Olle Bengtsson

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1

Läran om de privata samhällena är av Boström föga utförd. I hans allmänna uppfattning av sedlighet och samhälle finns dock utgångspunkter som ej kan sakna sitt värde för den som vill söka lämna en mer detaljerad utredning av detta ämne. Vad särskilt familjen angår, påpekar vi dels Boströms strängt rationella och dock positiva uppfattning av sedligheten, dels hans lära om samhället som en specifik form av organiskt samliv emellan människor, vilket ålägger människan omedelbara förpliktelser. Vi håller före, att den som på läran om familjen tillämpar dessa åsikter, ej kan annat än förlägga familjelivets egentliga väsende i själva samlivet mellan dess medlemmar, fattat som en specifik form av sedligt liv. Varje antagande att t. ex. äktenskapet grundades på någon  yttre sanktion eller ett fördrag, eller att det vore en anstalt för något yttre ändamål eller dylikt, liksom också den åsikt som i detsamma ser någonting sådant som en blott vänskapsförbindelse är härmed uteslutna. Vad Boström själv presterat i fråga om övriga former av privat samhälle (t. ex. folket) torde bäst framställas i sammanhang med hans lära om staten.

Den Boströmska statsläran utgör utom allt tvivel den av Boström själv fullständigast utförda delen av hans filosofi. Icke utan skäl har man sagt att den för att vara en rationell statslära går väl mycket i detalj. Sin förklaring får detta till en god del i Boströms livliga intresse för det politiska livet på hans egen tid och inom hans eget fädernesland. Utförd med hänsyn ofta till dagens politiska frågor, har den måhända i vissa detaljer en mindre strängt vetenskaplig hållning än Boström kanske skulle ha givit den, om ingen för det vetenskapliga intresset i viss mån främmande bitanke här fått göra sig gällande. Förutom den betydelse dess grundtankar kan ha för vetenskapen, är dess studium även därför av stort intresse, att vi därigenom får göra bekantskap med en på en gång varmhjärtad och klart tänkande patriots åsikter om de frågor som på hans tid stod främst på dagordningen i hans fädernesland. Endast om dess allmännaste grunddrag kan emellertid här vara fråga.

Utgångspunkten för Boströms statslära utgör hans lära om den juridiska rätten. Den juridiska rätten eller rättsordningens förverkligande är statens ändamål. Har staten även andra ändamål att tillgodose, så är detta enligt Boström en följd av deras organiska samband med den juridiska rätten.

Med rättighet i allmänhet förstår Boström en persons fria yttre verksamhet, såvitt den överensstämmer med en praktisk lag och motsvaras av förbindelser hos andra. Dessa förbindelser kallas rättsplikter. Det egendomliga för den juridiska rättigheten är nu att, under det att i varje fall blott ett enda handlingssätt är för människan sedligt tillåtet (följaktligen på samma gång sedligt krävt), kan människan ha juridisk rätt att efter eget gottfinnande företaga flera olika handlingar, följaktligen också handlingar som är sedligt förbjudna. Så t. ex. har den som äger en jordegendom juridisk rätt att inom lagliga gränser antingen försälja, bortskänka eller behålla egendomen samt att i senare fallet bruka den på olika sätt. Detta uttrycker Boström så, att människans juridiska rättssfär är vidsträcktare än hennes moraliska pliktsfär. Den juridiska rättigheten blir under sådana förhållanden i själva verket en rätt att fritt verka i enlighet med sitt beslut, utan att andra har rätt att hindra detta. Att avgöra vem som har juridisk rätt till något, betyder därför att avgöra vem som i detta fall bör besluta, icke att avgöra vad som bör beslutas.

Det är genom reflektion på de faktiska förhållandena som vi kommit till detta resultat. För många gäller det emellertid som ett axiom att om än faktiskt så förhåller sig, och om än i följd av mänsklig inskränkthet det alltjämt måste mer eller mindre så förhålla sig, så skulle dock ”den fulla överensstämmelsen med morallagen” vara det, låt var oupphinneliga, mål till vilket rättsutvecklingen hade att närma sig. I en idealstat skulle sålunda ingen ha juridisk rätt att göra något som han icke även hade moralisk rätt att göra. Denna åsikt, som, om den i livet skulle med någon grad av konsekvens genomföras, leder till ren och fullständig kommunism – varje slags äganderätt, även den som socialisten vill medgiva, förutsätter en fri beslutanderätt över egendomen – samt vidare även till en olidlig despotism och ett olidligt samvetstvång, bestrides emellertid av Boström.

