Category: Politics

The Kurdish-Swedish economist, Tino Sanandaji, who is currently a doctoral student at the University of Chicago and who appeared at the recent seminar about multiculturalism organized by Axess in Visby which I mentioned in my post ’Almedalen’, reiterates in a blog post in English the arguments I supported in my post but also reveals what can now clearly be seen to be the weakness of his position.

Sanandaji is right that ”multiculturalism has failed”; that it has been replaced at least by some of those who no longer believe in it by ”anti-anti-multiculturalism”; that when we speak about the problems of multiculturalism we define culture as ”the informal rules of the game of society, informal institutions, etiquette, traditions, norms and values as opposed to superficial cultural expressions such as what food you eat and what music you listen to”; that ”if you have different rules for different people”, as the multiculturalist ethnic separation and ”institutionalized segregation” prescribes, ”society doesn’t function smoothly”; that multiculturalism is poorly thought out and that in all likelihood its proponents do not themselves realize its full implications; that multiculturalism hurts immigrants, who are often unable to integrate, who fail to ”learn all the many subtle rules which guide life in Sweden” and are unable to ”add a Swedish identity to the one they already have”; that those immigrants are often ”embittered, and react by adapting the ghetto-culture of the United States, as a way to mark distance to mainstream society”, that ”[t]he personal consequence for immigrants from being unable to integrate is mass unemployment, low income, crime ridden neighborhoods, and social isolation”.

Sanandaji is also right that multiculturalism has been promoted not just by the socialist left but by ”left-libertarians” (specified by Sanandaji in a comment as “cultural Marxists”), who ”promise immigrants that they can migrate to Sweden and maintain all their traditions and norms and behavior from Afghanistan and Albania, without any cost to themselves”, that ”the left-libertarians have bullied the right into proposing open borders, in order to prove they are not racist”; that ”[t]his policy has never been attempted by any country in modern history”; that ”[o]pen borders is a social experiment on the grandest scale, yet its proponents have hardly thought it through, other than through clichés and slogans”, and that ”[n]ot surprisingly, open borders does not have any electoral support in Sweden”.

Finally, he is right that ”the solution to the obvious failure of multiculturalism is for Sweden to regain the cultural self-confidence it requires to integrate immigrants”, that ”[a]s an immigrant it is impossible to integrate into nothingness, you need a clearly defined pole of Swedish culture, which must be open to immigrants, in order for more to gravitate towards Swedish culture and be accepted into society”; that integration does not mean immigrants have to give up their native identities, that multiple identities are possible; that left-libertarians are dogmatically obsessed with open borders.

These are all excellent and centrally important points which I fully endorse. But contrary to Sanandaji’s Visby presentation, the blog post clearly displays weaknesses that unfortunately cannot be ignored.

First of all, Sanandaji’s understanding of culture and rules seems superficial in a way that unduly confines the analysis of multiculturalism within limits set by the economist’s perspective. His statement that ”[t]he rules imbedded in culture are to a large extent there in order to reduce transaction costs in a society” of course implies that the culture that the rules are embedded in is something more than the rules themselves, yet even if “costs” is understood in a broad sense, the formulation that the purpose  of the rules produced by the culture is to a large extent to reduce transaction costs is a reductionism that is not sufficient for the understanding and analysis of all aspects of multiculturalism or the multicultural society.

This may be too negative an interpretation, yet it does seem to me the tendency seen here probably accounts to some extent for Sanandaji’s problematic view that ”the people hurt most by multiculturalism are immigrants”. This can be so only in a very limited perspective. It is of course true that many immigrants who are unable to integrate are hurt by multiculturalism. But the statement is shallow in view of the demographic development in the Western countries that receive the immigrants. If present developments continue, the immigrants with their respective cultures will within a not too distant future become majorities in Western Europe as well as in the United States. Not just allowing but encouraging an ever growing flow of new immigrants to maintain their native cultures, and discouraging cultural integration, multiculturalism hurts non-immigrants, the ethnic white populations of the West as well as their culture (and those of other origins who have truly become parts of that culture), much more than the immigrants.

Sanandaji is also utterly unrealistic in his view of both the possibility and the actuality of integration. ”[H]undreds of thousands of immigrants in Sweden have integrated and adopted multiple identities, which proves my point. We just need the other half [the hundreds of thousands of immigrants who have not done so] to do the same.” But it is true that many immigrants have successfully integrated, and Sanandaji rightly stresses this. ”Learning Swedish doesn’t mean you have to forget your native language. Learning the informal rules which guide work and social life doesn’t mean you have to forget the rules from your home country. You can be proud of your Kurdish heritage, but simultaneously proud of your Swedish upbringing and citizenship.” Sanandaji is also right that more will do so with the solution he proposes, the stronger assertion of Swedish cultural identity.

It seems to me this solution would perhaps be sufficient if at the same time the current mass immigration were stopped and the demographic trend with regard to ethnic Swedes reversed. Vast and difficult questions are involved here which I cannot embark upon a discussion of in this post. But with the current rate of immigration on the one hand and demographic decline on the other, the suggested solution can hardly be enough. The unmanagable numbers of new immigrants often already do not have the motivation to adapt to and integrate into a vanishing culture.

It is astonishing that Sanandaji, who now lives in the United States, maintains illusions about that country that could perhaps to some extent  still be entertained in the Reagan era but which are today obviously and increasingly absurd. He does write that e pluribus unum is ”the historical American ideal”, but at the seminar he made it perfectly clear that he thinks the ideal is still being realized today, that all American citizens share an Anglo-American culture, the one established by the British colonists and the Founding Fathers.

If that is so, where does ”the ghetto-culture of the United States” which Sanandaji complains about both in the blog post and in the seminar come from? It is of course produced by mechanisms in the United States similar to the ones he describes as being at work in Sweden (and, of course, by the same entertainment moguls and for the same purposes). Latino immigrants are currently taking over or “reconquering” large parts of the South-West including California, insisting on keeping to their own culture (which is still in important respects Western!), and displaying open and sometimes violent hostility against the allegedly unifying Anglo-American, i.e. basically and originally British and European, culture and its bearers. Similar long-standing and well-known tendencies can be found among the black ”minority” which, together with the Latinos and others, will soon have outnumbered the white Americans of various European origins if the current trends are not reversed. The fact of American disintegration is well-established and has long been thoroughly documented by scholars. America is quite as much in need of the cultural assertion Sanandaji recommends as is Sweden – and not just in order to reduce transaction costs, but to preserve and renew the deeper values of its historical civilization.

Then there is the issue of ”classical liberalism”. This, as used by Sanandaji, is a vague concept. While distinguishing ”classical liberalism” from ”left-libertarianism” (represented in Sweden today by, for instance, Johan Norberg and Carl Rudbeck) and rightly rejecting the latter, he includes in the concept of classical liberalism not just classical libertarianism, not just the late eighteenth-century liberalism and its philosophical predecessors, but also John Stuart Mill.

Sanandaji is right to point out that ”classical” liberalism does not support the ”insane idea” of open borders. This point is well taken and easily proven by reference to Smith and Burke. But Sanandaji underestimates the radical, combined rationalistic and romantic inspiration and impetus of much else of what he evidently regards as ”classical” liberal thought, which in the course of the nineteenth century, and already in liberals like Bentham, Ricardo, James and John Stuart Mill, Bastiat, Say, and Cobden, manifested itself in conceptions which cannot be described as anything but utopian. In the light of such cases, the transition from ”classical” liberalism to ”left-libertarianism” appears perfectly natural and logical.

Sanandaji’s preferences in terms of party politics at least become comprehensible in view of these weaknesses in his analysis. He hopes to be able to persuade what he misleadingly calls “the right” in Sweden to adopt what he thinks is “classical” liberalism, and to apply it to end the ideology and the policies of multiculturalism. He finds the “reform agenda” of Reinfeldt and Borg “urgently needed”. What precisely does he have in mind here? Reduced taxes, no doubt. More privatization. More simplistic capitalism. But then he will have to be more specific with regard to much else that we know is on the same agenda. How about more integration into the EU that is clearly not prevented by its basic capitalist purposes from becoming increasingly Sovietized in terms of ideological thought control? More adaptation to the dictates of the old socialists in the IMF? More centralized globalism in general? Here Sanandaji, taking the positions he does on borders, cultures, and integration, surely must draw the line.

Still more directly pertinent to his main agrumet: how about the further increase in Europe’s extreme mass immigration – the current mass immigration as such? In an earlier article in Svensk Tidskrift, Sanandaji does question the current level of third world immigration, with regard to its effect on the economy and immigrant support for leftist welfarism. It would have been helpful to add reduced immigration per se to what is now his explicit plea only for integration by means of Swedish cultural self-assertion. Without it, the latter will, as I have shown, hardly be enough.

How will the Swedish “right”, i.e. the Reinfeldt government alliance, persuade the increasingly dominant – culturally as well as numerically – immigrants to vote for it and its agenda? This is one of the problems Sanandaji himself addressed in Svensk Tidskrift: the truth is that they will rather consolidate indefinitely the high-tax welfare state that Sanandaji opposes. And how will Reinfeldt’s government, itself known from the outset for its drastic lurch to the left (“cultural Marxist”, left-libertarian etc.), ever be able to implement the mentioned agenda if its new coalition partner will be the often quite extremely leftist Green Party?

The only theoretically conceivable way for the right to succeed in what Sanandaji wants it to accomplish with regard to integration is an agreement with the Sweden Democrats. But precisely this is what Sanandaji now says it is his very purpose to forestall. Since the Sweden Democrats declared that they were ready to accept Reinfeldt’s tax reductions if Reinfeldt accepted their immigration policy or parts of it, this stance makes it unclear to what extent Sanandaji opposes the current immigration, in terms of numbers.

”Some people have come up to me, said that they agreed with me, but expressed concern that I was helping the anti-immigration party The Sweden Democrats”, Sanandaji writes. ”The truth is the opposite.” Indeed, Sanandaji attempts to ”offer an alternative to the Sweden Democrats, to keep voters who observe that Sweden’s current policies are not working but who do not dislike immigrants from being forced to abandon the right”.

This is of course the same move we have already seen Merkel, Sarkozy, and Cameron make, and they were all mentioned by Sanandaji in Visby. He is certainly right that the Swedish “right” too must follow the Sweden Democrats or perish. He is also right that they are currently choosing to perish, and, to judge not just from their current immigration deal with the Greens but also their signalled further regular government alliance with them, they are doing so very consciously. For even if they don’t understand or care about the destruction of Swedish culture and the disapperance of the Swedish people, surely they must understand that the continued mass immigration will forever make tax reductions, the reduced welfare state, and what with the ever Marxist-influenced Swedish terminology they call the ”bourgeois” values forever impossible. (The terminology is of course not exclusively Marxist, but it is, as I have often pointed out, because of the Marxist usage promoted by the exceptionally long and strong dominance of the left in politics and academia that it has become so prevalent in Sweden also as the centre-right’s own; cf. France, Germany, Britain.)

