Den kåkstadsliberala tankesmedjan Timbro följer upp sin satsning på den groteska amerikanska romanförfattarinnan Ayn Rand med ett seminarium med filosofen Tara Smith från University of Texas och the Ayn Rand Institute. Medverkar gör även Carl Rudbeck, som alltså trots sin postmodernism fortfarande har kontakt med tankesmedjan. Om Timbro filmar även detta evenemang kanske jag kan återkomma till det i ett utförligare inlägg.
Tills vidare vill jag bara rekommendera Whittaker Chambers’ klassiska konservativa recension av Rands Atlas Shrugged, publicerad i National Review 1957 under rubriken ‘Big Sister Is Watching You’. “Out of a lifetime of reading, I can recall no other book in which a tone of overriding arrogance was so implacably sustained”, skriver Chambers i den magnifika sågningens peroration; “Its shrillness is without reprieve. Its dogmatism is without appeal.”
Dessförinnan har han på föredömligt sätt tydliggjort romanens avgrundslika åskådningsmässiga och politiska innebörd. Läs hela på National Review Online.
“Ernst Robert Curtius (* 14. April 1886 in Thann (Elsass); † 19. April 1956 in Rom) war ein Gelehrter, Romanist und Enkel des Philologen und Archäologen Ernst Curtius.
Curtius etablierte die Erforschung des lateinischen Mittelalters in der Literaturwissenschaft, gilt als einer der herausragenden Experten auf dem Gebiet der mittelalterlichen Literatur und zählt zu den bedeutendsten Vertretern der deutschsprachigen Romanistik.” Weiterlesen: Wikipedia
Ett ställningstagande för Sverigedemokraterna och motsvarande partier i övriga Europa är, som jag försökt argumentera, motiverat av det skälet att det blivit uppenbart att det gamla högerpartiet och det kristdemokratiska partiet inte längre står för en meningsfull konservativ, i betydelsen nyskapande traditionalistisk, politik, förankrad i det bästa i det svenska och europeiska kulturarvet.
Det har sedan länge stått klart att båda tvärtom arbetar, inte minst i och genom EU, för en abstrakt, radikal, revolutionär, i mycket från det under 1900-talet framvuxna och nu i hög grad neokonservativt dominerade USA men också av rent trans- eller postnationella organisationer styrd globalistisk politik, som redan låter oss skönja slutet för Europa och dess nationer. Den intellektuella och allmänkulturella kollaps detta innebär är monumental och tragisk. De gamla vänsterpartierna driver givetvis samma politik, och har i detta, i sin egen ideologiska självupplösning, anpassat sin ekonomiska politik till den före detta högerns – samtidigt som den senare accepterat vänsterns kulturradikalism.
Många som korrekt uppfattar denna situation frågar sig om partipolitiskt engagemang inom ramen för den parlamentariska demokratin överhuvudtaget längre är meningsfullt. Icke få kommer till slutsatsen att det inte längre är det, och söker i stället verka uteslutande på de kulturella, religiösa, akademiska områdena, bortom partipolitiken. Argument finns dock fortfarande för att engagemang i den senare är motiverat och påkallat.
Så är fallet trots att de efter den ovan kort sammanfattande analysen s.a.s. återstående partierna, de enda som nu kan komma ifråga, de enda på vars program står ett vändande av den katastrofala trenden, uppvisar flera från det konservativa perspektivet problematiska drag. Först och främst gäller detta naturligtvis nationalismen som sådan.
Denna kan självklart definieras på många sätt och har historiskt förelegat i många olika former. Och inte bara i den moderna historien. Håller vi oss emellertid till den senare är växlingen i dess ideologiska inriktning slående. Förenklat uttryckt var den under större delen av 1800-talet radikal och liberal; under samma århundrades sista årtionden blev den konservativ; och under 1900-talets första hälft blev den åter, i ny form, radikal. Dess värdering måste självfallet ta hänsyn till dessa och flera andra centrala variationer.
Dock finns en generell distinktion som jag velat föreslå som tillämpbar i samtliga fall, nämligen den mellan å ena sidan nationalism, å den andra nation och nationalitet. Jag är benägen att se den förra som i de flesta former en åtminstone potentiellt problematisk överdrift och förvrängning.
Givetvis blir nationalismen en fullt naturlig reaktion på det extrema, revolutionära projekt av massinvandring och programmatisk multikulturalism som exempelvis Moderata Samlingspartiet i Sverige, det brittiska torypartiet, de tyska kristdemokraterna och de skiftande franska högerpartierna driver. Det blir det begrepp som i denna helt nya situation ligger närmast till hands att tillgripa, den strömning som framstår som mest relevant att ansluta sig till, för det elementära syftet att försvara hotade egna värden och traditioner. Detta måste man ha förståelse för.
Men det hindrar inte att nationalismen som politisk ideologi, sådan den i samtliga former historiskt existerat, till och med för dessa syften, och naturligtvis för en lång rad andra, förblir otillräcklig. Kritiken av och det politiska motståndet även mot denna revolutionära politik kräver en ideologisk utveckling och fördjupning utöver nationalismen.
Det andra problematiska momentet i de nationalistiska partierna, och nära förbundet med nationalismen, är deras populism. Eller åtminstone deras ”lägre” populismen – inslag av ”högre” populism är i sig ofta försvarbara, ja värdefulla och välgörande. Men de senare blir tyvärr allt mer sällsynta; deras själva möjlighet blir alltmer begränsad under vår tids kulturella förhållanden.
Förutsättningen för ställningstagandet för de nationalistiska partierna måste, menar jag, vara att möjligheten finns att förändra dem i riktning mot kultur-, social- och värdekonservativa partier, mot den nyskapande traditionalism som är vad Europa och var och en av dess nationer behöver. Möjligheten att bygga vidare på de element av detta slag och de ansatser i denna riktning som de redan äger.
Det har hittills sett ut som om denna möjlighet verkligen varit för handen. SD omdefinierade sig ideologiskt som ett i första hand socialkonservativt parti, och även franska Front National har sänt ut starka signaler om vikten av ett alternativt Europasamarbete. Detta var stora framsteg som pekade entydigt i den rätta och nödvändiga riktningen. Man kunde önska att man omedelbart hade gått ännu längre, men det är begripligt att det i partileden skulle ha uppfattats som om alltför stora steg togs på en gång.
Tydligast blir skillnaden mellan nationalismen och den position jag försökt försvara i synen på Europa och Europafrågorna, och på det nära relaterade kulturpolitiska området. Europatanken och ett enat Europa, med bevarad nationell mångfald, måste försvaras. De respektive ländernas kulturella identiteter kan inte definieras i snävt nationella termer.
Men Europa är inte den abstrakta, nationerna likriktande enhet i globalismens större intressesammanhang som EU i alltför hög grad kommit att bli. Den ståndpunkt jag tidigt klargjorde här i bloggen innebär ett lika starkt avståndstagande från denna i verkligheten icke sällan rent antieuropeiska union som från nationalismen.
Europa är en konkret enhet, som existerar främst i och genom sina historiskt framvuxna nationer och regioner. Den förenande, allmänna europeiska identiteten, arvet från Athen, Rom och Jerusalem, och den differentierande nationella partikulariteten är inte motsatser, utan bildar den dynamiska mångfald av synteser som är både det verkligt existerande Europa och de verkligt existerande nationerna. Båda är lika viktiga. Det ena kan inte finnas utan det andra. Såväl EUs ideologer – inklusive den tidigare Europarörelsens från 1920-talet – som nationalisterna har en otillräcklig förståelse av dessa sammanhang. Nya kombinationer och mer eller mindre övernationella europeiska identiteter har naturligtvis genom hela historien skapats inom detta Europa. Men de har inte ersatt nationerna, och de är inte något problem så länge de förblir trogna den egentliga förenande identiteten och förstår och respekterar den historiskt framvuxna mångfalden och variationen.
SDs ungdomsförbund har visat stark vilja och förmåga att verka för det nödvändiga nya alternativa Europasamarbetet – ett samarbete som jag hoppas på sikt, med fortsatt historisk och ideologisk fördjupning, ska kunna ta de respektive partierna utöver sina nuvarande ideologiska begränsningar och bidra till räddningen inte bara av Europaidén utan i verkligheten också av de nationer nationalisterna kämpar för.
