Av Lawrence Heap Åberg
JOBs inledning Inledning Filosofins begrepp Fenomenologi, 1
Fenomenologi, 2 Läran om människan, 1 Läran om människan, 2
Om Gud och själens odödlighet, 1 Om Gud och själens odödlighet, 2
Om Gud och själens odödlighet, 3
Vilket är då det ändamål, till vilket allt ytterst syftar? Svaret blir, att detta är ett personligt ändamål, vilket vi kan angiva som de ändliga personernas eviga salighet. Denna salighet får dock ej fattas som någon mer eller mindre yttre belöning, som Gud skulle giva dem för deras välförhållande. Den är fasthellre den högsta verkligheten av deras personliga liv, vilket är deras liv i Gud och i innerlig livsgemenskap med varandra – den högsta fullkomlighet, som för en var av dem är tänkbar. Så är då också människan, liksom varje ändlig person till sitt innersta väsende en Guds evighetstanke och såsom sådan fullkomlig, ty hon är medborgare i en värld, där allt är fullkomligt. I denna, den sanna verkligheten, av vilken vår värld är liksom en avglans, råder idel frid och idel harmoni. Oändlig är den rikedom på livsinnehåll, som denna värld äger. Den är ett helt av personer innerligt förbundna med varandra och med Gud.
När därför panteismen lär, att människan genom att förlora sin individualitet blott befrias från den inskränkning, den isolering från andra, som just innebär ofullkomlighet, så har han rätt såtillvida som han syftar på den sinnliga individualiteten. Men det gives också en osinnlig individualitet, och denna innebär ej inskränkning ej heller isolering från andra, ty i och genom den står människan till dem i ett organiskt livsförhållande av innerligaste art. Det gäller ej här att vad en vinner, det förlorar den andra, utan vad en vinner eller har, det vinner och har alla. Därför kan ej heller här någon egoistisk tendens ifrågakomma.
Hur ofullkomlig och usel en människa följaktligen än må vara, så har hon dock hos Gud sin eviga urbild, som är en nödvändig länk i den gudomliga världens harmoni, innerligt förbunden med Gud och varje annat väsende. Intet är här isolerat från det andra, intet heller av den beskaffenhet, att det kunde saknas eller vara annorlunda.
Men denna min eviga urbild, den är just jag själv, till mitt innersta, mitt sanna väsende betraktad, icke det allmänna eller typiskt mänskliga, utan just jag och ingen annan. Detta är just grunden till vår bestämmelse för evigheten. Man har också därför träffande sagt, att vi är främlingar eller gäster på jorden, och att vårt samma hem är däruppe. Men vår uppgift är att sträva till att här förverkliga denna vår urbild, vårt ideal, icke i självisk isolering från andra, utan i innerligt personligt samliv med dem, som vår urbild är till icke i och för sig, skild från andra, utan med dem och med Gud innerligt förbunden. Gör vi detta, så blir vårt liv en ständig fortgång genom allt högre och högre livsformer, av vilka vårt jordeliv är en, tills vi når målet, som är, ej ett försjunkande i ett allmänt, icke heller att för sig själv bliva vad man är för Gud, utan helt enkelt att komma till just den fullkomlighet, som för var och en av oss, emedan han är just det väsende han är, och intet annat, är den högsta tänkbara.
Det är av det sagda alldeles klart, att Boström tillerkänner människan personlig och individuell odödlighet. Beviset härför ligger i hans lära, att hon är person och i denna sin egenskap ett väsen, ej ett blott förhållande mellan sådana, t. ex. mellan stoftatomer eller dylikt, samt en evig idé i Gud, ej en försvinnande modifikation av honom, lik böljan i havet. Visserligen är denna person en ändlig, d.v.s. ofullkomlig, sådan; den är detta, enär den ej i och genom sig själv, utan i och genom Gud har sitt sanna väsende. De ändliga väsendena är relativa, såtillvida som de icke har sin grund i sig själva, men de är dock ej att likställa med det, som är ett fenomen. Ty fenomenet är blott till för en ändlig uppfattning, den ändliga personen är däremot en evig idé i Gud. De är sålunda väsenden i egentlig bemärkelse, men de är detta i och genom Gud.
