Olle Bengtsson

Så här skriver Gustav Kasselstrand nu på Alternativ för Sveriges hemsida:

“För mig som nationalist och Europavän har det alltid varit självklart att svenskar, fransmän och andra europeiska folk kämpar inte bara för våra respektive nationer utan även för vårt gemensamma Europa. Samarbete gör oss starka.

Av den anledningen valde jag under min tid som SDU-ordförande att knyta kontakter med likasinnade rörelser över hela Europa. När Front Nationals ungdomsförbund deltog på vårt seminarium i Visby 2013 var det första gången någonsin som Front National besökte Sverige. Front Nationals medverkan resulterade i gemensamt avståndstagande från den samlade svenska journalistkåren som tuggade fradga av förskräckelse. ‘De går över gränsen’, löd rubriken i Aftonbladet. Medias och andra partiers reaktioner stärkte ytterligare min övertygelse att fortsätta på samma linje.

I juni 2014 tvingades jag av partiledningen i Sverigedemokraterna att avbryta samarbetet med Front National. Två veckor senare blev de Frankrikes största parti i Europaparlamentsvalet med 25% av rösterna.

Jag såg det som ett stort misstag att SD valde att ta avstånd från Front National och istället ingå i EFDD-gruppen. Nigel Farage och UKIP i all ära, men våra närmaste allierade fanns – och finns fortfarande – i ENF-gruppen, inte i det politiska sammelsurium som EFDD utgörs av.

När Alternativ för Sverige tar plats i Europaparlamentet i juni 2019 ser jag det som en självklarhet att verka för ett samarbete med Front National.

Sedan det fenomenala valresultatet 2014 har partiet fortsatt röna framgångar. I första rundan av presidentvalet 2017 fick Marine Le Pen 7,7 miljoner röster, motsvarande 21,3% av rösterna. I andra valomgången röstade ytterligare nästan 3 miljoner fransmän på henne. Trots att hon förlorade mot Emmanuel Macron var hennes och partiets resultat alltjämt en betydande framgång: inte sedan 2002 hade Front Nationals kandidat kommit till andra omgången av presidentvalet, och jämfört med den gången fördubblade man nästan sitt resultat (från 17,8% till 33,9% av rösterna).

Om fem år är det återigen presidentval, och ingen kan utesluta att Le Pen – om hon kandiderar – mycket väl skulle kunna segra. Att i ljuset av dessa framgångar inte vilja dra lärdom av Front Nationals och Le Pens erfarenhet vore ett oförlåtligt strategiskt misstag. Räkna med att jag och mina partivänner i Alternativ för Sverige kommer att befinna oss på de franska barrikaderna i nästa presidentval.”

Nordisk Alternativhöger hjälper till genom att snyggt memifiera min kommentar om dem i inlägget Populism och ideologi:

Jag får väl tillstå att jag kanske uttryckte mig litet för hårt, såtillvida som den nordiska alternativhögern också presterar seriösa, utförliga analyser av saker och ting. Men det berodde i så fall på att jag just nu är särskilt upprörd över deras (åtminstone tidigare) hjälte Trump, vars stödtrupp, den amerikanska alternativhögern, de ju omöjligt kan förneka är deras förebild och från vilken de övertagit sin jargong.

Det blev hursomhelst en stor och till slut bra men från den nordiska alternativhögerns sida mestadels upprörd diskussion på Facebook, som upptog större delen av lördagskvällen. Kloakinslag à la Flashback saknades inte, och avslöjade även här, genom den karaktäristiska attityd jag vid det här laget känner ganska väl, hur avvisande några populister, nationalister och medlemmar av radikalhögern faktiskt är mot de ståndpunkter jag försöker försvara. Tyvärr förfaller de till kloakeri i stället för att engagera sig i seriös debatt. Några visade också att de inte förstått någonting av vad jag skrev. Men andra förstod, ja de flesta tror jag, åtminstone tillräckligt mycket och åtminstone allteftersom diskussionen fortskred.

Två termer i min kommentar behöver förtydligas.

“Kulturirrelevant”: Detta syftar på Christoffer Dulnys frekventa och programmatiska användning, alltifrån början, av termen “kulturrelevant” som beskrivning av den nordiska alternativhögern och det den gör. Han använder här ett vitt, sociologiskt-antropologiskt kulturbegrepp, och hävdar att han bara anpassar sig till den verklighet, den “kultur” i denna mening, som många unga människor som han vill nå lever i, att han därigenom blir relevant för dem. Därav det turboamerikaniserade pling-plongandet. Jag använder däremot “kultur” i en begränsad, normativ mening, för vilken denna anpassning är irrelevant. Som framgår inte minst av mitt inlägg Hem till Tyskland? är jag kritisk till amerikaniseringen som sådan, eller åtminstone det mesta av den sådan den sett ut under 1900-talet, och i flera aspekter. Och därmed förstås till anpassningen till den.

“Troglodytnationalism”: Detta ord, liksom “troglodythöger”, som jag använde i inlägget Nordisk Alternativhöger i Charlottesville, har jag använt i flera år, främst i konversationssammanhang, och ursprungligen med hänvisning till, och med anledning av, en bild med grälla färger som Marcus Follin, som kallar sig själv (!) “The Golden One” (kanske efter “Zlatan”, som betyder “gyllene”), publicerade av sig själv som troglodyt, halvnaken med djurskinn och klubba. Detta var något som skaparen av ovanstående mem inte kände till. Follins bild var väl inte så farlig i sig, men hos honom blir den ju oundvikligen en del av hans helhetliga politiska kommunikation, och därmed mindre rolig.