Därför är det problematiskt att SD som toppkandidater till Europaparlamentet nominerat två personer som av allt att döma är helt ointresserade av dessa frågor och i stället driver en rent populistisk-nationalistisk linje. Jag har tidigare skrivit om dem, och vill upprepa och betona att jag är övertygad om att de båda är förträffliga personer, som säkert gjort en utmärkt insats för partiet och för Sverige som kommunpolitiker i Småland. Men vad de hittills sagt om i Europafrågorna räcker inte.
Visst behöver vi ”Mer Sverige, mindre EU”, i den meningen att det nuvarande EU måste i grunden rekonstrueras och dess centraliserade makt i hög grad återföras till den nationella nivån. Men vi behöver inte mindre utan mer av det verkliga Europa. Vi behöver mer förståelse av svensk identitet som europeisk identitet. Vi behöver mer samarbete med de andra europeiska länderna på grundval av vår delade kultur och historia. Och skillnaderna mellan den position jag menar måste försvaras och populistnationalisternas blir påtaglig även på andra områden än kulturens. Vart och ett för sig är de europeiska länderna alldeles för små för att hävda sig mot stormakterna i dagens framväxande multipolära värld. Vi behöver både Sverige i Europa och Europa i Sverige – det sanna Europa, och det sanna Sverige som är en del av det.
”Vanligt folk mot Bryssel” är en sympatisk paroll i ljuset av de fanatiska jakobiner vi sedan länge skickat dit. Kristina Winberg och Peter Lundgren, SDs toppnamn på Europaparlamentslistan, skiljer sig utan tvekan markant från dem. De är nominerade med syftet att det vanliga folk som anses vara SDs kärnväljare ska kunna identifiera sig med dem. Det har ansetts nödvändigt att på detta sätt mobilisera dessa väljare, som vanligen inte röstar i Europaparlamentsvalet. Och Winberg och Lundgren ska verkligen lyftas fram: SD satsar i år mycket mer pengar på Europavalet än Moderaterna.
Kommer det fungera? Till de invändningar jag tror skulle kunna göras hör att de som identifieras som kärnväljare inte längre ensamma kan räknas som sådana, och att deras intresse för Europavalet kan tänkas vara så begränsat att de ändå inte kommer rösta. Den populistisk-nationalistiska storsatsningen riskerar redan därmed att slå fel. Till detta kommer att i stället för att få upp gamla kärnväljare från sofflocket, skrämmer den med stor sannolikhet bort de nya väljarna. Dessa, som nu i lika hög grad bör börja kunna räknas som kärnväljare, och som i stor mängd strömmat till partiet inte minst från M och KD, är ofta i högsta grad intresserade av Europa och tillhör dem som alltid röstat i Europavalet. Några av dem är kritiska till SDs kompromisslösa EU-motstånd, men har anslutit sig p.g.a. partiets ståndpunkter i andra frågor. Andra delar även det mesta av EU-kritiken, men förblir varma Europavänner och önskar alternativt Europasamarbete.
Med den linje jag föreslår i Europafrågan, och lämpliga kandidater som representerar den, skulle ännu många fler väljare av denna typ vinnas över – sådana väljare som verkligen röstar i Europavalet. Paroller och kandidater som bara signalerar främlingskap för Europa och illusorisk svensk självtillräcklighet alienerar dem. Alienerar just de väljare man för framtiden verkligen måste nå och måste vinna.
Samtidigt befarar jag alltså att dessa paroller och kandidater är otillräckliga för att mobilisera de gamla kärnväljarna. Vanligt folk vill inte ha vanligt folk – eller folk som bara är vanligt folk – som politiska representanter, och i synnerhet inte som politiska representanter i utlandet. Här står vi inför poulismens grundläggande misstag. Visst måste de politiska representanterna ha folklig förankring. Självklart måste den ideologiska och teknokratiska pseudoeliten avvecklas. Men vanligt folk vill i verkligheten representeras av ovanligt folk. Tvärtemot de nivellerande ideologierna är det i verkligheten det ovanliga som värdesätts, och inte bara inom politiken utan på alla områden.
Vanligt folk väljer just sådana företrädare som är bättre än de vanliga. Mer kvalificerade, mer kunniga, mer erfarna, mer omdömesgilla, mer ansvarskännande. Mer representativa för det bästa i den egna gemenskapen, kulturen, historien, traditionen. Endast det bästa är gott nog åt folket, som Gustav Möller sa. Folkstyret är helt beroende av på detta sätt fritt framvuxna och valda, genuina eliter – eliter som självklart bevarar kontakten och gemenskapen med folket.
Den populistisk-nationalisiska storsatsningen i Europavalet förväntas ge ett resultat som ”spiller över” till höstens riksdagsval. Men detta kan ju dessvärre ske inte bara i positiv utan även i negativ riktning.
Låt oss emellertid anta att partistyrelsen (som såvitt jag förstår fattat beslutet om nomineringen på egen hand, till skillnad från riksdagslistan – även om väl en valberedning måste ha varit involverad även här) har rätt i att Winberg och Lundgren och deras kampanj kan locka åtminstone fler av de gamla kärnväljarna. Även om så är fallet menar jag att det inte är tillräckligt. En sådan framgång upphävs av förlusten av de nya väljarna.
Därför föreslår jag att kampanjen omedelbart – det är inte lång tid kvar – kompletteras genom att sådana partiföreträdare som åtminstone behärskar Europafrågorna, och helst också är starkt engagerade i dem och intresserade av det alternativa Europasamarbetet, släpps fram och sköter debatten vid sidan av Winberg och Lundgren. Sådana finns ju.
På längre sikt – till nästa Europaval om fem år – krävs ett framodlande, i en delvis ny partikultur, av en ny typ av partiföreträdare som är fri från nationalismen och populismen i allmänhet. Socialkonservatismen, rätt definierad, på rätt sätt utvecklad och fördjupad, värnar bättre än nationalismen och populismen det som är bra och viktigt i det partiet hittills stått för. Med företrädare som är väl förankrade i den kan SD bli vad jag menar att det bör bli, ja av flera skäl måste bli: det sanna svenska Europapartiet. Vi behöver en sverigedemokratisk politik för Europa.
För många av dem som förstått den gamla högerns och kristdemokratins hopplöshet, och för den delen också de som blivit besvikna på vänstern, är meningsfullheten i fortsatt partipolitiskt engagemang beroende av en sådan utveckling. Detta är personer vars kultursyn, uppfattning av den svenska identiteten, och förståelse av Europa är sådana att de omöjligen kan acceptera populistisk nationalism som ett möjligt alternativ, en framkomlig väg. För denna stora grupp finns ett tomrum i dagens svenska och europeiska politik. Partier som SD bör fylla det.
Ett tecken på att en sverigedemokratisk öppning i övervakningsfrågorna och en förändring i linje med min argumentation i ett flertal inlägg kan vara möjlig, är den motion om översyn av IT- och integritetsfrågor som framlades på landsdagarna förra året av Christoffer Dulny och Pavel Gamov, och inte minst partistyrelsens relativt positiva och välkomnande svar. Jag återger här texten och svaret in extenso:
–
LO13004 – Översyn av it- och integritetsfrågor
Motionär/Motionärer
Christoffer Dulny, ombud Stockholms kommun
Pavel Gamov, motionär
Motionstext
För Sverigedemokraterna har Internet och den digitala revolutionen under de senaste decennierna inneburit att det skapats en viktig arena att verka på och som starkt bidragit till partiets framgångar. Bland annat lyfts lanseringen av partihemsidan 1997 fram som en viktig milstolpe i den nyligen utkomna skriften till 25-årsjubileet.
Utvecklingen på IT-området har varit viktig inte bara för vårt parti utan för för hela det svenska samhällets välstånd och demokrati och har lett till att Sverige idag ses som ett av världens mest framstående IT-länder. Denna teknikutveckling är något vi bör vara stolta över och bejaka i högre utsträckning. Sverige bör fortsätta utvecklas i den riktningen.
Precis som med allting finns det dock baksidor med det digitala samhället. För partiets del har det exempelvis handlat om kriminella grupper som gjort sig skyldiga till dataintrång i form av hackade hemsidor och stöld av känsliga uppgifter. För oss sverigedemokrater torde därför integritetsskydd vara en viktig aspekt när det gäller Internet.
Sverigedemokraterna har haft stor nytta av de nya kommunikationsmöjligheter som Internet erbjuder men saknar tydlig politisk inriktning när det kommer till frågor som gäller IT och integritet. Samtidigt har vi de senaste åren sett flera förslag både i riksdagen, från EU-håll och internationellt som syftar till att inskränka friheten och integriteten kopplad till It-samhället.
