Frågan om vilka partier Sverigedemokraterna ansluter sig till i Europaparlamentet är, som framgått, av central vikt från mitt perspektiv och för mitt – begränsade – politiska engagemang, och det är naturligtvis nödvändigt att återkomma till den nu när det glädjande valresultatet föreligger.
Under lång tid har det från partiet hävdats att man inte kunnat meddela med vilka man vill eller eftersträvar att samarbeta, och att detta inte minst berott på att man inte kunnat veta något om vilka partigrupper som skulle finnas, och vilka nya som eventuellt skulle bildas, efter valet. Flera möjligheter hölls öppna, man lärde känna partier i olika länder, sonderade. Efter att valresultatet nu föreligger, skulle – det var det intryck som gavs – en längre period av förhandlingar om gruppbildningar följa, en process ur vilken SDs ställningstagande skulle växa fram.
Senast igår svarade partisekreteraren Björn Söder i SvD på frågorna om vilka som är tänkbara att samarbeta med, och när besked kan förväntas om detta, att ”det återstår att se”; “Vi får sondera terrängen”, hette det, “men vi kommer inte att skynda fram det. Det får ta sin tid. Det är mycket möjligt att det inte kommer förrän i höst någon gång.” På frågan om det kan vara så “att ni medvetet skjuter beslutet framför er för att inte störa utgången i riksdagsvalet”, svarade han: ”Nej, det är inget medvetet. Men vi vill ju diskutera i lugn och ro och inte hasta fram något. Det får ta den tid det tar.”
I SVTs Agenda Special under gårdagskvällen svarade den nu invalda, ännu icke fullt mediatränade o.s.v. toppkandidaten Kristina Winberg på frågan om det skulle kunna bli så att SD sätter sig i samma grupp som Front National, att ”Vi har ju inte bestämt än, vi måste ju förhandla nu och prata med andra partier om hur det ser ut” och ”i dagsläget kan jag inte säga någonting om det”. På frågan om det är tänkbart svarade Winberg att ”vi måste ju se här på de olika, hur de grupperas och så vidare”; och på frågan om hon inte säger nej till FN, att ”Jag säger inte någonting för vi måste prata med de olika politiska partierna”. ”När vi inte vet vilken grupp som kommer bildas kan vi ju inte ge besked om det.”
Det var därför inte konstigt att många blev förvånade när Jimmie Åkesson igår kväll, d.v.s. samma dag som den citerade intervjun med Söder publicerades och bara någon timme efter Winbergs svar, i direktsändning i SVTs Aktuellt plötsligt lämnade det av media så länge eftertjatade beskedet. Eftersom inte ens Söder och Winberg gav intryck av att ha känt till att detta var på gång så snabbt, ser det ut som om det här skulle kunna handla om ett plötsligt ingripande och beslut av Åkesson ensam (beslutsprocesserna i de amorfa och oreglerade organisationer som är våra partier är ofta obegripliga och höljda i dunkel). Det kan vara betydelsefullt.
Dock hade Winberg också tyvärr berättat i Agenda Special att hon inte hört något jubel när FNs resultat inkom under SDs valvaka (ett jubel som journalister sades ha hört och TT rapporterat), men däremot applåd när UKIPs blev känt. Och på ett sätt som visar att hon visste att beslutet snart skulle komma, även om hon alltså fortfarande trodde att förhandlingar återstod, hade hon också sagt att ”vi sitter just och diskuterar de olika partierna” och ”jag kan lova er att ni kommer inom snar framtid få reda på hur vi ska ta ställning till detta”, ”du kommer få ett besked inom det snaraste”, ”alldeles strax”. Detta senaste upprepades påfallande många gånger.
”Vi har”, förklarade så Åkesson alldeles efter detta, “fört diskussioner idag och vi har identifierat de här två partierna som partier som vi känner oss bekväma med. Dansk Folkeparti är ju ett parti som vi har en relation till sedan lång tid tillbaka. De har gästat våra landsdagar vid ett par tillfällen och hållit tal inför våra delegater. UKIP har vi inte haft så mycket kontakt med tidigare. Men vi vet ju inte vad de här partierna tycker och tänker om oss idag i de här sammanhangen. Jag vet att Dansk Folkeparti sannolikt kommer söka sig till en annan grupp än den man har tillhört hittills och om de lyckas i det det vet jag inte. Och UKIP vet jag inte heller vad de tänker sig. Men det är de två partier vi känner att de kan vi känna oss bekväma med i det här och de kan vi tänka oss att samarbeta med och det är de som är intressanta för oss.”
