SD:s nya säkerhetspolitiska talesperson Björn Söder och gamla försvarspolitiska talesperson Mikael Jansson har publicerat ett inlägg om Ryssland som, liksom deras, utrikespolitiska talespersonen Julia Kronlids och andras inlägg nyligen i Hufvudstadsbladet är betydligt mer måttfullt än den på heltid som samtidigt försvars-, säkerhets- och utrikespolitisk talesperson i sociala media verksamme Robert Ericssons oändliga kommentarer i samma frågor. Samme Ericsson ser dock delvis med rätta inlägget som ett stöd för sin linje, och eftersom han efterlyst en kommentar till det från mig kommer här en sådan.
Naturligtvis finns innehåll i artikeln som även från mitt perspektiv är helt okontroversiellt. “Sveriges vägval blev alliansfrihet”, heter det exempelvis i en kort historisk tillbakablick, “något som inte alltid var enkelt att hantera, men som hjälpt oss undslippa krig. Fördelarna med att kunna föra en dialog med olika länder som alliansfri stat, har också varit positivt för Sverige.”
Söder och Jansson skriver att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara”, och betonar att “Ett av skälen till att Sverigedemokraterna inte vill vara medlemmar i Atlantpakten Nato är att vi inte vill binda oss med länder som USA och Frankrike enligt Atlantpaktens artikel 5, det vill säga ömsesidiga försvarsförpliktelser. Detta sagt för att kritiken som följer, riktad mot Ryssland, inte ska verka ensidig.” (Söders och Janssons kursiv.)
Vidare heter det att “Bland europeiska socialkonservativa och nationalistiska partier finns i dag en stor oro för hur globalism och liberalism påverkar nationernas Europa. En del av dessa partier – bland annat brittiska UKIP och franska Front National – upplever att Ryssland har en politik som svarar på dessa utmaningar. Detta synsätt delas inte av Sverigedemokraterna.”
Det är för mig visserligen högst oklart huruvida UKIP och Front National upplever att Ryssland har en politik som svarar på globalismens och liberalismens utmaning mot nationernas Europa. Det är svårt att se att UKIP principiellt intar en sådan ståndpunkt. Vad Nigel Farage gjort är väl främst att han motsatt sig EU:s flagranta provokationer mot Ryssland, inklusive interventionerna i Ukraina och associationsavtalet. Signalerna från FN framstår som något motsägelsefulla. Ideologen Aymeric Chauprade räknar Ryssland som en annan civilisation än Europa, men vill ändå ha ett nära samarbete. Marine Le Pen förespråkar ett Europa från Ural till Lissabon. Om man menar att Rysslands politik som sådan gagnar ett nationernas Europa fritt från globalism och liberalism (i den mening som här avses), är väl tanken att den gör det indirekt, genom att motverka och balansera “väst”-unipolariteten och befrämja en multipolär värld som möjliggör en mer realistisk och mindre pseudoidealistisk tolkning av den internationella rätten, och därmed innebär en öppning för ett fritt Europa.
Men i vilken utsträckning Rysslands politik verkligen leder till förverkligandet av en sådan värld förblir, som jag framhållit, oklart. Utan tvekan uttrycker Putin med avsevärd tydlighet detta ideal i sin retorik, och jag finner det viktigt att lyfta fram detta. Bevisligen stöder han också europeiska partier med samma ideologi. Men graden av reellt oberoende av exempelvis det internationella banksystemet är givetvis fortfarande begränsad, såsom visat sig under “västs” nuvarande sanktioner, och det förlitande på delvis nya avtal med Kina som kan bli en följd av dessa sanktioner är inte något som strider mot “Soros'” planer: ledande globalister har länge arbetat inte bara för Kinas inlemmande i den globalkapitalistiska ordningen, och i detta väl redan nått ganska långt, utan stundom rentav i någon mån varit positivt inställda till dess övertagande av ledarrollen från USA. Det kan ju knappast förnekas att den konstitutionella demokratin, rättsstaten, ja i väsentliga avseenden hela den västerländska kulturtradition som dessa bygger på, ofta står i vägen för denna typ av globalisms styre. Det var ju inte länge sedan en del storkapitalister tyckte sig ha en del att vinna även på vissa kommunistiska regimer.
