Category: Politics

Svar till “RB”

Jag brukar inte lyfta fram för mig okända, anonyma skribenter och besvara deras kommentarer i separata inlägg i stället för i kommentarfälten, men det är ett faktum att nästan alla sådana i denna blogg, liksom många av de som skriver under eget namn, ofta förtjänar det, både på grund av sina väsentliga synpunkter och – inte minst – genom att vara mycket välformulerade. Signaturen ”RB” är en sådan. Jag återger därför nu här hennes kommentar till mitt inlägg Sverigedemokraternas framtida Europapolitik, uppdelad i mindre delar, följda av mitt svar.

–

Jan Olof, du gör ett utmärkt arbete med dina försök att bredda SD:s politik!

Tack, roligt att du uppskattar detta!

Själv är jag tämligen övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll – liksom SD – men vad vi ska ha istället, det har jag faktiskt vissa svårigheter att inse. Jag är därför intresserad av att höra dina synpunkter på några frågor:

En grundläggande sådan är ju: Ser du EU som ett ramverk som man överhuvudtaget ska bygga vidare på eller är det något annat som gäller?

Ja, jag ser det som ett ramverk som man kan bygga vidare på efter att i vissa avseenden först ha byggt om det. Det måste i mycket större utsträckning ta hänsyn till och anpassas till Europas geografiska, kulturella och nationella mångfald; det ohistoriska, abstrakta ideologiska tänkandet måste omprövas. (Jag antar att du menar att du liksom SD är övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll, inte att dagens EU liksom SD är på väg åt fel håll.)

Och i så fall, ska det vara en sammanslutning där man kan vara med på det man vill – en slags infrastruktur som möjliggör ett “smörgåsbord” där man kan välja vad man vill vara med på eller inte? Eller ska det var som idag (på det hela taget), dvs att det i grund och botten är allt eller inget?

Det ska vara mycket mer av ”smörgåsbord”, och om man väljer ”allt” ska detta vara i hög grad av annan karaktär och annorlunda sammansatt än det är idag.

Eller ska man skippa EU helt och sköta “smörgårdsbordsfrågorna” via separata sammanslutningar och samarbeten?

Ja, många sådana frågor kommer definitivt kunna skötas på sådant sätt. Men för andra bör ett i tillräcklig utsträckning reviderat, enhetligt ramverk också kunna göras acceptabelt.

Sedan kommer frågorna om vad man egentligen ska samarbeta om. Naturligtvis har människor i Europa alltid samverkat (och motverkat) över gränserna, och så kommer det alltid att vara.

Syftet med samarbetet är inte minst att s.a.s. motverka motverkandet. Vi måste se oss mer som en enhet med gemensamma intressen på centrala områden.

Men vad behöver vi samverka om som kräver ett gemensamt ramverk, om vars styrande vi ska rösta vart 5:e år?

Till den grundliga reform av ramverket jag önskar hör ändringar i hela den nuvarande strukturen med råd, kommission, ministerråd, parlament och domstol. Det vi röstar om vart 5:e år är ju, med den nuvarande konstruktionen, inte så mycket, och de nationella valen handlar ju i alltför liten utsträckning om Europafrågor.

Den frågan är faktiskt inte uppenbar, i alla fall för mig. Ekonomin är en kandidat helt klart. Alla länder kan rimligen inte tillverka allt, och därför behövs handel över gränserna. Att det bör finns frihandelsområden, åtminstone för en stor del av varorna, är en rimlig tanke.

Ja, och här finns ju också utrymme för många gemensamma satsningar och projekt som är för stora för enskilda länder. En grundläggande sak på ekonomins område som ofta förbises är att samarbete är nödvändigt för reglering och reform av banksystemet.

Men sedan? Miljön t.ex nämns ofta, eftersom dess problem är gränsoverskridande. Men kommer vi egentligen snabbare framåt för att vi har en gemensam plan?

Det tror jag är möjligt, ja.

Ett gemesamt försvar mot yttre hot kan ju också låta bra på pappret, men hur undviker man att det kommer att kapas av de som har en annan agenda? 

Hela grundproblemet med EU är att det är ett Europa kapat av dem som har en annan agenda. Lösningen är att ersätta dem och deras agenda med en sant europeisk. När Europapolitikerna verkligen konkret och entydigt arbetar i Europas och dess olika nationers verkliga intresse, med folklig förankring och folkligt medbestämmande (som inte utesluter utan tvärtom bör samspela med en genuin, traditionell och högre-kosmopolitisk elit), blir samarbetet på alla områden naturligtvis en helt annan sak. Detta är nyckeln till svaret på alla frågor här. Ingenting ska kunna kapas av dem som har en radikalt annorlunda, anti-europeisk agenda.