Den nordiska alternativhögern tog inte avstånd från Follin, men argumenterade ändå att han inte var särskilt involverad i just deras grupp. Detta var jag delvis medveten om, och vad jag skrivit var bara att “det händer” att troglogytnationalismen “skymtar”. Den gör det främst när den nordiska alternativhögern, som jag skrev, “faller ned i den gamla sunkbunkern”. Där möts ju utan tvekan numera stundom, ja rentav ofta, alternativhögern, den äldre typen av nationalister (inklusive nysvenskar, fascister och nationalsocialister), identitärerna och nyhögern i den nya enhet som man försökt etablera även i Sverige, i enlighet med Charlottesvilles paroll “Unite the Right”. Och de möts inte bara nere i sunkbunkerns politiska, intellektuella och mediala sammanhang, utan också nere på gymmet.

Mer troglodytnationalism än Follins skymtar förstås i den nordiska alternativhögerns avsiktligt tvetydiga, provokativa fascistspex. Som Åkesson konstaterade har ju Dulny plötsligt gått mycket långt från sin långvariga position som SD:are. Han har gått längre än SDU:arna och AfS. Allt under inflytande av Trumps bullrande framfart och den amerikanska alternativhögerns av den föranledda och möjliggjorda nya metoder. Det är litet svårt att förstå hur de kan bli så upprörda över och, som det synes, förvånade av min partiella kritik. De vill ju provocera med troglodytism, det är ju deras självvalda särmärke.

Men närvaron av troglos och andra brutalprimitivistiska inslag, såväl som gammalnationalismens ofta överspända bild- och symbolspråk, står i bjärt kontrast till åtminstone det mesta av den nya, mer i min mening kulturrelevanta estetik för nyhögeridéerna som Daniel Friberg försökt skapa. Det primärt nationalsocialistiska och fascistiska förlaget Logik som, kanske signifikativt, utgivit boken Att förstå alternativhögern, använder för omslaget en bild av en sunkis i jeans som baxar en överdimensionerad svensk flagga upp på ett Caspar-David-Friedrich-liknande klipputsprång. Det är obegripligt att denna bok inte utgavs på Arktos. Nordisk Alterntivhöger talar explicit och ofta om estetikens betydelse för politiken.

Och jag har redan flera gånger varit inne på de många uppenbara problemen med denna nya urskillningslöshet när det gäller det idémässiga och politiska innehållet. Den försvårar den av kritisk distans och selektivitet präglade dialog med den nya högern som jag försökt försvara och börja exemplifiera.

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Många konservativa, främst i anglosfären, betraktar konservatismen som motsatsen till ideologi, som icke- eller antiideologi. Det är en begriplig hållning utifrån ett burkeanskt perspektiv. Revolutionärernas abstrakta, rationalistiska skrivbordskonstruktioner ställdes mot verkligheten, det historiskt framvuxna, traditionen, sedvanan, det hävdvunna, såväl som mot en djupare moralisk ordning ytterst förankrad i den religiöst förstådda transcendensen. I viss mån ställdes också revolutionärernas kompletterande, med rationalismen på olika mer eller mindre subtila sätt växelverkande sentimentalism, emotionalism, ja irrationalism mot en djupare, traditionsbunden visdom, formulerad i andra termer än rationalismens. I övriga Europa kunde konservatismen p.g.a. annorlunda inhemska traditioner eller nya utvecklingar – den franska rationalismen, den nya tyska idealismen – ibland formuleras mer rationalistiskt och därmed komma att ligga närmare ideologin sådan den uppfattades från ett burkeanskt perspektiv, men Burkes inflytande var stort även i den franska exiloppositionen och i Tyskland, och blev i mycket en del av den framväxande romantik som, som en märkligt övergripande ny sensibilitet, formade både revolutionen och reaktionen.

Den anglo-burkeanska terminologin har utan tvekan sina poänger, och jag själv brukar tala om både ideologi, politisk teori och politisk filosofi, ibland var och en för sig, ibland som kompletterande termer i ett gemensamt sammanhang. Men i verkligheten är distinktionen inte så skarp. Ideologin är också ett slags filosofi, eller vice versa (se exempelvis Michael Freedens Ideology and Political Theory: A Conceptual Approach från 1989 för viktiga perspektiv på denna fråga). Den verkliga skiljelinjen i konservatismens sammanhang går mellan sådan filosofi som de konservativa accepterade och sådan som de förkastade. Och eftersom ideologi kan användas i en vidare och mer allmän mening än de konservativa gör, brukar jag inte tveka att tala om ideologi i partipolitiska sammanhang.

Och jag brukar betona behovet av den. Jag ser ingen anledning att avfärda termen ideologi som olämplig för att beteckna det politiska tänkande som varje seriös organiserad politik behöver, det tänkande som ensamt kan tillhandahålla tillräckligt politiskt seende, ja tillräcklig allmän klarsyn.

När jag vid mitten av 00-talet, eller närmare bestämt i samband med valet 2006, samtidigt som jag gav upp hoppet om de politiska partier jag tidigare röstat på och periodvis varit medlem och i viss mån aktiv i, upptäckte Sverigedemokraterna och fann denna upptäckt relevant som erbjudande en utväg ur vad som såg ut som en oundviklig ny partilöshet för min del, berodde det främst på att de helt enkelt hade rätt i fler för mig centrala sakfrågor än de andra partierna. De kvarhöll centrala positioner som Moderaterna och Kristdemokraterna uppgivit.