För att få bukt med att partiet saknar en tydlig hållning gällande IT- och integritetsfrågor kan exempelvis en arbetsgrupp tillsätts som, utifrån de principer som vägleder partiet, skapar ett sammanhängande inriktningsprogram där partiets hållning framgår. Partistyrelsen bör avgöra på vilket sätt man vill framhäva dessa frågor.
Jag föreslår Landsdagarna 2013 besluta
att Sverigedemokraterna verkar för att synliggöra och förtydliga partiets inställning i IT- och integritetsfrågor.
Partistyrelsens förslag till Landsdagarna
Partistyrelsen tillstyrker motionärernas synpunkt om att partiet saknar ett klart och tydligt program vad gäller informationstekniks- och integritetsfrågor. Partistyrelsen anser det dock inte ändamålsenligt att samla samtliga mycket heterogena integritetsfrågor inom ramen för ett principprogram. Partistyrelsen anser att det i stället är ändamålsenligt att låta en principiell pragmatism vara styrande för hur partiet ställer sig i vitt skilda frågor som fildelning, kameror på fotbollsarenor, patientjournalshantering eller Säkerhetspolisens rätt att rikta signalspaning.
Inom samtliga dessa områden ställs självklara värden i form av individens integritetsintresse och samhällets behov av effektivitet mot varandra. Avvägningen mellan dessa två värden samt i förhållande till andra ämnesspecifika omständigheter låter sig dock inte sammanfattas under några få vägledande principer eftersom att det kan handla om så vitt skilda ämnen som de som räknats upp ovan.
Partistyrelsen anser därför att det vore mer ändamålsenligt om sådana frågor behandlas noggrant och lyfts fram var för sig. Exempelvis kan ett separat program tas fram som behandlar fildelning och immateriellrättsliga frågor med tillhörande integritetsproblematiker, medan frågan om kameraövervakning på fotbollsarenor istället kan behandlas i ett program om sport och fritid eller arbetet mot huliganism.
Med anledning av ovan föreslås Landsdagarna besluta
Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) i Luxemburg har nu förklarat det s.k. datalagringsdirektivet ogiltigt.
Som jag argumenterade i ett flertal inlägg i samband med riksdagsdebatten före beslutet om Sveriges accepterande av direktivet, var inte bara övriga riksdagspartiers ställningstagande felaktigt – även Sverigedemokraternas var det. Rättssociologen Marcin de Kaminski säger, enligt SvD, med rätta att domstolens beslut är “ett tecken på att man borde ha lyssnat på kritiken mot direktivet”. Ställningstagandet är ”en väldigt stor sak”. Europaparlamentarikern Kent Johansson (C) säger att “domen är en milstolpe i kampen för integritet och grundläggande rättigheter. Jag hoppas att sådana här tydliga besked kommer att stoppa dem som försöker komma med liknande integritetskränkande förslag i framtiden.”
Dock kan fortfarande de nationella regeringarna behålla den lagstiftning de infört på grund av direktivet och för dess skull – det vill säga, de kan, om de själva vill, fortsätta med datalagringen. Men självklart gör beslutet att det nu finns ny anledning att kräva att vi själva ändrar lagstiftningen. Detta blir nu beroende av om, och hur, kravet kommer drivas politiskt. Nu finns tillfälle och anledning för SD att ompröva sitt ställningstagande och ta upp den linje jag och Joakim Larsson förespråkade. Det är helt onödigt att fortsätta slarva bort sådana här frågor till Piratpartiet.
Som jag försökt insistera måste övervägandena rörande brottsbekämpning skiljas från den illegitima övervakningsfunktionen. Sedan debatten fördes i Sverige – liksom debatten om FRA upphörde den obehagligt snabbt efter en kort och intensiv period före riksdagsbeslutet – har också såväl sak- som opinionsläget i frågor av detta slag ändrats genom Snowden och NSA-avslöjandena. När även journalister pressar SD rörande en alltmer allmänt efterfrågad nyansering, blir det än mer ohållbart att bara hänvisa till ”polisens önskemål” och liknande.
Det är orimligt att insistera på de i detta sammanhang felaktiga brottsbekämpningsargumenten även gentemot EU-domstolen.
Näringslivets politiska tankesmedja Timbro har givit ut den i USA verksamme kanadensiske filosofen Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault i svensk översättning, och boken presenterades igår på ett releaseevenemang med författaren och Thomas Gür. Den “borgerliga” pressen är entusiastisk.
Det finns två anledningar att sätta “borgerliga” inom citationstecken. Den mest grundläggande är att den oerhörda frekvensen i användningen av denna beteckning, som självbeteckning, är en märklig svensk egenhet som i sig avslöjar djupet av det egna mer eller mindre omedvetna anammandet av den marxistiska historiesynen. Den andra, som jag ska behandla nedan, är att denna borgerlighet sedan länge trots detta i flera avseenden inte alls är distinkt borgerlig i marxistisk eller överhuvudtaget historisk mening utan till förväxling och förblandning sammansmält med vänstern, i en gemensam medelklass. (Att denna sammansmältning också beror på vänsterns förändring, att den sedan lika länge inte alls är en distinkt vänster i marxistisk eller överhuvudtaget historisk mening har jag diskuterat på annat håll.) Utelämnande av citationstecknen kan dock motiveras av att vissa inom borgerligheten, såsom Neos Paulina Neuding, både vill s.a.s. återförborgerliga borgerligheten och starkt betona termen som värdefull. Utgivningen av Hicks bok kan ses som ett led i en sådan strävan.
Jag läste den tio år gamla boken, inte omedelbart när den först kom ut, men senare under 00-talet. Eftersom jag inte har läst om den nu reserverar jag mig för att jag i det följande inte gör honom full rättvisa. Dess huvudargument är hursomhelst psykologiskt och politiskt. Det är inte i första hand fråga om någon pedagogiskt förklarande introduktion eller filosofisk vederläggning, utan – detta är titelns innebörd – en allmän förklaring, samtidigt formulerad som kritik. Postmodernismen, här med den alltför vida och svepande definition begreppet gavs när en rad tänkare som publicerade sina viktigaste verk under sextiotalet blev, eller gjordes till, stora namn i USA under åttiotalet (Foucault och Derrida sågs tidigare som poststrukturalister, inte postmodernister, i Europa), uppstod enligt Hicks ur dessa vänsterpolitiskt engagerade tänkares behov att dölja socialismens teoretiska och praktiska nederlag och den liberala kapitalismens triumf, sådana dessa erfarits under femtiotalet. För detta syfte nyformulerades skepticismen och relativismen i deras romantiska tappning och vidareutvecklades till dekonstruktionismen, makt/kunskap- och diskursanalysen o.s.v.
Den historiska linjen tillbaka till romantiken är här självklart viktig och central, och jag ska återkomma till det. Den psykologiska förklaringen är kanske också delvis plausibel. Men den är även ensidig. Och framför allt är Hicks filosofiska alternativ, utgångspunkten för hans filosofiska kritik, ytligt och otillräckligt. Till Hicks förtjänster hör att han är medveten om den analytiska filosofins ohållbara grundantaganden och dess inre process av nödvändig självupplösning som i sig historiskt utgör en internfilosofisk möjlighetsbetingelse för postmodernismen i den amerikanska meningen. Det är därför inte till dess fortfarande på sina håll dominerande illusoriska positivistiska rationalism han vill återgå. I stället handlar det om en enkel, äldre upplysningsrationalism baserad på en lika enkel äldre realism i den tidiga empirismens tradition.
Det förnyade försvaret för dessa ståndpunkter idag vittnar om deras fantastiska historiska seghet, och de orörliga begränsningarna i de samhällsgrupper och till dem hörande snarare personlighetstyper som omfattar och uppbär tankefigurerna. De kan inte restlöst förklaras i historiematerialistiska termer, eftersom de, trots deras dominans, inte uttömmer den moderne, liberale västerländske borgarens historiskt uppvisade register. Men den distinkta karaktärsformation som på det nu återigen demonstrerade återkommande sättet omfattar eller uttrycker dem, måste ändå, i sin konstitutiva begränsning, vid det här laget, och just på grund av den slående repetitiviteten, anses vara mycket väl utforskad och belyst i termer av alla relevanta slag av historiska faktorer. Här finns, kort sagt, inget nytt.