Samarbete behövs för en linje i världspolitiken som frigör Europa från den nuvarande amerikanska. Försvar mot yttre hot är en mycket mer angelägen punkt än de flesta idag tycks tro. Om de direkt och indirekt USA-uppviglade islamistiska extremisterna inte stoppas, om USA tvärtom fortsätter jämna vägen för dem genom att bekämpa de som främst står emot dem i Mellanöstern (Syrien och Iran), om Turkiet hesiterar i sitt agerande, och om EU dessutom självt framhärdar i sin Europadestruktiva alienering av vår på så många sätt nära granne Ryssland, kan det ganska snabbt bli nödvändigt att samordna omfattande gemensamma försvarsåtgärder. Gränserna måste stängas för den urskillningslösa invandringen från Mellanöstern och Afrika (samtidigt som kvalificerade personer selektivt kan fortsätta tas emot). Övervakningen av muslimska grupper i Europa måste självklart kraftigt utökas och förbättras. Extremister måste återföras till sina ursprungsländer. När allt detta är genomfört, måste vi emellertid upprätthålla ett gott förhållande till islam och moderata muslimer som inte hotar Europa, och avstå från all intervention i den muslimska världen av den typ som det nuvarande EU dragits in i eftersom det i så hög grad är ett amerikanskt och NATO-relaterat projekt.

I anslutning till detta kan också ett annat ytterligare samarbetsområde nämnas – och ett som SD brukar explicit betona som värdefullt – nämligen brottsbekämpningen i allmänhet. Även här kommer tyvärr under ganska lång tid gemensamma ansträngningar krävas. Brottsligheten är i hög grad internationell, och ofta just p.g.a. EUs felkonstruktion; det kommer ta tid för en ny, alternativ, frihetligt socialkonservativ europeisk politik och kulturell förnyelse att reducera den. Övervakning av brottsmisstänkta bör i många fall – inte bara de radikala islamisternas – skärpas.

Slutligen har vi då förutom de mer “profana” frågorna som jag nämnde ovan, frågan om “vårdandet av den europeiska identiteten”. Alltså det som jag uppfattar som en av dina hjärtefrågor när det gäller SD och deras Europapolitik. Har du möjlighet att konkret förklara vad det är som behöver göras här, och varför det i så fall är otillräckligt att göra det på nationell grund. Alternativt hänvisa till någon artikel. Jag tror helt enkelt att vi måste vara konkreta här om folk i allmänhet ska förstå vad det gäller. För jag förstår det faktiskt inte riktigt själv! Det må vara så att det för inte så länge sedan räckte att svara “arvet från Aten, Rom och Jerusalem” som du skriver på något annat ställe, men – tyvärr – jag tror inte det räcker idag.

Vårdandet av den europeiska identiteten bör innebära just att den, d.v.s. arvet från Athen, Rom och Jerusalem, till vilket kommer vissa andra och inte minst tidiga nordeuropeiska inslag, görs konkret. Detta vårdande av den gemensamma identiteten kan utan tvekan med fördel ofta göras gemensamt. Men inte minst här gäller att det inte får kapas av personer med annan agenda. Samarbetet på kulturens och kulturpolitikens område måste avveckla de andra agendor som länge dominerat, samtidigt som den verkliga, historiskt utvecklade europeiska identiteten åter fokuseras och nyformuleras.

Sammanfattningsvis: Andemeningen i det jag säger är att jag gillar ditt vurmande för en positiv SD-vision. Jag gör själv detsamma så fort tillfälle ges, inte minst i diskussionsforum. Jag tror helt enkelt att det är SD:s – och kanske Sveriges – enda chans på lång sikt. Att SD:s hårda kalla frågor får en naturlig position i en större positiv helhet, och att idéerna blir så bra att det i längden blir omöjligt för de andra att stå emot utan att ändra sig. MEN att jag är osäker på om vi ska bygga upp en europeisk infrastruktur, och i så fall hur. Eller om den ovillkorligen kommer att kapas av de som vill något annat.

RB

Roligt att du håller med om allt detta. Jag hoppas att jag åtminstone i någon mån har lyckats antyda hur och varför jag menar att en europeisk infrastruktur är önskvärd.

Problemet idag är, återigen, just att denna har kapats, och utvecklats på fel sätt, av sådana som vill något annat än det jag här och i tidigare inlägg, liksom också du, beskrivit. Det gör det tyvärr mycket svårt att överhuvudtaget tala om Europasamarbete i positiva termer idag: EU-motståndet är så starkt att alla förslag av alltför många associeras med det förvanskade projekt vi idag lever med, och därmed avfärdas. Därför kan man idag tyvärr endast uttala sig om det alternativa samarbetet i mycket allmänna och inexakta termer, på det sätt jag här försökt göra. I synnerhet när man försvarar de alldeles för nationalistiska partierna som – av andra skäl – den enda framkomliga vägen till europeisk förnyelse, och därmed talar inte minst till deras företrädare! Även selektivt bibehållande av EU-ramverk är i detta sammanhang kontroversiellt.