Ideologiskt fanns däremot brister och otillräckligheter som förklarades av den definierande och helt dominerande nationalismen. Men nationalismen förlänade likväl partiprogrammet en distinkt ideologisk karaktär i allmän och neutral mening. Det då gällande programmet var omfattande och detaljerat, och man kunde se att det funnits intellektuella som under lång tid (SD var vid denna tid inte något “nytt” parti, även om det tidigare varit så litet att det för mig i stort sett varit okänt) knåpat med det i olika upplagor. Det fanns en grundläggande, sammanhållande, åskådningsmässig enhet och konsekvens som entydigt vittnade om närvaron av ett element av genuint politiskt tänkande. Nationalismen var tillräcklig för att, på detta sätt partiprogrammatiskt formulerad, konkretiseras och specificeras i de rätta positionerna i sakfrågorna, positioner som tidigare från andra ideologiska utgångspunkter intagits också av mina gamla partier, om än vid det här laget för relativt länge sedan. Inte minst när man just stod inför M:s och KD:s katastrofala, fortsatta politisk-korrekta nyorienteringstendenser under Reinfeldt och Hägglund, framstod SD:s program som ett imponerande dokument.

När jag efter att under några år ha studerat detta program, såväl som de nu allt tydligare framträdande jämförbara partierna i övriga Europa och överhuvudtaget nationalismens utveckling, även som ideologisk, intellektuell strömning i allmänhet, alltifrån efterkrigstiden, blev medlem i SD, försökte jag, naturligt nog, lämna ett bidrag i form av förslag till ideologisk utveckling och fördjupning i linje med de intellektuella traditioner jag ägnat mig åt både akademiskt och i min kontakt med mina tidigare partier. Innebörden av denna utveckling och fördjupning var främst en samtidig modifikation och komplettering av nationalismen, som utifrån dessa traditioner ju, oaktat dess viktiga delsanningar, framstod som både delvis ohållbar och otillräcklig som helhetlig och allenarådande ideologi.

Mattias Karlssons nya program från 2011 var kortare och mer strömlinjeformat, men det markerade, från perspektivet av min föreslagna modifikation och komplettering, ett stort framsteg genom att lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning framför nationalismen, även om den senare också nämndes i samma mening. Tyvärr tolkades detta av många medlemmar som en anpassning, ja kanske den allra mest karaktäristiska och signifikativa anpassningen, till det politiska etablissemangets åsiktskorridor och till den svenska välfärdsstaten i den utformning den för närvarande hade, och förstås också i linje med den sverigedemokratiska folkhemsromantiken: begreppet förstods helt enkelt i analogi med socialliberalismen och socialdemokratin, och därmed som ett uttryck för ett övergivande inte bara av nationalismen, utan även av den konservatism som “social” här bara användes som en bestämning till.

Denna tolkning var begriplig såtillvida som partiet under Åkessons ledning verkligen också på flera sätt uppvisade en ny politisk anpassning, och ingen fullständig klarhet råder om Karlssons intentioner med den terminologiska innovationen. Men i historiska termer var tolkningen problematisk. Det blev nödvändigt att försöka klargöra socialkonservatismens innebörd som legitim riktning inom eller variant av konservatismen som sådan, utan samband med de problematiska tendenser den partiinterna oppositionen pekade på. Inte minst ville jag peka på socialkonservatismens inte minst men ingalunda enbart tyska, akademiska och filosofiska bakgrund, där mycket stora resurser stod att finna för en solid underbyggnad och förstärkning av partiets ideologi sådan den nu formulerades. Socialkonservatismen kunde också lätt kopplas till mina specifika traditioner, såtillvida som idealismen, personalismen och historicismen samtliga varit avgörande för dess historiska utformning. Mina helhetliga förslag för ideologins modifikation och komplettering kunde således på vad som såg ut som ett fördelaktigt sätt finna en anknytning i den partiinterna revision som Karlsson företog genom hans användning och nya framlyftande av begreppet socialkonservatism, även om de också gick avsevärt utöver det.

Utöver inläggen i denna blogg höll jag en föreläsning i ämnet för partivännerna. Men några mer entydiga tecken på att jag lyckats med denna kommunikation har jag ännu inte sett. Många ser inte bara fortfarande den nya socialkonservatismen som ett svek mot nationalismen och konservatismen, utan är fullständigt oförstående inför begreppet, ja vissa tror att det är Mattias Karlssons egna påhitt! Och de fortsätter bekräftas i sin missuppfattning av partiets faktiska, sakpolitiska och attitydmässiga omorientering. Såtillvida som denna partiinterna opposition kvarstår, och för den delen också såtillvida som den rätt förstådda historiskt föreliggande socialkonservatismen inte har tillägnats och tillämpats för utformningen av partiets politik, har den potentiella styrka som framlyftandet av socialkonservatismen gav har helt enkelt inte fullt kunnat utnyttjas. Vad som har skett är i stället att den ideologiska stringens och kompass som tillhandahölls av nationalismen har börjat gå förlorad. Åtminstone i den meningen har kritikerna fått rätt.

Inte heller de övriga, mer allmänna konservativa inslag som Karlsson lyft in och som delvis ersätter de nationalistiska – och det handlar om genuina och värdefulla ideologiska eller filosofiska inslag, inspirerade bland annat av hans läsning av Roger Scruton, som innebär en tydlig och välkommen början till en modifikation och komplettering av partiets gamla traditioner – har kunnat förhindra denna utveckling. En långt kraftfullare och resursrikare ansats i samma riktning finner vi hos Samtidens kulturskribent, den i Uppsala aktive sverigedemokraten Simon O. Pettersson, som också, i egenskap av germanist med stort historiskt intresse för Preussen och det tyska kejsarriket, är eminent kvalificerad att föra vidare projektet att förklara socialkonservatismens historiska innebörd. Men det återstår att se vilket genomslag det får i partiet.