Idealismen, historicismen, fenomenologin, personalismen, hermeneutiken – här finns enorma humanistisk-filosofiska domäner där samma moderna västerländska borgerlighet, om än inte samma individuella representanter, frambragt centrala frukter och vunnit avgörande insikter. De vidgar sig till alltför ofta försummade kulturella strömningar av verklig betydelse och bestående värde i den västerländska moderniteten – även i den anglo-amerikanska världen. Det är tråkigt att höra hur den sympatiske Gür, som tidigare bevisligen gjort försök att förstå Roger Scruton, nu faller in en banal kälkborgerlig jargong av billiga utfall mot inte bara missförstådda utan helt oförstådda tänkare. Dock tycks han själv delvis medveten om det, och söker förebygga vanskligheter och pinsamheter genom att säga att han inte vill ha någon filosofisk diskussion i sig: han vet att han i mycket talar till den praktiska världens män och kvinnor, som tittat in efter jobbet.
Men samtidigt förstås också till just den begränsade krets som i Sverige försöker intellektuellt definiera en hållbar borgerlighet. Att dessa så ofta misslyckas beror på kargheten i den kulturella miljö och allmänna debatt vår samtidshistoria i mycket skapat, och den därur följande bristen på assimilation av de intellektuella resurser som skulle kunna göra projektet framgångsrikt eller åtminstone sammanhängande och meningsfullt. Kring Hicks och hans förklaring av postmodernismen fylkas därför nu den alltför vanliga typen av i hög grad omedveten radikal: den praktiskt orienterade modernitetsutopisten som ändå på basis av sin tunna borgerliga rationalism vill definiera sig som milsvitt skild från de flummiga socialisterna. Ständigt lutande sig ut över Atlanten känner han sig nöjd med anglosfären. Med all sannolikhet tillhör han också dem som i dessa dagar också ropar högljutt på NATO-medlemskap. Det räcker att Hicks dekorerar sin enkla filosofi och dess lika enkla politisk-filosofiska eller ideologiska korrelat med litet blomsterretorik om Vetenskapen, Framsteget och framför allt Rikedomen och Välståndet, för att denna personlighetstyp ännu en gång ska tjusas. Det är ett beklagligt skådespel inte minst därför att tidens tecken mer än någonsin tyder på att denna ytliga filosofi inte är nog ens för dessa världsliga mål. Det håller inte som metafysik, inte som vetenskapsteori, inte som etik, inte som kulturfilosofi, inte som politik, inte ens som ekonomisk doktrin.
Kritiken av postmodernismen är emellertid viktig. Såtillvida förtjänar Timbro erkännande. Samtidigt är det faktiskt anmärkningsvärt att det är just de som nu satsar på denna kritik. Under tankesmedjans tidiga år präglades verksamheten inte bara en aggressiv, militant återlansering av den gamla vanliga klassiska liberalismen och nationalekonomin för en borgerlighet som i sak länge anammat socialdemokratiska synsätt och vars självdefinition som opposition därmed i stor utsträckning reducerats till politiskt obetydlig socialpsykologi. Där fanns faktiskt också ett begränsat men dock försök att för samma publik introducera det konservativa tänkande som är historiskt förbundet med de alternativa filosofiska strömningar jag nämnt. Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, ansågs, som jag nämnt i tidigare inlägg, ha “soft spots” som gjorde honom mottaglig för kulturkonservatismen. Det var utomordentligt välgörande, ett delvis försonande drag i den annars krassa “nyliberalismens” från organiserat näringslivshåll regisserade opinionsmässiga maktövertagande. Framför allt var det Carl Johan Ljungberg som stod för denna del av verksamheten.
Dock varade det inte länge. Varför? Som jag också nämnt i tidigare inlägg är jag benägen att förknippa den beklagliga förändringen med att Carl Rudbeck knöts till tankesmedjan, tog över redaktörskapet för Marknadsekonomisk Tidskrift, döpte om den till Smedjan, och bredde ut sig med sina idéer om att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar, om att Rambo är lika mycket kultur som Rimbaud, och om Duke Ellingtons Creole Love Call som globalistisk kulturell visdom. Men denna förändring sammanhängde givetvis med det historiska skeende som definierades av nyliberalismens och postmodernismens å det närmaste sammanhängande fenomen.
Hur ska man beskriva Rudbeck? Vem var han? Svaret är enkelt. Fastän han av den svenska vänstern inklusive svenska media naturligtvis, liksom alla på Timbro, oegentligt beskrevs som den yttersta högern, var han – en postmodernist. Det finns inget annat sätt att beskriva honom. En postmodernist i den nämnda amerikanska meningen. Givet det visserligen abnorma svenska förhållandet att han i debatten etiketterades som yttersta höger, blir det bisarrt när Gür nu ställer frågan varför det inte finns några postmodernister inom högern. Det var inte länge sedan en sådan dominerade just på platsen för dagens seminarium.
Tankarna kunde förstås gå till ledande marxister i samtiden som Fredric Jameson och Terry Eagleton, för vilka postmodernismen snarare, om än förvisso inte enbart, är kapitlismens egen manifestation, en outeblivlig följd av ett bestämt stadium av kapitalismens ekonomiska och sociala utveckling, och en teoribildning som samtidigt som den analyserar denna utveckling också maskerar dess verklighet, dess makt och styrning, trollar bort marxismens kapitalismkritik, legitimerar den konsumistiska masskulturen, håller massorna förvillade och okunniga. Använde Rudbeck nu medvetet sina under många år uppbyggda kunskaper om postmodernismen för detta senare syfte? Lät han dem fylla denna funktion? Det kunde ligga nära till hands. Ändå framstod han hela tiden snarare som en vänsterman. Under hela åttiotalet hade han inte gjort något annat än att introducera alla de ledande, vid denna tid som intellektuella celebriteter i USA marknadsförda, postmoderna tänkarna och i ännu högre grad de amerikanska marknadsförarna själva, inte minst i understreckare i borgerlighetens huvudorgan Svenska Dagbladet. Dessförinnan hade han skrivit en amerikansk avhandling om Walter Benjamins litteraturkritik. Denne var Frankfurtskolan närstående, och bl.a. därför var steget inte långt till poststrukturalismen och postmodernismen; Rudbeck fokuserade också på sådant hos Benjamin som förebådade de senare. Rudbeck förkroppsligade borgerlighetens postmoderna sammansmältning med den postmarxistiska vänstern.
Han skrev alltså redan i vad som skulle vara högerns tidning, men redan då var detta i sig inte något som med nödvändighet innebar att han själv tillhörde högern. Det var först när han plötsligt gick över till Timbro som han omedelbart uppfattades så. I skarpa polemiska utfall fördömde han också litteraturkritiker och andra som inte tagit till sig den postmoderna teorin. Men här var han helt enkelt del av en generation som också representerades av Horace Engdahl, Anders Olsson och en rad andra kända “litteraturvetare” (det hette efter positivismens härjningar inte längre litteraturhistoriker), som under sin tidiga karriär övergivit sin initiala marxism och utan kritisk distans ägnade många år åt svensk introduktion av dessa strömningar. Rudbeck utmärkte sig dock genom att hans antihumanism var mer militant.
Bland litteraturkritikerna tillhörde även Mats Gellerfelt, också med bakgrund i radikalvänstern, under sina första år detta läger – tills han, förefaller det mig, insåg att han misstagit sig. Han trodde nämligen först att poststrukturalismen och vad som efter Lyotards kända bok och det amerikanska genomslaget yvigt kom att kallas postmodernismen i sin litteraturteoretiska tillämpning innebar ett tillförande av intellektuella resurser för högmodernismens förnyelse, alltså även för det litterära skapandet i sig. När han förstod att så inte var fallet, att postmodernismen som fenomen tvärtom, ja rent programmatiskt, i hög grad ledde ut i det triviala och banala, till raka motsatsen till de värderingar han velat göra till sina egna, släppte han denna inspiration – och tycktes till en början helt enkelt ge upp, började skriva om sitt ungkarls- och restaurangliv, Alf Svensson, och Djurgårdens IF. Det är för tillspetsat: hans litteraturkritik förblev sig delvis, ursprungliga ansatser kvarhölls. Men de stora programmatiska åtbörderna avvecklades, och han upphörde med sina högspända egna skönlitterära försök. Signifikativt var dock att hans ideal småningom började omdefinieras eller mer explicit artikuleras i kulturkonservativa termer. Efter att några gånger ha dykt upp på Timbros evenemang, medverkade Gellerfelt exempelvis i de första numren av Samtidsmagasinet Salt.