EU avskräcker helt enkelt alltför många från fortsatt samarbete, ja även alternativt samarbete. Det är det allra största problemet med EU, det sätt på vilket EU mest fatalt utgör ett hot mot Europa. Den nödvändiga början måste kanske därför vara att påtala detta problem, vända sig mot kapandet av agendan, samtidigt som man återställer eller upprättar den sant pro-europeiska genom att börja med att tydliggöra arten och innebörden av det historiskt framvuxna Europa i kulturella termer. Kanske bör man först när detta åstadkommits och allmänt förtroende återvunnits gå vidare med mer specifika förslag rörande de institutionella formerna.

Ledande regeringsföreträdare och den borgerliga pressen hyllar EUs associationsavtal med Ukraina, trots dess regerings pågående krig mot den egna befolkningen. Samtidigt hörs kraven på fortsatt svenskt närmande till, ja anslutning till NATO allt oftare och tydligare. Putin ska inte få diktera vår politik, heter det. Varför är det så viktigt för den svenska regeringen och andra liknande europeiska att ha ett dåligt förhållande till Ryssland? På vilket sätt ligger det i Sveriges och Europas intressen?

Svaren är naturligtvis enkla och för alltfler välkända. Den ryskfientliga linjen är central för den inte minst av Paul Wolfowitz upplinjerade neokonservativa strategi USA sedan länge följer, trots att en överväldigande majoritet i USA också, vid det här laget, sedan ganska länge förstått att denna inte ens är i USAs eget intresse. De ledande europeiska politikerna förblir helt bundna till och av USAs regering i detta liksom i många andra avseenden. Men ett dåligt förhållande till Ryssland ligger på intet sätt i Europas intresse.

Ryssland har förvisso en historia som ofta på radikalt sätt skiljer landet från Europa, eller övriga Europa. Dess kulturella och politiska traditioner är andra. Det hade, när det växte fram som centraliserad statsbildning, aldrig genomgått renässansen och reformationen. Man gick snabbt från tsardömet till “kommunismen”, d.v.s. den som Sovjetunionen organiserade socialismen. Det finns ett såväl politiskt som kulturellt “östligt” arv, starkt betonat av Ivan den förskräcklige, som på olika sätt hela tiden hållits vid liv och nyformulerats av vissa ryska tänkare, även under den kommunistiska tiden. Där kvarlever också messianska föreställningar om det “tredje Roms” världsfrälsande historiska mission.

Men allt detta har under flera hundra år delvis balanserats av Rysslands Europatillvända sida, historiskt symboliserad av staden Sankt Petersburg. Ryssland har kommit att definieras av spänningen eller samexistensen av dessa komponenter. Åtskillig historieskrivning underskattade länge tsardömets periodvisa, förvisso begränsade men frihetliga reformer under 1800-talet och fram till det tidiga 1900-talets revolutioner.

Efter Napoleonkrigen, Karl Johans omsvängning och Wienkongressens diplomatiska framgång förändrades även Sveriges gamla förhållande till “arvfienden” Ryssland. Historikern Kristian Gerner i Lund framhöll förtjänstfullt i mars, när upprördheten var som störst under Krim-krisen, hur efter mötet i Åbo 1812 mellan Karl Johan och Alexander följde “ett sekel av goda förbindelser. Under 1800-­talet var huvudstäderna Stockholm och Sankt Petersburg varandras speglar, nordiska systerstäder.” Detta, liksom så mycket annat under samma historiska period, är av central betydelse: man måste förstå att fientlighet mot Ryssland inte bara inte är något önskvärt, idealiskt förhållande, utan också att det inte ens är något självklart historiskt normaltillstånd.

Gerner betonar givetvis hur Sovjetunionen och dess inkludering av de baltiska staterna återupplivade den gamla fruktan för Ryssland. Men “Glasnost, perestrojka och avvecklingen av Sovjetunionen återuppväckte den fruktbara relationen från 1800-talet”. Mitt i vad som i verkligheten var 90-talets hänsynslösa och väststödda utplundring fanns här således enligt Gerner redan tidigt många tendenser till dess återställande.

Ryssland förblir annorlunda både p.g.a. dess närliggande och dess mer avlägsna förflutna. Putins regering arbetar under andra kulturella och historiska förutsättningar än de västeuropeiska. Den inte minst ekonomiska katastrofen under Jeltsins tid har i mycket avhjälpts. Men självklart återstår mycket innan landet, som Gerner vill, skulle kunna mer definitivt etableras, i den utsträckning och på det sätt det är förenligt med landets sammansatta öst-västliga arv, på den väg som utstakades av de blygsamma ansatserna i den ordnade frihetens riktning under 1800- och det tidiga 1900-talet. Liberaler borde ha förståelse för vad denna process kräver under de nämnda historiskt framvuxna omständigheterna, för hindren i dess väg, för dess långsamhet.