Vad vi tills vidare ser är alltså tyvärr en anpassning i tecknet av vad jag kallat liberalpopulism. Den gamla kärnan av ideologiskt medvetna och kunniga nationalister har ersatts av allmänt missnöjda massor av väljare och medlemmar, som ännu inte tillräckligt tillägnat sig en allmän- och socialkonservativ förståelse. Om en vag liberalism i olika schatteringar – mer eller mindre social, mer eller mindre marknadsfundamentalistisk, alltid diffust allmänkulturell, alltmer illiberal ifråga om åsiktstolerans och yttrandefrihet – utmärker det politiska mittfält som inom etablissemanget är ockuperat av arméerna av illa utbildade postmarxistiska tjänstemän på alla områden, och samtidigt utsatt för det allmänna “västliga”, delvis neokonservativa geopolitiska trycket, kvarstår i frånvaron av både nationalism och konservatism även för den sverigedemokratiska oppositionen endast liberalismen, en liberalism som primärt betecknar en förhandenvarande historisk-social realitet, liberalismen som system snarare än som ideologi, som det opinionsmässiga fält som ensamt är tillgängligt för motståndet mot etablissemanget. Man är hänvisad till detta fälts givna konfiguration för sina redskap, sina referenser, ja sina värderingar.

Och det är här vi tydligt urskiljer den kanske viktigaste, oundvikliga konsekvensen för partier av SD:s typ av försvagningen eller uppgivandet av ideologin. Rent generellt gäller att de innebär populismens överhandtagande. Populismen blir vad som återstår. Och med populism menar jag inte, såsom alltfler beklagligt nog gör, bara en politisk riktning som vänder sig mot det idag existerande etablissemanget, utan det mer allmänna fenomen jag diskuterat i tidigare inlägg och som bestämmer den etablerade definitionen bland forskare – ett fenomen som även kan identifieras hos etablissemanget självt. Men utan tvekan innebär den utlämnadhet åt populismen som ideologins tillbakaträdande medför en särskild nackdel för, en distinkt försvagning av oppositionen mot etablissemanget. Den förlorar helt enkelt klarsyn. Den förlorar djupare förankring. Den blir lättare att manipulera och kontrollera. Och det är vad vi ser. SD och jämförbara partier i Europa skördar på grund av etablissemangets fastlåsthet i sin såväl ideologiska som sakfrågemässiga absurditet självklara och stora framgångar medels populismen. Men på sikt måste även denna populism, och inte bara nationalismen, modifieras och kompletteras av andra ideologiska komponenter.

När jag valde att stödja SD var det redan föreliggande momentet av populism s.a.s. ett pris värt att betala. Det var möjligt att tolka i termer av den “högre” populism som även det ickepopulistiska element jag efterlyser alltid måste bejaka, erkänna, försvara. Men det finns gränser för en sådan apologis möjligheter i vår givna historiska situation.

Donald Trumps framfart, även i Europas dissidentopinion, borde göra oss akut medvetna om populismens vansklighet, ja ännu mer än om nationalismens. Hans valframgång var begriplig, i ljuset av de många rätta ståndpunkter han intog i motsats till det amerikanska etablissemanget och den s.k. djupa staten. Populismens allmänna definition tillåter självklart att en populistisk politiker kan ha rätt i sakfrågor. Men den visar också hur snabbt en sådan politiker kan svänga och varför han kan det. Och inte minst Trumps utrikespolitiska uttalanden om Syrien visar hur farligt det kan bli när han gör det. Men redan tidigare hade Trumps bullrande vulgarismer ett ogynnsamt inflytande på den etablissemangskritiska opinionen i hela västerlandet. Den s.k. alternativhögern (ja, en sådan fanns före Trump) förföll till en ny grovhet och råhet, kulminerande i demonstrationen i Charlottesville.

Alla av den nya högern tidigare influerade riktningar tycks ha övergått till en ny publicistisk och aktivistisk modalitet, och Alain de Benoist själv har tagit itu med fenomenet i en ny bok. Förlaget trumpetar: L’extraordinaire défiance de couches de population toujours plus larges envers les ‘partis de gouvernement’ et la classe politique en général, au profit de mouvements d’un type nouveau, qu’on appelle ‘populistes’, est sans nul doute le fait le plus marquant des transformations du paysage politique intervenues depuis au moins deux décennies. Le phénomène tend même à s’accélérer, comme l’a montré l’élection de Donald Trump, survenant quelques mois après le ‘Brexit’ britannique. Partout se confirme l’ampleur du fossé séparant le peuple de la Nouvelle Classe dominante. Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Givetvis ställer de Benoist de större frågorna: “Mais que faut-il exactement entendre par ‘populisme’? S’agit-il d’un simple symptôme d’une crise générale de la représentation? D’une idéologie? D’un style? Ou bien le populisme traduit-il une demande fondamentalement démocratique face à des élites accusées de ne plus faire de politique et de vouloir gouverner sans le peuple?” Men oavsett hur han nu bedömer och själv ställer sig till populismen, är det svårt att värja sig mot intrycket att hans efterföljare, eller partiella efterföljare, inte minst i Sverige, blivit benägna att tona ned eller uppge den nya högerns karaktäristiska icke-populistiska element under intryck av inte minst Trumps framgångar.

“Nordisk Alternativhögers” poddar markerar väl ett nytt svenskt rekord i amerikanisering, en ny turboamerikanisering med poddar fulla av pling-plongande spex och popkultur och jargong, allt direktimporterat och ofta till och med i avsaknad av minsta språkliga modifikation: de kunde lika gärna tala subkulturjargongamerikanska hela tiden. Allt detta tenderar att göra den nordiska alternativhögern genuint kulturirrelevant. Men jag förnekar inte att flera i denna rörelse har ett allvarligt syfte i grunden, även om jag också har invändningar när det gäller den ideologi och den kulturella sensibilitet i vilken detta syfte någon gång glimtvis uttrycks – det händer att här skymtar en ren troglodytnationalism. Ibland lyckas de upprätthålla och vidareföra Daniel Fribergs projekt att skapa en ny estetik för nyhögeridéerna, men lika ofta faller de rakt ned i den gamla sunkbunkern.