Här finns likheter med Engdahl, hans dödlige och snabbt segrande konkurrent inom det gemensamma litteraturkritiska och -teoretiska gebietet. Men tyvärr inte med Rudbeck, som inte minst i sin Rambo och Rimbaud-kampanj gjorde postmodernismens radikala olikhet i förhållande till högmodernismen uppenbar. Rudbeck hyllade tveksam amerikansk populärkultur, och fyllde samma funktion i Sverige som vissa professorer och kritiker i USA i Foucaults och Derridas upphöjande till popkulturliknande stjärnor för intellektuellt aspirerande ungdom. Foucault hade ju varit i Sverige långt tidigare, och även översatts långt tidigare, men det var först nu han, liksom Derrida, som alltså också skrev sina tyngsta verk vid mitten av sextiotalet, blev stor i Sverige – alltså samtidigt som i USA.
Bland dessa lyfte han fram exempelvis den av Hicks skarpt kritiserade Rorty – en av de tänkare i vars namn han liksom flera av generationskamraterna med pompös bombasm alltså fördömde och förringade dem som inte tillägnat sig den för hans generation av radikaler och revolutionärer enda “avancerade” intellektuella strömningen. Det var tröttsamt banalt redan då. Så hade det låtit om radikalismens tänkande ända sedan artonhundratalet. Men med just postmodernismen upphörde inte bara trovärdigheten i dessa anspråk; själva grunden för dem upphävdes. Inte mycket av den begreppsbildning o.s.v. som numera äger rum i det postmarxistiska tänkandet framstår som avancerat för särskilt många, såtillvida som postmodernismen själv programmatiskt har relativiserat kriterierna och direkt och indirekt legitimerat det uppenbart icke-avancerade. Och radikalismens hela föreställning om det avancerade förutsatte ju modernitetens Stora Berättelse om Framsteget.
Redan idag skrattar man alltså åt postmodernismen i Rudbecks egen tankesmedja. Den som gifter sig med tidsandan blir ju snabbt änkling. Det visste Ljungberg, Claes Ryns lärjunge, som representerade Timbros korta ljusglimt. Han stod från början, med Eliot (den för övrigt av Gellerfelt beundrade högmodernisten) och Russell Kirk, för “the permanent things”. Rudbeck tillhör en helt annan personlighetstyp än både de fåtaliga filosofiska kulturkonservativa och de rationalistiska liberalerna. Eller tillhörde, kanske man ska säga. Jag kan vara orättvis här. Tidigare var han oförmögen att förstå en sådan visdom. Han såg sig själv som sofistikerad, men den inre logiken i hans intellektuella funktionssätt hade samma innebörd som dess yttre resultat: helt enkelt ett följande av trender. Det sägs att han nu har ändrat sig. Det vore i så fall naturligt. Förr eller senare måste alla av hans typ göra det. Han sägs ha närmat sig religionen. Jag har också försökt uttrycka erkännande för riktiga och sympatiska ställningstaganden i några politiska frågor på senare tid.
I sanningens namn ska sägas att inte minst Gellerfelt hade rätt i kritiken av de äldre kritikernas, vänsterkritikernas, begränsningar. Men den verkliga arten av de nya strömningar han och de övriga nämnda förespråkade tycks han ej ha förstått, på det sätt Rudbeck helt klart från början gjorde. Och kritiken gick också ut över en äldre generation av högt kvalificerade forskare inom vad som nu hette “litteraturvetenskapen” som varken var “faktapositivister” eller marxister utan snarare formade av New Criticism och andra äldre riktningar. Åtminstone i efterhand bör det vara uppenbart för alla hur “postmodernismen” var ett led i humanioras synbarligen definitiva nedgång i Sverige. Det förtjänar att påminnas om att Horace Engdahl erkänt att han ibland själv inte förstod vad han skrev i tidskriften Kris. Han menade ingenting. Han bara svamlade på. Men i det klimat som skapats räckte anseendet för obegriplighet för en kometkarriär utan motstycke i svensk litteraturhistoria. Som väl är uppvisade han inom kort också de andra sidor jag antytt. Och redan på sjuttiotalet hade han, under sin marxistiska tid, utgivit en värdefull översättning av Karel Kosík, med utmärkt inledning, och en antologi om hermeneutiken.
Rudbecks eventuella nyorientering till trots kvarstår såvitt jag kan se – och jag ska strax återkomma till detta – i mycket hans kulturella radikalism. Hans séjour på Timbro, och hans fortsatta karriär som politisk kommentator, framstår som typiska för den svenska borgerlighetens hjälplösa, motståndslösa upplösning, dess prisgivenhet till postmarxismen och vad Paul Gottfried delvis finner det legitimt att benämna kulturmarxismen, d.v.s. just de intellektuella strömningar Rudbeck gjorde sig till talesman för, ägnade sitt liv åt, och troligen kommer minnas som representant för. Och främst alltså just postmodernismen, postmodernismen i Timbro-tappning. När väl Rudbeck knutits till Timbro var det naturligtvis fritt fram för Johan Norberg, Mattias Svensson, Markus Uvell och andra yngre krafter som, utan att komma i närheten av Rudbecks filosofiska, litterära, språkliga och andra kunskaper, på sin egen nivå delade vänsterns kultursyn. Även för en äldre men relativt vettig timbroit, Mats Johansson, var det nu, när han skulle skriva om 68 sett från det andra, borgerliga hållet, de rigueur att framhålla att även han minsann gillade Rolling Stones. Det dröjde inte länge innan vi var framme vid Nya Moderaterna.
Om Rudbeck var närvarande vid dagens Timbroevenmang vet jag inte. Men det är ju inte svårt att förstå om han höll sig borta just denna gång. Hans egen tankesmedja måste ju nu rimligen fullständigt förkasta honom. Ändå var det inte länge sedan den gamle vänsterradikale postmodernisten bevisligen själv dök upp där: vid den bisarra presentationen förra året av gränslöshetens och den fria rörlighetens något förvånande försvarare Johan Lundbergs upplysningsrationalistiskt betitlade bok Ljusets fiender.
I nervöst nit ansträngde sig här Timbroborgerligheten att tillsammans med en ledande men tvetydig vänsterdebattör, Lena Andersson, klargöra att den var kulturradikal. Alla var kulturradikaler, hävdade moderatorn – utom, oroade han sig, möjligen Lundberg, som ju dristat sig att ibland tala om en (gränslös och fritt rörlig) kulturkonservatism. Men nej, Lundberg, tillämpande en historiskt ytterst snäv definition av kulturradikalismen, försäkrade att även han tillhörde denna, ja framställde sig närmast som tingstenian. Olle Wästberg intygade att det bara var fråga om en uppdatering av Per Ahlmark. För säkerhets skull drog Håkan Arvidsson, till entusiastiskt bifall, som slutkläm på hela evenemanget till med att “Kulturkonservatismen är i realiteten den nya radikalismen”. Den svenska borgerlighetens oskiljaktighet från vänstern, dess egen vänsterradikalism, dess krampaktiga modernitetsutopism, eller kanske snarare modernitetsillusionism, antog närmast komiska och neurotiska drag. Allt måste i Sverige vara kulturradikalism, vara modernism. Alla måste vara – det är det absoluta minimum – 1880-talister, strindbergianer. Annars tar Fascismen över. D.v.s. Carl David af Wirsén.
Kulmen nåddes dock när Carl Rudbeck yttrade sig. Det visade sig att han på intet sätt släppt sin tidigaste, marxistiska inspiration, även om han betonade vad som nu ska uppfattas som dennas egna postkoloniala uttryck. Hicks svepande analys bekräftades här, såtillvida som vänstern/marxismen, sådan den numera ser ut, och postmodernismen förvisso smält samman i en i grunden enhetlig om än månghövdad romantisk, vänsterideologisk hydra. Lundbergs kulturradikalism visade sig, trots dess märkliga svenska definition, kunna sägas vara identisk med den europeiska upplysningen, och blev därmed plötsligt ytterst omfattande. Likt Hicks gick Lundberg som herkulisk ljusets riddare till storms mot det irrationella monstret. Men detta kunde Rudbeck inte acceptera. Skulle Sartre och Fanon inte vara en del av den europeiska upplysningen? (Sartre var inte bara kommunist, han inordnade med tiden hela sin existentialistiska filosofi i marxismen; Fanon var hans afrikanske protegé, som han knöt stora förhoppningar till.) Lundberg svarade undvikande, tydligt besvärad.