Men “västs” oavbrutna wolfowitzianska aggression, som har stöd i USA:s egen nationella utvaldhets- och världsfrälsarmyt, hotar att omöjliggöra en sådan inomrysk utveckling. Den producerar som reaktion radikala ideologer som helt förkastar Rysslands europeiska arv med dess införlivande av modernitetens delsanningar; ideologer som på bekostnad av detta ensidigt vill omdefiniera Ryssland i östliga termer, och ibland direkt i Ivan den förskräckliges, ja delvis väl nästan Djingis khans termer. Jag har flera gånger skrivit om Alexander Dugin, en vild men inte helt obetydlig tänkare som går långt i denna riktning: den ryska identiteten formuleras i termer av det “tredje Rom”, om än med hjälp också av radikala, ofta extremromantiska europeiska 1900-talsströmningar som den tyska konservativa revolutionen och den franska nya högern.

Det är dock överdrivet att tro att sådana radikala ideologer har något avgörande inflytande på Putin och hans regering. Tvärtom var det inte många år sedan Putin själv förespråkade det närmaste samarbete med Europa. Vore det inte för Wolfowitz-doktrinen och USA:s och dess europeiska allierades imperialism, skulle vi idag redan ha kunnat nå långt i förverkligandet av dess oerhörda möjligheter. Endast denna aggression driver idag många ryssar bort från den europeiska delen av sitt arv.

När de nu hyllar avtalet med Kiev-regeringen i termer liknande Van Rompuys monumentalt anstötliga “en stor dag för Europa”, framstår europeiska politiker och kommentatorer som förvirrade ignoranter som inte förstår innebörden av vad de själva säger. Det är, måste man påminna, ett avtal med en regering som för ett brutalt krig mot en mycket stor del av den egna befolkningen. Hur är det möjligt att forcera fram detta avtal i ett sådant läge, och framställa det på det sätt som nu sker? Van Rompuys ord betecknar EU:s moraliska och politiska förblindelse.

På vilket sätt är detta avtal bra för Sverige och Europa, i jämförelse med ett lika vänskapligt förhållande till Ryssland med sina ofantligt mycket större resurser? På vilket sätt är det bra när det sluts till priset av ett sådant förhållande? Ingenting i Putins tidigare linje stred mot vare sig Ukrainas eller exempelvis Georgiens närmande till Europa, om det skedde i enlighet även med Rysslands egna legitima intressen – det Ryssland som alltså också självt på motsvarande sätt, det sätt västliberalerna borde vilja, skulle närmat sig Europa och inte minst därmed naturligt befästs i sin ordnade, frihetliga och rättsstatliga utveckling, i konsekvent förnyelse och fullföljande av 1800-talets politiska landvinningar.

Tysklands gamla socialdemokratiska ledare Helmut Schmidt och Gerhard Schröder, liksom de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade europeiska oppositionen, gör rätt i att protestera. Vi har allt att vinna på ett gott förhållande till Ryssland. Vi har allt att vinna på en brytning med USA:s neokonservatism – vi, Europa, ja USA självt har allt att vinna på det.

Ukrainas nyvalde president Porosjenko har, rapporterar DN, “beslutat att utöka regeringens vapenvila ytterligare tre dagar”…

EU undertecknar associationsavtal med en regering som, i den våldsamma kuppens efterföljd, för brutalt krig mot den egna befolkningen. Enligt Van Rompuy är det “en stor dag för Europa”.

På vilket sätt är detta mer moraliskt än Rysslands annektering av Krim? Man frågar sig med Augustinus: remota iustitia quid sunt regna nisi latrocinia magna (när rättvisan avlägsnats, vad är staterna annat än stora rövarband)?

Hur långt får dessa groteska och för världsfreden farliga provokationer mot Ryssland fortsätta?

Samtidigt väljs Jean-Claude Juncker med Fredrik Reinfeldts stöd till ny ordförande för EU-kommissionen. Florian Philippot  kommenterar kort: Juncker “symbolise merveilleusement l’UE: technocratie, dogmatisme, rupture avec le peuple. Merci pour ce choix éclairant.”

Men det är än värre. Dick Erixon beskriver idag i ett lysande blogginlägg Juncker som “den makthungrige intrigmakaren” som “representerar det storhetsvansinne som präglar EU-byråkratin och som innebar att de satte en så stor eurozon som möjligt framför sunda finanser”.

“Ingen”, skriver Erixon, “är mer ansvarig än Juncker för eurokrisen genom hans fullständigt oansvariga sätt att låta Grekland bli en del av eurozonen, trots att man visste att grekerna trixade med bokföringen.”

Juncker påstod sig inte känna till det senare. Erixon kommenterar: “Större inkompetens än detta kan man knappast visa på europanivå. Dessutom ljuger han. Man visste. Ändå väljs han nu att leda Europa i fem år framåt.”

Ingenstans finns enligt Erixon “så lite rakryggad kompetens och integritet som i EU-politiken”. Om det vore val idag skulle Erixon rösta nej till medlemskap i en union som “håller på att sänka sig ner i en dynga ur vilken vi inte vet vad som kan uppstå”.

Så är det. Vad kommer uppstå? De flesta nuvarande tendenser pekar i en sant förskräckande riktning. Ganska många historiskt tyvärr inte helt okända konturer kan skönjas. Det vi med absolut säkerhet vet redan nu är att vi måste etablera ett alternativt, frihetligt, humanistiskt, och därmed sant europeiskt samarbete.

När vi ser dessa bakom den kalla teknokratiska och byråkratiska fasaden helt vilda nihilister i aktion rörande Ukraina och posten som kommissionsordförande, ledare med sådan svindlande avsaknad av omdöme, av kulturella och moraliska kvalifikationer för sina ämbeten – ja, då blir det tydligare än någonsin hur vi står inför EUs tragiska förstörelse av Europa.

Tobias “Tobbes Medieblogg” Svensson påpekar riktigt att EAF, European Alliance for Freedom, är ett europeiskt politiskt parti och inte en grupp i Europaparlamentet. Jag har använt EAF som namn på den grupp i EP som Front National försöker bilda eftersom gruppen kommer vara associerad med partiet och det återstår att ge den ännu inte bildade gruppen ett eget namn. Europeiska politiska partier kan visserligen vara eller inte vara associerade med grupper i EP, och det kanske vore bättre att tills vidare tala om “EAF-gruppen” eller något sådant  Men de nuvarande medlemmarna i EAF kommer alla från de nationella partier som är aktuella för medlemskap i den grupp man försöker bilda. I sak viktigt i detta sammanhang är hursomhelst att Sverigedemokraterna hittills varit medlem i EAF och representerat av Kent Ekeroth.

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.

Geert Wilders, och såvitt jag förstår även Front Nationals viceordförande Florian Philippot, har nu omöjliggjort bildandet av det nya European Alliance for Freedom, eller, mer exakt, nödvändiggjort dess uppskjutande på obestämd tid, genom att motsätta sig polska Nowa Prawicas anslutning – ett libertarianskt parti som, liksom Wilders’ eget, ligger mycket närmare UKIP än FN.

Liksom i fallet med UKIP:s avståndstagande från FN sker det inte minst med hänvisning till förment antisemitiska uttalanden från partiledaren, Janusz Korwin-Mikke.

Samtidigt framlyfts nu av fientliga svenska media att även Europe of Freedom and Democracy-medlemmen Movimento 5 Stelles ledare Beppe Grillo gjort antisemitiska uttalanden. Och om Jean-Marie Le Pens är antisemitiska, är Grillos det onekligen i minst lika hög grad. Av detta skäl kräver man nu att SD måste ta avstånd från M5S (och därmed upplösa det nybildade EFD).

Är M5S verkligen mer antisemitiska, extrema o.s.v. än EAF:s ledande parti FN? Kanske. Åtminstone kan Nigel Farage efter samarbetet med Grillo aldrig mer avvisa FN på grund av Le Pens antisemitism.

Men framför allt är M5S oerhört mycket mindre seriösa än FN. Spelet om grupperna i Europaparlamentet var löjligt från början. Nu antar det rent farsartade drag. Men inte bara p.g.a. den professionelle komikern Grillo.

Slå ihop EFD och EAF redan nu, en gång för alla – innan Philippot förklarar att FN aldrig kommer kunna ha något med UKIP och SD att göra eftersom de samarbetar med de rasistiska fascisterna i M5S. Och klargör vad som är och inte är antisemitism.

Nigel Farage är utan tvekan en betydande retoriker och en skicklig kritiker av det nuvarande EU. Han har en ganska klar och jämförelsevis fördjupad historisk förståelse av vad det är som är fel med unionen, och går såtillvida utöver den punktvisa och impressionistiska kritik som präglar den populistiska debatten. När han skjuter in sig på “big business, big banks, big bureaucrats”, när han motsätter sig den neokonservativt styrda amerikanska utrikespolitiken, när han förespråkar en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, ringar han in flera av de huvudsakliga problemområdena, och följer han en riktig och nödvändig europeisk, och inte bara brittisk, internationell politisk linje motsvarande dagens krav.

Det trots detta ensidiga och populistiska i hans partis väsen och framtoning skulle också utan större svårigheter kunna avhjälpas genom större tonvikt på arvet från Tories, det gamla parti många av UKIPs ledande företrädarare sett sig tvungna att bryta med på grund av dess kontinuerliga ideologiska och politiska förfall, inte minst i förhållande till just EU. I ljuset av allt detta är det glädjande att Farage lyckades få ihop tillräckligt många partier och EP-ledamöter till sin grupp, EFD, och att till slut även SD kunde tas med ombord. De allmänna fördelarna med gruppens existens och med gruppmedlemskap är ju uppenbara.

Emellertid saknar Farage såvitt jag kunnat urskilja en djupare syn när det gäller Europa bortom den förhandenvarande union han med sådan relativ skärpa och precision vänder sig mot. Här inskränker sig hans retorik till ett fåtal återkommande, allmänna formuleringar om fria, självständiga, oberoende nationer i samarbete. Här kvarstår alltför mycket av populism. Den historiska bilden blir suddig när han närmar sig gränsen för den moderna nationalstatsprincipen, och den resulterande ideologin, eller vad man ska kalla det, framstår som otillbörligt förenklad.

Både i det större historiska perspektivet och med hänsyn till samtidens realiteter framstår hans alternativ – om man överhuvudtaget kan tala om ett sådant – till det nuvarande EU som helt otillräckligt. Och denna brist delar han och hans parti tyvärr naturligtvis med de flesta, om inte alla, dominerande EU-kritiska partier i Europa idag. Av dessa skäl är det trots de nämnda förtjänsterna svårt att känna någon större entusiasm över det rekonstruerade EFD som SD nu tillhör. Och det finns dessvärre fler skäl till det. Utöver UKIP kommer gruppen helt domineras av den grovpopulistiske italienske komikern Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Denna association betecknar som jag ser det på intet sätt rätt rörelseriktning för SD.

Säkert har Grillo rätt i mycket av sin kritik av det så länge groteskt korrumperade italienska politiska etablissemanget, och i hans parti finns också seriösa och kompetenta personer med en annan framtoning. Men den populistiska politiska modaliteten, som Berlusconi ju länge också representerade i mildare form, som hos ledaren Grillo nu antar i bokstavligaste mening farsartade dimensioner, är en beklaglig utveckling. Folklig förankring är inte detsamma som populism. Folklighet får inte reduceras till otillbörlig förenkling, förgrovning, pajasifiering. Det är ovärdigt. Genuin och viktig folklig opposition kan förvisso uttrycka sig i populistiska former. Ett populistiskt stråk kvarstår i de flesta mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa. Men samtidigt förvanskas oftast den giltiga folkliga opinionen av dessa former. Kvar står enbart farsen. I Sverige såg vid det med största tydlighet i Ny Demokrati.

Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har i viss utsträckning förmått utvecklas och mogna bort från sina populistiska ursprung, även om de därefter valt i andra avseenden problematiska vägar. Franska Front National har sitt poujadistiska arv, men det har alltid uppvägts och motverkats av en rad andra, tyngre, och för partiet lika viktiga traditioner. FPÖs retorik och, exempelvis, kulturpolitiska uttalanden (givetvis alltid ett särskilt känsligt område i detta sammanhang), uppvisar fortfarande entydigt populistiska inslag. Italienska Lega Nord har en välkänt skrikig populistisk historia. UKIPs ovan nämnda styrkor räcker för att göra dem till något mer än ett vanligt populistparti, men de populistiska dragen förblir likafullt fortfarande omisskännliga.

SD, som dels såvitt jag förstår har ett populistiskt inslag med sig från något eller några av de små partier som vid dess bildande uppgick i det, dels upptagit fler sådana genom personer som gick över från det havererade Ny Demokrati, släpar också med sig ett sådant arv, som jag menar i politiskt-kulturellt avseende hindrar och försvårar dess fortsatta utveckling. De övriga partierna i det nya EFD, litauiska Ordning och Rättvisa (TT), lettiska de Grönas och Böndernas Förbund (ZZS) och tjeckiska Svobodni, är inte alla av detta slag, men de kommer få lika lite eller ännu mindre inflytande – det första har liksom SD två mandat i EP, de övriga ett; till dem kommer en ensam fransk avhoppare från Front National. Att jämföra med UKIPs 24 och M5Ss 17.

Vidare blir gruppen p.g.a. partiernas olikhet disparat. Detta är dock ingenting ovanligt i EP-grupperna; det präglar även de största. Allvarligare är att gruppen också p.g.a. dess litenhet blir bräcklig. Andreas Johansson Heinö har med rätta betonat detta: det räcker med ett enda avhopp för att gruppen ska upplösas. Detta problem, som även det tillhör de verkligt allvarliga i sammanhanget, beror naturligtvis på Farages kanske enbart av media framnödgade vägran att samarbeta med Front National. På grund av detta fick, visade det sig, även EAF problem att få ihop det nödvändiga antalet parlamentariker och partier från olika länder; såvitt jag förstår har de ännu inte lyckats. Och om de gör det, blir även detta en liten, skör och jämförelsevis svag grupp.

Att EFD kunde bildas är trots allt detta dock alltså en stor fördel för alla involverade, och detsamma gäller om EAF kan rekonstitueras. Trots den formella åtskillnaden torde de icke sällan kunna rösta på identiskt sätt i parlamentet. Men om EAF inte kan återskapas, har den splittring jag beklagat fått en mycket allvarlig följd. Och även om det kan det, är två svaga partigrupper givetvis långt sämre än en i de centrala EU-relaterade frågorna enad, stor och stark som på allvar kan ta upp kampen med EPP, socialisterna och de gröna. De två största, tyngsta och resursrikaste partierna, FN och UKIP, skulle tillsammans ha kunnat leda en mycket stark front i EP. Deras åtskillnad däremot kan fatalt ramponera den nödvändiga oppositionen. Rörelseriktningen bör därför under den kommande mandatperioden bli konvergens, följd av samgående inför den därpå följande.