Sanandaji is undeniably on target when he says that ”[b]y pushing open borders as the only alternative on the right and shouting down any problematization of immigrant segregation as racist, some young voters are forced into the Sweden Democrat column”, that [b]y radicalizing the right, branding any dissent as racist and beating the drums of open borders libertarians are the ones who are helping the Sweden Democrats.” He is to some extent right that ”if the right had taken the concerns of voters about crime, welfare dependency and segregation into consideration, the Sweden Democrats would not even be in parliament in the first place”, although he should have added the implied issue of Swedish cultural assertion. His observation that the left-libertarians’ shameful treatment of Svenska Dagbladet’s Per Gudmundson when he stated some unpleasant truths and statistics, their joining with the socialists in demonizing him, helped the Sweden Democrats to take more voters ”from us” – i.e., from him and his fellow Reinfeldters – is wholly true. ”Why do we still allow a small number of shrill ideologies to erode electoral support for the Right, by driving all those who don’t share their extremist and unpopular ‘abolish-all-borders’ positions into the open arms of the Sweden Democrats?”, Sanandaji asks. And it is a very good question.

Only there is no problem here. There simply is no problem in the disappointed voters turning to the Sweden Democrats because of all of the calamities of the “right”. They quite rationally and legitimately do so because the Sweden Democrats are the only party which presents a tenable alternative. There is nowhere else they can go when the right commits suicide before their very eyes. And there is nowhere else they need go or should go. Indeed it is the Sweden Democrats alone who offer precisely the alternative Sanandaji himself presents, plus the essential and decisive missing pieces and minus his inconsistent apparent support for the whole of the rest of the Reinfeldtian agenda. Only in the open arms of the Sweden Democrats can they really achieve the policy changes Sanandaji advocates.

Sanandaji complains that the Sweden Democrats are ”joining with the socialist left in sabotaging” Reinfeldt’s agenda. But again, he knows that this agenda is a globalist one of the kind he himself in at least some central respects must oppose. His sweeping support for it is simply not congruent with his own main argument. The Sweden Democrats are ”sabotaging”, i.e. opposing the agenda, trying to stop it, because they don’t believe in it, because they are against it. Tax reductions are acceptable to a certain extent if their own immigration reforms – which would of course mean enormous reductions of public spending and thus in themselves make possible even further lowered taxes – are accepted, but definitely not otherwise. Much more than that is on Reinfeldt’s agenda, however, and not just mass immigration. Things which Sanandaji too must logically reject. It seems to me he is naive to think that “[t]here is no reason why we can’t have more classical liberalism” in his sense (i.e. ”as opposed to the current combination of cultural marxism or left-libertarianism”) “in these questions among the already existing right-of-center parties”. There are many such reasons.

Sanandaji’s true points summarized above are severely undermined when he himself repeats the ”clichés and slogans” he rightly blames the leftists and left-libertarians for using. The Sweden Democrats, he implies, ”dislike immigrants”. They are ”xenophobic”. In a comment to his post, where in response to a critic he lists three ”fundamental differences” between himself and the Sweden Democrats (he in fact says there are several fundamental differences but that he mentions only three) , Sanandaji gives a typically nonsensical description of the latter.

First of all, they are, he charges, an outgrowth of “the skinhead and neo-Nazi movement”. “I am not”, he writes, “going to forgive the Swedish communist party for supporting Stalin 60 years ago, why should I forgive the Sweden Democrats for being a neo-nazi parti until 10 years ago?”

I have discussed this criticism before in connection with my analysis of Tradition & Fason’s statements about the Sweden Democrats, but because of the attention given to Sanandaji’s recent contributions to the political discussion in Sweden I now have to return to it and develop my response at greater length.

Another commentator immediately steps in and points out that Sanandaji doesn’t know as much about the Sweden Democrats as he does about other things. There is, she shows, a scholarly consensus that the Sweden Democrats are not and have never been a national socialist party, and that this consensus is shared even by far-left and anti-antisemitism organizations.

There is also, however, what seems to be a common position according to which the Sweden Democrats cannot have national socialist origins and cannot have had any national socialists among their members since there simply are no national socialists in Sweden. I reject this position as facile and deceptive. When I first discovered the Sweden Democrats at the time of the general elections in Sweden in 2006, I began what I think I may perhaps be allowed to describe as a comparatively thorough study of the various currents of Swedish nationalism in the twentieth century, my knowledge of nationalism having up to that point been mainly limited to nineteenth-century and to some extent early twentieth-century forms of it in Sweden, and to French nationalism, Italian fascism, and German national socialism. It was necessary in order to understand the Sweden Democrats, not least but certainly not exclusively in view of the standard criticisms, and in order properly to situate them in terms of ideology and twentieth-century Swedish political history, to get a firm grasp of all of the various nationalisms in Sweden today and their respective genealogies.

It immediately became obvious that there are real national socialists in Sweden. There was Nationalsocialistisk Front, a party which was later absurdly renamed Folkfronten (the Popular Front, the name of the anti-fascist Comintern alliances of the 1930:s), and which then assumed its current name, Svenskarnas Parti (the Swedes’ Party). They now have a web journal called Realisten. There was also a non-party organization called Svenska Motståndsrörelsen, which somewhat distinguished itself by selling rare Swedish national socialist publications from the 1930:s and 1940:s that could not be found elsewhere. Then there was something called Nordiska Förbundet, which published a glossy journal and sold new national socialist and fascist books. I think I can claim to have studied all of these groups relatively closely through their publications, and there can be no doubt whatsoever that they explicitly call themselves national socialists and that they connect historically to the German national socialists and the post-war continuation and ideological variation of German national socialism in other countries. There is also, as I have more recently discovered, a website called Nationell.nu, run by a young law student, Richard Langéen, which seems to be at least sympathetic towards national socialism in some respects.

Against this background, it seems to me it is not a mystery at all that there were indeed some national socialists who were initially drawn to an at least partly nationalist party like the Sweden Democrats rather than to the anti-nationalist parties, especially at a time when that party was the only one with elements of nationalism or at least the only such party that showed any promise of becoming a successful one.

National socialist groups thus certainly exist in Sweden. But they do seem to be very small indeed. Moreover, while twentieth-century nationalism is a complex phenomenon with many widely divergent versions, and the more specific fascist movement too is a complex and difficult one, it must be kept in mind that national socialism, while it too shares the complexities, is also a very specific and, as it were, ”narrow” ideology in a certain sense. It is a measure of the general level, the poverty, and the crudeness of the conceptual instruments of the current political discussion as carried on in the media that even the most basic distinctions are not made within the vast spectrum of political groups and ideologies for which the concept of the nation is central.

As the Sweden Democrats have often insisted, the national element in their ideology is one that was widely shared by the other parties (except the communists) until the mid-twentieth century. Its roots are in the older, broader, and more general current of nationalism which goes back to the nineteenth century. And this implies considerable philosophical differences. As the cited commentator appositely points out, Sanandaji overlooks the attacks the Sweden Democrats were long constantly exposed to from radical Swedish nationalists of various kinds and are probably still exposed to. And the nature of those attacks. Deep and complex historical discussions, going back not just to the German national socialists and WWII, but much further, to WWI and beyond (as I have always pointed out, twentieth-century history as a whole looks different from my perspective than from that of the liberalism and socialism dominant since the post-war era) are called for, yet we see nothing of them.

On the other hand, these deficiencies are of course not surprising. They are the deliberately produced result of a well-known, thoroughly analysed, long-standing propaganda effort on the part of the left, the liberals, and the pseudo-conservatives. It is sad that a person so clear-sighted in other respects as Sanandaji seems to succumb to what is in reality a threat to the preservation, continuation and renewal of the best traditions of freedom and civilized order. We risk losing them in the false dichotomization of political correctness.

As for the ”skinhead” movement, I know almost nothing about it, so it is difficult for me to say something meaningful here. This I admit I have not studied. I have heard and read a little about skinheads, and, long ago, I have seen what I think must have been skinheads. But I don’t associate any particular articulation of political beliefs with this movement, no elaborate ideological positions of a kind that would make it plausible that a political party like the Sweden Democrats is an outgrowth of it. What is the skinhead ideology? Is it the same as national socialism or some version of it? Are there any distinctly ”skinheady” elements in the Sweden Democrat’s first programme? In one of my posts mentioned above I included a video from a meeting of the Sweden Democrats in Medborgarhuset in Stockholm in 1991, only three years after the party’s founding in 1988. Is there anything skinheady about that meeting?

Sanandaji’s second ”fundamental difference” is that the Sweden Democrats are, according to him, “obsessed with reducing the flow of immigrants. But they offer no constructive solution to the 1 million immigrants we already have. This is what I attempt to do (strong enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to integrate immigrants).” Here Sanandaji seems to downplay his earlier argument regarding the problems with much of the immigration as such, while accepting the propaganda that the Sweden Democrats are onesidedly “obsessed” with this issue only.

And his claim for his suggested alternative is strictly incomprehensible. Do the Sweden Democrats not offer the constructive solution of enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to be able to integrate the immigrants we already have? Apart from the reduction of the flow of new immigrants, it is hard to think of a political position that is more central to the Sweden Democrats and for which they are better known than precisely this.

Sanandaji’s third fundamental difference is that the Sweden Democrats ”join forces with the left and block cutting taxes for low-income workers”, according to Sanandaji the most efficient method for increasing the employment and thus the integration of immigrants. Granted that Sanandaji speaks here only about immigrants ”we already have”, and adding that we should be talking only about immigrants who are now Swedish citizens, there is still the problem that the right’s proposed tax cuts are mostly for high-income non-workers and not for low-income workers, even as they are to some extent also for the latter. Sanandaji also overlooks the vast issues of the other aspects of the globalization he seems to object to only with regard to the issue of cultural integration: deindustrialization, deagriculturalization, supranational corporatization and centralization, excessive offshoring, the increasingly precarious position of the middle class (which many scholars agree is central to the stability of prosperous and democratic societies) in the West in general – all issues decisive for any serious long-term discussion of employment.

Sanandaji’s presentation in Visby was favourably received by many Sweden Democrats. Some protest that too much attention is paid to people like him who often come so close to the positions of the Sweden Democrats as to be virtually identifiable with them, but then also at more or less regular intervals disown and repudiate that party in starkly disproportionate terms. It is true that more attention should not be paid to such persons than they deserve. And I have shown in what respects Sanandaji’s position is flawed.

But among those who try to offer an alternative to the Sweden Democrats in order to keep voters from abandoning Reinfeldt’s foreseeably sinking ship, Tino Sanandaji seems to be the one who comes closest by far to the rescuing Sweden Democrats on the issues of immigration in general, the integration of immigrants, the problems of failed integration, Swedish culture, nationality, the nation state, open-borders utopianism, left-libertarianism, and “cultural Marxism”. Such a person should not be given less attention than he deserves.

Jag var ganska många gånger på Gotland när jag var liten, och även några gånger senare, men det var mycket länge sedan sist. Många fina minnen gör att jag länge har velat återvända. Förra veckan insåg jag plötsligt att det nu finns ett nytt gott skäl att göra det.

Den så kallade Almedalsveckan har tidigare inte intresserat mig i någon större utsträckning. Men nu när SD har en egen dag och deltar i många fler debatter, seminarier och intervjuer är situationen en annan. Även några av de seminarier Axess arrangerade var i år viktiga, inte minst det i vilket Tino Sanandaji medverkade, om integrationspolitikens tillkortakommanden. Oklara historiska och politisk-filosofiska punkter fanns i det Sanandaji framförde, men det ska bli intressant att se om eller i vilken utsträckning Axess och närstående personer visar sig mottagliga för hans mer allmänna perspektiv.