Nej, Rudbeck kan rimligen inte ha varit närvarande igår. Förutom att Timbro självt genom Rudbeck för inte länge sedan var en av de främsta spridarna av postmodernismen i Sverige, utan att därmed vilja dölja vänsterns misslyckande, finns ytterligare en mening i vilken Gürs uppfattning om postmodernismen och “högern”, eller åtminstone den icke-socialistiska opinionen, är felaktig – liksom, och viktigare, Hicks’. Foucault utövade ett mycket avsevärt inflytande på kritiken av marxismen och inte minst uppgörelsen med Sovjetsystemet i Europa vid sjuttiotalets slut. Hos de s.k. “nya filosoferna” (en ovanligt fantasilös benämning) i Frankrike, med Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen, finns inslag av Foucaults maktanalys. Efter den initiala uppmärksamhet deras tidiga böcker rönte i detta historiska sammanhang började de ganska snabbt avfärdas – i synnerhet “BHL” har sedan dess såvitt jag kunnat se tämligen konstant uppfattats som mediapajas – i den franska opinionen. Filosofiskt seriösare och mer fördjupade liberaler som Luc Ferry och Alain Renaut kom inom kort också med sin uppgörelse med “postmodernisterna”, såväl Foucault och Derrida som andra, i boken med den i Sverige såväl som i USA, där dessa tänkare blev allmänt kända först på åttiotalet, obegripliga men korrekta titeln La pensée 68. Denna uppgörelse hade sina brister, men författarna tillhörde i alla fall vissa av de alternativa filosofiska riktningar jag ovan nämnde. Man känner en stor trötthet när man inser att det väl snart var ett åttiotal år sedan den svenska intellektuella borgerligheten både förstod något av dessa och lade dem till grund för sin politik. Nu beväpnar sig ljusets riddare i stället med Stephen Hicks.
Ferry och Renaut blev länge mer tongivande filosofer, i centrum av den franska debatten; Foucault och Derrida blev aldrig några allmänt erkända och dominerande tänkare i Paris. Det var just därför de satsade på fortsatta karriärer i USA. Där, liksom genom Rudbecks och hans generationskamraters försorg i Sverige, satt oräkneliga studenter och epigoner med deras boktravar – i översättning – framför sig, i den med den förmenta intellektuella avanceradhetens pressande imperativ blandade förtrollning av fascination som de mediatränade introduktörerna skapat. De upptäckte aldrig att de franska stjärnorna i själva verket befann sig på flykt från ett relativt ointresserat Frankrike. Som Gottfried anfört mot Allan Bloom är det ju Amerika som i vår tid länge genererat denna typ av radikalism snarare än Europa. Det skapar den själv, och i den mån den importerar den är det där det importerade växer till och bär frukt, uppblandat med det inhemska – Rorty, som också kan beskrivas som amerikansk pragmatist, är ett tydligt exempel. Först därefter får det verkligt genomslag hos oss. Nu, långt efter deras storhetstid i USA, har vänstern försökt återlansera de radikalt ofranska tänkarna som representerande det bästa i den franska kulturen under sin tid. I den mån de är exponenter för postmoderniteten som fenomen och inte bara analytiker av det, är detta entydigt problematiskt. Men det är också för sent. Stephen Hicks är verkligen inte, och som tur är inte, deras ende kritiker i USA. Och i Europa blir kritikerna naturligtvis också fler och inte färre.
Icke desto mindre är det ren tankelättja om den intellektuellt utarmade, kulturradikala svenska borgerligheten nu tycker sig kunna slappna av inför det de, trots Rudbeck, aldrig orkat närmare sätta sig in i; om den, tillsammans med de starkare filosofiska alternativen, avfärdar “postmodernismen” som försök att trolla bort socialismens misslyckande och med nytt gott samvete bara slår sig till ro med den gamla bekväma, ofilosofiska, empiristisk-rationalistiska common-sense-praktiken. Det är inte bara de komponenter som de nya filosoferna upptog som förblir av visst intresse – i Sverige, bör tilläggas, fick dessa betydelse för Lars Gustafsson och hans omsvängning till liberalismen, och inte minst för hans dåvarande fru, Madeleine Gustafsson, såsom kan iakttas i hennes icke oviktiga bok Utopien och dess skugga från 1978. Detta förblir väsentligt. Det handlar om totalitarismens förståelse. Men postmodernismens betydelse är djupare än denna. Den måste förstås som en partiellt definierande kulturell aspekt av en helhetlig, ekonomisk, politisk och social utveckling.
Som filosofihistoriskt fenomen säger den en hel del om just den upplysningstradition Hicks står för och vill ersätta den med. Han har som sagt rätt i kopplingen till romantiken. Men han förstår såvitt jag minns ingenting av det djupa inre sambandet, dialektiken mellan romantiken och upplysningsrationalismen i västerlandets hela moderna historia. Postmodernismen är en ny upplaga av den tvetydiga romantik som aldrig övervunnits. Och anledningen till att den aldrig övervunnits är att det bara är upplysningsrationalismen som setts som dess alternativ – på samma sätt som upplysningsrationalismen aldrig övervunnits för att det bara är romantiken som setts som dess alternativ. Under ytan av motsats och ömsesidig polemik är dessa strömningar nära förbundna, beroende av varandra, låsta i en dialektik som i verkligheten definierar hela moderniteten och utan vilken denna inte kan förstås.
För syftet att förstå postmodernismen räcker därför inte Hicks’ förklaring. Timbro startades för att näringslivets intresseorganisationer insåg att borgerligheten befann sig i ett intellektuellt underläge i förhållande till vänstern. De hade rätt. Men efter en genom den filosofiskt kulturkonservativa nischen delvis god början misslyckades de helt enkelt med att göra något åt det, om man ser till sakläget snarare än bara media- och opinionsgenomslaget. Nu var detta från deras perspektiv knappast i sig någon katastrof, eftersom vänstern s.a.s. själv gjorde något åt det: den upplöste sig själv intellektuellt i det postmarxistiska träsket. Och i och med anammandet av postmodernismen legitimerades ju också helt enkelt ett ignorerande av nämnda sakläge. Det för dem som inte helt förblindats av postmodernismen alltfort identifierbara sakliga misslyckandet berodde emellertid både på att motattacken och den intellektuella upprustningen byggde på redan långt tidigare som svagt och otillräckligt uppvisat tankegods, och på att detta kompletterades med just en rudbeckiansk postmodernism som idag, efter Hicks presentation, även för timbroiterna själva måste framstå som rent kontraproduktiv. Både högern och vänstern försvagades under en tid av samma postmodernism, alltunder det nyliberalismen konsoliderade sina landvinningar.
Men i den mån enstaka tänkare inom vänstern tillägnat sig de alternativa filosofiska traditioner jag nämnt och som borgerligheten tappat bort – de kan mer eller mindre, och på många olika sätt, upptas i och modifiera såväl marxismen som åtminstone en del av postmarxismen och postmodernismen, såsom också hela tiden har skett – kan de fortfarande lätt framstå som filosofiskt överlägsna (jag rör mig här, för denna diskussions syften, inom ett begränsat och relativt synfält). Rent generellt gäller förstås om vänstern som sådan att dess delsanningar förblir delsanningar, men de blir det givetvis i mer eminent mening när de artikuleras i termer av genuin filosofi. Trots några viktiga delsanningar även från Hicks sida, gäller om hans analys att den håller kvar högern (“högern”) på dess filosofiskt och allmänkulturellt mest otillräckliga atlantiska nivå.
Ett trevligt, nytt inslag vid gårdagens evenemang var Samtidens redaktör, den internationellt erfarne samhällsdebattören och före detta skolmannen Jan Sjunnesson, som mot slutet bidrog med ett sakligt viktigt inlägg, framfört på bättre engelska än den vi finner i den engelska originalutgåvan av hans bok Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation. Sjunnesson, som det senaste året deltagit i många debattevenemang i Stockholm, har gått från den gamla vänstern, nyvänstern, där han var engagerad i Uppsala i sin ungdom, över postmodernismen, till liberalismen i Timbros tappning – alltså kanske inte någon särskilt lång väg. Hans redaktörskap för Samtiden visar dock att han är på väg utöver allt detta. Han säger sig fortfarande vara liberal, men han är det nu i en vid mening som, fastän den i sig kan förefalla något amorf, medför dialogiska öppningar år annat och rätt håll, öppningar som pekar utöver hela detta ödeland. Den under en längre tid planerade Samtiden, som jag nämnt i tidigare inlägg, är ju avsedd att bli en i SD:s distinkta mening socialkonservativ publikation. Här kan finnas en möjlighet att åter öppna de samhällsfilosofiska horisonter jag efterlyst. Man får avvakta och se hur det går.