Vore det inte för alla dessa svagheter skulle den nordiska alternativhögern, i linje med hur den såg ut att kunna gestalta sig i USA före Trump, i linje med det bästa i den europeiska nya högern, korrigerat och utvidgat med andra tanketraditioner, i förening med Motpol-kretsen såsom vidareutvecklad i den rätta riktning i vilken jag under flera år tyckte mig se den utvecklas, kunna bli en god ideologisk och metapolitisk stödtrupp för det nya partiet Alternativ för Sverige. För sakpolitiskt framstår detta parti i mycket som en ny och bättre upplaga av det SD jag gick med i för snart åtta år sedan, och inte minst i en helt ny, sunkfri förpackning. På några punkter går de också utöver SD även sådan det då såg ut. Om SD 2010 hade mer rätt i för mig avgörande sakfrågor än M och KD, har idag AfS mer rätt i dessa frågor än SD.

Skälen till att jag alltsedan jag upptäckte SDU:arnas projekt för det alternativa Europasamarbetet har jag stött dem. Det blev uppenbart att samtidigt som de ansågs, och i viss mening väl också var, mer nationalistiska än det s.k. moderpartiet SD, var de också mer Europaorienterade. Och i flera andra av de för mig viktiga frågorna (för att fokusera på detta inläggs huvudtemata går jag inte in på dessa frågor som sådana) stod de närmare i mig, och deras ståndpunkter föreföll ligga mer i linje med de kompletterande ideologiska dimensioner, och dimensioner av historisk förståelse, vilka jag ansåg borde tillföras SD. De var inte nyhöger, inte identitärer, inte alternativhöger, utan att förneka dessa riktningars viktiga delsanningar, och låg närmare vad jag ville försvara som en post-paleokonservativ åskådning av europeiskt snitt. Det var därför jag ställde upp den av SDU:arna utformade distriktsstyrelsen i Stockholm. När jag efter deras uteslutning föreslog att de skulle starta ett nytt parti var min förhoppning att det i den nya formen skulle förverkliga allt detta jag velat se eller läsa in hos dem, och därmed fylla ett stort parlamentariskt tomrum, ett tomrum som inte bara var det som lämnats genom SD:s utveckling, utan ett mycket större som var en följd även av M:s och KD:s förändring.

I linje med detta långvariga försvar har jag nu, efter att ha varit partilös i två år, sedan jag lämnade SD, besviken över situationen i Stockholmsledningen, dess oförståelse för mina perspektiv, och de misstag som stred mot vad jag hoppades var vår vision och som jag inte lyckades avstyra, blivit medlem i AfS. Mina förhoppningar är oförändrade och obrutna.

Men jag har också några frågetecken. Samtidigt som AfS alltså har mer rätt än SD i sakfrågorna, så mycket mer rätt att det i sak motiverar existensen av det nya partiet och anslutningen till det, är inte heller detta parti opåverkat av den förstärkta, Trump-inspirerade populistiska vågen. Återigen, även Trump hade rätt i avgörande sakfrågor, och det finns ingenting att invända mot framåtandan i hans rörelse eller bland hans anhängare, inklusive dess organiserade former, så länge han står kvar på dessa riktiga positioner. Så långt får den gärna påverka också Europa. Men vi vet inte om han kommer göra det, och han vacklar redan på ett ytterst betänkligt sätt, inte minst i en del fullständigt oacceptabelt och oanständigt twittrande. Och redan för ett år sedan förföll han, svek han, genom att bomba Syrien. Det borde blivit en större tankeställare än vad som är fallet, och det finns anledning att hysa samma tvivel på andra utrikespolitiska områden, ja även inrikespolitiska. I bakgrunden, och ibland i avsevärd närhet till AfS, hör vi althögerns och sunkbunkerns oreserverade allmänna beundran för starka ledare som sådana, utan civiliserade kriterier och utan politisk-filosofisk förståelse, vars psykologiska dynamik och ofta förödande konsekvenser vi känner väl alltifrån antiken.

Men även Trump förutan inställer sig frågan inte bara om graden och arten av AfS nationalism, utan även, och mer akut, frågan om graden och arten av dess populism. För det mest slående uttrycket för att de fångats av den förstärkta populistiska trenden är att de än så länge helt enkelt saknar explicit ideologi. Deras program har inget ideologiskt avsnitt, nej inga specifikt ideologiska formuleringar överhuvudtaget. Partiet saknar ideologisk självbeteckning.

I en intervju i samband med lanseringen av partiet förklarade Gustav Kasselstrand att partiet anser den politiska höger-vänster-skalan överspelad. “Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Ja, undertiteln på de Benoists ovan nämnda bok om populismen är Droite-Gauche, c’est fini! Det är viktigt att förstå att detta låter sig sägas inte bara utifrån en allmän populism, utan även ligger i linje med den typiska nationalistiska politiska traditionen. Det är ingalunda en specifikt populistisk ansyn, den är ingalunda oförenlig med ideologi. Men när Kasselstrand också säger att partiet i stället förlitar sig på sunt förnuft, börjar detta kanske, åtminstone i beaktande av frånvaron av ideologiskt innehåll i partiprogrammet, framstå som avsett som en ersättning inte bara för höger-vänsterskalan, utan just för ideologin som sådan.