Även seminariet om den nya “Blue Labour”-strömningen med Marc Steirs och Maurice Glasman var av central betydelse och angav en väg som även den svenska socialdemokratin nu kunde slå in på. Man påminner sig att det även finns “Red Tories”. Blue Labour och Red Tories låter som om de tillsammans skulle kunna utvecklas till den rätta föreningen: den sociala konservatismen eller konservativa socialismen.

Slutligen får nämnas seminariet om konservatism och liberalism, där Johan Norbergs och Carl Rudbecks typ av vänsterlibertarianism, här representerad av den signifikativt nog till Miljöpartiet övergångne Mattias Svensson, nu slutligen även för de mindre initierade måste ha framstått som just så kuriös och extrem som den i själva verket alltid varit. D.v.s. alltifrån 90-talet då den i så stor utsträckning trängde ut de värdefulla kulturkonservativa tendenserna bland annat på Timbro. Nu tycks den i alla fall vara på väg att avlägsnas från den centrala och seriösa borgerliga idédebatten sådan den förs i Axess-lägret. Johan Tralaus konservatism intar förhoppningsvis dess plats. En skilsmässa mellan konservatismen och denna typ av liberalism är, förklarades det i ljuset av Svenssons agerande gentemot Per Gudmundsson, nödvändig.

Gudmundson, vars behandling från vänsterns sida upptog en stor del av detta sistnämnda seminarium, upprepar dock i Svenska Dagbladet något förvånande den enkla mediala kategoriseringen av SD:s politik i termer av “missnöje” och “populism“. Rent förbluffande är att han finner jämförelserna med Per Albin Hansson i Åkessons tal vara en “exempellös fräckhet”. Detta tal, som introducerar en länge saknad dimension av idéinnehåll och vision i svensk politisk debatt och får fram en klar och distinkt åskådningsmässig profil, saknade också enligt Gudmundson konkreta programpunkter. Trots att mängder av sådana passerade revy genom hela talet, i Åkessons sammanfattningar av vad SD redan åstadkommit och försökt åstadkomma i riksdagen, nämner Gudmundson den skärpta kriminalpolitiken som den enda. Samtidigt förbiser han att vad det just på den punkten handlade om främst var en ansträngning från Åkesson att få bort den felaktiga bilden av SD som enfrågeparti.

Det är svårt att se varför denne ledarskribent som visat viss självständighet – bland annat just nu i Almedalen – ägnar sig åt denna typ av simplistisk propaganda. Hur kan han, som utan tvekan kan bättre, finna det meningsfullt att anpassa sig till denna nivå? Hans partiella sanningssägande har ju gjort att vi kommit att vänta oss mycket mer av honom, trots begränsningarna och ohållbarheterna i hans och Svenska Dagbladets politiska åskådning i övrigt.

Han tvingar också med detta ledarstick återigen på oss frågan om dagens tidningars meningsfullhet överhuvudtaget. Hur mycket längre kommer välutbildade läsare vilja fortsätta betala för att läsa texter av denna typ, när de har tillgång till i alla avseenden överlägsen politisk kommentar, analys och diskussion på internätet?

Att de elementära teoretiska och historiska definitionerna och distinktionerna rörande fenomenet populism här och överallt i svenska media idag lyser med sin frånvaro avspeglar inte bara en anmärkningsvärd okunnighet och tankemässig tomhet i allmänhet. Beteckningen populism är visserligen ett framsteg i jämförelse med de beteckningar man tidigare försökte avfärda SD med. Men även denna saknar redan trovärdighet. Den tunnhet och ytlighet som allena kan förklara den utsträckning i vilken SD:s motståndare nu förlitar sig på användningen av termen populism antyder också något som liknar en kris av hjälplöshet i hela den bakomliggande, ständigt nyimproviserade politiska strategi i vars genomförande Gudmundsons tidning är en del.

Och vari bestod fräckheten i Åkessons jämförelser med Hansson? Menar Gudmundsson att det är principiellt fel att åberopa och överta en idé från ett annat parti som övergivit eller som man anser övergivit den? Vad ska man i så fall säga om Moderaterna, som genom hela sin historia präglats – och inte minst idag präglas – av åberopande och övertagande av idéer från andra partier utan att dessa övergivit dem?

Som Gudmundsson mycket väl vet är det i detta fall, folkhemmet, fråga om en idé som hade en bred förankring och som först formulerades inte av socialdemokraterna utan, med dess egna tonvikter, av högern – den gamla höger som ibland ville och försökte se och faktiskt ofta också såg till hela folkets och nationens väl – men från vars förverkligande man redan under Lindman började fjärma sig. Det är med andra ord en idé som redan övertagits från ett parti av ett annat.

Var det fräckt av Hansson? Knappast. Bortom den betydelseförskjutning som ägde rum i övertagandet, vittnar detta också om den självklara samsyn i värnandet av Sverige som på den tiden ibland präglade partierna från höger till vänster, och som dagens sjuklöver för länge sedan ersatt med en samsyn i nedvärderingen och förnekandet av Sverige. Inte ens alla kommunistiska internationalister delade denna nya ståndpunkt på Hanssons tid. Man frågar sig om Gudmundson menar att även den socialt ansvarskännande högern och socialdemokratin var populistiska missnöjespartier.

Åkesson gör helt enkelt detsamma som Hansson: Han tar över termen och idén. Men även nu ges den nya betydelsemässiga tonvikter, och delvis återknyts till den höger från vilken Hansson först tog över den. Åkesson presenterar den i linje med den klassiska socialkonservatismen, hänvisar explicit till denna form av konservatism. Han anknyter till ett äldre, för de stora partierna i mycket gemensamt synsätt där det nationella inslaget i SD:s politik var en självklarhet.

Det finns ingenting märkvärdigt här och definitivt inte någonting fräckt. Gudmundsons kritik hade varit obegriplig även om den inte uttryckts i ordalag så häpnadsväckande starka att vi mot vår vilja måste ifrågasätta hans omdöme.

Åkessons tal:

Frågan om anonymitetskulturen på internätet har kommit att bli ett återkommande tema i mina inlägg. Orsaken var ursprungligen de delvis kritiska kommentarer om mig som Jonas De Geer skrev som svar till en läsare av hans blogg i bloggportalen Motpol, som fäst hans uppmärksamhet på min artikel Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. De föranledde mig att svara i hans blogg, vilket ledde till en längre diskussion med även flera anonyma deltagare, av vilka några riktade hårda angrepp mot mig. Men till denna orsak har nu kommit också den tråd om mig på Flashback som jag i flera inlägg kommenterat.

Jag ska här inte upprepa allt jag tidigare sagt om anonymiteten och om hur jag menar att det värdefulla på både Motpol och Flashback skulle komma bättre till sin rätt om den bröts – och, i det senare fallet, om de ofta skrattbara användarnamn och motbjudande s.k. avatarer, som förtar det intryck av seriositet som själva texterna ofta ger, övergavs.

I stället ska jag citera ett utmärkt inlägg av Andreas Braw i Tradition & Fason från november förra året, som sammanfattar mycket av det problematiska som jag inte långt före dess publicering fått anledning att reflektera över.

“Något händer med oss när vi blir anonyma”, konstaterar Braw. ”Vi slipper ta ansvar för det vi gör och säger. Vi kan bete oss hursomhelst utan några sociala följder alls. Det öppnar upp massor med möjligheter för oss. Vi kan förolämpa människor vi inte känner. Vi kan använda kraftuttryck som skulle anses otroligt anstötliga i den icke-anonyma, den personliga tillvaron. Vi behöver inte alls ta hänsyn till sociala koder.”

”Den anonyma tonen”, fortsätter Braw, ”tenderar att bli aggressivare än den personliga. Av någon anledning brukar till exempel människor som vill förbjuda slöja själva gömma sig i en Internetburkha av opersonlighet. Tonen blir hätsk, tilltalet elakt. Människor tar sig ’extra’ identiteter och lever ett parallellt liv. Jag har tidigare skrivit om countrylåten ’So much cooler online’ som handlar om en socialt handikappad man som blir internets don Juan på nätterna. Det går bra att låtsas vara tuff i låtsasvärlden.”

Detta är vad också jag vände mig mot, när jag i mitt svar på De Geers kritik använde formuleringen ”teatraliska lekstugefascister” om Motpol – ett uttryck som säkert skapade en del av det agg som nu plötsligt, gående långt utöver De Geers kritik, uttrycktes mot mig. Anonymitetens värld är, som Braw säger, en ”låtsasvärld”. Dess ”bekväma frihet från ansvar” resulterar på Flashback i ”att rena lögner sprids för skojs skull, i en slags yster anarki av meningar, ord och åsikter.”

Detta har jag har själv, sedan jag tidigare i år upptäckte Flashback, kunnat konstatera. Det finns trådar om mer och mindre kända personer, fyllda med ovederhäftig kritik, ogrundade påståenden, rykten, lögner, förtal; trådar som det ibland skrivs nytt i men också sådana som bara ligger kvar sedan länge utan ny aktivitet. I några fall när jag tittat på extrema fall av detta slag har jag tänkt att föremålen för diskussionen borde ingripa och svara. Såvitt jag förstår kommer trådarna ligga kvar på detta forum för alltid, och ofta nog kommer en stor mängd personer som googlar dessa personer ta del av alla deras utsagor. Ett gammalt, från slaskpressen välkänt problem har aggraverats av internätets anonymitet och bestående tekniska lättillgänglighet.

Tråden om mig var positiv; endast mild och marginell kritik framfördes, av sådant slag som det inte finns några skäl att besvara. Detsamma gäller de andra trådar där jag nu sett att jag också omnämnts. Ändå gav spekulationerna om mina ståndpunkter anledning till klargöranden på flera punkter. Det är viktigt att komma ihåg att det problematiska innehåll Braw fäster uppmärksamheten på inte är det enda på Flashback. Det finns också mycket som är bra. Och det är därför jag också har fått anledning att fundera på vilket förhållningssätt jag bör ha till detta forum. Jag har nu blivit medlem, om än bara för att kunna få sammanställningar av inlägg från de skribenter som intresserar mig och för att kunna prenumerera på de trådar som är relevanta för mig. Jag är fortfarande obenägen att själv ge mig in i diskussionerna och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla deltagare har användarnamn av detta slag, och att alla inte heller har frånstötande avatarer. Men det kan inte förnekas att alldeles för många har det. Och tonen i diskussionerna är också alltför ofta den man av dessa kan förvänta sig.

Hela forum-fenomenet står här inför en utmaning. Kan det avfärdas enbart på grund av denna ton? Jag tror inte det, och jag tror inte heller att många mediaforskare tror det. Men vi har att göra med ett centralt problem som måste hanteras. Anonymitetens missbruk kan, liksom annat missbruk av internätet, bli en förevändning för dem som vill inskränka yttrandefriheten. Och redan dessförinnan leder det till att det värdefulla av det som sägs ignoreras och inte tas på allvar.

”Forumtrollen”, fortsätter Braw, ”ska vara kaxiga bakom sina masker – skratta år självmord, hota med skolmassaker eller prata snusk om före detta flickvänner. För en maskerad människa behöver inte ta ansvar för sina handlingar. De finmaskiga sociala filter som byggts upp genom tusentals år dras plösligt bort och allt det vidriga vi har inom oss strömmar ut.”