De partier som dominerar dessa grupper behövs främst i sina respektive länder för att där rulla tillbaka de gamla partiernas – från vänster till höger, men ofta samlade i mitten – problematiska inflytande; endast de har visat sig kunna bli verksamma instrument för nödvändig förändring. EP är i jämförelse med detta mindre viktigt. T.o.m. specifikt för Europafrågorna är det, med unionens nuvarande uppbyggnad, ofta mindre viktigt. Men EP och partisamarbetet där kan ändå bli en av plattformarna både för den nödvändiga dekonstruktionen av EUs problematiska strukturer och för etablerandet av det hittills så försummade men helt nödvändiga alternativa Europasamarbete som måste ersätta dem, trots att detta senare tyvärr fortfarande ligger bortom de nuvarande ledarnas horisont.

Och inom detta senare samarbetets ram, inom ramen för en union som, med utgångspunkt från en förnyad, kvalificerad och historiskt förankrad Europatanke och i anslutning till andra historiska traditioner verkligen i alla väsentliga avseenden förmår tjäna de olika ländernas och folkens intressen, och när ett nytt ideologiskt och kulturellt klimat på detta sätt i tillräcklig utsträckning skapats, kan slutligen inte bara populismen utan den ensidiga nationalism, som nu är det vanligaste och ingalunda obegripliga sätt på vilket oppositionen tar sig uttryck, börja avvecklas. Det nuvarande EU bär självt i hög grad ansvaret för den reaktiva populismens och nationalismens uppkomst. Först när vi övervunnit den förra, kan vi också mer entydigt och definitivt gå utöver de senare. I stor utsträckning måste vi helt enkelt börja om från början.

Nu har Samtiden startat, “Sveriges nya, oberoende och enda socialkonservativa dagstidning”.

Här kommer, förkarar redaktören Jan Sjunnesson, erbjudas “objektiva nyheter, sakliga och relevanta analyser och en socialkonservativ idédiskussion”. Man vill “bidra till ett bredare, öppnare och mer intellektuellt debattklimat”, “påverka samhällsdebatten och idébildningen med utgångspunkt i socialkonservativa värderingar såsom demokrati och frihet, eftertanke och tradition, socialt ansvarstagande och nationell självständighet”, och “bredda det svenska debattklimatet och bidra till ett hederligt och sakligt tonläge”. Tidningen ska stå för “ärligt och nyfiket prövande utanför de sedvanliga liberala och socialistiska ramarna”.

Med rätta påpekar Sjunnesson att i Sverige “finns ingen sådan publikation sedan tidigare”. “Att vara uttalat och öppet socialkonservativ i Sverige är idag ovanligt men vi är övertygade om att dessa idéer stöds av desto fler i det tysta – ofta utan egen insikt och kunskap om socialkonservatismen. Utanför Sverige ges socialkonservativa värderingar och livsval mer utrymme. Här har Samtiden en roll. Vi vill ge utrymme för idéer som betraktas och behandlas som normala och vettiga utanför den svenska åsiktskorridoren.”

Detta ser lovande ut. Formuleringarna om den politiska linjen är korta och allmänna. Socialkonservatism kan naturligtvis betyda flera olika saker. Men denna öppenhet är nödvändig; det kommer finnas anledning att återkomma till detta.

Det avgörande blir om tidningen lyckas undvika att, främst på utrikespolitikens område, sjunka ned i den amerikanska neokonservatism – med underliggande modern liberalism och socialism – som sedan länge gjort så många föregivet konservativa publikationer intellektuellt ovidkommande och idag framstår som hopplöst föråldrad. Det vore ett allvarligt positioneringsmisstag både ur ideologiskt perspektiv och i ljuset av dagens internationella händelseutveckling.

Men Sjunnesson är öppen för dialog bortom denna begränsade horisont, och det faktum att Erik Almqvist i någon utsträckning åtminstone på ett tidigt stadium var involverad i planeringen av projektet talar för att misstaget kommer kunna undvikas. Almqvist, vars politiska verksamhet numera ju är beklagligt kringskuren, har i stället i sociala media under de senaste åren allt tydligare framträtt som en socialkonservativ debattör med huvudsakligen europeisk traditionellt konservativ, paleokonservativ eller post-paleokonservativ inspiration.

Samtidens design är enkel och stram på vad jag menar vara ett utmärkt sätt – nästan som den här och liknande anspråkslösa WordPress-bloggar. Det finns inga som helst störande inslag och vulgära designexcesser av den typ som är så vanlig i nätvärlden. Hittills är den t.o.m. fri från annonser, men detta torde väl, befarar man, komma att ändras inom kort.

Samtiden

Erik Almqvist och tidskriften Samtiden

Continuum, 2010     Amazon

Book Description:

The struggle between the main political parties has been reduced to an unpopularity contest, in which voters hold their noses and sigh as they trudge to the polls. Peter Hitchens explains how and why British politics has sunk to this dreary level – the takeover of the parties and the media by conventional left-wing dogmas which then call themselves “the centre ground”. The Tory party under David Cameron has become a pale-blue twin of New Labour, offering change without alteration. Hitchens, a former Lobby reporter, examines and mocks the flock mentality of most Westminster journalists, explains how unattributable lunches guide coverage and why so many reporters – once slavish admirers of Labour – now follow the Tory line. This updated edition of Hitchens’s The Broken Compass (2009) features a brand new introduction. In an excoriating analysis, Hitchens examines the Tory Party’s record in government and opposition, dismissing it as a failure on all fronts but one – the ability to win office without principle. The one thing it certainly isn’t is conservative.