Det är ju inte heller omöjligt att någonting mycket plötsligt och avgörande inträffat eller framkommit i sonderingen av terrängen under måndagen, när valets utgång stod klar, efter att Söder besvarade frågorna, ja under timmen mellan Winbergs svar och Åkessons framträdande – redan innan man ens hunnit uppfatta vad de partier som visat sig aktuella tänker om SD ”idag och i de här sammanhangen”. Något som onödiggjorde hela den tidigare förutsedda, utdragna processen och besvarade alla kvarstående frågor. Helt nya signaler av olika och ännu okänt slag, från DF och UKIP, och/eller FN, FPÖ, Wilders m.fl.
Om så är fallet eller om Åkesson plötsligt ingrep utan att förbereda sina närmaste i partistyrelsen, gäller hursomhelst att beskedet tyvärr ingalunda är förvånande i något annat avseende än dess plötslighet. I själva verket hade det varit närmast omöjligt för SD att lämna något annat. Varför så är fallet har jag beskrivit i mina inlägg Farage’s Mistake och Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats. UKIP-ledaren och hans parti har tagit avstånd från Front National och möjligheten till samarbete med dem, och godtagit och upprepat medias ständiga bild av dem som extrema, rasististka, antisemitiska o.s.v. – antingen av övertygelse eller av strategiska skäl inför det förestående valet.
I förening med DFs identiska, skarpa avståndstagande gjorde denna hållning att det redan sedan länge stått klart att SD knappast kunde ha fattat något annat beslut. Deras framträdande EP-ledamot Morten Messerschmidt hävdar att det är ”beklagligt att partier som Le Pens Front National har vind i seglen”, och att anledningen till att de har det är att ”de etablerade partierna sviker européerna”. Även den gamla vänskapliga relationen mellan DF och SD skulle avbrytas om SD inleder samarbete med FN. Den utrikespolitiske talespersonen Søren Espersen lär ha vägrat att tala på SDs senaste landsdagar efter Marine Le Pens besök på SDs riksdagskansli. Även Sannfinländarna tar såvitt jag förstår avstånd från FN.
Åkesson förklarade rentav att man sannolikt skulle bli grupplösa hellre än att samarbeta med FN, om DF och UKIP skulle ställa sig avvisande. I en sådan situation skulle man, som grupplös, försöka visa att man är ett parti som de kan samarbeta med, d.v.s. att man inte uppvisar de drag som skulle ligga till grund för avvisandet: ”För oss handlar det om att det ska vara ett långsiktigt och seriöst samarbete, och då ska vi hamna rätt från början. Och om de på något sätt är tveksamma vill vi ge dem chansen att se vilka vi är och vad vi går för och då har vi tålamod och kan vänta tills vi är välkomna.”
Det kunde synas vara ett mycket radikalt avståndstagande från FN. Till SD-Kuriren uttalar sig Åkesson emellertid på åtminstone delvis annat sätt: ”När det gäller franska Front National, så är det tydligt att där finns vissa ambitioner till förnyelse, men idag känner vi att vi inte har tillräckligt grepp om dem för att vara beredda att inleda något samarbete under den här mandatperioden.” Här finner vi en helt annan och mer öppen hållning än den Farage intog. Den innebär också att i verkligheten på längre sikt betydligt mer kvarstår av den öppenhet Söder och Winberg så sent som igår signalerade än vad Åkessons eget TV-besked gav vid handen.
Det är fortfarande svårt att förstå vad det är Åkesson och så många andra anser är fel med Front National (och jag efterlyser verkligen att någon äntligen ger en intelligent, specifik förklaring av detta, gärna i en kommentar i denna blogg, i stället för bara svepande påståenden om extremism o.s.v.). Och formuleringen ”vissa ambitioner till förnyelse” kan synas snål. Men Åkesson utesluter i alla fall inte samarbete med FN under kommande mandatperioder. Och i SVTs Gomorron Sverige hade han samma igår också talat om FNs utveckling som ”intressant”.
Detta är hoppingivande. För allt det här tjafset om vem som ska samarbeta med vem bland de nämnda partierna är nonsens. Det avspeglar inte bara en överdriven känslighet för medias och politiska motståndares vilja att splittra genom att giftstämpla framför allt FN. Som Åkesson själv nämnde söker sig nu DF mot brittiska Tories’ grupp, vilket rimligen skapar ett oöverstigligt nytt avstånd till SD. Samtidigt tycktes igår UKIP ställa sig tydligt avvisande till SD; redan tidigare har Farage gnällt på SDU på grund av förbundets kontakter med FN. Rent komiskt blir det när mitt i denna röra Farage plötsligt, bara några dagar före valet, börjar uttala sig mer positivt om – FN! Detta måste ju Åkesson ha känt till – liksom att Geert Wilders för inte länge sedan sagt sig ha förmågan att tvinga Farage till samarbete med FNs och hans egen grupp.