Ett väsende kan aldrig upphöra att finnas till. Redan inom sinnevärlden gäller att ett stoftgrand eller en kraft ej kan förintas. Det kan icke detta, ty det är en förnimmelse hos människan, och hennes förnimmelser kan visserligen förändra form, men aldrig förintas. Så mycket mindre då det förnimmande väsendet självt.
De som nekat människans odödlighet har därför allesammans nekat att hennes personlighet utgjorde hennes väsen, och föreställt sig att det personliga livet vore en tillfällig bestämning, ett övergående sätt att vara till hos någonting annat, detta andra må nu sedan fattas som stoftatomer, som en allmän världsande eller som någonting annat. Är åter personligheten, själva medvetandet hos människan ett väsen i egentlig bemärkelse, så följer människans medvetna och, då här alltjämt är fråga om den individuella människan, individuella odödlighet som ett korollarium.
Så mycket om människans personlighet. Nu också några ord om denna personlighets ändlighet. Denna röjer sig, som blivit nämnt, däri att människan förnimmer väsendet annorlunda än det i sig självt är, förnimmer det såsom fenomen. Sin grund har den, efter vad vi erinrar oss från det föregående, däri att människan ej genom sig själv, ej genom sitt eget personliga liv, utan genom en annans, ytterst Guds personliga liv, är ett väsende i egentlig bemärkelse. Människan är icke förnuftet, utan förnuftig, d.v.s. bestämd av det absoluta väsendet. Hon är först och främst en idé i gudomligheten, och genom att vara detta är hon person och väsende i egentlig bemärkelse.
Vi övergår nu till frågan om det sätt varpå ändligheten hos människan framträder. I största allmänhet kan detta angivas så, att människan förnimmer sin värld i tidens och rummets former. Den i dessa former framträdande verkligheten, naturen, är människans fenomenvärld. Liksom Boström, efter vad vi redan framhållit, med skärpa opponerar sig mot varje antagande att tidens och rummets former vore väsentliga för allt förnimmande, således även för det gudomliga förnimmandet, så sträcker han även denna opposition till den läran, att varje ändligt förnimmande vore på detta sätt bestämt. Det är, anmärker han, väl möjligt att för ändliga väsen verkligheten kan framträda på annat sätt. Ehuru vi visserligen därom ingenting vet, så måste vi dock fasthålla att varje antagande att de ifrågavarande formerna vore för det ändliga förnimmandet väsentliga, är ett förhastat antagande. All slags deduktion av rum och tid kan ej annat än anses förfelad. Vi känner dem blott från erfarenheten som vårt förnimmandes former.
Grundtanken i sitt uppfattningssätt av människan uttalar Boström i den bekanta läran, att hon är ett sinnligt förnuftsväsende. Förnuftig är hon, såtillvida som hon är ett moment i själva den förnuftiga världen och medvetet fattar sig som en medborgare i detta översinnliga rike, sinnlig såtillvida som hon därjämte även tillhör den ändliga värld, som vi kallar natur.
För övrigt är det klart att Boström, vars hela världsåskådning är strängt organisk, och som jämväl även har en organisk uppfattning av förnimmandet, skulle tillbakavisa varje åsikt som gick ut på att i någon mening ställa människan i ett blott yttre förhållande till naturen. Han kan göra detta utan att hans lära om människoandens karaktär av att vara ett väsen i egentlig bemärkelse lider avbräck. Människan tillhör visserligen naturen eller är ett naturväsende, ehuru icke blott detta. Hon kan vara detta, emedan naturen själv är hennes egendom. I följd därav kan man också inse, hur människans liv i naturen kan vara underkastat naturens villkor. Vissa former inom naturen utgör förutsättningar för människans liv inom den, och förvisso oundgängliga sådana. De är sådana förutsättningar, emedan de är livets organ, och livet naturligtvis varken kan tänkas vara till utan organ eller betjäna sig av vilka organ som helst. När därför de naturliga organen vägrar livet sin tjänst, så upphör livet, nämligen så vitt det är ett naturliv – och när organen på mer eller mindre genomgripande sätt modifieras, så modifieras också själva livet; visserligen närmast naturlivet, men i följd därav livet i det hela. Därav det inflytande naturen, närmast naturligtvis människans kroppsliga natur, enligt erfarenhetens vittnesbörd utöver på människans själsliv, vilket inflytande allra märkbarast framträder vid mer genomgående rubbningar i livets omedelbara naturliga organ. Å andra sidan kan också anden såsom fri vilja bestämmande inverka på naturen.
Förhållandet mellan själ och kropp är följaktligen enligt Boström icke så att fatta, som utgjorde de två substanser som på något mer eller mindre outrannsakligt sätt blivit ställda i förhållande till varandra och inverkade på varandra. Fastmer är själen den medvetna anden, själva substansen eller väsendet, kroppen åter dess organ, vilket visserligen i sig självt är andligt, men för oss människor ter sig i kroppslig form. De förändringar kroppen undergår är följaktligen i själva verket förändringar inom det andliga självt. Man kan därav förstå hur de kan utöva ett mer eller mindre direkt inflytande på andens medvetna liv.
Vad innebär då enligt Boström en sådan förändring som döden? Den innebär att naturlivet hos människan upphör, ingenting annat. Människoanden nedsjunker då till potentialitet i en av sina livsformer, men detta kan vara en förutsättning för att ett annat och högre liv hos den kan framträda. Man kan därför, så underligt det än förefaller, säga att det är naturen som upphör att vara till för den döende människan, under det att denna själv fortlever. För andra, som lever efter henne, ter sig nu detta visserligen som en naturprocess, bestående däruti att de organ, som tjänat denna människa till förutsättningar för hennes liv, vägrar livet sin tjänst och återgår till den oorganiska naturen, för att leva upp i nya former. Men för den döde själv ställer sig saken annorlunda.
Enligt Boström är vårt jordeliv blott ett av de många stadier vi har att genomgå, innan vi når fulländningen. Det är en arbetsdag jämte andra och bör som sådan betraktas. Men hur den arbetsdagen blivit använd, det måste vara av betydelse för de följande arbetsdagarna.
Det behöver knappast anmärkas att sinnligheten enligt Boström ej är att på något sätt fatta som ett själens fängelse eller något därmed jämförligt. Fasthellre är den något som följer av människans eget väsen. Döden är därför ej heller ett själens lösslitande från kroppen, utan en genomgående förvandling av människan själv och hennes hela värld, framkallad av vissa förändringar i människans lägre, dunklare bestämningar. Det heter också därför, ej att vi från materiens värld skall förflyttas till en annan, utan att denna världen skall förgås; ”men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, väntar vi efter hans löfte”.
Människan är sålunda enligt Boström en fullkomlig och evig idé i Gud, men hon förnimmer själv ofullkomligt. Dock icke alltigenom. Det är redan påpekat att människan enligt Boström är kapabel av förnuftigt förnimmande och viljande. Vad vi redan antytt, att hon häri har för sig närvarande icke den sinnliga verkligheten under annan form, utan en till arten annan verklighet än den sinnliga, framstår nu i ett klarare ljus. Förnuftigheten innebär att hon fattar sig som en evig idé i Gud, vilken är den absoluta sanningen – och att hon ovillkorligen bör göra detta eviga gudsrike till motiv för sin vilja. Gör hon detta, så handlar hon rätt.
Le monde musulman – à la fois proche et méconnu – en revendiquant de nos jours un plus large rôle dans le jeu des forces humaines, attire surtout les regards sur une image très contingente de lui-même.
This illuminating study describes the genesis of the contemporary doctrine of humanitarian intervention. It is the first comprehensive analysis of Western policy towards the Balkans from the late 1980s on. Previous works have often taken partisan approaches focusing on isolated events rather than the multifaceted conflict of which such events were a part. Though scholarly, the book will also appeal to a wider audience interested in world affairs.
Olle Bengtsson 