I programmet används ordet ideologi endast i den ensidiga, negativa meningen: “Bildandet och organiseringen av Sveriges medborgare i en ny rörelse som ser verkligheten för vad den är, utan ideologiska skygglappar, är en nödvändighet för att kunna omdana och förnya det politiska landskapet. Bara på så vis kan Sverige reformeras och hamna på rätt köl. Alternativ för Sverige tar avstamp i dagens Sverige och ser därför att den gamla partipolitiken spelat ut sin roll. Låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen.” Ideologi är verkligen inte allt. Den burkeanska motsatsställningen av ideologi och konservatism, filosofisk konservatism, har ett begränsad, giltig poäng. De extrema fallen av ideologi i burkeanernas mening är förvisso inte okända i vår tid, och i synnerhet inte heller deras simplistiska, slagordsmässiga formuleringar (“allas lika värde”), som i stället för att befrämja bara förhindrar, och är avsedda att förhindra, tanken. Ideologi kan förvisso bli skygglappar. Sunt förnuft, och personligt ledarskap, personlig karaktär, det unika situationella omdöme, det mått av ansvarig flexibilitet och pragmatism som aldrig kan ersättas ens av den mest nyanserade, fördjupade och allsidiga filosofis konceptuella och språkliga uttryck, förblir alltid oundgängliga, ja lika viktiga.

Men ideologin är också oundgänglig. Och här erbjuder sig åter alla de resurser som SD endast högst ofullständigt tillägnat sig och gjort bruk av. Åtskiljandet av ideologi och filosofi är inte generellt giltig. Ideologin kan inte strikt separeras från den politiska filosofin, från det politiska tänkandet, den politiska visdomen. Ideologin är den systematiska artikulationen av vår förståelse och av vad vi vill. Man måste helt enkelt skilja mellan bra och dålig ideologi. Förlitar vi oss enbart på de andra nödvändiga komponenterna i ett politiskt parti och dess ledning, så förlorar vi på sikt klarsynen, och mycket mer med den. Vi förlorar den långsiktiga orienteringen, våra måls tydlighet och precision, våra ställningstagandens konsekvens och sammanhang, vår motståndskraft mot fientlig yttre påverkan, vår stabilitet, vår styrka.

Men AfS är ju ett alldeles nygrundat parti. Jag vill därför inte fästa alltför stor vikt vid dessa frågetecken, utan i stället förlita mig på vad som genom de många riktiga ställningstagandena i sakfrågor kan utläsas om partiets implicita ideologi, som åtminstone potentiellt är mindre populistisk än både SD:s och, i en mening, etablissemangspartiernas. Det bör kunna bli en god utgångspunkt för dem som, förhoppningsvis, vill börja formulera partiets politik även i ideologiska termer.

–

Till frågan om populismen

Sverigedemokraterna och populismen

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Det alternativa Europasamarbetet

Varför jag har försvarat SDU

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Ett nytt parti?

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Andersen om AfS och populismen

Om vi, åtminstone för ett ögonblick, lämnar den hett debatterade frågan om Peter Wallmark är en skurk eller ej, kan vi på vad jag tror är ett välbehövligt sätt ta upp några andra aspekter av utvecklingen i SD Stockholms stads distriktsstyrelse. En för mig viktig och försummad sådan är frågan om styrelsens politiska och ideologiska inriktning under den tid som gått sedan jag lämnade den.

När det under hösten 2015 visade sig att “min” styrelse inte längre var bärkraftig efter partiledningens uteslutning av våra tre SDU:are, inklusive ordföranden William Hahne, utan förföll till en rad allvarliga misstag, bidrog jag, i alla fall i någon mån, på det sätt jag beskrivit i tidigare inlägg till planeringen av det nya styrelseförslag som vann medlemmarnas förtroende på årsmötet våren 2016.

Utan all tvekan var det det bästa av de då föreliggande alternativen. Utöver det fanns ett som bestod av de medlemmar av min gamla styrelse som återstod efter att halva styrelsen avgått: vad jag kallar rumpstyrelsen – men kompletterad med några nya namn. Och ett som bestod av ordföranden Hesselbäck och en av rumpledamöterna, som båda brutit med den övriga rumpstyrelsen (eller tvärtom). Det vinnande förslaget var också en starkare styrelse än den redan decimerade jag satt i, även sådan den såg ut innan hälften av ledamöterna avgick. Den såg ut att kunna fylla en nödvändig funktion i det besvärliga läget, och ta distriktet vidare i åtminstone tillräckligt rätt riktning. Såvitt jag kunde se fanns ingen större risk att denna styrelse på något område skulle representera eller stödja någon av partiets problematiska tendenser. Den framstod som det bästa distriktet vid denna tid kunde åstadkomma.

När jag efter en kort tid och endast några få möten lämnade planeringen för denna nya styrelse strax före jul 2015 och meddelade att jag inte var intresserad av att själv ingå i den, gjorde jag det därför med gott samvete. Jag tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat för att hantera den uppkomna situationen och för att få fram en bra – om än vid denna tidpunkt ännu inte helt definitiv – sammansättning av personer redo att ta över vid det kommande årsmötet.

Det förslag vi kommit fram till var, tyckte jag, en utmärkt blandning av, för det första, folk från min gamla styrelse, nämligen vår kassör Monica Skogman, Per Ossmer och Per Sefastsson; för det andra gamla erfarna post-sunk-bunkerister som David Lång och Jakob Eriksson, tänkta som ordförande respektive vice ordförande, av vilka den förste nu hade nästan sex års erfarenhet från riksdagen och den senare, f.d. partisekreterare och med juridisk examen, hade ännu längre erfarenhet på såvitt jag förstod hög nivå i näringslivet, efter vilken han nu återkom till partiarbetet – båda dessa var representativa figurer, som också kunde förväntas ligga åtminstone tillräckligt i linje med min styrelses politiska och ideologiska inriktning, även om de inte var ombord på vad jag sammanfattade som SDU:s projekt “det nya tredje”; och slutligen en rad utmärkta nya namn som Madeleine Eriksson, Katja Nyberg, Jenny Ribsskog och Stephan Andrén.