Reviews:

“Hitchens is in general exhilaratingly good when attacking the hypocrisies and stupidities of specific individuals…The best parts of the book are the vivid (and self-ironical) scenes of foreign reporting.”  Steven Poole, The Guardian

“[Hitchens] writes with much of the verve and brio of his elder brother [Christopher Hitchens] and with a greater regard for detail and accuracy.”  Anthony Howard, New Statesman

About the Author:

Peter Hitchens is a British journalist, author and broadcaster. He witnessed most of the final scenes of the Cold War, and was a resident correspondent in the Soviet capital and in Washington DC. He frequently revisits both Russia and the USA. He currently writes for the Mail on Sunday, where he is a columnist and occasional foreign correspondent, reporting most recently from Iran, North Korea, Burma, the Congo and China.

Den stora kampanjen inför EP-valet tycks ha lyckats uppnå sitt mål att få de kärnväljare som normalt ligger på sofflocket att gå och rösta. Ja, den fick väl också upp en hel del soffliggare som inte är kärnväljare, och vann över ganska många som inte är soffliggare men tidigare röstat på andra partier. Åkesson kompletterade på bra sätt EP-kandidaterna, och var i själva verket såvitt jag kunde se alltid huvudtalare när han under några intensiva veckor släpade dem runt hela landet tillsammans med affischerna med budskapet om “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige”.

Tyvärr ändrar denna framgång, och alla involverades förträfflighet, inte det faktum att vi alienerat Europavänner av en typ vi i stället skulle behöva ha med ombord. Europavänner som förvisso tror på nationalstatens bevarande och vanligt folks inflytande, men som vill prioritera ett alternativt Europasamarbete, ett samarbete i de europeiska nationernas verkliga intresse, som kan ersätta dagens EU. Europavänner som vill betona den verkliga Europatanken. Utan tvekan har missnöjet med EU hos några i denna kategori blivit så starkt att de trots vad de uppfattar som ofullständigheterna i SDs linje inte skrämts bort utan i stället varit beredda att för första gången rösta på oss, som det enda alternativet. Men det hindrar inte att ofullständigheterna kvarstår och att de flesta inte varit beredda att ta ett sådant steg.

De flesta av mina bekanta som röstade ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har omprövat i ljuset av den snabba utvecklingen därefter, och i många fall också i ljuset av en av denna utveckling föranledd djupare analys av unionens tidigaste historia och förhistoria. Men de skiljer sig från de f.d. soffliggarna i det att de då faktiskt röstade ja. Och de faktorer som då avgjorde valet kvarstår i form av en grundläggande, positiv inställning till Europasamarbete. Man tror s.a.s. fortfarande på det man den gången trodde att EU var och stod för.

Det gör man rätt i. Det bör man fortsätta göra. Och SD bör utveckla en Europapolitik som bygger på samma tro. En utmärkt plattform för att göra det, ja för att börja förverkliga en sådan politik, vore, efter nästa EP-val 2019, den nya grupp i EP som Front National, FPÖ, PVV m.fl. nu försöker bilda. Till skillnad från både UKIPs nu i självupplösning stadda grupp och Tories’ grupp, har nämligen just den tydligt lyft fram Europatanken och betydelsen av vår i rik mångfald varierade men också gemensamma civilisation. EP i sig är inte särskilt viktigt inom ramen för dagens EU. Men samarbetet där kan få en långt vidare syftning.

I detta bejakande av Europatanken finns just den ansats som idag behövs. Den måste förvisso stärkas och vidareutvecklas, men den är en god början. Det är här och ingen annanstans vi finner en framkomlig väg för de sanna svenska Europavännerna, något de kan bygga vidare på. Den övergivne Farage borde snarast ompröva sin hållning gentemot Front National i stället för att bli grupplös och starkt försvagad. Efter att ha omöjliggjort ett sådant samarbete även för SDs del skulle han därmed i stället kunna underlätta det inför nästa mandatperiod.

Vad Dansk Folkeparti, när de nu sviker även UKIP, tänker hitta på tillsammans med Tories orkar jag inte spekulera om just nu. Tories tillhör ju de partier man, för vid det här laget ganska länge sedan, blivit tvungen att ge upp hoppet om – Peter Hitchens’ bok The Cameron Delusion sammanfattade många av orsakerna till det. Måste vi snart räkna även DF till denna kategori? Det är beklagligt att ett parti som på många sätt står oss så nära och som har så många bra och trevliga individuella företrädare fortsätter gå i spetsen för splittringen och försvagningen av det sanna EU-motståndets och det alternativa Europasamarbetets krafter.