Man skulle naturligtvis önska att Wilders redan lyckats med detta, att bakom kulisserna den stora samarbetsfront av mogna och stabila och i åtminstone tillräcklig utsträckning likartade partier är på väg att förverkligas – den front som sådana partier borde vara förmögna att skapa. Det optimala resultatet skulle då kunna nås att Åkesson genom sitt uttalande igår för SDs del räddar den mediapåbjudna hållning han finner nödvändig, samtidigt som just genom detta ställningstagande partiet i själva verket, s.a.s. mot sin egen avsikt, släpas ombord på det enhetliga europeiska storsamarbete med FN som jag försöker förespråka.
Wilders ambition är utan tvekan den rätta. Givetvis handlar det inte om att utesluta DF och UKIP från det EU-kritiska samarbetet till förmån för FN. Självklart handlar det i stället om att omvända även dem till det större samarbete som inkluderar FN. En stor grupp med samtliga de nämnda partierna och några till liknande är vägen framåt. Under kan inte uteslutas, men att Wilders skulle ha eller vara på väg att lyckas redan nu är med till visshet gränsande sannolikhet önsketänkande, som sätter alltför stor tilltro till hans förmåga. Till att börja med måste, även om Farage är på väg att mjukna, möjligheten rimligen falla på danskarnas och i synnerhet Messerschmidts fanatism och faibless för de ”etablerade partierna”.
Men framför allt, och mer allmänt, är det den grundläggande, för mig uppenbara svagheten hos alla, eller nästan alla, av dessa partier, som förklarar den nödvändiga föreningens svårigheter. Utöver den överdrivna känsligheten för de ideologiska motståndarnas – i media och andra partier – anklagelser, är det också det även jag har problem med hos dem som ställer hinder i vägen: nationalismen som sådan, helt enkelt. Det är svårt att inte hålla med Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning idag. Samarbete, påpekar han, har inte varit någon historisk paradgren för dessa partier: ”Vilket är rätt logiskt – givet att det är precis ett sådant de har gått till val på att avskaffa.”
Det är Europatanken dessa partier fortfarande i alldeles för stor utsträckning saknar. Därför blir deras bild också av den enda gemensamma fienden, EU, ensidig, onyanserad och förvrängd, på ett sätt som kommer kunna skada även de respektive nationerna; i verkligheten finns här redan strukturer som kan byggas vidare på, sedan felutvecklingen stoppats och rullats tillbaka.
I framtiden är det, föreslår jag, en förnyad, vidareutvecklad och fördjupad Europatanke som måste stå i centrum för dessa partiers samarbete. Endast en sådan kan rädda det. Med de stora framgångarna i EP-valet är det viktigare än någonsin att behärska och begränsa deras otyglade och odisciplinerade nationalismer, att modifiera och komplettera dem i tecknet av en sant europeisk enhets- och framtidsvision. Utan den skulle ett tragiskt, försvagande kaos, i skuggan av nya uppstigande stormakter, hota om man på något sätt lyckades bringa det nuvarande EU på fall. Men inte ens detta nuvarande EUs avveckling kan uppnås utan effektiv samling i denna visions namn.
Sverigedemokraternas framtida Europapolitik
Europe Day 2014
Komplettera Europakampanjen!
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Farage’s Mistake
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Sverigedemokraterna och Front National
Nationalismen och Europa
Europa och nationalismen
Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa
The struggle between the main political parties has been reduced to an unpopularity contest, in which voters hold their noses and sigh as they trudge to the polls. Peter Hitchens explains how and why British politics has sunk to this dreary level – the takeover of the parties and the media by conventional left-wing dogmas which then call themselves “the centre ground”. The Tory party under David Cameron has become a pale-blue twin of New Labour, offering change without alteration. Hitchens, a former Lobby reporter, examines and mocks the flock mentality of most Westminster journalists, explains how unattributable lunches guide coverage and why so many reporters – once slavish admirers of Labour – now follow the Tory line. This updated edition of Hitchens’s The Broken Compass (2009) features a brand new introduction. In an excoriating analysis, Hitchens examines the Tory Party’s record in government and opposition, dismissing it as a failure on all fronts but one – the ability to win office without principle. The one thing it certainly isn’t is conservative.
Olle Bengtsson 