Europas framtid – och Sverigedemokraternas

Franska Front National avslutade i går sin kongress i Lyon. Marine Le Pen höll ännu ett viktigt tal. HC Strache, Geert Wilders och ledare för andra närstående partier i Europa var på plats. Man bekände sig till en fortsatt gemensam linje för Europas försvar, Europas frihet, ja Europas räddning. Stämningen var hög, förklarligt nog i ljuset av dessa partiers och inte minst FNs egna framgångar.

Detta är den enda vägen framåt. Sverigedemokraterna måste snarast ansluta sig till denna kontinentala partigemenskap. Alternativet är drift ut i det vulgära neokonservativa träsket, under ledning av den fortfarande högljudda men just därigenom alltmer plågsamt föråldrade och verklighetsfrämmande NATO- och USA-opinionen. Det är beklagligt att SD fortfarande hålls tillbaka i alltför mycket av en olycklig, märklig, delvis paradoxal amerikaniserad provinsialpopulism, där det nationella och konservativa symbolspråket, i den mån det överhuvudtaget upprätthålls och inte har ersatts av ren liberalism, inte kan dölja att vad man i realiteten försvarar är hela den vanliga, förödande globalistiska turbokapitalismen med dess vänsterradikala kulturdekonstruktiva agenda.

Även UKIP har sedan länge en mycket mer balanserad politik gentemot Ryssland, av det slag som Europas självständighet och identitet kräver: Nigel Farage har exempelvis konsekvent varit mycket tydlig även när det gäller “västs” (EUs, USAs, NATOs) ansvar för krisen i Ukraina. Såtillvida är deras steg mot anslutning till den sanna europeiska gemenskapen – baserad på fortsatt nationell självständighet – kortare än SDs. Som från början kunde förutses visade sig UKIPs och SDs grupp i Europaparlamentet, EFDD, bräcklig: det räckte med en enda persons avhopp för att den tidigare i höst skulle hotas med upplösning. Det farsartade i den artificiella gränsdragningen mellan EFDD och FNs grupp togs ytterligare ett steg när situationen endast kunde räddas genom att en ledamot från polska Nya Högern, som FN till priset av omöjligheten att bilda en egen grupp avvisat samarbete med p.g.a. dess extremism, upptogs i EFDD.

Så kan man inte fortsätta. Samgående med FN och de partier som nu fanns representerade vid dess kongress är nödvändig. Men det kan för en sådan ny europeisk enhetsfront inte handla om någon motsatt, ensidig anslutning till Ryssland. Även detta land är problematiskt, inte minst av det skälet att det försöker integrera den sovjetiska erfarenheten i sin nuvarande identitet, trots att denna huvudsakligen formuleras i konservativa termer. Man kan tänka sig att det på något sätt bidrar till utformningen av konservatismen som specifikt social, på samma sätt som de europeiska nationella partierna är socialkonservativa, men utifrån Rysslands annorlunda, specifika historiska erfarenhet. Men det blir problematiskt exempelvis när det leder till att man, för att rädda den kommunistiska historiografin, retoriken om den “antifascistiska skyddsmuren” i Berlin, och liknande, ansluter sig till David Camerons linje och själv kräver FN-sanktioner (för säkerhets skull: FN betyder här Förenta Nationerna) mot “högerextremism” o.s.v.

Det är naturligtvis begripligt att man vänder sig mot de extremnationalistiska grupperna i Ukraina som utan tvekan är direkt inspirerade av den europeiska fascismen och nationalsocialismen. Den fiendskap mellan nära besläktade europeiska folk, och europeiska folk och Ryssland, som denna nationalism idag representerar, på det sätt vi kunnat följa i Ukraina, är lika skadlig och irrelevant idag som “västs” globalimperialism. Men generella förbud mot “högerextremism” o.s.v. är principiellt fel, en slipprig sluttning som, åtminstone när “väst” och liberalerna står för genomförandet, snabbt drabbar allt större delar av det politiska spektrum och snart nog all konservatism. Någon principiell gräns finns inte, det är bara ett godtyckligt, flexibelt vapen i händerna på maktens distinkta intressen.

Om Ryssland överger sina residuala kommunistiska och globalistiska programpunkter och verkligen försöker realisera den socialakonservativa ideologiska vision för en fredlig, multipolär framtid som Putin i övrigt ger uttryck för, finns ingenting som hindrar en närmare europeisk anslutning till Ryssland. Men vi är inte där än, och detta är något jag tror FN, FPÖ och de andra bör vara mer uppmärksamma på när de nu signalerar närmande till Ryssland och varmt välkomnar en hög företrädare för Putins regering vid kongressen i Lyon. Vad det handlar om, eller bör handla om, är nu bara en balanserad, självständig hållning.

Men en sådan är akut nödvändig. För hela tiden måste vi ju hålla i minnet hur extremt proamerikansk EUs nuvarande position faktiskt är, hur ofria vi är i detta beroende, och vad det har inneburit och, om det fortsätter, i än högre grad kommer innebära, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. USA sjunker med nuvarande politik allt djupare i skuld, pauperisering av medelklassen, etniska våldskonflikter, idiotiserande masskultur – allt det som man såväl avsiktligt som automatiskt tvingar på även Europa och resten av världen. När USA sjunker, drunknar även vi, med nuvarande ensidiga orientering, i Atlanten. Även en ny USA-politik krävs från vår sida, där vi konsekvent lierar oss med det amerikanska folket och de genuina, i sund mening konservativa och oppositionella krafterna där. Den förhastade, generella antiamerikanism som européer och hela världen lätt sjunker ned i av blotta avsmaken inför den radikalliberala och neokonservativa utrikespolitiken och dess effekter på alla områden är orättvis och måste avvisas.