Henry Kissingers uppmärksammade artikel i Washington Post om den ukrainska krisens slut var mycket balanserad i vad gäller förhållningssättet inför en konflikt med omedelbart hotande militär upptrappning. Jag fann det motiverat att, i ett tidigare inlägg, räkna den till de bästa artiklarna om krisen.
Men detta implicerar förstås inte ett allmänt försvar för Kissinger och hans politik, trots dess relativa realism som länge fördelaktigt skilt den från neokonservatismen. Den partiella överenskommelsen mellan Lavrov och Kerry härom dagen gör att konflikten “deeskalerat” och det omedelbara hotet om militär konflikt minskat. Det är därför meningsfullt att gå utöver försöket att motverka den våldsamma antiryska hetsen från västs politiker och media som gjorde situationen verkligt allvarlig, och titta närmare på Kissingers och atlantglobalisternas strävanden i förhållande till Ryssland.
Rysslandsfientligheten och Putin-demoniseringen sådan den kommit till uttryck hos politiker som Carl Bildt och John McCain och i de dominerande media kunde synas något förvånande om man ser bortom den omedelbara effekten av propagandan och av Rysslands respons på den provokation den utgör, nämligen att Ukrainas plötsliga och våldsamma västanknytning förlänas moralisk legitimitet eller skenet av sådan. För bortom de nationalistiska känslor som på alla håll kom i svallning och som gjorde det än svårare för många att förstå de verkliga maktpolitiska sammanhangen, finns nämligen knappast ännu någon sådan konflikt mellan Ryssland och “väst” som de många upprört högljudda journalisterna och politikerna gett intryck av.
Det vet en person som Kissinger, som länge samarbetat med Putin och står honom nära. Det är därför han kan skriva ett balanserat inlägg och förespråka en nyanserad hållning gentemot Ryssland, samtidigt som han knappast direkt motsätter sig snärjandet av Ukraina i Europeiska kommissionens, Europeiska centralbankens och IMF:s nät. Även exempelvis George Soros vet det. Fastän han genom sin International Renaissance Foundation och sina Open Society-institutioner finansierat, instruerat och organiserat de västvänliga proteströrelserna i öst och inte minst genom sitt enorma propagandamaskineri Project Syndicate kompromisslöst arbetar för Ukrainas medlemskap i EU, tycks han ha dröjt länge med att släppa fram den antiryska kalla krigsretoriken. Tvärtom uppmanade han Angela Merkel att fungera som medlare; hon måste, hävdade han, sträcka ut handen till Putin och garantera att Ryssland blir en partner i Ukrainas förnyelse, inte en motståndare. Av samma skäl signifikativ är också den måttfulla artikeln – även den i min lista med de bästa – av Jeffrey Sachs i Foreign Affairs, organ för den ledande atlantglobalistiska organisationen Council on Foreign Relations och den viktigaste av alla USA:s internationellt-politiska publikationer såtillvida som CFRs inflytande sedan länge i stor utsträckning formar landets utrikespolitik.
Det verkliga väst har naturligtvis inte något intresse av en konflikt med Ryssland. Men inte heller det overkliga “väst”, “väst” inom citationstecken, det väst som representeras av Kissinger och Soros, av USA:s politiska ledning, EU, NATO, IMF, ECB o.s.v., borde egentligen ha något intresse av en sådan konflikt. Detta “väst”, som i själva verket är den nya världsordningens pådrivande krafter, har sedan länge i mycket en partner i Ryssland. Liksom Kina är Ryssland med i en process som syftar till en mer förenhetligad global styrning, även om olika talesmän för denna ideologi har olika uppfattning om hur vi ska nå dit och hur lång den återstående vägen är.
Det likriktande konvergensprojekt detta kräver, tillämpat på Ryssland, tog i viss mån fart igen redan efter Stalins död, under det fortsatta kalla kriget. Alliansen under det andra världskriget hade pekat i dess riktning, men Stalin gjorde utan tvekan visst motstånd när FN och de många till det knutna organisationerna tog form – inte trots alla västerländska kommunister som var involverade, utan i hög grad just på grund av dem: icke få av dem var ju Trotskijs lärjungar, exilryska såväl som amerikanska och västeuropeiska. Redan före kriget hade han gjort upp med trotskisterna i Ryssland och avfärdat deras typ av internationalism, och under kriget tvekade han inte att i viss mån mobilisera de patriotiska och kulturellt, moraliskt och religiöst traditionalistiska värderingarna. Inom kort blev, inte minst genom Max Shachtman, trotskisternas antistalinism en avgörande del av den amerikanska antikommunismen, och till slut gick de så långt som att formulera den i termer av neokonservatism.
Normalt ses dagens framväxande multipolaritet fortfarande inte som ett hot av atlantglobalisterna. Tvärtom bejakas den ofta. Både realisten Kissinger och den ständigt för det öppna samhället, demokratin, lagstyret, genomskinligheten och de mänskliga rättigheterna kampanjande Soros har snarast varit pådrivande i strävan att ersätta USA:s ställning som ledande stormakt med Kina, under förutsättning av dess fulla uppöppnande för och övergång till kapitalismen. Soros hyllar inte bara, liksom Göran Persson, dess ekonomiska framsteg möjliggörande politiska stabilitet, utan tycks uttryckligen ha hävdat att dess politiska och ekonomiska regim är överlägsen USA:s. Globalismsträvarna har använt USA som redskap för sina syften, men på ett sätt som samtidigt oundvikligen försvagat landet, så att även det får svårt att göra motstånd om det skulle vilja det. Och så att det nu inte längre räcker till för uppgiften. Landet är fångat i ett måttlöst och gränslöst imperialistiskt projekt. Men en ledande stormakt, eller kombination av sådana, behövs bara tills den reguljära världsregering, som några verkligen tycks drömma om, etablerats. Kina, Ryssland och övriga BRICS stöder f.n. hela det existerande FN-systemet, inklusive IMF, och man vill gå vidare med de ursprungliga planernas förverkligande genom att ge det starkt utökad, centraliserad makt; det är såtillvida ingen motsägelse när man samtidigt talar om en ny världsbank och en ny, global valuta. De många nya polerna är inte något hinder för västglobalisterna om de accepterar detta system; en historisk nation som unipol var i verkligheten aldrig, som sådan, en nödvändig del av målet. Det är inte den historiska nationen USA som driver imperialismen.
Hittills har Ryssland alltså varit tämligen entydigt ombord på detta projekt. Många exempel kan ges på detta. När Ryssland i december 2012 övertog ordförandeskapet för G20 uttalade Putin fortfarande de vanliga parollerna – och flosklerna – på de vanliga områdena. Där fanns knappast någonting originellt. Denna överensstämmelse med västs globalism kan också studeras i dokumentet ‘The Russian Presidency of the G20: Outline.’ Putin uttryckte sig starkt uppskattande om gruppens s.k. Financial Stability Board, som skapades 2009 för att hantera den ekonomiska krisen och som har sitt högkvarter hos BIS, Bank for International Settlements, i Basel – en central institution i dagens internationella finansiella system, men i hög grad bortom insyn och extern kontroll; ett avgörande, av regeringar och politiska allianser och organisationer i mycket oberoende globalt maktcentrum som förblir märkvärdigt ignorerat i den internationella politiska debatten. FSB:s huvudsyfte är såvitt jag förstår av de få kritiska journalister som konsekvent och uthålligt gräver i detta att vidareutveckla och kraftigt förstärka IMF som en global motsvarighet till Federal Reserve. Ordförande var tidigare ECB-chefen Mario Draghi, som efterföljdes av Bank of Englands Mark Carney. G20-länderna inklusive Ryssland och Kina är representerade med ledande politiker vid sidan av USA, och, som organisationer, IMF, Världsbanken, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken, OECD och den av en Federal Reserve-tjänsteman ledda Kommittén för det globala finanssystemet, CGFS. I högsta grad är det således en “väst”-institution.
Inte bara USA, utan även Ryssland under Gorbatjovs tid, var involverat i planeringen av EU:s utveckling till superstat, tillsammans med Kissinger, Soros och Brzezinski. För bara några få år sedan talade Putin också entusiastiskt om en rysk-europeisk frihandelszon och den närmaste ekonomiska och politiska integration. Från europeiskt perspektiv skulle, kunde man tycka, hans vision ha tillfört attraktiva inslag som saknas i EU:s eget tänkande. Inte minst hans förre utrikesminister och säkerhetsrådgivare, Igor Ivanov, arbetade hårt för den rysk-europeiska integrationen. Så sent som i december insisterade den Putin närstående Sergei Markov på den ryska visionen om ett “Greater Europe” i en artikel i Moscow Times. Den Putintrogne styrelseordföranden för Rysslands största privata bank är inflytelserik medlem av Council on Foreign Relations och har organiserat dess arbete med rysk-amerikanska relationer. 2010 marscherade NATO-trupper i samövning med Ryssland på Röda torget i Moskva.