Vi har att göra med vad som antagligen är ett tämligen generellt problem med internetfora. I själva verket skulle det behövas många fler fora av detta slag (jag vet dock inte hur många andra som finns), om än rimligen mer specialiserade. Flashback får väl ses som en början. Förhoppningsvis kan det förbättras. En av poängerna med att protestera mot anonymitetens avarter är, förhoppningsvis, att det kan ha denna effekt. Jag vill uppmuntra fortsatt fri diskussion, inte avråda från den på grund av de nuvarande bristerna. Men för att få verklig betydelse måste dessa fora på något sätt göras mer seriösa och kvalificerade, vilket framför allt kräver strängare regler för bidragens form och ton. De måste på något sätt bättre anpassas till de på intet sätt självklara, alltid hotade normer för det civiliserade demokratiska politiska (och övriga) samtalet när det varit som bäst. Åtminstone måste så ske om internetforumens potential till fullo ska förverkligas och de ska kunna få den tyngd och tas på det allvar en del av deras innehåll redan nu förtjänar.

Även en person som såvitt jag förstår är en erfaren Flashback-deltagare har i en kommentar till ett av mina inlägg avrått mig från att själv ge mig in i diskussionerna. I stället har jag här i min blogg gjort det som efterfrågats av mig: kommenterat tråden om mig, och med viss utförlighet. På så sätt har jag visat jag att jag tar deltagarna på allvar, och, hoppas jag, uppmuntrat vidareutvecklingen och förbättringen av Flashback. Att ta den för mig aktuella diskussionen till utgångspunkt för blogginlägg har passat mig bra också därför att flera av de saker man tagit upp verkligen är viktiga även för mig. Och det är inte omöjligt att jag också kan komma att ta upp innehållet i andra trådar.

Men något slags styrning och differentiering är nödvändig för att undvika de problem Braw pekar på. Hans argument är klassiskt konservativa. Vi har ansvar för vad vi säger, ty ”[v]ad vi säger får konsekvenser. Om varken skribent, ansvarig utgivare eller upphovsman finns – vem tar ansvaret för konsekvenserna då?” Vi står inför den inte minst i vår tid centrala frågan om yttrandefriheten: ”Ofta talas det om internet och dess anonymitet som en garant för yttrandefriheten. Men i själva verket blir det en förvrängd frihet som anonymiteten ger oss. En frihet utan tillhörande ansvar.” Den konservativa frihetssynen skiljer sig från den liberala, och vi känner igen kritiken sedan århundraden: ”Är det den frihet som vi har drömt om? Friheten att sprida dynga över vår omgivning? Jag har svårt att tro det.”

Men signifikativt nog konstaterar Braw att inte heller på konservativa Tradition & Fason skribenterna alltid vågar stå för sina åsikter. Yttrandefrihetens problematik förändras naturligtvis också under dagens politiska korrekthets regim. Denna dimension av problematiken faller dock tyvärr utanför Braws ramar. När han menar att åsikter inte bör undertryckas, och bejakar och välkomnar internets vidgande av yttrandefriheten, handlar det ju idag i en utsträckning som han kanske ändå inte fullt uppfattar om rätten att yttra just konservativa åsikter. Hans i sig riktiga kritik gäller sådant som konservativa kritiserade även för tvåhundra år sedan. Internets frihet är välkommen ”så länge man aktar sig för fallgroparna. En av fallgroparna är möjligheten att bete sig som ett svin, att inte ta ansvar.”

Alla åsikter kan uttryckas, menar Braw. Vad som oroar honom är bara det sätt på vilka de uttrycks. Detta är dock två sidor av diskussionen som i själva verket är i högre grad åtskilda än Braw uppmärksammar. Han gör rätt i att betona deras sammanhang så långt detta sträcker sig. Detta är väsentligt och angeläget. Men idag är också frågan om de olika – och för olika grupper av olika skäl – kontroversiella åsikternas substans oundviklig.

Instämmanden i min analys av anonymitetskulturen följde även från Motpol och Flashback. Men också motargumentet att vi har ett faktiskt åsiktsförtryck, som innefattar fysiskt hot och våld. Oavsett exakt hur nödvändig anonymiteten faktiskt är i enskilda fall, är det uppenbart att diskussionerna på Flashback inte skulle vara vad de är, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan anonymiteten. Jag  uttryckte stöd för Flashbacks grundidé om ”yttrandefrihet på riktigt”, just på grund av att man måste motsätta sig dagens illegitima inskränkningar av yttrandefriheten i enlighet med den politiska korrekthetens till distinkta makt- och intressegrupperingar ofta spårbara påtryckningar och diktat, och jag förstår att anonymiteten för forumets skapare såväl som för de allra flesta medlemmarna alltifrån början var en självklar förutsättning, även om det också finns undantag som skriver under eget namn.

Det anonyma politiska skrivandet är förstås inte något historiskt nytt, och det har visat sig att den historiska erfarenheten av totalitära ideologiska system, där motståndet absolut måste göra bruk av anonymiteten, inte är en erfarenhet vi övervunnit, som många trodde under tiden närmast efter Berlinmurens fall. Den fortsätter, i nya former. Men går vi längre tillbaka i tiden, är det lättare att se skuggan av ansvarslöshet – hos det georgianska Englands ”Junius” till exempel, trots sanningarna och de litterära kvaliteterna. Situationen är inte densamma när det är en falsk frihets radikaler som blivit förtryckarna och de konservativa som tvingas till anonymitet – en situation som tidigt prefigurerades under loppet av den franska revolutionen. Det är beklagligt om ansvarslöshetens skugga faller också över de mer eller mindre och i olika avseenden konservativa som bekämpar dagens illegitima åsiktsförtryck.

Frågan om anonymiteten har andra dimensioner än de Braw tar upp. Den är större och svårare. Men han lyfter alltså på ett utmärkt och med mitt eget i sak överensstämmande sätt fram anonymitetens kanske mest allmänna och grundläggande problematik.

1-8

Official website

Wikipedia

17e juni

Newsmill

Se även:

Mikael Jansson mot EUs, NATOs och FNs krig

Voices Against the Libyan War

Sverigedemokraternas partiordförande anknyter i sitt anförande i veckans partiledardebatt till sin, Erik Almqvists och Mattias Karlssons i Svenska Dagbladet nyligen publicerade inbjudan till budgettekniskt samarbete med S, V och MP. Reinfeldt klagar över Åkessons tal om ”den samlade oppositionen”, för vilken han menar att Åkesson också gör sig till ledare, men denna samling handlar naturligtvis bara om att få igenom SD:s politik på enskilda punkter där samsyn råkar råda med den rödgröna delen av oppositionen. Det markeras starkt i anförandet, liksom två gånger i artikeln, att det inte är fråga om någon politisk samsyn i övrigt.

Bilden av SD som vänsterparti, som bara socialdemokrater av äldre snitt, en bild som fortfarande några i den snabbt framsprungna nya generationen av borgerliga debattörer som kallar sig konservativa frammanar, vederläggs omedelbart och automatiskt när Juholt, i sitt svar på Åkessons replik på hans anförande, säger att han inte avser samarbeta med Åkesson eftersom SD är en ”del av regeringsunderlaget”. Till grund för denna på motsvarande men motsatt sätt överdrivna kritik ligger det likaledes självklara förhållandet att SD också, som Åkesson inledningsvis understryker, flera gånger (de allra flesta) sökt få igenom sin politik genom att rösta med alliansen på enskilda punkter där samsyn råder med den.

Genom nedskärningar på de ofantliga utgiftsområden på vilka de föregivna representanterna för en ekonomisk högerpolitik i total monolitisk betongenighet med S (det nya S, Sahlins S; det gamla S, hos vilket SD finner delsanningar, gjorde det naturligtvis aldrig) vräker ut skattemedel på grunder av ren politisk-korrekt illusion och verklighetsflykt, menar sig SD såvitt jag förstår sammantaget och på längre sikt faktiskt kunna erbjuda större skattesänkningar än alliansen. Det är inte det Åkesson säger nu, men såvitt jag minns har det sagts.

Alla vet hursomhelst att Sverige utan större problem skulle ha råd med rimliga, konstruktivt stödjade välfärdssystem av den typ SD försvarar om vi inte tyngdes av denna destruktiva drömvärld och dess intressenter. Det vore en jämförelsevis lätt sak att samtidigt upprätthålla en blomstrande ekonomi i till stor del privat regi och en sund välfärdspolitik om vi blev av med alliansens och de rödgrönas alla ideologiska extremister och globalistiska eftersägare, och det allmänna kulturella tillstånd de tillsammans med de pådrivande media åstadkommit.

Som jag betonat i tidigare inlägg bejakar SD endast under urskillning den äldre socialdemokratiska välfärdsstaten. De socialdemokratiska delsanningarna är förvisso viktiga, det finns utan tvekan ett för SD värdefullt arv att förvalta här. Men att SD inte är socialdemokrater ens av äldre snitt visas av att partiet är mot hela den kulturradikalism som även under de stora framgångsåren efter mitten av 1900-talet underminerade de oundgängliga djupare kulturella och moraliska förutsättningarna även för just denna materiella framgång. Också den gamla högern stödde ju i stor utsträckning S:s genomförande av välfärdsreformer av en typ den själv föreslagit i kapitalismens intresse. Detta är vad det handlar om. Självfallet är SD mot ett välfärdssystem som leder ut i det vegetativa träsket, i passiviserande beroende, ett välfärdssystem som för rent maktpolitiska syften knöt lydiga och alltmer maktlösa väljarmassor till S-regeringen (mekanismen fortsätter naturligtvis idag inte minst med föga eller alls icke integrerade invandrare). SD:s partiella försvar för folkhemsårens välfärdsstat är till skillnad från detta ett uttryck för dess socialkonservatism, och i linje även med den gamla nationella högern. SD:s välfärdsstat och folkhem är deras egna, självständiga.

Även alliansen, som många (inte alla) av de konservativa som insisterar på att SD är alltför socialdemokratiska fortfarande tillhör och säger att vi ska fortsätta rösta på, försvarar ju den svenska välfärden. På vilket sätt är dess försvar för den bättre än SD:s? De förmenta högerpolitikernas med monoman, fanatisk enständighet framförda uppfattning att den svenska välfärden bara kan räddas genom fortsatt invandring av analfabeter och ofta militanta muslimer även från länder på den allra lägsta utvecklingsnivå, invandrare vars rösträtt dessutom enbart kommer gynna den socialdemokratiska oppositionen, cementera fel sorts välfärdsstat och för alltid omöjliggöra skattesänkningar och borgerliga värden, ger inte något mer slående genialiskt intryck.

Att samtidigt även de viktigaste och mest avgörande delarna av Sveriges realekonomiska tillgångar i den enfaldigaste marknadsutopistiska yra helt enkelt ska säljas ut, och icke ogärna till de av kompromisslöst, diktatoriskt organiserat rasistisk-nationaliskt egenintresse drivna kineserna, gör knappast alliansens välfärdsalternativ mer övertygande. Om vi bara lyder EU, NATO och de visa globalistiska ekonomiska institutionerna, som Internationella Valutafonden, så kommer allt gå bra. Vad jag vill kalla bombvänstern, ledd exempelvis av Dagens Arenas Per ”Fortsätt bomba!” Wirtén, visar vägen.