I det skuldbaserade, alltmer avindustrialiserade USA tycks dock medelklassen befinna sig i fritt fall ned i fattigdomen, samtidigt som raskriget trappas upp under bl.a. Obamas, Holders och Sharptons ledning (såvitt jag hittills kunnat se sker den ekonomiska återhämtning många idag menar sig kunna peka på s.a.s. helt inom ramen för dessa nya realiteter). Detta är vad “väst”, det väst jag sätter inom citationstecken, pseudo-väst, det imperialistiska, globalinterventionistiskt liberala och neokonservativa USA, EU, NATO o.s.v., i verkligheten står för. Och det är vad som snabbt kommer även i Europa med de amerikanska, postmarxistiska kulturkritiska ideologierna, den masskulturella indoktrineringen, den kapitalism vänstern tjänar i lika hög grad som högern, TTIP, massinvandringen. Men om USA inte i sig kan räddas som levande, verklig nation, utan måste lämnas till rent brasilianska klyftor och alltmer dominerande fattigdom, våld och kaos, kan landets återstående resurser fortfarande en tid användas av dess lilla härskande klass för att bomba igenom den ekonomiskt och politiskt centralistiska globaliseringen i övriga delar av världen.
Och det är här vi kommer till mina invändningar mot Söders och Janssons artikel. Vad min debattartikel i SD-Kuriren, som flera SD-motståndare tagit fasta på, och mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst” handlat om, är inte Rysslands politik som ett svar på det liberal-globalistiska hotet mot Europa, utan det hot mot Europa, det krigshot mot Europa, som konflikten innebär. Vad jag förespråkar är en svensk och europeisk fredslinje som kan avvärja detta hot genom att åstadkomma avspänning och återställande av goda förhållanden mellan Ryssland och det s.a.s. sanna väst, västerlandets folk och kultur bortom atlantimperialismen. Och vad jag säger att detta kräver är en tydlig kritik även mot “väst”.
Här brister Söder och Jansson fortfarande, trots den lovvärda medvetenheten om att kritiken mot Ryssland inte bör verka ensidig och det nämnda försöket att undvika det. Och bristen förblir märklig från SD:s ideologiska utgångspunkter. Skulden läggs entydigt och uteslutande på Ryssland. “Ryssland hotar freden i Europa”, heter det redan i rubriken. Ett hot finns förvisso, som det är “viktigt för oss att agera med kraft och medvetenhet mot”. Men att säga att det är ett hot “som Rysslands politik skapat mot Europas fred och frihet” är en förenkling och förvrängning av verkligheten.
“Säkerhetspolitiskt har man inte råd att vara naiv”, skriver Söder och Jansson, men jag är rädd att det är just något åt det hållet – naivitet – man anar här. Som jag många gånger framhållit kan Ryssland idag bli ett hot mot vår säkerhet endast därför att “väst” skapat huvuddelen av konflikten i Ukraina (liksom tidigare i Georgien). Det verkliga hotet är såtillvida helt enkelt en skapelse av “västs” agerande. Ett avvärjande av detta hot kan därför icke ske medels det grova, simplistiska ericssonska utpekandet av Ryssland som fiende eller den ensidiga söder-janssonska anklagelsen mot “Rysslands politik”. Det är ohållbart att här endast peka på annekteringen av Krim, hur folkrättsligt problematisk den än var. Den skedde som svar på den väststödda kupp i Kiev som direkt och omedelbart hotade Rysslands högst konkreta intressen på Krim i from av den avgörande flottbasen i Sevastopol.
Söder och Jansson talar om denna annektering i termer av “Rysslands anfallskrig mot Ukraina”. När de dessutom skriver att “Putins regim…kastar in Ryssland i anfall på andra länder”, måste det sista ordets pluralform rimligen innebära att författarna även har konflikten i Georgien i åtanke. Men där står det i lika hög grad utom tvivel att det var “väst”, inte Ryssland, som startade den. Situationen är inte mycket annorlunda i Ukraina. Där startade den “väst”-stödda Kiev-juntan inom mycket kort tid efter kuppen ett brutalt anfallskrig mot den i stor utsträckning ryska befolkningen framför allt i Donetsbäckenet.
Om argumentet mot Ryssland – eller “Sovjetunionen/Ryssland”, som Söder och Jansson anmärkningsvärt nog på ett ställe skriver – bygger på dessa “anfallskrig” som Putins regim “kastar in” landet i, hur kan den pågående och mot SD:s principprogram stridande, mycket nära anslutning till NATO och “väst” som samma talespersoner enligt Ericsson står bakom försvaras? “Västs” regimer har ju under lång tid i strid med folkrätten kastat in sina länder i en rad långt mer brutala anfallskrig som inte bara hotat utan fullständigt ödelagt freden såväl som hela länder på annat håll i världen, med ofantligt mycket större mänskligt lidande till följd.
En märklig passage i Söders och Janssons artikel är följande: “Såväl före som under och efter kalla kriget har supermakter och stormakter använt sig av psykologisk krigföring och specialförband innefattandes [sic] såväl krigspropaganda som terror. Detta är effektivt i krig, eftersom krig i dag är relativt snabba förlopp och det gäller att vinna de kritiska lägena. Även i fred kan psykologiska operationer ha stor betydelse för utveckling av styrkeförhållanden.”
Man väntar sig här något slags slutsats och tillämpning på den aktuella frågan. Menar de att Ryssland ägnar sig åt detta? Det är ju rimligt att anta i ljuset av inläggets budskap i övrigt. Men det utsägs inte. I stället övergår författarna, i samma stycke, omedelbart efter den sist citerade meningen, till ett helt annat ämne: till att säga det jag tidigare citerat, nämligen att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara.”
Passagen hänger i luften. Men om man ändå antar att meningen – en fullt rimlig mening – är att Ryssland ägnar sig åt psykologisk propaganda, och att detta är ytterligare graverande, måste man ju fråga sig vad författarna menar att “väst” ägnar sig åt? Under hela det nu avslutade året har vi ju oavbrutet bombarderats av den grövsta antiryska krigspropaganda i alla tänkbara former och kanaler.
Jag kan inte se det på annat sätt än som att SD:s ansvariga på försvars-, säkerhets- och utrikespolitikens områden, utan att de med den nya situationen uppkomna frågorna ens behandlats på partiets landsdagar, i strid mot principprogrammet och den hittillsvarande partilinjen och dess anda nu börjar anpassa sig till en på detta sätt uppiskad och manipulerad svensk opinion. Och det är särskilt beklagligt när det ensidiga, aggressiva utspelet kommer från just Söder och Jansson, som jag flera gånger berömt för deras agerande i samband med Libyeninterventionen 2011. Nu tycks just dessa plötsligt uppge partiets förnämliga, självständiga hållning, och på vad man tydligen uppfattar som för partiet opportunt sätt falla in i den “västliga” hetsen, anpassa sig till de åsikter som omfattas av vanliga, okunniga eller av “väst”-intressena enrollerade människor i de andra partierna och i media.
Med all sannolikhet tror de att det är “omöjligt” att inte göra det, att det, förutom ett sätt att vinna nya väljare, är enda sättet att inte förlora gamla. Den märkligt långtgående svenska kulturella amerikanisering som vi alla är formade av, och inte minst arbetarklassen och inte minst från efterkrigstiden och framåt, men påbörjad redan – åtminstone – med bio- och jazzeran, den masskulturella brytning med europeisk tradition som folkbildningen och det kontinuerligt underminerade och försvagade bildningsväsendet i allmänhet inte räckte till för att motverka, spelar självklart en stor roll i denna kalkyl. Men priset kan, milt uttryckt, bli alltför högt. I stället för att fullfölja den historiska svenska linje som nu verkligen åter skulle kunna bli en fredslinje på allvar, gör de detta ställningstagande i ett läge där vårt land och hela Europa kan komma att hotas av ett nytt förödande stormaktskrig. Med ställningstagandet ökar de denna risk.
“Västs” krigsförberedande psykologiska propaganda, och inte minst strävan att utmåla Putin som den personliga inkarnationen av ondska och tyranni, är löjlig i sin förutsägbarhet, primitivitet och barnslighet, och inte bara för den historiskt bevandrade: inte minst just den personliga demoniseringen, att göra en individuell ledare till hatfokus, till “ny Hitler”, är ju ett ständigt återkommande och centralt grepp i den krigsförberedande propagandan under de senaste årtiondena.
Inför den ankdammsdebatt som nu förs i Sverige är det av största vikt att framhålla att de enskilda länder som sluter upp i den hållning Ericsson, Jansson och Söder nu vill göra till SD:s, i själva verket är få. Även inom NATO och EU avböjer flera europeiska länder tydligt. Inte ens från sin nära allierade Israel har USA, eller neocon-regimen, fått det stöd man rimligen väntat sig, och kanske beror detta inte bara på den stora invandringen under senare årtionden av mer eller mindre – och väl inte sällan mindre än mer – judiska ryssar.
Även i USA är, som jag hela tiden betonat, motståndet starkt. Där är ju avståndstagandet från den globala interventionismen ett arv från grundlagsfäderna, ett arv som på förnämligt sätt hålls vid liv av den egentliga, civiliserade intellektuella konservatismens representanter och som delar av den äldre vänstern idag utifrån sin gamla imperialismanalys på sitt sätt kan ansluta sig till. En politisk kursändring är inte utesluten. Därför skulle man kunna se det som att förslösandet av USA:s kvarvarande ekonomiska resurser på krig i andra världsdelar sedan länge också i mycket om att försvaga detta land självt, som verklig nation där folket har makt, så att inte heller det ska kunna motstå den globaliserade kapitalismens intressen, om det skulle vilja och bestämma sig för att göra det.
Mina kritikers – inte bara Ericsson, utan även Öberg, Wilderäng, Olsson, Ehrenkrona – missuppfattningar tvingar mig att än en gång understryka att jag inte gör mig några som helst rosenskimrande illusioner om Ryssland och dess “svar” på globalliberalismens utmaningar. Det är möjligt att jag här skiljer mig från en eller annan företrädare för åtminstone FN, och jag har tidigare förklarat att jag godtar SD:s nuvarande avvaktande förhållningssätt gentemot detta parti som oundvikligt.
