet och övervinnande av kvarstående inaktuella konfliktmoment.