Hur man kan sitta fast i detta träsk och samtidigt kalla sig konservativ är en gåta. Och hur vänstern kan tro att socialdemokratin på något sätt gynnar arbetare eller låginkomsttagare på det sätt den en gång gjorde det, eller låtsas att den gör det, är en lika stor gåta. Det monumentala, inte bara för sitt eget parti katastrofala, men alltfort oavlåtligt globalistiskt ambitiösa och pådrivande fiaskot Gordon Brown, är en äkta, trovärdig folkkämpe av det slag man idag följer. Detta är dagens socialdemokrati. Att vänstern inte heller längre gynnar tredje världen – de analfabeter och ekonomiskt retardatära länder jag nämnde ovan – är också fortfarande mindre uppenbart för de flesta svenskar.

Både oppositionen och regeringen har i flera omröstningar redan de facto varit beroende av vågmästarna SD. Men till skillnad från de senare, som konsekvent röstat för sin egen politik, har de rödgröna såväl som regeringen ibland också röstat mot sin egen respektive politik när den överensstämt med SD:s. Detta tillhör de allra mest bisarra uttrycken för den politiska korrekthetens ideologiska regim i det Sverige som ännu inte anpassats till den situation som råder i stora delar av övriga Europa. Hur kan Reinfeldt och Juholt klaga över att SD ansluter sig till oppositionen respektive regeringen när de själva inte bara har en överväldigande gemenskap med varandra och samröstar i en lång rad helt centrala frågor, utan till och med väljer att anpassa sig till varandra framför att driva sin egen politik?

Detta samtidigt som deras partier i andra fall försöker smygförhandla med SD bakom en lögnfasad av förnekande av allt samröre. Det finns ingen trovärdighet här. Futtigheten, substanslösheten och oärligheten i det ynk-spel som Reinfeldt och Juholt nu förminskar och fördunklar sina karriärer med ger ett ohjälpligt intryck av politisk lättviktighet.

De är inga dåliga eller onda människor. Det finns sidor hos båda som jag tycker om. Sverige och jämförbara länder i Europa har fortfarande ett enormt allmänt kulturellt kapital som borgar för gemensamma civiliserade normer, humanistiska värderinar, sunda rättsprinciper, en respektfull ton, och därmed möjligheten till fredlig konfliktlösning och meningsfulla förhandlingar. Denna outtalade, tysta värdedimension glöms lätt men bör aldrig glömmas i de politiska stridernas hetta. Reinfeldt och Juholt är båda självklart delaktiga i den.

Men jag förundras över hur det är möjligt att personer som dessa, vid den ålder och i den ställning de uppnått, inte förmår se djupare än de gör. Varför producerar Sverige så många sådana här personlighetstyper? Varifrån kommer de? Man är benägen att fråga sig varför de inte läste några år till vid universitetet innan de gav sig in i politiken, men man påminner sig omedelbart att det inte är någon garanti för fördjupad insikt. Man frågar sig då i stället varför de inte på annat sätt kom i kontakt med den mer djuplodande litteraturen? Varför de inte åtminstone fick sig mer till livs på gymnasiet? Man undrar om de aldrig träffade och lyssnade på de intressanta och erfarna äldre personligheter som fanns i deras egna partier?

Reinfeldts såvitt jag vet fortfarande inte återtagna eller korrigerade ord om att vissa demokratiska politiska motståndare inte ska bli förvånade när de drabbas av politiskt våld, och om den svenska kulturens obefintlighet, markerar exempelvis något historiskt radikalt nytt, och tragiskt. Även om det till dels var fråga om naivitet och klumpighet eller tillfälliga olyckshändelser i de här fallen (orden om den svenska kulturen var exempelvis en klumpig parafras, i ett helt nytt sammanhang, av en ofullständigt ihågkommen formulering av Tegnér), måste man ha rätt att uttrycka uppfattningen att det var för en statsminister otillåtlig naivitet och klumpighet, otillåtliga olyckshändelser. Att det finns ett glapp, en torftighet, en utarmning här; ett brott i den kulturella överföringen. Att det faktum att dessa politiker argumenterar som de gör talar ett tydligt språk inte bara om deras partikulturer, utan även om aspekter av den allmänna svenska kulturen och debatten idag.

Det handlar om svagheter som, liksom de krafter som producerat dem, riskerar att på fatalt och mer slutgiltigt sätt erodera den djupare, gemensamma kulturella och moraliska grund vi alla står på och bygger på, den grund vi tar för given men som uppnåtts endast genom många generationers hårda arbete och strävan. Av politiska åtgärder kan bara SD:s typ av kulturpolitik, sådan den i framtiden kommer kunna vidareutvecklas, motverka detta.

Osjälvständigt och opportunistiskt tenderar Reinfeldt och Juholt – jag tänker här inte bara på den nu aktuella debatten – att bara pladdra på om SD, navigerande efter fladdrande ideologiska skenbilder, de billigaste och mest fantastiska förvrängningar, de genomskinligaste och ytligaste diskursiva diktat, utan att ge något övertygande intryck av att längre egentligen tro på något mer grundläggande, och framför allt utan att förstå något av den djupare innebörden av det SD talar om, de större perspektiv som motiverar SD:s politik. Man känner den kalla nihilismen ätit sig in strax under ytan. När Reinfeldt säger sig föredra Ohly framför Åkesson bör vi ju inte behöva tveka om vem Juholt föredrar. Deras partier reduceras alltmer till ihåliga, dammiga kulissvärldar, döda relikter av något som var meningsfullt för länge sedan. De är fyllda av uniforma, tanketomma mekaniska funktionärer som, utan att inse hur och varför, medels upprepning av samma meningslösa, färdigformulerade standardfraser administrerar ett i centrala avseenden ohållbart och havererande radikalmodernistiskt system.

Detta är inte platsen för en närmare analys av det politiska språket och makten, men för dem som finner det ovanstående abstrakt, ger jag ett exempel på en från alla håll ständigt upprepad meningslös fras som används som kritik mot SD: partiet “ställer grupp mot grupp”. Mer än de i högre grad innehållsligt bestämda språkliga instrumenten för systemhegemonisk styrning illustrerar denna otroliga abstraktion tomheten i det tänkande och den retorik som samtliga andra partier från höger till vänster delar i bekämpandet av SD.

Frasen har, i sig, utan tillägg och förklaringar, såvitt jag kan se utgjort det huvudsakliga, centrala, förment avgörande argumentet mot SD under hela det gångna riksdagsåret. Det säger det mesta man behöver känna till om nivån på sjuklöverns nuvarande argumentation. Frasen implicerar ett moraliskt fördömande. Men att, som man gör, säga att det i sig, generellt, är fel att ställa grupp mot grupp har i verkligheten inte någon som helst begriplig eller legitim innebörd i en parlamentarisk demokrati, den demokrati som handlar just om att, inom bestämda författningsmässiga ramar och i ordnade procedurala former, tolerera och acceptera att särintressen, grupper, organiserar och artikulerar sig politiskt, att de ställer sig och ställs mot varandra.

Om man ansträngde sig att försöka finna en mening i detta uttryck sådant det idag används, torde det enda man skulle kunna komma fram till vara att de ignoranter som gång på gång i det allvarligaste alarmtonläge och med anspråk på moralisk överlägsenhet upprepar frasen försvarar något som liknar den “fascistisk[a] fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som Sam Carlshamre och Daniel Strand i stället groteskt tillskriver SD.

Att SD inte är ett vanligt vänsterparti – för att nu återvända till detta tema – framgår också med all önskvärd tydlighet av Åkessons replik till MP:s nya språkrör Gustav Fridolin, som kan ses i riksdagens webbtv-arkiv. Åkesson får snabbt och med stor klarhet fram den bestående flumvänsterkaraktären hos MP:s politik, och man kan inte annat än förundras över hur detta parti kan vara så stort. Den integritetslösa och inte bara av det absurda motståndet mot SD frambringade ideologiska kollapsen i sjuklövern når en ny nivå av farsartadhet när det nu antyds att det samarbete med Fridolins parti som inleddes med den hårresande överenskommelsen om ytterligare förvärrad massinvandring nu ska fortsätta och vidareutvecklas, och att det är detta som ska rädda Reinfeldt, det ekonomisk-politiska högerbålverket mot de hemska gammelsossarna SD. Fridolin och Reinfeldt signalerar ömsesidigt en ny närhet.

Timbros Markus Uvell har nu i alla fall äntligen fått nog och i ett debattinlägg i Aftonbladet kommit fram till åtminstone en allmän slutsats rörande förhållningssättet till SD i linje med vad jag tidigare rekommenderade i ett inlägg om en Timbro-debatt om SD där bland annat han medverkade.

Partiledardebatten visar att SD under sitt första år i riksdagen redan hunnit inta en central position i svensk politik. Denna position har gjort det omöjligt att dölja hur de gamla partierna på punkt efter punkt förenas i vad som i realiteten helt enkelt är ett motstånd mot det som är bra för Sverige, bra för Europa, bra för den västerländska civilisationen och dess distinkta värden. Detta är slutsumman av den ideologiska och taktiska matematik jag här beskrivit. Och det förtjänar inte väljarnas mandat.

Det bör bli allt lättare att se att det är SD som idag representerar det som var bra i den gamla högerns konservatism. Liksom det som förblir hållbart i den gamla socialdemokratins välfärdsreformer. Och de moralkonservativa värden KD svikit. En starkt markerad men realistisk och genomförbar miljöpolitik, skild från MP:s hopplösa och oförbätterliga opportunism (naturen är ett av de “överordnade värden” Ambjörnsson nämner som konservatismens angelägenhet). Ett motstånd mot dagens EU som inte, som V:s, drivs från fel håll, från ståndpunkten av ett försvar för en postnationell ordning av ännu värre slag än EU:s. I någon mån en landsbygdsförankring som ersätter den som C tragiskt kastade bort till förmån för missförstådd urbanitet och liberal dekadens. Krav på invandrare grundad i en genomtänkt åskådning, långt bortom FP:s tillfälliga populistiska utspel, och en skol- och utbildningspolitik baserad på en historiskt förankrad kultursyn i stället för FP:s kalla, radikalrationalistiska ekonomism och teknokratism, i vilken man bortom de ibland svagt skönjbara tendenserna till begränsad insikt om omöjligheten i det, förlitar sig på invandrare av det ovan nämnda slaget.

Men det bör också bli lättare att se att SD driver allt detta utifrån en alldeles egen ideologisk profil. Att detta partis egna helhetssyn rymmer dimensioner som inget av de övriga partierna äger, som de alla saknar. Att alla de nämnda av sjuklövern förkastade eller förfuskade tingen är inte bara på nytt sätt kombinerade, utan omstöpta, modifierade och kompletterade i enlighet med SD:s egen unika politiska vision och dess egna historiska traditioner. Att det i allt väsentligt är ur denna vision och dessa traditioner som de olika ståndpunkterna vuxit fram, inte bara ur den nödvändiga räddningsaktion som övertagandet av element från de andra partiernas i de viktigaste fallen svikna och förrådda historia innebär.