Men man måste ha förståelse för det postkommunistiska Rysslands svåra historiska utgångsläge såväl som för Putins politik mot globaloligarkerna från Jeltsins tid (Pussy Riot-anhängaren Masha Gessen hävdade nyligen att denna politik lyckats, att det inte finns några sådana oligarker kvar) och deras allierade bland “västs” regimer. Och denna förståelse är nödvändig att uttrycka och framhäva som motvikt till den bedövande propagandan från alla gamla “väst”-media och -partier. Men förvisso finns stora problem i rysk politik, såväl historiskt som i det i hög grad av historiska förebilder präglade nuet. Min linje vill vara en sann väst-linje, utan citationstecken; en distinkt, självständig europeisk, som bygger på specifika europeiska traditioner, och som, på delvis olika och delvis samma punkter, är kritisk mot såväl pseudo-“väst” som Ryssland. Men som också ytterst eftersträvar goda relationer till, ja mellan båda. Ytterst har nämligen alla tre, Europa, Ryssland och Amerika, ja även hela den övriga världen, en gemensam motståndare i den typ av abstrakt, alltmer centraliserad ekonomisk och politisk liberalkapitalism som fortfarande, trots att de radikala modernitetsmyter som en gång var dess förutsättning egentligen för länge sedan kollapsat, driver världen med dess rika historiska mångfald mot andlig, moralisk och allmän kulturell utplåning.
Här står Sverigedemokraterna inför ett avgörande utrikespolitiskt vägval. Ska man ta ställning för en mänsklig framtid av strävan efter den sanna, frihetliga enhet-i-mångfald som i någon mån alltid är möjlig och som all verklig frihet och fred måste bygga på? Den enhet-i-mångfald som allena är förenlig med partiets grundsyn på det mest avgörande och centrala området? Eller ska partistyrelsen – utan att det ens tas upp på landsdagarna – slå in på en helt ny väg, ställa sig i tjänst hos den ofria globalkapitalismens vulgära, uniforma pseudodemokratism, och arbeta för att med våld sprida den och i dess släptåg den slutligt destruktiva masskulturradikalismen över världen?
Den aktuella konflikten mellan Ryssland och “väst” är komplex såtillvida som Rysslands grad av oberoende är begränsad, och inte minst av det skälet att vissa globalister i längden knappast har något verkligt intresse av att motverka den maktförskjutning mot Kina som Ryssland nu, nolens volens, och kanske fortfarande snarare nolens än volens, bidrar till, samtidigt som andra förblir bundna till den gamla vanliga USA-imperialismen. Konflikten i sig befrämjar naturligtvis förskjutning, forcerar utvecklingen i den riktningen. Det är inte alltid lätt att förstå den totala dominansen av den inte sällan perfida antiryska propaganda som, enligt välkänt mönster från såväl den mer avlägsna som den helt näraliggande historien, inte kan förstås som ägande något annat syfte än det psykologiskt krigsförberedande?
Det viktiga nu, det omedelbart angelägna, är för mig att SD, hur svårt och obekvämt det än kan vara i den rådande opinionsbildarhetsen, bevarar och upprätthåller sin politiska och ideologiska integritet. En kortsiktig anpassning till den av länge välkända, genomanalyserade intressen bedrivna antiryska hets som noga måste skiljas från den nödvändiga och berättigade kritiken, är, som alla de närstående partierna i Europa vet, som hela den övriga, i “väst” ej helt uppbundna världen vet, och som åtminstone en ganska stor del av vänstern fortfarande vet, en ovärdig och ansvarslös hållning. Partiet gör förvisso rätt i att markera mot Ryssland när så är motiverat utifrån de egna kriterierna. Men samma kriterier dikterar att det idag är ännu viktigare att uppvisa samma tydlighet mot “väst”. Och det har de officiella talespersonerna tyvärr inte gjort under det gångna årets beklagliga och farofyllda internationella utveckling.
Ändå kan jag inte tro att Söder och Jansson nu faktiskt väljer att på allvar slå in på en helt ny linje vars katastrofala innebörd jag här försökt beskriva. “Ska nationer och kulturer bestå”, skriver de apropå UKIP:s och FN:s ryska rapprochement, “så krävs det i och för sig politisk vilja och politiska beslut för att nå framgång. Vi känner också stark oro för hoten mot enskilda kulturer och diskuterar gärna politiska möjligheter för att vidmakthålla ett mångnationellt Europa.” Jag fäster nu mitt hopp vid denna formulering. På basis av den insikt och den vilja den uppvisar, och den utrikespolitiska linje de själva tidigare drivit, bör de kunna förväntas ta sitt förnuft till fånga.
Olle Bengtsson 