Putin har förvisso möjliggjort Rysslands nya starka ställning genom att bryta en hel del av det oligarkvälde som skapades i de forna Sovjetrepublikerna genom den groteska “privatisering” som överförde enorma statliga tillgångar till individuella befattningshavare i just denna stat när den föll samman. Stefan Hedlund, en av de ytterst få i Sverige som försökt nyansera debatten i den aktuella krisen, har ägnat en stor del av sin forskning åt detta. Maktöverföringen understöddes givetvis i hög grad av västlig inblandning. Och den är roten till mycket av dagens ryska korruption; de forna statstjänarna åtnjuter bland annat, utöver de överförda resurserna, fortfarande privilegier i form av statliga kontrakt. Men maktöverföringen tjänade primärt strategiska syften genom Rysslands bidrag till den nya globala kapitalistiska konsolideringen.
I Ukraina ägde maktöverföringen till oligarkerna rum under premiärministern och senare presidenten Leonid Kutjmas översyn. Kuppregeringen i Kiev rymmer förutom radikalnationalisterna i Svoboda även före detta kommunister med band till ukrainska oligarker av denna typ. Den med Soros och USA nära lierade men också med Putinregeringen samarbetande Viktor Pintjuk stod exempelvis bakom Julia Tymosjenkos Fäderneslandsparti, ur vars led många i den nya regeringen tycks komma. De nyblivna antikommunistiska kalla krigarna bland västs liberalsocialister pekar gärna på Putins bakgrund i KGB, men nämner inte att tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov varit chef för den ukrainska säkerhetstjänst som tidigare var en underavdelning till samma KGB, och i sin ungdom, tillsammans med oligarken, tidigare finansministern, vice premiärministern, centralbanks- och Swedbank-chefen och nuvarande presidentkandidaten Serhij Tihipko, var ledare i Komsomol.
Hur många exempel som helst av detta slag kunde ges, i Ukraina såväl som i Ryssland, och hela Östeuropa. Även EU styrs idag i hög grad av denna typ av mer och mindre före detta kommunister. Såtillvida är Bildts tal om de “europeiska demokrater” han “känner sedan länge” trots allt inte lika märkligt som påståendet att dessa nu gjort en “demokratisk revolution” – mot samma före detta kommunister i mer ryskvänlig tappning.
På vad man kan kalla det postsovjetiska oligarkplanet finns ingen skarp motsättning till Ryssland. Många oligarker finns ju kvar även där och trots hans bekämpande av vissa av dem är Putin själv nära förbunden med andra. I själva verket tog ledande ryskvänliga oligarker i Ukraina del i störtandet av Janukovytjs regering. Och det västerländska oligarkväldet, i en Soros och inte minst i USA på intet sätt mindre monstruöst än det ryska, om än framvuxet av andra historiska orsaker, är naturligtvis pådrivande i gränsöverskridande oligarkisk samsyn. Och detta inte enbart på grund av “opolitiskt” ekonomiskt intresse. Även deras politiska intresse dikterar denna orientering. I lika hög grad som av ekonomiskt egenintresse drivs de av politiskt maktbegär, och det är främst detta som förklarar deras organiserade globalpolitiska engagemang. Det förra kräver det senare. Ända sedan 1800-talet har vi kunnat följa en likgiltighet för kapitalismens och marknadsfrihetens principer från det största storkapitalets sida, så snart de står i vägen för maktviljan. Detta är i sig otillräckliga principer, men det är just de största kapitalisterna som åsidosätter dem. De plågas inte med någon som helst konsekvens av samvetsbetänkligheter inför de ryska eller kinesiska regimernas kvarvarande kommunistiska inslag och behandling av oliktänkande.
Alarmnivån hos västs politiker och media, redan före det ryska införlivandet av Krim, visar dock att något nu blivit fel i beräkningarna. Kanske var det Putins tal i slutet av förra året till Rysslands federala församling, där han utmålade sig själv och sitt Ryssland som en huvudsaklig socialkonservativ motmakt i världen, försvarande traditionella kulturella, moraliska och religiösa värden mot den förhärjande liberalism och kulturupplösande smältdegel som kommit att känneteckna västvärlden. Inte minst när ledande amerikanska konservativa välkomnade detta och började tala om “Russia’s Right Turn” och “Putin’s Paleoconservative Moment“, ja när Matt Drudge till och med twittrade att Putin var “the leader of the free world”, kan en viss oro ha inställt sig. Åtminstone blev det nödvändigt för den alltmer totalitära “liberalismen” att entydigt konstruera Putin som ännu en av de fiender vars bekämpande är oumbärligt för dess egen självdefinition, bekräftelse och överlevnad.
Utan tvekan finns också ett reellt spänningsfält i de inflytelser som formar Putin och hans politik, såtillvida som även den förståelse av eurasianismen och multipolariteten som representeras av Alexander Dugin och hans “fjärde politiska teori” finns närvarande. Signifikativt nog publicerade Foreign Affairs i tisdags en artikel om honom med titeln ‘Putin’s Brain: Alexander Dugin and the Philosophy Behind Putin’s Invasion of Crimea’. Inflytandet från detta håll har inte minst märks på den framträdande position som Dugins medarbetare Mark Sleboda – som tillsammans med Dugin själv medverkade på det av tankesmedjan Motpol arrangerade seminariet Identitär Idé i Stockholm härom året – under hela krisen intagit som kommentator på RT. Det är också närvaron av detta element som gör att såväl den nya högern som den antiimperialistiska vänstern i Europa och USA (Dugin stöder på sitt sätt – ett sätt som bara kan förstås utifrån den fjärde politiska teorin – båda) är benägna att se den nuvarande konflikten som ett bevis för att Putins Ryssland står för ett genuint alternativ till liberalglobalismen. Och även denna vänsters representanter tas nu regelbundet in som kommentatorer i ryska regimmedia.
Ingen av de nämnda strömningarna är oproblematiska; jag har flera gånger försökt påvisa och problematisera vad jag kallar de lägre-romantiska inslagen i den nya högern, inslag som upptagits av Dugin. Och många antiglobalisters projektion av sina ideal på dagens Ryssland är förstås vansklig. Men dessa kritiker belyser åtminstone ofta korrekt globaliseringens problem, de kritiserar rättvisande västs hållning och motiv, och de vill försvara alternativ. Vi finner i dem viktiga och i dag i högsta grad behövliga delsanningar. Men de rymmer också inslag som står i vägen för dessa sanningars spridning, tillägnande och genomslag. Man önskar att kritiken av den i sig utan tvekan likaledes ideologiskt extrema ideologiska globalismen och kraven på reform av finanssystemet kunde formuleras i en mer måttfull och intellektuellt bättre avgränsad och mer precis socialkonservativ, och i genuin historisk mening humanistisk-filosofisk, tradition.
Och framför allt skulle man vilja se att en sådan i högre grad kunde bidra till och inspirera visionen av alternativet. Det behövs en filosofi för en rimlig mångfald-i-enhet som kan ersätta dagens katastrofala, kulturradikala globalkapitalism. Här finns rika historiska traditioner och exempel att mobilisera – även naturligtvis i Ryssland. Som det är står tyvärr mot den extremism liberalglobalisterna representerar (även om de av de skäl jag diskuterat kunde tillåta några förhållandevis måttfulla och därmed värdefulla formuleringar under krisens höjdpunkt) huvudsakligen blott de nämnda ideologiska extravaganserna. Kan vi hoppas att Putin på allvar slår in på den väg han signalerade i sitt tal, sådant Pat Buchanan och andra ledande, mer genuina konservativa i USA förstod det? Buchanan går verkligen mycket långt i sin förståelse och sympati. Har Putin, med början i Georgienkrisen 2008 eller Syrienkrisen förra året, blivit en verklig motståndare till de radikala, mer eller mindre långsiktiga världsordningsplanerna, på det sätt han inte blev efter oranjerevolutionen i Ukraina 2004? Det är begripligt att detta är svårt att tro för många. Kanske kan de i stället tro på en efterträdare? Från väst tycks vi i alla fall ännu inte kunna vänta oss något sådant.
Jan Olof Bengtsson 