SD borde kunna bli framtidens självklara stora, inklusivt välkomnande parti i vårt land. För det har gått så långt att man kan säga inte bara att de är de enda som tror på Sverige, utan nästan också att de är de enda som tror på något verkligt, konkret, levande och positivt överhuvudtaget. ”Här för att stanna” är väl redan en gammal paroll, förra höstens paroll. Den senste partiledardebatten visar att SD inte bara är här för att stanna, utan för att fortsätta växa. För att, på sikt, ta över ansvaret för Sverige.

Doktoranden, journalisten och bloggaren Rasmus Fleischer tillhör dem som tagit Flashback-diskussioner till utgångspunkt för egna blogginlägg. Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella sverigedemokrater? Men eftersom en kommentator här fäste min uppmärksamhet på att en ny tråd dykt upp, en tråd i vilken jag själv betecknades som intellektuell, kom mycket av det innehåll jag planerade för kommentaren till Fleischer i stället att ingå i min första kommentar till denna nya tråd, Begreppet intellektuell.

Även i mitt inlägg Thomas Nydahls ensamhet har jag kort nämnt Fleischer, som skriver att Nydahl lagt sig allt närmare SD och att han uttryckt gillande av Dansk Folkeparti och Søren Krarup. Och som jag här fortsättningsvis kommer påminna om har jag åtskilliga gånger berört de större sammanhang i vilka Fleischers fråga måste förstås. En hel del finns dock kvar att säga om hans inlägg.

Fleischer skriver att “[d]efinitionen av ‘intellektuell’ är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med ‘ideolog’.” Detta är det första och mest grundläggande som jag inte håller med om i hans inlägg. Definitionen av begreppet intellektuell såväl som av begreppet ideolog, och förståelsen av deras likheter och skillnader, är som jag ser det avgörande för hela den fråga Fleischer, och Flashback, tar upp. Jag har förklarat varför i ‘Begreppet intellektuell’, och hänvisar till det inlägget i stället för att upprepa mig här.

Jag menar också att Fleischer har fel när han säger att ”[n]ärvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna”. Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet.

Fleischers artikel bygger tyvärr i alltför stor utsträckning på den hos liberaler och socialister vanliga, tröttsamma, simplistisk-reduktiva dikotomin mellan den egna liberalismen och socialismen å ena sidan och fascismen å den andra. Det vill säga, allt som inte är den egna liberalismen och socialismen tenderar att sammanfattas i och avfärdas medels kategorin fascism. Denna fantastiska förvrängning, jämförbar med eller i själva verket endast ett moment i den politisk-korrekta diskursordningens syn på hela västerlandet och dess kulturtradition som en förtryckande, rasistisk, paternalistisk källa till ondska, är sedan länge det kanske allra mest tydliga exemplet på eller illustrationen av liberalismens och socialismens ytlighet, deras karaktär av ideologier i den mening jag diskuterat i flera tidigare inlägg, av propagandistiska instrument, anpassade för halvbildade journalisters bruk och i avsaknad av intellektualitet i djupare mening.

Dessutom tycks denna simplistiska förvrängning intensifieras och förbredas även till läger där man verkligen inte hade väntat sig att finna den. Till och med en tidigare åtminstone jämförelsevis nyanserad, ledande fascismforskare som Zeev Sternhell, som jag förr kunnat läsa med behållning, förfaller i häpnadsväckande utsträckning till den i sin senaste, märkligt svepande bok Les anti-Lumières: Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide.

Den bisarra simplismen ligger både i tendensen till reduktion av det samlade icke-liberala och icke-socialistiska västerländska politisk-filosofiska tänkandet och övriga historien och kulturhistorien, ja hela världen, mänsklighetens hela historia före 1945, till fascism, åtminstone implikationsvis, och i den förenklade förståelsen av fascismens fenomen som sådant, som såväl reduktionen som den enkla dikotomin förutsätter. Fleischer gör naturligtvis inte allt detta, men förutsättningen för hans analys är en liknande världsbild och historiesyn.

Fleischer menar heller inte att endast liberaler och socialister är intellektuella och ideologer, utan konstaterar riktigt att fascistiska rörelser ”alltid tenderat att attrahera intellektuella”. Detta gäller naturligtvis både fascismen i den oegentliga, propagandistiskt inklusiva meningen och i den strikta och historiskt egentliga. ”För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism” fortsätter Fleischer, ”krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till ‘de intellektuella’.”

Fleischer instämmer i Sam Carlshamres och Daniel Strands fantastiskt men karaktäristiskt överdrivna åsikt att SD drivs av ”en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter”, men tillägger att ”närvaron av (mikro)fascistiska fantasier” inte ”gör…SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse”. Populistiska rörelser kan dock ”ta del i fascistiska tillblivelser [Fleischer menar: göra folk till fascister, hjälpa fascister till makten] inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än dem som handlar om nationen kontra dess fiender”, och därför är ”[å]tskillnaden mellan fascism och populism…inte absolut”. Men de populistiska rörelserna har ”alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.” Åtminstone på den sista punkten måste ju även Fleischer själv vara medveten om att han inte korrekt beskriver SD och jämförbara partier i Europa. Journalisten undergräver forskaren.

Populism tycks hursomhelst vara den term som den liberalsocialistiska opinionen och dess gamla intressemaskineri, SD:s och dess europeiska motsvarigheters motståndare, för tillfället bestämt sig för att samlas kring som huvudsakligt vapen. Det är värt att notera att denna i sin sant populistiska retorik snart nästan totalt konforma motståndare därmed tycks börja överge de alltmer uppenbart missvisande övriga epitet man tidigare tillgripit – trots att den bakomliggande analys, eller snarare propagandamall, som föranledde användningen av dem kvarstår helt oförändrad.

Jag förkastar båda Fleischers ståndpunkter, och påstår att SD inte är populistiskt i den mening Fleischer avser och att populism i en annan mening som i viss mån men inte helt är tillämplig på SD och dess europeiska motsvarigheter kan förenas med intellektualitet. Även här hänvisar jag till tidigare inlägg, Till frågan om populismen och Sverigedemokraterna och populismen, i vilka jag försökt kort utreda de här relevanta och avgörande distinktionerna och frilägga de centrala historiska linjerna. Populism kan men behöver inte vara ett problematiskt fenomen, det finns en högre såväl som en lägre populism.

Naturligtvis kan SD idag  ha flera, rentav många populistiska företrädare. Men partiets idé, dess program, kan lika litet som dess europeiska motsvarigheters betecknas som enbart eller entydigt populistiskt. De politiska och politisk-filosofiska traditioner de, som jag framhållit i andra tidigare inlägg, anknyter till, gör denna beskrivning missvisande. Jag har försökt visa hur dessa traditioner kommer till uttryck i de ideologiska grundpelarna och deras inbördes förhållande.

I linje med sin förståelse av de fascistiska intellektuella menar Fleischer att det tidigare fanns intellektuella sverigedemokrater, men att dessa försvunnit efter att den nya partiledningen övergått från ett fascistiskt förflutet till populism. “Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till Uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella nya högern i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.”

Fleischer säger dock inte uttryckligen att SD tidigare var fascistiskt eller mer fascistiskt (även om han påstår att den intellektuelle Partik Ehn har en bakgrund som ”nazist”). Men han menar tydligen att det program Rinderheim medverkade till att utforma ändå inte är populistiskt eftersom det tillkom före den nuvarande partiledningens tillträde. I vilken utsträckning Rinderheim är influerad av den nya högern kan jag inte bedöma. Jag har inte läst Virtus, och, viktigare: det framgår inte av det program som även i de för bara några år sedan publicerade versioner jag läst ännu sägs vara präglade av hans insats.

Enligt Fleischer förklaras frånvaron av intellektuell eller ideologisk (jag måste här förbise de av Fleischer utelämnade komplexiteterna i dessa begrepp och deras historia, men deras betydelse för min kritik framgår av de tidigare inläggen) debatt i SD inte bara av den nuvarande föregivna populismen utan också av spänningen mellan den och den tidigare rinderheimska och ehnska intellektualiteten. Fleischer närmar sig här den typ av kritik från den nya generationen konservativa i Tradition & Fason som jag bemött i flera inlägg men som även kommer från vänster, och som går ut på att företrädarnas skiftande partimässiga och ideologiska bakgrunder skapat blott en eklektisk ideologisk mix.

Här finns, menar Fleischer, sakliga åsiktsskillnader. Den populistiska partiledningen har inte attraherat några nya intellektuella: ”Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.”

Mycket vore att säga om detta och jag måste utelämna det mesta. Bland det mer uppenbara är dock det minst lika slående faktum att Hansson och Bojerud trots sina i några även centrala frågor avvikande ståndpunkter valt att nyligen bli medlemmar i ett parti vars linje i dessa avseenden de visste var en annan. Det säger mer om SD:s styrka, om behovet av SD, om SD:s förmåga att i kraft av just sin distinkta och unika ideologiska profil attrahera, assimilera och harmonisera personer med skilda bakgrunder, och om – i dessa personers fall – M:s och Alliansens ideologiska bankrutt, än om de nämnda spänningarna.

Det är givetvis fullt normalt att enskilda partiföreträdare avviker från partilinjen i en eller annan fråga. En annan sak som måste sägas är att även den rinderheimsk-ehnska falangen ibland förstås gör det. Fleischer säger att Ehn skrivit ett manifest på brittiska Third Ways hemsida där han bland annat förespråkat medborgarlön. Detta är inte partilinjen. Och om Rinderheim verkligen var starkt influerad av den nya högern, borde det utan tvekan på några punkter ha fört honom i konflikt med det program i vars utarbetande han själv tydligen hade stor del.

Avvikelser som dessa är ju självklara inslag i vitala demokratiska partiers inre liv och behöver inte vara något negativt. Jag har tidigare till stöd för min egen avvikande uppfattning framhållit partiveteranen Joakim Larssons protest i frågan om datalagringsdirektivet.

Fleischer menar att det på grund av den åsiktsbredd han pekar på kanske är “klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin”. Han finner det symptomatiskt att SD “aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-Kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen”. Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll”. Det är ”inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp”. Och ”hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar”. För mig innebär detta en svårbegriplig underskattning av eller omedvetenhet om de ideologiska traditioner SD explicit anknyter till och de intellektuella resurser som därmed står till deras förfogande.

Det är naturligtvis riktigt att vi har svenska intellektuella som attraheras av fascismen. Än fler – i själva verket anmärkningsvärt många – attraheras dock med Rinderheim och Ehn av den nya högern, och på senare tid inte minst dess avknoppning identitarismen. Dessa ideologiska riktningar skiljer sig från fascismen på sätt som blir alltmer omöjliga att förstå eller vilja förstå från det liberala och socialistiska perspektivet, men som från alla andra utsiktspunkter är uppenbara. Fascismen är dock ett komplext historiskt fenomen, och denna komplexitet är naturligtvis också något som sällan görs rättvisa i debatten. Det är inte förvånande att även vissa strukturella likheter, beröringspunkter och överlappningar finns.

Bland andra förment “högerextrema” strömningar har jag i någon mån också försökt kontinuerligt studera och följa även dessa. Flera av de svenska företrädarna delar såvitt jag kan se vänsterns och liberalernas uppfattning att SD är populistiskt. De menar att partiet på grund av kompromisser och bristande radikalism är ett otillräckligt partipolitiskt alternativ. Delvis har de rätt. Men det är svårt frigöra sig från intrycket att de inte förstått djupet och rikedomen och därmed tillräckligheten i de traditioner på vilka SD bygger, och potentialen för vidgning, fördjupning och vidareutveckling av ideologin i linje med den hittillsvarande inriktningen.

Såvitt jag kan se har SD på det hela taget genomfört sådana förändringar som är rätta i sig och nödvändiga i det samtida svenska politiska klimatet. Det finns naturligtvis alltid en risk att detta kan ändras i framtiden, men de problemen med den tidigare linjen kommer inte vara mindre i en sådan situation: vad som krävs är i så fall endast en uppstramning enligt de egna historiska, ideologiska riktlinjerna. Jag förnekar inte alls att den nya högern fört fram viktiga delsanningar, och de är sådana som kan upptas – om de inte redan finns där, vilket oftast visar sig vara fallet – inom de historiska ramarna för den ideologiska helhet jag vill försvara. Det är legitimt att grupper intresserar sig för och odlar dem. Men jag står långt från flera av den nya högerns grundläggande filosofiska antaganden, som jag tycker borde diskuteras mer än vad som nu är fallet på exempelvis Motpol. Givet dessa antagandens på flera punkter mycket speciella karaktär är det förvånande att så inte sker i större utsträckning.  Av detta skäl har jag naturligtvis inte sett det som någon svaghet att SD inte följt med Rinderheim till detta läger, om han nu verkligen gått dit. (Det bör tilläggas att Rinderheim såvitt jag förstår inte, som Fleischer säger, “åkte ut”, utan själv valde att lämna partiet.)

De problematiska ståndpunkter jag här avser, och som jag kan återkomma till och specificera i ett separat inlägg, är sådana som är problematiska inte därför att de avviker från den politiska korrektheten, utan alldeles oavsett förhållandet till denna korrekthet. Och mina invändningar har också att göra med den form och stil som alltför ofta präglar deras uttryck på Motpol, inte bara med innehållet. Även den musik de ibland diskuterar säger något inte alltid helt förtroendeingivande om deras själstillstånd.

Uppenbart är nu i alla fall att SD behöver tydligare manifestera sin, som det idag onekligen fortfarande ibland kan se ut, inte sällan blott latenta intellektuella och ideologiska sida, och att en vidgning och fördjupning är nödvändig. De problem vi här står inför har naturligtvis också att göra med det jag behandlat i mitt inlägg om Sverigedemokraternas kompetens. Fleischers intryck av de intellektuellas frånvaro beror naturligtvis i hög grad på de fullt begripliga faktorer jag där nämnt.

Dansk Folkeparti har, menar Fleischer, en fördel genom sin tillgång till Tidehverv-rörelsen och dess tidskrift, med Krarup och andra: “Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet”, påstår han. Vad han egentligen säger är att SD saknar tillgång till en intellektuell kultur i vidare mening som kan uppbära och stödja partiets politik och ideologi. Detta är faktiskt en obegriplig, ja absurd uppfattning, som bara kan förklaras av historielöshet. När Fleischer spekulerar “om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella”, blir slutsatsen att det är svårt att tänka sig det. ”De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet.” Och Fleischer tror att många blickar just mot ”de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att värva folk.”

Om de gör det är det, alldeles oavsett frågan om de delsanningar som kan återfinnas där, ett beklagligt missförstånd om det sker på grund av en upplevd intellektuellt-ideologisk brist i det egna partiet. I vilken utsträckning Motpol sitter fast i den ideologiska hemvist Fleischer antyder är väl delvis en öppen fråga; det handlar om en bloggportal, och trots att en tydlig strävan finns att samla det hela under identitarismens enande beteckning representerar de individuella bloggarna ett ganska stort åsiktsspektrum som också går utöver denna. Några verkar vara ganska normala konservativa. Hos flera finns mycket som är bra – kommentarer, analyser, historiska artiklar, författarporträtt av stort värde – och några skriver även uppskattande kommentarer till mina inlägg, trots min kritik. Man kunde onekligen hoppas att de lösgjordes från den nya högerns och identitarismens problematiska sidor och förbättrade och fördjupade förståelsen av det de nu inte alltid men tyvärr alltför ofta tycks om inte förkasta så åtminstone i alltför hög grad ignorera. På så sätt kunde det värdefulla innehållet räddas in i en annan och bättre åskådningsmässig helhet.

Det finns många fler intellektuella än Fleischer tror av mer vanligt slag, såväl borgerliga konservativa som besvikna socialdemokrater, som inte står långt från SD. Men Fleischers spekulationer om Motpol är under ändå viktiga, och inte minst därför att denna portal, eller åtminstone flera av dess bloggare, såvitt jag vet faktiskt nästan ensamma representerar den ursprungligen franska nouvelle droite i Sverige, en europeisk strömning som trots dess brister alltså också lämnat viktiga bidrag som måste diskuteras och som man måste förhålla sig till. Den nya högern har länge varit starkare, bredare och djupare i flera länder än vad som framgår i mainstream-media och i forskningen, den har många etablerade representanter, och inte minst har den övat inflytande på såväl mer som mindre nationella partier, som står i ett intressant och för vår tid högst betydelsefullt spänningsförhållande till dess genuint  europeiska linje av federalism. Fleischer har även publicerat några korta journalistiska översikter och analyser av dessa partier och deras ideologiska profiler i Europa, och därvid gjort en åtskillnad mellan de partier som står under inflytande av den nya högern eller liknande idéer och de som inte gör det och därmed är mer populistiska.

Vad jag har försökt säga i min dialog med några av dem som tillhör detta nyhögerläger är i mycket detsamma som det jag länge sagt till företrädare för den borgerliga kulturkonservatismen. Nämligen att det finns ett helt ideologiskt eller mer allmänt intellektuellt, filosofiskt och kulturellt fält som breder ut sig bortom inte bara dikotomiseringen av ”fascism” å ena sidan och den politiskt-korrekta liberalsocialismen å den andra, utan även bortom dikotomiseringen av ”fascismen” och vad Fleischer kallar ”den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess” och som enligt honom ”andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i”. Förståelsen av detta fält, dess storlek, dess rikedom, och relevansen och tillämpbarheten av dess resurser, är av någon anledning i Sverige fortfarande utomordentligt bristfällig, inte bara hos dessa interlokutörer utan i debatten i allmänhet.

Liksom Motpol kommer, från ett annat håll, även Axess under Johan Lundbergs ledning ibland i vissa avseenden nära vad jag här talar om. Fleischer citerar vad Nydahl skrev före vad jag förstått är en beklaglig brytning med Lundberg: ”I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse [med kulturradikalismen] kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.”

Jag instämmer i detta. Men om Motpol på några punkter går i fel riktning, går Axess för det mesta ännu inte tillräckligt långt i rätt. Fleischer tror att det även här är svårt att ”få napp”, men återigen är det självklart en öppen fråga, något som beror på hur de aktuella individerna, vår samhälleliga verklighet, och givetvis även SD utvecklas. Jag tror mig kunna säga detta med viss säkerhet, eftersom även jag själv länge befunnit mig i just detta kulturkonservativa läger, diskuterat på djupet med det under flera årtionden, och försökt att få det att ta vissa ytterligare steg, bort från det “nyliberala” sammanhanget, och därmed bli mer konsekvent.

I sak tycks man numera mycket ofta dela SD:s ståndpunkter. De seminarier och debatter man på den senaste tiden arrangerat har till en huvuddel, direkt och indirekt, handlat om SD. Men förvisso har många av deltagarnas tematik av de lättbegripliga men ohållbara skäl jag analyserat i tidigare inlägg varit inriktad på SD som “problem”. Den gamla tröttsamma och barnsliga ”ska vi ta debatten eller ej, och om, hur”-frågan hänger fortfarande i alltför stor utsträckning kvar. Det gäller, som en del av ett ad hoc-artat men fast och tvingande decorum, att alltid på något sätt markera att man inte överskrider gränsen.

I borgerligheten finns ju också många som insisterar på en radikal liberalism, några i Johan Norbergs mening, andra i Per Ahlmarks – något som ofta introducerar en påfallande halvhet i eller avvikelse från den kulturkonservativa hållningen. De flesta har stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – under vars yta döljs den blinda modernitetens gamla vanliga grundantaganden. Man har inte orkat eller förstått nödvändigheten av att ta tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till den för den problematiska huvudströmningen i den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvisionen. Det “nyliberala” systemtvånget omöjliggör den seriösa civilisationskritik som borde vara en del av en utvecklad och fördjupad kultur- och värdekonservatism.

Avståndstagandet från SD i detta läger beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken dessa intellektuella formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad, av den typ vi finner hos enkla propagandister och mediamanipulatörer. Därför förtjänar deras arbete erkännande och stöd. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land. Axess är helt enkelt med dagens svenska mått ofta en mycket bra tidskrift – och en som jag också själv både medverkat och recenserats i.

Det är först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli ett verkligt test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamma med SD torde bli tydligare för dem. Nya broar kommer rimligen byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror som sagt naturligtvis också på hur SD utvecklas!

Många goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några i Axess-lägret är steget ofta fortfarande alltför kort till de förbluffande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör sådant motstånd, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de borgerliga kulturkonservativa sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

En del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa och kulturkonservativa debatten i Sverige tycks idag ändå ofta balansera på gränsen till ett uppgivande av det allt märkligare och i flera fall påtagligt krystade avståndstagandet från SD. Men eftersom den av en rad komplexa orsaker ännu inte förmått överskrida denna gräns, förblir den tyvärr till stor del teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

Sakernas tillstånd nödvändiggör i allt högre grad ett accepterande av SD:s problembeskrivning och problemprioritering, men ingen har ännu orkat ta steget att bejaka SD som vad som åtminstone i avsevärd utsträckning borde kunna bli framtidens självklara partipolitiska problemlösning – framtidens partipolitiska vehikel för just den kulturkonservatism man försvarar.

Och, tillägger jag, för en fördjupad, vidareutvecklad och mer konsekvent version av denna kulturkonservatism, frigjord från det i de borgerliga kretsarna segt kvardröjande globalistisk-liberala 1900-talsarv som man inte tycks kunna se hur bjärt det i verkligheten kontrasterar mot de egna värderingar man ofta på utmärkt sätt artikulerar och försvarar.

Vad vi behöver är därför, sedan vi lämnat den i dagens former alltmer uppenbart utarmade liberalismen och socialismen därhän, ett inmutande av det stora och alltför okända territorium som innehållsligt skiljer sig från såväl Motpol som Axess. Det är, som jag tidigare sagt, vad jag tror Samtidsmagasinet Salt skulle ha kunnat bidra med i den svenska debatten, och det är vad jag nu försöker göra. Detta fält representerar den med SD kongeniala intellektuella och ideologiska kulturen. Gör man sig väl förtrogen med det, blir det åter väl synliggjort, är det fullständigt omöjligt att påstå att det finns någon otillräcklighet i de intellektuella eller ideologiska resurserna. De är i själva verket näraliggande och lätt tillgängliga.