Peter Wallmark var inte tilltänkt som medlem av denna styrelse så länge jag var involverad i planeringsarbetet. Han hade visserligen, liksom sin på annat håll i partiet aktiva och förtroendevalda fru, Christina, deltagit i detta arbete, ja påbörjat det långt innan jag kom in i det, men ingen av dem gjorde under min tid anspråk på egna styrelseplatser. Wallmark blev en del av vad som kom att kallas “Nystarts” förslag först efter att jag lämnat det, vid början av 2016.

På grund av min frånvaro från styrelsearbetet sedan denna tid kan jag inte på något tillfredsställande sätt bedöma hur det gick för denna styrelse. Men det borde ha kunnat gå mycket bra. Med, tror jag, endast någon mindre förändring omvaldes den i alla fall våren 2017.

De problem som sägs ha lett till en ny splittring av styrelsen i två lika stora delar tycks ha uppstått under det andra verksamhetsåret, 2017-18, och det är för dem Peter Wallmark verkar ges skulden. Nu är han nyvald ordförande för 2018-19, och såvitt jag förstår är det huvudsakligen han själv som ligger bakom att hans nya styrelse består av en lång rad helt nya och yngre namn. Det blir också stora förändringar på kommun- och landstingslistorna.

Vad vet vi om alla dessa nya? Var står de? Och var står Wallmark själv i ideologiskt avseende? Det är, eller borde vara, viktiga frågor för alla SD:are i Stockholm. Under den korta tid jag hade kontakt med Wallmark hann jag inte bilda mig någon uppfattning om detta, och det framstod heller inte som på något avgörande sätt betydelsefullt att göra det, såtillvida som han ju inte skulle ingå i det nya styrelseförslaget – lika litet som det, av samma skäl, fanns någon anledning att undersöka hans bakgrund och om där fanns något brottsligt av den typ Maggi Haglund och andra menar sig kunna peka på.

På mitt nuvarande avstånd från styrelsearbetet kan jag inte bedöma om han företräder någon av de problematiska ideologiska och politiska tendenserna. Det är fullt möjligt att han gör det, och många tycks mena att även hans styrelse av olika skäl kommer kollapsa och han själv tvingas träda tillbaka. Anklagelserna är synnerligen allvarliga. Men under de diskussioner jag förde med honom var han åtminstone positivt inställd till mig och mina idéer, och uttalade sig t.o.m. respektfullt om mina vänner i SDU-ledningen.

Vi får se hur det går. Jag känner fortfarande, även efter att ha lämnat inte bara styrelsen utan hela partiet, något slags ansvar för att försöka följa och kommentera utvecklingen.

Mons Krabbe, fjärdenamn på Medborgerlig Samlings riksdagslista, ger liksom flera av de andra namnen ett sympatiskt intryck. I diskussioner med mig på Facebook har han förnekat att MED är ett neokonservativt parti, och uppvisat en mer reserverad inställning i åtminstone NATO-frågan (möjligen också den därmed sammanhängande Rysslandsfrågan), som på fördelaktigt sätt avviker från partiprogrammets. Åtminstone ytterligare en person på listan hyser en liknande uppfattning, eller går längre och intar en ståndpunkt rakt motsatt programmets i dessa frågor.

Detta kunde synas ge visst hopp om en förändring av partiets förbluffande föråldrade och oriktiga hållning. Kanske finns en ganska stor opinion inom partiet som inte tror på de officiella formuleringarna? En växande opinion? Det vore rimligt, givet det politiska sakläget och debattens utveckling. Men som det nu är förstörs i stor  utsträckning allt annat partiet vill och står för, och som ofta är bra (ett exempel är det skolpolitiska programavsnittet), av vad som utan tvekan är de långtgående neokonservativa eller liberalinterventionistiska inslagen. Krabbe har m.a.o. fel. Det är verkligen beklagligt.

MED är neokonservativt också i det slappa, tanklösa anammandet av den vanliga strategin att, i syfte att bekämpa vänsterns användning av mångkulturen och dess många minoriteters aggressiva och destruktiva påtryckningar, förkasta “identitetspolitik” som sådan. Som om konservatismen inte självklart var en identitetspolitik. Följden blir förstås att det inte heller går att hävda vår svenska och europeiska identitet. Allt reduceras till den ensidiga, tomma, abstrakta frihets-, rättighets- och medborgarskapsideologin av radikalliberalt, jakobinskt snitt.

Men neokonservatismen blir särskilt problematisk, eller s.a.s. mer akut problematisk, på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är ohållbart att, som alltså några i MED gör, i så stor utsträckning anpassa sig till de gamla tröga momenten i den L-, M-, och KD-röstande borgerligheten för att få igenom andra programpunkter, exempelvis i invandrings- och mångkulturfrågorna. Och det är naturligtvis oförsvarligt att verkligen omfatta dess historiskt överspelade och av de mest dubiösa krafter drivna linje – krafter som, bortom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter, eller medels deras innehållsliga omtolkning, direkt motarbetar partiets goda programpunkter.