De skäl man från hans ståndpunkt kunde anföra, skulle naturligtvis gå ut på att framhålla det oberättigade i antagandet att när en människa underlåter att uppfylla sin moraliska plikt, andra människor skulle ha något slags rätt att tvinga henne att i det yttre utföra den gärning vars företagande av sedligt motiv varit det som sedelagen krävde. Boströms uppfattning av sedligheten kan ej giva något stöd för en dylik åsikt, enär han dels frånkänner en sålunda framtvingad handling allt sedligt värde, dels även lär att människan själv är den som i sista hand avgör vad plikten av henne fordrar. Man må i detta avseende fasthålla, att frågan om vem som bör i ett visst fall besluta, och vad som bör beslutas, är två skilda frågor, och att den rättsliga synpunkten för betraktelsen av det mänskliga livet är en självständig synpunkt, rätten ett självständigt mänskligt intresse, och staten ej en palliativanstalt för att tvinga osedliga människor att åtminstone i det yttre handla i enlighet med sedelagens bud, utan en institution med självständigt värde och betydelse.

En annan fråga blir hur den så fattade rätten skall förklaras. Vi har härvid att fasthålla att rätten innebär förbindelse, men av annat slag än sedligheten. Boström anmärker nu att dessa båda bestämningar i förening omöjliggör varje förklaringsförsök ur den mänskliga individen såsom individ betraktad. Rätt och plikt kan, enligt vad vi flera gånger anmärkt, ej förklaras ur människans sinnliga sida. Men den egendomliga karaktären hos den juridiska rättigheten, att den innebär tillåtelse att, utan att av andra hindras, få företaga jämväl sådant som sedelagen förbjuder, har, tillägger han, till följd att varje försök att härleda densamma ur människoförnuftet måste stranda på olösliga svårigheter. Ty hur man än närmare må utföra ett dylikt förklaringsförsök, aldrig, anmärker han, aldrig kommer man ifrån den svårigheten att människoförnuftet under denna förutsättning skulle både tillåta och förbjuda samma person samma handling, följaktligen vara i strid med sig själv. Men en dylik svårighet uppkommer ej om man söker förklara dem ur var sitt särskilda väsen. Två människors viljor är t. ex. ej i strid med varandra, om man låter den ena förklara sina särskilda intressen ej bliva kränkta av det, varav den andras intressen skulle kränkas. Men förklarar samma människa att hennes och just hennes egna intressen både trädes för nära och icke trädes för nära av samma tilltänkta handling, så måste man förklara att hon antingen är vanvettig eller ej vet vad hon vill.

Till de nu nämnda åsikterna hör jämväl den som anser staten uppkommen genom ett mellan dess medlemmar ingånget avtal, ett s. k. samhällsfördrag. Enligt denna åsikt skulle människorna ursprungligen, i det s. k. naturtillståndet, haft (juridisk) rätt till allt. Sedermera hade de av någon anledning funnit för gott att genom överenskommelse sinsemellan inskränka denna sin ursprungliga gränslösa rätt och åtaga sig vissa förbindelser i förhållande till varandra, som de förut icke hade. Mot denna åsikt anmärker Boström att för det första en allas rätt till allt i själva verket vore en allas rätt till intet, ty en rätt som ej motsvaras av förbindelser hos andra, som ingen är pliktig att respektera, en sådan rätt är ingen rätt. Jag kan omöjligen säga mig ha rätt att göra något om en var är berättigad att hindra mig att göra det. Vidare framhålles att samhällsfördraget, för att själv vara juridiskt bindande, förutsätter en före och oberoende av detsamma given juridisk förbindelse – nämligen att hålla ett samhällsfördrag, ifall man någonsin funne för gott att ingå ett sådant. Vore än dess moraliska helgd given, vilket dock i många fall kan vara ganska tvivelaktigt, så följer dock ej därav dess juridiska giltighet, d. ä. den karaktär hos detsamma som gör att man har rätt att tvinga andra att hålla det, ifall dess fullgörande i godo ej skulle ske.

I denna Boströms lära ligger också en opposition mot den av den tyske filosofen Krause framställda åsikten, som utan att egentligen identifiera rätt och sedlighet likväl anser rättsordningen vara ett medel för den senare, så att varje människa hade rätt att av andra fordra det som hon behöver som medel för sitt sedliga ändamål. Frånräknat åtskilliga svårigheter i övrigt, blir rätten till själva sitt väsen även här moralisk och får en blott moraliskt bindande kraft. Dess specifikt juridiska karaktär (tvångsrätten) förblir oförklarlig. Åsikten leder, som bekant, till socialism och kan i viss mån sägas utgöra socialismens rättsfilosofiska förutsättning.

Men strandar sålunda varje försök att ur människans väsende förklara rätten på olösliga svårigheter, så måste detsamma också gälla de förklaringsförsök som hänfört den omedelbart till det gudomliga väsendet, och detta i själva verket av samma skäl. Ingen lär väl vilja påstå att en människa vore i sanning religiös blott därför att hon mot andra uppfyllde sina juridiska förbindelser. Likaså litet som det vore möjligt att med tvångsmakt förmå någon människa att företaga ens de yttre handlingar som religionen, där hon är allvar, av henne kräver, likaså litet giver religionen någon rätt att försöka någonting dylikt. Religionen liksom sedligheten är ej väsentligen förbjudande, utan den kräver av människan en sinnelagets fullständiga riktning på det översinnliga, av vilken varje mänsklig handling blir ett uttryck. Erkännes detta, men söker man ändå förklara rätten ur religionen, så måste man erkänna att det gudomliga väsendet kunde tillåta och förbjuda samma person samma handling.

Återstår sålunda blott att förklara rätten ur ett förnuft som till arten varken är omedelbart gudomligt eller omedelbart mänskligt, men vilket såsom ett moment i det mänskliga förnuftet kan ålägga människan plikter och såsom en idé i Gud kan uppträda med ett anspråk på en helgd som blott ur religionen kan härledas – med andra ord att uppfatta staten som ett mänskligt samhälle i ovan angivna mening.

Boström härleder härur två korollarier. För det första finns ingen juridisk rätt utom eller oberoende av staten. Varje s. k. ”naturrätt”, som väl vore juridisk, men ej skulle förutsätta staten, man må tänka den såsom obegränsad eller icke, förnekar han med bestämdhet. Uttrycket ”privaträtt” bör såsom vilseledande undvikas, såframt man icke därmed menar den rätt den privata personen har såsom medlem i staten, i vilket fall det kan försvaras. Den andra satsen är att rätten är rationell eller omedelbart förnuftig och får sin helgd uteslutande från sig själv, ej från något annat mänskligt intresse, för vilket den tjänade som medel. Min rätt att besluta i varje fall är i sig själv helig och kräver omedelbart aktning utan allt avseende på dess nytta för mig eller andra. Och varje människas verkliga rätt är också lika helig som vore det än millioners.

Mången kunde tycka att dessa satser står i strid med varandra. Men motsägelsen försvinner när man betänker att statens upprättande enligt Boström är en omedelbar förnuftsfordran. Varhelst människor lever tillsammans, där är det deras plikt att upprätta stat och inom denna hysa aktning för varandras fria beslutanderätt.

Rättens nära sammanhang med sedligheten visar sig först och främst däri att någon strid dem emellan ej är möjlig. Ingenting kan vara min juridiska plikt, som strider emot min moraliska plikt. Väl kan en strid äga rum emellan statsmaktens krav och den enskildes åsikt om vad som i ett visst fall är hans plikt. Men detta beror då antingen därpå att denna hans åsikt varit oriktig, eller också därpå att den i staten faktiskt gällande lagen varit stridande emot den rationella rätten, följaktligen annorlunda än den hade bort vara. Mellan rationell rätt och verklig sedlighet är ingen strid tänkbar. En sådan äger t. ex. ej rum därigenom att det stundom är min moraliska plikt att ej begagna mig av min juridiska rättighet. Den enskilda människan handlar därför mycket orätt om hon gör den juridiska rätten till norm för sin vandel, vilket skulle innebära att hon gjorde allt som hon hade lust till att göra, blott hon icke därigenom råkade i kollision med statens lag. Just för att hon ej må komma på slika tankar, just på det ingen må sätta juridisk oförvitlighet i stället för moralisk, är det av vikt att skarpt skilja det moraliska området från det juridiska.

Om den rationella rätten lär nu vidare Boström, att den är den norm efter vilken den empiriska lagstiftningen bör rätta sig, i den meningen att de gällande lagarna i staten bör vara ett så troget uttryck för dess väsende som under historiskt givna förhållanden är möjligt. Är de icke längre detta, så bör de ändras. Men liksom Boström i sin sedelära framhållit att människans sedliga liv är en utveckling, och att i följd härav pliktens krav i varje ögonblick beror på hennes nuvarande sedliga ståndpunkt och de förhållanden i vilka hon lever, så lär han även att lagarna bör i varje fall lämpas efter statens allmänna rättsliga ståndpunkt och övriga förhållanden. Han är följaktligen främmande för varje yrkande som ginge ut på att reformera bestående lag efter abstrakta rättsgrundsatser.