Och man förstår också varför även ett visst slags socialdemokratiska och andra vänsterintellektuella i allt större utsträckning kommer kunna känna sig befryndade med ett SD som är fast etablerat i detta fält. Som jag tidigare framhållit är detta idag lika intressant som vad som sker med den höger Fleischer felaktigt begränsar sig till.

Fleischer har dock naturligtvis rätt i att det fortfarande finns en brist på intellektuella i SD. Men vad som behövs är intellektuella av rätt typ, och jag påminner därför om de nödvändiga distinktioner jag gjorde i mitt inlägg om själva begreppet intellektuell. Partiet är fortfarande litet, förra årets framgång var snabb, och hela organisationen måste utvecklas på ett sätt som motsvarar det nya läget. Det är utan tvekan en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, med tiden mer framträdande och ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång, och därmed för det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara ett nödvändigt moment i utvecklingen mot att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen från partiledningen som idag ofta uppmärksammas, återkommer då, efter ett ideologiskt utvecklingssprång, i ett senare skede i annan form, på högre nivå. Fleischers föreställning om de splittrande inre strider som skulle utbryta om SD startade en tidskrift för idédebatt är överdriven.

Och inte heller skulle det vara svårt att fylla en sådan tidskrift med innehåll, när tillräckligt många intellektuella börjar få upp ögonen för och göra sig förtrogna med de traditioner, tänkare och skolor jag här åsyftar. Fleischer underskattar vad han avfärdar som den populistiska partiledningen. Några i den kan säkert visa sig avvaktande, men som helhet är den såvitt jag kan se på intet sätt avvisande mot den intellektuella sida av partiets arbete som man rimligen inser är inte bara nödvändig för framtiden och i största allmänhet, utan en essentiell del av partiet och av vad som historiskt skapat det. De vet att det nära partiet alltid funnits mängder av intellektuella, personer som tänkt om och kring partiet och dess politik även om de inte synts bland de aktiva företrädarna. Vi kommer säkert få se satsningar av just det slag Fleischer tror innebär risker för partiet.

Det är intressant att ta del av vad en av de två intellektuella Fleischer erkänner att den nya partiledningen attraherat säger i sin senaste bloggpost. Stellan Bojerud skriver om sin nu avlutade tid i riksdagen: ”Jag har för drygt tio år sedan varit riksdagsersättare för (m) och kan därför göra jämförelser. En jämförelse faller ut till SD:s fördel. Erik Almqvist, Mattias Karlsson, William Petzäll och Richard Jomshof är namn som borgar för spänstigt intellektuella meningsutbyten.” Och: ”Sammanträdena är ytterst effektiva och målinriktade. De som tror att det sjungs kampsånger och hetsas mot invandrare, har blivit djupt lurade av gammelmedia. SD:s riksdagsgrupp har sammantaget den högsta utbildningsnivån bland riksdagens partigrupper.”

Fleischer tror “tills vidare” inte att SD:s kulturpolitik behöver “tas på särskilt stort allvar”. Det är utan tvekan en fråga nära relaterad till den om förefintligheten av intellektuella. Jag har tidigare uttryckt uppfattningen att kulturpolitiken hittills varit jämförelsevis rudimentär och befinner sig i en process av komplettering och utveckling. Det möjliga SD jag ser framför mig är ett parti som kan överta regeringsmakten i kraft av att det bättre än de av ideologisering (i den i tidigare inlägg förklarade problematiska meningen), allmän okunnighet och dubiösa intressen förstörda gamla partierna förmår genom en nyskapande traditionalism uppbära och representera den klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen, inklusive dess nationella variation och med kvalificerad öppenhet även för andra kulturer enligt den “högre kosmopolitismens” principer. Och som därför kan förstå, vägledas av och förverkliga vissa specifika ordningens och frihetens principer som genom århundradena utkristalliserats inom denna kulturtradition.

Detta är en tradition som jag menar att Axess ännu inte riktigt nått fram till och Motpol lagt sig alltför långt vid sidan av. Och att åter tillägna sig den på det sätt och i den utsträckning jag menar är önskvärt kräver intellektuella av ett slag som liberalismen och socialismen i allt högre grad saknar, i det de förfaller till tomt regurgiterande av den politiska korrekthetens färdigformulerade fraser inom ramen för det globalkapitalistiska systemets bedövande konsensus.

Men dessa intellektuella finns och kommer bli fler. Det är i själva verket redan tid att att vända på frågan på Flashback: ’Intellektuella i sjuklövern?’ Fleischers rubrik – ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’ – är konstaterande, men, som jag har visat, på otillräckliga grunder. Vi går mot den punkt där vi i stället kommer kunna sammanfatta och tillämpa på Sverige de analyser som gjorts av med SD befryndade intellektuella i många länder, i ett inlägg med rubriken ’Varför det inte finns några intellektuella i sjuklövern’.

or some aspects of it – there are many more of course

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen om mig på Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar, en konservatism som handlar om “överordnade värden”, bortom klass och kapitalism. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att ytterligare betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att försvaret för en de “överordnade värdenas” konservatism inte innebär att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

Eftersom jag finner att konservatismen i dess historiskt existerande former visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag finner konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med viss tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är säger något väsentligt om dagens politiska opinion. Utan tvekan är det en värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare bara förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Lisa Modée, som då var en av redaktörerna, gillade att jag kallade mig katedersocialist, och vi talade om att jag eventuellt också skulle skriva en artikel om vänsterns sanningar. Det var inte bara så att min artikel inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett litet speciellt sätt som inte längre var så vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag delvis anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare var problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den så att säga förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti av vare sig äldre eller nyare typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, som ville stå för något bortom ekonomistisk nyliberalism, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag. Men jag tror att man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, ledd av ett högerparti av den nuvarande typen. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, mer autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där värderingar, insikter och principer bortom den alltmer globaliserade marknaden inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Det innebär inte att det inte finns mer autentiskt konservativa i Allianspartierna. Men genom att finnas just där motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella debattörer – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen, om den överhuvudtaget är möjlig, ta lång tid, och Sverige förbli långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga, icke-instrumentella insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna socialkonservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och utan att låsa fast den i den nuvarande klssstrukturen ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är så att säga i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan på ett nytt, dynamiskt sätt rädda kultur- och värdekonservatismens sanningar just på grund av partiets ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i flera inlägg antytt. I Flashback-diskussionen påpekades dock att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet måste bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också centrala sanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också, i den mån den inte alltid varit det, reducerats till ren klassegoism.

Den så kallade katedersocialism som i väsentliga avseenden definierar min konservatism härrör delvis ur det förhållandet att jag själv delvis har en vänsterbakgrund. Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn vare sig till min ståndpunkt i nuet eller till min bakgrund. Som jag nämnt har jag skrivit om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999. Jag ”kommer från” konservatismen bara delvis genom min bakgrund, och främst i den meningen att jag helt enkelt länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Min morfar var en ganska utpräglat kulturkonservativ lärare, inte minst i sin syn på konsten. Bland barndomsvänner tillhörde några en sant mörkblå höger. Men min farfar hade en bakgrund som Kilbomkommunist på tjugo- och trettiotalet och stod nära Ture Nerman och inte minst Karl Kilbom själv, som bodde i kvarteret bredvid min farfars i Bromma och ofta satt och diskuterade intensivt inpå småtimmarna hemma hos farfar; farmor umgicks också mycket med hans andra fru. Under trettiotalet övergick han liksom Kilbom själv till S. Han var huvudsakligen verksam i Hyresgästföreningen och HSB, men satt också i Stockholms stadsfullmäktige (som det hette på den tiden). Arvet från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen har alltid förblivit viktigt för mig. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg framstod tidigt som en betydelsefull gestalt i svensk nittonhundratalshistoria för mig, och gör det fortfarande. Huruvida han själv var socialdemokrat är oklart, men genom sin institutionella förankring på Brunnsvik visade han ändå hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst övertog och förmedlade ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av dess större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer på mära håll som också har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan, som också bodde nära farfar i Ängby, kände familjen väl och ingick i umgängeskretsen där, liksom Lubbe Nordström, vars föreläsningsturné på temat “Lort-Sverige” farfar arrangerade, och ett antal andra borgerliga författare som Bertil Malmberg och Gösta Gustaf-Jansson. En anekdotflora från dessa personers umgänge, upptåg och konversation omgav mig när jag var liten.

Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund – genom sin far – i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Han hade levande minnen bland annat av kilbommarna och deras parti.

Som jag nämnt skulle jag på grund av denna bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin eller vänstern i allmänhet. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialismen, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog förstås också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska och nymarxistiska – och föra en dialog med dess representanter. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa eller traditionslistisks förståelse preciserats och stabiliserats. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i det objektiva sammanhang där den idag ingår a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella vänsterbakgrund något jag i stora stycken vill bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns sanningar eller delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid borgerligheten och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att denna uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma där i den utsträckning den så att säga kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min närhet till den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den borgerliga politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv och så vidare till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte alltid längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från flera ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang. Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideologiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är “europeisk post-paleokonservativ” betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa i stor utsträckning behöver modifieras och kompletteras.

Såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat, förblir jag konservativ. I mina inlägg har jag talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenters oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt i vår tid, ja efter 1900-talet, även om de vill kalla det konservatism.

P. J. Anders Linder anstränger sig att övertyga om att borgerligheten idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Jag finner denna strävan fåfäng inte bara i försöket att dölja de reella och växande ekonomiska klasskillnaderna, utan också också, och i synnerhet, i ljuset av hur denna mentalitet kontinuerligt och kumulativt urholkas inifrån och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och så att säga förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att i vissa avseenden försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten även just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Motsättningarna förblir en realitet, samtidigt som dygderna går förlorade.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya de genuina, bestående värdena, de överordnade värdena. Att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och att åter levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senare – “arbetarklass i vid mening” är väl inte helt orimligt), så att de båda, utan att verkliga motsättningar på något falskt sätt döljs, kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat försvar för vårt från dessa värden oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Här finns en högst reell och i sina verkningar konkret, gemensam historisk identitet, som måste ligga till grund för en ny, social konservatism. Det handlar inte om någon verklighetsfrämmande idealism eller någon blott akademisk diskussion. För det jag som traditionalist mer än något annat vänt mig mot hos den marxistiska vänstern ända sedan jag först studerade och förstod den, det som mer än något annat bidrog till kommunismens överträdelser och misslyckanden under nittonhundratalet, är dess grundläggande, rent spekulativa och aldrig av verkligheten bekräftade historiematerialistiska uppfattning att en helt ny kultur, ny människa och ny verklighetsförståelse kan och bör skapas ur nya produktionsfaktorer och -förhållanden. Humana, kulturella, sociala framsteg är i viss relativ mening möjliga – men endast om man bygger på den historiska erfarenheten i enlighet med den urskillning vars kriterier utkristalliseras ur denna erfarenhet själv. Inte om man bekämpar och förstör den som “ideologi” i marxismens egen, specifika mening.

Från sin redan etablerade ideologiska plattform bör SD med tiden kunna fullt utveckla den nya, kulturella och sociala konservatism som är dagens och morgondagens stora politiska behov, ja som kanske till och med i viss mening kan sägas vara historiskt nödvändig. Men vår historiska situation är på flera sätt sådan att konservatismen inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för den nödvändiga politiken. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.