Signaturen Regulus skrev den 19:e denna månad ett intressant inlägg i tråden ‘Gamla SDU bildar nytt parti: Alternativ för Sverige’ på Flashback, där han förklarade vad han menade var bakgrunden till denna partiets beklagliga inriktning, en bakgrund jag inte kände till. Inlägget förtjänar att återges i dess helhet. Regulus svarar en skribent som talat om samgående mellan MED och AfS. Jag var själv inne på att SDU:arnas nya partibildning borde föregås av ingående diskussioner om möjligt samgående med inte bara MED utan även Kristna Värdepartiet och en lång rad av inflytelserika, missnöjda moderater och kristdemokrater. Men Regulus förklaring av MED:s neokonservatism och de programformuleringar han citerar visar, om den är riktig, varför det hade varit omöjligt i MED:s fall:

–

“Dina funderingar antyder att du inte riktigt förstått vad MED är, varför och hur de bildades, och varför en sammanslagning mellan MED och AfS är otänkbar.

För att förstå vad MED är måste man se på hur de bildades, alltså kuppen inom dåvarande Borgerlig Framtid där partigrundaren och hans anhängare slängdes ut och ersattes av Ilan Sadé och hans kumpaner.

Läser man vad MED själva skriver om detta blir man inte mycket klokare. Det talas lite vagt om ‘motsättningar’ utan att förklara vari dessa motsättningar bestod.

Men om man jämför Borgerlig Framtids och MED:s partiprogram faller genast en stråle av ljus genom mörkret. BF:s och MED:s partiprogram är nämligen i det stora hela identiska till inriktining och innehåll. Det är iofs inte så konstigt eftersom det trots allt handlar om samma parti, före och efter kuppen.

Programmen skiljer sig dock på en avgörande punkt, som uppebarligen var av största vikt för dem som genomförde kuppen, nämligen försvars- och utrikespolitiken:

BF var/är (en spillra av det gamla partiet finns fortfarande kvar) närmast vad man i USA kallar för ett paleokonservativt parti, som värnade om Sveriges nationella suveränitet och oberoende. Man motsatte sig av det skälet ett svenskt NATO-medlemskap, och ville istället bygga upp vår förmåga att försvara oss själva:

Vi bör därför, tills vidare, avvakta med att gå med i NATO. Istället är det av yttersta vikt att det svenska försvaret för all framtid är så starkt att det avskräcker andra länder eller organisationer från att anfalla oss. I ett läge där det ändå görs ska vi själva klara av att försvara oss.

http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/

MED är tvärtom ett neokonservativt parti som ivrigt förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap och hetsar mot Ryssland på ett sätt som vid en jämförelse till och med får DN:s rysshat att framstå som balanserat och måttfullt.

MED beklagar att det efterlängtade kriget mot Ryssland (“kraftfulla motåtgärder”) hittills uteblivit, och skyller detta på att de överstatliga institutionerna är för svaga, samt på de otäcka populistiska krafternas segertåg i Europa:

Det ryska agerandet bryter mot såväl andan som många gånger bokstaven i de grundläggande överenskommelserna för europeisk säkerhet, Helsingforsavtalet 1975 och Budapestdokumentet 1994. Detta har inte kunnat följas upp av några kraftfulla motåtgärder från det internationella samfundet beroende på de internationella institutionernas inbyggda svagheter och fortsatt a försvagning av populistiska politiska krafter.

https://www.medborgerligsamling.se/a…ig-samling.pdf

För att försvara EU mot ryssar och populister måste Sverige omedelbart gå med i NATO, menar MED:

Då de flesta EU-länderna är medlemmar i försvarsalliansen NATO, så ska Sverige bli medlem i NATO. Med detta får Sverige tillgång till den enda struktur som i dagsläget på ett fullgott sätt kan försvara Sverige och den Europeiska Unionens medlemsländer.

Därmed kan vi även i ökad utsträckning delta i NATO:s krig i andra länder, vilket är något som MED också hett eftersträvar:

Målet är självklart också att Sverige ska kunna ge ett trovärdigt stöd till NATO:s artikel 5 och andra EU-länder i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen.

Partiledaren Ilan Sadé har för övrigt nyligen krävt att de tidigare IS-kontrollerade områdena ska “återerövras”:

IS-territorierna bör återerövras i deras helhet

Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.

https://detgodasamhallet.com/2017/06…-deras-helhet/

IS hade redan kastats ut ur Irak när Sadé skrev sin artikel men spillror av IS fanns kvar i östra Syrien, så det är väl i första hand i eller mot Syrien som han vill att det ska krigas. NATO-länderna USA och Turkiet håller i så fall på att göra honom bönhörd.

För den som likt AfS inte vill att Sverige ska gå med i NATO, kriga mot Ryssland eller kriga i Syrien borde alltså MED knappast framstå som en attraktiv samarbetspartner.

Detta sagt med reservation för att AfS förstås kan gå samma öde till mötes som Borgerlig Framtid och tas över av NATO-vurmare. Det finns mycket starka krafter som till varje pris vill förhindra att det bildas ett NATO-kritiskt borgerligt parti i Sverige, som ju blivit av stor strategisk betydelse för USA och NATO efter Baltikums anslutning till NATO (titta på en karta för att förstå varför).

Men jag misstänker att det blir svårare att kuppa AfS än Borgerlig Framtid.”

–

(Några rörliga emojis föll bort här.)

Om Regulus har rätt, är det svårt att hoppas på någon förändrad inriktning hos MED. Neokonservatismen, liberalinterventionismen, krigshetsen, hela det urmodiga tingsteniansk-ahlmarkska paradigmet, allt det som idag är rena illusioner, men farliga sådana, är då själva den grundläggande motivationen bakom MED, själva dess raison d’être. Det är verkligen allvarligt. Man kan förstås hoppas att Regulus har fel. Men jag befarar att han vet vad han talar om.