Samtidigt med den europeiska manifestationen på FN-kongressen i Lyon blev här i Sverige Gustav Kasselstrand än en gång omvald som ordförande för SDU. Ungdomsförbundet, som ju är SDs framtid, visar därmed ånyo bl.a. att denna framtid ligger i den rätta Europaorienteringen, i anslutningen till våra kontinentaleuropeiska vänner. I själva verket är det svårt att se hur någon allvarlig konflikt mellan Kasselstrand och SDU å ena sidan och moderpartiet å den andra fortfarande kan föreligga. Det finns inget seriöst alternativ till det första hand rent kultur- och identitetspolitiska Europamanifest SDU redan tagit fram, inför EP-valet i våras.

Även Mattias Karlsson och nye kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson (tyvärr såvitt jag vet dock inte den primärt berörda forskningspolitiska talespersonen Carina Herrstedt) förmåddes genom påtryckningar från mailande partimedlemmar att uttala sig för de s.k. Medelhavsinstitutens räddning, den viktigaste kulturarvsfrågan på mycket länge. Tyvärr skrev de ingen debattartikel, men de markerade i alla fall rätt ståndpunkt på Facebook. Det tyder på att även moderpartiets politik nu är på väg att justeras i den nödvändiga riktning som SDU alltså redan stakat ut, i riktning av förståelse av kulturarvet i europeiska termer. Förutsättningar skapas för en politik på grundval av de bästa, i högre mening humanistiska, traditioner som är gemensamma för hela Europa, samtidigt som de varieras i nationell mångfald.

Partiets splittringsprovocerande motståndare talar mycket om olikheter i Mellannösternpolitiken, men båda lägren försvarar ju samma långsiktiga tvåstatslösning i Israel-Palestina-konflikten. Man lyfter också fram Kasselstrands uttalande att han hellre ser Putin som gäst i Stockholm än Obama. Med mina ovan angivna reservationer kan jag inte se att detta heller överhuvudtaget är kontroversiellt. Om Putin verkligen följer den traditionellt europeiska konservativa politik, med en förstärkt social dimension, som han upplinjerat i sina stora tal, är det bättre för Europa och Sverige än det Obama står för, trots att denne själv inte sällan framstår som mer sympatisk, måttfull och realistisk än sina rådgivare.

Detta vet hela den verkliga national- och socialkonservativa europeiska – sant proeuropeiska – opposition, som i helgen var församlad i Lyon. Sverigedemokraterna, och i än högre grad Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, släpar tyvärr fortfarande helt enkelt efter i den intellektuella tillägnelsen av dessa perspektiv. Vad vi, alla tre, framför allt måste bli är sanna Europapartier. Vad vi framför allt bör eftersträva är ett förnyat, starkt och enat Europa med bevarad nationell mångfald. Endast ett sådant Europa kan på meningsfullt sätt upprätthålla goda förhållanden till både USA och Ryssland – och resten av den fredligt ordnade multipolära världen.

Putin’s Valdai Speech

Alexander Mercouris on Putin’s Valdai Speech

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Farage on Putin and Ukraine

Farage on Russia, Georgia, and Ukraine

Putin’s Rede im Bundestag

Gollnisch om grupperna i Europaparlamentet

Det alternativa Europasamarbetet

Ryssland och Europa

EUs tragiska förstörelse av Europa

The European Parliament Farce

Bräckligt Europasamarbete

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Förhållandet till Front National

Våra franska vänner

Europasamarbete med förhinder

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Ryssland och globalismen

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst”

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Vladimir Putin’s Munich Speech

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

4 Responses to “Europas framtid – och Sverigedemokraternas”


  1. 1 carl December 3, 2014 at 6:56 pm

    Viktigt inlägg och som vanligt mycket insiktsfullt. Jag rekommenderar dock att låta inlägg av den här vikten ligga kvar överst på sidan några dagar innan du postar nya, så att fler besökare får syn på det.

    mvh Carl

    • 2 Jan Olof Bengtsson December 3, 2014 at 10:32 pm

      Tack för vänliga ord. Och viktigt påpekande. Utan tvekan finns ett problem där, men lite svårt att se vad som kan göras åt det, så länge jag använder bloggen även till så mycket annat. I någon mån hjälper kanske mitt delande av sådana inlägg på Facebook och Twitter. Får fortsätta tänka på detta.

  2. 3 Verklighetens röst i Riksdagen December 4, 2014 at 11:52 pm

    Carina Herrstedt fick information tidigt om att regeringen skulle ändra sig i frågan inte minst sedan det stod klart att vi skulle fälla deras förslag i utskottet 😉

    • 4 Jan Olof Bengtsson December 5, 2014 at 6:59 am

      OK. Dock var Jan Olof Bengtssons argument inte att en debattartikel eller annan tydlig offentlig markering från SDs sida var nödvändig för att rädda instituten (även han förstod tidigt, utan information, att regeringen skulle ändra sig – det hade varit omöjligt för den att driva igenom nedskärningarna mot den unika opinionsstormen), utan för att rädda förtroendet, eller skapa förtroende, för vår kultur- och forskningspolitik. Ett utmärkt tillfälle missades tyvärr.

      Vi måste etablera oss som kulturarvspartiet, kulturpartiet, det humanistiska forskningspartiet. Alla förutsättningar borde finnas att lyckas med detta, med Mattias Karlsson, med sina väl dokumenterade historiska, filosofiska och litterära intressen, i ledningen, och med så många liknande medlemmar.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi